Fandom

Svenskanoveller Wiki

När fienden kom

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Katarina Mazetti

"Den förra städerskan vi hade bara försvann!" sa personalchefen ogillande. "Hon hade tänkt stanna hela vikariatet ut, det påstod hon i alla fall när hon kom. Och så en morgon när hon varit här ett par veckor upptäckte vi att papperskorgarna var överfulla och fikarummet ostädat. Hon hade helt enkelt inte varit här och städat sitt pass kvällen innan. Hon ringde aldrig ens och sa upp sej, stack väl bara hem till Finland, vi visste inte ens vart vi skulle skicka hennes lön! Det var extra besvärligt för nere i källarutställningen såg det ut som om det hade varit inbrott den där kvällen. En massa föremål omkullvräkta, färg sprutad på väggarna, vi fick stänga tills vidare... ja, det där får du ju ta hand om nu. Om du tar jobbet förstås. Vi tror att det var ett gäng ungdomar som hade varit därnere och ställt till."
   Hans matta ljusblå blick sökte sig mot fönstret och han gäspade.
   "Fan att man ska behöva hålla på med sånt här!" tänkte han. "För att dom har fått för sej att det blir billigare att anställa städerskorna en och en än att köpa tjänsten från en städfirma som alltid kan skicka en vikarie. Har jag läst på universitetet för att hålla på och tjafsa med städerskor? Den ena är väl så god som den andra!"
   På gräset utanför fönstret till personalchefens arbetsrum i källarplanet stod en gammal svart kanon med en pyramid av klumpiga kulor bredvid. Sanja hade den precis i ögonhöjd där hon stod framför personalchefens skrivbord, han hade inte bett henne sätta sig ner. Hon stirrade på kanonen. Det här fönstret måste ligga alldeles intill museets huvudingång, tänkte hon, det stod en kanon på vardera sidan om stentrappan och den tunga snidade träporten. Kanoner. Att gå till jobbet varje dag mellan kanoner. Någonstans i hennes huvud fanns det alltid kvar, det dova mullret från kanonerna bakom bergen. Därhemma. Och visslingen innan granaten slog ner.
   "...och förresten var det inte första gången en städerska vi anställt bara lämnade jobbet efter några veckor. I fjol var det en tjej, en polska tror jag, riktigt snygg! Hon bara stack, hon också. Hittade väl nån lönsammare försörjning." Han gav till ett fniss utan att Sanja förstod vad han skrattade åt. Hon nickade allvarligt.
   "Jag lämna inte", sa hon mödosamt. Hon ville tala om för honom att hon var en rejäl människa som aldrig i förtid lämnat ett arbete hon åtagit sig. Inte ens ett städjobb, fastän hon hade utbildning till sjuksköterska. Men sådana jobb fanns inte att få när man inte behärskade svenska ännu. Hon förstod språket bra, men när hon ville tala blev det till en kamp mellan henne och alla verb och substantiv som skulle böjas. Hon ville inte lämna ifrån sig orden i slarvigt oböjt skick och därför var hon för det mesta tyst. Ingen hade något att invända mot det, städerskor anställs inte för sin konversationskonst.
   "Tja, då var det väl inte mer", sa personalchefen och reste sig. "Dina uppgifter har jag. Nu ska jag visa dej runt. Jag tror vi börjar på andra våningen så vi inte skrämmer bort dej med en gång."
   Han såg förväntansfullt på henne. Vad menade han?
   Han ryckte på axlarna och låste dörren efter dem. De tog hissen från källarplanet upp till vindsvåningens utställning med gamla kyrkoinredningar från rivna kyrkor. Stora murkna predikstolar, näslösa trähelgon och höga snidade bänkar. Sanja gjorde stora ögon, hon hade aldrig ens varit inne i en kristen kyrka. Så tungt, så dystert. Kunde man dyrka sin skapare i ett sådant maskätet mörker?
   På våning två fanns 1700- och 1800-talsmiljöerna, ljusa salonger med randiga soffor och graciösa byråer. Här och där stod förvånansvärt välgjorda dockor i tidsenlig dräkt, alla hade olika ansiktsuttryck och kroppsbyggnad. En piga skrattade stort åt en lekande katt, en pompös herre med magen svällande under ett ordensband rynkade irriterat pannan. Miljöerna var avspärrade med rep och personalchefen förklarade mycket långsamt att hon bara skulle våttorka golven mellan repen, mer fanns det inte tid till. Han talade högt som till en döv, han hade tydligen bestämt sig för att hon hade svårt att fatta. Varför detta fick honom att skrika sig genom museet kunde Sanja inte förstå.
   På bottenplanet fanns de tillfälliga utställningarna, just nu handlade det om knypplingens konst genom tiderna. Oändliga rader av dynor med spolar och spetsar fyllde de vita rummen. På väggarna hängde texter med detaljerade beskrivningar av de olika regionala mönstervariationerna. "Ba-ra li-te våt-torkning här också", skrek personalchefen, "det kommer inte mycket folk hit!" Förresten kom det inte särskilt mycket folk till de övre två våningsplanen heller, tillade han, att museet var ett av landets mest välbesökta berodde på... men det visste hon väl? Han tittade förväntansfullt på henne igen. Hon skakade på huvudet och stirrade i golvet.
   Bakom disken i entrén stod två anställda, hon presenterades för dem och tog ordentligt i hand. Den yngsta såg knappt åt hennes håll, hon var sysselsatt med att fylla gammaldags karameller i strutar till försäljning. Den äldre, en gråsprängd dam med pärlbrosch på kavajslaget, log vänligt mot henne.
   "Så skönt att du tar över efter Tullikki", sa hon, "vi har knappt fått huset städat sen hon försvann. Och ingen har varit nere i Skräcken, vi har hållit den stängd."
   "Skrek-ken?" sa Sanja.
   "Skräckkammaren", gäspade den unga. "Museets stolthet. Enda anledningen för nån att över huvud taget gå hit. Den ligger i källarplanet. Den är faktiskt inte så illa, påminner lite om Tussaud's eller London Dungeon. Det var väl där nån knyckte iden förresten. Folk älskar den. Och vi kunde börja ta inträde! Se där!" Hon pekade på en bricka med nyckelringar och ett ställ med vykort.
   Sanja böjde sig framåt för att se bättre och ryckte till. Nyckelringarna föreställde blodiga yxor, dödskallar, små liemän och kvinnohuvuden med munnen vidöppen till ett fasans 0. På vykorten såg man sönderslitna och uppsvällda lik, hästar med spjut stickande ur sidorna, stympade lemmar. Vad var det här för ett ställe?
   "Ja, vi har spa-rat det bäs-ta TILL SIST!" skrek personalchefen och styrde Sanja mot hissen, med ett grepp om hennes armbåge. De tog hissen till källarplanet igen men steg nu ut genom en dörr på motsatta sidan. De kom ut i en mycket svagt upplyst korridor med realistiskt avbildade stenväggar drypande av fukt. Här och där satt facklor med fladdrande konstgjorda eldslågor.
   Skräckkammaren bestod av fyra mindre tablåer bakom galler längs korridoren och två rum med uppbyggda miljöer. Alla föreställde scener ur en lokal historisk verklighet: en bondstuga där en hel familj med pigor och drängar just dött i böldpest, en häxa som just underkastats vattenprovet och dömts till bålet av en vrålande pöbel, en desertör med söndersliten blodig rygg som sprang gatlopp mellan led med piskor och käppar, ett tidigt mentalsjukhus med kar och svänggungor där bleka sinnessjuka skulle plågas friska. Sanja förstod inte helt men hon blev mer och mer illa till mods. Hon tyckte att hennes minnen mumlande började tränga sig fram ur de drypande väggarna. Hon småsprang efter den skrikande personalchefen som uppenbarligen njöt av hennes skräck.
   Och så kom de in i det första miljörummet.
   Det föreställde ett fältlasarett. På obeskrivligt nedsölade halmmadrasser låg döende män, ibland med blodiga bandage och förfärliga sår efter värjhugg och sabelstick, mestadels bara tynande i fältsjukdomar, i rödsot och dysenteri. Sanja började darra. Konstnären som skapat dockorna var tydligen densamma som på översta våningen, ansiktena levde, magra händer sträcktes i förtvivlan mot den som passerade genom rummet.
   "Jag drömmer", tänkte Sanja. "Är det Miklos som ligger där borta? Miklos som soldaterna ledde ut på gården och så såg vi honom aldrig mer? Och farbror Eman?" Hon försökte att varken titta åt höger eller vänster, satte fötterna hårt och bestämt i marken. Framför sig hörde hon personalchefens fniss när han pekade ut särskilt motbjudande detaljer. "Svenska människor ser ingenting!" tänkte hon förtvivlat. "Varför ser dom ingenting? Dom såg inte oss heller, då under kriget. Såg oss inte, hörde oss inte!"
   Nu var de framme vid den innersta dörren. Framför den hängde ett smutsigt skynke, bakom det fanns en tvådelad bastant trädörr med rostig järnklinks, så som en dörr på en bondgård förr kunde ha sett ut. Såsom en dörr i Sanjas hemby hade sett ut. Man kunde öppna översta halvan utåt men ändå stå kvar i skydd av dörrens nedre halva. I rummet innanför var det mörkt.
   "Jaha, vi behöver kanske inte gå in här", sa personalchefen. Han kliade sig i nacken med en välskött hand med nedfilade naglar. Det gråblonda håret var omsorgsfullt kammat över en begynnande flint. "Det är inte meningen att besökarna ska gå in här heller, dom ska stå i dörren och se på det som händer. Men en del av dom går in i alla fall, så du får ta och torka här också, emellanåt. Okej?" Han vinkade fram Sanja till dörren och slog upp övre halvan samtidigt som han slog till en strömbrytare och nyfiket granskade hennes ansikte för att se hur hon reagerade.
   Rummet badade plötsligt i strålande solljus från en dold lampa. Ett ljudband med fågelsång och avlägset råmande kor rullade igång. Plötsligt skar förfärliga skrik, larmande skratt och ljud av barnagråt igenom de lantliga ljuden.
   Scenen föreställde tunet utanför en enkel bondgård. En hop trasiga soldater plundrade just visthuset och bar ut mjölsäckar och torkat kött. Två skäggiga män i uniform hade vräkt omkull bondfamiljens gris och stuckit en sabel i halsen på den. På marken låg huvudet av en ung man, fortfarande med ett häpet uttryck i ansiktet. Kroppen låg blödande en bit bort. Bonden själv hängde med utstuckna ögon i ett träd, tillsammans med två av sina drängar. Hans hustru hade huggits ned strax utanför tröskeln, med det minsta, gråtande barnet fortfarande tryckt mot bröstet. Två halvstora barn stod gömda bakom en buske och såg på. På marken låg två kvinnor på rygg, dolda av en hop skrattande soldater. Vad som skedde med dem kunde anas men inte visas, i ett familjemuseum. Detta var kriget, så som det drabbade de vanliga människorna när fiendens soldater plundrande drog genom landet. Detta var När fienden kom, skräckkammarens stolthet, i sin ohyggliga realism.
   Sanja slog handen för munnen och sprang mot utgången.
   "Jäkla människa!" tänkte personalchefen irriterat och något skuldmedvetet. "Jag vill inte att hon hoppar av nu! Jag måste få slut på det här städeländet och börja ta itu med chefstillsättningen!"
   Han skyndade efter Sanja och grep tag om hennes överarm. Han kände hur häftigt hon darrade och försökte lugna henne.
   "Du be-höv-er inte stä-da där ofta", sa han högt i hennes öra, med överdrivna läpprörelser. "Inte ofta, du förstå? En gång i veckan! Bara lite torka! Lite torka!"
   Han hade fallit in i något slags pidginsvenska. Sanja såg på honom. Hon var fortfarande i chock men hans tjat hade en hypnotisk verkan och hon började andas lugnare.
   "Jag måste ha det här jobbet", tänkte hon. "Det är bara dockor. Papper och lim och trä. Att vara rädd för dockor, efter allt jag varit med om. Jag måste!"
   Sedan hon blivit ensam var det svårt att få det att gå ihop. Barnen gick i billiga, trasiga baseballkängor i snöslasket.
   "Jag ska komma", sa hon tyst till personalchefen. "Komma, jobba här. Inte rädd."
   "Bra!" Han sken upp och dunkade henne i ryggen som om hon varit en idrottshjälte som just gått i mål. "Du börja måndag! Kom när som helst efter fyra när vi stänger för besökare. Du förstå, ja, okej, no problema?"

*


   Klockan fyra fanns personalen fortfarande kvar i huset, stämde av kassor, låste in särskilt värdefulla föremål, larmade lokalerna och stängde av diabildsvisningar som klickade fram i tystnaden i utställningssalarna. Ibland slog de sig ner en stund och pratade med Sanja över en kopp halvljummet automatkaffe, hon var tacksam för de stunderna, försökte rent av blygt hålla dem kvar i huset så länge som möjligt. Så fort den sista av dem fällt ut paraplyn och givit sig av ut i novemberrusket blev huset ett annat, ett tyst ruvande hotfullt väsen som hon var anställd för att ansa och putsa. Ett väsen som tolererade hennes närvaro men höll henne under noggrann och kall uppsikt. Sanja hade städat många kvällar och nätter i många tomma byggnader men aldrig känt väggarna treva efter henne eller tystnaden slå lock för öronen som här.
   För att döva sina obehagskänslor bar hon i städrockens ficka en liten cd-spelare med lurar som spelade hennes hemlands musik. Men ibland var den i vägen, slog emot kanter när hon böjde sig och städade toaletten, daskade emot hennes sida när hon torkade golven med långa kraftfulla drag, så att musiken hoppade och började om i spåren. Förr eller senare tog hon alltid av sig den och då stör tade tystnaden över henne igen, obehagskänslorna trängde sig på som ovälkomna gäster på en tillställning.
   I 1800-talssalongerna stannade hon ibland till en stund, stämningen där var vänlig, en varm kokong av borgerlig trevnad. Det vackra ostindiska porslinet, sidenfåtöljerna, porträtten i guldramar och de snidade möblerna höll hennes tankar borta en stund från Skräcken som fanns där nere under allting. Skräcken i källaren.
   Den första tiden gick hon direkt dit ner, tände alla lampor, satte bandspelaren på hög volym och försökte torka golven utan att se sig omkring medan hon hackigt gnolade med i musiken. Värst var det den allra första måndagen när hon måste ställa i ordning efter den gåtfulla vandaliseringen som tycktes ha skett samtidigt som städerskan Tullikki lämnade sin arbetsplats. Då måste hon gå genom dörrhalvorna in i det innersta rummet som kallades När fienden kom, där dockorna låg kullvräkta på golvet, hjälplösa på rygg med krökta knän eller framstupa, som stelnade lik. Väggarna var nedstänka med rödfärg, det var det allra värsta, hon torkade och skurade, vattnet i hinken blev rött och hennes minnen närmade sig från alla håll, de svåra minnena från krigets första tid som hon lyckats hålla ifrån sig så länge. Och när hon svettig och stirrig äntligen tog sig upp en våning för att möta en mänsklig blick hade alla redan hunnit lämna byggnaden och hon stod ensam i tystnaden i den ekande foajén.
   Snart upphörde hon med taktiken att ta itu med det värsta först. Det fick henne bara ur balans under hela arbetstiden. Till och med uppe bland de maskstungna kyrkorelikerna och de oändliga raderna av knypplade spetsar kände hon hela tiden närvaron av Skräcken under sina fötter. Då var det bättre att städa i gatuplanet så länge någon ännu fanns i huset, kanske få en pratstund och en smula mänsklig samvaro. Sedan tog hon huset uppifrån och ner, timme efter timme, och när det var dags för Skräcken var hon ofta så bedövad av trötthet att hon kunde städa sig genom korridoren med tablåerna utan att se dem, torka sig genom Fältlasarettet som en zombie. Och halvdörrarna till När fienden kom öppnade hon bara en gång i veckan, på söndagskvällen. Det måste göras, en del besökare tog sig in där trots att skyltar anmodade dem att inte passera dörren. Smutsiga fotspår korsade varandra på golvet och ibland hittade hon kvarglömda vantar och handväskor.
   Särskilt avskydde hon att se de två kvinnorna som låg på rygg på det ojämna golv som skulle föreställa ett grästäckt gårdstun, med mörka fläckar av blod här och där i gräset. Den ena flickan, en mager, svarthårig tös med uppspärrade gröna ögon, var nästan skymd av soldater som stod på knä runt henne eller böjde sig över henne med händerna på hennes kropp. Hon tycktes fäkta vilt med armar och ben. En grovt byggd, enögd soldat med lapp över ögat och borstigt svart hår höll fast flickans handled och grinade som en djävul mot henne. Den andra kvinnan var äldre, med breda kindknotor och ett gapande sår i huvudet, blodet kletade samman hennes stripiga vita hår. Hon tycktes avsvimmad mitt i skocken av soldater. En av dem hade just knäppt upp bältet till sina trasiga uniformsbyxor. Sanja stod knappast ut med att gå förbi dem, hon höll blicken bortvänd och sjöng med i cd-refrängerna med hög och darrande röst medan hon förde moppen fram och tillbaka och bet ihop tänderna tills de gnisslade.
   Den tredje söndagen fick hon en otäck chock. Hon råkade kasta en blick mot den svarthåriga flickan i tablån När fienden kom och fick syn på den enögde soldaten. Men... vad hade hänt? Han tycktes ha vridit på huvudet och släppt flickan med blicken. Han höll fortfarande kvar greppet om hennes handled men den enda svarta glaskulan till öga tycktes nu riktad rakt mot henne själv, Sanja. Och djävulsgrinet mot flickan tycktes ha förvandlats till ett liderligt ögonkast.
   Hon hörde någon som skrek högt och upptäckte att det var hon själv. Skriket ekade i tom tystnad, klockan var tio på kvällen, ingen människa fanns i huset och hade de funnits där uppe skulle de i alla fall inte hört henne. Forskare och amanuenser satt i en flygelbyggnad och de gick hem vid fem, de också. Utan att se sig om tog hon sin hink och snubblade iväg till hissen, det fick gå som det kunde, hon måste iväg. Hon tog hissen ända upp till plan två och utan att tveka förde hon ett avspärrningsrep åt sidan och satte sig i en av sidensofforna. Hon slog på utställningens ljudband. Väggur tickade, vagnar rullade förbi på kullerstenar utanför det öppna fönstret, från en obefintlig köksavdelning hördes slammer av porslin. Flickan som lekte med katten tycktes le mot henne, den sure herrn såg mindre sur ut. Sanjas andhämtning återgick långsamt till det normala.
   På måndagen kom hon tidigt till arbetet, redan strax före fyra. De sista besökarna var just på väg ut genom porten. Sanja bad Frida, den unga flickan i receptionen, att följa med ner i Skräcken. Hon ledde henne till När fienden kom och frågade ängsligt:
   "Du ser något? Något som inte är som det vanliga är?"
   Frida tittade länge och med avsmak på tablån och till sist skakade hon på huvudet.
   "Hur menar du, Sanja, inte som det vanliga? Jag har aldrig tittat särskilt noga på den här, jag står knappt ut med att se den alls. Menar du att något fattas?"
   "Fatt... fattas?"
   "Att något inte är där", förklarade Frida. "Att något är borta!"
   "Borta, nej! Inget borta. Men om du se han, den soldat med en öga, han är samma?"
   "Jag är ledsen, Sanja," sa Frida. "Den här är otäck nog att få en att inbilla sej saker. Jag inbillar mej till exempel att båda de där flickorna ser ut precis som städerskor som vi har haft här. Den svarthåriga, till exempel, hon är rätt lik den polska städerskan som var här i våras. Och den andra liknar Tuullikki. Lite grann. Men det kan ju inte du se. Du kände dem inte."
   Sanja sa ingenting. Hon hade en känsla av overklighet, av att det här egentligen inte hände, inte kunde hända.
   "Det lustiga är att jag faktiskt inte kan minnas att just dom där två flickorna fanns med i tablån från början. Antingen har jag dåligt minne eller också har konstnären varit tillbaka här och lagt till en del material. Under semestern, kanske. Han lär vara folkskygg, vill vara helt ensam när han arbetar. Kom nu Sanja så tar vi en kopp kaffe, det finns wienerbröd också!"
   På tisdagen sökte Sanja upp Mona, den äldre av de två i receptionen. Medan Frida stängde museet tog hon fram en sockerkaka och frågade om Mona ville dricka lite kaffe med henne. Mona sneglade på klockan men slog sig sedan ner på en kafépall vid disken.
   "Du Mona, den konstnär som gjort Skräcken, han mycket skickelig, inte?"
   "Han är mycket berömd för sina museitablåer, det är väldigt svårt att få honom. Vi hade verkligen tur, hela det här museet lever på Skräcken och det är hans mästerverk. Tycker du inte det är levande, Sanja?"
   "Jo, jo, levande. Du känner honom? Du har varit här när han varit här, arbetat?"
   "Nej, jag kan inte alls säga att jag känner honom. Men jag har sett honom en gång, en kväll när jag arbetade sent. Han jobbade nattetid, han ville ha det så. Först våning två, sen Skräcken. Det var därnere jag såg honom, i Fältlasarettet. Fast jag såg honom bara bakifrån, han verkade dra sej undan när han hörde mej komma. Han slank in i När fienden kom. Tja, konstnärer. Dom är väl sådär. Bra betalt fick han i alla fall, det har jag sett."
   Söndagen därpå var det dags igen. Sanja hade börjat ängslas redan på fredagen. Den här gången måste hon gå ner i Skräcken medan det fortfarande fanns folk i huset som skulle kunna... ja, vad skulle de kunna? Vara vittnen till att tablåerna fått ett eget liv? Ett snett, darrande leende bredde ofrivilligt ut sig i hennes vita ansikte. "Svenska människor ingenting se", mumlade hon för sig själv. Men de skulle i alla fall finnas där.
   Hon orkade hålla kontrollen tills hon stod inne i När fienden kom. Hon ansträngde sig så ögonen tårades för att inte se åt den svarthåriga flickan på marken, men ett oväntat ljud, en svag vissling, fick henne att rycka till och hastigt vända sig om.
   Den enögde soldaten hade nu släppt den mörka flickans hand helt, rest sig upp och vänt sig om. Hans enda öga var stadigt fästat på Sanja och han sträckte ut en grov hand mot henne, en hand med tussar av svart hår på fingrarnas översidor. Sanja gallskrek och sprang mot hissen. Hon dunkade på knappen så att hissen startade, stannade, startade igen, och hon grät ohämmat.
   "Han flytta, jag vet han flytta!" skrek hon och sjönk ner på en soffa i foajén. "Frida, Mona, ni måste tro, HAN FLYTTA!!!"
   Frida och Mona växlade ett ögonkast. Sanja, obalanserad, övernervös. Krigsupplevelser, fantiserar runt ett skräckkabinett. De gick fram till henne, satte sig på var sin sida.
   "Sanja, du förstår..." Sanja hörde inte på dem. De pratade beskäftigt om andra som tyckt sig se saker, ja faktiskt hade just flera av de andra städerskorna tyckt det varit otäckt att städa Skräcken, Tullikki brukade komma på förmiddagen innan museet öppnade, det fanns inget folk där då men det var i alla fall ljust, sa hon. Ja, en bit in på hösten i alla fall. Och sa inte polskan också någonting om att figurerna tycktes flytta på sig? Det är kanske belysningen som gör något trick? Hela tiden strök de Sanja lugnande över axlar och armar.
   "Jag ska prata med Per-Olof, personalchefen", sa Mona. Sanja kved. Skulle hon få behålla jobbet?
   "Nej, jag ska inte skvallra på dej, jag ska bara fråga om han tänker vara kvar i huset på söndag. Han sa att han tänkte jobba över tre söndagar i sträck, det blir bra kompledighet av sånt och han tänkte visst resa utomlands." Hon fnös. Per-Olof var inte populär.
   Sanja nickade tyst. Jo, kanske om han fanns därnere, på samma våningsplan. Hon skulle kunna springa genom hissen in till honom, den öppnades åt två håll. Hon torkade tårarna men gick inte tillbaka ner i Skräcken.
   "Jaha, jag antar att det börjar se ganska smutsigt ut därnere nu," sa Mona. "Nå, det gör bara utställningen trovärdigare. Patinering kallas sånt! Och visst lovar du att ta städningen därnere, om Per-Olof är kvar?"

*


   "Ska jag behöva sitta barnvakt åt städerskorna nu också!" väsnades personalchefen när Mona bad honom stanna kvar på söndagseftermiddagen. Han hade tänkt att diskret dra sig tillbaka från övertidsarbetet ganska tidigt, så fort de andra gått. "Herregud, tar det aldrig nån ände? Vilket ömtåligt släkte dom är, dom stackars städerskorna! Och fantasifulla! Varför skolar de inte om sej till författare, hela bunten?"
   Han fick Sanja att lova att börja med Skräcken, resten av huset brukade hon ju inte ha några problem med. Sanja nickade, tog sin hink och traskade iväg mot tablåerna.
   Så fort hon kom in i korridoren kände hon en förändring av stämningen i hela Skräcken. En nervös, elektrisk oro tycktes ligga över figurerna.
   Kanske var hon på väg att bli galen.
   Dårarna i hospitalstablån hade öppnat sina ögon och munnarna var formade till stumma skrik.
   Pöbeln i häxtablån tycktes däremot ha tystnat, deras knutna nävar hade frusit i rörelsen. Allas blickar var riktade inåt, mot det innersta rummet.
   De pestdöda — varför låg de nu alla med ansiktena åt samma håll? Med ett blodisande uttryck av förväntan i sina svartsvullna, döda ansikten?
   Gatloppet hade stannat, Allah beskydde henne! Piskorna och påkarna var vända mot marken, bödlarna stirrade åt samma håll som de övriga, soldaten som löpt stod bredbent stilla med armarna lyfta mot skyn. Vänd mot det innersta rummet.
   Blodet dunkade i hennes öron, överröstade de stumma skriken medan hon sprang förbi. Hon måste i alla fall öppna den innersta dörren, hämta personalchefen och visa vad som pågick!
   I Fältlasarettet var skriken inte stumma längre, eller kanske var hon nu fullständigt från sina sinnen. De sjuka och sårade soldaterna stönade och jämrade sig, hennes huvud fylldes av oljudet. Mannen som liknade hennes Miklos låg alldeles vid mittgången, hans gula hand med blodiga bandage sträcktes mot henne och han ropade hest, hon visste att han ville säga henne något men hon bara sprang, sprang sitt eget förfärliga gatlopp.
   Hon slog upp dörrhalvorna till När fienden kom och slog till strömbrytaren. Fåglarna började kvittra, solen lyste, korna råmade och skriken, barngråten, de råa skratten ökade i styrka. Plötsligt skrek hon till. Den enögde stod framför henne nu, alldeles vid dörren, och han sträckte båda händerna mot henne med ett lystet leende. Han böjde sig framåt för att hugga tag i henne. Hon skrek, hon skrek, men just när han skulle dra henne mot sig slogs den nedre dörrhalvan igen av en mager, gul hand, Miklos hand och hon snurrade runt och sprang skrikande till hissen, rakt igenom hissen och dunkade på knappen utanför personalchefens dörr där upptagetlampan lyste blodröd.
   "Han flytta nu, flytta hela vägen, han ta mej, du måste se, komma se!" babblade hon osammanhängande och grep personalchefen om handleden. Med en hård knyck ryckte hon upp honom från stolen och släpade honom med sig längs fackelkorridoren medan han snubblade, svor och protesterade, genom Fältlasarettet och fram till dörren till När fienden kom. Hon ställde sig bakom honom och slog på strömbrytaren, ljudet kom dånande från alla håll nu, vansinniga skrik från häxpöbeln blandades med dårarnas stön och soldaternas vrål. Hon slog upp båda dörrhalvorna och knuffade in honom.
   Dörrhalvorna slogs igen med en smäll, som en glupande käft som stängs om sitt byte.
   Och plötsligt blev det alldeles tyst.
   Hur länge hon stod med blodet dunkande i öronen och slutna ögon visste hon inte. Men när hon öppnade ögonen igen såg allting fullkomligt normalt ut omkring henne. Långsamt började hon gå längs tablåerna. Figurerna var klumpiga dockor med stirrande glaskuleögon igen, alla fanns på sina ursprungliga platser och med de vanliga ansiktsuttrycken. Hon vände och gick sakta mot När fienden kom, tog ett djupt andetag och slog upp dörrhalvorna.
   Soldater plundrade visthusboden, den halshuggnes dockhuvud låg på marken, grisen blödde, småbarnet trycktes mot sin döda moder, allt var som förut. Den enögde soldaten böjde sig åter med sitt djävulsgrin över den mörka flickan, med handen om hennes handled.
   Det enda som var annorlunda var trädet med den hängde bonden och hans drängar. I stället för två drängar hängde där nu tre. En av dem var äldre och fetare än de andra, med grånande, prydligt kammat hår. Alla hade utstuckna ögon.
   "Nå, ögon", mumlade Sanja för sig själv. "Han ändå ingenting se..."

*


   Tvåspaltig artikel på första sidan i Länskuriren:

Anställd i förhör om museimordet
   Det gåtfulla och makabra mordet på länsmuseets personalchef kan vara på väg att klaras upp. Polisen förhörde i går en av museets anställda, en nyanställd lokalvårdare som var den enda som bevisligen befann sig i Länsmuseets byggnad sista gången personalchefen iakttogs i livet. Ett anhållande är att vänta före veckans utgång, enligt uppgifter som Länskuriren tagit del av.
   Per-Olof Silfvergren hade sannolikt varit död i minst en vecka då man fann hans delvis stympade kropp, fullt synlig i en av museets tablåer i källarutställningen, det så kallade Skräckkabinettet. Upptäckten gjordes av den rörmokarfirma som tillkallats för att undersöka byggnadens avlopp då flera museibesökare klagat över obehaglig lukt i källaren. Kroppen hängde i tablån När fienden kom i ett konstgjort träd med realistiskt återgivna, hängda och stympade kroppar. Silfvergren hade också avlidit genom hängning och hans ögon hade stuckits ut, liksom på de omgivande dockorna. Tablån är avsedd att iakttas från en dörröppning ca fem meter från trädet, vilket kan förklara att ingen av museets besökare lagt märke till att en av de hängda faktiskt var liket efter en människa.
   Silfvergren levde ensam, han var nyinflyttad och hade inga nära vänner eller anhöriga i staden. På Länsmuseet reagerade man inte heller då han inte infann sig på sitt arbete, eftersom han meddelat att han hade planerat att resa utomlands på ett par veckors semester.
   Den lokalvårdare som nu förhörs om mordet har lämnat förvirrade och motsägelsefulla uppgifter om vad som inträffat den sista kväll då Silfvergren sågs i livet. Hon är en ensamstående tvåbarnsmor som kom till Sverige för ett år sedan. Bakom sig har hon traumatiska krigserfarenheter, och enligt uppgift från polisen har hon haft psykiska problem och även hallucinerat. Detta bekräftas av andra anställda bland museets personal. Om hon anhålls kommer hon troligen att få genomgå rättspsykiatrisk undersökning.
   Polisen har också sökt få kontakt med två tidigare anställda städerskor samt med den konstnär som byggt själva tablån, för kompletterande uppgifter. Ingen av dem har emellertid gått att nå.


Källa: "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki