FANDOM



Av Bengt Anderberg

En jul när jag var liten bodde vi hos farmor och farfar och farfarsfar. Det var på farfars gård, och den låg mitt i södra Skandinavien. Farmor skulle laga rödkål, det tog hela julaftonen. Klockan åtta gick vi upp. Farmor sade:
  — Farfarsfar och farfar, ni går och hämtar ett rödkålshuvud. Och till mig sade hon:
  — Och du går med och ser till att de där två inte kommer bort.
   När vi kom ut på gårdsplanen, låg det skyhögt med snö överallt. Snö, snö och snö ända upp till trädtopparna. Så gick det uppskottade gångar till de olika källarhusen.
  — Ja, nu går vi till rotfruktskällaren, sade farfar.
  — Nehej. För vi går till kålfruktskällaren, sade farfarsfar.
  — Nej min själ gör vi ej!
  — Jo min liv och kniv gör vi så!
   De hade redan börjat gräla. Farfarsfar hade små svarta ögon, och de lyste och gnistrade som ilskna stjärnor. Farfar hade stort vitt skägg, och det lyste och hoppade som ryggen på en ilsken getabock.
   Då gick jag till grönsakskällaren och hämtade ett stort rödkålshuvud. Det var större än mitt eget huvud, fast jag hade den lurviga vintermössan på mig, tungt, glatt och alldeles iskallt.
   Farfarsfar och farfar stod kvar och grälade när jag kom tillbaka. Ja, de hade hoppat jämfota upp och ned så det var en stor grop i snön, och det rök som potatisgrytor ur munnarna på dem när de skrek Nej min själ och Jo min liv och kniv! Men så gick vi in till farmor med kålhuvudet, och då var de överens!
  — Jaha, farmor, här har vi rödkålen.
   Och de satte sig ner för de var så trötta i fötterna.
  — Så skulle vi ha äpplen och lök, sade farmor liksom för sig själv, medan hon började skära kålen. Och vitlök förstås.
  — Haha! lät det från farfar. Vitlök! Aldrig! Vitlök kommer aldrig över mina läppar! Aldrig över dessa läppar två!
  — Hehe! lät det från farfarsfar. Har du sett nån med tre läppar? Svara mig på det du — pågablära!
   Det lät så lajbans när farfarsfar försökte prata skånska, för det kunde han inte alls, han var ju från Polen.
  — Jaha, jag får väl skicka lille Bengt så blir det gjort, sa farmor. Gravenstein och Guldparmän och Citronäpple och Belle de Boskoop vill jag ha, ett av var. Och en gul lök och en röd lök — och en lagom vitlök. Och du farfar — ett mått ljunghonung och en burk gåsaflott och två matskedar bonnasmör av det gula (det var det som var färgat med morotsaft, vintersmör blir så blekt annars). Och farfarsfar: en flaska svartavinbärssaft och en flaska körsebärsvin och en flaska äpplevinsvinäger.
   Och låten nu detta gå fort!
   Hon hade redan skurit hela kålhuvudet och svisch åkte det ner i gjutjärnsgrytan! Rassel rassel — det var kryddpepparkorn och svartpepparkorn och kryddnejlikor. Plask! litet polsk rödbetsättika!
   Farfarsfar var redan ute i vinterskafferiet och farfar gick till visthusboden och jag hörde att han gick fort, byxtyget visslade mellan knäna på honom, han var så kobent. Men jag hade ingen lust att skynda mig för jag skulle till källarvinden och hämta äpplen och det var bland det härligaste jag visste. I källaren låg sättpotatis och lök, borta i ena änden gick en stege upp till loftet, och där lyfte man en lucka och fällde ner den till vänster om sig. Hela loftet var fullt med mogna äpplen! Det luktade änglahimmelsommarhöst. Man stod nu på den översta stegpinnen och bara andades och andades in och det tog aldrig slut. Undrar om äppelträden själva känner det så när de står fulla med mogen frukt? Men det luktar aldrig så underbart ute förstås. Som på detta loftet!
   Å, nu är det borta. Äppleträden är fällda, hela gården är borta, det ligger en flygplats där. Jag vill inte det.
   Fyra äpplen tog jag, jag lade dem innanför skjortan och innanför undertröjan. Och så stängde jag luckan för den gången och gick ner i källaren och hämtade lök — jag tog en jättestor vitlök bara för att skoja med farfar — och så gick jag ut på gården. Det var så himla kallt, det skrek i snön när man gick. Och på vägen till brygghuset och på vägen till köttkällaren, där hade vargarna varit och trampat. De hade sin särskilda stig på vänstra sidan, där fick folk inte gå, då kunde man få vargfötter. Alla sade att Bodil hade gått där en gång. Men jag hade sett henne barfota många gånger i gymnastiken och hennes fötter var inte det minsta vargaktiga.
   I farstun kom jag på farfar. Han stod och slickade gåsflott med pekfingret i burken. Han försökte släta till det översta flottlagret när jag kom.
  — Farfar, farfar vad du är dum! Nu blir farmor arg!
  — Ah — tror du det? För det lilla? Tror du hon ser det?
  — Oj oj oj. Ta hit burken farfar, så skall jag försöka göra så hon inte märker det ...
   Och vem kommer då — om inte farfarsfar — med tummen i körsebärsvinflaskan! En sådan släkt man har! Är det inte den ene så är det den andre!
  — Jag skulle ju bara se om jag kunde trycka ner den här usla korken!
  — Och det kunde du din själ inte?
  — Jo min liv och kniv kunde jag det — men nu kan jag inte få tummen upp igen!
   De kunde vara glada att de hade mig, de där två gubbarna! Nu hjälpte jag farfarsfar ur flaskan och så gick vi in till farmor och där luktade det ättika och rödkål och hela köket var redan ångigt och varmt och det immade på fönstret och den stora randiga katten kom upp och strök sig mot farfarsfar och mot farfar och mot mig och så hällde farmor saft och vin och vinäger och flott och honung och smör i grytan och så satte hon oss att skala lök och äpplen och det började bli varmt om kinderna och härligt och det luktade kryddor och sött och starkt.
  — Ingen jul utan farmors rödkål, sade farfar.
  — Och ingen rödkål utan vitlök, sade farmor.
  — För det hade vi alltid i Wielicka, sade farfarsfar.
   Å, Wielicka! Där är farfarsfar född, och där bodde farmor när hon var liten och där träffade hon farfar innan de kom till Skåne för att ta upp sockerbetor — så for de från salt till socker — för i Wielicka finns en jättestor, jättedjup saltgruva. Man går ner i berget på en stege av salt. Man kommer ner i stora salar av salt, väggarna är av saltkristall. I taken hänger ljuskronor av salt. Ja, där finns en kyrka av salt. Och i kyrkan finns en liten orgel av salt! Farfarsfar säger att den går att spela på, men då säger farmor:
  — Nej, nu smäcker du allt, farfarsfar.
   Och då blir farfarsfar så arg igen så ögonen gnistrar, och bordsskivan skakar när han stampar i golvet.
  — Jaså ni tror mig inte? Va? Ni tror kanske inte att jag har varit vid Läppsi Porte heller? Va? Va?
  — Det är klart vi gör! Var skulle du annars ha fått kanonkulan ifrån?
  — Se där. Se där, säger farfarsfar. Och så blir bordsskivan stilla och vi skär färdigt lökarna och vitlöken och farmor lägger all löken i grytan — och det luktar så härligt när ångan bolmar upp och det är de små mörkgröna, hårda, polska korvarna som skall ligga och koka ovanpå kålen. De har farmor haft hängande utanför fönstret, för det skall komma tre nätters frost i dem först. Nu tar hon in dem, och vi ser hur ett helt moln av het ånga störtar ut genom fönstret och det drar kallt om fötterna. Pang, så stänger hon kvickt igen och lägger korvarna ovanpå rödkålen. Och nu känner vi att vi har jobbat tillräckligt för i dag ...
   Alla utom farfarsfar. För nu tar han fram kanonkulan och tegelskålen och påsen med svarta senapsfrön och ett glas vatten. Nu skall farfarsfar mala senap till den såsen som vi skall ha till lutfisken.
   Jag tycker inte om lutfisk. Jag tycker lutfisk smakar som slammigt hårdkokt ägg. Men jag tycker om att mosa stora mjöliga potatisar — pantoffler heter det i Skåne, jag tycker om att mosa dem i den starka senapssåsen som farfarsfar kan göra. Å, du grymma värld! Sådana pantoffler finns det inte heller längre! De växte i den lätta, ljusa sandjorden där det är landningsbanor nu. Jag vill inte det heller.
   Men nu håller farfarsfar den stora tegelskålen mellan knäna. Så häller han ut de svarta, blanka små senapsfröna i skålen. Så lägger han kanonkulan ovanpå. Och så vaggar han och liksom kör runt med knäna så att kulan börjar rulla runt, runt bland fröna och de spricker och går sönder — och då blir det gulbrunt tjockt senapspulver som klibbar fast vid kanonkulan, så häller han vatten på så att senapen blir som en gröt, och kulan den rullar och rullar och senapen luktar så starkt att farfarsfar får tårar i ögonen och vi känner allihop att vi får tårar i ögonen av den starka senapslukten. Det är härligt. Det är julen!
   Det är en riktig kanonkula. Den tog farfarsfar vid Läppsi Porte. Detta betyder Leipzigs portar, och Leipzig är en stad i Tyskland. Där var svenskarna med i kriget för 160 år sedan, och fastän farfarsfar var från Polen var han med svenskarna och slogs mot kejsar Napoleon.
   Farfarsfar fick se kejsar Napoleon i bojor. Han stod i bojor på en vanlig flakvagn, han var inte högre än en kagge svagdricka men han var så full i ont som en buffelbagge. Han stod där och fäktade med både armar och ben fast bojorna var så tunga som domkyrkoklockor. "Han var så livlig", säger farfarsfar. "Det var en livlig kejsare! Se här!"
   Och så gnider farfarsfar bort senapen från kanonkulan och visar att där är en öm inristad, den är stelt och konstigt ritad som de ritade på den tiden, och inunder står med franska bokstäver: "Vive l'Empéreur!"
   Det betyder just Den livlige kejsaren. Och det var den sista kanonkulan som kejsar Napoleon sköt i hela sitt liv. Den kom nästan fram till Läppsi Porte där farfarsfar stod. Många kanonkulor hade han sett i sin dag, men aldrig någon så blank och grann som denna, den föll ned som en eldslåga genom luften. Meningen var att den skulle ha slagit ihjäl honom. Men den orkade inte ända fram och väl var det.
  — Tvi, spottade farfarsfar.
   Och spottet fräste på kanonkulan, så varm var den. Han lät den ligga tills den blev kall, så tog han upp den och lade den i sin ryggsäck. Sedan hade han haft den att mala senap med varenda julafton i hela sitt liv var han än hade varit. I Polen hade han varit, och i Danmark och i Norge och i Sverige. Och Tyskland förstås, om man räknar Läppsi Porte.
   Och nu satt han där och malde senap igen. Och köket var som ett litet himlakök, det dånade av torr bokved i spisen och rödkålen puttrade och man kände den härliga lukten av korv och senap som blandade sig med lukten av rödkål och äpplen och lök och vitlök och honung och nejlikor och peppar och körsebärsvin och tjockt, fett gåsaflott och farmor tände ett vaxljus i den stora, rödmålade trästaken och ljuslågan speglade sig i imman som rann nedför fönsterrutan i gnistrande stjärnedroppar ...

Från tidningen "VI" 1974.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki