Fandom

Svenskanoveller Wiki

Modell i lökfrisyr

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Eva Neander

   HON HAR HELA FAMNEN full med paket och när hon med armbågen skjuter ner handtaget till hårfrisörskans dörr, så faller ett i golvet med en duns. Den gullhåriga kvinnan, som äger salongen rusar fram och plockar upp dem under många "ack" och "o" och "ingenting gick väl sönder".
   Varför ser hon aldrig snygg ut i håret, tänker kvinnan med paketen. Strängt taget vore det, vad man minst kunde begära. - Så oerhört trist och psykologiskt fel att gå runt i grilliga testar och se resignerad ut i det här yrket. Och en sån här dag till. Man får något tjockt i bröstet vid blotta åsynen, som vore hon satt att illustrera någon tes om alltings fåfänglighet. Eller någon modern, sofistikerad roman om sjaskiga, trista kvinnor, som misslyckats.
   Jag avskyr såna där historier - tänker hon. - Kan precis tänka mig hur de ser ut, som skriver dem, små, mörka typer med kalla ögon och långa munstycken. Såna där, som går omkring på parties, iakttar och förvränger allt. - Tror förstås, att de är något.
   Men hon säger ingenting av detta. Hon ler strålande och säger i stället.
   —Tack, snälla fru Karlsson. Jag är då en riktig slarva. - Tänk, det sa min man också, en dag vid frukosten. - Konstigt, att du är slarvig, sa han. - Det fanns inga rena skjortor i hans låda, se. - Han svor och letade och sen vid frukosten tittade han plötsligt på mig och sa. - Konstigt, att du är så slarvig. Vad man än kan säga om kvinnor av din typ - de brukar ha sinne för ordning. - Har fru Karlsson hört.
   —Om det är din mening att vara oförskämd - sa jag, och fick kaffet nästan i halsen, så ledsen blev jag - om det är din mening att vara oförskämd, då ...
   Men han såg plötsligt helt vänlig ut och sa - lilla gumman, låt oss inte gräla nu. Apropå kaffe, vill fru Karlsson beställa in kaffe och några bakelser. Jag har fått en riktig hunger efter sötsaker senaste tiden. Vad kan sånt bero på? Jag bara äter och äter och blir tjockare för var dag, som går. - Det är en fullständig passion. Har fru Karlsson hört talas om en läkare, som lär vara så oerhört bra. Man får en slags tabletter, så man inte känner nån hunger. Min man talade om det vid frukosten för ett par månader sedan. - Det går alldeles smärtfritt, sa han. Ja, han lät vådligt angelägen. Men jag förklarade för honom, att han inte begrep, hur roligt det är att äta. Inga tabletter i världen kan ersätta det nöjet. - Och så litet roligt som jag har med en man, som jämt arbetar över, eller är på sammanträde, så är det orätt att missunna mej det lilla nöjet. Jag trodde, att han skulle bli ond och börja diskutera - som förr. Men han bara sa - Ja, ja lilla gumman, låt oss inte tala om den saken.
   —Och håret skall läggas som vanligt, säger den gullhåriga - vågor på sidorna och ett fall i nacken -.
   Frågan är retorisk, hon har redan garnerat ett antal styva vågor i det blöta håret.
   —Ja, ja naturligtvis, säger frun i stolen. Hon mumsar på en söt bakelse och betraktar sej själv med stora, liknöjda ögon, som plötsligt får en glimt av det ljus, man ibland kan ana hos lata djur - duvor eller kaniner. Vilka frisyrer man ändå kan se folk i. Häromdan var vi på middag, min man och jag, för resten hos en av de andra cheferna. Min mans stenograf var med, hon är enda kvinnan på kontoret, fru Envall heter hon, fru kantänka. Hon har ett barn, men det är också allt. Och hon hade sitt hår uppsatt i en sån där lök, vet fru Karlsson. Är det inte fult. Hon är av den där lilla mörka typen, som inte säger något, bara är eleganta och går omkring och för sig. En riktig sån där, sån där manslukerska. Hon verkar så fin av sej minsann, sitter där och lyssnar, när man talar till henne och visar sej söt. Men fru Karlsson skall se, hur hon tittar, bara det går en karl förbi. Som hon ville krypa in i honom. - Usch. Min man påstår förstås, att hon är den duktigaste stenograf han haft. Sånt känner man väl till. Men den ton han berättar det i, den retar mej. Den är liksom så avfärdande. - Nå, hur står det till med "fru" Envall, säger jag vid frukosten. - Då vecklar han bara upp en tidning - som en mur - och säger "bra". Eller också "hon är verkligen duktig, den duktigaste stenograf, jag haft." Men hennes moral, den talar han inte om. Och ändå har min kusin, som är från samma stad berättat en hel del. Ja, en hel del. Det påstås, att hon fått barnet med en jurist på länsstyrelsen. Jag känner till honom. Han är gift och har två förtjusande barn. Alltnog, hon lär själv ha önskat det. Hon kan inte älska någon annan lär hon ha sagt och eftersom han inte vill skilja sej, så ville hon i alla fall ha ett barn med honom. Har fru Karlsson hört? Jag har ju mina egna tankar förstås. Naturligtvis var det rena olyckan. Ingen vettig människa går väl och trasslar så till det för sej av fri vilja. Fast det låter bättre kantänka. Det är omöjligt att tala om saken med min man. - Jag diskuterar inte min personals angelägenheter, sa han i början och satte tidningen för hela ansiktet. Hon får ha ett helt barnhem för mej, bara hon sköter sitt arbete. Men häromdan, när jag frågade bara på skoj. Om din älskade "fru" Envall går och gifter sej, hur skall firman klara sej då. Ja, då tittade han bara på mej och sa. - Hon kommer inte att gifta sej -. Så tvärsäkert, sa han det, vet fru Karlsson, att jag sa rent automatiskt. - Hur vet du det? Då blev han röd i ansiktet och skrek. - Det var ett förbannat tjatande och sen rusade han ut i tamburen och drog igen dörren efter sej med en smäll. Jag satt kvar som förstenad, sen gick jag och la mej och läste veckotidningar och kunde inte tänka, bara åt och åt och läste, nästan tvångsmässigt. Det var förskräckligt, vet fru Karlsson, timme efter timme gick, och han kom inte. Jag släckte ljuset och låg och tänkte igenom vårt äktenskap och varenda gång hissen gick där ute, så ryckte jag till och trodde, att det var han, men det var aldrig han, hissen gick varje gång förbi. Jag låg och inbillade mej allt möjligt, och så kom jag ihåg, hur lyckliga vi varit, och hur många år vi varit gifta. Jag bad till Gud, och så blev jag lugn och sa till mej själv:
   Nu Mildred, när han kommer hem, skall du vara riktigt snäll emot honom, riktigt snäll. Ja, vet fru Karlsson, jag riktigt låg och gottade mej i tanken på hur snäll jag skulle vara. - Ni förstår, jag har aldrig haft något intresse för de ... ja ... fru Karlsson vet ... det där mera intima. Men plötsligt, när jag låg där och funderade, så började jag längta efter honom så förfärligt. Också tänkte jag på hur lycklig han skulle bli, stackarn. Han har minsann inte varit bortskämd. När han äntligen kom, ja, då hade jag redan somnat. Jag hörde, hur han satte nyckeln i låset och smög sej in i salongen. Sen höll han på en stund i badrummet. Vad som än hände skulle min man inte gå och lägga sig utan att duscha. Johan, ropade jag. Men han svarade inte. Det blev alldeles tyst i badrummet och jag skrek - Johan - en gång till. Då kom han ut i badrock och med handduken slängd över sin axel och satte sej på min sängkant. Han såg så vänlig och lycklig ut, och det var något nästan ömt i hans blick, när han såg på mej.
   —Förlåt mej, Mildred, sa han. Vi har haft så mycket att göra den sista månaden och jag ryter så där på kontoret med.
   Då la jag mina armar om honom, och vi satt alldeles stilla. Sen gjorde han sej lös och sa:
   —Vet du, jag är så trött, så jag tror, att jag inte hinner i säng förrän jag somnar. Och i dörren sa han:
   —Jag kommer att resa på affärsresa en månad, vill du be jungfrun lägga i ordning mina kläder - Jag nickade, gråten var uppe i halsen på mig och jag kunde inte säga något.
   Men han stod kvar i dörren, hans ansikte hade blivit allvarligt.
   —Det är något viktigt, jag vill säga dej, sa han. Men vi har ju så svårt att tala med varann, så jag skriver till dej i stället.
    Jag kunde inte säga något, nickade bara och när jag vaknade sent på morgonen, så var han borta. Han hade själv ordnat med packning och alltihop. - Och nu har jag gått i två dar och bara väntat på det där viktiga, han skulle säga mig i brev.
   —Skall det vara fixativ, säger den gullhåriga medlidsamt och damen i stolen nickar. Hon granskar sej i nackspegeln och säger med plötslig häftighet.
   —Vad det är skönt att ha en frisyr, som man är van vid och trivs med. Jag avskyr de där moderna frisyrerna, speciellt den med en lök mitt i huvudet. Min mans stenograf, som jag visst har nämnt, har en sån frisyr. Det skall verka kontinentalt, men är enbart missklädsamt.
   Hon samlar ihop sina paket och tappar ett av dem i dörren. När den gullhåriga tar upp det, granskar hon kritiskt det nedböjda huvudet.
   Hon är lik nån kvinna i en sån där modern, elak novell, tänker hon. Jag kan slå vad om, att det är små, mörkhåriga typer, som skriver dem - små, mörkhåriga i sån där hemsk lökfrisyr.

Ur Nattljus, Bonniers 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki