Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mordet på jultomten

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Lars Gyllensten

NÄR PAPPA DOG genom explosionen så visste dom först inte vad dom skulle göra av mig. Först var det så mycket att göra med allting. Det var försäkringen och så blev det bråket med säkerhetsanordningarna på fabriken och så var det obduktionen och undersökningarna och sedan blev begravningen. Först kom dom inte ihåg mig, tror jag, men två käringar i farstun kom in ibland och sade 'Så förskräckligt!' och 'Vad ska det bli av dej då?' Dom hjälpte mig litet och gav mig mat och den ena lagade min rock för hon tyckte det var så ynkligt med den trasiga rocken också, sa hon. Men dom ledsnade ju snart och jag var bara hemma. Jag gick inte i skolan för det tyckte jag inte var någon idé. Det blev inget bråk, för dom hade ju sett det i tidningen. Jag hade inget att äta, bara hårt bröd och sockerbitar och en bit ost och två korvar. Vi brukade gå ut och äta middag annars, när pappa levde, menar jag. Jag köpte inget för jag tyckte det var otäckt att gå ut när alla tittade på mej och sa att dom tyckte synd om mig, precis som käringarna, och viskade åt varandra och tyckte att jag inte var nog ledsen. Sen ledsnade dom ju och då gick jag ut, annars var jag hemma. När begravningen skulle vara, så kom dom ihåg mig, och dom tog mig med ut för att skaffa kläder, och det var samma dag på morgonen, för dom hade inte tänkt på det förut, och jag hade aldrig fått veta riktigt när det skulle bli förut. Det sade jag, för dom blev förbannade för att inte jag tänkt på det, och sa, att man kan väl inte passa på en stor pojke som på ett småbarn heller och också om han har sorg, så tycker man att han kunde tänka på att visa sin döda far vanlig vördnad och takt och respekt för den döde, så sa en. Men han ångrade sig visst efteråt och sa, att jag förstår nog din sorg och ingen kan förstå din situation bättre än jag. Men han blev förbannad först för det var han som skulle ordna med begravningen och han var rädd att det inte skulle hinna bli klart med kläderna åt mig. Han var från kontoret. Men jag hade aldrig tänkt på det och för resten så hade dom aldrig sagt till när begravningen skulle vara och för resten kunde jag inte veta att jag växt ur allting.
   När begravningen skulle vara kom farbror upp men inte tant. Farbror hade haft visitation, så han hade inte kunnat komma förr, och dom var kvar så tant fick vara kvar. Farbror var mycket snäll mot mig, men jag tyckte inget vidare om honom i alla fall, för han var alltid som en präst, särskilt när folk var med, och man kunde inte veta riktigt vad han mena allvar med eller inte och vad som bara var för att han tyckte att det skulle vara så när han var präst. Han var mycket snäll mot mig och han lipade när han kom. Han kom alldeles innan, och när han såg att det inte var någon mer av släkten utan att dom ordnade med allting från kontoret och byrån, så sa han att han aldrig kunde anat att det inte var någon som tog hand om mig riktigt, för då hade han ordnat det på något sätt. På begravningen höll han mig i hand nästan hela tiden och han höll tal och sade att det var svårt för en människa många gånger att förstå försynens vägar, när man som här ser ett barn lämnas utan sina båda föräldrar inom kortare tid än ett år. Men att det som syntes grymt och meningslöst nu, skulle kanske förr eller senare få sin upplösning, så att vad som nu sås i smärta över denna pojke, måste ses i ljuset av vad han under sitt kommande liv får skörda i glädje och lycka. Sedan talade han också om sin egen sorg över sin älskade lillebror, och han lipade fast han borde vara van vid begravningar, och jag grät också för när han talade om mig förstod jag först riktigt att pappa och mamma är döda och jag tyckte att det inte är många som har det som jag.
   Farbror tog mig med sedan med detsamma till Sunnandal, och jag fick ett rum där, och vi for tillbaka flera gånger sedan och ordnade med allt. Det var mycket, särskilt om pengar och papper, och allting skulle säljas utom några saker som jag särskilt ville ha, sa han, och själv tog han en papperskniv som pappa haft sedan han var pojke och pennstället med bläckhornet och brevstället och dom andra sakerna på skrivbordet som pappa fått från farfar och några böcker. Jag tog luftpistolen men skotten hitta jag inte och tavlan som hade hängt i matsalen som föreställde ett skepp i storm och skinnkudden som legat på pappas skrivbordsstol, som jag fick åka på golvet med när jag var liten. Jag kom tillbaka en gång sedan och då hade dom varit där och tagit bort allting och jag kunde aldrig tro att våningen såg ut sån när alla möblerna kommit bort. Jag tyckte det var konstigt att man inte sett all smutsen och alla fläckarna förut.
   Jag fick ett eget rum på Sunnandal på vinden vid gaveln. Det är samma rum som jag haft hela tiden. Jag gick inte mera i skolan den hösten utan fick börja i deras skola i Sunnandal på våren i stället och då kom jag efter ett år. Det var inget vidare i skolan för jag talade inte som dom, och dom kände varandra allesammans och var med varandra. Dom hade inte samma böcker heller och inte samma sätt med allting, så det gick inget vidare. Först fråga dom om allting och om det var sant att min pappa gått i bitar när bensinen exploderade och om jag hade fått se på liket.
   Det var inte alls som hemma där i Sunnandal, för på ett sätt var det mera noga med allting, men inte på ett annat. Dom bad alltid till gud före maten och efter maten och på morgonen och på kvällen och dom stod upp och allting skulle gå så långsamt och det skulle vara så noga och fint med allting. Men på ett sätt var det inte så noga för barnen fick prata hur mycket dom ville, och när dom frågade om allting, så svarade farbror utan att bli ond på dom och dom skrattade alltid vid bordet och dom föll farbror i talet och sade emot honom i allting, men han blev aldrig ond på dom ändå. Så på ett sätt var det inte som hemma. Alla barnen var mycket mindre än jag, fast farbror var äldre än pappa, så jag hade ingen att vara med och dom höll ihop. Farbror ville att jag skulle säga pappa åt honom, men det gjorde jag inte.
   Sen blev det jul för det var på hösten, och då hade dom väldigt mycket för sig som jag aldrig varit med om förut, för sånt hade vi aldrig hemma. Jag fick vara med om allting för jag gick inte i skolan den hösten, och jag var med nästan som dom andra barnen med att baka och göra snyggt och klippa papper och klistra och allting. Det var väldigt roligt och jag trodde inte sånt fanns fast dom läste och bad till gud rätt mycket på kvällarna också och det var rätt tråkigt. Jag trodde inte sånt fanns och det var väldigt roligt och jag var med nästan som dom andra barnen. Fast jag hade aldrig varit med om sånt förut så jag gjorde bort mig ibland och dom andra barnen skrattade åt mig eller blev arga på mig för att jag förstörde för dom och Agnes sa att jag inte skulle vara med för jag hörde inte dit. Men jag fick vara med om allting, fast dom andra barnen inte ville det. Men jag vill inte bli präst i alla fall, för jag vill bli ingenjör. Pappa var ingenjör.
   På julaftonen var det roligast och jag kunde inte sova den natten, när det skulle bli julafton. Dom gick upp tidigt och sjöng hörde jag, och jag tror att det var för dom andra barnens skull som dom inte hade väckt mig. Men jag gick in till dom och då satt dom runt en krubba och sjöng med ljus och det var mörkt för det var så tidigt på morgonen. Jag gick dit och tant och farbror pussade mig och sade god jul åt mig. Men Agnes och Anna och Stig blev onda på mig för att jag kom in, och Stig börja tjuta och Agnes eller Anna, ja, det var Anna, sa: ska han alltid vara med om allting och ingenting blir som förut mer när han alltid ska vara med och allting blir förstört för oss, sa hon. Då sprang jag ut, men farbror kom efter och jag lindade in mig i täcket och höll i så han fick inte fram mig. Men han sade, att jag som var större skulle försöka förlåta dom andra barnen, och det skulle bli bra sedan, och jag skulle få vara med om allting precis som dom andra barnen och dom tyckte så mycket om mig, men dom var så barnsliga så dom ville att farbror och tant bara skulle bry sig om dom, och dom skulle vänja sig sen, och då skulle allting bli bra, och vi skulle vara som syskon. Sedan kom jag fram och vi fick choklad med vispgrädde och kakor och vi sjöng men jag kunde inte orden.
   På kvällen kom jultomten och jag trodde inte sånt fanns, för jag hade bara sett det på bilder och gubbar på gatorna som klätt ut sig och hade lösansikten. Vi fick paket av honom. Sedan räknade dom andra barnen sina paket och dom räknade mina också och Agnes hade fått tolv och Anna tretton och Stig hade fått tolv och jag hade fått nio. När tant och farbror hörde det, blev dom förvånade och farbror sa att jag trodde vi hade ordnat så alla skulle få lika och tant sa att hon hade visst glömt ett par presenter åt mig och så gick hon ut och kom upp med en liten yxa och fyra näsdukar. Dom låg inte i paket och yxan kände jag igen för den hade kommit förut när dom skulle hugga is, så hon hade bara tagit det som hon funnit på där ute, det förstod jag nog.
   Jag hade aldrig sett någon levande jultomte förut och jag trodde inte att sånt fanns och det gör det väl inte heller. Han hade precis samma röst som farbror.
   När jultomten gått och farbror kommit tillbaka, fick vi middag och då fick ingen öppna paketen, men efter middagen bad vi till gud och farbror läste om Jesusbarnet och sedan tände dom julgranen och sedan öppnade dom alla paketen. Jag blev mest glad åt skotten till luftpistolen. Dom andra barnen gav varandra saker och jag fick saker av dom också och jag hade gjort saker till dom för tant hade sagt åt oss det förut. Vi hade gjort kakor eller karameller åt varandra men det som dom andra barnen gav mig var söndrigt och det var sämre än det som dom gav åt varandra, det såg jag nog. Men jag låtsades att jag inte märkte det, men jag lät dom ligga när vi gick och lade oss på kvällen och jag tog inte in dom då tillsammans med dom andra sakerna utan jag gick tillbaka på morgonen sedan och sparkade in dom under bordet och trampade på dom. Men när jag hade gjort det, lipade jag sedan efter frukosten för jag tyckte synd om kakorna och jag tänkte på mamma och pappa och jag tyckte inte det var något vidare fast det var jul.
   Sen på våren började jag i deras skola i Sunnandal men det gick inget vidare. Dom retade mig för att jag inte pratade som dom och dom var bara med varandra. En gång slogs jag med en pojke där och dom andra stod runt omkring och allesammans bara hejade på honom och då grinade jag och då blev jag så arg så att jag rådde på honom fast han var större än jag och jag slog huvudet på honom mot en sten i marken med flit. Men det sa jag inte för jag sa att jag inte visste att stenen låg där, men jag fick skäll och lärarinnan talade med farbror för alla dom andra barnen sa att det var jag som började. Men det var han som började, för jag bara kom och då skulle han rycka ifrån mig boken, men jag höll i och då slog han till mig på armen så att jag tappade boken. Men det trodde dom inte för jag har alltid haft mothugg i den där skolan i Sunnandal.
   Jag fick gå om på hösten för ingenting var som hemma i den där skolan i Sunnandal och jag bara hade mothugg och dom andra barnen retade mig och lärarinnan sade åt farbror att jag bara bråkade och trilskades. Det hörde jag för jag lyssnade i hallen. På hösten kom jag i samma klass som Agnes och hon skvallrade på mig för farbror. Farbror talade med mig och sa att jag inte skulle bråka med dom andra barnen i skolan utan inte bry mig om dom. Men jag sa att dom retade mig och att jag inte fick vara med dom. Men då sa farbror att det var väl inte alltid dom som började heller, och det är klart att det inte var, men jag har alltid fått mothugg i den där skolan i Sunnandal.
   Sen blev det jul igen och det var likadant som förut, men jag var inte med lika mycket som förra julen för jag tyckte inte att det var någon idé. För resten var det bara båg alltsammans och vi hade inte alls på det viset hemma hos oss, så jag tyckte inte det var någon idé. Dom andra barnen bara retades och tant och farbror gillade inte mig, och jag hade bara mothugg och allting var mitt fel. Så jag gömde mig eller gick ut eller låtsades att jag mådde illa för det mesta när dom skulle ha tag i mig. Och två gånger letade dom inte efter mig, det märkte jag nog, för jag satt i rummet hela tiden och låtsades läsa hela tiden men dom kom inte upp en gång. Då tjöt jag bägge gångerna och första gången la jag mig på golvet och slog och sparka för jag blev alldeles ifrån mig, och då hörde dom mig och tant kom upp och sa att dom inte hade trott att jag var inne för jag brukade ju alltid hålla mig undan när dom skulle göra något, sa hon, så dom hade trott att jag hade gått ut då med och det var klart att jag skulle vara med, sa hon. Men dom hade väl kunnat se efter åtminstone och det var bara för att dom andra barnen bara skvallrade på mig och alltid skyllde allting på mig som inte jag fick vara med.
   På julaftonen var det precis som förra gången. Sen gick farbror ut och jag förstod att han skulle klä ut sig till jultomte och sen kom han in och då var han jultomte med lösansikte och rock och allting. Sen började jultomten hälsa på alla barnen och klappade dom och lyfte upp dom och jag visste hela tiden att det bara var båg alltsammans och jag hade tänkt att jag bara skulle tänka på det hela tiden och att det bara var farbror med ett lösansikte på. Men när han kom till mig och tog mig i hand så tog jag också i hand fast jag hade tänkt ut att jag inte skulle göra det och sen lyfte han upp mig för att känna om jag vuxit och då glömde jag allting som jag hade tänkt ut och jag glömde bort att det bara var farbror och jag tyckte att det var kul och tänkte inte på något särskilt.
   Sen satt han ner mig igen och sen började han ta fram paketen. Då vände han sig om och då såg jag honom snett bakifrån och då såg jag kanten på lösansiktet som sköt ut åt sidan och man kunde se in i springan mellan lösansiktet och det riktiga ansiktet som var innanför. Då kom jag ihåg allting med en gång och jag såg alltsammans som var i rummet på en gång. Tant och alla barnen, och allting kom för mig på en gång. Då blev jag alldeles konstig och jag vet inte vad det var men jag bara rusade fram och gallskrek och slog och sparkade och tjöt att det var båg alltsammans, och jag slog på honom med knytnävarna och sparkade och slet och ansiktet for av och gick sönder och det for stora tofsar ur skägget och jag var som tokig och jag vet inte vad jag gjorde så rädd vart jag. Jag bara skrek och slog och tjöt gjorde jag också och lösansiktet for av och åkte ut på golvet och blev buckligt och gick sönder.»
   När rorsmannen slutat, sade mamma: »Det är ju inga barnsagor du berättar för oss! Har jag förstått dig rätt, så menar du att landet med tomtar och troll, där man älskar och hatar, är ett land för barn och inte för vuxna. Och du skulle vara vuxen, utan sagor."
   Jag är inte så säker på att du har rätt, jag.
   Vet du vad Maria gjorde vid korset?

Ur "Det blå skeppet", Bonniers, 1950

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki