FANDOM



(Clauds hund)

Av Roald Dahl

De steg ur bilen och gick in genom huvudingången till mr Hoddys hus.
   "Jag har på känn att pappa tänker fråga ut dig riktigt på skarpen i kväll", viskade Clarice.
   "Om vad, Clarice?"
   "Det vanliga. Arbete och sånt där. Och om du kan försörja mig på ett passande sätt."
   "Det kommer Jackie att göra", sa Claud. "När Jackie vinner behöver vi inte ens tänka på nåt arbete ..."
   "Hör nu, Claud Cubbage, var så vänlig och nämn inte ens Jackies namn för pappa, för då är det slut med alltihop. Om det är nåt som han absolut inte kan med så är det vinthundar. Tänk på det hela tiden."
   "Å, gud bevare mig!" stönade Claud.
   "Säg nåt annat — vad som helst — bara så att han blir nöjd, va?" Och därmed ledde hon Claud in i vardagsrummet.
   Mr Hoddy var änkling och hade en snörpig och butter mun och ett uttryck av ständigt ogillande i hela ansiktet. Han hade samma små tättsittande tänder som dottern Clarice, samma misstänksamma, inåtvända blick i ögonen, men ingenting av hennes friskhet och vitalitet, ingenting av henne värme. Han var en riktig liten surkart, grå i hyn och skrumpen och med förslagsvis ett dussin återstående strimmor svart hår som låg smetat över den kala hjässan. Men han var en förträfflig man, det var han, den gode mr Hoddy. Som speceribiträde hade han en vit och fin rock på. sig i arbetet, han handskades med stora kvantiteter av så förnämliga varor som smör och socker, och varenda husmor i byn satte stort värde på honom och gav honom till och med ett leende då och då.
   Claud Cubbage kände sig aldrig riktigt hemmastadd i det där huset och det var precis vad mr Hoddy åsyftade. De satt runt brasan i vardagsrummet med var sin tekopp i händerna, mr Hoddy i den bästa stolen till höger om öppna spisen, Claud och Clarice i soffan på anständigt betryggande avstånd från varandra. Den yngre dottern Ada satt på en hård, rak stol till vänster och de bildade en liten cirkel runt brasan, en stel, uppstyltad cirkel som försiktigt läppjade på teet.
   "Jodå, mr Hoddy", sa Claud, "ni kan vara fullkomligt lugn för att både Gordon och jag har en hel del små fina idéer i bakfickan just nu. Det är bara fråga om att se tiden an och ta reda på vilket som kommer att löna sig bäst."
   "Vad för slags idéer?" frågade mr Hoddy och fixerade Claud med sina små kritiska ögon.
   "Ja, det är just det, se. Där har vi det, förstår ni." Claud skruvade oroligt på sig i soffan. Hans blå kavajkostym spände över bröstet på honom och den var särskilt trång mellan benen uppe i skrevet. Den var faktiskt så trång i skrevet att det gjorde ont, och han satt som på nålar för att få komma åt att dra ner byxorna en aning.
   "Den här karln som ni kallar Gordon, jag trodde det var en lönande rörelse som han hade där ute", sa mr Hoddy. "Varför vill han gå över till nåt annat nu?"
   "Alldeles riktigt, mr Hoddy. Det är ett prima företag. Men det är bra att utvidga sig, se. Det är nya idéer vi är på jakt efter. Nåt som jag kan hoppa in på också och förtjäna en bra hacka på."
   "Vad då till exempel?"
   Mr Hoddy satt och åt en bit korintkaka. Han knaprade runt kanterna och den lilla munnen var som munnen på en kålmask som håller på att bita loss ett litet stycke ur kanten på ett blad.
   "Vad då till exempel?" frågade han igen.
   "Varenda dag, mr Hoddy, har Gordon och jag långa överläggningar om de här olika affärsangelägenheterna."
   "Vad då till exempel?" upprepade han obevekligt.
   Clarice kastade en uppmuntrande sidoblick på Claud. Claud vände sina stora, tunga ögon mot mr Hoddy och satt tyst. Han önskade att mr Hoddy kunde låta bli att ligga över honom på det där sättet och alltid bombardera honom med frågor och stirra på honom och uppföra sig som om han var någon jäkla korpral eller något liknande.
   "Vad då till exempel?" sa mr Hoddy, och den här gången visste Claud att han inte tänkte ge sig. Nu kände han också på sig att gubben försökte framkalla en kris.
   "Ähum — jo", sa han och tog ett djupt andetag. "Jag vill verkligen inte gå in på detaljer förrän vi har utarbetat allting ordentligt. Ännu så länge håller vi bara på att vrida och vända på de idéer vi har, se."
   "Jag ber bara att få veta vad för slags verksamhet ni har i kikaren", sa mr Hoddy irriterat. "Jag förutsätter att det är nåt respektabelt?"
   "Men snälla mr Hoddy! Ni tror väl inte ett ögonblick att vi överhuvudtaget skulle kunna tänka oss nåt som inte i alla avseenden var fullkomligt respektabelt, eller va?"
   Mr Hoddy grymtade och rörde om i teet medan han blängde på Claud. Claud satt stum och ängslig i soffan och stirrade in i brasan.
   "Jag har aldrig varit för att starta nåt eget", förklarade mr Hoddy som försvar för sitt eget misslyckande på den punkten. "Ett bra, respektabelt arbete är allt man borde önska sig. Ett respektabelt arbete i respektabel miljö. Det är för mycket hokuspokus i alla affärsspekulationer enligt min åsikt."
   "Så här ligger det till", sa Claud som nu hade börjat bli desperat. "Jag vill bara kunna ge min fru allt som hon rimligtvis kan tänkas vilja ha. Ett hus att bo i och möbler och en blomsterträdgård och en tvättmaskin och det bästa av allting. Det är det jag vill och det kan man inte göra på en vanlig lön, eller kan man det kanske? Man kan omöjligt ha råd med det om man inte slår sig på affärer, mr Hoddy. Det måste ni väl ändå hålla med mig om?"
   Mr Hoddy, som hade arbetat för en vanlig lön i hela sitt liv, gillade inte den synpunkten i nämnvärd grad.
   "Jaså, tycker ni inte jag ger min familj allt den vill ha, om jag får fråga?"
   "Jovisst, och mer än det!" hojtade Claud ivrigt. "Men ni har en mycket fin anställning, mr Hoddy, och det gör en väldig skillnad."
   "Men vad för slags affärer tänker ni slå er på?" envisades mannen.
   Claud smuttade på teet för att få lite andrum, och han kunde inte låta bli att undra hur den gamla eländiga mullsorken skulle se ut om han helt enkelt reste sig upp och sa honom sanningen i rakt i ansiktet — om han sa att vad vi har, mr Hoddy, om ni nu absolut vill veta det, är ett par vinthundar, och de är lika som två bär och vi tänker genomföra den största kuppen i hundkapplöpningens historia, så det så. Han skulle vilja se den gamla buffelns ansiktsuttryck om han sa det, det skulle han verkligen.
   De väntade alla på att han skulle fortsätta nu och satt där med tekopparna i händerna och stirrade på honom och väntade på att han skulle säga något lämpligt. "Tja", sa han mycket långsamt, för nu tänkte han intensivt. "Jag har funderat på nåt mycket länge, nåt som till och med ska bli mer lönande än Gor-dons begagnade bilar eller vad som helst annat för den delen och som inte för med sig nåra utgifter alls nästan." Det där lät bättre, sa han till sig själv. Fortsätt i den stilen bara.
   "Och vad kan det vara?"
   "Nåt som är så ovanligt, mr Hoddy, att inte en människa på miljonen skulle tro på det ens."
   "Nå, vad är det då?" Mr Hoddy ställde försiktigt ner koppen på det lilla bordet bredvid sig och lutade sig framåt för att lyssna. Och Claud som gav akt på honom var mer än någonsin förvissad om att den mannen och alla hans gelikar var hans fiender. Det var alla Hoddyar som ställde till trassel. De var likadana hela bunten. Han kände dem — alla de där med rena, fula händer, grå hy, sur mun och med tendens till en liten rund kulmage strax nedanför västen. Och alltid var det den där otäcka krökningen på näsan, den slappa hakan, de misstänksamma ögonen som var mörka och rörde sig för hastigt. Alla dessa Hoddyar. Å, fy tusan!
   "Nå, vad är det?"
   "Det är rena guldgruvan, mr Hoddy, det är vad det är." "Det är tänkbart, men kan man få höra vad det är?"
   "Det är nåt så enkelt och fantastiskt att folk i allmänhet inte ens skulle komma sig för med det." Nu hade han kommit på det — något som han faktiskt hade tänkt på en längre tid på fullt allvar, något som han alltid hade velat göra. Han böjde sig fram och ställde försiktigt tekoppen på bordet bredvid mr Hoddys. Så visste han plötsligt inte var han skulle göra av händerna, men placerade dem slutligen på knäna.
   "Nå, säg ut, människa! Vad är det?"
   "Det är köttmaskar", sa Claud med låg röst.
   Mr Hoddy for bakåt som om någon hade sprutat vatten i ansiktet på honom. "Köttmaskar!" utbrast han med fasa i rösten. "Köttmaskar? Vad i herrans namn menar ni med det — köttmaskar?" Claud hade glömt att det ordet nästan inte kunde nämnas i en någorlunda anständig speceributik. Ada började fnittra men Clarice kastade en så giftig blick på henne att fnittret dog bort på hennes läppar.
   "Det kan ge pengar det, se — en köttmaskfabrik." "Försöker ni göra er lustig?"
   "Inte alls, mr Hoddy. Det låter kanske lite konstigt och det är bara för att ni inte har hört talas om det förut, men det är som sagt en liten guldgruva."
   "En köttmaskfabrik! Nej, vet ni vad, min bäste Cubbage! Försök att vara förnuftig nu!"
   Clarice önskade att fadern ville låta bli att säga Cubbage till honom.
   "Har ni aldrig hört talas om en köttmaskfabrik, mr Hoddy?" "Nej, så min själ om jag det har!"
   "Det finns köttmaskfabriker i gång nu, riktiga, stora företag med direktörer och styrelse och alltihop, och vet ni vad, mr Hoddy? Dom förtjänar miljoner!"
   "Snicksnack!"
   "Och vet ni varför dom förtjänar miljoner?" Claud gjorde en paus, men han lade inte märke till att hans åhörare långsamt höll på att bli gul i hela ansiktet. "Jo, på grund av den enorma efterfrågan på köttmask, mr Hoddy."
   I det ögonblicket lyssnade mr Hoddy också på andra röster, kundernas röster på andra sidan disken — på mrs Rabbits till exempel medan han vägde upp smör åt henne, mrs Rabbits med den bruna mustaschen, hon som alltid pratade så högt och sade "håhå jaja". Nu kunde han höra henne säga: "Håhå jaja, mr Hoddy — jaså lilla Clarice har gått sta och gift sig, har jag hört. Det är väl hemskt trevligt, det måste jag säga, och vad var det nu ni sa att hennes man var för något, mr Hoddy?"
   "Han har en köttmaskfabrik, mrs Rabbits."
   Nej tack, sa han till sig själv medan han betraktade Claud med sina små fientliga ögon. Nej tack så mycket. Det vill jag inte vara med om.
   "Jag kan inte påstå", förklarade han sötsurt, "att jag själv nånsin har haft anledning att köpa en köttmask."
   "Ja, eftersom ni nu råkar nämna det, mr Hoddy — inte jag heller. Och det är många av våra bekanta som inte heller har haft det. Men får jag fråga er en sak? Hur många gånger har ni haft anledning att köpa — att köpa ett kugghjul och drev till exempel?"
   Det var en finurlig fråga och Claud kostade på sig ett litet lismande leende.
   "Vad har det med köttmask att göra?"
   "Jo, att vissa människor köper vissa saker. Ni har aldrig köpt ett kugghjul och drev i hela ert liv, men därför är det inte sagt att det inte finns dom som just i det här ögonblicket blir rika på att göra såna saker — för det finns det nämligen. Det är samma sak med köttmask!"
   "Skulle ni ha nåt emot att tala om för mig vad det är för obehagliga individer som köper köttmask?"
   "Det är fiskare, mr Hoddy. Amatörfiskare. Tusentals och åter tusentals fiskare i hela landet ger sig ut varje weekend och fiskar i floderna, och allihop vill dom ha köttmask. Och dom betalar bra också. Gå bara utmed floden här borta var som helst ovanför Marlow en söndag, så ska ni få se hur dom sitter uppradade på stränderna. Dom sitter där bredvid varandra fullkomligt uppradade på båda sidor om floden."
   "Dom köper inte köttmask. Dom går ner i sin trädgård och gräver upp daggmask."
   "Nej, där tar ni fel, mr Hoddy, om jag får säga det. Där tar ni absolut fel. Dom vill ha köttmask, inte daggmask."
   "I så fall skaffar dom sig själva köttmask."
   "Dom vill helt enkelt inte göra det själva. Tänk er bara, mr Hoddy — det är lördagseftermiddag och ni ska ut och fiska, och så kommer det en ren och fin burk med köttmask på posten och det enda ni behöver göra är att stoppa den i väskan och så kan ni ge er av. Ni tror väl inte folk går och letar daggmask och jagar efter köttmask när dom kan få vad dom vill ha precis in genom dörren utan vidare för ett par shilling, va?"
   "Och får man fråga hur ni tänker driva er — er köttmaskfabrik?" När han uttalade ordet köttmask var det som om han spottade ut en liten sur kärna ur munnen.
   "Det är ingen konst att sköta en köttmaskfabrik." Claud började få självförtroende nu och hade talat sig varm. "Det enda man behöver är ett par gamla oljefat och nåra ruttna köttstycken eller en fårskalle — ett fårhuvud, förlåt — och så stoppar man det i oljefaten och så är det inte mer med det. Resten sköter spyflugorna om."
   Om han hade tittat in i ansiktet på mr Hoddy just då skulle han antagligen inte ha fortsatt.
   "Det är naturligtvis inte fullt så lätt som det låter. Sen måste man göda köttmaskarna med särskild mat. Kli och mjölk. Och när dom sen är stora och feta stoppar man dom i halvlitersburkar och skickar dom till kunderna. Fem shilling halvlitern. Fem shilling halvlitern!" gastade han och slog sig på knäna. "Tänk bara, mr Hoddy! Och så säger dom att en spyfluga lätt kan lägga tio liter!"
   Han gjorde en paus igen, men bara för att reda upp tankarna, för nu stod han inte att hejda.
   "Och så är det en annan sak, mr !Hoddy. En bra köttmask-fabrik föder inte bara upp vanliga köttmaskar, se. Varje fiskare har sin smak. Köttmask är vanligast men det finns sandmask också. En del fiskare vill inte ha nåt annat än sandmask. Och så finns det förstås färgade maskar. Vanliga maskar är vita men man kan få dom i alla möjliga sorters färger genom att ge dom särskild mat. Det finns röda och gröna och svarta och man kan till och med få blåa om man bara göder dom på rätt sätt. Det är allra svårast att få fram en blå köttmask, mr Hoddy."
   Claud tystnade för att hämta andan. Nu fick han en vision — samma vision som åtföljde alla hans drömmar om rikedomar — av en jättestor fabriksbyggnad med höga skorstenar och hundratals glada arbetare som strömmade in genom de breda grindarna av smidesjärn medan Claud själv satt på sitt luxuösa kontor och dirigerade allting med lugn och överlägsen säkerhet.
   "Det finns begåvat och utbildat folk som studerar dom här sakerna just nu", fortsatte han. "Så man måste göra slag i saken kvickt om man inte ska komma på efterkälken. Det är det som är hemligheten med affärer i stor stil — att man måste slå till före alla dom andra, förstår mr Hoddy."
   Clarice, Ada och fadern satt dödstilla och stirrade rakt framför sig. Ingen av dem rörde sig eller sa något. Men Claud gav inte tappt.
   "Man måste bara se till att köttmaskarna lever när man postar dom. Dom måste slingra sig, se. Köttmaskar är värdelösa om dom inte slingrar sig. Och när vi har kommit i gång ordentligt, när vi har byggt upp ett litet kapital, då ska vi ta och smälla upp några drivhus."
   En paus igen under vilken Claud strök sig om hakan. "Nu undrar ni förstås vad man ska med drivhus till i en köttmaskfabrik. Jo, det ska jag tala om. Där ska man ha flugorna på vintern, se. Det är väldigt viktigt att man sköter om flugorna ordentligt på vintern."
   "Tack, jag tror det räcker nu, Cubbage", sa mr Hoddy plötsligt.
   Claud tittade upp och för första gången såg han uttrycket i mannens ansikte. Det hejdade honom tvärt.
   "Jag vill inte höra mer nu", sa mr Hoddy.
   "Det enda jag vill, mr Hoddy", utbrast Claud förtvivlat, "är att ge er lilla flicka allt vad hon kan tänkas önska sig. Det är det enda jag tänker på dag och natt, mr Hoddy."
   "Då kan jag bara hoppas att ni ska kunna göra det utan hjälp av köttmaskar."
   "Pappa då!" skrek Clarice förfärad. "Du får faktiskt inte tala till Claud på det där sättet."
   "Jag talar till honom precis som det passar mig, om fröken vill veta."
   "Jag tror jag får tacka för mig och kila nu", sa Claud. "God afton."

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Mr. Hoddy".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki