FANDOM


Av Peter Pohl

Trettio ungdomar ser på mig. De är fjorton, femton, sexton år. Jag är över femtio, vilket jag erkänner på ett tidigt stadium. De är elever i länets grundskolor, hitlockade av utsikten att få ägna sig åt läsning, skrivning och dramaövningar en vecka. De har också lovats möte med en författare, och nu, på deras tredje dag, är jag här. Välkommen, har Karin, bibliotekarien, sagt, och att alla har sett fram väldigt mycket mot det här mötet.
   Vad kan jag ha att säga dem? Förmätenheten i mitt tilltag slår mig samtidigt som jag öppnar munnen för mitt väl förberedda anförande. Ja, visst är jag väl förberedd, mycket väl, jag vill inte ge dem anledning att säga att den där, han kom och tog vår tid, men hade inte brytt sig om att tänka efter vad han skulle säga.
   Nu sitter jag ändå förstummad av tanken som väntade med att slå ner i mig tills jag såg alla dessa ögon riktade mot mig, mitt ansikte, min person, min klädsel och mitt sätt att sitta i stolen, den enda bekväma stolen här i salen. Tanken alltså, som är en fråga: Vem är jag att komma och ha något att säga dem?
   Men förstummad får inte en ordets hantverkare sitta framför trettio skolungdomar, det begriper jag ju, även om jag i just detta ögonblick inte lyckas fånga in mitt anförandes inledningsord. De är ute och flyger, jag vet inte var, men utom räckhåll iallfall. Så jag tittar tillbaka, prövar bedriften att möta trettio par ögon med blicken. Och eftersom jag ändå just har öppnat munnen levererar jag mina första ord, fritt improviserade, i väntan på att de ordinarie ska inställa sig: Jaha, jaha.
   Det ler i regionerna under ögonparen. Det var inte de ord ungdomarna hade väntat sig! Det är nog bäst att jag förklarar mig närmare. Men hur lyder förklaringen? Vad ska jag förklara?
   Jag är inte så van vid det här, hör jag mig bekänna. Vid den här situationen, alltså.
   Några ögon släpper mig och ser omkring sig, söker kanske efter situationen jag talar om. Trycket lättar därför lite, men ännu har jag inte hittat mitt anförande.
   Jag blev faktiskt, skenar min röst ur munnen, jag kom faktiskt av mej, jag blev, ja, rädd på nåt sätt, rädd för att ni ska tycka att, jag vet inte, tycka att jag är löjlig, ja, det är det, tror jag, det jag är rädd för: att vara löjlig inför er. Karin sa att ni har sett fram så väldigt mot det här, och det är ju oerhört, ja, jag skulle så gärna vilja kunna säga nåt då, nåt storartat, nåt som betyder nåt, nåt som kan förändra era liv, nåt ni kan ta med er ut härifrån, nåt att ta hem, nåt som får er att se tillbaka på det här mötet med lika stark känsla som den förväntan som ni har sett fram mot det med, men det är ju omöjligt, jag är inte sån, jag kan inte, jag är alldeles vanlig, hur ska jag bära mej åt för att inte göra er besvikna?
   Fler ögon har släppt taget. Blickarna vandrar runt och söker i rummet och hos varandra, söker efter hjälp. Åt mig eller åt varandra? De återvänder, snuddar hastigt vid mig, lämnar mig och mitt pratande igen. Och ett sinne jag inte vet namnet på, inhämtar besked ur deras vingslag: Var inte rädd! Vi förstår precis. Så där känner vi oss varje dag.
   Och burna av vingarnas smekande luftdrag kommer mina förrymda ord tillbaka till mig, landar och smyger in genom pannan, lägger sig i rad, redo att träda fram i god ordning. Vad var jag så rädd för nyss? Jag sitter ju bland vänner.

Växlar alltså spår och talar till vännerna, uttalar orden som jag skrev därhemma, säger dem lugnt och sakta sökande, som om jag just nu kom på dem. Papperet framför mig innehåller några minnesstolpar samt anvisningar till böcker som jag läser ur. Flickan som sitter bredvid mig kan smygläsa över min arm, och kommer efteråt att kunna berätta för de andra, att jag var förberedd, att jag hade några punkter som jag betade av, att jag nog gjorde en del utvikningar. Men hon kan inte se att de där minnesstolparna pekar mig rakt in i ett manuskript med spontana infall och utvikningar noggrant planterade. Och ingen ska kunna höra det heller, har jag tänkt, och gör en sökande paus, fylld av ett "hur ska man säga ...", griper tag i en idé som kanske flög förbi, kommer att tänka på något och avbryter utflykten med att dra mig till minnes vad det var jag höll på och pratade om.
   Det är väl sådant som kallas ett levande anförande, till skillnad från ett tal där det märks att vartenda ord är nedskrivet. Jag använder mig av de konstgrepp jag har försökt lära mina filmskådespelare för att få dem att föra en dialog så att den inte låter skriven. Jag känner mig ganska viss om att jag lyckas lura mina åhörare, mina vänner. I sinom tid ska jag få detta bekräftat i en tidskrift, där Karin har skrivit en artikel om lägret. Hon berömmer där mitt levande anförande och påstår att det betydde mycket för ungdomarna att höra mig.
   Ja, mitt anförande flyter nu som jag vill. Paniken har släppt, blivit ett minne och så småningom även glömts bort, åtminstone av mitt i nuet verksamma medvetande. Jag är trygg i den säkerhet som byggs upp av välvilliga lyssnare och goda förberedelser tillsammans. Från manuskriptet inom mig läser jag lugnt berättelsen om varför jag skriver, hur det kom sig att jag började, hur länge jag höll på innan jag debuterade, vad jag skriver om och varför jag skriver just om sådant och just på det sätt jag skriver, jo, för att när jag var liten, berättar jag, och läser ur en av mina böcker, och därav följer, jag vet inte om ni kan förstå, men så här var det, och läser ett stycke ur en annan, och detta mitt berättande och läsande är så lugnt, så lugnt, jag berättar sakta en saga idag och kan dra en annan nästa år, och båda är helt olika den jag skänkte de lyssnande på det förra lägret, ja, och så kan jag fortsätta och skänka nya grupper nya sagor år efter år, och bygga under med utdrag ur mina böcker, för jag har skrivit så många olika saker vid det här laget att jag med lämpligt valda citat kan ge trovärdighet åt en sex, sju mycket olika beskrivningar av mig och mitt liv och min utveckling till författare.
   Jo, så är det: jag gör allt för min publik, bara jag slipper berätta sanningen. Och det är mig en glädje att se hur mina ord väcker skimmer hos den ena och öppnar ett djup hos den andra och bygger en katedral omkring oss alla, ett rum av högtid där några svävar och några sjunker och tystnaden djupnar omkring mina ordslingor. Det är mig en glädje att kunna ljuga så vackert att människor hisnar.

Någonting stör mig i min trygghet och glädje. De unga lägerdeltagarna sitter på sina hårda stolar och svävar och sjunker och hisnar, men någonting är det som stör. En mycket liten men oroligt undrande del av mitt medvetande har brutit sig ut ur tryggheten och vrider sin sökare över ungdomarna. Vem?
   Ingen har somnat. Ingen sitter och smyger med luffarschack. Ingen växlar blick med någon i hemligt samförstånd kring något annat ämne. Så vem?
   Sökaren sveper över lyssnarskaran, sveper tillbaka och gör nytt försök, gång på gång, innan den stannar på en flicka. Det dröjde en stund att hitta henne, för hon är lite svår att se. Sitter i skuggan från en kraftig och välnärd tös men är själv intill osynlighet tunn. Man skulle nog skära sig på henne om man vågade försöket att lägga armen kring hennes axlar. Våga försöket, vem skulle det? Inte jag, ty när jag nu äntligen har hittat henne, ser jag ett ansikte målat av misstänksamhet, stelnat i en min som förbjuder varje närmande och lovar att med giftiga tänder hugga den hand som dristar sig till sådana intimiteter som att vidröra henne.
   De andra har i sin lyssnande koncentration glömt sina kroppar och funnit en vila, i och för sig orimlig i de hårda kantiga stolarna, orimlig men likväl funnen. Det är min förtjänst, mina ords förtjänst, att de kan vila så. Alla, utom hon. Hon sitter på huk i stolen, nej, på stolsitsen. De nakna armarnas magra linjer omringar de svartklädda benen i ett hårt grepp, som om hon befarar att hon skulle sprätta upp till normal sittställning ifall hon släppte taget. Hakan är inträngd mellan de vassa knäna, och över de svarta krönen stirrar två mörka ögon mot mig. Ögonens färg? Den avslöjar hon inte därinne i skuggan, men dess rätta namn är misstro.
   Ja, allt jag vet och känner om kroppens och ögonens språk säger mig att den här flickan inte tror mig. De andra har jag lurat men inte henne. Vad är det för fel i min berättelse, när jag inte kan övertyga alla? Vad har hon hittat, vilket tonfall, vilken gest, vilken motsägelse som jag själv har förbisett?

Plötsligt upptäcker jag att jag har kommit en bra bit fram i mitt anförande utan att ha något minne av de senaste minuterna. Det är inte bra, det vet jag ju. Koncentrerar jag mig inte på vad jag säger, är det risk att jag låter inläst. Är det något sådant som redan har hänt, något som gjorde att den där fakirtjejen hörde manuskriptet bakom mina ord? Nå, för den skull behöver hon väl inte betvivla allt jag säger. Det är väl inget fel med att vara i detalj förberedd. Tvärtom, skulle jag vilja påstå, skulle jag vilja peka på henne och säga, peka och rycka henne ur det där stirrandet och säga: Tvärtom. Det är ju av respekt för er, er tid och ert lyssnande, som jag har förberett mej så noga.
   Skitsnack, skulle hon säga förstås. Det där var en lögn till. Du har förberett dej så noga och lärt in det här anförandet, för att inte råka försäga dej, för att inte mot slutet råka glömma något som du har ljugit ihop i början.
   Då skulle hon ha alldeles rätt, men jag måste hålla mina positioner, jag måste övertyga henne, just henne, innan hon lyckas väcka de andra och omvända dem till sin tro. Alltså säger jag att det där är verkligen din alldeles privata tolkning, du hör ju inte alls på vad jag berättar här, för att då skulle du förstå hur fel du har, du har väl bara bestämt dej för att inte tro på mej, redan innan jag kom hade du bestämt det: vadå, en författare, det vet man ju, en sån är proffs på att ljuga, och sen spelar det ingen roll vad jag säger när jag kommer, eller hur?
   Och hon tittar på mig med de där ögonen och tiger samtycke: det spelar verkligen ingen roll vad jag säger, sanningen når fram på andra vägar. Och därmed har jag vunnit vår lilla duell, eftersom de andra förstår att den som är så låst av förutfattade åsikter också måste ha fel.
   Eller, om det är jag som ska bli förlorare i den här duellen, så rycker hon på sina tunna axlar och förklarar att det är just det som bevisar att jag ljuger. Just detta att det stämmer så bra hela vägen. Man börjar si i barndomen och fortsätter så medan man växer upp och hamnar precis på det där sättet i den där stolen. Så perfekt klaffar en historia bara om man har hittat på den.
   Det här är slutet! Slutet för mig som gästande författare på läger för läshungrande skolungdomar. Kanske slutet på diverse andra roller också. Hon har nämligen alldeles rätt, men jag kan inte för mitt liv öppet erkänna det. Här sitter ju ytterligare tjugonio tonåringar och ser mig falla.
   Hur ska jag ta mig härifrån? undrar jag just som jag än en gång upptäcker att jag talar och länge har talat om något helt annat än detta som uppfyller mig. Omkring mig råder fortfarande högtidligt lyssnande tystnad. Alla lyssnar, alla vet vad jag har sagt de sista ... sekunderna? minuterna? hur länge har jag varit borta? Alla vet vad jag har sagt här inne i katedralen, alla utom jag.
   Men jag ser i mina händer hur långt jag har kommit, ty där ligger en av mina böcker uppslagen med texten förprickad och jag har inte glömt mitt osynliga manuskript, jag vet vad jag ska fortsätta med när jag har läst färdigt det här utdraget. Och det jag läser handlar om den där förståelsen som jag alltså nyss måste ha pratat om. Ja, jag hoppas att jag verkligen pratade om den och inte lät mitt gräl med flickan sippra ut i verkligheten.
   Ingen fara, allt är i sin ordning i den så kallade verkligheten. Inte skulle ungdomarna fortfarande sitta så djupt i min berättelse ifall jag hade stakat mig. Varje människa bär inom sig en väldig rymd, läser jag. Begär inte bevis, fråga inte hur vi har utrymme för en oändlighet, alla har ändå svindlande känt att så är det. Obegripligt för matematiker och kartritare brer vidderna ut sig där inne. Att komma varandra nära, är att låta rymderna glida samman delvis.
   Jag läser med ögonen i boken, men lyfter ett annat par ögon mot henne, flickan på stolsitsen, ty jag hör ett ljud därifrån, en ljudkuliss införd som inte alls hör hemma i den katedral där vi vistas. Porlande vatten, nej, brusande vatten, just det, vatten forsar och faller från höjderna ner till älven som drar förbi mig, och där sitter hon hukande hopkrupen i en kanot på väg nedför forsen, kastad mellan stenar och vattenvirvlar, eller styr hon verkligen färden? det måste hon väl göra, hur skulle hon annars undgå att slå emot, välta, falla, dras ner? nej, den där fornfärden måste ha en förare, en modig, erfaren och stark ledare, men i kanoten finns bara hon, hon som lutar sig lite åt olika håll och tvingar kanoten att bära henne förbi alla dödsfällor.
   Hon har ingen aning om allt jag har tänkt kring henne, läser mina läppar för hennes kamrater i salen. Hon vet inte att hennes landskap har glidit in i mitt, hon kan inte tänka sig att jag bär en del av hennes rymd inom mig nu.
   Nu har kanoten fört henne ner till den lugnare fåran. Hon styr, jag vet inte hur, intill stranden, min strand, och reser sig äntligen ur sin sammanvikthet, kliver ur kanoten och intar en annan egendomlig sittställning, egendomlig för människoarten, naturlig kanske för långbenta fåglar. Hela tiden fixerar hon mig. Ögonfärgen kan jag fortfarande inte bestämma. Misstro? Ja, kanske, men även med inslag av något annat. Jag vill ropa till henne att jag tror att jag har börjat förstå, men hindras av mina läppar som läser slutet på textavsnittet: Omkring oss slår den kantiga verkligheten vakt med sina villkor. Villkor som bestämmer att hon är långt, långt borta och inte hör min tanke. Verklighet som bevisar att villkoren gäller.
   Hon heter Eeva, kan jag se nu när hon har ändrat ställning och blottat den lilla namnskylten på tröjan.

Så här är det, förklarar jag efter den onaturligt långa pausen, den oplanerade, den av min bävan fyllda. Och sedan berättar jag för Eeva. För de andra också, för all del, eftersom de oundvikligen måste höra lika bra nu som nyss och de kan inte undgå att höra att min berättelse plötsligt förvandlats. En ny version hör de, en som ingen annan har hört. Hur det gick till, berättar jag, hur det gick till att jag blev den här människan, så genompyrd av misstro att jag aldrig har vågat släppa någon annan i närheten av sanningen om mig, aldrig har vågat visa upp den figur som är jag. Ett liv berättar jag om, ett liv som består av att täcka över sig själv med en text om ett annat liv, en korrektion av det övertäckta livet. Jag tror Eeva förstår, men jag förklarar ändå att ifall det jag skriver ginge mig för nära skulle jag inte orka stå upprätt under trycket av dessa vantolkningar som ständigt uppkommer kring mina texter. Missförstånd kring lögnerna jag sprider kommer mig inte när, men mitt sanna liv är dödligt ömtåligt mot stötar.
   Berättelsen är lång, förklaringen tar sin tid, jag stjäl mer än utlovat av deras dag, men behöver åtminstone inte skjuta in citat ur mina böcker. Där skulle man ingenting hitta som passar.
   Jag ser Eeva ljusna. Hon sitter på stranden och tittar upp mot mig, där jag kommer störtande i min kanot. Forsränning, bevare mig! det har jag aldrig gett mig på förut. Någon måtte styra kanoten åt mig, jag tar mig fram. Jag släpper inte Eeva med blicken, hon har vitnat så att jag befarar att hon ska blekna bort ifall jag sviker den kortaste stund. Hur de tjugonio andra ungdomarna tar emot min berättelse vet jag därför inte. Men långt senare ska jag i Karins artikel få veta åtminstone så mycket som att mitt anförande var levande och betydde mycket för ungdomarna att få höra.

Nu har jag av allt att döma talat färdigt. Ungdomarna applåderar hövligt, och vänder blickarna mot Karin som hastigt erinrar om vad som närmast förväntas av dem, när de ska samlas härnäst och vad de då ska ha med sig. De skingras dröjande. Jag samlar ihop mina papper och böcker och drar mig tillbaka, det vill säga uppsöker annexet med det lilla doftande rum jag disponerar, nyrenoverat verkar det, rena oanvända ytor och så doften, just det, färg som nyligen torkat och virke som fortfarande avger skogsandedräkt.
   Jag njuter en hastig sval dusch, ty äventyret i samlingssalen hettar i kroppen. I huvudet mal en ängslig undran över vad jag egentligen har sagt. Den trängs med en värkande oro att jag har gjort bort mig totalt. Denna trängsel hoppas jag kunna driva ur skallen med en kalldusch, men märker, när jag vandrar tillbaka mot huvudbyggnaden, att jag nog inte har lyckats helt.
   I den dunkla hallen utanför matsalen ser jag Karin i allvarligt samspråk med Eeva. De står så att Karin har ryggen mot mig och jag ser Eevas smala ansikte över Karins axel. Eeva måste ha sett mig i samma stund som jag kom in genom dörren, jag har hennes blick på mig redan innan jag har upptäckt att de står där och samtalar. Och hon släpper mig inte. Karin pratar långa haranger, det ser jag, och Eeva svarar enstavigt eller inte alls, men hela tiden ser hon på mig. Och medan jag går genom hallen känner jag åter vattnet strömma kring mina fötter, jag vadar i älven. Det är inte särskilt djupt här invid stranden, men det strömmande vattnet drar i mig rätt kraftigt ändå och stenarna är hala. Jag går försiktigt, jag vill inte göra mig löjlig med att halka eller slås omkull mitt på hallgolvet i ett inbillat strömdrag som förmodligen ingen annan kan se.

Karin slår sig ner vid matbordet med den huvudskakning som betyder att det inte är bra, det här. Några flickor, som har följt henne med ögonen, registrerar uppenbarligen det stumma språkets tecken, innan de låter blickarna glida undan, förbi Eeva som står och med största försiktighet tar för sig av maten. Små, små skedar av grönsakerna, som om de enbart bestod av feta kalorier.
   Det är väl inget att ... uttalar Matilda, lägrets dramapedagog.
   Men, suckar Karin.
   Hon har ju verkligen problem, påminner Matilda.
   Och ingen har sagt att det här är nåt terapiläger, kommer det från Lena, också bibliotekarie.
   Ännu en suck: Men.
   Vid det tomma bordet invid pianot sätter sig Eeva. Till beskrivningen hör att det finns lediga platser vid andra bord, lediga platser intill kamrater. Bordet vid pianot är det enda tomma. Det var det enda tomma. Nu sitter Eeva där. Hon plockar länge med sin pytteportion. Ingen kommer och håller henne sällskap. När hon reser sig är det tomt kring bordet igen. Var hon någonsin där?
   Vi får väl se nu i kväll, funderar Karin.
   Vad får vi se, om man törs fråga? törs jag äntligen fråga.
   Hon ställer sej helt utanför, förklarar Karin med en nick mot den smala ryggen som just tonar bort i hallens dunkel utanför dörren. Alla dom andra bjuder på sej själva. Vågar, för att använda ditt språk. Men inte Eeva.
   Hon är med, iallafall. Hon skriver en massa, lindrar Lena. Och tänker väldigt mycket, fyller Matilda på.
   Karin ser inget ljus i någon riktning. Men vägrar att läsa upp det, flikar hon in efter Lenas kommentar. Det får man ju inget veta om, har hon till svar åt Matilda.
   Ulla, den tredje bibliotekarien, talar för första gången, talar vänd till mig och säger: Det där du sa på slutet måste nog ha intresserat henne.
   Minsann, famlar jag. Vilket då, menar du?
   Men Ulla ler bara till svar. Vänligt uppmuntrande skulle jag kalla det leendet, om det hade funnits någon anledning till uppmuntran. Nu uttrycker leendet nog något annat, något jag inte kan fånga. Vänligt är det, just det.
   Vi får väl se nu i kväll, upprepar Karin. Du blir väl med? Visst, nickar jag. Det ska bli intressant att se, som sagt.

Vi sitter i cirkel igen men på golvet nu. Programpunkten avslutar varje kväll. En efter en ska läsa upp någonting som hon eller han har skrivit. Helst ska det vara skrivet under dagen, men om dagen har varit jäktig så går det för sig med äldre verk också. Efter varje uppläsning ska det vara tyst en minut. Inga applåder eller liknande, men efter minuten får de som så önskar kommentera det upplästa.
   Karin har berättat lite till för mig: Fyra timmar brukar rinna iväg på det här sättet. Jag tycker nästan att det är dagens bästa timmar. Hittills iallafall. Paus mitt i, med mackor och något att dricka. Hittills har det varit dikter för hela slanten. Fantastiskt fina saker, tycker jag. Det är otroligt vad dom lämnar ut av sina innersta tankar. Vågar, för att använda ditt språk.
   Är inte "vågar" ett ord för allmänt bruk?
   Jojo. Men jag menar det förstås så där som du sa förut. Dom vågar verkligen, dom här ungdomarna. Du får väl se. Men inte Eeva, alltså.
   Inte?
   Hon vägrar läsa för oss. Skriver gör hon nog, men jag antar att hon inte litar på oss. Varför skulle hon? Stackarn, hon har haft ett rent, ja, helvete, säger man väl. Vad ska man göra? Femton år och alldeles ...
   Jag väntar länge på ordet. Alldeles vad? Men Karin hittar det inte, eller glömmer det bara, går bort sig i bekymmer för en liten människa som hon har fått under vingarna för bara en vecka. Här tycks finnas problem som skulle kräva mycket, mycket mer tid.
   Ja, medger hon när jag uttalar den tanken. Och en annan utbildning också. Jag är bibliotekarie, inte psykolog.
   I salen bildar de trettio unga människorna, deras ledare och jag en cirkel på golvet. Ja, jag ska vara med. Nog har väl du nån dikt du kan läsa upp, manade Karin, och jag gav med mig. Dock knappast skriven idag, reserverade jag mig. Men kanske ändå. Ibland rinner inspirationen till hastigt. Inte skriven, men uttänkt idag. Skriva ner och läsa upp? Varför inte? Man måste våga, för att använda mitt språk.
   Ska vi ta var tredje idag? frågar Karin. Åt höger då, kompletterar en linhårig yngling.
   Det mumlas Ja och nickas runt ringen.
   Då ska vi se. Karin tar pennan och låter den falla på deltagarlistan, läser vid dess spets: Stina börjar.
   Guud, jag har alltid sån himla! skrattar en i kretsen.
   Konstigt hur människor som sitter i ring, utan att röra sig kan skapa ett intryck av att maka sig till rätta. Det enda som verkligen händer är att tystnaden stiger stilla som en nattlig dimma omkring oss i väntan på att Stina ska vrida sitt kollegieblock rätt.
   Hon, Stina, har en klar liten stämma, som genast skingrar dimman och lägger ett silverne månljus över gräset istället. För den glimrande klangens skull hör jag egentligen inte vad hon säger, upptäcker jag efter en liten stund. För musikens skull, och för att jag genast förlorade mig i anblicken av de lyssnande ansiktena.
   Hon tystnar, musiken tystnar, dimman stiger sakta igen. Hur kan en minut, så sprängfull av tankar, kallas tyst?
   Sedan yttrar sig en solbränd viking vid min sida, en blond atlet med det utseende som injagar farhågor om lömska bakhåll och vapenskrammel. Ja, säger han lågt och fortsätter sakta: Den där skulle jag vilja skriva av. Precis så där kändes det när morsan stack.
   Å! andas Stina.
   Fast du har väl menat Den Älskade? frågar en flickröst.
   Det passar in ändå, mumlar vikingen.
   Saknad och längtan, yttrar en annan efter en lång funderar-paus, dom är ju, liksom, jag menar: säger man inte till vem det är, så passar det liksom in överallt.
   Ja, håller flera stycken med.
   Det är väl det som är så bra, utreder krafttösen i vars skugga Eeva sitter även nu. Att du inte skriver vem du längtar till, alltså. Då får man fylla i det själv.
   Det nickas jakande från alla de håll. Stillheten lägrar sig igen. Stina har suttit böjd över sitt block medan kommentarerna kretsat. Nu river hon ut ett blad och sträcker sig över till vikingen med det: Här!
   Tack! andas han ur ett alldeles naket ansikte. Tack!
   Och tårar följer. Både vikingens och Stinas. Kanske ytterligare någras, det får vi inte veta, för nu tittar ingen på någon.

Det Karin sa, "var tredje", betyder tydligen att man går runt kretsen genom att låta var tredje deltagare läsa. Åt höger går man, enligt tillägget från den linhårige, det vill säga motsols. Eftersom vi är trettiofem i ringen kommer man inte tillbaka till någon som redan har läst, utan efter tre varv har alla haft sin lässtund. Jag räknar runt, runt och finner att jag kommer att läsa bland de sista. Räknat enligt de givna förutsättningarna sitter jag som nummer trettiotvå. Det dröjer mer än tre timmar innan jag ska uppträda, om Karins tidtabell gäller.
   Dessa funderingar utestänger effektivt min hörsel från den dikt som pågår. Kanhända är jag en duglig skrivare, men ungdomarna är åtskilligt mycket bättre lyssnare än jag. Deras reflektioner efteråt skulle anstå deltagarna i vilket som helst seminarium i litteraturanalys, i alla hänseenden utom ett: tonåringarna här i ringen öppnar sig och skänker varandra av sina inre rikedomar i en självklar givmildhet som saknar motstycke vid akademierna.
   Och den tysta minuten, vilken stund av andakt! I matrasten passar jag på och ger Karin en komplimang för den idén.
   Ja, den är härlig, håller hon med. Men det är Matildas idé. Matilda knixar till tack. Jag hörde nog, ler hon. Är dom inte fina, våra ungar? vill Lena veta av mig. Det finns bara ett svar, och det kan inte uttalas.

Vi sitter i cirkel igen, i samma ordning som förut. Nu ligger rummet i mörker utanför stearinljusens räckvidd. Karin påpekar att klockan är mycket mer än den brukar vara så här dags, vilket väcker ett förtjust glitter runt ringen. Det gör inget, fortsätter hon utan att ha märkt munterheten, vi ska inte jäkta igenom det här, det får ta den tid det tar, precis som ni själva vill. Men vi flyttar inga tider i morron bitti, jag vill bara påminna om det. Det är benhårt.
   Spelar roll! fnyser flera stämmor. Man sover iallafall inget på det här lägret. Sitta här eller på stranden eller ligga i sängen och snacka, det går på ett ut.
   Marie heter flickan som står först i tur nu. Efter en kort tystnad meddelar hon: Jag har inte kunnat skriva något idag.
   När ingen klandrar henne, eller ens kommer med någon synpunkt om denna lättja, fortsätter hon: Jag har haft kramp i själen, jag har inte varit jag.
   Hon tystnar igen, och alla tiger, och jag tänker någonting, ungefär: Så underligt annorlunda dessa ungdomar är. Inte alls som jag tror att de ska vara.
   Så tänker jag, ungefär, och begriper inte vad jag menar.
   Den långa tystnaden bryts av en av pojkarna: Jag måste faktiskt fråga om du bara sa så där, eller om det var din dikt.
   Det var min dikt. Marie levererar ett litet leende och viftar lite med en lapp. Men det har varit idag som jag sa, också.
   Kramp i själen?
   Marie nickar kort.
   Vi funderar på hennes själ en stund.
   Vill du ha en kram? frågar Sara, som sitter bredvid Marie. Den lilla tveksamma huvudböjningen är svar. Sara omfamnar Marie.
   Nu vet jag vad jag menar: Har det kommit en ny sorts människor till världen i och med den nu uppväxande generationen? Har det äntligen kommit människor till världen?

Fler röster, fler landskap som öppnas för min syn. Hade jag inte redan själv skrivit det, skulle jag nu påstå att jag upptäcker att varje människa bär en väldig rymd inom sig. Men det vet jag redan, och begär inte bevis. Men det är svindlande skönt att få det bekräftat.
   Och nu är det dags för Eeva. Karin ger henne ordet med en liten handrörelse, men jag känner förbehållet — Karin väntar sig att Eeva ska vägra, och är beredd att låta gesten glida vidare till nästa uppläsare. Alla väntar sig och är beredda, deras blickar har en annan bortvändhet än när de lämnar ansiktet över ett öppnat hjärta i fred.
   Så måste rösten överraska dem desto mer! Jag ber er förlåta mej, säger den, rösten så tunn som sin ägarinna.
   Karin sänker sin hand. Eeva har talat!
   Nu fortsätter hon. Hon upprepar sin bön. Jag ber er förlåta mej, för att jag har ...
   Vad har hon? Vi hinner fundera på det. Förlåta hinner vi också, innan Eeva fortsätter: Jag ber att först få läsa det jag skrev igår. I så fall ska jag läsa det jag har skrivit idag efteråt. Om jag får? Sen behöver ni inte bry er om att säga nåt om det. Jag har inte förtjänat att ...
   Du får gärna läsa gårdagens, säger Matilda. Och dagens. Jag tror att jag talar för oss allihop när jag säger att vi är lyckliga för att du vill göra det.
   De många, de "allihop" benämnda, harklar jakande.
   Detta är ingenting mindre än ett under! andas Karin vid mitt öra.
   Igår, då, talar Eeva tunt och darrigt. Den är väldigt, ja, ni får inte bli arga. Men det var innan, ja, innan idag, om man säger.
   Jo, nickar de lite här och var. Förstående. Idag har någonting inträffat som ändrat allting, och igår hade det inte hänt ännu. Den nya sortens människor förstår det där, och väntar nu lugnt på att få höra.
   Eeva läser. Med ens har hon fått en märkvärdigt stadig stämma, med en tillsats av ilska som skrapar fram hennes porträtt ur orden, det porträtt som jag under mitt anförande såg hopkurat på hennes stolsits.

Allting har arrangerats för att jag ska lämna en blotta,
allting — men mig lurar ni inte.
Ni har arrangerats, placerats omkring mig,
instruerats i minsta detalj om hur man låtsas öppna sig.
Men era bekännelser har inte med er själva att göra.
De är inlärda, repeterade, korrigerade
arrangerade för att jag ska lämna en blotta
men mig lurar ni inte. Allting är en teater
där jag ska upp på scenen och luras att spela mig själv.
Då tar ni mina ord och gör ruttna tomater av dem,
kastar på mig tills jag faller omkull och kvävs.
Och ni dansar och skrattar över min döda kropp:
"Hon tålde inte sina egna ord"
Sedan kan ni äntligen packa ihop kulisserna och sluta ljuga.


Tystnaden berättar inget om tankarna. Ansiktena är men nog måste det röra sig en hel del där bakom. En minut ska här vara tyst, men Eeva tar inte risken att låta oss hinna kommentera. Redan efter drygt en halv minut läser hon nästa dikt, dagens verk, således.

"Jag är rädd", stammar du,
"jag är liten och
och rädd att vara löjlig inför er"

Liten och vanlig som vi, javisst. Och rädd:
i två timmar gömmer du dig för oss.
Löjlig, just det, med dina falska kort.

Men plötsligt ledsnar du på det falska spelet,
tar tillbaka korten, vartenda ett
och delar ut nya, rena, äkta.

Och du växer och du växer och du växer!

Idag har jag träffat en människa,
jag har sett en människa, liten och rädd,
våga sig ut ur sitt hemliga rum.
Jag vill smeka dig och viska till dig:
"Liten blir du aldrig mer
och behöver aldrig vara rädd igen."


Sedan går här långt mer än en minut av djupaste tystnad, innan den kraftiga tösen bredvid Eeva säger att alltså, jag vet inte, men det här, dom här två dikterna tillsammans, det är för stort för mej att ta i. I och för sej behöver jag ju inte säga nåt alls, men jag vill bara säga att jag inget säger för att det är för stort att snacka om.
   Hon tycks ha uttryckt den allmänna meningen. Eeva vaggar lite på huvudet. Ni behöver ju inget säga, sa jag ju, påminner hon med en röst som åter är liten och tunn. Bara ni inte är arga.
   Det ruskas Nej, nej, nej! på unga huvuden överallt.
   Ingen är arg, förkunnar Matilda. Men du är oerhört modig, Eeva.
   Nu gungar huvudena åt andra hållet, det jakande hållet.
   På andra sidan om Eeva ler Ullas ansikte, samma leende som förbryllade mig i matsalen förut. Nu vet jag bättre, nu tror jag rentav att jag förstår.
   Eeva riktar blicken mot mig. Det har kostat henne en bra stund av kraftsamling, men nu gör hon det, låter sina ögon stanna hos mig, och jag vet fortfarande inte vilken färg de har, vet bara att den måste ha ändrat namn.
   Hennes ögon öppnar landskapet igen. Det är natt nu, månljus natt invid älven. Vi har kommit från varsitt strapatsrikt håll, och vilar nu, sitter med nakna själar vid elden. Vi ser in i varandras ögon, Eeva och jag. Ingenting annat ser vi, ingenting annat finns att se.
   Kamraterna har somnat därute i månskenet, det silverne.
   Ändå är det till dem Eeva säger: Jag var också rädd.
   Kanske vaknar någon, kanske fogar någon hennes ord till drömmen.
   Rädd att verka löjlig, preciserar Eeva.
   Det hjälps inte, jag måste säga något. Jag känner att i manuskriptet till den pågående pjäsen finns just här inskrivet ett tomrum som jag måste fylla. Men vad ska jag komma med, efter det oerhörda som Eeva har bjudit på? Allting som ställs intill blir smått, med risk att te sig löjligt.
   Risk, ja, men man måste våga! Eeva har ju just lärt mig något. Mitt tack måste bli att visa henne att jag är hennes hörsamma lärjunge. Jag behåller min blick i hennes och talar om det:

Jag vill smeka dig och viska till dig.
"Löjlig är bara den som inte ens försöker.
Du behöver aldrig vara rädd igen."


Ej av hänsyn, utan av natur, som havet när vid ebb det lämnar strandens stenar ensamma med varandra och varandras tankar, så drar sig ungdomarna tillbaka efter timmarna i cirkeln och lämnar Eeva kvar med mig, lämnar mig kvar med Eeva, lämnar Eeva och mig ensamma med varandra och varandras tankar.
   Vi tar en promenad i natten, i landskapet, det yttre eller inre, jag vet inte vilket, men kanske är det ett och samma. Jag dristar mig att lägga armen kring hennes axlar. Jag skär mig inte och hon hugger mig inte i handen.
   Titta, Eeva! andas jag vid något tillfälle och pekar. Titta!
   Och hon tittar, ler sitt första leende och svarar: Jag ser!

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki