FANDOM



Av Stephen King

—Där far det där Toddfruntimret, sa jag.
   Homer Buckland betraktade den lilla Jaguaren som susade förbi och nickade. Kvinnan höjde handen till hälsning mot honom. Homer nickade åt henne med sitt stora lurviga huvud men höjde inte handen till svar. Familjen Todd hade ett stort sommarhus vid Castle Lake och Homer hade varit deras gårdskarl sedan urminnes tider. Jag hade fått uppfattningen att han tyckte lika illa om Worth Todds andra fru som han hade tyckt bra om 'Phelia Todd, den första.
   Detta hände för omkring två år sedan och vi satt på ljugarbänken utanför Bells handelsbod, jag med en apelsinläsk i handen och Homer med ett glas mineralvatten. Det var i oktober, som är en lugn och fridfull tid i Castle Rock. Många utnyttjar fortfarande sina ställen vid sjön över veckosluten, men det yviga sällskapslivet på sommaren med allt festande är över och jägarna med sina stora bössor och dyrbara jakttillstånd för utsocknes fastnålade vid sina orangefärgade mössor har ännu inte börjat komma till staden. Skörden är i stort sett klar. Nätterna är svala, vilket är bra för sömnen, och gamla leder som mina har ännu inte börjat klaga. I oktober är himlen över sjön fortfarande ganska ljus, med de där vita molnen som rör sig så långsamt; jag tycker om att de ser så flata ut på undersidan och att de är lite gråa där, som skuggan av en kommande solnedgång, och jag kan sitta och titta på hur solen glittrar i vattnet och inte tycka att det är tråkigt en sekund. Det är i oktober, då jag sitter där på ljugarbänken utanför Bells och ser på sjön långt borta, som jag önskar att jag fortfarande rökte.
   —Hon kör inte så fort som 'Phelia, sa Homer. Jag minns att jag brukade tänka på vilket gammaldags namn hon hade för att vara en kvinna som kunde få upp en bil i en sådan fart som hon kunde. Sommargäster som Todds är inte på något sätt så intressanta för urbefolkningen i små städer i Maine som de själva tror. Urbefolkningen föredrar sina egna historier om kärlek och hat och sina egna skandaler och skandalrykten. När den där textilkillen från Amesbury sköt sig, fann Estonia Corbridge att hon efter en vecka eller så inte ens kunde få en gratislunch på historien om hur hon hade funnit honom med pistolen fortfarande kvar i den stelnande handen. Men folk har ännu inte slutat prata om Joe Camber som blev dödad av sin egen hund.
   Nåja, det spelar ingen roll. Det är bara det att vi spelar i olika divisioner. Sommargästerna, det är finlirarna, medan vi andra bara håller på med sparka och spring. Ändå blev det en hel del uppståndelse i trakten när Ophelia Todd försvann då 1973. Ophelia var en genuint trevlig kvinna, och hon hade gjort en hel del för staden. Hon arbetade med att samla in pengar till Skolbiblioteket, hon hjälpte till att rusta upp Krigsmonumentet och annat i den stilen. Man talar om att skaffa fram pengar, och deras ögon lyser upp och börjar tindra. Man talar om att skaffa pengar och de tillsätter en kommitté och utnämner en sekreterare och sätter ihop en dagordning. Sådant gillar de. Men om man talar om att sätta till tid (utöver till det som verkar vara en enda lång hejdundrande blandning av cocktailparty och kommittémöte) så går det sämre. Det verkar som om tid vore något som sommarfolket lägger stor vikt vid. De lägger undan den, och om de kunde lägga den i burkar som konserver skulle de göra det. Men 'Phelia Todd verkade villig att lägga ut tid, att stå bakom disken på biblioteket, lika väl som samla ihop pengar till det. När det handlade om att använda skurtrasor och lägga ned svett och möda på Krigsmonumentet så var 'Phelia på plats, sida vid sida med kvinnorna i staden, som hade förlorat sina söner i tre olika krig, iförd en overall och med håret uppsatt i en schalett. Och när ungarna behövde skjuts till simskolan på sommaren kunde man ge sig den på att man såg henne i full fart längs Landing Road med det bakre utrymmet i Worth Todds stora blänkande pickup fullt av ungar. En bra kvinna. Inte en kvinna från trakten, men en bra kvinna. Och när hon försvann blev folk oroliga. Inte så att man sörjde, för att försvinna är ju inte detsamma som att dö. Det är inte som att hugga av någonting med en köttyxa; det är mer som om någonting rinner ner i avloppet, men så sakta att man inte vet att det är borta förrän långt efter det att det är det.
   —De' va' en. Mercedes hon körde, sa Homer som svar på en fråga som jag inte hade ställt. En tvåsitsig sportvagn. Todd köpte den åt henne sextiofyra eller sextiofem, tror jag. Kommer du ihåg hur hon skjutsade ungarna till sjön under alla år de hade barnsimskolan?
   —Jomen.
   —Hon körde aldrig mer än sextifem, och det gilla' rom inte där bak. Man reta' henne. Men den kvinnan hade bly i gaspedalsfoten och kullager i vristen.
   Det brukade vara så att Homer aldrig talade om sommarfolket. Men så hade hans fru dött. Fem år sedan var det. Hon höll på och plöjde en sluttning och traktorn välte över henne och Homer tog illa vid sig. Han sörjde i två år eller så och sedan verkade det som om han kände sig bättre. Men han var inte densamme. Det verkade som om han väntade på att något skulle hända, väntade på nästa sak. Man kunde gå förbi hans prydliga hus i i skymningen ibland, och där satt han på verandan och rökte sin pipa med ett glas mineralvatten på räcket, och solnedgången glimmade i ögonen på honom och röken virvlade runt huvudet och det kunde falla sig så att man tänkte — det gjorde i alla fall jag — att Homer väntar att nästa sak ska hända. Det störde mig mer än jag ville erkänna, och till slut bestämde jag mig för att ifall det hade varit jag så skulle jag inte ha väntat på att nästa sak skulle hända, som en brudgum som har satt på sig jacketten och äntligen fått flugan att sitta bra och bara sitter där på en säng i övervåningen i sitt hus och stirrar ömsom på sig själv i spegeln, ömsom på klockan på spiselkransen och väntar på att den ska bli elva så att han kan gifta sig. Om det hade varit jag skulle jag inte ha väntat på att nästa sak skulle hända, jag hade väntat på den sista.
   Men under dessa väntans tider — som slutade med att Homer flyttade till Vermont följande år — talade han ibland om dessa människor. Med mig, och med några få andra.
   —Hon åkte inte fort ens med sin man, såvitt jag vet. Men när jag åkte med henne fick hon verkligen den där Mercedesen att tända på alla cylindrar.
   En kille körde in vid bensinstationen och började tanka. Bilen hade Massachusettsskylt.
   —Det var ingen av de där nya sportbilarna som kör på blyfri bensin och får stopp varenda gång man trampar gasen i botten; det var en av de gamla, och hastighetsmätaren gick till tvåhundrafemtio. Den hade en Lustig brun färg och jag frågade henne en gång vad man kallade den färgen och hon sa "champagne" .
   —"Så smakfullt " , sa jag och hon skrattade så hon höll på att gå i bitar. Du vet, jag gillar en kvinna som kan skratta utan att man precis behöver peka ut för henne vad som är det roliga.
   Mannen vid bensinstationen hade slutat fylla på bensin.
   —Gokväll, gubbar, säger han när han går uppför trappan.
   —Goddag själv, säger jag och han går in.
   —'Phelia letade alltid efter genvägar, fortsatte Homer som om han aldrig hade blivit avbruten. Den kvinnan var tokig i genvägar. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hon sa att om man kan tjäna tillräckligt med väg, så tjänar man tid också. Hon sa att det hade varit hennes fars rättesnöre i livet. Han var försäljare, alltid ute på vägarna, och hon åkte med honom när det gick för sig och han letade alltid efter den kortaste vägen. Så hon fick samma vanor.
   —Jag frågade henne en gång om det inte var lustigt på sätt och vis — å ena sidan tillbringade hon tiden med att putsa den där gamla statyn på Torget och ta småttingarna till simskolan istället för att spela tennis och bada och dricka som en normal sommargäst, och å andra sidan hade hon varit så angelägen om att tjäna en kvart på sträckan härifrån och till Fryeburg att hon förmodligen låg sömnlös på natten och tänkte på det. Det verkade som de två sakerna gick stick i stäv, om du fattar vad jag menar. Men hon ser bara på mig och säger "Jag gillar att hjälpa till, Homer. Jag gillar att köra bil också — i alla fall ibland, när det är en utmaning men jag gillar inte den tid det tar. Det är som att laga kläder, ibland fållar man upp ordentligt och ibland låter man det hänga fram. Förstår du vad jag menar."
   "Jag antar det, frun" , säger jag, lite tvivlande så att säga.
   "Om min uppfattning om hur man har riktigt trevligt vore att sitta bakom ratten hela tiden, så skulle jag leta efter senvägar" , säger hon och det tyckte jag var så roligt att jag måste skratta.
   Killen från Massachusetts kom ut ur handelsboden med ett sexpack i ena handen och några lotter i den andra.
   —Hoppas ni får ett trevligt veckoslut, säger Homer.
   —Det har jag alltid, säger killen från Massachusetts. Jag önskar bara att jag hade råd att bo här året om.
   —Nåja, vi ska hålla allt i gott skick tills ni får det, säger Homer och killen skrattar.
   Vi tittade efter honom när han for sin väg, på väg någonstans, med den där Massachusettsskylten synlig. Den var grön. Min Marcy säger att det är sådana som Bilregistret i Massachusetts ger till förare som inte varit med om en enda olycka i den där underliga, argsinta, ångande staten, på två hela år. Om man har råkat ut för någonting, säger hon, så måste man ha en röd så att folk har vett att hålla sig undan för en när de ser en komma rullande.
   —De var från den här staten, vet du, båda två. sa Homer som om killen från Massachusetts hade påmint honom om detta faktum .
   —Jag skulle tro att jag har hört det, sa jag.
   —Todds är i stort sett de enda fåglar vi har som flyger mot norr om vintern. Den där nya ser inte ut som om hon tyckte så mycket om att flyga norrut.
   Han läppjade på mineralvattnet och försjönk i tystnad ett ögonblick, satt och tänkte.
   —Hon hade i alla fall inget mot det, ska du veta, sa Homer. Åtminstone bedömer jag det som att hon inte hade det, även om hon brukade klaga något fruktansvärt. Klagandet var bara ett sätt för henne att förklara varför hon alltid letade efter en genväg.
   —Och du menar att hennes man inte hade något emot att hon for omkring på varenda jävla skogsväg härifrån och till Bangor bara för att kolla om den var en tiondels kilometer kortare?
   —Han sket fullständigt i det, sa Homer korthugget, och reste sig och gick in i handelsboden. Där ser du, Owens, sa jag till mig själv, du vet ju att man inte ska fråga honom om någonting när han är i berättartagen, och du bara braka' på och fråga' och så paja' du en historia som börja' se lovande ut.
   Jag satt där och vände ansiktet mot solen och efter omkring tio minuter kom han ut med ett kokt ägg och slog sig ned. Han åt upp det och jag såg till att inte fråga någonting och vattnet på Castle Lake glittrade lika blått som om det hade varit någonting i en skattsökarberättelse. När Homer hade ätit upp ägget och tagit en munfull mineralvatten fortsatte han. Jag var förvånad, men sa fortfarande ingenting. Det skulle inte ha varit klokt.
   —De hade två eller tre klumpar rullande skrot, sa han. Det var en Cadillac och hans pickup och så var det hennes lilla snabba djävel till Mercedes. Vissa vintrar lämnade han kvar pickupen ifall de skulle vilja komma ner hit och åka lite skidor. För det mesta körde han sin Caddy hem när sommaren var över och hon tog sin lilla sportbil.
   Jag nickade, men sa ingenting. Sanningen var den att jag var rädd att ta risken med ytterligare någon kommentar. Senare tänkte jag att det skulle ha behövts många kommentarer för att få tyst på Homer Buckland den dagen. Han hade väntat länge på att få berätta historien om mrs Todds genväg.
   —Hennes lilla kärra hade en särskild vägmätare som visade hur lång varje åktur var, och varenda gång hon gav sig av från Castle Lake till Bangor så. satte hon den på 000-komma-0 och lät den rulla till vad det nu kunde bli. Hon hade gjort det till en sport och brukade reta mig med det.
   Han gjorde en paus och tänkte tillbaka på det.
   —Nej, riktigt så var det inte.
   Han gjorde ytterligare en paus och små linjer syntes i pannan på honom, som stegpinnar på en biblioteksstege.
   —Hon låtsades att det var en sport för henne, men det var blodigt allvar. Lika mycket allvar som något annat i alla fall. Han gjorde en rörelse med handen och jag antar att han tänkte på den äkta mannen. Handskfacket på det där lilla snabbåket var fullt av kartor och det låg ännu fler i bak där det brukar vara säten i en vanlig bil. En del var sådana där kartor som man får på bensinstationer och en del var sidor som hon rivit ur Rand-McNallys Vägatlas; hon hade några kartor från guideböckerna över stråk i Appalacherna och en hel driva med topografiska översiktskartor också. Det var inte bara det att hon hade de där kartorna som fick mig att tro att det var mer än en sport för henne; det var sättet att dra linjer på dem för att markera de vägar hon hade tagit eller i alla fall försökt ta.
   Hon körde fast några gånger också och måste bli lossdragen av någon bonde med traktor och kätting.
   Jag var där en dag och lade plattor i badrummet och satt där med murbruk som vällde upp ur varenda djävla springa man kunde tänka sig — jag drömde inte om annat än plattor och springor som det vällde upp murbruk ur om nätterna — och då kom hon och ställde sig i dörröppningen och pratade med mig om det en ganska lång stund. Jag brukade pika henne för det, men jag var också på sätt och vis intresserad och det var inte bara för att min bror Franklin bott i Bangortrakten en gång och jag åkt de flesta av de där vägarna som hon berättade för mig om. Jag var helt enkelt intresserad, eftersom en man alltid är intresserad av den snabbaste vägen även om han inte alltid har lust att ta den. Är det så med dig också?
   —Jomen, sa jag. Det är något visst med att veta den kortaste vägen även om man tar den längre vägen för att man vet att ens svärmor sitter hemma och väntar. Att ta sig dit snabbt är fåglarnas sak, även om ingen som har ett körkort från Massachusetts verkar känna till den saken. Men att veta hur man tar sig dit snabbt — eller till och med veta hur man tar sig dit på ett sätt som den som sitter bredvid dig i bilen inte känner till — det är det något med.
   —Jo, hon kunde de där vägarna som en scout kan knopar, sa Homer och log sitt breda soliga flin. Hon säger "Vänta lite, vänta lite", som en liten flicka, och jag kan höra genom väggen hur hon rotar igenom sina skrivbordslådor och så kommer hon tillbaka med en liten anteckningsbok som såg ut som om hon hade haft den Länge. Omslaget var tufsigt, vet du, och en del sidor hade lossnat från ringarna på ena sidan.
   "Vägen som Worth brukar ta — som de flesta brukar ta — är Väg 97 till Mechanic Falls, sedan Väg 11 till Lewiston och sedan Interstate till Bangor. 251,6 kilometer."
   Jag nickade.
   "Om man vill slippa att betala på motorvägen — och få en kortare väg — så ska man åka till Mechanic Falls, Väg 11 till Lewiston, Väg 202 till Augusta, sedan Väg 9 genom China Lake och Unity och Haven till Bangor. Det är 233,1 kilometer."
   " Ni tjänar ingen tid på det sättet, frun" , säger jag, "inte genom att åka via Lewiston och Augusta. Även om jag måste erkänna att åkturen längs Old Derry Road till Bangor är väldigt vacker."
   "Om man tjänar tillräckligt mycket väg så börjar man snart tjäna tid också", säger hon. " Och jag har inte sagt att det är den väg jag skulle ta, även om jag har gjort det nog så många gånger; för det mesta kör jag de vägar som andra kör. Vill du höra mer?"
   "Nä" , säger jag, "låt mig bara sitta här ensam i det här förpepprade badrummet och stirra på sprickorna tills jag blir galen."
   "Det finns fyra stora vägar allt som allt" , säger hon. "Den via Väg 2 är 262,9 kilometer. Jag har bara tagit den en gång. För lång"
   "Det är den jag skulle välja om frugan ringde och sa att det var rester till middag" , säger jag, lite lågt liksom.
   "Förlåt?" säger hon.
   "Det var inget", säger jag. "Jag bara pratade med murbruket."
   "Jaså, i så fall. Nå, den fjärde — och det är inte särskilt många som känner till den, även om det är bra väg hela tiden — asfalterad i alla fall — går över Speckled Bird Mountain på 219 till 202 bortom Lewiston. Sedan, om man tar Väg 19, så kan man komma runt Augusta. Sedan tar man Old Derry Road. Den vägen är det bara 207,9 kilometer.
   Jag sa ingenting på en stund, och kanske trodde hon att jag tvivlade på vad hon sa, för då säger hon lite näbbigt "Jag vet att det är svårt att tro, men så är det faktiskt".
   Jag sa att jag antog att det var ungefär riktigt, och jag tänkte — om jag tänker tillbaka i tiden — att det troligen var det. För det var den väg jag oftast tog när jag for ner till Bangor för att hälsa på Franklin medan han fortfarande levde. Man jag hade inte varit åt det hållet på åratal. Tror du att en man bara skulle kunna — hur ska man säga — glömma en väg, Dave?
   Jag höll med. Motorvägen är lätt att tänka på. Efter en stund uppfyller den nästan hela ens sinne, och man grubblar inte över hur man ska kunna ta sig från en plats till en annan utan hur man ska kunna ta sig till den avfartsväg som är närmast. Och det Fick mig att tänka på att det kanske finns massor av vägar som praktiskt taget tigger om att man ska åka dem; vägar med klippväggar på sidorna, riktiga vägar med björnbärsbuskar efter kanterna men ingen som äter bären så när som på fåglarna, och grustag där det hänger rostiga kedjor i en låg båge framför infartsvägarna, och där själva groparna är lika bortglömda som ett barns gamla leksaker, med rallarros som växer på de övergivna och bortglömda sluttningarna. Vägar som är bortglömda av alla utom de människor som bor längs dem och bara tänker på att snabbast möjligt komma av dem och ut på motorvägen där man lätt kan svepa över en kulle och inte behöver kämpa med den. Vi brukar skoja här i Maine om att man inte kan ta sig hit därifrån, men det är möjligt att det är oss man skulle skoja med. Sanningen är den att det förbanne mig finns tusen vägar som man kan ta och att människan bara struntar i det.
   Homer fortsatte.
   —Jag limmade fast plattor hela eftermiddagen i det där varma lilla badrummet och hon stod i dörröppningen hela tiden, med ena foten korsad bakom den andra, barbent, i loafers och khakifärgad kjol och en jumper som var något mörkare. Håret hade hon uppfäst i en hästsvans. Hon måste ha varit trettiofyra eller trettiofem då, men hennes ansikte lystes upp av det hon berättade för mig och jag tyckte att hon såg ut som en skolflicka som var hemma på sommarlov.
   Efter ett tag måste hon ha kommit på hur länge hon stått där och pratat rätt ut i luften för hon säger "Jag måste tråka ihjäl dig, Homer" .
   "Jajamensan" , säger jag. "Jag såg helst att ni gick er väg och lät mig prata med det här förbaskade murbruket i fred."
   "Försök inte göra dig lustig, Homer" , säger hon.
   "Nej, frun, ni tråkar inte ihjäl mig", säger jag
   Och då ler hon bara och sätter igång igen, bläddrar i sin lilla anteckningsbok som en försäljare som kollar sin order. Hon hade de fyra huvudvägarna — nåja, tre egentligen eftersom hon uteslöt Väg 2 redan från början — men hon måste ha haft fyrtio olika vägar som var varianter på dem. Vägar med riksvägsnumrering, vägar utan. Det var så många att det gick runt i huvudet på mig. Och till slut säger hon till mig "Vill du höra vilken som toppar nu, Homer?"
   "Jag antar det" säger jag.
   "Åtminstone toppar än så Länge", säger hon. "Vet du Homer, att det var någon som skrev en artikel i Science Today 1923 och bevisade att ingen människa kunde löpa en engelsk mil på en tid under fyra minuter? Han bevisade det med alla slags beräkningar som grundade sig på den mänskliga lårmuskulaturens maximilängd, maximala steglängd, maximala lungkapacitet, maximala hjärtrytm och en hel del annat också. Jag blev tagen av den där artikeln! Jag blev så tagen att jag gav den till Worth och bad honom ge den till professor Murray vid matematiska fakulteten vid University of Maine. Jag ville få de där siffrorna kollade, eftersom jag var säker på att de måste grunda sig på fel förutsättningar, eller något sådant. Worth trodde förmodligen att jag fått fnatt — 'Ophelia är konstig i skallen' brukar han säga — men han tog dem med sig. Och professor Murray kollade igenom mannens siffror ganska noggrant...och vet du vad, Homer?"
   "Nej, frun".
   "Siffrorna stämde. Mannens bedömningsnormer var välgrundade. Han bevisade den gången, så tidigt som 1923, att ingen människa kan springa en engelsk mil under fyra minuter. Han bevisade det. Men folk gör det varje dag, och vet du vad det innebär?"
   "Nej, frun", sa jag, fast jag hade en aning.
   "Det innebär att ingenting kommer att toppa något i evighet", säger hon. "En dag om världen inte springer i luften dessförinnan — kommer någon att springa en tvåminutersmil. Det kanske kommer att ta hundra år, eller tusen, men det kommer att ske. Eftersom det inte finns något rekord som står sig i evighet. Nollan finns, och evigheten, och döden, men det finns inget definitivt."
   Och där stod hon med ansiktet osminkat och renskrubbat och skinande och med håret bakåtstruket från pannan och liksom sa
   "Försök du bara säga emot om du kan". Men det kunde jag inte. Eftersom jag tror ungefär samma sak. Det liknar ganska mycket det prästen menar, tror jag, när han talar om nåden.
   "Vill du veta vem som toppar nu?" säger hon.
   "Jorå" , säger jag och slutade till och med mura för tillfället. Jag hade kommit fram till badkaret hur som helst och det var ingenting kvar sånär som på de där djävla små hörnen. Hon drog djupt efter andan och satte igång svadan med samma fart som en auktionsförrättare i Gates Falls när han tullat på whiskeyn, och jag kommer inte ihåg allt, men ungefär så här gick det.
   Homer Buckland slöt ögonen för ett ögonblick medan han lät de stora händerna vila alldeles stilla på de långsträckta Låren, med ansiktet vänt uppåt mot solen. Sedan öppnade han ögonen igen och för ett ögonblick tyckte jag att han såg ut som hon, ja det gjorde han, en sjuttio års man som ser ut som en kvinna på trettiofyra som i det ögonblicket såg ut som en collegeflicka på tjugo, och jag kan inte komma ihåg exakt vad han sa, lika lite som han exakt kunde komma ihåg vad hon sa, inte därför att det var speciellt invecklat utan för att jag var så tagen av hur han såg ut när han sa det, men det gick ungefär så här:
   —"Du kör ut Väg 97 och tar sedan av längs Denton Street till Old Townhouse Road och på det sättet kommer du runt centrum i Castle Rock och tillbaka till 97. En och en halv mil längre fram kan man ta en gammal timmerväg ett par kilometer till Town Road 6 som man kan följa till Big Anderson Road via Sites ciderbryggeri. Det finns en genomfartsväg som gamlingarna kallar Bear Road och den leder till 219. När du väl är på andra sidan Speckled Bird Mountain tar du Stanhouse Road, svänger till vänster på Bull Pine Road — det finns en sank bit där men den kan man susa rakt igenom om man har tillräckligt hög fart på grusvägen — och sedan kommer man ut på Väg 106. 106:an skär genom Altons Plantations till Old Derry Road — och där finns det två eller tre skogsvägar som man kan följa och komma ut på Väg 3 alldeles bortom sjukhuset i Derry. Därifrån är det bara sex, sju kilometer till Väg 2 i Etna och så vidare till Bangor."
   Hon gjorde en paus för att få tillbaka andan och tittade sedan på mig. "Vet du hur långt det blir, allt som allt?"
   "Nej, frun", säger jag och tänker i mitt stilla sinne att det låter som åtminstone trehundra kilometer och fyra brustna fjädrar. "Det är 187,3 kilometer", säger hon.
   Jag skrattade. Skrattet bröt fram innan jag hann tänka på att jag kanske sumpade mina chanser om jag ville höra historien till slut. Men Homer flinade själv och nickade.
   —Jag vet. Och du vet att jag inte gillar att gräla med någon, Dave. Men det är en viss skillnad mellan om någon driver lite med en eller försöker lura en till månen.
   "Du tror mig inte" , säger hon
   "Nja, det är svårt att tro, frun", säger jag.
   "Låt det där bruket torka så ska jag visa dig", säger hon. "Du kan göra färdigt bakom badkaret imorgon. Häng med, Homer. Jag ska lägga en lapp till Worth — han kanske inte kommer tillbaka ikväll i alla fall — och du kan ringa din fru! Vi ska slå oss ned vid middagsbordet på Pilot's Grille om — hon tittade på klockan — två timmar och fyrtiofem minuter från och med nu. Och om det tar en minut längre ska jag bjuda dig på en flaska Irish Mist att ta hem. Min pappa hade rätt, förstår du. Tjänar man tillräckligt mycket väg tjänar man också tid om man så måste köra genom vartenda kärr och vartenda träsk i Kennebec County för att göra det. Nå, vad säger du?"
   Hon såg på mig med de bruna ögonen tindrande som lyktor, och det fanns en liten djävel som tittade fram i dem och sa "vänd mösskärmen bakåt, Homer, och kläng upp på den här hästen, jag sitter i fram och du sitter i bak och fan ta den som kommer sist" och hon hade ett flin på läpparna som sa precis samma sak och jag ska säga dig, Dave, att jag ville åka med. Jag ville inte ens göra slut på den där djävla burken med murbruk. Och jag ville sannerligen inte köra det där lilla snabbåket som hon hade. Jag ville bara sitta på passagerarplats och titta på när hon steg in i den, se hur kjolen åkte upp en bit, se hur hon drog ned den över knäna igen eller kanske inte gjorde det, se hennes hår glänsa.
   Hans röst dog bort och plötsligt gav han ifrån sig ett halvkvävt sarkastiskt skratt. Skrattet lät som en hagelbössa som man laddat med grovt salt.
   —Jojo, bara ringa hem till Megan och säga "Du vet 'Phelia Todd, den där kvinnan som du redan är så svartsjuk på att du nästan inte kan se rakt och inte har ett gott ord att säga om? Jo, hon och jag tänkte ta och dra en repa ner till Bangor i den där champagnefärgade lilla djäveln hon har, så vänta inte med middagen." Bara ringa och säga det. Jovisst. Alla gånger.
   Och så skrattade han igen med händerna vilande på låren, lika naturligt som alltid, och jag såg någonting i hans ansikte som var nästan hat och efter ett tag tog han glaset med mineralvatten från räcket och hällde i sig lite.
   —Du åkte inte med då, sa jag.
   —Inte den gången. Han skrattade och den här gången var skrattet snällare.
   —Hon måste ha sett någonting i ansiktet på mig, för det var som om hon blev sig själv igen. Hon slutade se ut som en collegeflicka och såg bara ut som 'Phelia Todd igen. Hon tittade ned på anteckningsboken som om hon inte visste vad det var hon hade haft i handen och lade den bredvid sig, halvt dold bakom kjolen.
   Jag säger "Det är precis vad jag skulle vilja göra, frun, men jag måste göra färdigt det här och min fru har en stek i ugnen till middag" .
   Hon säger "Jag förstår, Homer — jag rycktes bara med lite. Det händer mig ofta. Jämt och ständigt, säger Worth." Sedan var det som om hon rätade på sig och sa "Men erbjudandet står kvar när helst du vill åka. Du skulle till och med kunna skjuta på om vi skulle köra fast någonstans. Det kan vi spara några dollar på". Och så skrattade hon.
   "Det ska jag komma ihåg, frun", säger jag, och hon ser att jag menar det och inte bara är artig.
   "Och innan du börjar tro att etthundraåttiosex kilometer till Bangor är en omöjlighet så tycker jag att du ska ta fram din egen karta och se efter hur många kilometer det är fågelvägen."
   Jag gjorde färdigt golvet och for hem och åt mina rester — det var ingen stek och jag skulle tro att 'Phelia Todd visste det — och när Megan gått och lagt sig tog jag fram min linjal och en penna och min Mobilkarta över staten och gjorde som hon sagt åt mig... för jag hade liksom fått det lite på hjärnan, ser du. Jag drog en rät linje och räknade enligt skalan på kartan. Jag blev inte så lite förvånad. För om man for från Castle Rock däruppe till Bangor, som ett av de där små Piper Cub-planen gör på klara dagar — om man inte behövde bry sig om sjöar och sträckor med skog som tillhörde timmerföretagen och var avspärrade, eller om moras, eller om att ta sig över sjöar där det inte fanns några broar, ja, då var det inte mer än etthundratjugosju kilometer, plus minus en eller annan.
   Jag hoppade till lite.
   —Mät själv om du inte tror mig, sa Homer. Jag visste inte att Maine var så litet innan jag sett det med egna ögon. Han drack lite och sedan vände han blicken mot mig.
   —Det hände sig en gång nästa vår att Megan var borta i New Hampshire och hälsade på sin bror. Jag blev tvungen att gå till , Todds hus för att ta bort stormluckorna och sätta upp myggfönstren och då var hennes lilla snabba rackare till Mercedes där. Hon hade kommit dit ensam.
   Hon kommer till dörren och säger: "Homer, har du kommit för att sätta upp myggfönstren?"
   Och på direkten säger jag: "Nej, frun, jag har kommit för att höra om ni skulle vilja skjutsa mig den kortaste vägen till Bangor."
   Hon tittade på mig utan något som helst uttryck i ansiktet, och jag trodde att hon hade glömt alltihop. Jag kände hur jag började bli röd i ansiktet, så som man brukar bli när man riktigt gått på pumpen. Sedan, just som jag gjorde mig redo att be om ursäkt, spricker hennes ansikte upp i det där flinet igen och hon säger: "Stå bara kvar här tills jag hämtat mina nycklar! Och ändra dig nu inte, Homer!"
   Hon kommer tillbaka en minut senare med dem i handen. "Om vi kör fast så kommer du att få se myggor som är lika stora som trollsländor. "
   "Jag har sett sådana som är stora som sparvar borta i Rangely, frun", säger jag, "och jag skulle gissa att vi båda två är lite för tunga för att bli bortsnappade" .
   Hon skrattar. "Nå, jag har i alla fall varnat dig. Kom an, Homer" .
   "Och om vi inte är där på två timmar och fyrtiofem minuter" säger jag illmarigt, "så skulle ni köpa en flaska Irish Mist åt mig."
   Hon tittar lite förvånat på mig med dörren på förarsidan till sportbilen öppen och en fot inne i bilen. "Fan, Homer", säger hon. "Jag sa ju att det var rekordet då. Jag har hittat en väg dit bort som är ännu kortare . Vi kan vara där på två och en halv timme. Hoppa in, Homer. Vi ska rulla. "
   Han gjorde en paus igen, med händerna lugnt liggande på låren, och kanske var hans tankar långt bort hos den champagnegula tvåsitsiga bilen som var på väg längs Todds branta uppfart.
   Hon stannade bilen på krönet och frågade: "Är du säker?
   "Dra på", säger jag. Kullagret i vristen på henne rullade och blyfoten pressades ner. Jag kan inte berätta mycket om vad som hände efter det. Utom det att efter en stund kunde jag knappt ta ögonen från henne. Det var något vilt som smög sig in i ansiktet på henne, Dave — något vilt och något fritt och det skrämde mig in i hjärterötterna. Hon var vacker och jag betogs av kärlek till henne, det skulle ha hänt vem som helst, vilken man som helst, när som helst, och kanske vilken kvinna som helst också, men jag var rädd för henne också, eftersom hon såg ut som om hon skulle döda en om hon tog blicken från vägen och den föll på en och hon beslöt sig för att älska en tillbaka. Hon hade blå jeans och en gammal vit skjorta med uppkavlade ärmar — jag tänkte att hon kanske hållit på att måla någonting bakom huset när jag kom förbi — men när vi hade åkt en stund var det som om hon inte hade något annat på sig än det där vita böljande tyget, som på en bild i en av de där gamla böckerna om gudar och gudinnor.
   Han tänkte medan han satt och tittade ut över sjön med allvarligt ansikte.
   —Som den där jägarinnan som körde månvagnen över himlavalvet.
   —Diana?
   —Just det. Månen var hennes sportbil. 'Phelia såg ut så för mina ögon och jag kan säga dig rakt på sak att jag hade blivit betagen av kärlek till henne, men att jag ändå aldrig skulle ha närmat mig henne, även om jag var lite yngre på den tiden än jag är nu. Jag skulle inte ha gjort någonting ens om jag varit tjugo, fast kanske om jag varit sexton och blivit dödad för det — dött om hon hade tittat på mig, kändes det som. Där hon till hälften stod upp, lutad över vindrutan, var hon som den där kvinnan som kör månvagnen över himlavalvet, med sin spindelvävstunna klädnad böljande som en väv av silver och håret fladdrande bakåt så att man kunde se de små mörkare håligheterna vid tinningarna. Det var som om hon piskade på hästarna och skrek till mig att köra fortare och inte bry mig om hur det blåste, bara fortare, fortare, fortare.
   Vi for längs en massa skogsvägar — de första två, tre kände jag till och efter det kände jag inte till någon av dem. Vi måste ha varit en syn för de där träden som aldrig hade sett något med motor i tidigare utom massavedslastbilarna och snöplogarna; den där lilla sportbilen, som utan tvekan skulle ha sett mer hemma ut på Sunset Boulevard än när den susade genom de där skogarna, den spottade och fräste sig uppför en backe och störtade sig utför nästa genom eftermiddagssolens dammigt gröna strålar. Hon hade suffletten nedfälld och jag kunde känna doften av allt i de där skogarna, och du vet vilken gammal fin doft det är, som av något som för det mesta fått vara ifred och inte blir besvärat så ofta. Vi for över kavelbroar som man hade lagt ut över de sankaste delarna, och svart lera sprutade upp mellan en del av de där stockarna och hon skrattade som ett barn. En del av stockarna var gamla och ruttna, eftersom ingen hade använt vissa av de här vägarna — utom hon förstås — på kanske fem eller tio år. Vi var ensamma sånär som på fåglarna och vad det nu var för djur som kunde se oss. Ljudet från sportbilens motor, som först brummade och sedan steg till ett högt och ilsket ljud när hon slängde i kopplingen och växlade ner...det var det enda motorljud jag kunde höra. Och även om jag visste att vi måste vara i närheten av någon hela tiden — jag menar, nuförtiden är man alltid det — började jag känna det som om vi hade gått tillbaka i tiden och som om det inte fauns någonting där. Som att om vi stannade och jag klättrade upp i ett högt träd så skulle jag inte se någonting i någon som helst riktning utom skog och skog och åter skog. Och hela tiden bara vräkte hon fram den där saken, med håret fladdrande bakom sig, leende, med blixtrande ögon. Så kom vi ut på Speckled Mountain Road och för ett litet tag visste jag var vi var igen, och då svängde hon av den och en liten bit trodde jag att jag visste var vi var och sedan brydde jag mig inte ens om att försöka lura mig själv längre. Vi dundrade fram längs en annan skogsväg och sedan kom vi ut — jag svär — på en trevlig asfalterad väg med en skylt som sa Motorväg B. Har du någonsin hört talas om en väg i Maine som heter Motorväg B?
   —Nej, sa jag. Det låter engelskt.
   —Jovisst. Den såg engelsk ut. Träd som såg ut som tårpilar skuggade vägen. "Se upp nu, Homer", sa hon. En av de där fick nästan tag på mig för en månad sedan och gav mig ett brännsår av friktionen.
   Jag fattade inte vad hon pratade om och började säga det också, och då såg jag, att trots att det inte var någon vind så doppade träden ned sig — de vajade ner. De såg svarta och våta ut under det gröna luddet. Jag trodde inte mina ögon. Så ryckte ett av dem mössan av mig och jag visste att jag inte sov. "Hallå" , ropar jag. "Lämna tillbaka den där."
   "För sent nu, Homer" , säger hon och skrattar. "Där har vi dagsljuset, bara en bit till...vi klarar det."
   Sedan dyker en annan av dem ner, på hennes sida den här gången, och griper efter henne — jag svär att den gjorde det. Hon duckade och den fick tag i håret och ryckte loss en lock. "Aj, det gjorde <i<ont</i> som fan" , skriker hon, men hon skrattade också. Bilen fick ett litet kast när hon duckade och jag fick mig en titt in i de där skogarna och Store Gud, Dave! Allting därinne rörde sig. Det var gräs som vajade, och växter som var inslingrade i varandra så att det såg ut som om de bildade ansikten och jag såg någonting som satt på huk på en stubbe och det såg ut som en padda, det var bara det att den var lika stor som en fullvuxen katt.
   Sedan kommer vi ut ur skuggan på toppen av kullen och hon säger "Se där! Var det inte spännande, så säg?" som om det hon talade inte var något värre än en promenad genom Spökhuset på nöjesfältet i Fryeburg.
   Omkring fem minuter senare svängde vi in på en annan av hennes skogsvägar. Jag ville inte ha mer skogsvägar just då, men de här var bara vanliga gamla skogar. En halvtimme senare körde vi in på parkeringen vid Pilot's Grille i Bangor. Hon pekade på den lilla vägmätaren för enstaka turer och den visade 179,6 kilometer. "Vad säger du nu då? Tror du på min lilla genväg?"
   Det vilda i hennes blick hade till större delen försvunnit och hon var bara 'Phelia Todd igen. Men den där andra var inte helt borta. Det var som om hon var två kvinnor, 'Phelia och Diana, och som om den delen som var Diana hade tagit över så mycket när hon for omkring på småvägarna att delen som var 'Phelia inte hade en aning om att genvägen förde henne till platser...platser som inte finns på någon karta över Maine, inte ens på lantmäterikartorna.
   Hon säger än en gång, "Nå, vad tycker du om min genväg, Homer?"
   Och jag säger det första som flyger genom huvudet på mig vilket inte är något som man i vanliga fall skulle säga till en dam som 'Phelia Todd. "Den var en verklig panggrej, frun", säger jag.
   Hon skrattar, stormförtjust, och jag förstod då, allt stod glasklart för mig. Hon mindes ingenting av de konstiga sakerna. Inte pilarnas grenar bortsett från att det inte var pilar, inte alls, de liknade egentligen inte sådana alls, eller någonting annat överhuvudtaget som ryckte av mig hatten, inte skylten med Motorväg B, eller den där ohyggliga paddliknande saken. Hon mindes ingenting av de konstiga sakerna! Antingen hade jag drömt att de fanns där eller så hade hon drömt att de inte fanns. Allt jag visste, Dave, var att vi bara hade rullat 179, 6 kilometer och kommit till Bangor, och det var ingen dagdröm, det stod där på den lilla sportbilens hastighetsmätare, i svart på vitt.
   "Det är den verkligen", säger hon. "Den är en panggrej. Jag önskar bara att jag kunde få Worth att pröva på den någon gång... men han kommer aldrig ur sina vanliga spår, om ingen spränger honom bort från dem och det skulle förmodligen behövas en Titan II-robot för att göra det, för jag tror att han byggt sig ett atomsäkert skyddsrum i botten av det spåret. Häng med in nu, Homer, så ska vi se till att du får lite mat i dig.
   Och hon bjöd mig på en helsikes middag, Dave, men jag kunde inte få i mig särskilt mycket av den. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur vägen tillbaka skulle bli, och nu som det började bli mörkt. Då, mitt i middagen, ursäktade hon sig och gick och ringde. När hon kom tillbaka frågade hon mig om jag hade något emot att köra sportbilen tillbaka till Castle Rock åt henne. Hon sa att hon hade pratat med någon kvinna som satt i samma skolkommitté som hon och kvinnan hade sagt att de hade problem med det ena eller det andra. Hon sa att hon skulle hyra en Hertzbil om Worth inte kunde köra henne tillbaka. "Har du vansinnigt mycket emot att köra hem i mörkret?" frågade hon mig.
   Hon tittade på mig, log liksom, och jag visste att hon i alla fall kom ihåg en del av det — Gud vet hur mycket, men hon kom ihåg tillräckligt mycket för att veta att jag inte skulle vilja pröva hennes väg efter mörkrets inbrott, om någonsin...även om jag såg på ljuset i hennes ögon att det inte skulle ha stört henne ett dugg.
   Så jag sa att det inte skulle göra mig något och jag avslutade middagen bättre än jag hade börjat den. Det var nästan mörkt när vi var klara, och hon körde oss till huset där kvinnan som hon pratat med bodde. Och när hon stiger ur ser hon på mig med det där ljuset i ögonen igen och säger, "Är du nu säker på att du inte har lust att vänta, Homer? Jag såg några bivägar just idag, och även om jag inte kan hitta dem på mina kartor så tror jag att de kanske skulle kunna kapa några kilometer. "
   Jag säger, "Nja, frun, det skulle jag kanske kunna göra, men vid min ålder sover man bäst i sin egen säng, har jag funnit. Jag kör er bil tillbaka och den ska komma fram i bästa skick...även om jag gissar att jag förmodligen kommer att behöva några fler kilometer än ni. "
   Då skrattade hon, sådär lite mjukt liksom, och gav mig en kyss. Det var den bästa kyss jag fått i hela mitt liv, Dave. Det var bara på kinden, och det var en gift kvinnas dygdiga kyss, men den var fräsch som en persika, eller som en av de där blommorna som öppnar sig i mörkret, och när hennes läppar rörde vid min hud kände jag det som.. Jag vet inte riktigt hur det kändes, för en man kan inte så lätt hålla kvar de där sakerna som händer honom tillsammans med en kvinna som var fullmogen när världen var ung eller hur man nu känner sådana där saker — jag pratar runtikring det jag vill säga, men jag tror att du förstår. Sådana där saker får ett rött fodral i minnet och man kan överhuvudtaget inte se genom det.
   "Du är gullig, Homer, och jag älskar dig för att du lyssnade till mig och åkte med mig" , säger hon. "Kör försiktigt" .
   Sedan gick hon in i den där kvinnans hus. Jag, jag körde hem. — Hur körde du? frågade jag.
   Han skrattade mjukt.
   Motorvägen, din djävla idiot, sa han och jag har aldrig sett så många, rynkor i ansiktet på honom som då.
   Han satt där och blickade mot skyn.
   —Sedan kom sommaren då hon försvann. Jag såg inte mycket av henne...det var den sommaren då det brann, som du kanske kommer ihåg, och sedan var det den där stormen som slog omkull alla träden. En jobbig tid för gårdskarlar. Åh, jag tänkte på henne då och då, och på den där dagen och den där kyssen och det började verka som en dröm. Som en gång när jag var omkring sexton och inte kunde tänka på annat än flickor. Jag var ute och plöjde George Bascombs västra fält, det som vetter ut mot sjön vid bergen och drömde om sådant som tonårspojkar drömmer om, Och då fick jag upp den där stenen med bladet på harven och den gick i två delar och den blödde. Åtminstone såg det ut för mig som om den blödde. Något rött kom ut ur sprickan i stenen och sögs upp av jorden. Och jag berättade det aldrig för någon annan än min mamma, och jag berättade aldrig för henne vad det betydde för mig, eller vad som hände mig, även om hon tvättade mina kalsonger så hon kanske visste ändå. Hur som helst så föreslog hon att jag borde be över det. Det gjorde jag också, men det gjorde inte det hela klarare, och efter ett tag började tanken dyka upp i mitt sinne att det var en dröm. Det är på det sättet ibland. Det finns hål i mitten, Dave. Visste du det?
   —Ja, sa jag, och tänkte på en kväll när jag hade sett något. Det var -59, ett dåligt år för oss, men mina ungar visste inte att det var ett dåligt år, allt de visste var att de ville ha mat att äta som vanligt. Jag hade sett en flock hjortar på fältet bakom Henry Bruggers hus och jag var ute där en gång i augusti efter mörkrets inbrott med en ficklampa. Man kan skjuta två medan de har sommarhullet kvar; den andra kommer tillbaka och nosar på den första som om han ville säga Vad i helvete? Är det redan höst? och så kan du pricka omkull honom också som en bowlingkägla. Du kan hacka bort nog kött för att ge mat åt klimparna i sex veckor och begrava det som blir över. Det blir två hjortar mindre att skjuta på för jägarna som kommer i november, men ungarna måste få mat. Det är som mannen från Massachusetts sa, han skulle tycka om att ha råd att bo här året om, och allt jag kan säga om det är att ibland får man betala för det privilegiet efter mörkrets inbrott. så där var jag och då såg jag det där stora orangeröda ljusskenet på himlen; det kom längre och längre ned och jag stod och tittade på det med en underkäke som hängde ända ned till bröstbenet och när det föll i sjön så lystes hela den upp under en minut med ett purpurrött-orangefärgat sken som tycktes stråla ända upp till himlen. Det var aldrig någon som sa någonting till mig om det där skenet, och jag sa själv ingenting till någon, dels för att jag var rädd för att de skulle skratta åt mig, dels för att de skulle undra vad jag hade gjort därute efter mörkrets inbrott till att börja med. Och efter ett tag var det som Homer sa, det verkade som en dröm som jag en gång hade haft, och det betydde ingenting för mig eftersom jag inte kunde få ut någonting av det som hade någon mening för mig. Det var som en månstråle. Det hade inget handtag och det hade inget blad. Jag kunde inte få det att fungera, så jag sköt det åt sedan, som en man gör när han vet att det kommer fram ändå en dag.
   —Det finns hål mitt i allting, sa Homer och satte sig upp lite rakare, som om han var galen. Precis mitt i alltihop, varken till vänster eller höger där du har ditt pirrefera seende, och du skulle kunna säga "Nåja, men för helvete..." De finns där och du går runt dem på samma sätt som du kör runt ett tjälskott på vägen som skulle bryta av axeln på din bil. Du vet? Och du glömmer det? Och om du är ute och plöjer så kan du plöja i en sänka. Men om det är något som liknar ett brott i jorden, där man kan se mörkret, som om det skulle vara en grotta där, så säger man "Gå runt den där, gamla Pålle. Låt den vara! Jag har en fin bit att plöja därborta till vänster." För det var inte en grotta som du var ute efter, eller något som collegeungar skulle tycka var spännande, utan lite fin plöjning.
   Hål mitt i alltihop.
   Han satt tyst en lång stund och jag lät honom vara. Jag hade inget behov av att skynda på honom. Och till slut säger han:
   —Hon försvann i augusti. Jag såg henne för första gången i början av juli och hon såg... Homer vände sig mot mig och uttalade varje ord med omsorgsfull betoning. Dave Owens, hon såg fantastisk ut. Fantastisk och vild och nästan otämjd. De små rynkorna som jag tyckte att jag hade sett kring ögonen på henne verkade alla ha försvunnit. Worth Todd, han var på någon konferens eller något sådant i Boston. Och där står hon vid den öppna platsen utanför huset — jag var mitt ute på den med bar överkropp — och så säger hon "Homer, du kommer aldrig att tro det."
   "Nej, frun, men jag ska försöka" , säger jag.
   "Jag har hittat två nya vägar" , säger hon, "och sista gången kom jag till Bangor på bara etthundraåtta kilometer."
   Jag kom ihåg vad hon hade sagt förut och jag säger "Det är inte möjligt, frun. Förlåt mig, men jag räknade efter på kartan själv, och det går inte på mindre än etthundratjugosju ...fågelvägen."
   Hon skrattade och såg sötare ut än någonsin. Som en gudinna; solen, på en av de där kullarna i sagorna där det bara finns grönt gräs och fontäner och inga snår som river sönder en mans underarmar. "Det är riktigt" , säger hon, "och man kan inte springa en engelsk mil under fyra minuter. Det är matematiskt bevisat."
   "Det är inte samma sak" , säger jag.
   "Det är samma sak" , säger hon. "Vik kartan och se hur många kilometer det blir då, Homer. Det kan bli lite mindre än en rät linje om du viker den lite, och det kan bli en hel del mindre om du viker den en massa."
   Då kom jag ihåg vår åktur, som man kommer ihåg en dröm, och jag säger "Frun, man kan vika en karta på papperet, men man kan inte vika land. Eller man borde i alla fall inte försöka. Man borde låta det vara."
   "Nixum" , säger hon. "Det är det enda i livet som jag inte tänker låta vara, eftersom det finns där, och det är mitt ."
   Tre veckor senare — det borde vara ungefär två veckor innan hon försvann — ringde hon mig från Bangor. Hon säger "Worth har rest till New York, och jag kommer ned. Jag har förlagt min djävla nyckel, Homer. Skulle du vilja öppna huset så att jag kan komma in." Nåväl, det där samtalet kom klockan åtta, precis när det började bli mörkt. Jag tog mig en macka och en öl innan jag gav mig av — det tog väl en tjugo minuter. Sedan for jag dit. Allt som allt skulle jag uppskatta att det kanske tog tre kvart. När jag kom fram till Todds, såg jag när jag kom längs uppfartsvägen att ljuset var på i pentryt, fast jag inte hade lämnat det så. Jag tittade på det så att jag nästan körde rakt in i hennes lilla sportvagn. Den stod parkerad lite på sniskan, som en berusad skulle ha ställt den, och den var nedstänkt med lera ända upp till rutorna och så var det de där växterna som satt fastklibbade i leran över hela bilen och som såg ut som sjögräs...det var bara det att när ljuset från min lampa föll på dem så verkade de röra sig. Jag parkerade bakom den och tog mig ur min lastbil. Det var inte sjögräs, men det var ogräs och det rörde sig ...långsamt på något sätt, och trögt, som om det höll på att dö. Jag rörde vid en bit av det och det försökte slingra sig om handen på mig. Det kändes otäckt och äckligt. Jag drog åt mig handen och torkade av den på byxbaken. Jag gick runt till framsidan av bilen. Den såg ut som om den hade kört genom hundrafemtio kilometer av vattensamlingar och träskmarker. Den såg trött ut, det gjorde den. Vindrutan var översållad med krossade insekter... det var bara det att de inte såg ut som några insekter jag någonsin sett fört. Där var en mal som var lika stor som en sparv och dess vingar rörde sig fortfarande lite, döende och svagt. Där fanns saker som såg ut som myggor, det vara bara det att de hade riktiga ögon som man kunde se — och som tycktes se mig. Jag kunde höra ogräset skrapa mot bilens skrov, döende, som om det försökte få tag på någonting. Och allt jag kunde tänka var "Var i helvete har hon varit?" och "Hur tog hon sig hit på tre kvart." Då såg jag någonting annat. Det var något slags djur som halvt krossats mot kylargallret, alldeles under där Mercedesmärket sitter — det där som ser ut som en stjärna fångad i en cirkel. Nu är det så med de flesta smådjur som man dödar på vägen att de försvinner under bilen eftersom de kryper ihop när den kommer och hoppas att den bara ska gå över dem och lämna dem med köttet fortfarande instoppat i skinnet. Men då och då är det någon som hoppar, inte undan, men rakt på bilen, som om den i alla fall skulle vilja få in ett bra bett på den där djävla saken som kommer att döda den — jag har sett det hända. Den här saken hade kanske gjort det. Och den såg elak nog ut att kunna ge sig på en Shermantank. Den såg ut som en korsning mellan ett murmeldjur och en vessla, men det var andra saker också som man inte gärna ville titta på. Det gjorde ont i ögonen, Dave; värre än så, det gjorde ont i själen. Pälsen var tovig av blod, och klor hade sprungit fram ur trampdynorna på dess fötter som klorna på en katt, bara längre. Den hade stora, gulaktiga ögon; det var bara det att de var glasartade nu. När jag var barn hade jag en porslinskula som nästan såg ut så. Och tänderna. Långa smala nålvassa tänder, som nästan såg ut som stoppnålar, stack ut ur munnen. En del av dem hade den huggit rakt in i kylargallret. Det var därför den hängde kvar, den hade hakat sig fast med tänderna. Jag tittade på den och visste liksom att den hade huvudet fullt av gift precis som en skallerorm och den hade hoppat på sportbilen när den märkte att den var på väg att bli överkörd och försökt bita ihjäl den. Och jag tänkte inte vara den som försökte bända loss den, eftersom jag hade skärsår på händerna -- av höet och jag trodde att jag skulle dö som en sten om något av giftet kröp in i såren.
   Jag gick runt till förarplatsen och öppnade dörren. Ljuset där inne tändes och jag tittade på den speciella vägmätaren ...och vad jag såg var 50,8 kilometer.
   Jag betraktade den en stund och sedan gick jag till bakdörren. Hon hade tagit sig igenom nätet och slagit sönder glaset vid låset så att hon kunde sticka in handen och öppna for sig. Det satt en lapp där som sa "Käre Homer — kom hit lite tidigare än jag trodde att jag skulle. Fann en genväg och den är en panggrej! Du hade inte hunnit hit ännu så jag bröt mig in. Worth kommer i övermorgon. Kan du fixa nätet och få nytt glas i rutan tills dess? Hoppas det går. Sådana saker stör honom alltid. Om jag inte kommer ut och hälsar så är det för att jag somnat. Resan var mycket tröttande, men jag var här i ett nafs! Ophelia."
   Tröttande! Jag tog mig ännu en titt på den där skräcksaken som hängde på kylargallret på hennes bil och jag tänkte, jojomensan, den måste ha varit tröttande. Gode Gud, det måste den ha varit.
   Han gjorde en paus igen och knäckte på sina rastlösa knogar.
   —Jag såg henne bara en gång till. Ungefär en vecka senare. Worth var där, men han var ute och simmade i sjön, fram och tillbaka, fram och tillbaka, som om han sågade ved eller undertecknade papper. Förmodligen undertecknade papper, antar jag. "Frun" , säger jag, "inte för att jag har något med saken att göra, men ni borde låta bli sådana där saker. Den där kvällen ni kom tillbaka och slog sönder rutan för att komma in såg jag någonting som hängde frampå er bil..."
   "Jaså, murmeldjuret! Det tog jag hand om sedan", säger hon.
   "Jesus", säger jag. "Jag hoppas ni var lite försiktig!"
   "Jag hade Worths trädgårdshandskar på mig", säger hon. "Men det var ändå ingenting annat än ett lite förvuxet murmeldjur med lite gift i sig, Homer."
   "Men frun", säger jag, "där det finns murmeldjur finns det björnar. Och om det är så där murmeldjuren ser ut på er genväg, vad kommer då att hända om en björn dyker upp?"
   Hon såg på mig och jag såg den där andra kvinnan inom henne — Dianakvinnan. Hon säger "Om saker är annorlunda längs de där vägarna, Homer, kanske jag också är annorlunda. Titta på det här. "
   Hon hade håret uppfäst baktill med ett spänne som såg ut som en fjäril liksom, med en pinne genom. Hon släppte ut det. Det var det slags hår som skulle få en man att fundera över hur det skulle se ut utbrett över en kudde. Hon säger "Det började bli grått, Homer. Ser du något grått?" Och hon spred ut det med fingrarna så att solen kunde skina på det.
   "Nej, frun", säger jag.
   Hon ser på mig och hennes ögon glittrar och hon säger "Din fru är en bra kvinna, Homer Buckland, men hon har träffat mig i handelsboden och på posten och vi har bytt ett och annat ord och jag har sett hur hon har tittat på mitt hår på ett slags nöjt sätt som bara kvinnor kan känna igen. Jag vet vad hon säger, och vad hon berättar för sina väninnor...att Ophelia Todd har börjat färga håret. Men det har jag inte. Jag har tappat bort mig mer än en gång när jag har letat efter en genväg...tappat bort mig...och tappat bort mina grå hårstrån." Och så skrattade hon, inte som en collegeflicka utan som en high school-flicka. Jag beundrade henne och längtade efter hennes skönhet, men jag såg den där andra sortens skönhet också i hennes ansikte just då...och jag blev rädd igen. Rädd om henne och rädd för henne. "Frun" , säger jag, "ni riskerar mer än att förlora lite stärkelse i håret.
   "Nej", säger hon. "Jag försöker säga dig att jag är annorlunda därborta... jag är helt och hållet mig själv där. När jag far fram längs den där vägen i min lilla bil är jag inte Ophelia Todd, Worth Todds fru, som aldrig kunde föda ett fullgånget barn, eller den där kvinnan som försökte skriva poesi och misslyckades, eller kvinnan som för protokoll vid styrelsemöten, eller något eller någon annan. När jag är på den där vägen är jag i hjärtat av mig själv, och jag känner mig som..."
   "Diana", säger jag.
   Hon tittade på mig på ett lite lustigt sätt och liksom lite förvånat och sedan skrattade hon. "Åh, som någon gudinna av något slag, antar jag", sa hon. "Hon passar väl bättre än de flesta eftersom jag är en nattmänniska — jag gillar att stanna uppe tills jag läst färdig min bok eller tills nationalsången kommer på TV, och eftersom jag är mycket blek, som månen — Worth säger alltid att jag skulle behöva något stärkande, eller undersöka blodet eller något annat liknande strunt. Men i sitt hjärta vill varje kvinna vara något slags gudinna, skulle jag tro — män uppfångar ett förvridet eko av de tankarna och försöker sätta dem på piedestaler (en kvinna, som kissar så det rinner nedför benet om hon inte sätter sig på huk! det är roligt när man ger sig till att tänka på det) men vad en man inte känner är vad en kvinna vill. En kvinna vill vara fri, det är allt. Stå stilla om hon vill, eller vandra..." Hennes ögon rörde sig mot den lilla sportvagnen på uppfartsvägen och smalnade. Sedan log hon. "Eller köra bil, Homer. En man ser inte det där. Han tror att en gudinna vill ligga och vältra sig på en sluttning någonstans vid foten av Olympen och äta frukt, men det är ingenting av gud eller gudinna i det. Allt en kvinna vill är det som en man vill — en kvinna vill köra."
   "Var bara försiktig när ni kör, frun, det är allt", säger jag och hon skrattar och ger mig en kyss precis mitt i pannan.
   Hon säger "Det ska jag vara, Homer." Men det hade ingen innebörd och jag visste det, eftersom hon sa det på samma sätt som en man som lovar sin fru eller flickvän att vara försiktig fast han vet att han inte tänker vara det...inte kan vara det.
   Jag gick tillbaka till lastbilen och vinkade en gång till henne, och en vecka senare anmälde Homer att hon hade försvunnit. Både hon och hennes sportbil. Todd väntade i sju år och lät sedan officiellt dödförklara henne, och sedan väntade han ett år till för gott mått — det erkännandet kan jag ge den fan — och sedan gifte han sig med den andra mrs Todd, hon som nyss for förbi. Och jag förväntar mig inte att du ska tro ett enda ord av den här historien.
   På himlen rörde sig ett av de där stora molnen med flat undersida tillräckligt för att blotta en spöklik måne — halv och mjölkvit. Och någonting i hjärtat på mig rörde sig vid åsynen, till hälften i fruktan, till hälften i kärlek.
   —Men det gör jag, sa jag. Vartenda djävla förbannat ord. Och även om den inte är sann, Homer, så borde den vara det. Han gav mig en kram om halsen med underarmen, vilket är allt män kan göra eftersom världen bara tillåter dem att kyssa kvinnor, och skrattade och reste sig.
   —Även om den inte borde vara det, så är den det, sa han. Han tog upp klockan ur byxfickan och tittade på den. Jag måste ge mig av bortefter vägen och titta till Scotts ställe. Hänger du med?
   —Jag tror att jag sitter kvar här en stund, sa jag, och tänker.
   Han gick nedför trappen och vände sig sedan om och tittade på mig med aningen av ett leende.
   —Jag antar att hon hade rätt, sa han. Hon var annorlunda längs de där vägarna som hon hade hittat...det var ingenting som skulle ha vågat röra henne. Dig, eller mig, kanske, men inte henne. Och jag antar att hon är ung igen.
   Sedan klev han upp i bilen och gav sig iväg till Scotts ställe.

Det där var två år sedan och sedan dess har Homer flyttat till Vermont, som jag tror att jag berättat för er. En kväll kom han över för att hälsa på mig. Håret var kammat, han hade rakat sig och doftade av något fint rakvatten. Han ansikte var klart och hans ögon levde. Den kvällen såg han ut som sextio istället för sjuttio och jag gladdes med honom och avundades honom och hatade honom lite också. Reumatism är en stor djävla gammal fiskargubbe och den kvällen såg inte Homer ut som om reumatismen hade huggit sina krokar i hans händer som de hade gjort med mina.
   —Jag ger mig av, sa han.
   —Jaha?
   —Jaha.
   —I så fall; har du sett till att ordna med eftersändning?
   —Jag vill inte ha någon eftersändning, sa han. Jag har betalat mina räkningar. Jag tänkte försvinna för gott.
   —Nå, ge mig din adress. Jag ska skriva några rader då och då, din gamla häst.
   Jag kunde redan känna ensamheten lägga sig som en mantel över mig...och så tittade jag på honom och förstod att saker och ting inte var riktigt vad de syntes vara.
   —Jag har ingen ännu, sa han
   —All right, sa jag. Är det till Vermont du ska, Homer.
   —Nja, sa han, det räcker för folk som vill veta det. Det var nästan att jag inte sa det, men så gjorde jag det ändå.
   —Hur ser hon ut nu?
   —Som Diana, sa han. Men hon är vänligare.
   —Jag avundas dig, Homer, sa jag och det gjorde jag.
   Jag stod i dörren. Det var skymning och det var den tiden på högsommaren när fälten fylls av ljuva dofter och prunkar av älgört. En fullmåne spred en silverstrimma över sjön. Han gick över min veranda och nedför trappen. En bil stod på vägens mjuka rundning och motorn brummade svagt, på det sättet som de gamla gör som fortfarande går rakt på för fulla cylindrar och åt helvete med torpederna. När jag tänker på det såg den där bilen ut som en torped. Den såg trimmad ut, som om den skulle kunna gå för fullt utan att flåsa. Han stannade till nedanför trappen och tog upp någonting — det var hans bensindunk, den stora som rymmer tio gallons. Han gick längs gången till bilens passagerarsida. Hon lutade sig fram och öppnade dörren. Ljuset inne i bilen tändes och jag såg henne bara för ett ögonblick, med långt rött hår som inramade ansiktet och pannan skinande som en lykta. Skinande som månen när han steg in och hon körde iväg. Jag stod därute på verandan och såg baklysena på den lilla sportbilen blinka rört i mörkret... såg dem bli mindre och mindre. De var som glödande kol, sedan blev de som eldflugor, och så var de borta.
   Vermont brukar jag säga till folk från stan, och Vermont tror de att det är, eftersom det är så långt som de flesta av dem kan se inne i sina huvuden. Ibland tror jag det nästan själv, för det mesta när jag är trött och slut. Men andra gånger tänker jag på dem — hela den här oktober har jag gjort det, verkar det, och eftersom oktober är den tid då män tänker som mest på platser långt borta och de vägar som kan föra en dit. Jag sitter på ljugarbänken utanför Bells handelsbod och tänker på Homer Buckland och på den vackra kvinnan som böjde sig fram för att öppna dörren för honom när han kom längs den där gången med den fyllda röda bensindunken i högra handen -- hon såg ut som en flicka på högst sexton, en flicka med L-skylt på bilen, och hennes skönhet var fruktansvärd, men jag tror inte längre att den skulle döda den man den riktades mot; för ett ögonblick riktades hennes ögon mot mig och jag blev inte dödad även om delar av mig dog vid hennes fötter. Olympen måste vara en fröjd för ögonen och hjärtat att skåda, och det finns de som trängtar dit och de som hittar vägen dit, kanske. Jag känner till Castle Rock som min egen handske och jag skulle aldrig lämna det för några som helst genvägar, vart de än ledde; i oktober är himlen över skyn inte någon lust att skåda men den går an med de där vita molnen som rör sig så långsamt. Jag sitter här på ljugarbänken och tänker på Phelia Todd och Homer Buckland och jag önskar inte nödvändigtvis art jag var där de är...men jag önskar ändå att jag var rökare.

Originalets titel: Mrs. Todd's Shortcut. Först publicerad 1984 i "Redbook magazine". Översatt till svenska 1990 av Karl G. och Lillian Fredriksson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki