Fandom

Svenskanoveller Wiki

Motigheter i arla morgonstund

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Benjamin Jacobsen

DET BÖRJADE MED att vi en höstmorgon blev väckta av ett genomträngande skri, ett av de värsta vrål som någonsin hade ljudit i mitt barndomshem.
   Vi rusade allesammans sömndruckna upp ur sängarna och störtade, så fort benen bar oss, in i fars och mors sovrum för att söka skydd. Karl var den som längst sökte hålla på sin värdighet, så han bildade eftertruppen. Vi andra var för länge sedan i säkerhet, då vi hörde dörren till vardagsrummet öppnas och tjutet hastigt närma sig. Karl tog ett par jättesteg, tog sats och hamnade mellan far och mor och ovanpå Magda, Oscar, Anna och mig.
   Sedan kom stackars Marie. Hon var utom sig av skräck. Hon hann ett par steg in i rummet, stannade och fick syn på folkhopen i fars och mors säng, och driven av en ryggmärgsimpuls — hjärnan fungerade inte längre — sparkade hon av sig tofflorna och hoppade upp i fars säng.
   "Edward", sa mor.
   Hon pekade på den skräckslagna jungfrun och tillade:
   "Jag fordrar, att vår jungfru ögonblickligen lämnar din säng."
   "Du tror väl inte, att jag har uppmuntrat henne, Wilhelmine."
   Far försökte, hövlig som alltid, se på mor medan han talade till henne, samtidigt som han slogs med Marie om sitt täcke.
   Marie vann.
   Hur ogärna far än ville det måste han dock lämna sin säng. Följd av mors förebrående blickar tog han på sig byxorna.
   "Hon har naturligtvis bara blivit skrämd av en mus, den stackaren. Jag hyser den största högaktning för kvinnan, det vet du, Wilhelmine, men att en kvinna, och till på köpet en kvinna från landet, kan låta skrämma sig av ett så litet djur..."
   Far skrattade föraktfullt. Så stelnade han till med blicken riktad ut mot korridoren, till vilken Marie hade låtit dörren stå på glänt. Han blev stående orörlig ett ögonblick, sedan sjönk han ner på en stol och sa klagande:
   "Wilhelmine, det gick ett lejon förbi där ute."
   "Ett lejon?"
   Far nickade bekräftande.
   Mor såg granskande på far. Så sa hon med en sidoblick på anhopningen i sängarna:
   "Du skrämmer barnen, Edward. Kunde du inte få Marie att lämna din säng, så att du fick vila dig lite?"
   "Det var en hanne", sa far, som om denna detaljupplysning kunde tjäna som bevis i saken.
   "Det var naturligtvis Kathrine", sa mor.
   "Kathrine ser inte ut som ett hanlejon."
   Far stod envist på sig.
   Så rusade han upp.
   "Emil är inte här -- och inte farmor och Kathrine. Jag måste göra någonting åt saken."
   Han drog ut lådan i nattduksbordet och tog fram sin gamla pistol. Då han höll på att ladda den, sa mor:
   "Lugna dig nu, min vän. Även om det verkligen gick ett lejon ute i korridoren skulle du i alla fall inte kunna åstadkomma något med det där vapnet. Det är ju bara lösa skott."
   "Det vet inte lejonet", sa far tankspritt.
   Så rätade han på ryggen, kliade sig på ena axeln och sa:
   "Nu går jag, Wilhelmine. Och skulle jag bli söndersliten av vilddjuret, så ber jag dig komma ihåg att jag gick i döden för mina kära."
   Och med hängslena hängande efter sig och med sina stickade tofflor glappande på fötterna drog far åstad på lejonjakt med lösa skott.
   Vi var en smula förlägna. Mor också. Ingen av oss trodde naturligtvis på att ett lejon spatserade omkring ute i korridoren, men vissa fakta var obestridliga: dels hade Marie blivit skrämd alldeles från vettet, dels hade far sett ett eller annat, som han trodde var ett lejon.
   Mor satt ett ögonblick och tänkte efter, sedan drog hon beslutsamt täcket av Marie, som låg där och kippade efter andan, medan svetten strömmade över ansiktet på henne.
   "Hur kan det falla Marie in att uppföra sig så opassande?" frågade mor strängt.
   Vår opassande jungfru svarade inte.
   "Hur kan Marie, som ju annars är en väluppfostrad flicka från ett gott hem, så till den grad glömma sig? Har Marie sett spöken?"
   Då böljade Marie ömkligt gråta, och där satt mor.
   Sedan far hade lämnat sovrummet hade Karl och jag stått på utkik vid mors fotända. Då det fortfarande inte hände något gick vi bort till dörren och kikade ut i korridoren. Där fanns inget ovanligt att se, så jag gick ut för att rekognoscera. Far såg jag inte till. Han hade väl gått in till farmor eller Emil, vilka jag räknade med låg i sin söta sömn. Kanske var han ute i köket och höll på att skrämma livet ur Kathrine.
   Jag stannade och spetsade öronen. Från vardagsrummet hörde jag ett ljud, som jag tyckte mig känna igen. Dörren stod öppen och jag kikade försiktigt in.
   I soffan satt Emil och knäckte nötter. Det var väl lite ovanligt vid denna tid på dagen men inte det minsta skräckinjagande.
   "Varför skrek Marie så rysligt. Hon kom väl härifrån?" frågade jag. "Hon blev rädd för mitt lejon."
   Emil vred inte ens på huvudet.
   "Har far talat om för dig, att han har sett ett lejon?"
   Emil hann inte svara mig, förrän jag knuffades åt sidan av det lejon, vars existens jag dittills hade vägrat att tro på.
   Jag hann inte ens bli rädd, trots att jag i skolan hade inhämtat, att lejon tycker särskilt mycket om människokött på grund av dess söta smak.
   Detta lejon var helt ointresserat av människokött, däremot knaprade han, helt i strid mot sin natur, i sig hasselnötter så fort Emil kunde leverera dem.
   Jag erkänner gärna att jag inte var särskilt modig i denna situation, men då min näst yngste bror umgicks med djurens konung som om det varit en kelen huskatt, hade jag så pass mycket skam i kroppen att jag inte retirerade ut genom matsalen; i stället tog jag betäckning på andra sidan bordet, varifrån jag förundrad betraktade utfodringen.
   Så kom far.
   Vi hade inte hört honom öppna dörren från matsalen. Men det hade lejonet. Det hördes något i det. Det var visst menat som ett morrande, som skulle tillkännage missnöje över avbrottet, men varken Emil eller jag fann ljudet särskilt skräckinjagande. Det gjorde däremot far. Han drog sig hastigt tillbaka till matsalen, men bara för ett ögonblick. Så öppnades dörren igen. På glänt.
   "Fatta mod, pojkar, och låtsas som om ni är döda. Jag har öppnat tamburdörren. Nu jagar jag ut lejonet."
   Och innan vi hann protestera, stack far in en arm genom dörrspringan och avfyrade sin pistol.
   Lejonet reagerade alldeles vansinnigt. Det rullade runt på golvet, säkert därför att det trodde att det var sårat. Så reste det sig, stod ett ögonblick orörligt, ruskade sedan på sig som om det insett misstaget, snurrade runt ett par gånger och störtade därefter ut i korridoren.
   Men inte till höger mot tamburdörren. Utan till vänster.
   Detta hade far förutsett. Han stod nere i korridoren med höjt vapen. Han hann skjuta en gång till, innan han blev omkullsprungen. Därpå såg vi lejonet svänga av nedåt korridoren och ett mångstämmigt rop talade om för oss, att också det hade tagit sin tillflykt till sovrummet.
   Först kom Karl, sedan Magda, Anna och Oscar. Sist kom mor med Viktor. Hon kastade sig i fars armar. Viktor jämrade sig lite.
   "Edward, beskydda oss! Vilddjuret har lagt sig i min säng."
   "Jag kanske kunde skjuta ett skott till", sa far.
   "Det skulle jag avråda ifrån, far", sa Karl. "Marie ligger ännu i din säng. Hon blir sliten i stycken. Om det inte redan har hänt, jag kan höra något som krasar."
   Vi lyssnade alla spänt. Från sovrummet hördes inte ett ljud, men tunga steg i trappan berättade, att undsättning var på väg.
   Det var konstapel Svendsen, portvakten Nikolajsen och en skum mansperson med rött helskägg. Mor och flickorna försvann hastigt ut i köket.
   "Var det professorn, som sköt?" frågade Svendsen.
   "Det var bra att det kom en polis. Vi har denna morgon varit utsatta för vissa besvärligheter", sa far. "Ett lejon har hållit på att skrämma livet ur barnen och min hustru, och vår husa har otvivelaktigt svävat i direkt livsfara."
   Far kliade sig på axeln med pistolen.
   "Var är lejonet nu?" frågade Svendsen.
   "I min hustrus säng. Hon har fått en svår chock."
   Den skäggige tittade elakt på far.
   "Hon behöver ju bara sparka ut det. Det är tamt som en kattunge."
   "Min hustru är inte i sin säng, min gode man, däremot ligger vår husa i min — mycket mot min önskan, måste jag säga. Och om det är ert lejon, vill ni kanske avlägsna det. Där är sovrummet."
   Far såg mycket indignerad ut.
   Mannen öppnade dörren till sovrummet och visslade i fingrarna.
   Ett ögonblick senare hade han och lejonet kastat sig i varandras armar.
   Han var djurtämjare vid en cirkus. Lejonet hade sprungit ifrån honom på Gothersgade, medan Emil i den tidiga morgonen var ute för att samla hästkastanjer, innan pojkarna från Sølvgade kom.
   En kvinna, som bar ut morgonbröd, hade sett Emil och lejonet tillsammans försvinna in genom porten, varpå hon naturligtvis hade letat reda på en poliskonstapel. Han hade först varit mycket ovillig att lyssna till hennes redogörelse, men då han fått syn på djurtämjaren, som gick och spanade in i Kongens Have, medan han då och då visslade i fingrarna, hade han lagt ihop två och två och fått det till fyra.
   Mor och Marie måste resa bort och vila sig under några veckor, och ännu flera år senare kunde mor känna lukten av rovdjur i sovrummet.
   Vi barn var dock alla eniga om att den måste komma från far, något som han tog mycket onådigt upp.

Ur Mordet på ärkeprostinnan m. fl. glada minnen från en händelserik barndom. Raben & Sjögren 1969. Översättning: Gösta Pettersson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki