FANDOM


Av Jan Needle


Jag antar att jag skulle ha kunnat säja nej, men uppriktigt sagt så slog det mej aldrig. Jag menar, jag är flicka, och dom andra i gänget var pojkar, och det gjorde skillnad. Det gjorde att jag kände mig ganska stolt över att dom faktiskt lät mig vara med. Och det var inte sex heller, för jag var yngre än dom och dom brydde sig inte alls om mig på det sättet. Och jag ser mer ut som en pojke än en flicka i vilket fall. Jag är jättesmal, och jag gillar att ha håret klippt jättekort och jag skulle inte ha en aning om hur man satte på sig en kjol, även om jag hade en. Vilket jag inte har.
   I början, när jag började hänga ute med dom var jag rädd för det här med att göra råder och råna och allt sånt. Jag menar, jag vet att snuten inte bryr sig särskilt mycket om småsaker, men jag antar att jag fortfarande trodde på all den där smörjan som mamma jämt brukade tjata om, att det var fel att stjäla, och sånt. Men man vänjer sig ganska snabbt när man är med om det liksom, och i vilket fall som helst, som Stephen sa, så gjorde vi det inte direkt för att det var tufft eller för att vi behövde grejorna. Vi bara gjorde det för landets bästa.
   Jag skrattade till första gången jag hörde Stephen säga det, för jag trodde så klart att han skojade. Men snart insåg jag att det gjorde han inte alls. Han grep faktiskt tag om min handled meddetsamma, på fläcken, och vred runt hemskt hårt. Jag försökte låta bli att skrika men jag kunde inte.
   "Och det är bara en början, så kom bara ihåg", sa han, "om du vill hänga ihop med oss så måste du tycka och tänka som vi, fattar du? Vad vi gör gör vi för att bevisa att vårt land är det bästa, fattar du? Vi gör det mot pakistanierna och judarna, för att vi hatar dom. Vi är bäst. Det är vi som är härskarrasen. Hajar du?"
   Jag sneglade mot Stephen för att se hans min, även om jag måste erkänna att jag såg lite suddigt för jag hade tårar i ögonen. Han är snygg, Stephen, med ljust blont hår och han klär sig urhäftigt. Om jag skulle gilla killar så skulle jag gilla någon som han. Men jag gör inte det. I vilket fall som helst så var det inget tvivel om saken. Han menade allvar. Han vred om min handled lite till, och jag släppte ifrån mig ett litet pip.
   "Hajar du, Mildred?" sa han. (Ja, jag heter det, tro det eller ej. Föräldrar kan verkligen vara vidriga. Men Stephen var taskig som sa det. I vanliga fall kallas jag för Milly. Småungar skulle inte våga kalla mig för Mildred. Men om det är någon som är större än en, så är det inte mycket man kan göra.)
   "Ja", sa jag. "Jag bara skojade, Stephen. Det är säkert."
   Så jag sa inte ett ljud den närmaste halvtimmen, utan bara hängde med i fortsättningen. Det var första kvällen som dom faktiskt lät mig följa med ut, och det visade sig snart att det inte var särskilt lätt att hitta några "mål", som Stephen kallade dom. Faktum är att eftersom det inte finns så många utlänningar där vi bor så var den första räden ren förlust. Vi försökte visserligen ta oss in i pakistaniernas affär på Picket Street, men den stora feta snubben som har den kastade ut oss innan vi hann sno något eller nånting. Jag tror att han anade vad vi tänkte göra innan vi ens kommit innanför dörren.
   När vi stod ute i kylan igen så började Dave och Les att gnälla.
   "Kom igen Stephen", sa Leslie. "Vi lägger av för idag. Om vi inte har några stålar så kan vi ju bara gå och bråka lite i "The Old Girls". Dom där gummorna där varken hör eller ser, dom är både döva och blinda. Vi kan sno lite cigaretter och skit där."
   "Ja", stack Dave in. "Den där pakistaniern är världens typ, ingen risk. Och det finns ett dussin till innanför affären. Vi skulle kunna få på käften ordentligt."
   Den andra killen i gänget, Terry, tänkte just börja klaga han också tror jag. Det var en verkligt kall kväll och hans näsa droppade som en kran. Han öppnade precis munnen när Stephen kastade sig in.
   "Era fega typer", sa han. "Ni borde skämmas, det borde ni. Rädda för några svartskallar va? Vilka mesiga djävlar."
   "Äh", sa jag då, för att liksom försöka ställa in mig igen hos honom. "Man kan väl inte råna två gamla gummor, eller hur. Dom är döhyggliga dom där två. Om du bad dom om det Leslie, så skulle dom antagligen ge dej en chokladkaka."
   Jag trodde han skulle hoppa på mig efter det, men Stephen började skratta högt och gott.
   "Precis, Milly", sa han. "Säj åt honom. Precis Les", fortsatte han. "Fråga dom snällt och artigt så behöver du inte råna dom på nåt. Mes!"
   Terry snörvlade, och lite snor som hängde ner på hans läpp liksom ringlade sig tillbaka upp i näsan igen.
   "Fast jag skiter i alltihop i alla fall", sa han. "Jag tänker gå hem och titta på teve. Jag tänker gå hem och lägga mej. Det är för kallt ute, jag är sjuk."
   Vi skrattade hånfullt åt honom allihop, men han hade rätt på sätt och vis. Det började regna, ett kallt och slaskigt regn, och ingen av oss hade några jackor, så klart. Vi hängde kvar ett slag efter att han hade gått, men ganska snart drog vi hemåt. Vi stannade vid trappan vid Dalton Street ett slag, för Stephen sa att det kanske skulle komma några pakistanier, men det gjorde det inte. Jag måste ha varit i säng vid tio. Häpnadsväckande.

Efter det hängde jag ute med dom jämt, och även om det inte fanns så många "mål" som sagt, så fick jag klart för mig att Stephen — och dom andra också, på sätt och vis — helt klart menade allvar med att dom inte gillade utlänningar. Min pappa sa att alltihop kom från Stephens pappa, som var något av en idiot, men jag kunde ju inte gärna fråga Stephen om det stämde, eller hur! Men han fortsatte med att snacka en massa om att tyskarna hade haft rätt, och att Hitler var en sorts gud, och om några hundra år så skulle alla inse vilket bra jobb han hade gjort med att städa bort judarna och i den stilen.
   Ofta om kvällarna, nu när det blev mörkt tidigt och ingen kunde se oss, målade vi slagord överallt. Det fanns inga nynazister eller något annat nazistgäng någonstans i närheten av där vi bodde, men Stephen tänkte att efter ett tag så skulle folk tro att det gjorde det, bara för våra slagord, det var bra. Han pratade ofta om att starta en avdelning och bli den lokala führern och sånt. Jag frågade honom vad en führer var, jag var bara en "okunnig liten slampa" (som Dave uttryckte det) och Stephen sa att det var vad Hitler hade varit. Det fick mig att börja fnittra, för Hitler hade varit en liten snubbe som såg helknäpp ut, och Stephen var ganska lång och snygg. Men när jag såg hans min så förvandlade jag fnittret till en hostattack.
   Hur som helst, så dröjde det inte länge, eftersom det inte fanns några av dom där vi bodde, innan vi började dra längre och längre bort. Vi hittade ett par pakistanska småaffärer, och ibland rusade vi in i någon av dom och skrek slagord och sånt, och en bra kväll så stjälpte vi en hög stapel med chipskartonger över hela golvet. Den gamla tanten bakom disken kom springande ut efter oss, men vi var alldeles för snabba för henne. Vi satte av längs gatan och Stephen ledde kören: "Vi är ledarrasen, Sieg Heil! Vi är ledarrasen, Sieg Heil!" medan hon stod under en gatlykta och knöt näven mot oss. Det var häftigt.
   Det var senare samma kväll, när vi gick vidare och pratade om hur bra det hade varit, och om att vi borde gå tillbaka dit någon annan kväll, som vi ramlade på det här lilla smutsiga skyltfönstret med det konstiga namnet över. Ingen av oss andra la märke till det, men Stephen gjorde det — vilket är orsaken till att det är han som är ledaren antar jag.
   "Kolla", sa han. "Dave, Milly, Les. Kolla det där. Namnet. Är inte det ett judenamn?"
   Terry stavade det: "M O N V I S. Monvis. Tja, det är inte engelska, eller va?"
   Vi stod där på trottoaren allihop, i den bitande vinden. Det blåste som knivar genom mina byxor och min tröja. Ibland kan det vara ett helvete att följa modet. Jag skulle kunnat ge min vänstra arm för att ha en jacka just då. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att få mina tänder att sluta skallra.
   "Absolut inte"; sa Leslie. "Det där är ett judenamn, jag lovar. Det måste det vara, eller hur? Det är ett judenamn."
   "Vad är det han säljer för nåt?" sa Stephen. "Fönstret är så in i helsike skitigt att man inte ens kan se igenom det. Vad är det han säljer för nåt?"
   Vi kröp upp alldeles intill fönstret allihop. Det var smutsigt, det var täckt med lort. På insidan också. Där låg några gamla armbandsur, och skräpbitar, och ett par större klockor. Alltihop var täckt av damm, och prislapparna alldeles gula, och de uppstaplade lådorna med bilder på också.
   "Vilken skitig gammal djävel", sa Leslie. "Han är jude, det är helt klart. Rent ut sagt så passar dom inte i det här landet. Dom är bara skit."
   Det lyste en lampa inne i affären, och skenet föll över bakstycket till skyltningen och ner i fönstret. Jag fick en ingivelse och sa: "Kom så går vi in. Vi kan ta en titt på hur där ser ut."
   Alla såg på varandra som om dom plötsligt blivit rädda. Jag frös. Plötsligt ville jag gå in. Jag eggade på dom.
   "Kom igen, kom igen", sa jag. "Ni är väl inte för fega va? Ni är inte rädda för en gammal jude?"
   "Det är nog inte öppet", sa Dave. "Det är sent. Klockan är nästan nio."
   Jag satte handen på dörrhandtaget och vred runt. Dörren öppnades. Som ingenting. Det hördes ett skarpt ding när en gammalmodig klocka slog. Innan dom andra hade en chans att hejda mig gick jag in. Vad kunde dom göra? Dom följde med. Som får. Jag gillade det.
   Inne i affären var det världskonstigt. Den var liten, och dunkel, och proppfull med stora dammiga kartonger i högar. Dom var överallt. Och längst in var en liten disk. Halva ungefär var gjord av trä, resten av glas. Det var en skyltdisk. Under glaset låg flera gamla armbandsur. Luktade lite, gjorde stället. Som skolköket efter att alla ätit. Smutsigt.
   När dom andra hade kommit in och stängt dörren så bara stod vi där utan att veta vad vi skulle göra först. Ingen sa någonting, och vi tittade runt, och undrade vad som skulle hända. Jag njöt av värmen, men jag började bli lite nervös också liksom. Kanske den här Monvis inte hade hört klockan eller något. Kanske han var döv.
   Men just då så hörde vi ett hasande ljud. Sedan gick ett dörrhandtag runt. Och sedan syntes den här gamla kufen. Han stod i dörröppningen en kort stund, och sedan hasade han in i affären.
   Jodå, han var jude, det var han. Han var som någonting från en gammal film på teve. Han var mager, och krokig, och såg gammal ut, och han gick med en käpp. Han var inte liten direkt — han skulle ha varit ganska lång om han stått rak faktiskt — och hans händer och armarna var ganska kraftiga och muskulösa. Men han var väldigt invalidiserad.
   Ingen sa någonting, inte ens nu. Han hasade framåt tills han var alldeles bakom disken, under den dammiga glödlampan som hängde ner från taket. Sedan kikade han på oss.
   "Jaha, pojkar?" sa han. "Vad vill ni. Kan jag hjälpa till med något?"
   Han hade en lustig röst. Man kunde säga att han var utlänning meddetsamma. Han uttalade V som F och han väste på S:en. Han hade glasögon, och han tittade över dom, som en ödla. Hyn i ansiktet var gul, alldeles rynkig. Och rynkorna var skuggiga, mörka och fårade, som om de vore fyllda med smuts. Han var hemsk.
   "Köper ni klockor?" frågade Stephen. Han röst lät inte helt stadig, som om han inte riktigt visste vad han skulle göra.
   Den gamle juden kikade över glasögonbågarna mot honom.
   "Visa mej", sa han.
   Stephen svalde, och sneglade på resten av oss. Jag log lite mot honom.
   "Ni är jude, eller hur mister?" sa Stephen. Rösten lät plötsligt stark. Han lät riktigt fräck. "Ni är en judedjävel, eller hur? Vi ska slå sönder affären, gubbe."
   Den gamle mannen blinkade. Stephen gick ända fram till disken och pekade på klockorna under glaset.
   "Ge mej några av dom där klockorna, judedjävel", sa han. "Eller också så slår vi sönder affären."
   Den gamle mannen höjde sin vänsterhand mot glasögonen och tryckte sakta tillbaka dom längs näsan. Dom var tjocka. Dom fick hans ögon att se jättestora och konstiga ut. Han stirrade på Stephen genom dom.
   "Gå härifrån pojk lilla", sa han. "Gå härifrån innan jag gör dej illa."
   "Dåså", sa Stephen. "Ni bad om det, för fan."
   Han lyfte knytnäven över huvudet och slog sedan ner den i disken. Men glaset gick inte sönder. Hans knytnäve studsade upp och jag hörde hur han flämtade till av smärta. Han grep om handleden och försökte låta bli att visa hur ont det gjorde. Han bet sig i underläppen, hårt.
   Leslie och David visste inte vad dom skulle göra. Terry släppte ifrån sig ett underligt ljud. Då fick jag en strålande idé.
   Jag kastade mig över mot dörren, slet upp den och tittade ut. Sen drog jag in huvudet igen, och uppträdde som om jag var rädd.
   "Det är snuten", viskade jag. "Snabbt, Stephen, allihop. Jag hörde sirener. Det är snuten."
   Alla for iväg mot dörren. Vi rusade ut på gatan och slängde igen dörren efter oss. Vi flydde ner längs den allt mörkare gatan och runt hörnet. Vi stannade inte på evigheter. Vi flåsade nästan så vi exploderade. Det kändes bra. Jag hade räddat situationen. När vi hade stannat på en ödetomt och kunde andas igen så svor Stephen i evigheter. Sedan gjorde vi upp en plan. För att ge igen. Manny Monvis var lika med död.

Under ett par veckor höll vi Mannys affär under uppsikt — det var vad vi kallade honom, jag vet inte varför — och det var kul för på det viset hade vi något riktigt att göra. Vi gick alltid dit efter att det hade blivit mörkt, och vi listade ut exakt vilka fönster som var hans på baksidan, och vilken gränd som gick till hans bakgård, vilka skjul som var hans och allt annat. Vi gjorde det som en militär operation, och vi gick aldrig mer nära framsidan, utifall att han skulle få syn på oss och förstå att någonting var på gång.
   Så vitt vi kunde se — och det tog evigheter innan vi var säkra — så bodde den gamle juden ensam. Det fanns inga tecken på några djur heller, ingen hund eller katt, än mindre några människor. Vi kunde stå i gathörnet i timmar i sträck en del kvällar, men vi såg aldrig någon gå in i affären heller. Om han sålde någonting så måste han gjort det medan vi var i skolan, på dagen. Men kanske han aldrig gjorde det. Stället var smutsigt så det räckte, absolut. Kanske aldrig någon gick in där överhuvudtaget.
   "Men han måste ha stålar", sa Terry, en mörk kväll. "Det är helt klart, eller hur? Jag menar, han är ju guldsmed? Alla dom där klockorna och allt det. Han måste ha stålar undanlagda. Jag tror —".
   Stephen avbröt honom: "Klart han har stålar, dumskalle, han är jude, eller hur? Han är en blodsugare, det är en rutten sammansvärjning, det är dom som regerar världen. Men det är inte det vi är ute efter. Det är att ge tillbaka. Det är att visa honom att han inte har någon rätt att bo här. Det här är vårt land, och vi vill inte ha några av hans skitiga sort här. Det är bara det."
   "Japp", sa Terry som egentligen gillade det här med pengar. "Ja, visst är det därför Stephen. Men vi snor stålarna också, eller hur? Vi snor bytet med?"
   David skrattade.
   "Du är som en jude själv, Terry", sa han. "Vi gör det för Storbritannien, fattar du? Räcker inte det?"
   Men när tidpunkten för det verkliga inbrottet närmade sig så var det ingen som sa emot längre. Det var så spännande så ingen frågade varför. Vi skulle in. Vi kunde bestämma vad vi skulle göra när vi väl var där. Men en sak — Stephen såg till att vi allihop hade sprayfärg och tuschpennor på oss. För att fixa väggarna. Vi skulle lämna spår efter oss ...
   Vi skulle bli tvungna att ta oss in sent, vad som än hände. För hur länge vi än höll utkik, så stängde Manny aldrig affären före kvart i nio, och ibland ännu senare. Men när han hade låst gick han och lade sig nästan meddetsamma. Alla ljusen på nedervåningen släcktes, och ett på övervåningen tändes. Sedan släcktes det ungefär tio minuter senare. Vi beslöt att vi skulle ta oss in en halvtimme efter det.
   Kvällen som Stephen valde var mörkare än armhålan på en häxa, som Leslie uttryckte det. Det var kallt, och regnet föll i stora kalla slaskiga droppar. Vi hade väntat i gränden på baksidan i sådär tjugo minuter när lamporna på bottenvåningen släcktes, och vi hade nästan frusit ihjäl. När badrumslampan väl var släckt så hade vi glömt allt om den där halvtimmen. Vi gav oss av efter sådär sju minuter, om ens det. Han låg säkert och snusade redan i vilket fall som helst. Om inte ... vad spelade det för roll?
   Inget tvivel om saken, vi var nervösa. Jag var skräckslagen, men jag tänkte att Terry måste vara ännu räddare. Jag hade trott en stund att han var ute efter en ursäkt att kunna smita innan Stephen sa att det var dags. Han snörvlade hela tiden, och grymtade som om han hade ont. Jag kände igen det, han skulle säja att han hade fått influensa och sticka. Men han väntade lite för länge.
   "Okey", sa Stephen. "Nu. Och glöm inte — när ni kluddar på väggarna, ställ inte ner ficklamporna på golvet och lämna dom där. Fingeravtryck, ni vet. Vi får inte lämna några spår."
   Vi sköt upp den skrangliga gamla grinden och tryckte upp oss i skuggan av trädgårdsmuren. Marken var mjuk och lerig under fötterna, och det luktade starkt av sopor. Muren var slemmig också, men vi var tvungna att hålla oss vansinnigt nära. Mitt i trädgården var det ganska ljust, på grund av en gatlykta femtio meter bort. Vi ville inte ta risken att någon granne skulle se oss och ringa snuten.
   När vi nådde fram till baksidan på huset så samlades vi runt det påbyggda köket. Det var gott skydd, och Les höll för sin ficklampa på ett speciellt sätt så vi kunde hitta ett lite säkrare sätt att ta oss in i huset. Men det var inget svårt alls. Där var ett fönster som öppnades som en dörr, inte den där sorten som man skjuter upp. Ramen var rutten och den gick sönder skitlätt. Det lät lite, men inte så mycket. Efter att ha lyssnat i ett par minuter klättrade Stephen in. Han drog försiktigt undan regeln och öppnade bakdörren. En minut till och vi var inne allihop, borta från det iskalla regnet. Enkelt.
   Vi tog oss in i ett större rum, och tände våra ficklampor. Gardinerna var fördragna så det var ganska säkert. Sedan bara stod vi där och tittade.
   "Jösses", viskade Terry. "Det är inte mycket att hurra för, va."
   Det var det inte, det var ungefär som hos alla andra. Där fanns två stor- a fåtöljer, och en bred låg soffa. Längs en vägg stod ett piano med högar av tidningar ovanpå, precis som hos min faster Mim. På en vägg hängde en tavla, över öppna spisen, en smutsig gammal matta på golvet, och ett träbord med smutsfläckar.
   "Tja, det är inte så illa", sa jag. "Jag menar, jag har sett vä ..." "Håll käften i alla fall", viskade Stephen. "Vi sprider oss och söker igenom det här gamla judebygget. Kolla efter om det är någonting att sno eller slå sönder." Vi fortsatte in i nästa rum allihop, och lyste med ficklamporna överallt. Vad Stephen än hade sagt så var det ingen risk att vi skulle sprida ut oss. Jag vet inte riktigt varför, för nu när vi var inne så tror jag inte att någon av oss var direkt rädd längre. Men vi var knappast avslappnade heller, för den delen.
   Vi var besvikna. Det var inget speciellt med något av rummen, eller ens ovanligt. Lukten kom inte så mycket från smuts som från åratal av damm. Och fukt. Jag kände igen den där lukten, från den ena toaletten hemma hos oss. Jag slår vad om att det fanns mögel någonstans, på någon av väggarna. Precis som hemma. Efter ett tag var vi inte så tysta längre, men det hände fortfarande inte någonting. Stephen sprutade hakkorset på ett par väggar och skrev "Judedjävel Åk Hem" i taket med röd sprayfärg, men annars var det ganska tråkigt alltihop.
   Sedan gick vi uppför trappan. Och katastrofen inträffade. Det var Davids idé, eller han var i alla fall den som startade det. Han stod längst ner i trappan och lyste upp med sin ficklampa.
   "Kom igen, Stephen", viskade han. "Vi går in i lejonkulan." Terry, som stod bredvid mig, flämtade till. Det gick runt i magen på mig. Ingen rörde sig.
   "Kom igen", fortsatte Dave ivrigt. "Ni är väl inte fega va? Inte rädda för någon gammal jude?"
   Stephen föste plötsligt undan honom och gick först. Trappstegen knakade som galna. När han kom högst upp lyste han ner och viskade: "Kom då. Siste man upp är en mes!"
   Det var Terry. Han darrade som ett asplöv. Men jag var inte så långt ifrån det jag heller. Om jag hade varit pojke så hade jag nog stuckit. Men jag var flicka, jag var tvungen att visa dom, eller hur? Svetten rann i strömmar.
   Vi smög in i rummet till vänster som ett gäng straffångar. Ingen sa mycket. Det var ett stort rum, dubbelt så stort som ett vanligt sovrum, och det fanns inga möbler där. Det var bara fyllt med lådor, gamla och smutsiga, ingenting annat. Jag började må illa.
   "Vi borde sätta eld på dom", sa Stephen. "Vi skulle kunna stapla upp dom här lådorna på varandra och sätta en tändsticka till dom. Då skulle den gamle —"
   Han avbröt sig. Det hördes något utanför dörren. Ett knak. Det hördes mycket tydligt.
   "Herre Gud!" gnällde Terry "Åh H —"
   "Håll käften!" viskade Les.
   "Släck fick —", sa Stephen.
   Vi såg en mager gammal hand komma runt dörrkarmen i springan. Den var som en jättestor grå spindel. Jag drog mig snabbt bakåt, och så hördes ett klick.
   I ljuset, en kort stund, måste vi ha sett ut som ett gäng livrädda skolungar. Dörren öppnades helt och så stod den gamle mannen där. Han hade en lång vit nattskjorta på sig, och var krokryggig som vanligt, med käppen i handen. Han hade till och med glasögonen på sig, dom var tryckta ända upp, och hans ögon såg stora och simmiga ut.
   "Dåliga pojkar", sa han, med sin konstiga röst. "Stygga, stygga, pojkar."
   Det som hände sedan hände så fort att jag inte förstod allt. Stephen, tror jag, kastade sin ficklampa, och den krossades mot dörrkarmen vid den gamle mannens ansikte. Någon — Terry antar jag — kved till. Sedan följde en väldig rusning mot dörren. Jag sveptes med. Jag var del av det, det var underligt. Jag hade en känsla av att liksom spränga igenom dörren, törna rakt in i den gamle mannen och slå i trappräcket.
   Sedan hördes ett väldigt knastrande, fötter som klapprade mot bräder, några vilda rop och trä som splittrades. Plötsligt föll jag, och skrek av skräck. Det hördes ett hemskt brak vid sidan av mig, och sedan ett ännu värre när någon landade på mig. Trappräcket hade gått sönder.
   Jag måste ha svimmat. När jag vaknade till liv igen kunde jag inte höra något annat ljud än mina egna andetag. Någonting surrade i öronen, inuti huvudet. Jag kände mig fruktansvärd. Lamslagen. Trött. Mådde illa. Men det låg någonting under mig. Något vitt och mjukt. Det var den gamle juden.
   Jag låg där en liten stund innan jag försökte röra på mig. Jag försökte komma underfund med om alla delar av mig var hela, om jag fortfarande satt ihop. Plötsligt drabbas jag av tanken att jag låg på en död människa. En mördad kropp! Och vilken sekund som helst skulle säkert polisen vara där.
   Dom hade stuckit. Dom hade lämnat mig åt mitt öde. Mitt gäng. Mina modiga kamrater.
   Jag gjorde ett försök att resa mig upp utan att röra vid kroppen allt för mycket. Jag kunde se väggen i ljuset som föll ner uppifrån, och jag försökte ta stöd mot den för att komma upp, hellre än att ta stöd med handen mot kroppen. Men jag kom inte långt. Min fotled satt fast. Jag kunde inte komma någonstans. När jag upptäckte vad det var som höll fast den skrek jag till. Det var en hand. En krokig smutsig hand. Den gamle mannens hand. Han höll fast mig i benet.
   Plötsligt började jag försöka ta mig loss. Jag fick panik och blev som galen. Jag slet och drog. Efter ungefär två minuter låg jag platt på magen, utsträckt så långt ner i hallen och ifrån kroppen som jag kunde komma. Jag drog kroppen så den också blev utsträckt, även om den fortfarande var krokig, nacken var nog bruten. Men greppet lossnade aldrig. Jag snyftade av rädsla, utmattad. Till slut blev jag bara slapp och blev liggande.
   Och då talade kroppen till mig.
   "Hur gammal är du, pojk lilla?" sa den, och rösten lät hes och flämtande. "Hur gammal?"
   Jag sa inte ett ljud. Jag var spänd, alldeles utom mig av nervositet. Greppet om min fotled lossnade inte, släpptes inte eller hårdnade. Kroppen suckade.
   "När jag var i din ålder, pojk", sa rösten, "bodde jag i Polen. När kriget kom blev jag budbärare i polska armén. Först invaderade nazisterna oss, sedan ryssarna. Dom mördade alla våra officerare i skogen vid Katyn, och dom satte oss i läger, dom av oss som hade tur. Fram till den dag då dom frigav oss och skickade oss söder och öster ut för att gå in i brittiska armén. Deras allierade, deras nyvunna allierade. Britterna gav oss smörgåsar, ja det minns jag, det var underbart. Alltid te och smörgåsar. Och sen ordentliga jackor och byxor, gevär, pansarvagnar. Dom sa till oss: 'Polska män, här har ni pansarvagnar. Om en månad ska vi ge oss av till Afrika och döda tyskarna. Följ med oss'. Det gjorde vi."
   Jag låg där, utan att röra mig, bara förvirrad. Jag undrade varför han berättade det för mig. Det verkade inte särskilt vettigt. Men det var inte klokt när man tänkte på alltihop, eller hur? Att han slogs i ett krig för oss och allt det där. Stephen sa att dom aldrig gjorde det. Han sa att dom var fegisar. En fånig fråga flög ur mig.
   "Är ni död, mister?" sa jag. "Er nacke är alldeles böjd."
   Och sedan upptäckte jag det. Greppet hade lossnat. Han höll nästan inte i mig alls längre. Jag kunde lätt dra loss foten, med ett litet ryck. Han hade släppt mig.
   "Min kropp är alldeles böjd", sa han. "Min pansarvagn exploderade i Nordafrika. Men jag hade dödat mina nazister. Det var tillräckligt. Pojk lilla? Varför är du så dum?"
   "Jag är inte någon pojke, jag är flicka", sa jag. Jag skämdes, det kom bara över mig. "Jag tillhör egentligen inte gänget", sa jag. "Jag brukar bara följa med dom, liksom. Jag menade inte att göra er illa."
   Han släppte ifrån sig ett ljud som kunde varit ett skratt.
   "Jaja", sa han. "Det får mej att känna mej bättre". Han tog bort handen från min fotled. "Gå nu, flicka lilla, jag vill vila mig."
   "Jag ska hämta en läkare", sa jag. "Jag ska ringa efter ambulans." Jag stod upp, alldeles darrig. Det gjorde ont överallt. Men jag brydde mig inte om det. Jag kände mig hemsk, jag var tvungen att kalla på hjälp.
   Det lustiga ljudet hördes igen.
   "Fascisten förvandlades till en god samarit", sa han. "Det låter inte särskilt trovärdigt."
   Jag förstod inte vad han menade, inte helt, men jag kunde räkna ut det. Han bad mig sticka därifrån.
   "Men ni kommer att dö", sa jag. "Det är kallt och hemskt. Ni kommer att dö."
   Han slog upp ögonen, och dom vandrade liksom runt innan han hittade mig. Han lyfte upp händerna, som om han skulle trycka upp sina glasögon, men stannade sedan. Dom var borta.
   "Ja", sa han. "Jag kommer att dö. Men inte idag. Och inte i morgon heller. Hitler kunde inte döda mej, flicka lilla. Det är inte stor risk att du och dina vänner skulle kunna det, eller hur? Ni fascistungar med ert lilla påhäng!" Han gjorde en paus. "Hitler hade ett påhäng", sa han. "Visste du om det? Hon hette Eva Braun. Han gick med på att gifta sej med henne samma dag som han tog livet av sej som en hund. Så att hennes namn också skulle kunna stinka i historien tillsammans med hans."
   Han slöt ögonen. Han såg liksom fridfull ut.
   "Mr Monvis", sa jag. Det slapp ur mig. Jag måste hjälpa honom, han måste låta mig hjälpa honom, det var inte rättvist. "Mr Monvis!"
   "Berätta det för dina vänner, lilla påhäng", sa han, "att Hitler förlorade kriget. Det är det hans beundrare alltid glömmer, för dom måste. Sieg Heil var deras slagord, och Hitler förlorade kriget. Sieg Heil! Det är väl lustigt, tycker du inte?"
   Jag föll på knä bredvid honom. Jag hade sagt det massor av gånger, det hade vi allihop. Men jag visste inte vad det betydde, trots det. Inte dom andra heller, insåg jag. Annars skulle dom ha berättat det för mig. Men jag kunde ju knappast fråga honom, eller hur? Jag bara kunde inte. Jag höll fram handen och rörde vid hans ansikte. Och han slog upp ögonen.
   "Åtta millioner tyskar döda, och en stank i historiens näsborre", sa han. "Det är vad han gav dom, det var hans stora gåva till Tyskland, det är vad som händer fascister. Alla. Alltid."
   Han log.
   "Och du", sa han. "Är ett påhäng. Som lilla Eva Braun. Sieg Heil."
   Hans leende dog bort, men hans ögon var fortfarande öppna. Jag öppnade munnen för att säga något, men ändrade mig. Jag tog handen från det veckade gula ansiktet och reste mig.
   Jag gick och ringde efter ambulans.

Ur "Ett eländigt ställe", Författarlaget 1988 Översättning Helen Vigil.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki