Fandom

Svenskanoveller Wiki

När det händer

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Margaret Atwood

Mrs Burridge gör pickles på gröna tomater. Det blir tolv liter i varje omgång, lite drygt, och sedan är burkarna slut. I butiken säger de att det är strejk på fabriken där de tillverkas. Det vet hon inget om men de går inte att köpa någonstans och redan innan kostade de dubbelt så mycket som i fjol; hon tycker att hon har tur som hade burkarna i källaren. Hon har massor av gröna tomater för igår kväll hörde hon på väderleksrapporten att det skulle bli svår frost, så hon satte på sig jackan och trädgårdshandskarna och tog med sig ficklampan ut i trädgården i beckmörkret och plockade alla hon kunde se, mer än tre skäppor. Hon klarar att lyfta de fulla korgarna själv men hon bad Frank bära in dem åt henne; han knorrar, men han gillar att hon ber honom. På morgonnyheterna sa de att odlarna hade drabbats hårt och att det skulle driva upp priset, inte för att odlarna själva skulle få någon del av det, det vet ju alla att det är butikerna som kammar hem pengarna.
   Hon känner sig rikare än hon gjorde igår, men å andra sidan är det inte så värst mycket man kan göra med gröna tomater. Pickles-koket minskade dem knappast märkbart, och Frank har sagt, det gör han varje år, att de aldrig kommer att äta upp tjugofyra enlitersburkar med gröna syltade tomater bara de två, nu när barnen är utflugna. Utom när de kommer och hälsar på och äter mig ur hus och hem, tillägger mrs Burridge tyst. Sanningen är den att hon alltid har gjort två omgångar och barnen har ändå aldrig gillat det, det var Frank som åt upp alltsammans och hon vet mycket väl att han kommer att göra det igen, utan att ens märka det. Han tycker om det på ostsmörgås medan han tittar på hockey, under varje reklaminslag går han ut i köket och gör sig en smörgås till, även om han nyss har ätit en stor middag, och lämnar efter sig ett spår av smulor och picklesbitar från köksbänken tvärs över golvet och över vardagsrumsmattan fram till sin stora fåtölj. Förr irriterade det mrs Burridge, särskilt smulorna, men nu betraktar hon honom med ett slags vemod, en gång i tiden trodde hon att deras liv tillsammans skulle fortsätta i evighet men hon har kommit att inse att så inte är fallet.
   Hon har inte ens lust att reta honom för bilringen han har runt magen längre, fast hon gör det i alla fall eftersom han skulle sakna det ifall hon slutade. "Nu börjas det igen", säger hon, med den kantiga, tjatiga, metalliska röst som hon inte kan ändra på eftersom alla förväntar sig den av henne, om hon talade på något annat vis skulle de tro att hon var sjuk, "ifall du bara fortsätter att stoppa i dig på det där viset så blir det enkelt för mig att få upp dig ur sängen på morgnarna, jag behöver bara putta till dig så rullar du hela vägen nerför trappan som en tunna." Och han svarar med sin prudentliga röst, låtsas lat fast han inte är det: "Man måste ju få ha lite kul här i livet", som om hans tomatpickles och ost vore en smula vanhedrande, nästan som en orgie. Varje år säger han åt henne att hon har gjort för mycket men det skulle bli ett herrans liv om han gick ner i källaren en dag och det inte fanns något kvar.
   Mrs Burridge har gjort pickles själv sedan 1952, första året hon hade trädgården. Hon minns det särskilt bra eftersom dottern Sarah var på väg och hon hade svårt att böja sig ner för att rensa. När hon själv växte upp gjorde alla sin egen pickles, och de konserverade och syltade också. Men efter kriget slutade de flesta kvinnor med det, det fanns mer pengar på den tiden och det var enklare att köpa saker i butiken. Mrs Burridge slutade aldrig med det, även om de flesta av hennes väninnor tyckte att det var bortkastad tid, och nu är hon glad över att hon inte gjorde det, det höll henne i form medan de andra blev tvungna att lära sig det på nytt. Fast så som sockret har gått upp undrar hon hur länge folk ska ha råd ens med det hemgjorda.
   På pappret tjänar Frank mer pengar än någonsin; ändå tycks de ha mindre att röra sig med. De skulle väl alltid kunna sälja gården, antar hon, till folk från staden som skulle använda den som fritidsställe; de skulle kunna få ut något som ser ut som ett väldigt högt pris, en hel del av gårdarna söder om dem har sålts på det viset. Men mrs Burridge har inget nämnvärt förtroende för pengar; dessutom är det slöseri med jorden, och det här är hennes hem, hon har det så som hon vill ha det.
   När andra omgången står på spisen och sjuder går hon till köksdörren, öppnar den och står med armarna i kors över magen och tittar ut. Hon kommer på sig med att göra det fyra fem gånger om dagen nu utan att hon riktigt vet varför. Det finns inte särskilt mycket att se, bara lagården och åkern på baksidan med raden av döda almar som Frank jämt säger att han ska hugga ner, och taket på Clarkes hus som sticker upp över kullen. Hon är inte säker på vad det är hon tittar efter, men hon har den besynnerliga idén att hon kanske ska se något som brinner, rök som stiger vid horisonten, en rökpelare eller kanske mer än en, borta i söder. Det här är en så underlig tanke för henne att hon inte har berättat den för någon annan. Igår såg Frank hur hon stod vid köksdörren och frågade henne om det vid middagen; allt han vill prata med henne om spar han till middagen, också om han funderar över det på morgonen. Han undrade varför hon stod vid köksdörren och gjorde ingenting i över tio minuter, och mrs Burridge ljög för honom, vilket gjorde henne mycket illa till mods. Hon sa att hon hörde en främmande hund som skällde, och det var ingen bra historia för deras egna hundar var precis där och de märkte ingenting. Men Frank lät det passera; han tror kanske att hon håller på att bli konstig på gamla dagar och vill inte fästa uppmärksamheten på det, och det vore just likt honom. Han kan dra in lera över hela hennes fina blänkande köksgolv men han skulle tycka att det var hemskt att såra någon. Mrs Burridge bestämmer sig efter lite grubblande för att han trots sin tjurskallighet är en snäll och trevlig man, och för henne är detta som att avsvärja sig en omhuldad och obestridlig övertygelse, som till exempel den att jorden är platt. Han har retat upp henne så många gånger.
   När de syltade tomaterna har svalnat sätter hon etiketter på dem som vanligt med namn och datum och bär ner dem för källartrappan. Källaren är av det gamla slaget, med stenväggar och jordgolv. Mrs Burridge vill gärna ha allt prydligt — hon stryker fortfarande lakanen — så hon lät Frank sätta upp några hyllor åt henne så snart de hade gift sig. Picklesburkarna hamnar på ena sidan, sylt och gelé på den andra, och enlitersburkarna med konserverad frukt i en rad längst ner. Förr skänkte det henne trygghet att ha all maten i källaren; hon brukade tänka för sig själv att, jaha, ifall det blir snöstorm eller så och vi blir isolerade, då blir det inte så svårt. Det skänker henne inte längre någon trygghet. I stället tänker hon att om hon måste ge sig av plötsligt så kommer hon inte att kunna ta med sig några burkar, de blir för tunga att bära.
   Hon kommer tillbaka uppför trappan efter sista turen. Det är inte lika lätt som förr, knäet besvärar henne fortfarande som det har gjort ända sedan hon ramlade för sex år sedan, hon snubblade på näst sista steget. Hon har bett Frank en miljon gånger att laga trappan men det har han inte gjort, det är det hon menar med tjurskallighet. Ber hon honom mer än två gånger om att göra något så kallar han det tjat, och det är det kanske, men vem ska göra det ifall han låter bli? Det kalla tomma hålet bakom denna fråga är för mycket för henne.
   Hon måste avhålla sig från att gå till köksdörren igen. I stället går hon till köksfönstret och tittar ut, hon kan se i stort sett detsamma i alla fall. Frank kommer gående mot lagården, bärande på något, det liknar en skiftnyckel. Hans sätt att gå, långsammare än förr, en aning framåtlutad — bakifrån ser han ut som en gammal gubbe, i hur många år har han gått på det sättet? — får henne att tänka: Han kan inte beskydda mig. Hon tänker det inte med flit, det bara kommer för henne, och det är inte bara han, det är allesammans, de har mist kraften, det ser man på deras sätt att gå. Allesammans väntar de, precis som mrs Burridge, på vad det nu är som ska hända. Vare sig de begriper det eller ej. På sista tiden när hon har gått in på Dominion Store i staden har hon sett ett uttryck hos kvinnorna där hon känner de flesta av dem, hon skulle inte ta fel — en ängslig, sluten min, som om de är rädda för något men inte vill prata om det. De undrar vad de ska göra, kanske tänker de att det inte finns något de kan göra. Denna hjälplösa min förargar mrs Burridge, som alltid har varit praktisk av sig.
   I veckor har hon velat gå till Frank och be honom att lära henne hur man använder bössan. Han har faktiskt två, en hagelbössa och ett salongsgevär; förr brukade han vilja skjuta några änder på hösten, och så är det ju skogsmurmeldjuren, dem är man tvungen att skjuta på grund av hålen de gräver på åkrarna där Frank kör med traktorn en fem sex gånger om året. En massa karlar blir skadade av traktorer som välter. Men hon kan inte be honom eftersom hon inte kan förklara för honom varför hon behöver kunna det, och om hon inte förklarar så bara retas han. "Vem som helst kan skjuta med bössa", kommer han att säga, "det enda du behöver göra är att trycka av ... jaha, du menar att du vill träffa något, tjaa, det är ju en annan femma, och vem tänkte du ha ihjäl då?" Kanske säger han inte det, kanske är det bara sättet han pratade på för tjugo år sedan, innan hon slutade bry sig om saker utanför hemmet. Men mrs Burridge kommer aldrig att få reda på det för hon kommer aldrig att fråga. Hon har inte hjärta att säga till honom: Kanhända du är död. Kanhända du ger dig iväg någonstans när det händer, kanhända är det krig. Hon minns förra kriget.
   Ingenting har ändrats utanför fönstret, så hon vänder sig bort och sätter sig vid köksbordet för att skriva inköpslistan. Det är imorgon de åker in till stan. Hon försöker planera dagen så att hon kan sätta sig ner emellanåt; annars svullnar fötterna på henne. Det började med Sarah och blev värre med de andra två barnen och det har egentligen aldrig riktigt gått över. I hela sitt liv, ända sedan hon gifte sig, har hon gjort listor på saker som måste köpas, sys, planteras, tillredas, lagras; hon har redan listan till nästa jul klar, alla namnen och julklappen hon ska köpa åt var och en, och listan på vad hon behöver till julmiddagen. Men det är som om hon inte kan intressera sig för det, det ligger för långt fram. Hon kan inte tro på en avlägsen framtid som är lika välordnad som det förflutna, det är som om hon inte längre har energi för det; det är som om hon sparar den tills hon blir tvungen att använda den.
   Hon har till och med svårt med inköpslistan. I stället för att koncentrera sig på pappret — hon skriver på baksidan av de avrivna dagarna från almanackan som Frank ger henne varje nyårsafton blickar hon ut över köket, ser på alla sakerna som hon kommer att måsta lämna bakom sig när hon ger sig av. Det kommer att bli det allra svåraste. Moderns porslin, hennes silver, fast det är gammalmodigt och silvret håller på att nötas bort, äggklockan i form av en kyckling som Sarah gav henne när hon var tolv, salt- och pepparströarna i keramik, gröna hästar med perforerade huvuden, som ett av de andra barnen hade med sig hem från Nationalutställningen. Hon tänker på hur det är att gå uppför trappan, lakanen hopvikta i kistan, sängarna bäddade, täcket som hade varit hennes mormors, det gör henne gråtfärdig. På hennes byrå bröllopsfotot, med henne själv i en blänkande satinklänning (det var ett misstag med satinen, den framhävde hennes höfter), Frank i kostymen som han inte använt sedan dess utom på begravningar, med håret för kortklippt på sidorna och en överraskande tofs på hjässan, som hos en hackspett. Barnen när de var små. Hon tänker på sina flickor nu och hoppas att de inte ska få barn; det är inte längre rätta tiden för det.
   Mrs Burridge önskar att någon skulle vara mer exakt, så att hon kunde göra upp bättre planer. Alla vet att det kommer att hända något, det märks när man läser tidningen och tittar på TV, men ingen är säker på vad det kommer att bli, ingen kan vara riktigt bestämd. Fast hon har sin egen mening om den saken. Först kommer det helt enkelt att bli lugnare. Hon kommer att få en underlig känsla av att det är något på tok men det kommer att ta några dagar innan hon kan sätta fingret på det. Sedan kommer hon att lägga märke till att flygplanen inte längre flyger över på sin väg till flygplatsen vid Malton, och att bullret från stora vägen tre kilometer bort, som hörs alldeles tydligt när löven har fallit, nästan har försvunnit. TV kommer att undvika att uttala sig om det; TV:n, som just nu är full av dåliga nyheter, om strejker, varubrist, svältkatastrofer, avskedanden och prishöjningar, kommer att bli snäll och försonlig, och det kommer att vara långa pauser med klassisk musik på radion. Ungefär vid den här tiden kommer mrs Burridge att inse att nyheterna är censurerade precis som under kriget.
   Mrs Burridge är inte säker på vad som kommer att hända sedan; det vill säga, hon vet vad som kommer att hända men hon är inte säker på ordningsföljden. Hon förmodar att det kommer att röra sig om bensinen och oljan: oljeleverantören kommer bara inte att dyka upp vid den vanliga tiden, och en morgon kommer bensinmacken i närheten att vara stängd. Just det, inga förklaringar, för de — hon vet inte vilka "de" är, men hon har alltid trott på deras existens — de vill förstås inte att folk ska gripas av panik. De försöker få saker att se normala ut, de har kanske redan inlett det här projektet och det är i själva verket därför allting fortfarande verkar normalt. Tack och lov har hon och Frank fortfarande dieseloljetanken i boden, den är trekvartsfull, och bensinmacken utnyttjar de ändå inte, de har egen bensinpump. Hon låter Frank bära in den gamla vedspisen, den som de ställde ut under lagården när de fick värmepannan och elektriciteten installerade, och för en gångs skull välsignar hon Franks vana att skjuta upp saker. Hon var på honom i åratal om att köra spisen till tippen. Han hugger ner de döda almarna, äntligen, och de eldar med dem i spisen.
   Telefonledningarna blåser ner i en storm och det kommer ingen för att laga dem; det är åtminstone den slutsats mrs Burridge drar. Hur som helst är telefonen död. Mrs Burridge bryr sig inte nämnvärt om det, hon har ändå aldrig gillat telefonen, men det får henne att känna sig avskuren.
   Ungefär vid den här tiden börjar det plötsligt komma karlar gående längs vägen på baksidan, grusvägen som leder förbi grinden, oftast ensamma, ibland två och två. De flesta av dem är unga, mellan tjugo och trettio, gissar mrs Burridge. De är inte klädda som männen här i trakten. Det är så länge sedan hon såg någon gå till fots längs den här vägen att hon blir oroad. Hon börjar låta hundarna springa lösa, ända sedan en av dem bet ett Jehovas Vittne tidigt en söndagsmorgon har hon haft dem kopplade. Mrs Burridge är inte ense med Vittnena — själv tillhör hon United Church — men hon respekterar deras uthållighet, de vågar iallafall stå för sin övertygelse och det är mer än vad man kan säga om somliga av medlemmarna i hennes egen kyrka, och hon köper alltid Vakttornet. De har kanske haft rätt hela tiden.
   Det är också ungefär vid den här tiden hon tar ena bössan, hon tror att det får bli hagelbössan eftersom den ger henne större möjlighet att träffa något, och gömmer den tillsammans med patronerna, under en bit takpapp bakom lagården. Hon talar inte om det för Frank; han kommer att ha salongsgeväret. Hon har redan sett ut platsen.
   De vill inte längre slösa bort den lilla bensin som fortfarande finns kvar i pumpen, så de gör inga onödiga turer. De börjar äta kycklingarna, något som mrs Burridge inte ser fram mot. Hon avskyr att ta ur och plocka dem, och aldrig någonsin har hon blivit så arg på Frank som den gången han och Henry Clarke bestämde sig för att börja med kalkonuppfödning. Det gjorde de också, trots alla hennes invändningar, och hon blev tvungen att ta hand om kalkonerna när de rymde och sprätte i trädgården och var omöjliga att fånga in, enligt hennes mening var detta de dummaste fåglarna i hela Skapelsen, och hon var tvungen att plocka och ta ur en kalkon i veckan, ända tills blackhead gjorde slut på en tredjedel av flocken, vilket räckte för att slå ner modet på dem, de sålde resten med förlust. Det var enda gången hon verkligen blev glad över att se Frank förlora pengar på någon av sina satsningar.
   Mrs Burridge kommer att känna att läget är på väg att bli allvarligt den dagen strömmen stängs av och inte kommer tillbaka. Hon vet med ett slags fatalism att det kommer att inträffa i november när frysen är full av grönsaker men innan det är kallt nog att hålla förpackningarna frysta utomhus. Hon står och tittar på fryspåsarna med bönor och majs och spenat och morötter, smältande och blöta, och tänker: Varför kunde de inte ha väntat till våren. Det är slöseriet, med mat och också med hennes mödosamma arbete, som grämer henne mest. Hon räddar vad hon kan. Under Depressionen, minns hon, hette det att folk på landet hade det bättre än folk i städerna, för de hade i varje fall mat; om man lyckades behålla gården, vill säga; men hon är inte längre säker på att det stämmer. Hon känner sig belägrad, isolerad, likt någon instängd i en fästning, trots att ingen har besvärat dem, i själva verket har ingen kommit åt deras håll på många dagar, inte ens någon av de ensamma männen som gick till fots.
   Med strömmen avstängd kan de inte längre använda TV:n. Radiostationerna sänder, i den mån de alls sänder något, ingenting annat än lugnande musik, som mrs Burridge inte finner det ringaste lugnande.
   En morgon går hon till köksdörren och tittar ut och där är rökpelarna, precis där hon har förväntat sig att få se dem, söderöver. Hon ropar på Frank och de står och tittar. Röken är tjock och svart, oljig, som om någonting har exploderat. Hon vet inte vad Frank tänker; själv undrar hon hur det står till med barnen. Hon har inte hört av dem på veckor, men hur skulle hon ha kunnat göra det? De slutade dela ut post för en tid sedan.
   En kvart senare kör Henry Clarke in på gårdsplanen med sin halvtonslastbil. Det är något mycket ovanligt eftersom ingen har kört någonstans på senaste tiden. Han är i sällskap med en annan man, och mrs Burridge känner igen denne som mannen tre gårdar bort son flyttade in för en fyra fem år sedan. Frank går ut och pratar med dem och de kör fram till bensinpumpen och börjar pumpa över resten av den dyrbara bensinen i lastbilen. Frank kommer tillbaka in i huset. Han säger åt henne att det är litet bråk utefter vägen, de ska åka iväg och ordna upp det och hon ska inte oroa sig. Han går in i rummet på baksidan, kommer ut med salongsgeväret, frågar henne var hagelbössan är. Hon säger att hon inte vet det. Han letar efter den, förgäves — hon kan höra hur han svär, han brukar inte svära i hennes närhet — tills han ger upp. Han kommer ut, kysser henne adjö, något som också är ovanligt, och säger att han är tillbaka om ett par timmar. Hon ser de tre männen köra iväg i Henry Clarks lilla lastbil, mot röken; hon vet att han inte kommer att återvända. Hon antar att hon borde känna större sinnesrörelse inför det, men hon är väl förberedd, hon har tagit farväl av honom i all stillhet i åratal.
   Hon går tillbaka in i huset och stänger dörren. Hon är femtioett, hon har ont i fötterna, och hon vet inte vart hon kan ta vägen, men hon inser att här kan hon inte stanna kvar. Nu kommer det att dyka upp en massa hungriga människor, de som klarar sig ända hit ut kommer att vara unga och hårdföra, hennes hus är en fyrbåk som signalerar värme och mat. Strider kommer att utkämpas om det, men inte av henne.
   Hon går uppför trappan, söker i skåpet, och tar på sig sina varma långbyxor och sina båda tjockaste tröjor. På bottenvåningen samlar hon ihop all mat som är tillräckligt lätt för henne att bära: russin, blockchoklad, katrinplommon och aprikoser, en halv limpa, litet torrmjölk som hon häller i en enliters fryspåse, en bit ost. Sedan letar hon fram hagelgeväret bakom lagården. Hon funderar ett ögonblick på att avliva husdjuren, hönsen, kvigorna och grisen, för att ingen ska göra det som inte vet hur man bär sig åt; men hon själv vet inte hur man bär sig åt, hon har aldrig i hela sitt liv dödat något, det har alltid Frank gjort, så hon nöjer sig med att öppna hönshusdörren och grinden till ängen på baksidan. Hon hoppas att djuren ska springa sin väg men hon vet att de antagligen inte kommer att göra det.
   Hon kastar en sista blick runt huset. Vid närmare eftertanke stoppar hon sin tandborste i knytet: hon gillar inte att känna sig oborstad om tänderna. Hon går inte ner i källaren, men hon ser för sig sina omsorgsfullt förseglade flaskor och burkar, klarröda och gula och mörkröda, sönderslagna på golvet, i en klibbig pöl som liknar blod. De som dyker upp kommer att vara slösaktiga, det som de inte själva kan äta upp kommer de att förstöra. Hon funderar på att sätta eld på huset själv, innan någon annan hinner göra det.
   Mrs Burridge sitter vid sitt köksbord. På baksidan av almanacksbladet, det är för en måndag, har hon skrivit Havremjöl, med sin jämna skolskrivstil som alltid fick en stjärna och som inte har förändrats nämnvärt sedan dess. Hundarna är ett problem. Efter en del funderande släpper hon dem lösa men hon släpper dem inte genom grinden: i ett avgörande ögonblick skulle de kunna förråda henne. Hon går norrut i sina kraftiga stövlar, bärande på jackan, för det är ännu inte tillräckligt kallt för att ta den på, och matpaketet och hagelgeväret som hon har sett till att ladda. Hon går förbi kyrkogården där hennes far och mor och morfar och mormor ligger begravda; kyrkan stod här förr men den brann ner för sexton år sedan och blev återuppbyggd närmare stora vägen. Franks släkt ligger på andra kyrkogården, den sträcker sig tillbaka till farfarsfar fast de är anglikaner, även om han inte har hållit fast vid det. Det finns ingen annan på vägen; hon känner sig lite dum. Tänk om hon har fel och Frank kommer tillbaka i alla fall, tänk om ingenting, absolut ingenting har hänt? Margarin, skriver hon. Hon tänker göra en citron-och marängpaj till på söndag, när två av barnen kommer upp från staden på middag.
   Det är nästan kväll och mrs Burridge är trött. Hon befinner sig i en trakt som hon inte kommer ihåg, trots att hon har hållit sig kvar på samma väg och det är en väg hon känner väl till; hon har åkt den många gånger tillsammans med Frank. Men att gå till fots är inte detsamma som att åka bil. På ena sidan finns en åker, inga hus, på andra sidan en skogsplantering; genom en kulvert under vägen rinner en bäck. Mrs Burridge böjer sig ner för att dricka: vattnet är iskallt och smakar järn. Senare kommer det att bli frost, det känner hon. Hon tar på sig jackan och handskarna, och viker av in i skogen där hon inte kommer att bli sedd. Där ska hon äta litet russin och ost och försöka vila sig, medan hon väntar på att månen ska gå upp så att hon kan gå vidare. Det är alldeles mörkt nu. Hon känner luften av jord, trä, ruttnande löv.
   Plötsligt fångas hennes blick av något fladdrande rött, och innan hon hinner vända tillbaka — hur kan det här ske så fort? — tar det form, det är en liten eld, till höger, och två män sitter hopkurade intill den. De har sett henne också: en av dem reser sig och kommer fram emot henne. Hans tänder blottas, han ler; han tror att hon kommer att bli lätt att klara av, en gammal kvinna. Han säger något men hon kan inte föreställa sig vad, hon vet inte hur folk som är klädda på det viset skulle tala.
   De har fått syn på bössan, deras blickar har fastnat på den, de vill ha den. Mrs Burridge vet vad hon måste göra. Hon måste vänta tills de är tillräckligt nära och sedan måste hon höja bössan och skjuta dem, använda en pipa för dem var, sikta mot ansiktena. Annars kommer de att döda henne, det tvivlar hon inte på. Hon blir tvungen att vara snabb, vilket är otur för händerna känns tjocka och klumpiga; hon är rädd, hon vill inte vara med om den skarpa knallen eller den röda mynningsflamman som kommer sedan, hon har aldrig i hela sitt liv dödat något. Hon har inga bilder bortom det här ögonblicket. Man vet aldrig hur man kommer att handla i en sådan situation förrän det verkligen sker.
   Mrs Burridge tittar på köksklockan. På listan skriver hon Ost, de äter mer ost än förr på grund av köttpriserna. Hon reser sig och går fram till köksdörren.

Ur "Den berömde poetens grav och andra noveller", 1990, Översättning Maria Ekman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki