Fandom

Svenskanoveller Wiki

När Schlemiel gick till Warszawa

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Isaac Bashevis Singer

FAST SCHLEMIEL VAR en latmask och en sömntuta och avskydde att röra sig dagdrömde han alltid om att göra en resa. Han hade hört många historier om fjärran länder, väldiga öknar, djupa hav och höga berg och pratade ofta med sin fru om sin stora önskan att bege sig ut på en långresa.
   Men fru Schlemiel svarade alltid:
  — Långresor är ingenting för en Schlemiel. Det är bättre att du stannar hemma och tar hand om barnen medan jag är på torget och säljer mina grönsaker.
   Men Schlemiel kunde ändå inte överge sin dröm om att se världen och alla dess under.
   En man som nyligen besökt Chelm hade berättat för Schlemiel vilka underbara saker det fanns i staden Warszawa. Så vackra gatorna var, så höga husen var och så praktfulla butikerna var.
   Schlemiel bestämde sig en gång för alla att han måste se denna underbara stad. Han visste att man måste förbereda sig för en resa, men vad hade han att ta med sig? Han ägde ingenting annat än de gamla kläder han gick och stod i. En morgon när fru Schlemiel hade gått till torget sa han åt de äldre pojkarna att stanna hemma från chedern och ta hand om de yngre barnen. Sedan tog han några skivor bröd, en rödlök och en knippa vitlök, la in dem i en näsduk, band ihop den till ett knyte och begav sig till fots mot Warszawa.
   Det fanns en gata i Chelm som hette Warszawaskagatan och Schlemiel trodde att den ledde raka vägen till Warszawa. Medan han ännu var kvar i staden hejdades han av flera grannar som frågade honom vart han var på väg. Schlemiel talade om för dem att han var på väg till Warszawa.
  — Vad ska du göra i Warszawa? frågade de honom.
   Schlemiel svarade: Vad gör jag i Chelm? Ingenting.
   Han nådde snart stadens utkanter. Han gick långsamt eftersom hans skosulor var genomnötta. Snart hade han passerat husen och butikerna och hade skog och ängar framför sig. Han gick förbi en bonde som körde en plog förspänd med en oxe. Efter flera timmars promenad blev han trött. Han var så trött att han inte ens var hungrig. Han la sig ner i gräset nära vägkanten för att få sig en tupplur, men innan han föll i sömn tänkte han:
  — När jag vaknar kanske jag inte minns åt vilket håll Warszawa ligger och åt vilket håll Chelm ligger.
   Efter att ha grubblat en stund tog han av sig stövlarna och ställde ner dem bredvid sig med tåhättorna pekande mot Warszawa och klackarna mot Chelm. Han föll snart i sömn och drömde att han var bagare och bakade lökbröd med vallmofrön. När det kom kunder för att köpa det sa SchlemieL
  — De här lökbröden är inte till salu.
  — Varför bakar du dem då?
  — De är för min fru och mina barn och för mig.
   Sedan drömde han att han var kung av Chelm. Istället för att betala skatt kom varje medborgare en gång om året till honom med en kruka jordgubbssylt. Han satt på en gyllene tron och bredvid honom satt fru Schlemiel, drottningen, och hans barn, prinsarna och prinsessorna. Alla åt de lökbröd och slevade i sig stora portioner jordgubbssylt. Ett eld-page kom och förde den kungliga familjen till Warszawa, Amerika och till floden Sambation, som sprutar ut stenar hela veckan lång och vilar under sabbaten.
   Nära vägen, inte långt från den plats där Schlemiel sov låg en smedja. Smeden råkade konuna ut lagom för att se Schlemiel omsorgsfullt ställa stövlarna bredvid sig med tåhättorna riktade mot Warszawa. Smeden var en spjuver och så snart Schlemiel hade somnat in ordentligt smög han fram och vände stövlarna åt andra hållet. När Schlemiel vaknade kände han sig utvilad men hungrig. Han tog en brödskiva, gned den med en vitlök och tog en tugga av rödlöken. Sedan drog han på sig stövlama och fortsatte sin väg.
   Han gick och gick och allting föreföll honom underligt välbekant. Han kände igen hus som han hade sett förut, han tyckte också att han kände igen folk som han mötte. Kunde det vara så att han redan hade kommit till en annan stad, undrade han. Och varför var den så lik Chefin? Han hejdade en man och frågade vad staden hette.
  — Chelm, svarade mannen.
   Schlemiel blev bestört. Hur var det möjligt? Han hade gått bort från
   Chelm. Hur kunde han då ha kommit tillbaka dit? Han började gnugga sig i pannan och det dröjde inte länge förrän han hittade svaret på gåtan.
   Det fanns två Chelm och han hade kommit till den andra av dem.
   Men det var ändå mycket konstigt att gatorna, husen och människorna var så lika dem som han hade lämnat bakom sig. Han funderade en stund igen tills han plötsligt mindes något han hade lärt sig i chedem. "Jorden är likadan överallt." Så varför skulle inte det andra Chelm kunna vara precis likadant som det första? Han var mycket nöjd med sin upptäckt. Han undrade om det fanns en gata här som var likadan som hans egen gata och ett hus på gatan som var likadant som hans eget hus. Och ser man på! Snart kom han till en precis likadan gata och ett precis likadant hus som hans eget. Skymningen hade fallit. Han öppnade dörren och till sin häpnad fick han syn på en andra fru Schlemiel med barn likadana som hans egna. Allting var precis likadant som i hans eget hus. Till och med katten verkade att vara densamma. Fru Schlemiel började genast träta på honom:
  — Var har du varit, Schlemiel? Du gick ensam hemifrån. Och vad har du i det där knytet?
   Alla barnen sprang fram till honom och ropade:
  — Pappa, var har du varit?
   Schlemiel stod tyst en stund och sedan sa han:
  — Fru Schlemiel, jag är inte din man. Barn, jag är inte er pappa.
  — Är du alldeles från vettet? skrek fru Schlemiel.
  — Jag är Schlemiel från Chelm nummer ett och det här är Chelm nummer två.
   Fru Schlemiel klappade i händerna så hårt att hönsen som sov i ugnsvrån vaknade i ren förskräckelse och flög ut över hela rummet.
  — Barn, er far har blivit galen, klagade hon och skickade genast en av pojkarna efter Gimpel Doktorn.
   Alla grannar kom instörtande. Schlemiel stod mitt i rummet och förkunnade högtidligt:
  — Visserligen ser ni allihop ut som människorna i min stad, men ni är inte samma människor. Jag är från Chelm nummer ett och ni bor i Chelm nummer två.
  — Vad har det tagit åt dig, Schlemiel? utbrast en av grannarna. Du är i ditt eget hus, hos din egen fru, dina egna barn och dina egna grannar och vänner.
  — Nej, ni förstår inte. Jag är från Chelm nummer ett. Jag var på väg till Warszawa och mellan Chefro nummer ett och Warszawa finns det ett Chelm nummer två. Och det är där jag är.
  — Vad är det du pratar om? Vi allihop känner dig och du känner oss. Känner du inte igen dina egna höns?
  — Nej, jag är inte i min stad, envisades Schlemiel. Men i Chelm nummer två finns det faktiskt samma människor och samma hus som i Chelm nummer ett och det är därför som ni har misstagit er. I morgon ska jag fortsätta till Warszawa.
  — Var finns i så fall min man? frågade fru Schlemiel ilsket, och öste över Schlemiel alla förbannelser hon kunde hitta på.
  — Hur ska jag kunna veta var du har din man? undrade Schlemiel. Några av grannarna kunde inte låta bli att skratta, andra tyckte synd om familjen. Gimpel Doktorn sa att han inte kände till någon bot för en sådan sjukdom. Efter en liten stund gick alla hem.
   Fru Schlemiel hade lagat nudlar och bönor till kvällsvard, en maträtt som Schlemiel var särskilt förtjust i. Hon sa till honom:
  — Det är möjligt att du är galen, men också en galning måste få mat i magen.
  — Varför skulle du ge mat åt en främling? frågade Schlemiel.
  — En oxe som du borde faktiskt äta hö, inte nudlar och bönor. Sätt dig ner och håll tyst. Kanske du får tillbaka lite grand av ditt förstånd om du får äta och sova.
  — Du är en god kvinna, fru Schlemiel. Min fru skulle aldrig ge mat åt en främling. Det tycks i alla fall finnas en viss skillnad mellan Chelm nummer ett och Chelm nummer två.
   Nudlarna och bönorna doftade så gott att Schlemiel inte behövde trugas längre. Han slog sig ner och åt samtidigt som han pratade med barnen.
  — Mina kära barn, jag bor i ett hus som ser ut precis som det här. Jag har en fru och hon och er mor liknar varann som två bär. Mina barn liknar er som två droppar vatten liknar varann.
   De yngre barnen skrattade, de äldre började gråta. Fru Schlemiel sa:
  — Som om det inte vore nog att vara en Schlemiel så har han nu också blivit galen. Vad ska jag nu ta mig till? Jag kan inte längre lämna kvar barnen hos honom när jag går till torget. Vem vet vad en galning kan
   hitta på?
   Hon höll sig för pannan och utropade:
  — Gud i himlen, vad har jag gjort för att få det på det här viset!
   Men ändå gjorde hon i ordning ett bad åt Schlemiel och trots att han sovit hela dagen i närheten av smedjan så föll han i sömn så snart som hans huvud vilade på kudden, och efter en kort stund snarkade han högljutt. Än en gång drömde han att han var kung av Chelm och att drottningen hade lagat en väldig massa blintze åt honom. Några var fyllda med ost, andra med blåbär eller körsbär och alla var överströdda med socker och kanel och simmade i sur grädde. Schlemiel åt genast upp tjugo blintze och gömde resten i sin kungakrona för senare behov.

   På morgonen när Schlemiel vaknade var huset fullt av stadsbor. Hans fru stod rödgråten mitt ibland dem. Schlemiel tänkte just träta på sin fru för att hon hade släppt in så många främlingar i huset, men så kom han att tänka på att han själv var främling här. Hemma skulle han ha stigit upp och tvättat sig och klätt sig. Men inför alla de här människorna visste han inte vad han skulle ta sig till Som alltid när han var förlägen började han klia sig i håret och dra sig i skägget. Till sist övervann han sin försagdhet och bestämde sig för att stiga upp. Han kastade av sig täckt och satte ner sina nakna fötter på golvet.
  — Låt honom inte smita, skrek fru Schlemiel. Om han försvinner blir jag en övergiven hustru, utan en Schlemiel. När det hade gått så långt avbröt Baruch Bagaren:
  — Låt oss föra honom till De Äldste. De vet hur det här ska skötas.
   Fast Schlemiel påstod att eftersom han bodde i Chelm nummer ett så hade De Äldste i Chelm nummer två ingenting att säga till om för hans del, så hjälpte några starka unga män honom på med byxorna, kängorna, rocken och mössan och följde honom till Gronam Oxens hus. De Äldste som redan hade hört talas om saken hade samlats tidigt på morgonen för att reda ut vad som kunde göras.
   Då de myllrade in i rummet sa en av De Äldste, Lekisch Slöfocken:
  — Kanske det verkligen finns två Chelm.
  — Om det finns två stycken, varför kan det inte då finnas tre eller fyra eller till och med hundra Chelm? avbröt Sender Åsnan.
  — Om det finns hundra Chelm så måste det finnas en Schlemiel till i varenda en av dem, hävdade Schmendrick Träskallen.
   Gronam Oxen, ordföranden, lyssnade på alla inlägg men var ännu inte beredd att uttala sin åsikt. Hans rynkiga och utskjutande panna visade emellertid att han var djupt försjunken i tankar. Det var Gronam Oxen som förhörde Schlemiel.
   Schlemiel berättade allt som hade hänt honom och när han var färdig frågade Gronam:
  — Känner du igen mig?
  — Javisst, du är den kloke Gronam Oxen.
  — Och i ditt Chelm finns det också en Gronam Oxen?
  — Ja, det finns det. Han ser ut precis som du.
  — Är det möjligt att du svängt runt och kommit tillbaka till Chelm? frågade Gronam.
  — Varför skulle jag svänga runt? undrade Schlemiel. Jag är väl ingen väderkvarn.
  — I så fall är du inte den här fru Schlemiels äkta man.
  — Nej, det är jag inte.
  — Då måste fru Schlemiels äkta man, den riktige Schlemiel, ha gått hemifrån samma dag som du kom.
  — Det verkar så.
  — Då kommer han antagligen tillbaka.
  — Antagligen.
  — Iså fall måste du vänta till dess så att vi får veta vem som är vern.
  — Kära Äldste, min Schlemiel har kommit tillbaka! utropade fru Schlemiel. Jag behöver inte två Schlemiel, det är mer än nog med en.
  — Vem han än är så får han inte bo i ditt hus förrän allting år klarlagt, sa Gronam bistert.
  — Var ska jag då bo? frågade SchlernieL
  — På fattighuset.
  — Vad ska jag göra på fattighuset?
  — Vad gör du hemma?
  — Gode Gud, vem ska ta hand om mina barn när jag går till torget? klagade fru Schlemiel. Förresten vill jag ha en äkta man. Till och med en Schlemiel är bättre än ingen man alls.
  — Ska vi klandras för att din man lämnade dig och gick till Warszawa? frågade Gronam. Vänta tills han kommer hem. Fru Schlemiel grät bittert och barnen grät också.
  — Så underligt, sa Schlemiel. Min egen hustru har alltid skällt på mig, mina barn har sagt emot mig och här är nu en främmande kvinna och främmande barn som vill att jag ska leva ihop med dem. Det förefaller mig som om Chelm nummer två är mycket bättre än Cheini nummer ett.
  — Ett ögonblick, jag tror att jag har kommit på en idé avbröt Gronam.
  — Vad då för idel undrade Zeinvel Durnmerjönsen.
  — Eftersom vi har bestämt oss för att skicka Schlemiel till fattighuset så blir vår stad tvungen att anställa någon som kan ta hand om fru Schlemiels barn medan hon står på torget och säljer grönsaker. Varför inte anställa Schlemiel? Visserligen är han inte fru Schlemiels man och inte heller barnens far. Men han är så lik den riktige Schlemiel att barnen kommer att känna sig hemma med honom.
  — Vilken underbar ide, utbrast Fejvel Stollen.
  — Bara konung Salomo kunde ha kommit på en så klok lösning, medgav Treitel Token.
  — Ett så skickligt sätt att lösa våra svårigheter skulle man bara kunna komma på i vårt eget Chelm, instämde Schmendrick Träskallen.
  — Hur mycket vill du ha betalt för att du tar hand om fru Schlemiels barn? frågade Gronam.
   En kort stund stod Schlemiel där fullständigt förvirrad. Sedan sa han:
  — Tre groschen om dagen.
  — Idiot, tokstolle, åsna! skrek fru Sddemiel. Vad är tre groschen nu för tiden! Du ska inte göra det för mindre än sex.
   Hon sprang fram till Schlemiel och nöp honom i armen. Schlemiel spratt till och utropade:
  — Hon nyper mig precis som min fru!
   De Äldste höll rådslag. Stadens tillgångar var mycket begränsade. Slutligen tillkännagav Gronam:
  — Tre groschen är för lite, men sex groschen om dagen är alldeles för mycket. Vi går halva vägen var och betalar dig fem groschen om dagen. Går du med på det, Schlemiel?
  — Ja, men hur länge får jag behålla det här arbetet?
  — Ända tills den riktige Schlemiel kommer hem.
   Gronams beslut blev snart känt i hela Chehn och staden beundrade hans stora klokhet och också den visdom som alla De Äldste i Chehn hade gett prov på.
   I början försökte Schlemiel själv behålla de fem groschen som staden betalade honom om dagen.
  — Jag är inte din äkta man, så jag behöver inte försörja dig, sa han till fru Schlemiel.
  — Eftersom jag inte är din fru, behöver jag i så fall inte laga mat åt dig, stoppa dina strumpor eller lappa dina kläder.
   Och därför måste alltså Schlemiel lämna över sina pengar till henne. Det var första gången i sitt liv som fru Schlemiel hade fått hushållspengar av Schlemiel. Nu när hon var på gott humör brukade hon säga till honom:
  — Så synd att du inte bestämde dig för att gå till Warszawa för fio år sedan.
  — Saknar du aldrig din äkta man? frågade Schlemiel ibland.
  — Och du då? Saknar du inte din fru? frågade fru Schlemiel tillbaka. Och båda två medgav att de var ganska belåtna med sakernas nuvarande tillstånd.
   Och åren gick och ingen Schlemiel kom tillbaka till Chelm. De Äldste hade många förklaringar. Zeinvel Dummerjönsen trodde att Schlemiel hade tagit sig över de svarta bergen och ätits levande av de kannibaler som bor där. Lekisch Slöfocken var övertygad om att Schlemiel hade kommit till Asmodeus slott där han hade tvingats att gifta sig med en demonprinsessa. Schmendrick Träskallen kom till den slutsatsen att han hade kommit till världens kant och ramlat ner. Det fanns många andra synpunkter. Till exempel att den riktige Schlemiel hade tappat minnet och helt enkelt glömt bort att han var Schlemiel. Sådana saker händer.
   Gronam tyckte inte om att tvinga sina synpunkter på andra människor men han var helt säker på att Schlemiel hade gått till det andra Cheim där han hade varit med om precis samma saker som Schlemiel i det här Chefin. Han hade anställts av staden för att ta hand om den andra fru Schlemiels barn för en lön på fem groschen om dagen.
   Vad Schlemiel själv beträffade visste han inte längre själv vad han skulle tro. Barnen växte upp och snart skulle de kunna sköta sig själva. Ibland satte sig Schlemiel ner och grubblade. Var finns den andre Schlemiel? När kommer han hem? Vad gör min verkliga fru? Väntar hon på mig eller har hon skaffat sig en ny Schlemiel? Det var frågor som han inte kunde besvara.
   Då och då överfölls Schlemiel fortfarande av vandringslust, men han kunde inte förmå sig till att börja färden. Vad var det för mening med att ge sig ut på en resa om den inte ledde någonstans? Ofta när han satt ensam och funderade över allt underligt här i världen blev han mer och mer förvirrad och började gnola för sig själv:

   De som lämnar Chelm
   hamnar till slut i Chelm.
   De som stannar kvar i Chelm
   är förvisso i Chelm.
   Alla vägar leder till Chelm.
   Hela världen är ett enda stort Chelm.

Ur Rabbi Leib och häxan Kunigunda, Brombergs 1979/89. Översättning: Mårten Edlund.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki