FANDOM


Av James Turner

DET VAR knappast något dockskåp. Det var för stort för det. Det var för stort för Serenas sovrum, och hennes lekrum två trappsteg ner från sovrummet var så fullt av leksaker att ingen ens funderade på att ställa det där. Eftersom det var en modell av hennes hem Dockacre House hade det faktiskt inte gjorts åt Serena över huvud taget utan för den historiska festival som skulle äga rum i staden i början av juli.
   För Dockacre House var från Elisabet I:s tid och ett av de äldsta husen i staden. Det hade fem gavlar och hade restaurerats och moderniserats under Georg VI:s tid. Det gick naturligtvis rykten om att det spökade där, för det brukar det ju göra i riktigt gamla hus, men det fanns ingen nu levande som kunde svära på att han sett något spöke. Lönngångar sades leda från huset, antingen till kyrkan St Mary eller till det tusenåriga slottet. Någon hade en gång beskrivit det så här: "På den branta bergssluttningen står ett säreget hus, som ser ut att klamra sig fast — fem gavlar i rad med burspråk och balkonger och ett skiffertak krönt av höga skorstenar." Dockacre låg ändå avskilt, inbäddat i grönska. Lavarna på taket var grånade av ålder, och mullbärsträdet vid en av husknutarna var böjt av sekelgamla minnen.
   Modellen av huset var alldeles ny. Den förvarades i ett oanvänt rum högst upp i en av gavlarna, klar att tas fram till festivalen och visningen av det riktiga huset. Den hade gjorts av en snickare i trakten och kommit redan för fjorton dagar sedan. Serena hade hjälpt sin mor att inreda den med pyttesmå möbler och här och var placerat dockor, modeller av verkliga människor som en gång hade bott i huset.
   "Jag undrar, mamma", sa Serena och knyckte på nacken för att få bort det långa bruna håret ur ögonen, "om det spökar i den här modellen, precis som det gör i själva huset ?"
   "Var inte löjlig", svarade hennes mor, som hade så bråttom med förberedelserna till festivalen att hon inte hade mycket tid över för sin dotter. "Det är ju bara ett par träbitar och lite målarfärg. Bäst du går och övar på dina skalor annars blir du inte klar med spelläxan till i morron."
   Serena var inte speciellt intresserad av de tidigare ägarna till huset, Nicholas och Elizabeth Herle, som dött på 1600-talet och nu påstods gå igen, så hon sprang lydigt i väg för att göra som modern sa. Döden betydde inte värst mycket för en tioåring, inte när det gällde människor. Men så ledsen hon hade blivit när hennes hund Buster dog! Med människor, och för så länge sedan också, var det annorlunda. Bara en kyrkogård med dekorerade stenar och flagiga skifferplattor, ibland med konstiga verser på, där man kunde leka kurragömma på väg hem från skolan. Hon hade hört historien — om hur Nicholas Herle hade tagit livet av sin fru Elizabeth genom att låsa in henne i det rum som nu var Serenas sovrum därför att hon hade blivit vansinnig, och hon dog där, eller också hade han skjutit henne i trappan — hört den så många gånger att den inte var märkvärdigare än någon av de sagor hon brukade läsa för sin nallebjörn Percy.
   Men fast hon inte trodde på historien om paret Herle så var modellen av huset underligt nog mera verklig för henne. Den var stor och rymlig, gjord av sockerlådor och tapetserad så att den såg ut exakt som originalet, fönstren gick att öppna och stänga, och hela framsidan hängde på gångjärn så att den gick att slå upp på vid gavel. I rummen stod små repliker av stilmöbler, och i de två största låg det mattor på golven. Köket var klätt med små kakelplattor.
   Under den där veckan före invigningen av festivalen började Serena tro på modellen helt och fullt, och emellanåt, när hon inte spelade på läxan eller sprang ärenden åt sina föräldrar, levde hon sitt liv i den. Modellen blev för henne mycket verkligare än huset självt. Hon brukade gå omkring i rummen i tankarna och leva sig in i hur det var att bo där för ett par hundra år sedan. Här inne i vindsrummet blev hon husets härskarinna som styrde och ställde och befallde över tjänstefolket och till och med bestraffade de små dockorna när hon ansåg att de hade varit ohörsamma. Så stor var modellen att hon kunde sticka in handen i rummen när framsidan var öppen och flytta på möblerna och dockfolket som bodde där för att allt skulle stämma med just den historia hon var inne i.
   Av alla de människorna tyckte hon bäst om den feta kokerskan som stod och lagade mat med uppkavlade ärmar och spisrosor på kinderna. Hon kallade henne fru Tompkins. Hon kände henne väl för mamma hade låtit henne klä den lilla figuren i hätta och förkläde och måla kinderna röda på henne innan de ställde in henne i modellen. Och fru Tompkins visste ett och annat, det märktes. Så underligt, tänkte Serena. Redan då hon höll på att klä fru Tompkins verkade den lilla figuren röra sig i hennes händer.
   Men Nicholas och Elizabeth Herle, som satt vid ett runt bord i salongen, brydde hon sig knappast om alls. Pappa, som ägde en antikvitetsaffär i stan, hade hittat dem i en låda med gamla leksaker som han hade köpt. Han tog med sig dem hem till Dockacre House samma kväll. Det var nästan som gjorda för modellhuset, så mycket liknade de pastellporträtten av de verkliga personerna i matsalen, fast de var förstås små miniatyrer. Men för Serena var de ointressanta just då, eftersom de inte ingick i hennes fantasier om modellhuset.
   När hon satt på golvet framför modellen brukade hon nynna för sig själv, härma kokerskan och gräla på gårdskarlen som plockade mullbär i det stora trädet som ansågs vara fyrahundra år gammalt och växte vid husets norra vägg. Hon blev inte ens förvånad när fru Tompkins vände sig om från grisen hon höll på att steka på ett spett och sa, tydligt och klart: "Akta sig noga, fröken Serena, annars får hon med mig att göra. Tänk på vad hon säger. Det är farliga saker."
   Serena blev inte ett dugg rädd. Tvärtom. Hon blev stormförtjust. "Mig skrämmer ni inte, fru T", sa hon och klappade i händerna, "ni är bara en gammal trädocka, jag är av kött och blod. Jag kan såga er mitt itu på en sekund om jag vill. Det är ni som ska akta er, lilla fru Tompkins. Jag är större än ni."
   "Kanske det, fröken Serena." Kokerskan återgick till sina sysslor vid spisen men inte förrän hon hade tillagt: "Större är hon kanske, men inte klokare, och inte lika gammal heller, så jag bara varnar henne."
   Serena skrattade glatt och smällde plötsligt igen framsidan av modellhuset. "Så där ja", sa hon och gav den en spark, "nu fick jag tyst på er allihop, era dumbommar. Gonatt."
   Hon var så upptagen av kokerskan att hon inte hade lagt märke till att Nicholas Herle, bara två tum lång och klädd som en herreman från början av 1700-talet, hade vänt sig om i sin stol för att betrakta henne, inte heller att Elizabeth, hans hustru, faktiskt hade rest sig upp. "Sitt ner, älskade vän", sa Nicholas. "Det är bara fru Tompkins som grälar på gårdskarlen."
   Serena märkte inte heller att Nicholas tog upp den lilla flöjten som låg på bordet och började spela på den. Så svag var musiken, så spöklik, att kanske bara fru Tompkins, nätt och jämnt, kunde höra den, där hon stod och vände grissteken så att flottet stänkte.

Festivalveckan var en spännande upplevelse för Serena. Inte bara det att praktiskt taget varenda människa i stan klädde ut sig så att man knappt kunde skilja sina vänner från de historiska personer de skulle föreställa, som till exempel den helige Cuthbert Mayne, den förste katolske martyren under Elisabet I:s regering, han som blev hängd och steglad i staden år 1571, eller kväkaren George Fox som inspärrades i stadsfängelset år 1656; Inte bara spelen och konserterna och orgelmusiken i kyrkan, utan också det att alla kom för att se hur hennes hem, Dockacre House, såg ut inuti. Det var nästan som om stadsborna tog den här chansen att äntligen få se vad som försiggick, vad översten, hennes far, gjorde med egendomen, hur väl hang och hans hustru hade restaurerat huset. Ja, för många människor var det glädjande att här finna en man som var beredd att bevara en byggnad, i motsats till andra som huvudsakligen var intresserade av att riva vackra gamla hus för att bereda plats för stormarknader, snabbköp eller bilparkeringar.
   De kom i stora skaror så snart översten hade öppnat portarna, och Serena kikade ut mellan träpelarna i räcket till stora trappan och lyssnade på den skickliga föreläsning hennes far höll innan han visade besökarna runt i huset. Efter tre dagars intensiv aktivitet kunde hon det mesta utantill. Hon var mäkta stolt över att bo i ett så ryktbart hus och nu tittade hon ofta på porträtten av Nicholas och Elizabeth Herle i matsalen. Nicholas hade varit advokat och hans hustru dotter till en kyrkoherde i Northcote, pastor Ackland. Hon kom underfund med att hon egentligen inte gillade Nicholas något vidare. Elizabeth var annorlunda. Med henne kände hon ett så djupt medlidande att hon emellanåt trodde att damen i tavlan var medveten om hennes sympati.
   Nu började hon bli lite uttråkad där hon stod i trappan och lyssnade på fadern. Åhörarna därnere var mycket tysta och stilla, ett bevis för att översten var en utmärkt berättare.
   "Enligt urkunderna", sa han, "var Nicholas Herle stadens borgmästare två gånger, 1716 och 1721. En tid var han också landshövding i Cornwall." Han gjorde en paus och vände sig om och pekade på tavlorna på väggen. "De här båda porträtten har hängt i matsalen i Dockacre House långt före Elizabeth Herles död 1714", sa han, "och det finns en minnesvård över henne i kyrkan St Mary här i staden med orden: 'Avled den 25 december 1714 av svält eller bragtes om livet.' I kyrkböckerna från den tiden står det att hon begravdes den 28 december 1714." Han vände sig mot åhörarna igen.
   Serena var väldigt frestad att göra grimaser åt honom för att få honom att skratta, för han började faktiskt bli lite för allvarlig. Men i stället vred hon på huvudet och började tugga på en slinga av sitt långa hår och leka med sidenbanden på sin festivaldräkt. Hon tyckte att hon var riktigt fin i den vida rynkade klänningen som modern hade valt åt henne.
   "Det finns två historier om Elizabeth Herles död", hörde hon fadern säga. "Den första är att hon blev vansinnig och Nicholas låste in henne i ett rum på översta våningen och lät henne svälta, den tidens kur för galenskap. Olyckligtvis hölls hon inlåst för länge och dog."
   Just i det ögonblicket kom Serenas hund Spot, som hade ersatt Buster, springande uppför trappan och började slicka hennes bara ben. Hon böjde sig ner och kramade honom medan hon tänkte på hur hemskt det måste vara att långsamt svälta ihjäl och hur det skulle kännas att längta efter mat så man kunde gå åt, som hon gjorde ibland i skolan. Hon kramade Spot ännu hårdare medan fadern fortsatte: "Den andra historien är att han oavsiktligt, eller avsiktligt, sköt sin hustru i trappan. En ortsbo säger sig ha sett en stor blodfläck i trappan ungefär där min dotter Serena står nu och tittar på oss."
   Hela gruppen vände sig om och glodde på henne. Alla drog efter andan av fasa och förtjusning vid tanken på blod. De ville ju gärna ha valuta för pengarna. Serena blev inte det minsta generad utan log och nickade åt dem hon kände igen under deras förklädnad.
   "Jag måste tyvärr göra er besvikna", fortsatte översten. "Jag kan inte visa er någon blodfläck eftersom plankorna i trappan byttes ut för ett par år sedan och beviset är borta för alltid."
   Serena fick den roliga iden att köpa en flaska rött bläck och hälla ut det just där hon stod. Skinnet knottrade sig på henne vid blotta tanken. Kanske kunde hon rent av skrämma far, fast det tvivlade hon på. Han var så stor och stark och visste ju som militär allt om blod och svärd och sår och inälvor och kroppar utan huvuden och blödande stumpar och ... fienden. Så det gick nog inte, för han skulle snart upptäcka att det var rött bläck och kommendera henne att skura bort det.
   "Man vet att Nicholas Herle dog den 4 augusti 1728 i Hampstead, och man brukar se hans vålnad i stora salen. Han spelar också flöjt när det ska bli dödsfall i huset. Den flöjten kan ingen människa spela på numera, för den har täppts till i ena änden och gjorts om till promenadkäpp." Översten räckte nu flöjten till den som stod närmast i åhörarskaran och instrumentet fick gå laget runt. "Melodin han spelar är en gammal engelsk madrigal, vars första vers lyder så här:

    'Den gång jag först dig såg,
   jag svor
   att ära och tillbe dig.
   Om nu jag blir försmådd,
   min vän,
   vill aldrig mer jag se dig.'

Det har blivit en tradition att varje ägare till Dockacre House ger en promenadkäpp till sin efterträdare. Under årens lopp har samlingen ökat till tretton, om man räknar med 'flöjt-käppen'. Dessa käppar, som förvaras i en lädersäck på vinden, är det något övernaturligt med, för om de inte ställs tillbaka i en bestämd ordning flyttar de sig själva till sin rätta plats under slammer och oväsen. Det är en märklig samling — allt ifrån en värjkäpp till en med löstagbar silverknopp där gift kan förvaras. Och dessutom är den exakta ordningen på käpparna en hemlighet som går vidare från ägare till ägare."
   Serena försvann uppför trappan när föreläsningen var slut. Hennes far började visa gruppen runt i huset. Det hördes ett skrapande och hasande av fötter, och ljuden ekade i hela huset. Serena rusade in i sitt lekrum och stängde dörren. Hon visste att far inte skulle störa henne. Han kunde kanske visa gästrummet under takåsen där promenadkäpparna brukade förvaras, men hennes två små rum var heliga, utom för hennes kamrater och föräldrar.
   Hon satte sig vid pianot med nallebjörnen Percy på pianolocket och började, mjukt och stilla, spela en vaggvisa för honom. Klockan var bara tolv på dagen men inom ett par minuter föll ögonen igen på honom och armarna sjönk ner utefter sidorna.
   "Så ja", sa hon ömt och reste sig från pianostolen, "det var väl skönt, Percy. Nu kan du sova tills jag hämtar dig igen, gamla nalle. Jag tycker så mycket om dig, det förstår du väl ?" Hon gav honom en stor blöt puss och lade honom i en fåtölj. Ett par minuter senare, mitt under skrapet av fötter i trappan där det en gång funnits blodfläckar, hördes det ljudliga snarkningar från Percy. Serena log för sig själv och gick in i sitt lilla sovrum, ställde sig vid fönstret och tittade på mullbärsträdet. Den mörkbruna, tjocka, skrovliga barken var spräcklig av solen som strömmade in genom baldakinen av läderartade, hjärtformiga blad. I den svaga brisen såg deras blanka ovansida ut som tusen speglar. Hon tyckte att hon kunde se sin spegelbild i vartenda ett av dem. Hon hade alldeles glömt bort fru Tompkins och modellen som just nu beundrades av besökarna.

Hon kom inte underfund med om det var feststämningen som gjorde det eller om det verkligen hände henne. Atmosfären i staden var faktiskt så laddad av vad som kunde kallas "festivalfeber" att vad som helst kunde ha hänt. Hon tänkte egentligen inte så mycket på det. Det enda hon visste var att det var midnatt, för när hon stod på gatan i skuggan av det gamla stadsfängelset hörde hon kyrkklockan slå tolv. Hon var inte det minsta rädd. Tvärtom — en härlig lyckokänsla fyllde henne. Inte heller var hon förvånad över att hon bara hade pyjamas och morgonrock på sig.
   Hon stod och tittade på Eagle House, och när hon upptäckte att stenstatyn av Britannia uppe på takkrönet och de två örnarna på grindstolparna inte längre var på sin plats, då förstod hon varför hon hade kommit. Det gick en ilning av glädje genom henne. Då var det alltså sant ändå! Men innan hon hann säga "åh!" av förundran kände hon att någon snuddade vid hennes axel. Det blev varmt och skönt omkring henne som om hon hade svepts in i en mantel. Hon vände sig om och log mot mannen som hade dykt upp vid hennes sida.
   "Jaså, är det ni, herr Fox", sa hon. Hon kände hans ansikte väl från historieboken. Hon visste hur han för många år sedan hade plågats här i fängelset. "Och vem är det ni har med er?"
   George Fox (hon såg att hans kropp var upplyst av ett egendomligt sken som hade något att göra med den värme hon kände) tog ett steg åt sidan för att presentera en liten herre som stod och tvekade inne bland skuggorna. "Jo, Serena, det här är min käre vän, fader Cuthbert Mayne. Du har säkert hört att vi båda led för vår tro i det där fängelset bakom dig, som nu, Gud vare tack och lov, ligger i ruiner. Cuthbert led tyvärr långt mer än jag. Men så är han ju också katolik. Jag tror nog att de var mer hatade och fruktade än vi kväkare. Hur någon kunde hata eller frukta Cuthbert är mig en gåta."
   "Ja", svarade Serena, och nu var ljusskenet starkare. Det var nästan, tänkte hon, som om hon kunde se rakt igenom dem. "Ja, jag har hört det, och jag har ofta gråtit för er skull. Min lärarinna talar ofta om er. Det måste ha varit fruktansvärt, och jag hatar dem som fick er att lida så." Hon flyttade sig förtroendefullt närmare. "Kan jag få kyssa era händer? Jag skulle så gärna vilja trösta er, och vet ni vad", tillade hon beslutsamt, "om jag hade levat då och inte nu, skulle jag ha kommit till er med soppa och bröd. Det skulle inte ha varit värst mycket, men det skulle ha värmt upp er lite grann." Hon stampade med foten. "Jag tycker folk var vidriga på den tiden."
   Fader Cuthbert Mayne log milt och höll fram handen, på vilken det satt en stor gnistrande ring, så att Serena skulle kunna kyssa den, och det gjorde hon med djupaste allvar och respekt. Han bar en svart kaftanliknande dräkt, och ett jättestort krucifix hängde i en kedja om hans hals. Hans ögon var klara och glänsande.
   "Ja", sa han, "folk var nog annorlunda då, fast de visste väl inte bättre. Och lyckligtvis hade vi Gud som stödde oss. George och jag vet förstås numera att det var samma Gud vi led för, även om vi inte såg saken på alldeles samma sätt förr i världen."
   Innan han hann säga mera hördes det tunga steg på gatan framför dem.
   "Förlåt mig", sa Serena och vände sig om. "Jag kom hit för att se örnarna och Britannia återvända från floden. Jag har aldrig sett dem förr, fast alla andra har förstås gjort det. Ni vet väl att de varje natt kliver ner från sina piedestaler och går till floden för att dricka ?" Hon slickade sig om munnen vid tanken.
   "Ja." Herr Fox ställde sig bredvid henne som för att skydda henne. "Vi ser Britannia komma ner från taket nästan varje natt med sina fåglar. De är säkert glada över att slippa sina socklar en stund. Måste vara påfrestande att stå däruppe hela dagarna, tror du inte? Du förstår, Cuthbert och jag vet allt om påfrestningar, inspärrade som vi var i den där stinkande fängelsehålan. Men Cuthbert var mycket tålmodigare än jag i alla fall."
   Då plötsligt kom de stolt skridande i månskenet, en på var sida om Britannia i sin hjälm, uppför vägen, tillbaka till Eagle House. Serena, som klappade i händerna av förtjusning, tyckte att de blinkade illmarigt åt henne då de flög upp och satte sig på stol parna på ömse sidor om grinden. Den ene av dem kråmade sig en stund och började putsa sina bröstfjädrar.
   Britannia hade klivit upp på taket och stod nu och tittade strängt på sina fåglar. Serena iakttog henne från gatan och sanningen att säga var hon riktigt imponerad av den myndiga gestalten med sköld i ena handen och draget svärd i den andra.
   "Se så, pojkar", ropade Britannia till örnarna nedanför henne, nästan som om de vore hennes söner. "Nu får det vara nog för i natt. Inget mer oväsen. Jag slår ett slag på min sköld, och efter det ska ni sitta blick stilla till i morgon natt."
   Serena såg svärdet lyftas. Hon hann precis höra en röst bakom sig viska: "Var rädd om dig, mitt barn, och kom ihåg, om du behöver oss finns vi alltid här", innan svärdet träffade skölden med ett dån som genljöd över staden.
   Hon vände sig om och upptäckte att hon var ensam på gatan. Ett ögonblick senare kom två långhåriga ynglingar på motorcyklar vrålande runt hörnet, nerför backen, förbi museet, och fullkomligt sprängde nattens tystnad. Serena förstod att det inte var någon idé att stanna kvar längre. Herr Fox och fader Mayne hade gått, antagligen på en promenad i Castle Park för att prata med varandra om Vår Herre, osedda av alla utom henne. Örnarna och Britannia var nu bara stenskulpturer igen.
   Hon traskade hem till Dockacre House. Hon märkte att två blad från mullbärsträdet hade blåst in i hennes sovrum och låg på hennes huvudkudde. Till sin förvåning såg hon att trädet var fullt av krälande silkesmaskar. Fullmånen, som hade gjort att hon kunde se örnarna återvända från floden och ansiktena på George Fox och Cuthbert Mayne, stod nu högt på himlen och lyste så starkt att larverna framträdde klart och tydligt. Deras gröna och vita kroppar tycktes sätta hela trädet i gungning och det nästan dignade under deras tyngd.
   Medan hon stod där och tittade förstod hon plötsligt att silkesmaskarna var lika medvetna om henne som hon om dem. De spred (precis som herr Fox och fader Mayne hade gjort) på något egendomligt sätt en skyddande värme omkring henne. "Serena, Serena", tyckte hon att hon hörde de små rösterna ropa åt henne. Hon slog upp fönstren på vid gavel och såg in i silkesmaskarnas runda ögon. Hon sträckte ut armarna och lät dem spinna ett skyddande nät av silke omkring henne. "Ja, ja", hörde hon sig själv viska med hjärtat bräddfyllt av tacksamhet över att vilka faror som än hotade henne (för fru Tompkins hade kanske rätt?) så hade hon nu tre beskyddare — herr Fox, fader Mayne och silkesmaskarna.
   Hon återvände till sin säng. Nu hade larverna lämnat mullbärsbladen och verkade hålla vakt på fönsterbrädet. De tittade uppmärksamt åt alla håll med vidöppna ögon — naturens vaktposter mot det onaturliga.
   Serena log sömnigt. Hon kände till alla de ljud som ett hus så gammalt som Dockacre House ger ifrån sig på nätterna — som det alltid hade gjort ända sedan Tudor-tiden. Nu, i tystnaden, medan månen vandrade över himlen och försvann vid horisonten, hörde hon tonerna av en flöjt. Först avlägset och sedan, när hon nästan hade somnat, utanför dörren till hennes sovrum. "Ah, Nicholas", mumlade hon i sömnen. "Så vackert. Spela mera." Och fast hon inte visste det, var hennes röst en vuxen kvinnas. I gryningen lämnade silkesmaskarna hennes sovrumsfönster och kröp in i sprickorna i trädets bark.
   Naturligtvis måste det ha varit en dröm, tänkte hon nästa morgon. Hon sprang ut i trädgården, i det gnistrande solskenet, fram till mullbärsträdet. Det stod orubbligt kvar vid muren som vette åt den nya vägen som kommunen hade dragit över hennes fars mark. Av silkesmaskarna syntes inte ett spår.

Det var festivalens sista kväll. Stadens hus var fulla av människor som åt och roade sig, och Serena hade fått löfte om att stanna uppe på det kalas som hennes föräldrar skulle ha. "Bara för den här gången", hade modern sagt. "Det blir säkert så mycket oväsen att du inte kan sova i alla fall."
   Vid halvelvatiden hade alla gästerna gått. Ett kraftigt oväder med blåst och regn rasade över hela Cornwall, och det knakade och knarrade överallt i det gamla huset. Regnet piskade mot fönsterrutorna. När modern hade kysst henne godnatt och stängt dörren efter sig blev Serenas ögon allt tyngre och hon fick den egendomliga känslan att hon inte var ensam. Det fanns någon där hos henne som fyllde hela rummet med sin närvaro.
   Och när hon plötsligt hörde ljudet av flöjtmusik blev hon säker på att det fanns någon annan i rummet. Vinden ven fortfarande med full styrka, som för att sopa rent i staden efter festivalen — blåsa bort papper, glasskartonger och annat skräp när Serena öppnade sin sovrumsdörr och följde flöjtens toner över trappavsatsen och in i vindsrummet där modellen hade ställts tillbaka efter festivalens slut.
   Nu, när hon stod och tittade på den, som hypnotiserad av musiken, såg hon att ljusen (från små glödlampor som fadern hade installerat) lyste i alla rum. Modellen var levande, nästan skälvande av liv — Serena tyckte att hon kunde se till och med polityren på de små dockmöblerna. Det sjöd och vibrerade på ett oroväckande sätt överallt i huset. Fasaden var öppen så att hon kunde se in i vartenda rum.
   Och den lilla dockan Elizabeth Herle stod utanför modellen. Inför Serenas ögon började den växa och få liv så att hon kunde se hur Elizabeths bröst hävde sig när hon andades. På ett ögonblick var hon stor som en vuxen människa och stod böjd över Serena med en sorts medlidande i blicken, andades in i hennes mun och höll hennes kropp i ett fast grepp medan hon ingöt sig själv i Serena och blev levande genom henne — jättelik i jämförelse med den lilla dockan som hade suttit vid miniatyrbordet.
   Serena stod som förlamad och stirrade på Nicholas Herle, som fortfarande var liten och docklik men redan hade rest sig ur sin stol med flöjten till läpparna. Med en sista förtvivlad ansträngning lyckades hon sparka igen modellens framsida. Det var hennes sista handling som tioåringen Serena. Från och med nu var hon Elizabeth Herle.
   Att bara smälla igen dörren efter sig var ingen lösning. Så lätt skulle hon inte komma undan. Hon spärrade upp ögonen av skräck när hon hörde ytterdörren i modellen långsamt öppnas med ett knarrande ljud. Elizabeth Herles hjärta bankade inuti henne. "Det var inte mitt fel. Jag var aldrig vansinnig annat än av hunger. Och nu tänker han ta livet av mig."
   Serenas kropp var plötsligt matt och kraftlös. Hon längtade förtvivlat efter mat. Fru Tompkins, såg hon, tittade ut genom köksfönstret nu. Hon gav Serena en lömsk blick, hötte med en kraftig fläsklägg och ropade: "Jag sa ju att frun skulle akta sig, gjorde jag inte? Jag sa ju att frun skulle råka illa ut om hon fortsatte att skrika efter mat." Hon skrattade skadeglatt. "Nu är det kokta fläsket stekt, sanna mina ord."
   Flöjtmusiken inifrån modellen tilltog i styrka. Hon såg Nicholas Herle komma ut genom dörren och ställa sig på golvbräderna i vindsrummet. Han hade en pistol instucken innanför byxlinningen. Han såg på henne, Elizabeth, sin galna svältande hustru. Han slet plötsligt fläskläggen ur händerna på fru Tompkins och hivade iväg den. Ett ögonblick senare fyllde flöjtmusiken hela vindsrummet, och när Serena, i Elizabeths skepnad, tog till flykten, följde han obarmhärtigt efter henne.
   Det fanns ingen räddning, i det riktiga huset, när hon rusade från dörr till dörr och sedan till stora trappan med Nicholas, sin make, i hälarna. Hon hörde (precis som den riktiga Elizabeth måste ha hört det år 1714) promenadkäpparna slamra i sin säck i gästrummet, och hon sprang besinningslöst nerför trappan, den döda Elizabeths fruktan tvingade henne att fly. För nu var hon denna Elizabeth, med hennes dödsångest i sig.
   Hela tiden var Nicholas strax bakom henne, klamp, klamp, klamp i trappan, och hela tiden spelade han på sin flöjt. Hon visste att när flöjten tystnade, så skulle han dra upp pistolen och skjuta henne.
   Hon hade bara tre trappsteg kvar när musiken upphörde. Ett pistolskott knallade och sprängde tystnaden i huset. Med en sista kraftansträngning kastade hon sig framåt i armarna på den man som stod och väntade vid foten av trappan.
   "Fader, fader!" skrek hon när Cuthbert Mayne fångade upp henne. I hans högra hand glimmade ett stort krucifix och han mumlade till Serena: "Det finns ingenting att vara rädd för nu, Elizabeth. Ingenting Nicholas kan göra dig. Du är trygg hos oss." I det ögonblicket visste hon inte om Cuthbert Mayne syftade på sig själv och herr Fox eller på sig själv och det krucifix han höll över huvudet.
   Med en djup suck av lättnad sjönk hon ner i hans knä på golvet. Nicholas Herles fruktansvärda ansikte stirrade ner på dem och drog sig sedan långsamt tillbaka. Serena kände sin kropp krympa till en tioårings igen och ropade: "Far, far!" och vaknade upp för att finna att hon låg med huvudet i sin fars knä och att modern stod lutad över henne.
   "Älskling, älskling", sa hennes mor, "ingen kommer att göra dig något ont. Du har bara drömt. Låt nu pappa bära upp dig till sängen igen. De där dumma människorna du yrade om, Nicholas Herle och Elizabeth, har varit döda i flera hundra år. Det är förstås allt ståhejet kring festivalen och alla som klädde ut sig och sen det här förskräckliga ovädret dessutom. Det blev för mycket för dig."

Översten var inte så säker på den saken. Han var orolig. I natt när han bar upp Serena till hennes rum och satt hos henne tills hon somnat, hade han sett blodfläckar på tredje trappsteget. Hans hustru hade varligt undersökt dotterns kropp men inte funnit minsta spår av blod. Hon satt i det lilla sovrummet resten av natten. När hon gick ner för att äta frukost såg hon att hennes make hade lagt en bit korkmatta över tredje trappsteget.
   "Vi blir tvungna att berätta det för henne", sa han. "Vi hinner inte få bort blodfläckarna innan hon kommer ner, så hon måste ju upptäcka dem. Men jag har i alla fall tagit vara på pistolen."
   "Pistolen?" sa hon bestört. "Vilken pistol ?"
   "Den låg i ett hörn överst i trappan. Jag såg den först när jag bar upp Serena till hennes säng i natt. Titta." Han tog upp vapnet ur kavajfickan. "Titta på initialerna på den här silverplattan bakom avtryckaren. N.H.1700."
   "Då var det ingen dröm när allt kommer omkring ?"
   "Det verkar så. Och en annan sak. Rätt tråkig faktiskt. Mullbärsträdet blåste ner i stormen i natt. Det var väl så gammalt att det inte klarade en sån orkan."
   "Hon pratade lite i sömnen", sa hans hustru, som tänkte mer på Serena än på det gamla trädet. "Alldeles i gryningen. Hon mumlade något om modellen, du vet, i vindsrummet."
   "Kära du", sa översten bestämt. Han var en man som fattade snabba beslut. "Den har jag tagit hand om, var inte orolig. Vi borde ha lagt märke till att den utövade en sån lockelse på Serena. Hon lekte alltid med den. Nej, jag högg sönder den och brände upp den. Men det var något egendomligt med den i alla fall. Figurerna Nicholas och Elizabeth Herle, du vet de där som jag hittade i affären och tog hem, var borta. Jag letade överallt. Och den där feta kokerskedockan som Serena hjälpte dig att klä på, hon var borta hon med. Puts väck, alla tre."
   Just då kom Serena glatt springande nerför trappan och in i frukostrummet.
   "Pappa", sa hon och kysste honom, "varför i all världen har du täckt över blodfläckarna i trappan? Stackars Elizabeth. Efter allt vad hon fick lida var hon nog bara glad att få dö, tror jag." Översten såg på sin hustru. "Sätt dig ner, Serena, och ät din frukost. Sen ska vi be doktorn titta på dig. Ge dig lite tabletter så du slutar gå i sömnen."
   Serena hoppade upp från stolen. "Nej då, pappa, det behövs inte! Nicholas och Elizabeth är lyckliga nu och mig är det inget fel på. Jag har aldrig gått i sömnen i hela mitt liv." Hon sprang bort till dörren. "Det är nåt jag måste göra innan jag äter frukost", sa hon. "Det tar bara en liten stund."
   "Vart ska du ta vägen ? Serena, kom tillbaka." Översten reste sig oroligt ur sin stol.
   "Ah, det är ingen fara", skrattade Serena glatt. "Jag ska bara gå uppför backen och tacka nån för en sak." Och borta var hon.

De stod och väntade på henne när hon kom. Kyrkklockan slog nio när hon såg deras ärevördiga gestalter bredvid fängelset avteckna sig mot det gröna gräset i parken. Hon sprang först fram till Cuthbert Mayne och gav honom en kram, och sedan till herr Fox som svepte in henne i sin vida mantel.
   "Ah, tack, tack", stammade hon.
   "Mitt kära barn, vi skulle aldrig ha låtit dig komma till skada, det förstår du väl ? Det var bara så att det var den enda utvägen."
   "Naturligtvis. Jag har alltid vetat att ni var mina vänner. Men det är inte för egen del som jag tackar er."
   Herr Fox såg förvirrad ut. "För vems då då?"
   "Jag menar stackars Elizabeth Herle. Nu är hon väl fri för alltid? Och behöver inte lida mer? Eller gå omkring och spöka hemma hos oss? Och inte Nicholas heller kanske? Fast han är ju karl förstås och kan väl klara sig själv? Dessutom har han ju sin flöjt, men stackars Elizabeth hade ingenting."
   Herr Fox lutade sig mot den grå fängelsemuren. "Kanske vi borde tackas alla tre, Serena", sa han, "du lika mycket som vi. Vi hjälpte alla till på ett eller annat sätt. Stackars Elizabeth, som du säger, hon har väntat länge på det här." Han kastade en blick över axeln. "Jaså, Cuthbert har gått sin väg. Han är lite generad över att bli tackad och vill helst vara för sig själv. Men det var mycket omtänksamt av dig att komma hit." Han lade sin hand på hennes huvud — en liten flicka och en lång man bredvid fängelsemuren.
   Men översten, som kom gående uppför backen för att hämta sin dotter, såg bara ett litet barn stå med nerböjt huvud och stråla av glädje. Solen, efter ovädersnatten, lyste som en gloria kring henne.
   "Pappa", sa hon när han kom fram till henne. "jag tycker väldigt mycket om herr Fox. Och jag tror att fader Mayne gillar mig lite grann, fast han är så blyg av sig. Det är väl synd."
   "Ja", sa översten och höjde ögonbrynen en aning. "Du har fått ett par riktigt goda vänner, Serena, det kan jag förstå. Jag är glad för din skull. Men nu är det nog dags att gå hem och äta frukost. Vi vill ju inte att mamma ska bli orolig, eller hur?"

Originalets titel: "The Model".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki