FANDOM


(Clauds hund)

Av Roald Dahl

Vi var båda tidigt uppe när den stora dagen kom.
   Jag gick ut i köket för att raka mig, men Claud klädde på sig med detsamma och gick ut för att göra i ordning halmen. Köket låg på framsidan och genom fönstret kunde jag se hur solen just steg upp bakom trädtopparna på höjden på andra sidan dalen.
   Varje gång Claud gick förbi fönstret med ett fång halm uppfångade jag ovanför kanten på spegeln en skymt av det spända, andlösa uttrycket i hans ansikte, av det massiva, klotformiga huvudet som han höll framskjutet och pannan som låg i djupa veck ända upp till hårfästet. Bara en gång tidigare hade jag sett honom med det uttrycket i ansiktet, och det var den kväll då han hade friat till Clarice. Nu var han så uppjagad att han till och med gick konstigt, med försiktiga steg som om betongen kring bensinstationen var en aning för het för hans fotsulor, och han packade ner mer och mer halm baktill i skåpbilen för att Jackie skulle få det bekvämt.
   Sen kom han in i köket för att göra i ordning frukost, och jag tittade på medan han satte grytan på spisen och började röra i den. Han hade en lång metallsked och med den rörde han i ett kör innan det hade börjat koka, och ungefär ett par gånger i minuten lutade han sig fram och stack näsan i den där äckligt söta ångan från hästköttet i grytan. Så började han stoppa ner en del extra ingredienser — tre skalade lökar, några färska morötter, en kopp nässelblad, en tesked Valentin Köttsaft, tolv droppar fiskleverolja — och han tog så försiktigt i allting med sina stora, tjocka fingertoppar som om det var små bitar venetianskt glas han handskades med. Han tog lite köttfärs i kylskåpet, lade en handfull i Jackies skål och tre i den andra, och när soppan var färdig hällde han den över köttfärsen i skålarna, lika mycket i varje.
   Det var samma ceremoni som jag hade sett utföras varje morgon under de senaste fem månaderna, men aldrig med en så intensiv och andlös koncentration som nu. Han sade inte ett ord, tittade inte ens åt mitt håll, och när han vände sig om och gick ut igen för att hämta hundarna tycktes till och med nacken på honom och axlarna viska: "Å, gode Gud, låt inte något gå galet i dag och låt mig framför allt inte göra något galet!"
   Jag hörde honom prata dämpat med hundarna ute i hundgården medan han satte på dem kopplen och sen kom han in med dem i köket. De gjorde krumsprång och ryckte i kopplen i ivern att komma fram till matskålarna, trampade upp och ner . med framtassarna, och de långa svansarna viftade av och an som piskor.
   "All right", sa Claud som nu öppnade munnen för första gången. "Vilken av dom är det?" Nästan varje morgon hade han erbjudit sig att slå vad med mig om ett paket cigarretter, men i dag stod det större värden på spel och jag visste att han just nu bara ville ha en liten extra uppmuntran.
   Han tittade på mig medan jag gjorde en lov kring de två stiliga, höga, sammetssvarta och identiskt lika hundarna, och han steg åt sidan och höll kopplen en armslängd ifrån sig för att jag skulle få bättre överblick.
   "Jackie!" sa jag för att försöka det gamla tricket som dittills aldrig hade lyckats. "Hej, Jackie!" Två exakt likadana uttryck vred sig hastigt runt mot mig och fyra glänsande, mörkgula och exakt likadana ögon stirrade in i mina. En gång i tiden hade jag inbillat mig att den enas ögon var en aning mörkgulare än den andras. Jag hade också tyckt att jag kunde känna igen Jackie därför att han hade djupare bröstlinje och en aning muskulösare bakparti. Men det stämde inte.
   "Nå?" sa Claud. I dag om någonsin hoppades han att jag skulle gissa fel.
   "Den där", sa jag. "Det där är Jackie."
   "Vilken?"
   "Den till vänster."
   "Se där" utbrast han och hela ansiktet lyste plötsligt upp på honom. "Nu tar du fel igen!"
   "Jag tror inte jag tar fel."
   "Du kan inte missta dig mer ån vad du gör. Och nu ska jag tala om nåt för dig, Gordon, nu ska du få. höra. Varenda morgon alla dom här senaste veckorna medan du har försökt peka ut honom — vet du vad jag har gjort då?"
   "Nej, vad då?"
   "Jag har hållit räkning. Och det har visat sig att du inte har haft rätt ens hälften av gångerna. Du kunde lika gärna ha singlat slant!"
   Han menade som så att om jag som såg hundarna varje dag sida vid sida inte kunde se skillnad på dem, varför tusan skulle vi då vara rädda för mr Feasey? Claud visste att mr Feasey var känd för att kunna upptäcka dubbelgångare, men han visste också att det kunde vara mycket svårt att upptäcka skillnaden mellan två hundar när det inte fanns någon. Han satte matskålarna på golvet och gav Jackie den som det var minst kött i eftersom han skulle tävla i dag. När han gick åt sidan för att titta på medan de åt syntes åter. det där molnet av djup oro i hans ansikte och de stora, ljusa ögonen stirrade på Jackie med samma hänförda och bevekande uttryck av kärlek som ända till helt nyligen hade varit förbehållet enbart Clarice.
   "Jo, förstår du, Gordon", sa han. "Det är precis som jag alltid har sagt till dig. Under de senaste hundra åren har det funnits alla möjliga slags dubbelgångare, en del bra och en del dåliga, men i hela hundkapplöpningens historia har det aldrig funnits en sån dubbelgångare som den här."
   "Jag hoppas du har rätt", svarade jag och just då kom jag att tänka på den där iskalla eftermiddagen strax före jul för fyra månader sen då Claud hade bett att få låna skåpbilen och hade kört i väg bortåt Aylebury utan att säga vart han skulle. Jag hade trott att han skulle träffa Clarice, men senare på eftermiddagen hade han kommit tillbaka och haft den här hunden med sig som han sa att han hade köpt av en man för trettifem shilling. "Är han snabb?" hade jag frågat. Vi stod ute vid bensinmackarna och Claud höll hunden i koppel och tittade på honom medan det föll några snöflingor ner på hundens rygg. Bilmotorn var fortfarande i gång.
   "Snabb!" hade Claud sagt. "Det är nättopp den sämsta kapplöpningshund du har sett i hela ditt liv!" "Varför köpte du honom då?"
   "Jo, ser du", hade han svarat och det var något hemligt och slugt över det stora, oxaktiga ansiktet, "det slog mig att han kanske — att det fanns en möjlighet att han kunde likna Jackie en smula. Vad tror du?"
   "Tja, när du nu säger det så — jo, det är kanske en viss likhet."
   Han hade gett mig kopplet och jag hade tagit den nya hunden med mig in för att torka av honom medan Claud gick och hämtade sin älskling. Och jag minns att när han kom tillbaka och vi såg de två hundarna bredvid varandra för första gången, så tog han ett steg bakåt och utbrast: "Kors i herrans namn!" Och så stod han alldeles förstenad framför dem som om han såg spöken. Sen blev han plötsligt mycket effektiv och lugn. Han lade sig på knä och började omsorgsfullt jämföra dem bit för bit, och det var nästan som om rummet blev varmare och skönare, så kände jag hur han blev alltmer uppskärrad för varje sekund under den långvariga och tysta undersökningen. Till och med klorna och sporrarna på hundarna granskade han för att jämföra färgen. "Du", sa han till slut och reste sig. "Gå med dom fram och tillbaka i rummet några gånger, är du bussig." Och sen hade han stått där i drygt fem minuter och lutat sig mot spisen med halvslutna ögon och huvudet på sned och iakttagit dem medan han bet på läpparna och såg fundersam ut. Därefter hade han lagt sig på knä igen för att kontrollera allting en gång till, precis som om han inte trodde på det han hade sett första gången. Men mitt upp i alltihop hade han plötsligt rusat upp och tittat på mig, stel och spänd i ansiktet och egendomligt vit runt näsborrarna och ögonen. "Saken är klar", hade han sagt med en liten darrning på rösten. "Vet du vad? Vi har vårt på det torra. Vi är rika."
   Och så var det de hemliga överläggningarna som vi hade i köket, den detaljerade planeringen, valet av den lämpligaste kapplöpningsbanan och slutligen evenemanget varannan söndag, åtta gånger allt som allt, då jag stängde bensinstationen (varige-nom jag förlorade en hel eftermiddagsförtjänst) och vi körde Jackies dubbelgångare hela vägen upp till Oxford till en liten ruffig bana ute på öppna fältet i närheten av Headingley där det stod stora pengar på spel, men där själva kapplöpningsbanan faktiskt inte bestod av något annat än gamla stolpar med rep emellan, en uppochnervänd cykel som drog den mekaniska haren och längst bort på andra sidan sex bås och startern. Vi, hade kört dit med den där hunden åtta gånger under sexton veckors tid och anmält honom hos mr Feasey och stått längst fram bland åskådarna i regn och kyla och väntat på att hans namn skulle skrivas upp på svarta tavlan. Svarta pantern kallade vi honom. Och när det blev hans tur brukade Claud leda honom ner till startplatsen medan jag ställde mig vid målet för att ta emot honom och hålla honom borta från slagskämparna, de vilda hundar som zigenarna så ofta släppte in enbart för att de skulle slita någon av de andra i bitar när loppet var över.
   Men det var faktiskt något ganska sorgligt med att åka i väg med den där hunden ända dit så många gånger och låta honom 1 springa medan man hoppades och bad att han till varje pris skulle komma sist varje gång. Det var förstås onödigt att be om det, och vi var i själva verket aldrig oroliga ett ögonblick, för hundstackaren kunde helt enkelt inte springa, så det så. Han sprang precis som en krabba. Den enda gång han inte kom sist var när en stor, gulbrun hund, som hette Flygande bärnstenen, satte ena foten i ett hål och bröt hasen och fullföljde loppet på tre ben. Trots det var det med knapp nöd vår hund lyckades komma före honom. Så på det sättet lyckades vi få ner honom bland de sämsta hundarna i den lägsta klassen, och sista gången vi var där hade alla bookmakerna satt oddsen till tjugu eller tretti mot ett på honom och ropat upp honom och bett folk satsa på honom.
   Nu den här soliga aprildagen var det äntligen Jackies tur i stället. Claud sa att vi inte fick ställa upp med dubbelgångaren mer, för annars skulle mr Feasey kunna bli trött på honom och utesluta honom helt och hållet därför att han var så dålig. Claud påpekade att det nu var det psykologiska ögonblicket att handla och att Jackie skulle vinna med mellan tretti och femti längder.
   Han hade fött upp Jackie från valpstadiet och hunden var bara femton månader nu, men löpte snabbt och bra. Han hade ännu aldrig tävlat, men vi visste att han var snabb, för vi hade tagit tid på honom på vår lilla privata träningsbana vid Uxbridge dit Claud hade tagit honom med sig varenda söndag ända sen han var sju månader gammal — utom en gång då han hade blivit vaccinerad. Claud sa att han antagligen inte var tillräckligt snabb att vinna den främsta klassen på mr Feaseys bana, men bland de sämsta i bottenklassen, där han var nu, skulle han kunna ramla omkull under loppet och ändå vinna det med tjugu — nåja, åtminstone med tio eller femton längder, sa Claud. Så det enda jag hade att göra på morgonen nu var att gå till banken i byn och ta ut femti pund åt mig själv och femti åt Claud, vilka jag skulle låna honom som förskott på lönen, och sen stänga bensinstationen klockan tolv och sätta upp ett anslag på en av pumparna med påskriften: "GÅTT FÖR DAGEN." Claud skulle stänga in dubbelgångaren i hundgården på baksidan och sätta Jackie i skåpbilen, och så skulle vi ge oss i väg. Jag kan inte påstå att jag var lika upphetsad som Claud, men så stod det ju inte heller så mycket på spel för mig som för honom — till exempel att kunna köpa ett hus och gifta sig. Och jag var inte heller så att säga född i en kennel med vinthundar som han var som gick omkring och inte tänkte på något annat hela dagarna — utom möjligen på Clarice på kvällarna. För min del hade jag fullt upp att göra med att sköta min bensinstation, för att nu inte tala om de begagnade bilarna, men om Claud ville hålla på med sina hundar så fick han gärna göra det för mig, framför allt en sån dag som i dag — om det nu bara lyckades. Ja, jag ska tvärtom villigt erkänna att varje gång jag tänkte på de pengar vi satsade och de pengar vi skulle kunna vinna så hoppade det till i magen på mig.
   Nu hade hundarna ätit färdigt och Claud tog dem med sig ut på en kort promenad över åkern på andra sidan medan jag klädde mig och stekte ägg. Därefter gick jag till banken och tog ut pengarna (alltihop i pundsedlar) och resten av förmiddagen skötte jag bensinstationen och tiden tycktes gå mycket fort.
   På slaget tolv stängde jag butiken och satte upp anslaget på en av pumparna. Claud kom runt från baksidan av huset med Jackie och bar på en stor resväska av rödbrun papp.
   "Vad ska du ha väskan till?"
   "Att ha pengarna i", svarade Claud. "Du sa ju själv att ingen människa kan få rum med tvåtusen pund i fickorna."
   Det var en underbar, klar vårdag med knoppar som slog ut längs häckarna, och solen sken genom de friska, ljusgröna bladen på den stora boken på andra sidan vägen. Jackie såg strålande ut med de två svällande musklerna, stora som meloner, på bakpartiet, och pälsen glänste på honom som svart sammet. Medan Claud stoppade in väskan i bilen tog hunden några små dansande steg för att liksom visa i hur fin form han var, och sen tittade han upp på mig och drog läpparna till ett flin, precis som om han visste att han skulle i väg till en kapplöpning för att vinna tvåtusen pund och stor ära. Den där Jackie hade det bredaste och mest människofika flin jag någonsin har sett. Han inte bara lyfte överläppen utan tänjde faktiskt också på mungiporna så att man kunde se varenda tand i gapet på honom, utom möjligen ett par kindtänder längst bak, och varje gång jag såg honom göra det väntade jag nästan att få höra honom skratta högt dessutom.
   Vi steg in i bilen och så gav vi oss i väg. Jag körde, Claud satt bredvid mig och Jackie stod upp i halmen baktill och tittade över våra axlar ut genom vindrutan. Claud vände sig hela tiden om och försökte få honom att lägga sig ner så att han inte skulle slå sig när vi tog de skarpa kurvorna, men Jackie var så uppspelt att han bara flinade tillbaka och viftade på sin väldiga svans.
   "Har du pengarna, Gordon?" Claud rökte den ena cigarretten efter den andra och kunde inte sitta stilla.
   "Mina också?"
   "Jag tog ut hundrafem. Fem åt den som drar haren, som du sa, för att han inte ska stanna den så att loppet blir ogiltigt."
   "Bra", sa Claud och gnuggade händerna hårt som om han frös. "Bra, bra, bra."
   Vi körde genom den lilla smala huvudgatan i Great Missen-den och såg en skymt av gamle Rummins som var på väg till värdshuset Hästhuvudet för att få sin förmiddagsöl. Utanför byn tog vi av åt vänster och klättrade över Chiltren Hills mot Princes Risborough, och därifrån skulle det bara vara något över trettitvå kilometer till Oxford.
   Nu var det tyst i bilen och vi började båda gripas av ett slags spänning. Vi sa inte ett ord till varandra, för var och en var upptagen av sin ängslan och sinnesrörelse som han försökte behärska. Och Claud rökte i ett kör och kastade ut cigarretterna halvrökta genom fönstret. I vanliga fall brukade han nästan prata munnen ur led på de här turerna, både på ditvägen och hemvägen. Då pratade han om sitt liv med hundar, de jobb han hade haft, de platser han hade varit på, de pengar han hade förtjänat och också om allt det som andra människor hade haft för sig med hundar, om stöld, grymhet och den otroliga humbug och slughet som ägarna till de fria kapplöpningsbanorna visade prov på. Men jag tror att han nu i dag helt enkelt inte vågade prata för mycket. Och inte jag heller för den delen. Jag satt där och tittade på vägen och försökte låta bli att tänka på det som förestod genom att dra mig till minnes allt det som Claud hade berättat för mig om den enorma humbugen med de där hundkapplöpningarna.
   Jag kan faktiskt svära på att det inte fanns en kotte som visste mer om den saken än Claud, och ända sen vi fick den där dubbelgångaren och beslöt att sätta i gång med det här hade han gått in för att ge mig en grundlig lektion i gamet. Och jag tror att jag vid det laget visste nästan lika mycket som han, åtminstone i teorin.
   Det hade börjat under våra allra första strategiska överläggningar i köket. Jag minns att det var dagen efter det att dubbelgångaren hade kommit, och vi satt där och tittade efter kunder genom fönstret, och Claud förklarade för mig allt vad vi måste göra medan jag försökte följa med så gott jag kunde tills det slutligen dök upp en fråga som jag var tvungen att ställa till honom.
   "Det är en sak som jag inte riktigt begriper", hade jag sagt, "och det är varför du överhuvudtaget behöver använda dubbelgångaren. Skulle det inte vara säkrare att bara använda Jackie hela tiden och helt enkelt hålla tillbaka honom de första sex gångerna till exempel så att han kom sist? Och när vi sen är ordentligt förberedda så kan vi låta honom gå för fullt. Resultatet skulle ju i alla fall bli detsamma, inte sant, om vi bara gör det riktigt? Och det skulle inte vara nån risk att dom kom på oss heller."
   Jo, det satte fart på Claud, vill jag mena. Han tittade hastigt upp på mig och sa: "Hör du du! Sånt där vill jag inte veta av! Det ska jag tala om för dig att det här med att hålla tillbaka en hund det är nåt som jag aldrig gör. Vad är det med dig, Gordon?" Han verkade uppriktigt plågad och chockerad av det jag hade sagt.
   "Jag kan inte inse att det är nåt fel med det."
   "Hör du, Gordon, nu ska jag säga dig en sak. Att hålla tillbaka en bra hund är detsamma som att ta kål på honom. En bra hund vet vad han går för, och när han ser alla dom andra framför sig och inte kan hinna ifatt dom — ja, det tar kål på honom, det kan jag tala om för dig. Och dessutom skulle du inte komma med såna förslag om du kände till en del av alla trick som dom där knölarna på dom fria kapplöpningarna använder för att hålla tillbaka sina hundar."
   "Vad då till exempel?" hade jag frågat.
   "Precis vad som helst praktiskt taget, huvudsaken är bara att hunden springer långsammare. Och det ska mycket till för att hålla tillbaka en bra vinthund, det ska det. Dom är livliga som bara den och så in i helsike ivriga att man inte ens kan låta dom titta på en löpning, för då sliter dom kopplet ur handen på en, så galna är dom att få vara med. Jag har ofta sett en jycke med brutet ben som lik förbannat vill fullfölja loppet."
   Där hade han gjort en paus och tittat på mig med de där stora, ljusa ögonen, förtvivlat allvarlig och tydligen djupt försjunken i tankar. "Om vi nu ska göra det här ordentligt", hade han sagt, "är det kanske bäst att jag talar om en del saker för dig så att du vet vad vi har att vänta."
   "All right, sätt i gång", hade jag svarat. "Jag vill gärna veta lite."
   Han stirrade en stund tyst ut genom fönstret. "Det som du först av allt måste komma ihåg", hade han sagt med mörk röst, "är att alla dom där jepparna som deltar i dom fria hundkapplöpningarna — dom är sluga. Dom är slugare än du nånsin kan föreställa dig." Åter var han tyst en liten stund medan han samlade tankarna.
   "Ta till exempel alla olika sätt att stoppa en hund. Det vanligaste är strypmetoden."
   "Strypmetoden?"
   "Ja. Att praktiskt taget strypa dom. Det är det vanligaste. Att dra åt spännremmen på munkorgen hårt runt halsen på dom så att dom knappt kan andas, förstår du. En skicklig kille vet precis vilket hål på remmen han ska använda och precis hur många längder hunden kommer att sacka efter i ett lopp. För det mesta brukar ett par hål stramare motsvara fem eller sex längder efter. Drar man åt riktigt hårt kommer han sist. Jag har ofta varit med om att hundar har kollapsat och dött av att ha för hårt åtdragen rem en het dag. Dom kvävs, förstås du, faktiskt kvävs, och det är en sabla otäck metod. Så finns det en del som bara binder ihop ett par tår med svart tråd. Då springer en hund alltid dåligt. Han tappar balansen."
   "Det låter inte så farligt."
   "Sen finns det andra som stoppar en bit nyss använt tuggummi under svansen på hundkraken, alldeles på undersidan av svansroten. Och det är absolut inget lustigt med det", hade han sagt indignerat. "Svansen på en hund som springer vippar lite upp och ner, och tuggummit på svansen klibbar hela tiden fast vid håren på baken, just där han är känsligast. Det gillar ingen hund, det kan jag försäkra. Så finns det sömnpulver. Det är mycket vanligt nu för tiden. Dom ger det efter vikt, precis som läkarna, och dom mäter upp det allteftersom dom vill att hunden ska komma fem eller tio eller femton längder efter. Men det där är bara en del av dom vanliga sätten", hade han sagt. "Det där är faktiskt ingenting. Absolut ingenting jämfört med en del av allt det andra som görs för att hålla tillbaka en hund i en löpning, framför allt av zigenarna. En del av det som zigenarna gör är så vidrigt att man nästan inte kan tala om det — särskilt då det som dom har för sig när dom har fått in hundarna i båsen. Det är sånt som man knappast skulle göra mot sina värsta fiender en gång."
   Och när han hade berättat om det också — vilket verkligen var hemskt, för det hade med ytterst smärtsamma, fysiska skador att göra — hade han fortsatt med att berätta vad de gjorde när de ville att hunden skulle vinna.
   "Det görs lika hemska saker för att få dom att springa fortare som för att hålla tillbaka dom", hade han sagt lågmält med ett frånvarande och mystiskt uttryck i ansiktet. "Och det som används mest är nog vintergröna. När du ser en hund utan hår på ryggen eller med små bara fläckar över hela kroppen — då vet du att det beror på vintergröna. Alldeles före loppet gnider dom huden hårt med det. Ibland är det Sloanes liniment, men för det mesta är det vintergröna. Det bränner som eld. Det bränner så in i helsike att det enda hundkraken vill är att springa — springa så fort som möjligt för att komma bort från svedan."
   "Så finns det särskilda gifter som dom sprutar in i jyckarna. Men det är den moderna metoden, ser du, och dom flesta av dom där skojarna på kapplöpningsbanan begriper sig inte på att använda den. Det är såna som kommer från London i stora bilar med stadionhundar som dom har lånat över en dag genom att muta tränaren — det är såna som använder injektionsspruta."
   Jag minns att han satt där vid köksbordet med en cigarrett dinglande i munnen och med ögonlocken sänkta för att utestänga röken, och han tittade på mig med sina halvslutna ögon och sa: "Det är en sak som du måste komma ihåg, Gordon. Dom drar sig inte för nåt för att få en hund att vinna om dom vill att han ska det. Å andra sidan kan ingen hund springa fortare än han är skapt till, hur dom än bär sig åt. Så om vi kan få ner Jackie i lägsta klassen är vår lycka gjord. Ingen hund i lägsta klassen har den minsta chans mot honom, inte ens med vintergröna och sprutor. Inte ens med ingefära."
   "Ingefära?"
   "Just det. Det är ett vanligt trick det där med ingefära. Dom tar en bit färsk ingefära som är stor som en valnöt ungefär, och omkring fem minuter före starten stoppar dom in den i hunden."
   "I munnen på honom, menar du? Äter han upp den?"
   "Nej", hade han sagt. "Inte i munnen."
   Och så hade det fortsatt. Under alla de åtta långa turer som vi sen hade gjort till kapplöpningsbanan med dubbelgångaren hade jag fått höra mer och mer om denna fängslande sport — framför allt mer om metoderna att hålla tillbaka hundarna och få dem att springa fortare (till och med namnen på bedövningsmedlen och i vilka kvantiteter de skulle användas). Jag hörde om "råttmetoden" (för hundar som var dåliga att jaga den mekaniska haren) som går ut på att en råtta placeras i en burk som binds fast runt halsen på hunden. Det är ett litet hål i locket på burken och det är precis tillräckligt stort för att råttan ska kunna sticka ut huvudet och bita hunden. Men hunden kan inte komma åt råttan, så han blir naturligtvis halvgalen av att få en massa bett i halsen, och ju mer han skakar burken, dess mer biter råttan honom. Till slut släpps råttan ut och hunden, som dittills har varit ett snällt och svansviftande djur som inte skulle vilja göra en mus förnär, kastar sig rasande över råttan och sliter den i stycken. Om mar gör så några gånger, hade Claud sagt — "men jag gillar det absolut inte själv, kom ihåg det" — så. blir hunden en riktigt vild best som jagar precis vad som helst, till och med en mekanisk hare.
   Vi hade kommit över Chiltern Hills nu och var på väg ut ur bokskogarna in i den flacka alm- och ekbevuxna trakten söder om Oxford. Claud satt tyst bredvid mig, kämpade med sin nervositet och rökte cigarretter, och varannan eller var tredje minut vände han sig om för att titta efter om Jackie hade det bra. Hunden hade äntligen lagt sig ner nu, och varje gång Claud vände sig om viskade han dämpat något till honom och hunden besvarade hans ord med en svag viftning på svansen som kom halmen att prassla.
   Snart skulle vi komma till Thame, till den breda huvudgatan där de hade grisarna, korna och fåren på torgdagarna och där den stora marknaden hölls en gång om året med gungor, karuseller, radiobilar och zigenarvagnar mitt inne i stan. Claud var född i Thame och vi hade ännu aldrig åkt igenom stan utan att han framhöll det.
   "Jaha", sa han när de första husen kom i sikte, "här har vi Thame. Jag är född och uppfostrad i Thame, ska du veta, Gordon."
   "Det har du berättat, ja."
   "Vi hade mycket kul för oss här, må du tro, när vi var ungar", sa han lätt trånsjukt.
   "Det kan jag tro."
   Han gjorde en paus och sen började han prata om pojkåren, mest för att lätta på spänningen inom sig, tror jag.
   "Vår närmaste granne hade en pojke", sa han. "Gilbert Gomm, hette han. Han hade ett litet spetsigt vessleansikte och det ena benet var lite kortare än det andra. Han och jag hade nåra jädrans bustricks för oss. Vet du vad vi brukade göra, Gordon?"
   "Nej, vad då?"
   "Vi gick ut i köket på lördagskvällarna när morsan och farsan var på krogen, och så tog vi loss slangen från gasköket och ledde ner gasen i en mjölkflaska full med vatten. Sen satte vi oss och drack det i tekoppar."
   "Var det så gott?"
   "Gott! Det smakade för jävligt! Men vi brukade stoppa massor med socker i det och då smakade det inte fullt så illa." "Varför drack ni det då?" Claud vände sig om och tittade på mig med skeptisk blick. "Menar du att du aldrig har druckit 'Fyllevatten"!"
   "Nej, det har jag faktiskt inte."
   "Det trodde jag alla hade gjort som barn! Man blir full av det, precis som av vin, men mycket värre bara. Det beror på hur länge man låter gasen bubbla ner i vattnet. Vi brukade bli så in i helsike på snusen där i köket på lördagskvällarna och det var himla kul. Ända tills pappa kom hem tidigt en kväll och överraskade oss. Den kvällen glömmer jag aldrig så länge jag lever. Jag stod och höll mjölkflaskan och gasen bubblade så fint ner iden och Gilbert låg på knä på golvet för att kunna stänga av gasen så fort jag sa till. Och då kom farsan in, förstår du."
   "Vad sa han?"
   "Jösses, Gordon, det var för hemskt! Han sa inte ett ord, han bara stod där i dörren och så började han treva efter svångremmen och knäppte upp den mycket långsamt och drog ut den ur byxorna medan han tittade på mig hela tiden. Stor var han, förstår du, med jättelika händer som släggor och en svart mustasch, och rödstrimmig var han över hela kinderna. Sen skyndade han sig fram till mig och tog mig i kragen och pucklade på mig allt vad han orkade med den ändan av svångremmen där spännet satt, och ta mig faktiskt, Gordon, trodde jag inte han skulle slå ihjäl mig. Men han slutade så småningom och satte på sig svångremmen igen, långsamt och ordentligt, knäppte den och stoppade in den lösa ändan, och så rapade han av allt ölet han hade druckit. Sen gick han ut igen för att gå tillbaka till krogen och han sa fortfarande inte ett ljud. Det var det värsta kok stryk jag har fått i hela mitt liv."
   "Hur gammal var du då?"
   "Åtta ungefär, skulle jag tro", svarade Claud.
   När vi började närma oss Oxford blev han tyst igen. Han vred hela tiden på huvudet för att se efter om Jackie hade det bra, för att ta på honom och klappa honom på huvudet, och en gång vände han sig och och lade sig på knä på sätet för att lägga lite mer halm omkring hunden medan han mumlade något om att det drog. Vi körde runt utkanten av Oxford och in i en labyrint av smala landsvägar, och efter en stund svängde vi in på en liten guppig avtagsväg och där började vi köra om en smal karavan av män och kvinnor som alla gick eller cyklade åt samma håll. En del av männen hade vinthundar i band. Framför oss hade vi ett stort lyxåk och genom bakrutan på det såg vi en hund som satt i baksätet mellan två män.
   "Dom kommer från alla håll och kanter", sa Claud dystert. "Den där har antagligen kommit ända från London. Dom har nog smugglat ut honom från nån av dom stora stadionkennlarna enkom för den här kapplöpningen. Det är antagligen en derbyhund, man kan aldrig veta."
   "Hoppas inte han ska tävla mot Jackie."
   "Oroa dig inte", sa Claud. "Alla nya hundar åker automatiskt upp i högsta klassen. Det är nåt som mr Feasey håller mycket styvt på."
   Vi kom till en öppen grind som ledde ut på ett gärde och mr Feaseys fru kom fram för att ta emot inträdesavgiften innan vi körde in.
   "Han skulle säkert låta henne veva dom där jävla cykelpedalerna också om hon bara orkade", sa Claud. "Gamla Feasey anställer inte mer folk än han behöver."
   Jag körde över gärdet och parkerade i slutet av en rad bilar längs den övre häcken. Vi steg ur bägge två och Claud gick hastigt runt till baksidan av bilen för att hämta Jackie. Jag stod bredvid bilen och väntade. Det var ett mycket stort gärde med en ganska brant sluttning, och vi stod på toppen av sluttningen och tittade neråt. På avstånd kunde jag se de sex startbåsen och trästolparna som markerade banan, vilken gick nere i sänkan på gärdet och vände uppåt i skarp vinkel och fortsatte uppför sluttningen mot målet och åskådarna. Tretti meter bakom mållinjen stod den uppochnervända cykeln med vilken man drev haren. Eftersom en cykel är portabel är det alltid en sån som används vid alla fria hundkapplöpningar för att driva haren. Hela anordningen består av en bräcklig plattform av trä, ungefär två och en halv meter hög, som vilar på fyra pålar som är nedslagna i marken. Ovanpå plattformen står en vanlig gammal cykel upp och ner med hjulen i vädret. Bakhjulet är vänt mot banan och däcket är borttaget så att det bara är den konkava fälgen kvar. Ena ändan av den lina som drar haren sitter fast vid fälgen och funktionären (eller "hardragaren") sitter grensle över cykeln baktill och vevar pedalerna med händerna så att hjulet går runt och linan rullas upp på fälgen. Han kan dra den mekaniska haren mot sig i vilket tempo han vill, ända upp till sextif em kilometer i timmen. Efter varje lopp dras linan med haren hela vägen ner till startplatsen igen och så är det klart för ett nytt lopp. Från sin höga plattform kan "hardragaren" övervaka loppet och reglera farten så att haren håller sig strax framför den ledande hunden. Han kan också hejda haren när han vill så att loppet blir ogiltigt (om det ser ut som om fel hund skulle vinna) genom att plötsligt veva pedalerna bakåt så att linan trasslar in sig i hjulnavet. Det andra sättet är att kanske bara för en sekund veva långsammare, och då hejdar sig automatiskt den ledande hunden en aning så att de andra hinner upp honom. Det är en betydelsefull man, "hardragaren".
   Jag såg att mr Feaseys "hardragare" redan stod uppe på plattformen. Han såg mycket märkvärdig ut där han stod i en blå tröja och lutade sig mot cykeln medan ha tittade ner på folket genom röken från sin cigarrett.
   Det finns en egendomlig lagbestämmelse i England som säger att såna här kapplöpningar bara får hållas sju gånger om året på samma plats. Det var därför hela mr Feaseys utrustning var flyttbar, och efter sjunde kapplöpningen flyttade han helt enkelt till nästa ställe. Lagen besvärade honom inte det minsta.
   Det hade redan kommit mycket folk och bookmakerna höll på att sätta upp sina stånd i rad på högra sidan. Claud hade tagit ut Jackie ur bilen nu och ledde honom fram till en skara som stod grupperad kring en liten undersätsig man i ridbyxor — mr Feasey själv. Alla i skaran hade en hund i koppel med sig, och mr Feasey stod hela tiden och skrev upp namn i en anteckningsbok som han höll i vänster hand. Jag gick dit för att titta på.
   "Vad är det där för en?" sa mr Feasey med pennan över anteckningsboken.
   "Midnatt", svarade en man som hade en svart hund. Mr Feasey tog ett steg bakåt och granskade hunden mycket omsorgsfullt,
   "Midnatt. Det stämmer. Antecknat."
   "Jane", sa nästa.
   "Får jag titta. Jane — Jane — jaha, det är bra."
   "Soldat." Den hunden leddes av en lång man med långa tänder. Han hade en mörkblå, tvåradig kavajkostym på sig som var blanksliten och när han sa "Soldat" började han långsamt klia sig där bak med den fria handen.
   Mr Feasey böjde sig ner för att undersöka hunden. Den andre tittade upp i luften.
   "Ta bort honom", sa mr Feasey.
   Mannen tittade hastigt ner och slutade klia sig.
   "Nå, ta bort honom."
   "Hör nu, mr Feasey", sa mannen och han läspade en aning genom de långa tänderna. "Vad är det för jävla dumheter ni säger!"
   "Ta bort honom, sa jag, och uppta inte min tid. Ni vet lika väl som jag att Soldat har två vita tår på högra framtassen:"
   "Snälla, mr Feasey", sa mannen. "Ni har ju inte ens sett Soldat på minst ett halvår, va?"
   "Gör som jag säger nu och ta bort honom. Jag har inte tid att stå och resonera med er." Mr Feasey verkade inte vara det minsta arg. "Nästa", sa han.
   Jag såg Claud stiga fram med Jackie. Det stora oxansiktet var stelt och träaktigt, ögonen stirrade på något ungefär en meter ovanför mr Feaseys huvud och han höll så hårt i kopplet att knogarna såg ut som en rad små vita lökar. Jag förstod precis hur han kände sig. Jag kände mig likadan just då, och det blev ännu värre när mr Feasey plötsligt började skratta.
   "Ser man på!" utbrast han. "Här har vi ju Svarta pantern. Vår stora champion."
   "Just det, mr Feasey", sa Claud.
   "Då ska jag säga monsieur en sak", fortsatte mr Feasey alltjämt flinande. "Ni kan ta honom raka vägen hem där han kommer ifrån. Jag vill inte se honom."
   "Nä, hör på nu, mr Feasey ..."
   "Sex eller åtta gånger minst har jag låtit honom vara med här och nu får det räcka. Lyd ett gott råd — gå hem och skjut kräket så är ni av med det."
   "Nej, snälla mr Feasey, var resonlig nu. En gång till bara så ska jag aldrig be er mer."
   "Inte en enda gång till! Jag har fler hundar här i dag än jag kan klara. Jag har inte plats för såna där krabbor."
   Jag trodde Claud skulle börja gråta.
   "På hedersord, mr Feasey", sa han. "Jag har varit uppe klockan sex varenda morgon dom här sista två veckorna och tränat honom på landsvägen och gett honom massage och köpt biffstek åt honom, och tro mig, det är absolut en helt annan hund mot sista gången vi var här."
   Orden "en helt annan hund" kom mr Feasey att hoppa till som om han blivit stucken av en hattnål. "Vad nu då!" hojtade han. "En helt annan hund!"
   Jag måste till Clauds heder säga att han höll huvudet kallt. "Hör nu, mr Feasey", sa han. "Vill ni vara så vänlig och inte komma med nåra insinuationer. Ni vet mycket väl att jag inte menade nåt sånt."
   "All right, all right. Men ni kan i alla fall sticka i väg med honom. Det är ingen mening med att ställa upp med en hund som är så långsam som han. Var snäll och ta hem honom nu och hindra inte hela tillställningen här."
   Jag tittade på Claud. Claud tittade på mr Feasey. Mr Feasey såg sig om efter nästa hund. Under den bruna tweedjackan hade han en gul pullover och den gula strimman framme på bröstet i förening med de smala, damaskklädda benen och det sätt på vilket han knyckte med huvudet från den ena sidan till den andra, kom honom att likna en liten fräck fågel — en steglitsa kanske.
   Claud tog ett steg framåt. Han började bli lite purpurröd i ansiktet av helig ilska och jag såg hur hans adamsäpple åkte upp och ner när han svalde.
   "Nu ska jag säga er en sak, mr Feasey. Jag är så övertygad om att den här hunden har blivit bättre att jag vill så vad med er om ett pund att han inte kommer sist. Var så god."
   Mr Feasey vände sig långsamt om och tittade på Claud. "Ska det vara nåt mutförsök det där, va?" frågade han.
   "Jag vill slå vad om ett pund bara för att bevisa att jag har rätt."
   Det var ett farligt drag som säkert skulle väcka misstankar, men Claud visste att det var det enda han kunde göra nu. Det var tyst medan mr Feasey böjde sig ner och undersökte hunden. Jag såg hur hans blickar långsamt följde hundens kropp bit för bit. Det var något beundransvärt med mannens grundlighet och goda minne, men det var också något skrämmande hos den där lille självsäkre skojaren som kunde hålla i huvudet både kroppsformen, färgen och teckningen på kanske flera hundra skilda men mycket lika hundar. Han behövde aldrig mer än en enda liten detalj — en liten skråma, en ojämn tå, en något skarpare has-vinkel, en mindre markant rygglinje, en lätt färgskiftning. Mr Feasey kom alltid ihåg.
   Nu tittade jag på honom när han böjde sig ner över Jackie. Ansiktet var skärt och köttigt, munnen liten och snörpt som om den inte skulle kunna tänjas ut tillräckligt för att åstadkomma ett leende, och ögonen var som två små kameror som var skarpt inriktade mot hunden.
   "Tja", sa han och rätade på sig. "Det är i alla fall samma hund."
   "Jo, jag skulle mena det!" utbrast Claud. "Vad tror ni egentligen jag är för en, mr Feasey, va?"
   "Jag tror ni är en mutprisse, det är vad jag tror. Men för all del, det är ett lätt sätt att förtjäna ett pund. Ni har visst glömt att Flygande bärnstenen nästan klådde honom förra gången fast han bara sprang på tre ben?"
   "Den här var inte i form då", sa Claud. "Han hade inte fått biffstek och massage och landsvägsträning då som han har fått nu på sista tiden. Men stoppa inte in honom i bästa klassen nu, mr Feasey, bara för att ni ska vinna vadet. Den här hunden hör hemma i bottenklassen, det vet ni."
   Mr Feasey skrattade. Den lilla snörpmunnen öppnades i en snäv cirkel, och han skrattade och tittade på de andra som också började skratta. "Jojo", sa han och lade en hårig hand på Clauds axel. "Jag känner mina hundar. Jag behöver inte ha nåt fiffel för mig för att vinna den här slanten. Han ska få hålla sig i lägsta klassen."
   "All right", sa Claud. "Då är saken klar." Han gick sin väg med Jackie och jag följde med honom.
   "Jösses, Gordon, det var nära ögat!"
   "Jag blev alldeles skakis."
   "Men nu är det kirrat", sa Claud. Han hade det där andlösa uttrycket i ansiktet igen, och han gick omkring med snabba och lustiga steg som om marken brände under hans fötter.
   Det strömmade fortfarande in folk genom grinden och det var säkert trehundra människor där nu. Inte särskilt trevliga människor. Vassnästa män och kvinnor, smutsiga i ansiktet och med trasiga tänder och irrande blickar. Storstadens drägg. Den sipprade fram som kloakvatten ur ett sprucket rör och rann längs vägen in genom grinden och bildade en liten pöl vid övre ändan av gärdet. De var där allihop — alla skoj arna, zigenarna och spionerna, dräggen, avskrapet, avskummet och kloakvattnet från de spruckna avloppsledningarna i storstaden. En del med hundar, en del utan. Hundar ledda i snören, eländiga hundar med hängande huvud, magra, skabbiga hundar med sår på sidorna (som de fått av att sova på bara golvet), gamla sorgsna hundar med grå nos, hundar som fått stimulantia, hundar som proppats fulla med gröt för att de inte ska vinna, hundar som går stelbent — framför allt en, en vit.
   "Claud, varför går den där vita så stelbent?" "Vilken då?"
   "Den där borta."
   "Jaha, jag ser. Alldeles säkert därför att han har hängt." "Hängt?"
   "Ja, just det. Hängt i en sele i ett dygn med benen dinglande i luften."
   "Herregud, varför det?"
   "För att han ska springa sämre förstås. En del gillar inte det här med narkotika eller gröt eller strypning. Så dom hänger upp jyckarna i stället."
   "Jaså då."
   "Antingen det", sa Claud, "eller också använder dom sandpapper. Gnider trampdynorna på dom med grovt sandpapper så att huden går av. Då gör det ont när dom springer."
   "Ja, jag förstår."
   Och så var det de andra hundarna som var i bättre kondition, såg piggare ut och var mer välskötta, de som fick hästkött varje dag, inte svinmat eller käx och kålvatten. Deras pälsar var glansigare, de viftade på svansen och ryckte i kopplet. De hade inte fått narkotika eller proppats med gröt, men de skulle kanske råka ut för något ännu obehagligare — att få spännremmen på munkorgen åtdragen några extra hål. Men se till att han kan andas nu, hör du. Stryp honom inte helt och hållet. Vi får inte riskera att han kollapsar mitt under loppet. Det ska bara vara så att han flåsar lite, begriper du. Ta in ett hål i taget tills du hör att han flåsar. Du kan se att han öppnar käften och börjar andas tungt. Då är det lagom men ögonen får inte stå ut på honom. Det får du se upp med. Okay?
   Okay.

   "Kom så går vi lite avsides, Gordon. Det är inget vidare att Jackie blir uppskärrad av alla dom här andra hundarna."
   Vi gick uppför sluttningen till parkeringsplatsen och sen fram och tillbaka framför raden av bilar för att hålla hunden i rörelse. Inuti en del av bilarna kunde jag se karlar som satt med sina hundar och de blängde ilsket på oss genom rutorna när vi passerade.
   "Tag dig i akt nu, Gordon. Vi vill inte ha nåt bråk."
   "Nej, all right."
   De där hundarna var de bästa, de som hölls gömda inne i bilarna och togs ut som hastigast för att anmälas (under något uppdiktat namn) och drogs in i bilarna igen och fick stanna där till sista minuten, sen raka vägen ner till startplatsen och tillbaka in i bilarna igen efter loppet så att inga nyfikna lymlar hann titta närmare efter. Tränaren i London hade sagt att det skulle vara så. All right, sa han. Ni kan få låna honom, men se för farao till att ingen känner igen honom. Det finns tusentals personer som känner den här hunden, så ni måste vara försiktiga, se. Och det kostar femti pund.
   Mycket snabba hundar det där, men hur snabba de än är får de antagligen en injektion i alla fall för säkerhets skull. En och en halv cc eter insprutad subkutant mycket långsamt. Det lägger tio längder till vilken hund som helst. Ibland är det koffein i olja eller kamfer. Det hjälper också. Männen i de stora bilarna vet allting om det där. Och en del av dem vet att man kan använda whisky också. Men det ska vara intravenöst. Det är inte så lätt när det är intravenöst. Man kan missa blodådern. Om man missar blodådern gör det ingen verkan och hur ska det då gå? Så det blir eter eller koffein eller kamfer. Ge henne inte för mycket av det där nu, hör du. Vad väger hon? Tjugunio kilo. All right, du vet vad den där killen sa. Vänta lite nu. Jag har det uppskrivet på en papperslapp nånstans. Här är det. En tiondels cc per fem kilo kroppsvikt motsvarar fem längder på trehundra meter. Vänta lite medan jag raknar ut det. Ä, fan, det är lika bra du gissar dig till det. Ta det på en höft bara. Det blir nog bra ändå, ska du se. Det borde inte bli nåt trassel i alla fall, för jag har själv valt ut dom andra jyckarna i loppet. Det kostade mig en tio pundare till gamla Feasey. En hel jävla tia gav jag honom och kära mr Feasey, sa jag, det här är som en liten fö- 1 delsedagspresent och så för att jag tycker så förbannat bra om er.
   Tack så rysligt mycket, sa då den där Feasey. Tack, min goda och pålitliga vän.

   Och för att hålla tillbaka hundarna använder männen i de stora bilarna klorbutol. Det är förträffligt, klorbutol, för man kan spruta in det kvällen före, framför allt i någon annans hund. Eller också pethidin. Pethidin och scopolamin blandat, vad det nu kan vara för något.
   "Verkligt fin gammal engelsk sportpublik här i dag", sa Claud. "Jag vill mena det."
   "Akta fickorna, Gordon. Har du gömt pengarna ordentligt?"
   Vi gick runt bortre ändan av raden parkerade bilar — mellan bilarna och häcken — och jag såg att Jackie stelnade till och började dra i kopplet och gå stelbent och krypande. Ungefär tretti meter bort stod två män. Den ene höll en stor, gulbrun vinthund som var stel och spänd som Jackie. Den andre höll en säck i händerna.
   "Titta", viskade Claud, "dom tänker ge honom ett lockbete."
   Ut ur säcken och ner i gräset tumlade en liten vit kanin, dunig och tam. Den kom på fötter och satt stilla, hopkrupen med krökt rygg på kaniners vis och med nosen tätt intill marken. En skrämd kanin. Ut ur säcken så där plötsligt och ner i gräset med en sån duns. Ut i det skarpa ljuset. Hunden var vild av upphetsning nu, ryckte i kopplet, krafsade i marken och kastade sig framåt med ett ivrigt gnällande. Kaninen fick syn på hunden. Den drog in huvudet och satt paralyserad av skräck. Mannen flyttade handen till halsbandet på hunden som vred sig och hoppade och försökte komma loss. Den andre puffade till kaninen med foten, med det skräckslagna djuret rörde sig inte. Så sparkade han till den med tåspetsen som en fotboll och kaninen rullade runt flera varv, kom på fötter igen och började skutta i väg över gräset bort från hunden. Den andre mannen släppte hunden som med ett väldigt språng kastade sig över kaninen, och sen hördes några pip, inte särskilt kraftiga men gälla och ångestfyllda och utdragna. "Där ser du", sa Claud. "Det där är ett lockbete."
   "Sånt gillar jag verkligen inte."
   "Jag har ju sagt hur det är, Gordon. Dom flesta gör det där. Det sätter sprutt på jycken före loppet."
   "Jag gillar det inte ändå."
   "Inte jag heller. Men dom gör det allihop. Till och med tränarna på dom stora banorna gör det. Rena barbarit, skulle jag vilja säga."
   Vi gick därifrån. Nedanför oss på sluttningen tätnade åskådarmassan och bookmakernas stånd med namn uppskrivna i rött, guld och blått stod uppställda nu i en lång rad bakom publiken. Varje bookmaker hade redan tagit plats på en uppochnervänd låda bredvid sitt stånd med en bunt numrerade kort i ena handen och en krita i den andra, och bakom satt bokföraren klar med penna och bok. Sen såg vi att mr Feasey gick fram till en svart tavla som satt fastspikad på en stolpe i marken.
   "Han skriver upp första loppet", sa Claud. "Kom, vi måste skynda oss!"
   Vi gick hastigt ner och förenade oss med mängden. Mr Feasey stod och tittade i sin anteckningsbok och skrev upp på svarta tavlan de hundar som skulle tävla i första loppet. En förväntansfull tystnad lägrade sig över publiken.
   1. SALLY   4. SVARTA PANTERN
   2. GULLGOSSEN   5. WHISKY
   3. SNIGELFLICKAN   6. RAKETEN
   "Han är med!" viskade Claud. "I första loppet! Fjärde båset! Hör på nu, Gordon! Rappa hit med en fempundare så ska jag visa den för "hardragaren"."
   Claud var så upphetsad att han knappt kunde tala. Nu var han åter vit runt näsan och ögonen, och när jag gav honom fempund-sedeln darrade han i hela armen när han tog emot den. Mannen som skulle veva cykelpedalerna stod fortfarande uppe på plattformen i sin blå tröja och rökte. Claud gick fram och ställde sig nedanför honom och tittade upp.
   "Ser ni den här fempundarn?" sa han lågmält medan han höll sedeln hopvikt inne i handflatan.
   Mannen kastade en blick på den utan att röra på huvudet. "Den får ni om ni vevar ordentligt i det här loppet. Stoppa inte upp eller sakta av utan dra fort. All right?"
   Mannen rörde sig inte men han höjde lätt, nästan omärkligt, på ögonbrynen. Claud vände sig bort.
   "Nu, Gordon. Satsa pengarna undan för undan i små portioner, som jag sa till dig. Gå bara nerför hela raden och sätt lite s i taget så att du inte förstör oddsen. Jag går neråt med Jackie mycket långsamt, så långsamt jag vågar, så att du får god tid på dig. Är det klart?"
   "Jadå."
   "Och glöm inte att du måste stå klar att ta emot honom vid målet. Se till att han kommer bort från alla dom andra när dom börjar slåss om haren. Håll i honom ordentligt och släpp honom inte förrän jag kommer med halsbandet och kopplet. Den där Whisky är en sabla zigenarhund och han sliter sönder vartenda dugg som kommer i vägen för honom."
   "Okay", sa jag. "Då sätter vi i gång."
   Jag såg Claud ta Jackie med sig och gå och hämta ett gult täcke som var försett med en stor fyra. Han tog också en mun- korg. De andra fem hundarna var också där och ägarna pysslade om dem, satte på dem de numrerade täckena och rättade till munkorgarna. Mr Feasey övervakade det hela och skuttade omkring i sina åtsittande ridbyxor som en beskäftig, sprättig fågel, och en gång såg jag att han sa något till Claud och skrattade. Claud låtsades inte om honom. Snart skulle de alla börja leda hundarna den långa vägen nerför sluttningen och vidare till bortre hörnet av gärdet där startbåsen var. Det skulle ta dem tio minuter att gå dit. Jag har minst tio minuter på mig, tänkte jag, och sen började jag bana mig väg genom massan som stod i mångdubbla led framför raden av bookmakers.
   "Lika odds Whisky! Lika odds Whisky! Fem mot två Sally! Lika odds Whisky! Fyra mot ett Snigelflickan! Skynda på, skynda på! Vilken ska ni satsa på?"
   På varenda tavla hela raden ner var oddssiffrorna för Svarta pantern tjugufem mot ett. Jag makade mig fram till det närmaste ståndet.
   "Tre pund Svarta pantern", sa jag och sträckte fram pengarna.
   Mannen på lådan var flammig och djupt purpurröd i ansiktet med spår av lite vit hy kring mungiporna. Han ryckte åt sig pengarna och stoppade ner dem i sin väska. "Sjuttifem pund mot tre Svarta pantern", sa han. "Nummer fyrtitvå." Han gav mig ett kvitto och bokföraren gjorde sina anteckningar.
   Jag gick åt sidan och skrev hastigt "75 mot 3" på baksidan av kvittot och stoppade sen ner det i innerfickan på jackan tillsammans med pengarna.
   Om jag bara fortsatte att portionera ut lite i taget på det sättet borde allt gå i lås. Och jag hade förresten på Clauds direktiv satsat några pund på dubbelgångaren varje gång han hade tävlat för att det inte skulle se misstänkt ut när den stora dagen äntligen kom. Så jag gick ganska lugnt nerför hela raden och satte tre pund hos varje bookmaker. Jag skyndade mig inte men sölade å andra sidan inte heller, och efter varje ny insats skrev jag upp summan på baksidan av kvittot innan jag stoppade ner det i fickan. Det var sjutton bookmakers. Jag hade sjutton kvitton och hade satsat femtiett pund utan att rubba oddsen ett dugg. Fyrti-nio pund kvar att satsa. Jag tittade som hastigast nerför sluttningen. En av dem hade redan kommit fram till startplatsen med sin hund. De andra hade bara tjugu eller tretti meter kvar. Utom Claud. Claud och Jackie hade bara kommit halvvägs ännu. Jag kunde se Claud i sin gamla kakirock långsamt lunka på medan Jackie ivrigt drog i kopplet framför honom, och en gång såg jag att han stannade helt och böjde sig ner för att låtsas ta upp något. När han sen fortsatte verkade det som om han haltade så att det skulle gå ännu långsammare. Jag skyndade mig tillbaka till andra ändan av stånden för att börja om på nytt.
   "Tre pund Svarta pantern."
   Bookmakern — han med det purpurröda ansiktet och det vita runt munnen — tittade häftigt upp, kom tydligen ihåg mig från förra gången och med en snabb, nästan graciös armrörelse förde han fingrarna till munnen, slickade på dem och suddade hastigt ut siffran tjugufem på tavlan. Det blev en liten mörk fläck mitt emot Svarta panterns namn.
   "All right, ni får en sjuttifem mot tre till", sa han. "Men sen är det slut." Han höjde rösten och ropade: "Femton mot ett Svarta pantern. Femton Pantern!"
   Längs hela raden av bookmakerstånd suddades den tidigare siffran ut och nu var oddsen femton mot ett för Svarta pantern. när jag så småningom var klar hade alla bookmakerna fått nog och de ropade inte upp honom längre. De hade bara tagit emot sex pund var, men de löpte risken att förlora hundrafemti och för dem — små bookmakers på en liten kapplöpningsbana i å landsorten — var det mer än nog för ett lopp, så det så. Jag kände mig nöjd med mig själv. Nu hade jag en massa kvitton. Jag tog upp dem ur fickorna och räknade dem och de var som en liten kortlek i min hand. Trettitre kvitton allt som allt. Och vad hade vi utsikt att vinna? Låt mig se — något över tvåtusen pund. Claud hade sagt att Jackie skulle vinna med tretti längder. Var var Claud nu?
   Långt nedanför sluttningen kunde jag se kakirocken vid startbåsen och den stora, svarta hunden bredvid. Alla de andra hundarna var redan på sina platser och ägarna började gå därifrån. Claud stod nerböjd nu och lockade in Jackie i bås nummer fyra. Sen stängde han dörren, vände sig om och började springa uppför sluttningen mot publiken med rocken flaxande omkring sig. Han såg sig hela tiden om medan han sprang.
   Startern stod bredvid båsen och nu lyfte han handen och viftade med en näsduk. I andra ändan av banan, alldeles intill den plats där jag stod, satt mannen i den blå tröjan grensle över den uppochnervända cykeln uppe på plattformen och han såg signalen, viftade tillbaka och började veva på pedalerna. En liten avlägsen, vit prick — den mekaniska haren, som i själva verket var en fotboll med ett stycke vitt kaninskinn omkring — började röra sig bort från startbåsen med snabb fart. Luckorna fälldes upp och hundarna kom utfarande. De rusade ut allihop på en gång i en enda, mörk massa, precis som om det var en jättestor hund i stället för sex, och nästan genast såg jag att Jackie drog i väg från det övriga fältet. Jag kände igen Jackie på färgen. Han var den enda svarta hunden i det loppet. Jodå, det var Jackie. Rör dig inte, sa jag till mig själv. Rör inte en muskel eller ett ögonlock eller en tå eller en fingertopp. Stå kav stilla och rör dig inte. Titta på honom. Heja, Jackson! Nej, skrik inte. Det betyder otur att skrika. Och rör dig inte. Alltihop är över på tjugu sekunder. Runt kröken nu och uppför sluttningen och han måste vara femton eller tjugu längder före nu. Säkert tjugu längder. Räkna inte längderna, det betyder otur. Och rör dig inte. Rör inte på huvudet. Snegla på honom från sidan. Titta så fint Jackson går! Han sträcker verkligen ut nu uppför den där kullen. Han har vunnit nu! Han kan inte förlora
   När jag kom fram till honom hade han kastat sig över kaninskinnet och försökte bita i det men hindrades av munkorgen, och de andra hundarna kom rusande bakom honom och plötsligt var de över honom allihop och nafsade efter skinnet. Jag fick tag om halsen på honom och drog undan honom, som Claud hade sagt, och sen lade jag mig på knä i gräset och höll hårt i honom med båda armarna. De andra hundägarna hade fullt sjå med att försöka få tag i sina respektive djur.
   Så stod Claud bredvid mig, häftigt flåsande och oförmögen att tala av andfåddhet och upphetsning, och han tog av Jackie munkorgen och satte på honom halsbandet och kopplet. Mr Feasey stod också där nu med händerna i sidorna, den hårt snörpta munnen utskjutande som en svamp och de två små kamerorna åter uppmärksamt riktade på Jackie.
   "Jaså, det är på det viset det ligger till, va?" sa han.
   Claud stod böjd över hunden och låtsades som om han inte hade hört.
   "Jag vill inte se er här nån mer gång efter det här, begrips?" ¤Claud fortsatte att fingra med Jackies halsband.
   Jag hörde någon bakom oss säga: "Den där plattnästa buffeln tryckte allt ner gamla Feasey i skorna den här gången." Någon annan skrattade. Mr Feasey gick sin väg. Claud rätade på sig och gick med Jackie i band fram till mannen i den blå tröjan, som nu hade stigit ner från plattformen.
   "En cigarrett?" sa Claud och sträckte fram paketet.
   Mannen tog en plus den fempundsedel som låg hopvikt mellan fingrarna på Claud.
   "Tack", sa Claud. "Tack så mycket."
   Sen vände sig Claud mot mig. "Hann du satsa alltihop, Gordon?" Han hoppade upp och ner, gnuggade händerna och klappade Jackie, och hans läppar darrade när han talade.
   "Ja. Hälften på tjugufem och hälften på. femton."
   "Ja jäklar, Gordon, det är strålande! Vänta här så ska jag hämta väskan."
   "Ta Jackie du", sa jag, "och gå och sätt dig i bilen. Jag kommer sen."
   Nu var det tomt runt bookmakerstånden. Jag var den enda som hade något att hämta, och med ett slags dansande kliv och en underbar, sprängande känsla i bröstet gick jag långsamt fram mot det första ståndet i raden där mannen med det purpurröda ansiktet och det vita kring munnen stod. Jag ställde mig framför honom och tog mycket god tid på mig när jag gick igenom kvittona för att hitta de två som var hans. Han hette Syd Pratchett. Namnet stod skrivet över svarta tavlan med stora guldbokstäver på scharlakansröd botten — "SYD PRATCHETT, BÄSTA ODDSEN I MIDLANDS. OMGÅENDE UTBETALNING."
   Jag lämnade det första kvittot till honom och sa: "Sjuttiåtta pund i utdelning." Det lät så bra så jag upprepade det och jag gjorde en liten ljuvlig sång av orden. "Sjuttiåtta pund i utdelning på den här." Det var inte min mening att vara skadeglad på mr Pratchetts bekostnad. Jag började tvärtom tycka riktigt bra om honom. Jag tyckte till och med synd om honom som måste punga ut med så mycket pengar. Jag hoppades att frun och ungarna hans inte skulle bli lidande på det.
   "Nummer fyrtitvå", sa mr Pratchett och vände sig till mannen med den stora boken. "Fyrtitvå vill ha sjuttiåtta pund."
   Det blev en paus medan bokföraren drog med fingret nerför spalten med antecknade insatser. Det gjorde han två gånger, sen tittade han upp på bookmakern och började skaka på huvudet.
   "Nej", sa han. "Betala inte. Nummer fyrtitvå satte på Snigelflickan."
   Mr Pratchett som stod uppe på lådan lutade sig fram och tittade ner i boken. Han tycktes ha blivit konfunderad av bokförarens upplysning och i det stora, purpurröda ansiktet syntes ett uttryck av uppriktig förvåning.
   Bokföraren är en idiot, tänkte jag, och det kommer mr Pratchett att säga åt honom också nu.
   Men när mr Pratchett vände sig mot mig igen hade hans ögon blivit stickande och fientliga. "Hör nu, gubbe lilla", sa han med låg röst. "Nu ska vi inte försöka nåra tricks inte. Ni vet mycket väl att ni satte på Snigelflickan. Vad är meningen egentligen?"
   "Jag satte på Svarta pantern", sa jag. "Två skilda insatser på tre pund var på tjugufem mot ett. Här är det andra kvittot."
   Den här gången brydde han sig inte ens om att kontrollera i boken. "Ni satte på Snigelflickan, gosse lilla", sa han. "Jag kommer ihåg när ni var här." Därmed vände han ryggen åt mig och började stryka ut namnen på hundarna i första loppet från tavlan med en våt trasa. Bokföraren hade slagit igen boken och höll på att tända en cigarrett. Jag stod och tittade på dem, och jag kände hur svetten började bryta fram över hela kroppen.
   "Får jag titta i boken?"
   Mr Pratchett snöt sig i den våta trasan och slängde den sen på marken. "Kan ni inte sticka i väg och ge fan i att besvära mig, va?"
   Det förhåller sig nämligen så att det på ett bookmakerkvitto, till skillnad från på ett totalisatorkvitto, aldrig står något om vilken man har satsat på eller hur mycket. Det är allmän praxis på varenda kapplöpningsbana i hela landet, vare sig det är på Silver Ring i Newmarket, Royal Enclosure i Ascot eller på en liten landsortsbana för fria kapplöpningar i närheten av Oxford. Det enda man får är ett kvitto med bookmakerns namn och ett serienummer. Insatsen förs upp (eller borde föras upp) av bokföraren tillsammans med numret på kvittot, men bortsett från det finns det inte något som helst bevis för hur man har satsat.
   "Nå?" sa mr Pratchett. "Stick då."
   Jag tog ett steg bakåt och kastade en blick längs den långa raden av stånd. Ingen av bookmakerna tittade åt mitt håll. De stod alla orörliga på var sin trälåda bredvid var sin tavla och stirrade rakt fram på publiken. Jag gick fram till nästa och lämnade fram ett kvitto.
   "Jag satte tre pund på Svarta pantern på tjugufem mat ett", sa jag bestämt. "Sjuttiåtta pund i utdelning."
   Den här mannen hade ett slappt, blossande ansikte, och han gick igenom precis samma ritual som mr Pratchett, frågade bokföraren, kikade i boken och gav mig samma svar.
   "Hur år det egentligen fatt?" frågade han lugnt i en ton som om jag var åtta år gammal. "Det är ju så dumt att försöka sånt där."
   Den här gången tog jag flera steg bakåt. "Ni är ett satans tjuvpack!" skrek jag. "Hela bunten!"
   Automatiskt som om de var dockor vreds alla huvudena längs hela raden runt och tittade på mig. Uttrycket i dem förändrades inte. Det var bara huvudena som rörde sig, alla sjutton, och sjutton par kalla, stela ögon tittade ner på mig. Det fanns inte den minsta skymt av intresse i något av dem.
   "Nån sa visst nåt", tycktes de säga. "Vi hörde inget. Det är verkligen härligt väder i dag."
   Publiken som vädrade något spännande började tränga sig närmare mig. Jag sprang tillbaka till mr Pratchett, gick ända inpå honom och petade honom i magen med ett finger. "Ni är en tjuv! En smutsig, skabbig tjuv!" skrek jag.
   Det märkliga var att mr Pratchett inte tycktes ta det minsta illa upp.
   "Oj, det var det värsta", sa han. "Hör på den, va!"
   Sen klövs plötsligt det stora ansiktet i ett brett, grodliknande flin, och han tittade ut på publiken och hojtade: "Hör på den, val"
   Genast började alla skratta. Bookmakerna kvicknade till, vände sig mot varandra, skrattade och pekade på mig medan de skrek: "Hör på den där! Hör på den där!" Publiken började också ropa likadant och jag stod där i gräset bredvid mr Pratchett med min bunt kvitton, tjock som en kortlek, och lyssnade på dem och kände mig lätt hysterisk. Över åskådarnas huvuden kunde jag se hur mr Feasey skrev upp deltagarna i nästa lopp på svarta tavlan och bortom honom, högst uppe på krönet av sluttningen, fick jag syn på Claud som stod vid bilen och väntade på mig med väskan i handen.
   Det var dags att åka hem.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Mr. Feasey".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki