Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mitt liv med vågen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Octavio Paz

   NÄR JAG LÄMNADE HAVET, sträckte sig en av de många vågorna efter mig. Hon var lätt och smidig. Trots att de andra skrek och höll fast henne i den böljande klänningen, hängde hon sig fast vid min arm och sprang dansande med mig. Jag ville inte säga något till henne, för det gjorde mig ont att behöva skämma ut henne inför väninnorna. Dessutom förlamades jag av de äldres elaka blickar. När vi kom till byn förklarade jag för henne att det var omöjligt, att livet i staden inte var vad hon naivt tänkte sig i egenskap av våg som aldrig hade lämnat havet. Hon betraktade mig allvarligt: Nej, hennes beslut var fattat. Hon kunde inte återvända. Jag försökte med ömhet, hårdhet, ironi. Hon grät, skrek, smekte och hotade. Jag måste be henne om förlåtelse.
   Nästa dag började mina kval. Hur skulle vi komma på tåget utan att konduktören, passagerarna, polisen såg oss? Det är visserligen sant att reglementet inte säger något om järnvägstransport av vågor, men just denna lucka var ett bevis på den stränghet med vilken man skulle döma vår handling. Efter att ha funderat fram och tillbaka infann jag mig på stationen en timme före avgångstiden, intog min plats och när ingen såg mig tömde jag passagerarnas vattenbehållare och hällde försiktigt min väninna i den.
   Det första tillbudet inträffade när barnen till ett par som satt bredvid mig förklarade sin ohyggliga törst. Jag drog ut dem i gången och lovade dem förfriskningar och lemonad. De skulle just tacka ja när en törstande kvinnlig passagerare närmade sig. Jag ville bjuda henne också, men blicken från hennes medresenär hejdade mig. Frun tog en liten pappersbägare, gick fram till behållaren och öppnade kranen. Hon hade knappt fyllt bägaren till hälften när jag hejdade henne och med ett språng ställde mig mellan henne och min väninna. Kvinnan såg förvånat på mig. Medan jag bad om ursäkt öppnade ett av barnen behållaren. Jag stängde den med våld. Kvinnan höjde bägaren till sina läppar:
   —Fy, vattnet är salt.
   Pojken upprepade det. Flera passagerare reste sig. Den äkta mannen ropade på Konduktören:
   —Den här karlen har hällt salt i vattnet. Konduktören tillkallade Inspektören:
   —Ni har alltså hällt något i vattnet? Inspektören tillkallade Polisen:
   —Ni har alltså hällt gift i vattnet? Polisen tillkallade Poliskaptenen:
   —Ni är alltså giftmördaren?
   Kaptenen tillkallade tre konstaplar. Konstaplarna förde mig till en tom vagn medan passagerarna tittade och viskade. Vid första anhalt drog de ner mig och släpade mig under knuffar till fängelset. I dagar talade man inte till mig, utom under de långa förhören. När jag berättade om mitt fall var det ingen som trodde mig, inte ens fångvaktaren som skakade på huvudet och sa: Saken är allvarlig, verkligt allvarlig. Har ni inte tänkt förgifta några barn?
   En eftermiddag ställde man mig inför åklagaren. Ert fall är svårt, upprepade han. Jag skall hänskjuta det till Domstolen.
   Så gick ett år. Till slut dömde man mig. Eftersom det inte fanns något offer blev mitt straff lindrigt. Inom kort kom dagen för mitt frigivande. Fängelsechefen tillkallade mig:
   — Nå, ni är fri, ni hade tur. Lyckligtvis hände ingen olycka. Men låt det inte upprepas, för nästa gång skall det stå er dyrt
   Och han såg på mig med samma allvarliga blick som alla de andra.
   Samma eftermiddag tog jag tåget och efter några timmars besvärlig resa kom jag till Mexiko. Jag tog en taxi och åkte hem. När jag kom till min dörr hörde jag skratt och sång. Jag kände en smärta i bröstet, lik en överraskningens våg när överraskningen träffar en mitt i bröstet: min väninna var där, sjungande och skrattande som förr.
   —Hur kom du hit?
   —Mycket enkelt: med tåget. Någon hällde mig i lokomotivet efter att ha övertygat sig om att det bara var saltvatten. Det var en stormig resa: efter en stund blev jag en vit plym av ånga, strax därpå föll jag som ett fint regn över maskinen. Jag magrade mycket. Jag förlorade många droppar.
   Hennes närvaro förändrade mitt liv. Huset med mörka korridorer och dammiga möbler fylldes med luft, sol och ljud, med gröna och blå reflexer: en talrik och lycklig skara av återsken och ekon. Hur många vågor är inte en våg! Den kan göra strand eller klippa eller vågbrytare av en vägg, ett bröst eller en panna som den kröner med skum. Till och med de övergivna hörnen, de eländigt dammiga hörnen och skrubbarna blev smekta av hennes lätta händer. Allt började att le och överallt glänste vita tänder. Solen älskade att lysa in i de gamla gemaken och dröjde kvar i huset i timmar, långt efter det att den hade övergett de andra husen, kvarteret, staden, landet. Och många sena nätter såg de chockerade stjärnorna hur den försiktigt smög sig ut ur mitt hus.
   Kärleken var en lek, en ständig nyskapelse. Allt var strand, sand, säng med ständigt svala lakan. Om jag omfamnade henne sträckte hon på sig, otroligt slank, som poppelns flytande stam, och plötsligt blommade denna sprödhet i en kaskad av vita fjädrar, i en plym av skratt som föll över mitt huvud och min rygg och täckte mig med vithet. Eller sträckte hon ut sig framför mig, oändlig som horisonten, tills också jag blev horisont och tystnad. Fullkomlig och svindlande lindade hon in mig i musik eller i gränslösa läppar. Hennes närvaro var ett bortdragande och återkommande av smekningar, ljud, kyssar. Jag sjönk in i hennes vatten, jag drunknade till hälften och med slutna ögon fann jag mig högt däruppe i svindelns topp, förunderligt svävande, för att sedan åter falla som en sten och känna mig mjukt bärgad på fasta marken, likt en fjäder. Ingenting är som detta, att sova vaggad i dessa vatten, om inte att vakna utsatt för tusen lätta piskor, för tusen angrepp som skrattande viker undan.
   Men jag nådde aldrig hennes innersta väsen. Jag rörde aldrig vid smärtans och dödens knut. Kanske finns inte hos vågorna denna hemliga punkt som gör en kvinna sårbar och dödlig, denna lilla elektriska knapp där allt möts, tänds och flammar upp för att sedan åter slockna. Hennes känslighet, lik kvinnornas, spred sig i vågor, men inte i koncentriska vågor, utan i excentriska, som varje gång sträckte sig allt längre bort tills de vidrörde andra stjärnor. Att älska henne var att sträcka ut sig mot en avlägsen beröring, vibrera med fjärran stjärnor, oanade. Men hennes innersta? Nej, hon ägde ingen kärna, utan ett tomrum likt virvlarnas som sög mig ner och kvävde mig.
   Utsträckta vid sidan av varandra växlade vi förtroenden, viskningar, skratt. Hon gjorde sig till ett nystan och föll över mig och rullade ut som en brusande vegetation. Hon sjöng i mitt öra — en snäcka. Hon gjorde sig ödmjuk och genomskinlig, hopkrupen vid mina fötter som ett litet djur — ett tamt vatten. Hon var så klar att jag kunde läsa alla hennes tankar. Vissa nätter var hennes hud genomlyst av ett fosforescerande sken och att omfamna henne var som att famna natten tatuerad av eld.
   Men hon gjorde sig också svart och bitter. Helt oväntat kunde hon börja mullra, sucka och vrida sig. Hennes jämmer väckte grannarna. När havsvinden hörde henne började den slita i dörren eller yra med hög röst bland hustaken. De molniga dagarna irriterade henne, hon slog sönder möbler, sa fula ord, sköljde över mig med förolämpningar och ett grågrönt skum. Hon spottade, grät, svor, profeterade. Påverkad av månen,
   stjärnorna, andra världars ljus, förändrade hon humör och utseende på ett sätt som föreföll mig underbart men som var lika farligt som en flodvåg.
   Hon började klaga över sin ensamhet. Hon fyllde huset med snäckor och musslor, med små segelbåtar som hon lät gå under när hon var på sitt stormiga humör (tillsammans med andra båtar lastade med bilder som varje natt kastade loss från min panna och dränktes i hennes rasande och ljuvliga virvlar). Hur många små skatter gick inte till spillo under denna tid! Men mina båtar och snäckornas tysta sång räckte inte för henne. Jag måste installera en koloni med fiskar i huset. Jag bekänner att jag inte utan svartsjuka såg dem simma omkring i min väninna, smeka hennes bröst, sova mellan hennes ben, smycka hennes hårsvall med lätta färgblixtar.
   Bland alla dessa fiskar fanns det en sort som var särskilt frånstötande och hemska, små akvarietigrar med stora stirrande ögon, med kluvna och rovgiriga munnar. Jag vet inte vilken sinnesförvirring som fick min väninna att leka med dem och skamlöst visa dem en förkärlek vars innebörd jag föredrog att vara okunnig om. Hon tillbringade långa timmar instängd med dessa kusliga varelser. En dag orkade jag inte längre, utan slog in dörren och kastade mig in bland dem. Snabba och fantomartade smet de mellan händerna medan hon skrattade och slog mig tills jag föll. Jag kände att hon dränkte mig. Och när jag just skulle dö, redan blålila, förde hon mig mjukt till stranden och började kyssa mig medan hon sade jag vet inte vad allt.
   Jag kände mig mycket svag, sönderbråkad och förödmjukad, och samtidigt fick mig vällusten att blunda. Hennes röst var mild och hon berättade för mig om de drunknades ljuvliga död. När jag återfick sansen började jag frukta och hata henne. Jag hade misskött mina affärer. Jag började träffa mina vänner och återknyta gamla och kära förbindelser. Jag träffade en ungdomsförälskelse. Sedan jag fått henne att svära på att bevara min hemlighet berättade jag för henne om mitt liv med vågen. Ingenting rör kvinnor så djupt som möjligheten att kunna rädda en man. Min förlosserska brukade alla sina konster, men vad förmådde en kvinna med endast ett begränsat antal kroppar och själar inför min väninna, alltid växlande och alltid densamma i sina oupphörliga förvandlingar.
   Vintern kom. Himlen blev grå. Dimman sänkte sig över staden. Det föll ett iskallt regn. Min väninna skrek hela nätterna. Under dagen stängde hon in sig, tyst och dyster, och muttrade samma stavelse, likt en gammal gumma som brummar i sitt hörn. Hon blev kall. Att sova med henne var att skaka hela natten och känna hur blodet, kotorna, tankarna sakta frös till is. Jag gick ofta ut, och min bortovaro blev för varje gång allt längre. Hon ylade långdraget i sitt hörn. Med vassa tänder och frätande tunga gnagde hon på murarna, förstörde väggarna. Hon vakade nätter igenom och gjorde mig förebråelser. Hon hade mardrömmar, yrade om solen, om heta stränder. Hon drömde om polen och att hon var ett stort isblock som seglade under en svart himmel under nätter långa som månader. Hon förolämpade mig. Förbannad och skrattade, fyllde huset med gapskratt och spöken.
   Hon kallade på de stora djupens vidunder, blinda, snabba och tröga. Laddad med elektricitet fick hon allt hon vidrörde att förkolna, det hon snuddade vid frättes sönder av syra. Hennes ljuvliga armar blev hårda rep som kvävde mig. Och hennes kropp, grönskimrande och elastisk, var som en obeveklig piska som slog, slog, slog. Jag flydde. De hemska fiskarna skrattade med ett fruktansvärt skratt.
   Uppe bland bergen, mellan de höga pinjerna och ravinerna, andades jag den friska luften, lika ljuv som en fri tanke. Vid slutet av månaden återvände jag. Jag var beslutsam. Det hade varit så kallt att jag på den öppna spisens marmor, intill den slocknade elden, fann en staty av is.
   Hennes skrämmande skönhet rörde mig inte. Jag slängde henne i en stor säck av segelduk och gick ut på gatan, med henne sovande på ryggen. I en restaurang i utkanterna sålde jag henne till en bartender-vän som omedelbart började hugga sönder henne i små bitar, som han noggrant fördelade i de hinkar där flaskorna kyldes. Så slutade mitt liv med vågen.

Källa: Ur "Örn eller sol?" (Brombergs 1991), översättning Sun Axelsson och Lasse Söderberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki