FANDOM


Av Gahan Wilson

MisterIskall.png


Lyssna, barn! Hör ni musiken? Hör ni den glada melodin komma närmare? Hör ni hur den spelar mjukt mellan de gröna träden, genom den blå himlen, genom den tjocka, stillastående sommarvärmen?
   Det är Mister Iskall som kommer i sin glassbil! Mister Iskall och hans goda glass! Stora, runda, kalla kulor som läggs i strutar! Tjocka, saftiga bitar täckta av frusen chokladglasyr och satta på pinne! Mjuka, rosa, kalla virvlar av den i bägare!
   Musiken kommer närmare genom värmen — dingy di-ding, dingy di-ding — och uppståndelsen kommer igång där allt var slött och sömnigt för bara ett svettigt ögonblick sedan!
   Bobby Martin ligger inte längre platt på gräset och stirrar upp mot ett sommarmoln utan att se det överhuvudtaget; nu kommer han på fötter och springer över det tjocka sommargräset för att fråga sin mamma om han kan få pengar för att köpa en frusen limegroda.
   Och Suzy Brenner slutar att drömmande försöka knyta fast en dockhatt på sin katts huvud och börjar istället (till kattens stora lättnad) desperat gräva i sin polkagrisrandiga plastväska för att se om det ligger tillräckligt med mynt där för att räcka till en bananglass med chokladströssel. Åh, hon kan känna den söta smaken! Hennes hals kan verkligen känna kylan när hon sväljer glassen!
   Och du, du har precis glömt allt om att blåsa genom ett blad för att få det att låta, precis som du såg Arnold Carters äldre bror göra; nu letar du frenetiskt genom båda fickorna med dina små händer och känner dig förbi den sandiga snäckan du hittade på stranden igår, och den lilla bollen din hund tuggat sönder och den roliga stenen du hittade på ödetomten, och som med lite tur kanske är full av uran och är väldigt radioaktiv, och du har just hittat några mynt.
   Under tiden rullar Mister Iskalls bil allt närmare — dingy di-ding, dingy di-ding — och Martin Walpole, som alltid vill visa sig på styva linan, torkar sig i pannan, pekar och ropar stolt: "Jag ser den! Där är den!"
   Och visst, där är den, den kommer glidande runt hörnet av Main och Lincoln och du ser det vita taket blänka i solskenet genom det tjocka, gröna lövverket. Ditt hjärta sväller av glädje när du i fickan hittar ytterligare ett mynt, för det innebär att du nu har tillräckligt för att köpa en orange isglass som får ditt inre att frysa och kyler ner din mage och färgar din tunga med en sådan där underbar glödande kopparfärg som alltid skrämmer din syster!
   Nu har Mister Iskalls glassbil kommit inom synhåll och dess dingy di-ding låter högt och tydligt, till och med i den här kvava, ångande luften, och överraskar en sparv som rycker till i sin flykt.
   Rusty Taylors hund skäller och ni kommer alla springande så fort ni kan från alla håll, kramandes era mynt så hårt ni kan med era små svettiga nävar. Ni slickar er alla om läpparna och stirrar på de klarblå bokstäverna som bildar Mister Iskalls namn på bilens långsidor, på framsidan och baksidan. Mister Iskall själv vinkar till alla där han sitter bakom ratten och stannar sin stora bil och alla de under den innehåller.
   "En jordgubbsraket!" ropar fete Harold Smith, som kom dit långt före alla andra som vanligt, och Mister Iskall slänger upp en av de sex små luckorna på bilens ena sida med ett klick, tar fram Harolds raket, tar pengarna och innan man vet ordet av har han slunkit iväg till den översta högra luckan på baksidan och öppnat den, klick, och Mandy Carter håller sin isglass, slickar på den och lämnar över pengarna på samma gång, och nu öppnar Mister Iskall en av de sex små luckorna på bilens högra sida, klick, och Eddy Morse har bitit av toppen på sin klarröda kanelglass och är alldeles, alldeles lycklig.
   Sedan plockas just din önskan fram med ett prydligt klick från den översta hyllan i mitten på bilens högra sida, vilket har varit dess plats så länge du kan minnas, och du lägger dina pengar i Mister Iskalls stora, bleka och alltid kalla handflata. När du tar några steg bakåt för att slicka på din orange isglass och känna kyligheten sippra ner genom halsen, märker du ännu en gång att du beundrar den nästan atletiska smidigheten i Mister Iskalls rörelser när han glider och böjer sig, vänder och snurrar, bugar och rätar på sig, från en liten lucka, klick, till en annan, klick, utan att snubbla, klick, utan en paus, klick, och du känner det kyliga vinddraget när han går förbi. Du önskar att du kunde röra dig så smidigt på skolgården med utsträckta händer, väntande på att ta en lyra, fast du vet att du inte kommer att göra det.
   Allt är så välbekant och lugnande: hur de andra barnen långsamt tystnar när de får vad de vill ha, din tunga som blir allt kallare när du slickar i dig ännu en orange isglass, slick för slick, ner till den platta pinnen, och den tunga, heta, tryckande sommarluften över alltihop.
   Men den här gången är det lite annorlunda än tidigare. Du har nämligen, utan att det var meningen, lagt märke till något du aldrig tänkt på tidigare. Mister Iskall öppnar aldrig luckan längst ner till höger på baksidan av glassbilen.
   Han öppnar alla de andra, allihop utan undantag, du ser honom göra det nu när fler barn kommer fram och ropar vad de vill ha. Klick, klick, klick, han öppnar dem alla en efter en och tar fram allas favoriter, var och en från dess speciella, förutsägbara lucka.
   Men hans stora, kalla hand glider förbi just den luckan på bilens baksida. Och du inser nu, med en lustig liten rysning, att du aldrig — inte på alla de år som gått sedan din storebror Fred för första gången höll dig i handen och gav Mister Iskall pengarna för din orange isglass för att du var så liten att du inte kunde räkna — har sett just den luckan öppen.
   Och nu har du slickat i dig hela den orange isglassen och din tunga fortsätter röra sig över den sträva pinnen utan att alls känna den. Du kan inte sluta stirra på luckan och du vet, djupt inom dig, att du måste öppna den.
   Du tittar noga på Mister Iskall nu och räknar ut hur lång tid det tar för honom att gå från luckorna längst bak till dem längst fram, och du förstår att två beställningar i rad från luckorna längst fram ger dig nog med tid för att öppna luckan som aldrig öppnas. Tillräckligt med tid för att kika in och sedan stänga den innan han märker något.
   Sedan ropar Betty Deane efter en Snöjungfru strax efter det att Mike Howard ber om en pecannötsglass, och du vet att de båda två finns längst fram på höger sida.
   Mister Iskall glider förbi dig så nära att det kalla vinddraget ger dig gåshud. Utan att stanna till, utan att ge dig själv mer tid att tänka, sträcker du fram handen.
   Klick!
   Ditt hjärta fryser till is. Där, inne i den fyrkantiga öppningen, syns två prydliga högar med kalla, bleka och gnistrande små händer, händer lika små som dina, vars fingertoppar sträcks mot dig och solljuset. De smala, döda unga armarna sträcks ut bakåt in i mörkret. Två stela, gyllene flätor med prydliga frusna rosetter sticker upp över händerna.
   Men du har stirrat för länge i skräck och luckan stängs, klick, och täcks nästan helt och hållet av Mister Iskalls hand, vilken nu ser enorm ut, och han böjer sig ner över dig med det enorma, leende ansiktet så nära ditt att du kan känna dess kyla i sommarhettan.
   "Inte den luckan", säger han tyst och hans små, prydliga och jämna tänder blänker som bitar från ett isberg, och eftersom han är så nära vet du nu att till och med andedräkten är kall. "De som ligger där inne är inte till dig. De är till mig."
   Sedan rätar han på sig igen och rör sig hastigt och smidigt från lucka till lucka, klick, klick, klick och inget av de andra barnen såg något, och ingen av dem kommer egentligen att tro dig när du berättar det, även om deras ögon spärras upp och de kommer att älska historien. Och ingen av dem såg löftet i Mister Iskalls ögon.
   Men det gjorde du, eller hur? Och en natt, när sommaren är slut, när det är kallt och du inte vill att det ska bli kallare, kommer du att ligga ensam i din säng och höra Mister Iskalls melodi närma sig. Komma närmare och närmare genom natten, genom de döda, multnande höstlöven.
   Dingy di-ding, dingy di-ding ...
   Sedan kommer du kanske att höra det första klicket.
   Men du kommer aldrig att höra det andra.
   Det gör de aldrig.

Ursprunglig titel: Mister Ice Cold Översatt 2002 av Sabina Cleman. Illustrerad av Gahan Wilson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki