FANDOM


Av: Karl Rune Nordkvist
   
   NÄR BLIXTEN GICK NER I banvaktsstugan i Snasbäcken, for katten som en svart trasa mellan fönsterbågarna och hamnade stendöd bland blasten i potatislandet. Banvaktens hustru som stått vid spisen hade sett en eldkvast ur imspjället, och sekunden därefter ännu en som träffat katten och rivit locket från utdragssoffan. Stark var hon som en slagbjörn, men de grova benen hade darrat som asplöv under henne, och all vätska hade gått ur henne både fram och bak innan det svartnat för ögonen och hon stupat omkull som en klubbad oxe.
   Mannen som arbetat på spåret någon kilometer nedanför stugan hade skyggat för skenet och känt den hårda tryckvågen då luftmassorna pressats isär. Rymden omkring honom hade fyllts av svavellukt och ett våldsamt slagregn hade piskat upp gruset invid hans fötter. Som om det varit yttersta dagen med ljungande svärd och spruckna himlar över en förskrämd banvakts skalle. Karsk och storordig var han i vanliga fall, lite högmodig för mässingsemblemets skull, och många gånger hade hans underlydande önskat honom till den plats där de ondskefulla lär få sin hemvist. Men denna dag försvann hans storhet och det var en ynkligt rädd människa som trampade dressinen genom det hällande regnet.
   När han kom in i stugan låg hans hustru med armarna sträckta över huvudet och över hennes kropp låg ett grått lager aska som blåst ut ur spisen. Genom det sönderslagna fönstret drev regnet in och det rökte svagt från ett bylte med trasmattor innanför dörren.
   Rådvill stod han där med gråt i halsen och förskräckelse i ögonen, men efter en stund kom han till besinning och grep telefonen för att ringa efter hjälp. Ett tiotal gånger drog han veven runt och ropade sitt hallå. Men det var tyst och dött i apparaten och tyst och dött var det utanför stugan då han kom ut och ropade sitt hjälp inåt skogen och ut mot spåret. Tankarna for som skottspolar genom hans hjärna. Det var fem kilometer till stationen och fyra kilometer till närmaste granne. Banarbetarna hade gjort kojdag för regnets skull, och han skulle få slita sig fördärvad innan hustrun var buren ner till spåret.
   Han föll på knä bredvid henne och lyssnade på hjärtat, men inte en rörelse, inte ett ljud. Då kom han plötsligt att tänka på något han fått lära sig under en luftskyddskurs: (Människor som förlorat medvetandet på grund av olycksfall vid handhavande av elektriskt material eller spänningsförande ledning, skall genast behandlas medelst konstgjord andning, och denna behandling skall fortsätta till dess den skadade visar tydliga livstecken eller till den stund läkare eller annan sjukvårdskunnig personal nått fram till olycksplatsen.)
   Efter att försiktigt ha lossat hennes klänning över hals och bröst, vände han kroppen så att ansiktet vilade mot golvet. Då kom en djup suck ur den medvetslösas mun och han tyckte sig känna en svag rörelse under sina händer. Dessa tecken gav honom hopp, och han började långsamt arbeta som instruktören lärt. Åskan mullrade fortfarande, och en och annan blixt lyste upp det skumma köket. Gång efter annan höll han upp och lyssnade, först för att höra väggklockan, men den hängde på sned med krossat glas. Då lyssnade han ut mot spåret för att höra om någon av grannarna förstått deras belägenhet och var på väg för att hjälpa, men alla satt inomhus och kurade i väntan på uppehållsväder och några soltimmar före kvällen.
   När livet kom tillbaka in i hennes kropp, uppfattade hon det som en stickande smärta liksom om någon tryckt in vassa sylar under fotsulorna, i knävecken, i ryggslutet och maggropen där allting vändes runt och kördes upp mot huvudet som fylldes av en dov värk. Någonting varmt och tungt pressades mot hennes rygg, och hon reste sig på armbågar och knän för att bli kvitt bördan. Samtidigt hörde hon att någon skrek tätt intill hennes vänstra öra, och het av en plötslig vrede gjorde hon ett rundslag som tippade mannen över ända bland trasmattorna. Blek och uttröttad låg han där och såg på hustrun som stönande kom på fötter och vinglade fram till soffan där hon sjönk ner på den prasslande halmmadrassen. Livets färg hade återvänt till hennes ansikte och rösten var fylld av kraft då hon frågade vad som skett i stugan under de minuter hon slumrat till, chocken hade tagit hennes minne och hon grälade över karlar som söp och ställde till elände så fort ett vakande fruntimmer råkade slumra till någon minut. Ja det var som om minnet öppnat den kammare där hon gömt alla gamla oförrätten från den stund då hon lärt sig förstå människors språk och till det ögonblick då blixten kommit farande som en ond ande genom skorstenen och fönstret.
   Förskräckt såg han på henne och märkte att ögonen fått en främmande glans, någonting hårt och vildsint som han aldrig sett förut. Stammande sökte han förklara vad som skett, men hon bara höjde rösten än mer och dränkte hans ord. Då förstod han att blixten snuddat vid hennes förstånd och att han skyndsamt måste ge sej av till stationen för att kalla på doktorn.
   Med ryggen mot väggen drog han sig närmare dörren, och hela tiden höll han ögonen stint fästade vid hennes ansikte för att vara beredd om någonting oväntat skulle ske, men hon satt djupt nersjunken i soffan och gjorde ingen min av att vilja resa sig då han försiktigt träck ner dörrhandtaget och smet ut i förstugan där det var svalt och stilla efter regnet.
   Ute på gårdsplanen såg han världen med nya ögon, all den gamla tryggheten var borta — detta att komma hem och finna allt i sin ordning — skogen, himlen över honom var inte den han vant sig vid, och gräset, där han måste gå för att komma ner till spåret, hade fått en giftigt grön färg som tycktes fastna vid skorna då han halvsprang utför slänten.
   Snubblande fick han dressinen på spåret, och just då han satte sig på sadeln för att trampa iväg, hörde han ett långdraget klagande tjut uppifrån stugan. Då var skräcken där och jagade på honom, och han trampade av alla krafter genom den nytvättade lövskogen som lyste vid sidan om spåret.
   En timme senare var han på hemväg och då i sällskap med doktorn och en stationskarl som lovat hjälpa till om kvinnan skulle visa sig besvärlig. Doktorn var en gammal man med vitt hår under den svarta hatten, och hans torra magra händer höll krampaktigt fast i banvaktens kommissrock då dressinen tycktes stjälpa i de tvära kurvorna. Skymningen hade fallit och en tunn regndimma vilade över landskapet. Banvakten kände sig säkrare nu, ty stinsen hade bjudit honom några glas konjak och dessutom hade han fått två vita tabletter ur stationens medicinlåda. Alla hade varit mycket vänliga mot honom, och flera hade erbjudit sig att följa med, men doktorn hade avrått då oroliga människor lätt blir ännu oroligare om de tror sig vara inringade.
   Dressinhjulen sjöng mot rälsen och kvällsluften svalkade gott. Stationskarlen visslade och tycktes road trots det allvarliga uppdraget. Livet i skogsbyarna var fattigt på omväxling, och alla ovanliga händelser räknades in på nöjessidan.
   Stugan låg mörk och tyst när de stannade och banvakten drog ner sin mössa mot öronen då han gick före doktorn uppför slänten.
   —Här ser stilla ut, sa doktorn och saktade in stegen.
   —Kanske hon har somnat, sa stationskarlen och gick upp jämsides med banvakten som stannat på grusplanen framför kökstrappan.
   Då hördes en gnällig jämmer inifrån stugan, och doktorn steg in i förstugan, harklade och öppnade köksdörren. Kvinnan satt på en stol framför spisen och i hennes knä vilade den döda katten.
   —Pelle min, Pelle min, sa hon och strök den över ryggen.
   —Hon har hittat kattfan, sa banvakten och tog några steg ut på golvet. Stationskarlen fnittrade fånigt.
   —Hur står det till med frun?
   Doktorn hade ställt sin väska på bordet och öppnat den. Nu tog han av sig hatten och höll den med båda händerna framför magen allt under det han bugade sig i riktning mot spisen.
   —Hör du inte att doktorn frågar hur det står till med dej? Banvakten kände sig skamsen och tog ännu ett steg ut på golvet.
   —Det har snott om med henne.
   Stationskarlen tittade sig nyfiket omkring, rörde vid sofflocket med en fot, lutade sig fram och pillrade på den sönderslagna klockan.
   Skymningen tätnade och de hade svårt att urskilja varandras ansikten.
   —Pelle min, sade hon igen och lyfte katten upp mot ansiktet.
   —Nånting måste ni väl göra.
   Banvakten hade kommit fram till bordet och försökte se in i doktorns ögon.
   —Först måste vi ha ljus.
   Stationskarlen tröck på strömbrytaren vid dörren, men mörkret var lika tätt.
   —Jag ska se efter om de finns nåra ljusstumpar kvar sen jul.
   Banvakten försvann in i kammaren och drog i lådor som gnällde. Då reste sig kvinnan och gick tungt över golvet fram till det sönderslagna fönstret där hon blev stannande.
   —Ska jag ta fast henne, frågade stationskarlen.
   Banvakten kom ut från kammaren och tände tre små ljusstumpar som han sedan ställde på bordet. Långa skuggor for upp mot väggarna och scenen var med ens spöklik och skrämmande. Alla vardagliga föremål ändrade form och utseende, lågorna flackade i draget från fönstret och gardinerna vinkade som vita andehänder.
   —Om frun vill lyssna på mej ett ögonblick så ska vi sen försöka ställa allt till rätta ... jag är doktor och vill hjälpa er.
   —Bäst att hålla fast henne, sa stationskarlen och ställde sig bakom henne med armarna formade till ett grepp.
   Med lysande fönster rusade kvällsexpressen förbi.
   Långt inne i henne arbetade någonting för att komma upp till ytan, stundvis tog det form och blev till en suddig bild i grått och svart. Långt inne i henne fanns också en sveda som om det legat en eldbrand mellan magen och bröstet. Rösterna och ljuset hörde samman med bilden, med svedan som kom från djuret som vilade i hennes armar. Den trogna katten, som varit hennes sällskap i sju år, och som hon hittat i potatislandet, genomblöt av regn. Tyst, stel och kall. Nu vän tade hon på den goda gråten som skulle lindra svedan och skölja bort det grå töcken som skymde bilden djupt inne i henne. Nog kände hon igen sin man, och visst hade hon sett doktorn framme i samhället. Stationskarlens mor och hon var läskamrater. Nog visste hon också att doktorn och de andra ville henne väl, annars skulle de inte ha gjort sig så stort besvär, men de skulle inte förstå om hon bad dem vänta till dess de salta goda dropparna kom ur hennes ögon.
   —Ni måste väl göra nånting när ni ser att människan mist förståndet, sa banvakten.
   Doktorn visste vad som krävdes av honom och skruvade sig oroligt. Sinnessvaga människor var någonting av det svåraste en läkare kunde råka ut för. Då var det bättre om landsfiskalen och hans medhjälpare tog dem direkt till ett sjukhus där man hade större erfarenhet och möjligheter att lugna ner dem utan att bruka våld. Dessutom var den här kvinnan stor och bred som en karl över ryggen.
   Försiktigt gick han närmare och rörde vid hennes bara arm.
   —Om frun vill sätta sej på stolen här, ska jag göra en liten undersökning.
   —Vi tar henne direkt, sa stationskarlen och gjorde snabba fotrörelser likt en boxare i ringen.
   Ett av ljusen hade brunnit ner och den svarta vekestumpen simmade i stearinet på bordet. Mörkret stod nu tätt utanför rutorna och åskan mullrade på avstånd. Genom fönstret strömmade den råa nattluften med kyla som kom dem att huttra.
   —Vi måste nog försöka få henne i säng, sa doktorn.
   —Hör du att doktorn vill att du ska gå och lägga dej, du kan bli sjuk av att stå här i fönstret. Släpp ner katta och gör som doktorn vill, annars måste vi ta dej med våld.
   Det fanns förtvivlan i mannens röst och tänderna klapprade i hans mun då han trängde sej in mellan hustrun och fönstret, då han slog armarna om henne för att släpa henne fram till sängen. Utan ett ord gjorde hon sig fri, tröck bara sin hand upp i hans ansikte och tvang hans huvud bakåt till dess han släppte sitt grepp.
   —Nu jävlar, sa stationskarlen och dansade runt på lätta fötter.
   Samtidigt kastade de sig över henne och fick henne på rygg. Mannen låg över hennes bröst, doktorn satt grensle över hennes ben, och stationskarlen höll hennes huvud hårt mot golvet.
   —Stilla nu frun, sa doktorn, och hans röst var gubbigt tunn och darrande.
   —Hon bits den fan, skrek stationskarlen och röck undan sin hand.
   Banvakten låg tyst och kände hur detta nya och skrämmande fyllde honom som en ström från huvudet till fötterna. Livet hade plötsligt tagit ifrån honom allt, och han hickade hjälplöst då doktorn bad honom hämta väskan från bordet.
   —Jag måste ge henne en spruta så att...
   De sista orden blev kvar i hans hals, ty kvinnan drog upp sina knän och rätade sedan ut dem med sådan kraft att doktorn tumlade baklänges mot väggen.
   —Håll dej lugn käring, skrek stationskarlen och glodde in i hennes ögon.
   Tungt arbetade hon för att komma loss, vred sin kropp ett halvt varv och fick så den högra armen fri. Den brännande svedan fyllde nu hela hennes bröst och hon var nära att kvävas innan mannen gled ner vid hennes sida så att tyngden flyttades över till den vänstra armen och skuldran.
   Doktorn kravlade sig upp och borstade damm från byxorna. Den sista ljusstumpen tynade långsamt och mörkret var tätt i hörnen.
   Hans anseende som läkare stod på spel och han kände hur farligt det skulle vara att visa sig svag inför dessa primitiva människor. Samhället hade många öron och ögon, folk som av en eller annan anledning bar agg till honom och som skulle göra allt för att skada honom efter ett misslyckande. Kvinnan behövde en stor dosis sömnmedel för natten, och så fort det blev dag, skulle han föranstalta om transport till ett sinnessjukhus.
   Ljuset slocknade och i den stunden sprang kvinnan upp från golvet, vräkte undan stationskarlen och tog sig sedan ut i förstugan där de hörde hur hon törnade mot väggarna som en drucken.
   Efter en stunds tystnad följde mannen efter, och tätt bakom honom gick stationskarlen. Den korta natten led mot sitt slut och ett grått töcken stod över bergen i öster. Tigande undersökte de vedboden och den tomma ladugården, sedan lyfte de brunnsluckan och tittade ner i djupet. Långt bortifrån kom ljudet från ett tåg, ett dovt brus som växte och blandades med skrammel från godsvagnarnas kättingar.
   Tyst satt hon inkrupen under vindstrappan och kände hur den goda gråten växte upp genom hennes hals. Doktorn fanns kvar i köket och hon hörde hur han knäppte med väsklåset och mumlande sökte sin hatt. Utifrån gården kom de andras röster, och hon visste att då gråten sköljt henne ren, skulle hon gå ut till dem och säja att allting var som förut och att de inte skulle söka längre, ty bilden som blixtskenet grumlat, klarnade alltmer, och hon kände med sorgens sötma hur länge hon skulle minnas det ögonblick då katten omsluten av ett gnistregn blivit lyft från sin kudde i soffhörnan och slungad ut genom fönstret för att dö.
   Hukande satt hon där i väntan och kände till sist hur goda salta tårar fyllde hennes ögon och rann nedför kinderna.
   
   Ur "Så som sommaren var", Rabén & Sjögren/VI, 1958

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki