Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mor Sauvage

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Guy de Maupassant

Berättelsen utspelar sig under det fransk-preussiska kriget 1870-71. Tyskarna drev fransmännen tillbaka ända till Paris och ockuperade under något år norra delen av landet. En delfransmän samarbetade med ockupanterna, andra hatade dem och sammanstötningar mellan tysk trupp och franska motståndsförband var vanliga. I sin novell har Maupassant skildrat ett litet mänskoöde, fångat mellan de stridande parterna.

Jag hade inte varit i Virelogne på femton år. Jag kom nu dit på hösten för att jaga hos min vän Serval, som äntligen låtit iståndsätta sitt slott vilket preussarna förstört.
   Jag höll oändligt mycket av denna trakt. Det finns utsökta hörn av världen som för våra ögon har en sensuell charm. Man älskar dem med en fysisk kärlek. Vi som är känsliga för jordens förförelse vi bevarar ljuva minnen av vissa källor, vissa skogar, vissa dammar, vissa kullar, som vi ofta sett och som hänfört oss på samma sätt som lyckliga händelser i vårt liv. Ibland återvänder tanken till ett skogsparti eller ett stycke av en sluttning eller en fruktträdgård översållad med blommor, som man sett en enda gång en lycklig dag och som stannat i ens hjärta, liksom till bilden av en kvinna man mött på gatan en vårmorgon, ljust och luftigt klädd och lämnande kvar i vår kropp och själ en otillfredsställd, oförglömmelig längtan, en känsla av att man haft lyckan inom räckhåll.
   I Virelogne tyckte jag om hela landskapet, strött med skogsdungar och genomskuret av bäckar som rann genom marken likt ådror med jordens blod. Man fiskade kräftor i dem, foreller och ål. Hur gudomligt roligt! På sina ställen kunde man bada. Och ofta stötte man på beckasiner i det höga gräs som växte längs stränderna av dessa smala vattendrag.
   Lätt som ett markens djur gick jag där och såg mina två hundar sökande ströva framför mig. Serval gick genom ett fält med lucern en hundra meter längre åt höger. Jag rundade buskaget som bildar gräns till Sandres skogar och fick syn på resterna av en stuga.
   Plötsligt mindes jag hur den sett ut sista gången jag var där, 1869. Då var den snygg, övervuxen av vin och med en hönsflock utanför dörren. Finns det något sorgligare än ett dött hus, skelettet av ett hus, som reser sig skövlat och olycksbådande?
   Jag erinrade mig också att en hygglig kvinna hade gett mig ett glas vin att dricka där inne en dag då jag var mycket trött och att Serval vid samma tillfälle berättat invånarnas historia. Fadern, en gammal tjuvskytt, hade blivit dödad av gendarmerna. Sonen, som jag sett tidigare, var en lång, mager pojke och gällde även han som en grym förstörare av villebrådet. De kallades för Vildarna.
   Var det ett namn eller ett öknamn?
   Jag ropade på Serval. Han kom emot mig med sina långa vadaresteg.
   Jag frågade honom:
  —  Vad har det blivit av folket här?
   Och han berättade följande äventyr.

Då kriget förklarats lät sonen i huset som då var trettiotre år enrollera sig, och modern blev lämnad ensam. Man beklagade inte alltför mycket den gamla ty hon hade pengar, det visste man.
   Hon var således ensam kvar i detta isolerade hus i skogsbrynet långt från byn. Rädd var hon i alla fall inte. Samma ras som männen, en kärv gumma, lång och mager. Sällan skrattade hon och man skämtade inte med henne. Bondkvinnan skrattar för resten knappast. Det är männens sak, det! Hon har en sorgsen och inskränkt själ, hennes liv är dystert och utan ljuspunkter. Bonden fångar litet bullrande glädje på krogen, men hans hustru bevarar dagens allvar och stränghet. Hennes ansiktsmuskler har icke lärt sig att röras till skratt.
   Mor Sauvage fortsatte sitt vanliga liv i sin stuga som snart blev inbäddad i snö. Hon gick till byn en gång i veckan för att köpa bröd och kött, sen vände hon tillbaka till sin kåk. Som det taltes om vargar hängde hon bössan över axeln, sonens bössa, rostig och med kolven nött av handens gnidning. Hon såg besynnerlig ut, gumman Sauvage, där hon stor och litet böjd gick med, långsamma steg genom snön. Bösspipan stack upp ovanför det svarta hucklet, som satt hårt om huvudet och helt täckte hennes vita hår som ingen någonsin sett.
   En vacker dag kom preussarna. Man fördelade dem bland invånarna i byn efter vars och ens tillgångar och förmögenhet. Gumman som man visste var rik fick fyra man på sin lott.
   Det var fyra stora ljushyllta pojkar med blonda skägg och blåa ögon. De var fortfarande feta trots utståndna vedermödor och ganska hyggliga fastän i erövrat land. Lämnade åt sig själva hos den gamla kvinnan visade de sig fulla av tillmötesgående mot henne och besparade henne besvär och utgifter så mycket de kunde. Man såg dem alla fyra i skjortärmarna då de tvättade sig vid brunnen på morgonen. I det skarpa snöljuset överöste dessa män från norden sitt vita och rödlätta skinn med massor av vatten, medan gumman gick av och till och pysslade med soppan. Sedan såg man dem göra snyggt i köket, skura stengolvet, hugga ved, skala potatis, tvätta kläder, utföra alla husliga sysslor, liksom fyra goda söner kring sin mor.
   Men gumman tänkte hela tiden på sin son, på sin store, magre pojke med kroknäsan, de bruna ögonen och de kraftiga mustascherna, som var som en tjock valk av svart hår på läppen. För varje dag frågade hon var och en av de inkvarterade soldaterna:
  — Vet ni vart det franska tjugutredje infanteriregementet tagit vägen? Min pojke är med där.
   De svarade:
  — Nej, inget hört ... ingenting veta alls.
   Då de själva hade mödrar där borta i sitt land förstod de hennes bekymmer och hennes oro och gjorde henne tusen små tjänster. Hon tyckte för resten bra om dessa fyra fiender, ty bönderna känner knappast något patriotiskt hat, detta tillhör de högre klasserna. De ringa, de som betalar mest därför att de är fattiga och därför att varje ny börda tynger dem, dem som man dödar massvis och som utgör den verkliga kanonmaten, de som till slut får lida grymmast av krigets hemska elände därför att de är svagast och minst motståndskraftiga, de förstår inte denna krigiska iver, denna lättretade hederskänsla och dessa, föregivna politiska uträkningar, som på sex månader uttömmer krafterna hos två nationer, den segerrika som den besegrade.
   På tal om tyskarna hos mor Sauvage sade man i trakten:
  — De där fyra har då fått bra kvarter.
   Men en dag då gumman var ensam hemma fick hon långt borta på slätten se en man som närmade sig hennes stuga. Hon kände snart igen honom, det var brevbäraren. Han lämnade henne ett hopvikt papper, och ur fodralet tog hon fram glasögonen som hon begagnade då hon sydde, och så läste hon:

Fru Sauvage, härmed får jag meddela er en sorglig underrättelse. Er son Victor blev i går dödad av en kanonkula som faktiskt klöv honom i två delar. Jag var alldeles bredvid, för det var så att vi var sidokamrater i kompaniet och han har talat med mig om er och bett mig underrätta er samma dag om det skulle hända honom en olycka. Jag tog klockan ur hans ficka för att återlämna den till er då kriget blir slut.
   Med vänliga hälsningar

   Césaire Rival
   soldat av 2:a klass vid 23 infanteriregementet

Brevet var daterat för tre veckor sedan. Hon grät inte. Hon stod orörlig, så gripen, så bedövad att hon inte ens kände någon smärta ännu. Hon tänkte: "Ja, nu är Victor död" Så småningom fick hon tårar i ögonen, och smärtan uppfyllde hennes hjärta. Tankarna kom en och en, förfärliga, pinande. Aldrig mer skulle hon omfamna sitt barn, sin store pojke! Gendarmerna hade dödat fadern, preussarna hade dödat sonen ... Han hade blivit skuren mitt itu av en kanonkula. Hon tyckte hon såg det, det ohyggliga ... huvudet som föll, de öppna ögonen ... medan han tuggade på spetsen av sin stora mustasch, som han gjorde då han var ond.
   Vad hade man gjort med hans kropp sedan? Om man åtminstone hade lämnat tillbaka hennes barn som man lämnat tillbaka mannen med kulan mitt i pannan.
   Men nu hörde hon ljudet av röster, det var preussarna som kom tillbaka till byn. Hon stack hastigt ner brevet i fickan och tog lugnt emot dem med sin vanliga min då hon haft tid att torka ögonen ordentligt.
   De skrattade alla fyra helt förtjusta ty de hade med sig en fin kanin, stulen utan tvivel, och nu gjorde de tecken till gumman att man skulle ha sig ett gott mål.
   Hon började genast göra i ordning frukosten, men då hon skulle döda kaninen hade hon inte mod. Och ändå var det minsann ej den första! En av soldaterna dödade den med ett knytnävsslag bakom öronen.
   Då djuret väl var dött drog hon skinnet av den döda kroppen. Men åsynen av det blodiga som hon handskades med, av blodet som betäckte hennes händer, det ljumma blodet som hon kände blev kallt och stelt, kom henne att darra från huvud till fot, och hon såg hela tiden sin store pojke sliten i två stycken alldeles röd han också liksom det ännu skälvande djuret.
   Hon satte sig till bords med sina preussare, men hon kunde inte äta en enda bit. De slukade kaninen utan att bekymra sig om henne. Hon betraktade dem från sidan och teg. Under tiden mognade en plan hos henne. Men hennes ansikte var så oberört att de inte märkte någonting.
   Plötsligt sade hon:
  —  Nu har vi varit tillsammans en hel månad och jag vet inte ens era namn. De förstod till slut vad hon ville och sade sina namn. Det var inte nog för henne, hon lät dem skriva ned alltsammans på ett papper och även adressen till familjerna. Sen satte hon glasögonen på sin stora näsa och betraktade denna okända skrift, varpå hon vek ihop bladet och stoppade det i fickan ovanpå brevet som underrättat henne om sonens död.
   Då måltiden var slut sade hon till dem:
  —  Nu ska jag göra något för er.
   Och hon började bära upp hö på skullen där de låg.
   De förvånade sig över att hon gjorde sig ett sådant besvär. Hon förklarade för dem att de skulle få det varmare, och de hjälpte henne. De travade upp hötapparna ända till halmtaket, och på det sättet gjorde de sig ett stort, varmt, doftande rum med fyra väggar av bara foder där de skulle sova utmärkt.
   Vid middagen oroade sig en av dem över att mor Sauvage fortfarande inte åt något. Hon påstod att hon hade magkramp. Sedan gjorde hon upp en ordentlig eld för att värma sig, och de fyra preussarna klättrade upp i sitt logi på stegen som de alltid använde om kvällarna.
   Så fort de hade stängt luckan lyfte gumman bort stegen, öppnade sedan försiktigt ytterdörren och gick åter ut för att hämta höbingar som hon fyllde sitt kök med. Hon gick barfota i snön och så försiktigt att ingen hörde henne. Då och då lyssnade hon till de fyra sovande soldaternas ljudliga ojämna snarkningar.
   Då hon ansåg förberedelserna klara kastade hon en av höbingarna in i öppna spisen, och då den stod i lågor strödde hon ut av den på de andra och gick ut igen och såg på.
   Ett starkt ljussken lyste på några sekunder upp hela stugans inre, sedan blev det ett fruktansvärt bål, en brinnande ugn och det lyste ut genom det smala fönstret och glänste i en strimma över snön.
   Uppe från vinden bröt ett genomträngande skrik fram, det övergick i ett hemskt tjut av människoröster, sönderslitande nödrop fulla av ångest och fasa. Men då luckan så störtade ned kastades en virvel av eld upp på skullen, bröt igenom halmtaket och steg upp mot himlen som en jättefackla. Hela stugan stod i ljusan låga.
   Nu hördes intet annat därinifrån än sprakandet från elden, brakandet i väggarna och dånet av bjälkarna som störtade ned. Plötsligt rasade taket in, och byggnadens glödande stomme slungade mitt i rökmolnet en kvast av gnistor mot skyn.
   Upplyst av snön skimrade det vita snölandskapet som en silverduk stänkt med rött.
   En klocka i fjärran började ringa.
   Gumman Sauvage stod där framför sitt förstörda hem, beväpnad med sonens bössa för att ingen av männen skulle undkomma.
   Då hon såg att allt var slut kastade hon sitt vapen i bålet. En knall hördes.
   Folk kom till, bönder, preussare.
   Man fann kvinnan lugn och nöjd på en trädstubbe.
   En tysk officer, som talade franska som en Frankrikes son, frågade henne:
  —  Var är era soldater?
   Hon sträckte ut sin magra arm mot den glödande högen som höll på att slockna och svarade med hög röst:
  —  Där!
   Man trängdes omkring henne. Preussarna frågade:
  —  Hur har elden uppkommit?
   Hon svarade:
  —  Det var jag som tände på.
   Man trodde henne inte, man antog att olyckan plötsligt gjort henne galen.
   Men med alla lyssnande omkring sig berättade hon saken från början till slut, från brevets ankomst till de sista skriken från männen som brunnit upp med hennes hus. Hon glömde inte en enda detalj, varken av det hon känt eller gjort.
   Då hon slutat drog hon upp två pappersark ur fickan och för att kunna känna igen dem i de sista ljusstrimmorna från elden satte hon ännu en gång på sig glasögonen, sedan visade hon på det ena och sade: "Det här, det är att Victor är död" Sedan visade hon det andra, gjorde ett tecken med huvudet åt de glödande spillrorna och tillade: "Det här är deras namn, så man kan skriva hem till dem." Hon räckte lugnt det vita 'papperet åt officeren som höll henne i axlarna och fortsatte:
  —  Ni ska skriva hur det gick till, och ni ska säga till deras föräldrar att det är jag som har gjort det, jag, Victoire Sauvage! Glöm inte det!
   Officeren ropade ut order på tyska. Man grep tag i henne och vräkte. henne mot husets ännu heta vägg. Sedan ställde tolv män hastigt upp sig i en rad framför henne på tjugu meters håll. Hon rörde sig inte. Hon förstod, hon väntade ...
   Ett kommandorop ljöd, och genast följde en salva. Ett försenat skott hördes efter de andra.
   Gumman föll inte. Hon sjönk ihop som om man slagit av hennes ben med en lie.
   Den preussiske officeren gick fram. Hon var nästan skjuten i två delar, och i sin krampaktigt knutna hand höll hon brevet, dränkt i blod.

   Min vän Serval tillade:
  — Som repressalier förstörde tyskarna slottet här, min egendom.
   Jag tänkte på mödrarna till de fyra hyggliga pojkarna som bränts inne och på den vilda heroismen hos denna andra moder som skjutits här mot muren.
   Och jag tog upp en liten sten som ännu var svart av elden.

Till svenska av Sigfrid Siwertz, Almqvist & Wiksell, 1927.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki