FANDOM


Av Inger Jalakas

Okej! Jag är ingen ängel. Inte så att jag är elak precis, men jag har den här ilskan inom mig. Jag vet faktiskt inte var den kommer ifrån. Kanske är det min jävla farsa som spökar. Han är ju som han är och kan driva vem som helst till vansinne.
   Jag vet inte.
   Hur som helst blir jag rätt arg ibland. När jag blir provocerad bubblar ilskan upp och tar makten över mina tankar. Ibland kanske jag har en tendens att gå för långt. Men dessemellan är jag from som ett lamm. Det är jag faktiskt.
   I alla fall, det som hände i somras var kanske väl mycket. Jag gick nog över gränsen. Ja, det gjorde jag. Det måste jag medge. Men gudarna ska veta att jag hade goda skäl. Jävla hantverkare! Jag säger bara det.
   Alltså, jag bor ensam. Det har jag alltid gjort. Jag har ju haft ett och annat förhållande under årens lopp förstås. Men alla har runnit ut i sanden. Eller, rättare sagt, jag har gjort mig av med dem när de visat sina sanna, svagsinta sidor. Gjort slut alltså. Inte mördat dem eller något sådant.
   "Man får ta det onda med det goda", brukar en av mina väninnor säga. Hon är gift. Det är inte jag. Aldrig i livet att jag skulle finna mig i att bli hunsad som hon. Nej, det är bäst att hålla sig för sig själv. Definitivt. Bara jag får vara i fred är jag hur fridfull som helst. Harmonisk. Jag gillar att gå i mina invanda rutiner. Och den där incidenten i somras hade aldrig hänt om inte ventilationssystemet pajat i huset där jag bor.
   Det är ett vackert gammalt hus från förra sekelskiftet. Jag har en underbar lägenhet högst upp, med utsikt över takåsarna. I klart väder ser jag ända till Vinga. Fast jag vet inte hur mycket de fuskade när huset renoverades. Hur som helst går saker sönder hela tiden. Och i somras pajade alltså ventilationen. I juli. Mitt i värsta värmeböljan. Det var över trettio grader både inne och ute. Och för en gångs skull var det vindstilla, så inte hjälpte det att öppna fönstren heller. Ja, du minns säkert vilken värme det var.
   "Det var ett åskoväder som slog ut systemet', förklarade fastighetsskötaren när jag äntligen lyckades rota fram hans mobilnummer och fick tag på honom. Han hade semester.
   "Jaha. Och?" sa jag. "Varför sätter ni inte på fläkten igen?"
   En fullt berättigad undran, eller hur? Ja. Han lovade att ordna det trots att han hade semester. Någon skulle komma. Snart.
   Med det lät jag mig nöja och återvände till min flämtande tillvaro i soffan.
   Så gick den dagen. Och nästa. Och fortfarande hade jag inte sett skymten av någon reparatör. Fortfarande var det lika hett. Det var omöjligt att företa sig något på dagarna och omöjligt att sova på nätterna.
   Det hör till saken att jag är författare. Jag sitter nämligen hemma och skriver. Normalt sett alltså. I den värmen gick det förstås inte. Jag låg mest och våndades med en våt handduk över ansiktet.
   Till slut släpade jag mig i alla fall upp och ringde fastighetsskötaren igen. Den här gången var jag stram i rösten. Med all rätt, tycker jag.
   "Det är ju mitt under semestern", sa han. "Svårt att få tag på en reparatör".
   "Ja, men herregud. Det här är ju akut. Jag har över trettio grader inne", påpekade jag.
   Då hade gubbjäveln mage att påstå att han led med mig. "Gör du? Verkligen?" replikerade jag. "I så fall kanske du kan vara vänlig och åtgärda felet. Omgående."
   Men inte kom det någon.
   Efter ännu en sömnlös natt ringde jag igen. Och fick hummanden och undanglidanden till svar när jag frågade om han fått tag på någon reparatör. Det hade han alltså inte. Vid det laget började jag bli riktigt irriterad. Jag har faktiskt annat för mig än att tjafsa med hantverkare dagarna i ända. Till slut sa han i alla fall att han skulle kontakta någon så fort vi lagt på luren.
   Så jag la på och väntade. En fruktlös väntan visade det sig. Ingen reparatör i sikte den dagen heller. Nu började jag bli desperat. En vecka i en stekhet bastu hade verkligen tagit på mina krafter. Alltså ringde jag och klagade igen.
   "Var är du nånstans?" frågade jag. "Du verkar ha det svalt och skönt."
   Jag hörde ju glada röster i bakgrunden och klirrandet av isbitar i det glas han förmodligen höll i handen. Frågan verkade göra honom nervös. Han vägrade i alla fall att besvara den. Istället svor han på att omedelbart se till att det dök upp en reparatör.
   Tro det eller ej. Morgonen därpå ringde det på dörren.
   Utanför stod en märklig liten man med vildvuxet hår och extremt tjocka glasögon. Han bad mig öppna dörren till fläktrummet.
   "Den är låst", upplyste han mig om.
   Föga förvånande, enligt min åsikt. Men varför trodde han att jag hade nyckeln. Den har naturligtvis fastighetsskötaren. Jag är ingen fastighetsskötare. När jag kommit ungefär dit i mitt resonemang vände han på klacken och gick.
   "Hallå!" ropade jag efter honom. "Vänta! Gå inte! Vi ringer honom."
   Men han klev in i hissen och försvann. Så jag ringde själv förstås. En kvinna svarade. Hans fru förmodligen. Eller hans mamma, vad vet jag. Åtminstone hade hon samma efternamn. Ljög gjorde hon i alla fall, det är jag säker på.
   När jag frågade efter fastighetsskötaren påstod hon att han inte var där. Jag trodde henne inte. Hur som helst förklarade jag situationen för henne. Hon lät inte speciellt intresserad. Väldigt kort i tonen faktiskt. Avfärdande.
   Hennes snorkiga attityd retade mig så till den milda grad att jag slängde telefonen i golvet. Det var ju dumt förstås, för den gick sönder. Och sedan var jag tvungen att ge mig ut i den tropiska hettan och köpa en ny.
   När jag kom hem igen funderade jag på vad jag skulle ta mig till. Så slog det mig att jag har en kompis som är operatör på Telia och fastighetsskötarens mobil hade ett Telianummer. Jag ringde omedelbart och lovade henne guld och gröna skogar om hon spårade den.
   Man kan ju göra det nu för tiden. Telebolagen ser var signalerna kommer ifrån. Ja, det där vet du förstås. Det är klart att det inte är lagligt, men vi är ju kompisar. I alla fall så gjorde hon det. Mobilen befann sig i ett sommarstugeområde utanför Varberg. Så fort jag fått adressen åkte jag dit.
   Det blev ett himla liv. Jag hittade honom i en solstol med en stor whisky inom bekvämt räckhåll. Han blev inte glad. Faktum är att han var fruktansvärt oförskämd. Gick på om att jag trakasserade honom under hans välförtjänta semester och hotade anmäla mig för hemfridsbrott. Det var det dummaste jag hört, vilket jag påpekade.
   "Tror du verkligen jag skulle åka ända ut till dessa obskyra tassemarker om jag inte var tvungen? Det är ditt eget jävla fel. Om du gjort vad du lovat skulle jag inte stå här. Fixa felet!" sa jag.
   Rätt högt.
   Sedan retirerade jag till bilen och åkte hem. Och, under över alla under, morgonen därpå stod den lille mannen utanför min dörr igen. Med nyckel.
   "Jag går upp och lagar den nu", sa han.
   Och det gjorde han. På sätt och vis. Denne märklige man är säkert bra på något, men inte är det ventilationssystem. Fläkten gick visserligen igång, men det enda läget var max. Det gick varken att sänka flödet eller att stänga av det. Resultatet blev att det lät som om det blåste orkan i lägenheten.
   Det var nästan så att jag föredrog hettan.
   Jag gick upp till fläktrummet för att påtala hans misstag. Det var låst. Och släckt, konstaterade jag när jag kikade in genom nyckelhålet. Han var borta.
   Återstod alltså inget annat än att ringa den käre gamle fastighetsskötaren igen. För säkerhets skull knappade jag in fyrkant, trettioett, fyrkant före numret så han inte skulle se att det var jag.
   Han svarade själv och stönade när jag presenterade mig. Jag ignorerade stönet, sa som det var och undrade stillsamt om det inte hade varit bättre att skicka en kompetent reparatör. Han uppskattade inte frågan.
   "Försök själv att hitta någon mitt under industrisemestern", fräste han.
   "Gärna", sa jag. "Kommer du hit och öppnar i så fall?"
   Då slängde han på luren. Makalöst fräckt, om jag får säga min mening. Jag blev så upprörd att jag svimmade. Ja, nästan i alla fall. Jag sjönk ihop vid skrivbordet och slog huvudet i datorns tangentbord.
   Den var på. Jag hade tydligen glömt att stänga av den sist jag lyckades skriva några rader. Tyvärr råkade jag träffa deleteknappen. Ett helt kapitel raderades. En veckas arbete. Det gjorde mig inte på bättre humör.
   Efter det förflöt dagarna på ungefär samma sätt. Jag ringde och klagade. Han ljög och förhalade, kom med bortförklaringar, eller struntade i att svara. Arbeta var inte att tänka på. Jag måste ha lugn och ro när jag skapar.
   Och nätterna var ännu värre än dagarna. Nu gick det inte att sova på grund av oväsendet. Timme efter timme låg jag och vände och vred på mig utan att få en blund i ögonen.
   Först efter ytterligare två veckor återvände fastighetsskötaren från sin sköna semester. Då var jag totalt utmattad.
   Jag märkte att han var tillbaka eftersom det plötsligt blev tyst. En stund. Sedan satte oljudet igång igen.
   Försiktigt öppnade jag ytterdörren och lyssnade uppåt trappan. Jodå, tunga träskor klampade omkring uppe i fläktrummet. Själv hade jag mjuka tofflor på fötterna. Det skulle aldrig falla mig in att störa mina grannar med träskor.
   Elak är jag inte, som sagt.
   Precis när jag stod där och övervägde om jag skulle orka släpa mig uppför trapporna upphörde klampandet. Jag väntade och lyssnade. Men nej, han hade slutat gå omkring. Det enda som hördes var den dånande fläkten.
   Nu hade jag inget val. Jag måste gå upp och se vad han höll på med.
   Jag smög uppför trapporna. Och där satt han och sov, lutad mot en grönmålad fläkttrumma. Brunbränd och plufsig och stinkande av gammal fylla. Med verktygslådan vid fötterna och innehållet spritt över golvet. Skruvmejslar och skiftnycklar, tumstock och hammare. Allt i en enda röra. Det var verkligen ingen ordning på den mannen.
   "Vad håller du på med?" frågade jag. "Har du fixat felet?"
   Han ryckte till och blinkade yrvaket.
   "Somnade visst", muttrade han. "Jag är trött."
   "Trött! När du äntligen kommer är du trött! Vad fan tror du jag är då? Som inte har sovit på veckor."
   Sa jag. Tyst så inte grannarna skulle höra. Sedan slog jag ihjäl honom med hammaren.
   Förhöret avslutas klockan 14:27, 8 september 2003. Närvarande: kriminalinspektör Margareta Nordin, Läns-kriminalpolisen i Göteborg.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki