FANDOM



   Nu driver natten hem Chil Glada,
   och läderlappen flyger fri,
   och hjordar står i fähus, lada,
   ty intill gryning råda vi.
   En stund nu härska våld och makt
   och näbb och käft och klo.
   Hör ropet, hör! – God jakt, god jakt
   åt varje djungelbo!

   (Nattsång i djungeln.)

Klockan var sju en mycket varm kväll i Seeoneebergen, när Vargfar vaknade upp från sin sömn för dagen, kliade sig, gäspade och spände ut tassarna, den ena efter den andra, för att bli kvitt sömnkänslan i tåspetsarna. Vargmor låg med sin stora, grå nos tvärs över de fyra kravlande, gnällande ungarna, och månen sken in genom öppningen till hålan, där de alla bodde. ”Augrh!” sade Vargfar, ”det är tid att gå på jakt igen”, och han skulle just till att rusa ned för berget, då en liten skugga med yvig svans skred över tröskeln och pep: ”God lycka, o, vargars hövding och må god lycka och starka, vita tänder följa dina ädla barn, så att de aldrig glömmer den hungrige här i världen.”
   Det var sjakalen – Tabaqui tallriksslickaren – och vargarna i Indien föraktade Tabaqui, för han springer omkring och gör odygd och skvaller och äter trasor och läderbitar från byarnas avskrädesplatser. Men de är rädda för honom också, för ingen i djungeln blir så lätt galen som Tabaqui, och då glömmer han, att han någonsin varit rädd för någon, och rusar igenom skogen och biter allt, som kommer i hans väg. Till och med tigern springer och gömmer sig, när lille Tabaqui blir galen, för vansinne är det skamligaste av allt, som kan drabba ett vilt djur. Vi kallar det vattuskräck, men de kallar det dewanee – galenskap – och flyr sin väg.
  — Stig på, sade Vargfar stelt, men mat finns här ingen.
  — Inte precis för en varg kanske, sade Tabaqui, men för en sådan stackare som jag är ett torrt ben ett rikligt kalas. Inte duger det för oss sjakalfolk att vara bortskämda. Så skuttade han in i en vrå längst bort i hålan och fann där benet efter en bock. Det fanns lite kött kvar, och han satte sig förnöjd ned och började gnaga.
  — Heder och tack för god föda, sade han och slickade sig om nosen. Sådana vackra, ädla barn ni har! Så stora ögon! Jaja, jaja, nog borde jag ha kommit ihåg, att konungabarn är mogna redan i sin grönaste ungdom.
   Tabaqui visste nog så bra som någon, att ingenting är olämpligare än att smickra barn, då de själva hör det, och det roade hon om att se föräldrarnas missbelåtenhet.
   Tabaqui satt stilla en stund och gladde sig i sin själ åt den irritation han ställt till, och sedan sade han skadeglatt:
  — Shere Khan, den Store, har bytt jaktmarker. Han kommer att jaga här bland bergen under nästa månad, efter vad han sagt mig.
   Shere Khan var tigern, som bodde vid Waingungafloden tolv mil från varghålan.
  — Det har han ingen rätt till, utbrast Vargfar ilsket.
  — Enligt djungelns lag har han inte rätt att flytta utan att säga till. Han kommer att skrämma bort allt villebråd på sex mils omkrets, och jag – jag måste jaga för två den här tiden.
  — Hans mor kallade honom inte Lungri (den halte) för ro skull, insköt Vargmor stilla. Han har varit halt på ena foten alltifrån födelsen. Det är därför han bara dödar boskap. Bymännen i Waingunga är ursinniga på honom, och nu har han kommit hit för att reta våra bymän också. De kommer att söka honom genom hela djungeln, när han redan är långt borta, och så blir det vi och våra barn, som får fly, när gräset sätts i brand. Ja, vi har sannerligen mycket att tacka Shere Khan för.
  — Skall jag hälsa och tacka honom från er? frågade Tabaqui.
  — Ut! fräste Vargfar. Ut och jaga med din herre! Nu har du ställt till nog obehag för i natt!
  — Jag skall nog gå, sade Tabaqui lugnt. Ni kan höra Shere Khan där nere i snåret. Jag kunde ha besparat er budskapet.
   Vargfar lyssnade, och nere i dalen, som sänkte sig mot en liten flod, hörde han det sträva, ilskna, morrande, utdragna lätet från en tiger, som inte fått något byte och inte fäster sig vid om hela djungeln får veta det.
  — Den dumbommen! sade Vargfar. Att börja nattarbetet med ett sådant oljud! Tror han kanske, att vår råbock liknar hans feta Waingungastutar?
  — Tyst! Det är varken stut eller råbock, han jagar i natt, sade Vargmor, utan människor. Lätet hade övergått till ett slags spinnande ljud, som tycktes komma från alla väderstreck. Det var det ljud, som gör skogsarbetare och tattare från vettet och ibland får dem att löpa rakt i gapet på tigern.
  — Människor, sade Vargfar och visade alla sina vita tänder. Tvi! Finns det inte nog med skalbaggar och grodor, eftersom han behöver äta människokött, och det på vårt område till och med!
   Djungelns lag, som aldrig befaller något utan skäl, förbjuder alla djur att äta människokött, utom då det gäller att döda för att visa barnen, hur det går till, och då måste de jaga utanför flockens eller stammens jaktmarker. Den egentliga orsaken härtill är den, att dödandet av en människa förr eller senare betyder ankomsten av vita, beväpnade män på elefanter och hundratals mörkhyade män med gongonger, raketer och facklor. Då lider hela djungeln. Det skäl, som djuren anger sinsemellan, är att människan är den svagaste och värnlösaste av alla levande varelser och att det inte är sportsmässigt att röra vid henne. De säger också – och det är sant – att människoätare blir skabbiga och tandlösa.
   Spinnandet blev allt högljuddare och slutade med ett väldigt ”Aaarh”, den anfallande tigerns läte.
   Därpå hördes ett tjut – inte likt tigerns vanliga – från Shere Khan. Där missade han, sade Vargmor. Vad är det nu?
   Vargfar sprang några steg framåt och hörde Shere Khan morra och mumla, där han lunkade omkring i snåret.
  — Den dåren har inte haft bättre förstånd än att hoppa in i skogsarbetarnas lägereld och bränna tassarna, sade Vargfar och grymtade. Tabaqui är med honom.
  — Det kommer visst någonting uppför berget, sade Vargmor och spetsade öronen. Pass på!
   Det prasslade lite bland buskarna, och Vargfar gjorde sig färdig till språng. Men om ni varit där, skulle ni ha fått se något högst besynnerligt – vargen hejdade sig mitt i språnget. Han hade tagit språnget, innan han såg, vad han hoppade efter, och nu försökte han hejda sig. Resultatet blev, att han sköt nästan två meter rakt upp i luften och kom ned igen på samma ställe.
  — En människa, fräste han. En människounge. Titta!
   Rakt framför honom stod en naken, brun pojke, som nätt och jämt lärt att gå, och stödde sig mot en lågt sittande gren – ett finare och mer välväxt litet kryp har aldrig någon natt kommit till en varghåla. Han tittade upp i Vargfars ansikte och skrattade.
  — Är det en människounge? frågade Vargmor. Det har jag aldrig sett någon förr. Ta hit honom.
   En varg, som är van att bära sina egna ungar, kan, om så behövs, ta ett ägg i munnen utan att spräcka det, och även om Vargfars käkar slöt sig tätt omkring barnet, syntes inte så mycket som en rispa efter en tand, när han lade ned det bland vargungarna.
  — En sån liten en! Och precis naken, men modig ändå! sade Vargmor milt. Pojken kravlade sig fram mellan ungarna för att komma tätt intill hennes varma skinn. Åhå, han tar sig ett mål med de andra! Jaså, detta är en människounge! Aldrig har då en vargmor hittills kunnat skryta med att hon haft en människounge i familjen.
  — Jag har nog hört talas om något i den vägen, men det har aldrig skett i vår flock eller i min tid, sade Vargfar. Han är alldeles utan hår, och jag skulle kunna döda honom, bara jag rörde vid honom med tassen. Men se så han tittar upp! Han är minsann inte rädd.
   Månen, som tittat in genom hålans mynning, förmörkades plötsligt, för Shere Khans stora breda huvud och skuldror trängde sig in. Tabaqui stod bakom och pep: Ers nåd, ers nåd, här gick han in.
  — Shere Khan gör oss stor ära, sade Vargfar, men hans ögon gnistrade av vrede. Vad önskar Shere Khan?
  — Mitt byte. En människounge gick nyss in här. Hans föräldrar ha flytt sin kos. Lämnat honom!
   Shere Khan hade verkligen hoppat rakt in i skogsarbetarnas lägereld, alldeles som Vargfar hade trott, och han var ursinnig av smärtan i den brända foten. Men Vargfar visste, att hålans mynning var för trång för att tigern skulle kunna tränga sig igenom. Fastän han inte kommit längre, hade han det redan lika trångt som en man, som försöker slåss i en tunna.
  — Vargarna är ett fritt folk, sade Vargfar. De tar order från flockens hövding men inte från några randiga kreatursslaktare. Människoungen är vår och vi kan döda den, om vi behagar.
  — Behaga mig hit och behaga mig dit! Vad pratar du om behaga? Vid den oxe jag nyss dödat, är det meningen, att jag skall stå och nosa in i er eländiga håla för att få, vad som tillhör mig? Det är jag, Shere Khan, som talar, begriper du det!
   Tigerns rytande fyllde hålan som ett åskdunder. Vargmor skakade av sig ungarna och sprang fram. Hennes ögon lyste som ett par gröna månar, då hon mötte Shere Khans flammande blick.
  — Och det är jag, Raksha (Demonen), som svarar, begriper du det! Människoungen är min, Lungri – min och ingen annans. Han kommer inte att dödas. Han skall leva och springa med flocken och jaga med flocken och i sinom tid, förstår du, din barnjägare och grodätare, skall han jaga dig! Ge dig nu iväg, annars skall du vid den Sambhur, som jag dödat (ser du, jag äter ingen utsvulten boskap!), gå hem till din mamma haltare än du var, när du föddes! Gå!
   Vargfar var helt bestört. Han hade så när glömt de dagar, då han vann Vargmor i ärlig strid med fem andra vargar, när hon sprang i flocken och inte endast av artighet kallades Demonen. Shere Khan skulle kanske ha gett sig i strid med Vargfar, men mot Vargmor var det hopplöst, för han visste, att där hon stod hade hon övertaget och skulle kämpa till det yttersta. Därför drog han sig morrande tillbaka, och när han kommit ut, röt han:
  — Varje hund skäller på sin gård. Vi får väl se, vad flocken säger om att ni tänker uppfostra människoungar. Ungen är min och till slut skall jag nog ha honom mellan tänderna, era fördömda tjuvar!
   Vargmor kastade sig flämtande ned bland ungarna, och Vargfar sade betänksamt:
  — Shere Khan hade rätt. Ungen måste visas för flocken. Vill du fortfarande behålla honom, mor?
  — Behålla honom! flämtade hon. I nattens mörker kom han hit, naken, ensam och hungrig, och ändå var han inte rädd. Se bara, han har redan knuffat undan en av mina små. Och den halte slaktaren skulle ha dödat honom och sedan satt iväg till Waingunga, medan bymännen här till hämnd jagade igenom alla våra lyor! Behålla honom? Visst skall jag behålla honom. Ligg stilla du, lilla groda! O, Mowgli – för Mowgli, Grodan, skall vara ditt namn – den tid skall komma, då du jagar Shere Khan, så som han jagat dig.
  — Men vad skall flocken säga? undrade Vargfar.
   Djungelns lag säger tydligt ifrån, att varg, som gifter sig, äger rätt att dra sig tillbaka från flocken han tillhör, men så snart hans ungar är gamla nog att stå på egna ben, måste han föra dem till flocktinget, som vanligen hålls vid varje fullmåne, så att de övriga vargarna får lära känna dem. Efter denna mönstring kan ungarna fritt springa, vart de behagar, och förrän de har dödat sin första bock, får en vuxen varg i flocken på inga villkor döda någon av dem. Straffet för det är döden, ifall mördaren kan anträffas och om man bra tänker efter ett ögonblick, finner man, att det måste vara så.
   Vargfar väntade, tills ungarna kunde springa lite, och sedan förde han dem en natt jämte Mowgli och Vargmor till Tingsklippan – en bergstopp, översållad med stenblock, där hundratals vargar kunde dölja sig. Akela, den stora grå Enstöringen, som styrde hela flocken med styrka och list, låg i hela sin längd utsträckt på sin klippa, och nedanför honom satt mer än fyrtio vargar av alla storlekar och färger, från grävlingsfärgade veteraner, som kunde skicka en bock på egen hand, till unga, svarta treåringar, som inbillade sig, att de kunde det. Enstöringen hade nu styrt dem ett år. I sin ungdom hade han två gånger fallit i en varggrop, och en gång hade han blivit besegrad och lämnad som död, så han kände till människornas seder och bruk. Det talades inte mycket på klippan. Ungarna tumlade om med varandra i mitten av den krets, som bildades av mödrar och fäder, och då och då kunde det hända, att en äldre varg helt lugnt gick fram till en unge, omsorgsfullt mönstrade den och därpå ljudlöst återvände till sin plats. Ibland knuffade en moder fram sin unge i månljuset för att vara säker på att den inte blev förbisedd. Då och då skrek Akela från sitt klippblock: Ni känner lagen – Ni känner lagen. Var noggranna vargar! Och de ängsliga mödrarna upprepade: Var noggranna – noggranna, o vargar!
   Till slut – och då reste sig Vargmors halsborst – knuffade Vargfar in Mowgli i mitten av kretsen. Han satte sig och började skrattande leka med några kiselstenar, som glänste i månskenet.
   Akela lyfte inte ens nu sitt huvud från tassarna utan fortsatte med sitt entoniga: ”Var noggranna!” Ett dovt rytande hördes bortifrån klipporna. Det var Shere Khan, som ropade: Ungen är min. Ge honom åt mig! Vad har det fria vargfolket att göra med en människounge? Akela spetsade inte ens öronen. Allt vad han sade var: Var noggranna, o vargar! Vad har det fria vargfolket att göra med befallningar från andra än dem, som tillhör det fria vargfolket? Var noggranna!
   Runt omkring hördes ett dovt morrande, och en ung fyraåring kastade Shere Khans fråga tillbaka till Akela: ”Vad har det fria folket att göra med en människounge?” Nu säger djungelns lag, att om det blir meningsskiljaktigheter om en unges rättighet att bli upptagen i flocken, så måste minst två medlemmar av flocken – inte hans far och mor – vara hans förespråkare.
  — Vem för ungens talan? frågade Akela. Vem talar bland det fria folket? Inget svar hördes, och Vargmor beredde sig till sin sista kamp, för det visste hon att det skulle bli, om det gick så långt som till strid.
   Då var det någon, som reste sig på bakbenen och brummade. Det var Baloo den ende utbölingen, som hade tillträde till tinget – Baloo, den sömniga, bruna björnen, som undervisar vargungarna i djungelns lag, gamle Baloo, som kommer och går efter behag, eftersom han bara äter nötter och rötter och honung.
  — Människoungen – människoungen? sade han. Jag vill föra människoungens talan. Det finns intet ont i en människounge. Jag kan inte lägga mina ord väl, men det jag säger är sant. Låt honom springa med flocken och upptas bland de andra. Jag själv åtar mig att undervisa honom.
  — Vi behöver en till, sade Akela. Baloo har talat, och han är våra barns lärare. Vem talar jämte Baloo?
   En mörk skugga föll ned i kretsen. Det var Bagheera, Svarta Pantern, kolsvart över hela kroppen, men med panterteckningen i viss belysning framträdande likt mönstret på flammigt siden. Alla kände Bagheera, och ingen vågade gå i vägen för honom, för han var lika listig som Tabaqui, lika djärv som den vilda buffeln och lika hänsynslös som den sårade elefanten.
  — O, Akela, och ni, fria folk, spann han, jag har ingen rätt att uppträda i er församling, men djungelns lag säger, att om tvivel av inte allt för allvarlig art uppstår beträffande en ny unge, så kan den ungens liv köpas till ett visst pris. Och lagen säger inte, vem som får eller inte får betala det priset. Har jag rätt?
  — Ja visst, ja visst, sade de unga vargarna, som alltid är hungriga. Lyssna till Bagheera! Ungen kan köpas till ett visst pris. Det är lagen.
  — Då jag vet, att jag inte har rätt att tala här, ber jag om lov.
  — Tala bara! skrek tjugotals röster.
  — Att döda en naken unge är skamligt. Och för övrigt blir det nog roligare för er, när han blir fullvuxen. Baloo har lagt sitt ord för honom. Nu vill jag till Baloos ord lägga en oxe, en fet en och nyss dödad bara ett litet stycke härifrån, om ni vill uppta människoungen i enlighet med lagen. Faller det sig svårt, måtro?
   Ett tjugotal röster skrek om varandra: Vad gör det? Han kommer att dö i vinterregnet. Han kommer att bli ihjälbränd i solskenet. Vad ont kan en naken groda göra oss? Låt honom löpa med flocken! Var har du oxen, Bagheera? Han är välkommen. Och så hördes Akelas dova stämma ropa: Var noggranna – var noggranna, o, vargar!
   Mowgli var fortfarande högst intresserad av kiselstenarna, och han märkte inte, att den ene efter den andre av vargarna kom och tittade på honom. Slutligen gick de alla ned för berget bort till den dödade oxen, och blott Akela, Bagheera, Baloo och Mowglis egna vargar var kvar. Shere Khan röt alltjämt i natten, för han var ursinnig över att Mowgli inte överlämnats till honom.
  — Ja, ryt du bara, mumlade Bagheera under mustascherna, för den tiden kommer, då det här lilla nakna krypet får dig att tjuta i en annan tonart, om jag känner människan rätt.
  — Det var bra gjort, sade Akela. Människorna och deras ungar är kloka. Han kan bli oss till hjälp med tiden.
  — Förvisso, en hjälp i nöden, för ingen kan hoppas på att alltid få leda flocken, sade Bagheera.
   Akela sade ingenting. Han låg och tänkte på den tid, som kommer för ledaren i varje flock, när hans krafter avtar och han blir svagare och svagare, till dess han slutligen dödas av vargarna och en ny ledare träder fram – för att i sin tur en gång dödas.
  — Ta honom med dig, sade han till Vargfar, och ge honom en uppfostran, som anstår en av det fria folket.
   Och så gick det till, när Mowgli blev medlem av Seeoneeflocken för priset av en oxe och på Baloos förord.

***


   Nu får ni finna er i att hoppa över tio eller elva år och endast gissa er till alla de underbara upplevelser Mowgli hade bland vargarna, för om de skulle nedskrivas, skulle de fylla många böcker. Han växte upp tillsammans med ungarna, fastän de naturligtvis var fullvuxna vargar, innan han ännu lämnat småbarnsåldern bakom sig och Vargfar undervisade honom och lärde honom betydelsen av allting i djungeln, så att han till slut begrep varje prasslande i gräset, varje fläkt i den varma nattluften, varje ton från ugglan över hans huvud, varje skrapning av läderlappens klor, då den en stund hängde i en trädgren, och varje plaskande från varje liten fisk som slog i dammen, lika lätt som affärsmannen begriper arbetet på sitt kontor. Då han inte var i skolan, satt han ute i solen och sov och åt och sov igen, när han kände sig smutsig eller varm, badade han i skogssjöarna, och ville han ha honung (Baloo hade lärt honom, att honung och nötter smakar lika bra som rått kött), så klättrade han upp efter lite, och att klättra hade Bagheera lärt honom. Bagheera brukar ligga ute på en gren och ropa: Kom hit, lille bror! och till en början klängde Mowgli som en sengångare i trädet, men så småningom lärde han sig att slunga sig från gren till gren nästan lika djärvt som en apa. Han intog sin plats på Tingsklippan, när flocken höll möte, och där upptäckte han, att om han skarpt såg en varg i ögonen, måste vargen till slut slå ned dem, och därför roade han sig ofta med att stirra på dem. Ibland drog han ut långa taggar ur trampdynorna på sina vänner, för vargar pinas svårt av taggar och kardborrar. Då och då gick han nattetid ned för bergsluttningen till den odlade bygden och tittade mycket nyfiket på bymännen i deras hyddor, men han hyste misstroende mot människorna, för Bagheera hade visat honom en fyrkantig låda med fallucka så listigt dold i djungeln, att han så när gått rakt i den, och sagt åt honom, att det var en fälla. Mer än något annat roade det honom att i Bagheeras sällskap gå långt in i den djupa, varma skogen, att sova där hela den långa, sömniga dagen och under natten se på, hur Bagheera dödade. Bagheera dödade till höger och vänster, då han var hungrig, och det gjorde Mowgli också – med ett undantag. Så snart han blivit gammal nog att fatta, nämnde Bagheera för honom, att han aldrig fick röra boskap, en oxes liv hade varit priset för hans upptagande i flocken.
  — Hela djungeln är din, sade Bagheera, och du kan döda allt, som du är stark nog att döda, men för den oxes skull, som köpte dig, får du aldrig döda eller äta någon boskap, varken ung eller gammal. Det är djungelns lag.
   Mowgli lydde troget. Och han växte och blev stark, som en pojke måste bli, som inte vet av några läxor och inte har något annat att tänka på här i världen än att äta.
   Vargmor nämnde ett par gånger för honom, att Shere Khan inte var att lita på och att han en gång måste döda Shere Khan, men även om en ung varg ständigt skulle ha tänkt på detta råd, glömde Mowgli det, för han var ju endast en pojke – fast nog skulle han ha kallat sig för varg, om han hade kunnat tala något mänskligt tungomål.
   Shere Khan korsade ofta hans väg i djungeln, för då Akela blev äldre och svagare, gjorde den halte tigern sig till vän med de yngre vargarna i flocken, som följde honom för att få det han lämnade av bytet, något som Akela aldrig skulle ha tillåtit, om han vågat utöva sin myndighet i hela dess vidd. Då brukade Shere Khan smickra dem och undra över att så präktiga unga jägare kunde nöja sig med att styras av en döende varg och en människounge.
  — Det påstås, brukade Shere Khan säga, att ni vid tinget inte vågar se honom i ögonen. Och de unga vargarna morrade och reste borst.
   Bagheera, som såg och hörde allt, visste om detta, och då och då sade han också till Mowgli, att Shere Khan en dag skulle komma att döda honom. Mowgli bara skrattade och sade: Jag har flocken och dig, och Baloo skulle väl också slå ett slag eller två för mig, fast han är långsam. Så varför skulle jag vara rädd?
   En mycket varm dag fick Bagheera en ny idé – tack vare någonting, som han hade hört. Kanske var det Sahi Piggsvinet, som hade berättat det, men när de var djupt inne i skogen och pojken lagt sig att vila med huvudet på Bagheeras vackra, svarta päls, sade han: Lillebror, hur många gånger har jag sagt dig, att Shere Khan är din fiende?
  — Lika många gånger som det finns nötter på den där palmen, sade Mowgli, som naturligtvis inte kunde räkna. Vad betyder det? Jag är sömnig. Bagheera, och Shere Khan – pytt! – han är bara en lång svans och en skakande käft – som påfågeln!
  — Men det är inte tid att sova nu. Baloo vet det, jag vet det, flocken vet det, och till och med den dumma, dumma hjorten vet det. Tabaqui har sagt dig det också.
  — Håhå! skrattade Mowgli. Tabaqui kom en gång för länge sedan och pratade en del oförskämdheter om att jag var en naken människounge, som inte ens dög till att gräva upp jordnötter. Men jag tog Tabaqui i svansen och slungade honom två gånger mot ett palmträd för att lära honom veta hut.
  — Det var dumt, fastän Tabaqui är en skojare, kunde han nog ha talat om saker och ting, som angår dig mycket nära. Håll dina ögon öppna, Lillebror! Shere Khan vågar inte döda dig i djungeln, men kom ihåg, att Akela är mycket gammal och den dag snart kommer, då han inte kan döda sin bock mera, och då får han inte längre vara hövding. Många av de vargar som mönstrade dig, när du första gången fördes till tinget, är gamla nu, och de unga vargarna har Shere Khan lärt, att en människounge inte har i flocken att göra. Om en tid är du man.
  — Är det då så märkvärdigt att vara man, att han inte kan gå med sina bröder? sade Mowgli. Jag är född i djungeln. Jag har lytt djungelns lag, och det finns säkert inte en varg i flocken, från vars tassar jag inte dragit ut taggar. De är förvisso mina bröder.
   Bagheera sträckte ut sig i sin fulla längd och slöt ögonen till hälften. Lillebror, sade han, känn efter under min käke!
   Mowgli stack in sin starka, bruna hand, och just under Bagheeras silkeslena haka, där de jättelika svällande musklerna helt doldes av det glänsande håret, träffade han på en liten naken fläck.
  — Det finns ingen i djungeln, som vet, att jag, Bagheera, bär detta märke – märket efter halsbandet. Och ändå, Lillebror, är jag född bland människor, och det var bland människor, som min mor dog – i en bur i kungliga palatset i Oodeypore. Det var därför jag betalade priset för dig vid tinget, då du var en liten naken unge. Ja, även jag är född bland människorna. Jag hade aldrig sett djungeln. De matade mig bakom järngaller ur en järnskål, till dess jag en natt kände, att jag var Bagheera, Pantern, och inte en leksak för människor, och jag bröt sönder det dumma låset med ett enda slag av min tass och blev fri. Och eftersom jag lärt mig mycket av människorna, blev jag ännu förfärligare i djungeln än själva Shere Khan. Är det inte så?
  — Jo, sade Mowgli, i djungeln fruktar alla Bagheera – alla utom Mowgli.
  — Åh, du är ett människobarn, sade Svarta Pantern ömt, och liksom jag vände åter till djungeln, så måste du till slut vända åter till människorna, som är dina bröder – såvida du inte blir dödad vid tinget.
  — Men varför – varför skulle då någon vilja döda mig? frågade Mowgli.
  — Se på mig, sade Bagheera, och Mowgli såg honom skarpt in i ögonen. Den stora pantern vände bort huvudet efter några ögonblick. Det är skälet, sade han och rörde om i lövet med tassen. Inte ens jag förmår uthärda din blick, och likväl är jag född bland människor och älskar dig, Lillebror. De andra hatar dig för din blicks skull och för att du är vis, och medan du dragit ut taggar ur deras fötter. De hatar dig – därför att du är en människa.
  — Allt det här har jag inte vetat om, sade Mowgli buttert rynkande pannan.
  — Hur lyder djungelns lag? Slå först och ge sedan hals! Just på din sorglöshet kan man se, att du är en människa. Men var vis! Jag är övertygad om att nästa gång Akela förfelar sitt byte – och för varje jakt blir det svårare för honom att rå på bocken – kommer flocken att göra uppror mot honom och mot dig. De kommer att hålla ting på klippan, och då – åh, jag vet nog vad! Skynda dig du ned till människornas hyddor i dalen och ta lite av den Röda Blomman, som de odlar där, så att du, när tiden är inne, må ha en ännu starkare vän än mig och Baloo och de andra i flocken, som älskar dig. Gå efter den Röda Blomman.
   Med Röda Blomman menade Bagheera elden, men inget djur i djungeln kallar elden vid dess rätta namn. Alla lever de i dödlig fruktan för den och hittar på hundratals sätt att beteckna den.
  — Röda Blomman? sade Mowgli. Den växer utanför deras hyddor under skymningen. Ja, jag skall hämta den.
  — Så talar ett människobarn, sade Bagheera stolt. Kom ihåg att den växer i små grytor. Hämta en skyndsamt och behåll den, till dess du råkar i nöd.
  — Ja, sade Mowgli, jag går. Men kära Bagheera, är du så säker på – han slog armarna omkring den präktiga halsen och såg honom djupt in i ögonen – är du säker på att allt detta är Shere Khans verk?
  — Vid det lås jag krossade är jag säker därpå, Lillebror.
  — Då skall jag vid den tjur, som gav sitt liv för mig, ge Shere Khan betalt och det med ränta, sade Mowgli. Och så kilade han i väg.
  — Han är en människa, en människa helt igenom, sade Bagheera för sig själv och lade sig åter att vila. O, Shere Khan, mycket lite heder har du av din eländiga grodjakt för tio år sedan.
   Mowgli var redan långt, långt borta i skogen. Han sprang fort, och hjärtat bultade hårt inom honom. Han nådde varghålan när kvällsdimmorna började stiga. Ett ögonblick hämtade han andan och såg ned i dalen. Ungarna var ute, men Vargmor, som låg längst inne i hålan, förstod av hans flåsande, att det var något som oroade hennes groda:
  — Vad är det, min son? frågade hon.
  — Bara lite flädermusskvaller om Shere Khan, ropade han tillbaka. Jag tänker jaga på de plöjda fälten i natt. Och så störtade han i väg mellan buskarna ned till strömmen på dalens botten. Där hejdade han sig plötsligt, för han hörde flockens jaktrop, flåsandet från en jagad hjort och frustandet från en bock, som höll stånd. Så hördes ondskefulla tjut från de unga vargarna: Akela, Akela! Låt Enstöringen visa sin styrka! Ge plats för flockens ledare! På honom, Akela!
   Enstöringen måste ha tagit språnget och missat, för Mowgli hörde tänderna smälla ihop, och så kom ett tjut, som om hjorten hade gett honom en kraftig spark med sin framfot.
   Han stannade inte för att höra mer utan rusade vidare och tjuten hördes allt svagare bakom honom, ju längre in bland byns åkerfält han sprang.
  — Bagheera hade rätt, flämtade han, då han kröp ned och gömde sig i en höstack utanför fönstret på en hydda. Morgondagen bär nog mycket i sitt sköte för både Akela och mig. Därpå tryckte han ansiktet mot rutan och betraktade elden på härden. Han såg hustrun stiga upp mitt i natten och underhålla den med svarta kolstycken och när morgonen kom och dimman låg vit och kall, såg han sonen i huset ta en liten flätad kruka, på insidan bestruken med lera, fylla den med glödande kolbitar, stoppa den under filten han hade på sig, och gå ut för att sköta om korna i fähuset.
  — Var det allt? sade Mowgli. Om en unge kan göra det, är det ingenting att vara rädd för. Han sprang om hörnet och mötte pojken, ryckte krukan från honom och försvann i dimman, allt under det pojken gallskrek av förskräckelse.
  — De liknar mig mycket, sade Mowgli och blåste i krukan, som han sett kvinnan göra. Det här kommer att dö, om jag inte ger det att äta, tänkte han och stoppade kvistar och torr bark ned i den rödglödande massan. Halvvägs uppför berget mötte han Bagheera med morgondaggen glittrande som månstenar i pälsen.
  — Akela har misslyckats på jakten, sade pantern. De skulle ha dödat honom igår kväll, men de ville ha dig också. De sökte efter dig på berget.
  — Jag var på plöjd mark, sade Mowgli. Jag är beredd. Se här! Och han visade fram eldkrukan.
  — Det är bra. Jag har sett människor köra en torr gren ned i det där, och strax har den Röda Blomman slagit ut i ändan av den. Är du inte rädd?
  — Nej. Varför skulle jag vara rädd? Jag kommer ihåg – om det inte är en dröm, förstås – att jag, innan jag blev varg, låg vid den Röda Blomman, och det var varmt och trevligt.
   Hela dagen satt Mowgli inne i hålan och såg till sin eldkruka. Då och då stack han ned en torr gren för att se, hur det såg ut, när den brann. Han fann en gren, som tillfredsställde honom, och på kvällen, när Tabaqui kom till hålan och helt oborstat sade åt honom att infinna sig på Tingsklippan, bara skrattade han, till dess Tabaqui sprang sin väg. Då gick Mowgli skrattande till tinget.
   Akela, Enstöringen, låg vid sidan av sitt klippblock som tecken till att platsen som hövding var ledig, och Shere Khan med sitt inackorderingsfölje spatserade egenkärt fram och tillbaka. Bagheera låg vid Mowglis sida, och eldkrukan hade Mowgli ställt mellan sina knän. När alla var samlade, tog Shere Khan till orda – något som han aldrig skulle ha vågat, när Akela var i sin fulla kraft.
  — Han har ingen rättighet, viskade Bagheera. Säg det! Han är en feg usling. Säg ifrån, så blir han rädd. Mowgli sprang upp.
  — Fria folk, ropade han, är det Shere Khan, som styr flocken? Vad har en tiger med hövdingeskapet att göra?
  — Eftersom hövdingeplatsen ännu är ledig och jag blivit ombedd att tala … började Shere Khan.
  — Av vem? frågade Mowgli. Är vi då alla sjakaler, som kryper för denne boskapsslaktare? Hövdingeplatsen angår flocken och ingen annan.
   Nu hördes ilskna tjut: Tig med dig, människounge! Låt honom tala! Han har hållit lagen. Och till slut dundrade de äldsta i flocken: Låt den Döda Vargen tala! När hövdingen i en flock har missat på sitt byte, kallas han Döda Vargen, så länge han lever, vilket inte brukar räcka länge.
   Akela höjde trött sitt gamla huvud:
  — Fria folk, och även ni, Shere Khans sjakaler! Under tolv årstider har jag lett er till och från jakten och under hela den tiden har inte en enda blivit fångad eller lemlästad. Nu har jag förfelat mitt byte. Ni vet, att detta berodde på en sammansvärjning mot mig. Ni vet, att ni drev mig mot en bock, som jag inte kände till, för att få min svaghet känd. Det var slugt gjort. Ni har rättighet att döda mig nu här på Tingsklippan. Vem, frågar jag, träder sålunda fram för att göra slut på Enstöringen? För enligt djungelns lag har jag rätt att begära, att ni kommer en i sänder.
   Det blev en lång tystnad, för ensam vågade ingen varg ge sig i strid med Akela. Då röt Shere Khan: – Bah! Vad behöver vi bry oss om den här tandlöse token? Han är dömd att dö. Men det är människoungen, som levt för länge. Fria folk, han var mitt byte från första början. Ge honom åt mig! Jag är trött på hans dumheter. Under tio årstider har han besvärat djungeln. Ge mig människoungen, annars kommer jag att jaga här ideligen och inte låta er få så mycket som ett ben. Han är en människa, ett människobarn, och jag hatar honom ända in i hjärterötterna.
   Nu tjöt mer än halva flocken: En människa! En människa! Vad har han här att göra? Låt honom gå till de sina!
  — Och reta upp allt byfolket mot oss? väsnades Shere Khan. Nej, ge honom till mig. Han är människa, och ingen av oss förmår uthärda hans blick.
   Akela såg åter upp och sade: Han har ätit vår föda. Han har sovit hos oss. Han har jagat med oss. Och aldrig har han brutit det minsta mot djungelns lag.
  — För resten betalade jag en oxe för honom, då han upptogs i flocken. En oxe är väl inte så mycket värd, men Bagheeras heder är i alla fall någonting, som han kanske kommer att kämpa för, sade Bagheera med sin blidaste stämma.
  — En oxe, som betalades ut för tio år sedan! fnyste flocken. Vad bryr vi oss om tio år gamla ben!
  — Eller om ett givet löfte? sade Bagheera och visade sina vita tänder. Väl passar det er att kallas det fria folket!
  — Ingen människounge får tillhöra djungelns folk, tjöt Shere Khan. Ge honom åt mig!
  — Han är vår broder i allt, fastän han inte är av vårt blod, fortsatte Akela, och ni skulle döda honom här! Sannerligen har jag inte levt för länge! En del av er lever av boskap och om andra har jag hört, att ni efter Shere Khans anvisning nattetid rövar bort barn från byfolkets trösklar. Därav förstår jag, att ni är fega och att det är till fega stackare jag talar. Det är klart, att jag måste dö, och mitt liv har inget värde, annars skulle jag ha erbjudit er det i stället för människoungens. Men för flockens heders skull – en liten småsak, som ni, då ni nu inte har någon hövding, tycks ha glömt – lovar jag, om ni låter människoungen återvända till de sina, att inte blotta en tand mot er, när min dödsstund är kommen. Jag skall dö utan strid. Det kommer att spara flocken åtminstone tre liv. Mera kan jag inte göra. Men om ni vill, kan jag bespara er skammen av att döda en broder, som inte gjort sig skyldig till något – en broder, för vilken det i laga ordning förts talan och som blivit inköpt i flocken i enlighet med djungelns lag.
  — Han är en människa – en människa – en människa, morrade flocken, och de flesta vargarna samlade sig omkring Shere Khan, vars svans började piska luften.
  — Nu ligger avgörandet i dina händer, sade Bagheera till Mowgli. Vi kan ingenting annat göra än slåss.
   Mowgli reste sig upp med eldkrukan i famnen. Så sträckte han ut armarna och gäspade samlingen mitt upp i ansiktet. Men han var utom sig av raseri och sorg, för, som vargar har för sed, hade de tigit och aldrig sagt honom, hur de hatade honom.
  — Hör på! ropade han. Vad skall detta hundgläfs tjäna till? Ni har sagt mig så ofta i kväll, att jag är en människa – och likväl skulle jag velat vara en varg bland er i hela mitt liv – så att nu känner jag, att era ord är sanna. Därför kallar jag er inte längre mina bröder utan sag (hundar) som människorna brukar. Vad ni ska göra och vad ni inte ska göra, tillkommer inte er att avgöra. Det är min sak. Och för att detta skall bli klart för oss alla, har jag, människan, tagit med mig lite av den Röda Blomman, som ni, hundar, fruktar.
   Han slängde eldkrukan på marken, och några röda kol tände eld på lite torr mossa, som flammade upp, varvid hela samlingen ryggade tillbaka i fasa för de hoppande lågorna.
   Mowgli stack sin torra gren i elden och höll den där, till dess kvistarna tog eld och sprakade, och svingade den sedan över sitt huvud bland de förskräckta nedhukade vargarna.
  — Du är härskaren, sade Bagheera med dämpad röst. Rädda Akela från döden. Han har alltid varit din vän.
   Akela, den gamle bistre vargen, som aldrig i sitt liv hade bett om nåd, sände Mowgli en bönfallande blick, där han stod i hela sin nakenhet med det långa, svarta håret böljande över axlarna i skenet från den flammande grenen, som kom skuggorna att dansa och skälva.
  — Gott, sade Mowgli och såg sig långsamt omkring. Jag ser, att ni är hundar. Jag går från er till mitt eget folk – om det är mitt folk. Djungeln är stängd för mig, och jag måste glömma våra samtal och vårt kamratskap, likväl vill jag vara barmhärtigare än er. Då jag varit er broder i allt utom till härstamningen, lovar jag, att jag, när jag blivit människa bland människor, aldrig skall förråda er, så som ni har förrått mig. Han sparkade till elden med foten, så att gnistorna yrde omkring. Det skall aldrig bli krig mellan oss i flocken. Men jag har en skuld att betala, innan jag går. Han gick bort mot Shere Khan, som satt och blickade in i elden med enfaldiga ögon, och grep honom i hårtofsen under hakan. Upp med dig, din hund! ropade Mowgli. Res på dig, när en människa talar, annars sätter jag eld på pälsen din!
   Shere Khans öron låg platt tryckta bakåt huvudet, och han slöt ögonen, för den flammande grenen var helt nära.
  — Boskapsdödaren påstod, att han skulle döda mig vid tinget, när han inte fått döda mig, när jag var unge. På det här viset, förstår du, ger vi människor hundar stryk. Rör du ett morrhår, Lungri, så kör jag den Röda Blomman rakt i gapet på dig! Han slog Shere Khan på skallen med grenen, och tigern gnällde och skrek i sin förtvivlan.
  — Tvi dig, din svedda djungelkatt! Ge dig i väg! Men kom ihåg, att när jag nästa gång kommer till Tingsklippan, och då som människa, bär jag Shere Khans päls över mina axlar. För övrigt går Akela fri att leva, hur han behagar. Ni kommer inte att döda honom, för jag vill det inte. Inte heller blir ni kvar här längre med allt ert viktiga gafflande, precis som om ni vore någonting annat än hundar, som jag driver bort. Försvinn! Elden brann häftigt i spetsen på grenen, och Mowgli slog till höger och vänster i högen, så att vargarna tjutande sprang sin väg med eldgnistor i pälsen. Till sist var endast Akela, Bagheera och kanske tio vargar, som tagit Mowglis parti, kvar på platsen. Då kände Mowgli plötsligt en egendomlig invärtes smärta, värre än något han förr känt, och han drog efter andan och började snyfta, och tårarna strömmade ned för hans ansikte.
  — Vad är detta? Vad är detta? sade han. Jag vill inte lämna djungeln, och jag förstår inte, vad det är. Håller jag på att dö, Bagheera?
  — Nej, Lillebror, det är endast tårar sådana som människorna använder, sade Bagheera. Nu ser jag, att du är en riktig människa och inte längre bara en människounge. Hädanefter är djungeln i sanning stängd för dig. Låt dem falla, Mowgli. Det är bara tårar. Och Mowgli satt och grät, som om hjärtat velat brista, han, som aldrig gråtit förr i hela sitt liv.
  — Nu, sade han, går jag till människorna. Men först måste jag ta farväl av min moder. Och han gick till hålan, där hon bodde med Vargfar, och han grät ut hos henne, medan de fyra ungarna upphävde jämmerliga sorgetjut.
  — Ni glömmer mig väl aldrig? sade Mowgli.
  — Aldrig, så länge vi kan följa ett spår, svarade ungarna. Kom till foten av berget, när du blivit människa, så kan vi tala med dig. Och vi kommer ned på åkrarna för att leka med dig om natten.
  — Kom snart, sade Vargfar. O, du lilla visa groda, kom snart igen, för vi är gamla, din mor och jag.
  — Kom snart, min lille nakne son, sade Vargmor, för du skall veta, människobarn, att jag älskat dig högre än mina egna ungar.
  — Jag skall säkert komma, sade Mowgli, och när jag kommer, blir det för att lägga Shere Khans päls på Tingsklippan. Glöm mig inte! Be dem alla i djungeln att aldrig glömma mig!
   Dagen började gry, när Mowgli ensam gick ned för bergsluttningen för att söka de underliga varelser, som kallas människor.

Ursprungligen ur "Djungelboken" av Rudyard Kipling, först tryckt 1894. Översättare: A. G:son Söllberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki