FANDOM



Av: Jhumpa Lahiri

   HÖSTEN 1971 BRUKADE EN MAN komma hem till oss med konfekt i fickan och förhoppningar om underrättelser rörande sin familjs liv eller död. Han hette mr Pirzada och var från Dhaka, som nu är huvudstad i Bangladesh men då tillhörde Pakistan. Det året utkämpade Pakistan ett inbördeskrig. Östra gränsområdet, där Dhaka var beläget, slogs för självständighet gentemot den styrande regimen i väst. I mars hade Pakistans arme invaderat, bränt och beskjutit Dhaka med granater. Lärare hade dragits ut på gatorna och skjutits, kvinnor släpats in i kasernerna och våldtagits. Vid slutet av sommaren påstods trehundratusen människor ha fått sätta livet till. I Dhaka hade mr Pirzada ett trevåningshus, ett universitetslektorat i botanik, en hustru sedan tjugo år och sju döttrar mellan sex och sexton, vilka alla hade namn som började med A. "Det var deras mors idé", förklarade han en dag och drog ur plånboken upp ett svartvitt fotografi av sju flickor på picknick med rosetter i flätorna, som satt på rad med benen i kors och åt kycklingcurry på bananblad. "Hur ska jag kunna skilja dem åt? Ayesha, Amira, Amina, Aziza, ni inser svårigheten."
   Varje vecka skrev mr Pirzada brev till sin fru och skickade serietidningar till alla de sju döttrarna, men postgången hade i likhet med det mesta i Dhaka kollapsat och han hade inte hört av dem på över ett halvår. Under tiden befann sig mr Pirzada i USA på ett år. Han hade fått ett stipendium av den pakistanska regeringen för att studera New
   Englands lövträd. Hela våren och sommaren hade han samlat data i Vermont och Maine och under hösten flyttat till ett universitet norr om Boston, där han var bosatt, för att författa en kort studie över sina iakttagelser. Stipendiet var en stor hedersbetygelse, men omräknat i dollar var det inte stort. Av det skälet bodde mr Pirzada på ett studenthem, där han varken hade en ordentlig spis eller någon teve. Och därför kom han hem till oss för att äta middag och se på kvällsnyheterna.
   Till en början visste jag ingenting om anledningen till hans besök. Jag var tio år och tyckte inte det var konstigt att mina föräldrar, som kom från Indien och hade flera indiska bekanta på universitetet, hade bett mr Pirzada att äta middag hos oss. Det var ett litet campus med smala tegelstensgångar och vita pelarbyggnader och låg i utkanten av vad som föreföll att vara en ännu mindre stad. Snabbköpet förde inte senapsolja, läkarna gjorde inte hembesök och grannarna hälsade aldrig på utan inbjudan, något som mina föräldrar allt som oftast beklagade sig över. I sökandet efter landsmän brukade de vid varje ny terminsstart dra med fingret över spalterna i universitetskatalogen och bocka för efternamn som hörde hemma i deras del av världen. Det var så de stötte på mr Pirzadas namn, ringde upp och bjöd honom hem på middag.
   Jag har inget minne av vare sig hans första, andra eller tredje besök, men i slutet av september hade jag redan blivit så van vid att se mr Pirzada i vardagsrummet att jag en kväll när jag släppte ner iskuber i vattenkannan bad mamma att räcka mig ett fjärde glas från skåpet, som jag ännu inte nådde upp till. Hon stod vid spisen och vakade över en stekpanna med spenat och rädisor och hörde mig inte för allt surret från spisfläkten och stekspadens hårda skrapljud. Jag vände mig till pappa, som stod lutad mot kylskåpet och åt kryddade cashewnötter ur sin kupade hand.
   "Vad är det, Lilia?"
   "Ett glas till den indiske mannen."
   "Mr Pirzada kommer inte i dag. Dessutom betraktas mr Pirzada inte längre som indier", upplyste mig pappa och borstade saltet från nötterna ur sitt välansade, svarta skägg. "Inte sedan delningen. Vårt land delades 1947."
   När jag sa att jag trodde det var årtalet för Indiens frigörelse från Storbritannien svarade pappa: "Det också. I ena stunden var vi fria och i nästa delade som en paj", förklarade han och drog ett X med fingret på köksbänken. "Hinduer hit och muslimer dit. Dhaka tillhör inte oss längre." Han berättade att hinduer och muslimer hade satt eld på varandras hem under delningen. Många kunde fortfarande inte tänka sig att äta i den andres sällskap.
   Det tyckte jag lät konstigt. Mr Pirzada och mina föräldrar talade samma språk, skrattade åt samma skämt och såg praktiskt taget likadana ut. De åt inlagd mango till maten och ris med händerna till varje kvällsmål. Och precis som mina föräldrar tog mr Pirzada av sig skorna innan han steg in i ett rum, tuggade fänkålsfrö efter måltiderna för matsmältningens skull, drack inte alkohol och doppade spartanska kex i flera koppar te till efterrätt. Men pappa var ändå noga med att jag skulle förstå skillnaden och ledde mig fram till en världskarta, som han hade tejpat upp på väggen över skrivbordet. Han var tydligen orolig för att mr Pirzada skulle ta illa upp om jag råkade kalla honom indier, även om jag faktiskt hade svårt att tänka mig att mr Pirzada var den som tog illa upp i första taget. "Mr Pirzada är bengal, men han är muslim", upplyste mig pappa. "Det är därför han bor i Östpakistan och inte i Indien." Han drog med fingret över Atlanten, genom Europa, Medelhavet och Mellanöstern och stannade vid den spretiga brandgula romb som mamma en gång påstod liknade en kvinna i sari med utsträckt vänsterarm. En del städer var inringade och hade linjer dragna mellan sig för att utmärka mina föräldrars resor, och deras födelsestad Calcutta var markerad med en liten silverstjärna. Jag hade bara varit där en gång och saknade minnesbilder av resan. "Som du ser, Lilia, är det ett annat land, en annan färg", sa pappa. Pakistan var gult, inte orange. Jag lade märke till att det bestod av två delar, den ena betydligt större än den andra, och skildes åt av det väldiga indiska landområdet; det var som om Kalifornien och Connecticut hade utgjort ett land med USA emellan.
   Pappa knackade med knogarna på mitt huvud. "Du är väl klar över den situation som råder? Att Östpakistan kämpar för oavhängighet?" Jag nickade utan att vara det minsta klar över situationen.
   Vi gick ut i köket igen, där mamma lät en gryta kokt ris rinna av i ett durkslag. Pappa öppnade burken på köksbänken och gav mig en skarp blick över glasögonbågarna, medan han tuggade i sig ännu mer cashewnötter. "Vad lär ni er i skolan, egentligen? Läser ni historia? Geografi?"
   "Lilia har mycket att lära i skolan", sa mamma. "Vi bor här nu, hon är född här." Hon verkade uppriktigt stolt över detta faktum, som om det speglade min karaktär. Enligt hennes uppfattning borgade det för ett liv i trygghet, ett bekymmerslöst liv, en bra utbildning och goda framtidsutsikter. Jag skulle aldrig behöva äta ransonerad mat, rätta mig efter utegångsförbud, titta på upplopp från hustak eller gömma grannar i vattencisterner för att de skulle slippa bli ihjälskjutna som hon och pappa hade gjort. "Tänk att behöva sätta henne i en anständig skola. Tänk att behöva läsa läxor under strömavbrott i fotogenlampans ljus. Tänk på pressen, privatlärarna, de ideliga proven." Hon drog handen genom håret, bobbat till en passande längd för deltidsarbetet som bankkassörska. "Hur kan du förvänta dig att hon ska känna till delningen? Lägg undan nötterna."
   "Men vad får hon lära sig om världen?" Pappa skramlade med nötburken. "Vad lär hon sig över huvud taget?"
   Det vi fick lära oss var förstås amerikansk historia och amerikansk geografi. Det året, och varje år föreföll det, började vi med att studera nordamerikanska frihetskriget. Vi gjorde studiebesök med skolbuss till Plymouth Rock, gick Freedom Trail och klättrade ända upp till Bunker Hill-monumentet. Vi gjorde dioramor av kulört kartong som föreställde George Washington när han tog sig över Delawareflodens toppiga vågor och vi gjorde dockor av Georg III i vita trikåer och svart rosett i håret. Under proven fick vi tomma kartor av de tretton kolonierna, där vi skulle fylla i namn, årtal och huvudstäder. Jag kunde göra det med förbundna ögon.

   Nästa kväll kom mr Pirzada som vanligt klockan sex. Fastän han och pappa inte längre var obekanta fortsatte de att ta i hand när de hälsade på varandra.
   "Kom in, sir. Var snäll och ta mr Pirzadas rock, Lilia."
   Han steg in i hallen, korrekt klädd i rock och sjal och med en sidenslips knuten uppe vid kragen. Varje kväll dök han upp i olika plommonlila, olivgröna eller chokladbruna ensembler. Han var kraftigt byggd, och fastän han gick utåt med tårna och var ganska bred om magen hade han en effektfull hållning, som om han balanserade två jämntunga resväskor i händerna. Öronen var isolerade med ett par grå hårtussar som för att utestänga livets störande trafik. Han hade tjocka ögonfransar över en kamferartat beslöjad blick, en frodig mustasch med en lekfull knorr i vardera änden och mitt på vänstra kinden satt ett födelsemärke som liknade ett tillplattat russin. På huvudet bar han en svart fez av persisk lammull, som han hade fäst med hår-klämmor och som jag aldrig skulle få se honom utan. Trots att pappa alltid erbjöd sig att hämta mr Pirzada i vår bil föredrog han att gå till fots från studenthemmet till vårt kvarter, ett gångavstånd på ungefär tjugo minuter, för att studera träden och buskarna, och när han steg in i huset hade höstkylan färgat knogarna skära.
   "Ännu en flykting på indiskt territorium, är jag rädd."
   "De uppskattade dem till nio miljoner vid den sista räkningen", sa pappa.
   Mr Pirzada räckte mig överrocken, för det var min uppgift att hänga upp den borta vid trappan. Den var sydd i smårutig blå och grå ull med randigt foder och hornknappar, och från väven steg en svag doft av lime. Det fanns inga identifierbara märken inuti, bara en handsydd etikett med texten "Z. Sayeed, Suitors" broderad i kursivstil med blank, svart tråd. Somliga dagar hade han ett björk- eller lönnlöv nedstucket i ena fickan. Han snörde av sig skorna och ställde dem utmed golvlisten; på tår och klackar satt en guldgul smet, som kom från vår fuktiga och oräfsade gräsmatta. Befriad från ytterkläderna skrapade han på min hals med sina korta, rastlösa fingrar, ungefär som man letar efter bjälklaget bakom en vägg innan man slår i en spik. Sedan följde han efter min far in i vardagsrummet, där teven var inställd på lokalnyheterna. Så snart de hade satt sig kom mamma ut från köket med ett fat små grillspett med korianderchutney. Mr Pirzada stoppade ett i munnen.
   "Man kan bara hoppas", sa han och sträckte sig efter ett till, "att Dhakas flyktingar får en lika närande föda. Apropå det, ja." Han stack ner handen i byxfickan och räckte mig ett litet plastägg fyllt med kanelhjärtan. "Till husets dam", sa han med en nästan omärklig bugning.
   Nej, vet ni vad, mr Pirzada", protesterade mamma. "Kväll efter kväll. Ni skämmer bort henne."
   "Jag skämmer bara bort barn som det inte går att skämma bort."
   Det var ett brydsamt ögonblick, som jag såg fram emot med både bävan och förtjusning. Jag var förtrollad av mr Pirzadas eleganta rondör och smickrad av hans nästan teatraliska uppmärksamhet men samtidigt förlägen över den magnifika otvungenheten i hans gestik, som för en stund fick mig att känna mig som gäst i mitt eget hem. Det här hade blivit vår ritual och i flera veckor, innan vi riktigt hade kommit underfund med varandra, var det enda gången han tilltalade mig direkt. Jag svarade inte, kommenterade det inte, röjde ingen synbar reaktion på det ständiga flödet av honungskarameller, hallontryfflar och smala rullar med surpastiller. Jag fick inte ens tacka honom, för en gång när jag gjorde det för en ovanligt praktfull pepparmintklubba i rött cellofanomslag sa han argt: "Vad är det här för ett tackande? Kvinnan på banken tackar mig, snabbköpskassörskan tackar mig, bibliotekarien tackar mig när jag lämnar tillbaka en bok för sent, utlandstelefonisten tackar mig när hon har försökt koppla mig till Dhaka och misslyckats. Och om jag blir begravd här i landet kommer man säkert att tacka mig för det också."
   Jag tyckte det var opassande att äta upp godsakerna som mr Pirzada hade gett mig på ett lättsinnigt sätt. Jag åtrådde varje klenod som vore den en juvel eller ett mynt från ett forntida kungarike och brukade förvara den i ett litet skrin av snidat sandelträ, där min farmor för länge sedan i Indien hade brukat lägga malda arekanötter som hon åt efter morgonbadet. Det var mitt enda minne av en farmor jag aldrig hade känt, och fram till dess att mr Pirzada kom in i vårt liv hade jag inte haft någonting att lägga i det. Innan jag borstade tänderna och lade fram skolkläderna till nästa dag brukade jag öppna locket till skrinet och smaka på en av hans godsaker.
   Den här kvällen, liksom varje annan kväll, åt vi inte vid matbordet eftersom teven var skymd därifrån. I stället trängde vi ihop oss runt soffbordet och satt där utan att växla ett ord med tallrikarna längst ut på knät. Mamma bar in en lång rad rätter från köket: linser med stekt lök, gröna bönor med kokos och fisk kokad med russin i yoghurtsås. Jag kom efter med vattenglas, en assiett med citronklyftor och chilipeppar, som vi inhandlade vid de månatliga inköpsturerna till Chinatown och lagrade kilovis i frysen och som de gillade att bryta upp och stöta sönder i maten.
   Innan mr Pirzada åt gjorde han alltid någonting besynnerligt. Han plockade fram en enkel silverrova utan band ur bröstfickan, höll den mot ett av de håriga öronen och drog sedan upp den genom tre snabba snärtar med tummen och pekfingret. Till skillnad från armbandsklockan hade han ställt rovan på lokal Dhakatid, förklarade han för mig, elva timmar fram. Under hela måltiden låg klockan där på soffbordet på hans hopvikta pappersservett. Jag märkte aldrig att han såg på den.
   Nu när jag hade fått veta att mr Pirzada inte var indier började jag studera honom extra ingående för att försöka komma underfund med vad det var som skilde honom från oss. Rovan var en sådan sak, konstaterade jag. Den kvällen när jag såg honom dra upp den och lägga den till rätta på soffbordet for en känsla av obehag genom mig; jag insåg att livet levdes först i Dhaka. Jag föreställde mig hur mr Pirzadas döttrar steg upp ur sängen, knöt rosetter i håret, ivrigt väntade på frukosten och gjorde sig i ordning för att gå till skolan. Våra måltider och förehavanden var bara skuggor av det som redan hade hänt där, gengångare från mr Pirzadas verkliga hemmahörighet.
   Klockan halv sju, då de nationella nyheterna började, skruvade pappa upp ljudet och ställde in antennerna. I vanliga fall fördrev jag tiden med en bok, men den här kvällen krävde pappa att jag skulle titta. På teveskärmen såg jag stridsvagnar rulla fram genom dammiga gator, såg raserade hus och skogar med obekanta träd dit hemlösa östpakistaner hade tagit sin tillflykt för att sätta sig i säkerhet på andra sidan indiska gränsen. Jag såg båtar med solfjädersformade segel ligga och driva på breda, kaffebruna floder, jag såg ett barrikaderat universitet och nedbrända tidningsredaktioner. Jag vände mig mot mr Pirzada; i hans ögon glimtade bilderna förbi i miniatyr. Han rörde inte en min medan han tittade, blicken var uttryckslös men uppmärksam som om någon gav honom kursen till en okänd destination.
   Under reklaminslagen gick mamma ut i köket och hämtade mer ris, och pappa och mr Pirzada ondgjorde sig över den politik som en general vid namn Yahya Khan förde. De diskuterade intriger jag inte hade en aning om och en katastrof som jag inte förstod mig på. "Titta bara vad barn i din ålder får göra för att överleva", sa pappa argt och serverade mig lite mer fisk. Men jag kunde inte få i mig en tugga till. Jag förmådde bara se i smyg på mr Pirzada, som satt bredvid mig i sin olivgröna kavaj och lugnt skapade en fördjupning i riset för att ge plats åt en andra portion linser. Han motsvarade inte min bild av en man tyngd av allvarliga bekymmer. Jag grubblade över om skälet till att han alltid var så korrekt klädd var att han måste stå rustad att med värdighet fördra alla nyheter som kunde tänkas beröra honom, kanske rentav att med ett ögonblicks varsel delta i en begravning. Jag funderade också på vad som skulle ske om hans sju döttrar plötsligt dök upp i teverutan, log och vinkade och kastade slängkyssar till mr Pirzada från en balkong. Men det gjorde de aldrig.
   Den kvällen när jag lade ner plastägget med kanelhjärtan i skrinet bredvid sängen kände jag ingenting av min vanliga högtidliga belåtenhet. Jag försökte låta bli att tänka på att mr Pirzada med sin lime-doftande överrock hade något samband med den oregerliga, brännheta värld som vi för några timmar sedan hade beskådat i vårt ljusa, ombonade vardagsrum. Och ändå var det under en lång stund det enda jag förmådde tänka på. Det knöt sig i magen vid tanken på att hans fru och sju döttrar nu kanske tillhörde den rotlösa, larmande människohop som med jämna mellanrum blixtrade förbi på teveskärmen. I ett försök att tränga undan bilden såg jag mig om i rummet på den gula himmelssängen med matchande volanggardiner, de inramade klassfotografierna på de vita och violetta väggarna och på blyertsanteckningarna vid garderobsdörren, där pappa skrev upp min nya längd varje gång jag hade födelsedag. Men ju mer jag försökte distrahera mig själv, desto mer övertygad blev jag om att mr Pirzadas fru och döttrar med största sannolikhet var döda. Till sist tog jag en vit chokladpralin ur skrinet, drog av höljet och gjorde sedan något som jag aldrig hade gjort förut. Jag stoppade chokladen i munnen och lät den mjukna till absolut sista ögonblicket, och medan jag sakta tuggade den bad jag att mr Pirzadas familj skulle vara välbehållen. Jag hade aldrig bett för någon förut och aldrig blivit lärd eller tillsagd att göra det, men jag insåg att det nu var befogat med tanke på omständighe tema. Den kvällen när jag gick in i badrummet låtsades jag bara borsta tänderna, för jag befarade att jag på något sätt skulle borsta bort bönen också. Jag blötte tandborsten och flyttade lite på tandkrämstuben, så att mina föräldrar inte skulle ställa några frågor, och somnade med socker på tungan.

   I skolan talade ingen om det krig jag så troget följde hemma i vardagsrummet. Vi fortsatte att läsa om amerikanska inbördeskriget, undervisades om det orättvisa i beskattning utan representation och lärde oss delar av oavhängighetsförklaringen utantill. På rasterna delade pojkarna upp sig på två grupper och anställde en våldsam jakt på varandra runt gungbräden och klätterställningar, rödrockar mot kolonierna. I klassrummet pekade vår lärarinna mrs Kenyon titt som tätt på en karta, som hon rullade ner som en bioduk från den övre delen av svarta tavlan och visade oss Mayflowers färdväg eller Frihetsklockans belägenhet. Varje vecka fick två elever redogöra för en särskild aspekt av frihetskriget och en dag blev jag ivägskickad till skolbiblioteket med min kamrat Dora för att studera kapitulationen i Yorktown. Mrs Kenyon gav oss en lapp med titlarna på tre böcker som vi skulle leta reda på i kortregistret. Vi fann dem genast och slog oss ner vid ett lågt, runt bord för att läsa och anteckna. Men jag kunde inte koncentrera mig. Jag gick tillbaka till de ljusa trähyllorna, till en sektion som jag hade noterat att det stod "Asien" på. Jag såg böcker om Kina, Indien, Indonesien och Korea. Så småningom fann jag en bok med titeln "Pakistan: Ett land och dess folk". Jag satte mig på en pall och slog upp den. Det laminerade omslaget knastrade i händerna. Jag började bläddra i boken, som var full med fotografier av floder, risfält och män i militäruniform. Ett kapitel handlade om Dhaka och jag började läsa om dess nederbörd och juteframställning. Jag satt just och studerade ett befolkningsdiagram när Dora dök upp i gången.
   "Vad håller du på med? Mrs Kenyon är i biblioteket. Hon är här för att kontrollera oss."
   Jag slog igen boken med en ljudlig smäll. Och sedan stod mrs Kenyon där och fyllde det lilla prånget med sin parfymdoft. Hon lyfte upp boken i ryggkanten som om den vore ett hårstrå som hade fastnat på min jumper. Hon såg på omslaget och sedan på mig.
   "Ingår den här boken i din redogörelse, Lilia?"
   "Nej, mrs Kenyon."
   "Då ser jag ingen anledning till att du ska titta i den", sa hon och satte tillbaka den i den smala glipan på hyllan. "Gör du?"

   För varje vecka blev nyhetsinslagen från Dhaka allt mer sparsamma. Rapporteringarna följde efter den första reklamomgången, någon gång efter den andra. Pressen hade censurerats, friserats, decimerats och omdirigerats. Somliga dagar, många dagar, rapporterades enbart dödssiffrorna, föregångna av en rekapitulering av det allmänna läget. Ytterligare poeter avrättade, ytterligare byar satta i brand. Likväl fortsatte mina föräldrar och mr Pirzada att kväll efter kväll avnjuta långa, behagliga måltider. När teven var avstängd och disken avklarad skämtade de, berättade historier och doppade kex i te. När de tröttnade på att diskutera politik diskuterade de i stället fortskridandet av mr Pirzadas studie över New Englands lövträd, pappas utnämning till ordinarie universitetslektor och de besynnerliga matvanor som mammas arbetskamrater på banken hade. Så småningom blev jag uppskickad på rummet för att läsa läxor, men genom mattan kunde jag höra hur de drack mer te, lyssnade på kassetter med Kishore Kumar, spelade alfapet på soffbordet, skrattade och diskuterade de engelska ordens stavning till långt in på nätterna. Jag ville också vara med och framför allt ville jag trösta mr Pirzada på något sätt. Men förutom att äta en pralin till hans familjs fromma och be för deras säkerhet fanns ingenting jag kunde göra. De spelade alfapet fram till elvanyheterna och runt midnatt gick mr Pirzada tillbaka till studenthemmet. Och därför såg jag honom aldrig ge sig av, men varje kväll medan jag långsamt sjönk ner i sömnen hörde jag dem förutse en nations födelse på andra sidan jordklotet.

   En dag i oktober frågade mr Pirzada när han kom: "Vad är det för stora brandgula grönsaker som folk har på yttertrappan? En sorts squash?"
   "Pumpor", svarade mamma. "Påminn mig om att jag ska köpa en, Lilia."
   "Och vad är avsikten med dem? Vad ska de tjäna till?"
   "Man gör en lyktgubbe", sa jag och grinade blodtörstigt. "Så här. För att skrämma bort folk."
   "På så vis", sa mr Pirzada och grinade tillbaka. "Mycket praktiskt."
   Nästa dag köpte mamma en rund och trind femkilospumpa och ställde den på matbordet. Före middagen, medan pappa och mr Pirzada såg på lokalnyheterna, bad hon mig dekorera den med färgpennor, men jag ville skära ut den på samma sätt som de andra jag hade sett i grannskapet.
   "Ja, låt oss ta och skära ut den", instämde mr Pirzada och reste sig upp ur soffan. "Strunt i nyheterna i kväll." Utan några frågor gick han in i köket, drog ut en låda och kom tillbaka med en lång, sågtandad kniv. Han gav mig en hastig blick för att få mitt samtycke. "Får jag?"
   Jag nickade. För första gången samlades vi alla fyra runt matbordet, mamma, pappa, mr Pirzada och jag. Medan teveutsändningen pågick för döva öron lade vi ut tidningar på bordsskivan. Mr Pirzada hängde upp kavajen på stolsryggen bakom honom, plockade av sig ett par manschettknappar med opaler och kavlade upp de stärkta skjortärmarna.
   "Man börjar upptill, så här", sa jag och visade med pekfingret.
   Han lade ett första snitt och drog runt kniven. När cirkeln var sluten lyfte han hättan i stjälken; den lossnade utan svårighet och mr Pirzada lutade sig ett ögonblick över pumpan för att inspektera och andas in dess innehåll. Mamma gav honom en långskaftad sked, som han gröpte ur den med tills de sista strängarna och fröna var borta. Under tiden skrapade pappa bort fröna från innanmätet och lade dem att torka på en bakplåt, så att vi kunde rosta dem senare. Jag ritade två trianglar på den fårade ytan till ögon, vilka mr Pirzada undergivet skar ut, månskäror till ögonbryn och ännu en triangel. Nu återstod bara munnen, där tänderna var utmaningen. Jag var tvehågsen.
   "Leende eller grin?" undrade jag.
   "Välj själv", svarade mr Pirzada.
   Jag gick en medelväg och ritade en sorts grimas tvärs över, varken misslynt eller vänlig. Helt oförskräckt satte mr Pirzada igång som om han inte hade gjort annat än skurit lyktgubbar i hela sitt liv. Han var så gott som klar när de nationella nyheterna började. Reportern nämnde Dhaka och vi vände oss allesammans om och lyssnade: En indisk regeringstalesman uppgav att om inte omvärlden hjälpte till att lätta den östpakistanske flyktingbördan skulle Indien bli nödsakat att förklara krig mot Pakistan. Reporterns ansikte dröp av svett då han vidarebefordrade budskapet. Han bar varken slips eller kavaj utan var klädd som om han stod i begrepp att själv ge sig in i striden. Han skuggade sitt förbrända ansikte och hojtade något till kameramannen. Kniven gled mr Pirzada ur handen och åstadkom en djup skåra ner till basen.
   "Snälla ni, förlåt mig." Han lyfte handen till ena sidan av ansiktet, som om någon hade gett honom en örfil. "Jag är — det är förfärligt. Jag ska köpa en ny. Vi gör ett nytt försök."
   "Nej då, inte alls", sa pappa. Han tog ifrån mr Pirzada kniven, karvade lite runt skåran och jämnade ut den, så att alla tänderna jag hade ritat gick förlorade. Resultatet blev ett oproportionerligt hål av en citrons storlek, så att lyktgubben fick ett uttryck av mild förvåning och ögonbrynen inte längre var skräckinjagande utan svävade i stelnad häpnad över en tom, geometrisk blick.

   På halloween var jag häxa. Dora, min bus-eller-godiskompanjon, var också häxa. Vi hade svarta caper, sydda av ett par färgade örngott, och konformade hattar med breda pappbrätten. Vi målade ansiktena gröna med en sönderbruten ögonskugga som tillhörde Doras mamma och av min mamma fick vi två jutesäckar, som en gång hade innehållit basmatiris, att samla godis i. Det året tyckte våra föräldrar att vi var stora nog att gå runt i området utan uppsikt. Tanken var att vi skulle börja hemma hos mig och sluta hos Dora, varifrån jag skulle ringa och tala om att jag var välbehållen, och därefter skulle Doras mamma köra mig hem. Pappa försåg oss med ficklampor, och jag skulle ha mitt armbandsur på mig och ställa det efter hans. Senast klockan nio skulle vi vara hemma.
   När mr Pirzada kom den kvällen gav han mig en ask mintchoklad. "Stoppa ner den här", sa jag och öppnade jutesäcken. Bus eller godis!"
   "Jag förstår att du egentligen inte behöver mitt bidrag i kväll", sa han och lade ner asken. Han såg på mitt gröna ansikte och hatten som var fastknuten med ett snöre under hakan. Varsamt lyfte han på cape-fållen under vilken jag hade en tröja och en fleecejacka med dragkedja. "Har du ordentligt på dig?"
   Jag nickade så att hatten halkade på sned.
   Han rättade till den. "Det är nog säkrast att du håller dig stilla."
   På nedersta trappsteget stod korgar med miniatyrgodis på rad, och när mr Pirzada hade tagit av sig skorna ställde han dem inte där han brukade utan i garderoben. Han började knäppa upp överrocken och jag väntade på att ta den ifrån honom, men just då ropade Dora från badrummet att hon behövde hjälp med att rita ett födelsemärke på hakan. När vi äntligen var klara tog mamma ett foto av oss framför öppna spisen och sedan öppnade jag ytterdörren, så att vi kunde ge oss av. Mr Pirzada och pappa hade inte gått in i vardagsrummet utan dröjt sig kvar i tamburen. Ute var det redan mörkt. Det luktade våta löv och vår skurna lyktgubbe flämtade effektfullt mot buskarna invid dörren. På avstånd hördes ljudet av raska fötter och tjuten från de äldre pojkarna, som bara hade tagit på sig gummimasker, och dräktprasslet från de minsta barnen, av vilka somliga var så små att de fick bäras från dörr till dörr i föräldrarnas armar.
   "Gå inte in till några ni inte känner", förmanade pappa.
   Mr Pirzada drog ihop ögonbrynen. "Löper de någon fara?"
   "Nej, då", försäkrade mamma. "Alla barn är ute. Det är en tradition."
   "Jag kanske borde följa med dem", föreslog mr Pirzada. Plötsligt såg han liten och trött ut där han stod i strumplästen med sina utåtvända fötter, och han hade fått något panikartat i blicken som jag aldrig sett förut. Trots kylan började jag svettas under örngottet.
   "Det är ingen fara, mr Pirzada", sa mamma, "Lilia är fullkomligt trygg i sällskap med sin kamrat."
   "Men tänk om det börjar regna. Om de går vilse."
   "Var inte orolig", sa jag. Det var första gången jag yttrade de orden till mr Pirzada, tre enkla ord som jag förgäves hade försökt säga honom i veckor och bara uttalat i mina böner. Nu skämdes jag över att ha sagt dem med tanke på mig själv.
   Han lade ett knubbigt finger mot min kind och tryckte det mot sin egen hand, så att det avsatte en kladdig, grön fläck. "Om damen insisterar", sa han fogligt och bugade lätt.
   Lätt stultande i våra svarta, spetsiga loppmarknadspumps gav vi oss iväg, och när vi vände oss om för att vinka adjö vid infarten stod en kortvuxen mr Pirzada mellan mina föräldrar i dörröppningen och vinkade tillbaka.
   "Varför ville den där mannen följa med?" frågade Dora.
   "Hans döttrar är saknade." Jag kunde ha bitit tungan av mig. Det kändes som om jag genom att prata bredvid mun hade besannat hans döttrars försvinnande, så att han aldrig skulle få se dem igen.
   "Menar du att de har blivit kidnappade?" fortsatte Dora. Från en park eller något?"
   "Jag menade inte att de var saknade utan att han saknar dem. De bor i ett annat land och han har inte sett dem på ett tag bara."
   Vi gick från hus till hus och ringde på. Somliga hade släckt all belysning för effektens skull eller hängt upp gummifladdermöss i fönstren. Hos Mclntyres stod en likkista framför dörren, ur vilken en vitsminkad mr McIntyre tyst reste sig och lade en näve majskarameller i våra säckar. Flera personer sa att de aldrig hade sett en indisk häxa förut. Andra utförde transaktionen utan kommentar. Med hjälp av våra ficklampors parallella ljuskäglor tog vi oss fram mellan husen och såg krossade ägg mitt ute på vägbanan, bilar besprutade med raklödder och toalettpappersgirlanger upphängda i trädens grenar. Och när vi slutligen kom fram till Doras hus var våra händer rödnariga av de dignande jutesäckarna och fötterna ömma och svullna. Hennes mamma gav oss plåster till blåsorna och satte fram varm cider och karamelliserade popcorn. Hon påminde mig om att ringa mina föräldrar och tala om att jag lyckligt och väl hade kommit fram, och när jag gjorde det hörde jag teven i bakgrunden. Mamma lät inte särskilt lättad över att höra av mig. Och när jag lade på luren slog det mig att teven inte stod på hemma hos Dora. Hennes pappa låg på soffan och läste en tidskrift med ett glas vin på soffbordet, och ur stereon strömmade saxofonmusik.
   När Dora och jag hade sorterat vårt byte, räknat och provsmakat och delat upp det till ömsesidig belåtenhet, körde hennes mamma mig hem. Jag tackade för skjutsen och hon väntade på uppfarten tills jag hade kommit fram till dörren. I strålkastarljuset såg jag att pumpan hade spruckit och att det tjocka skalet låg i stora sjok på gräsmattan. Tårarna sved i ögonen och jag fick plötsligt ont i halsen, som om den vore fullproppad med det vassa gruset som knastrade för vart steg jag tog med mina värkande fötter. Jag öppnade dörren och väntade att de alla tre skulle stå i tamburen för att ta emot mig och beklaga vår förstörda pumpa, men där fanns ingen. I vardagsrummet satt mr Pirzada, pappa och mamma sida vid sida i soffan. Teven var avstängd och mr Pirzada höll huvudet i händerna.
   Det de hade fått veta den kvällen och skulle få höra många kvällar därefter var att kriget mellan Indien och Pakistan ryckte allt närmare. Trupper hade placerats ut längs båda sidorna av gränsen och Dhaka stod fast vid kravet på självstyre. Kriget skulle komma att föras på östpakistansk mark. USA hade tagit parti för Västpakistan och Sovjetunionen för Indien och det som snart skulle bli Bangladesh. Den 4 december kom den officiella krigsförklaringen och tolv dagar senare kapitulerade den pakistanska armen i Dhaka, försvagad av att behöva strida femhundra mil från sina förråd. Allt det här vet jag först nu, för det står att läsa i varenda historiebok som finns att låna på bibliotek. Men då var det till största delen en olöslig gåta med slumpartade ledtrådar. Det jag minns av de här tolv krigsdagarna var att pappa inte längre bad mig se nyheterna tillsammans med dem, att mr Pirzada hade slutat att ta med sig godis och att mamma vägrade servera annat än kokta ägg med ris till middag. Jag minns några kvällar då jag hjälpte mamma att bädda med lakan och filtar på soffan, så att mr Pirzada kunde sova över, och gälla röster som hojtade mitt i natten när mina föräldrar ringde våra släktingar i Calcutta för att få veta mer om läget. Men det jag framför allt minns av den här tiden är att de alla tre betedde sig som en enda person, delade ett enda mål mat och utgjorde en enda kropp, en enda tystnad och en enda fruktan.

   I januari flög mr Pirzada tillbaka till Dhaka för att ta reda på vad som återstod av hans trevåningshus. Vi hade inte sett mycket av honom under årets sista veckor; han hade fullt upp med att avsluta sitt manuskript och vi reste till Philadelphia för att fira jul hos goda vänner till mina föräldrar. Jag har inget minne av hans första besök och inte heller av hans sista. Pappa körde honom till flygplatsen en eftermiddag när jag var i skolan. Det dröjde länge innan vi hörde av honom. Våra kvällar fortsatte som förut med middagar framför tevenyheterna. Enda skillnaden var att vi inte längre hade mr Pirzada och hans rova som sällskap. Enligt rapporterna höll Dhaka långsamt på att återhämta sig med en nybildad parlamentarisk regering. Den nye premiärministern schejk Mujibur Rahman, som nyligen hade släppts ur sin fångenskap, bad andra länder om hjälp med byggnadsmaterial för att ersätta de mer än en miljon hus som hade raserats under kriget. Oräkneliga flyktingar återvände från Indien och togs emot med arbetslöshet och hotande svält. Då och då studerade jag kartan över pappas skrivbord och såg framför mig hur mr Pirzada badande i svett i en av sina kostymer sökte efter sin familj på den lilla gula jordfläcken. Men då var förstås kartan redan föråldrad.
   Flera månader senare kom äntligen ett muslimskt nyårskort från mr Pirzada tillsammans med ett kort brev. Han hade återförenats med fru och barn, skrev han. Alla var välbehållna efter att ha överlevt det senaste årets händelser på ett gods, som tillhörde hans frus morföräldrar och låg i Shillongs bergstrakter. Hans sju döttrar var något längre, skrev han, men i övrigt var de sig lika och han hade fortfarande svårt att hålla reda på vem som hette vad. I slutet av brevet tackade han oss för vår gästfrihet med tillägget att fastän han numera förstod innebörden av ordet "tack" räckte det ändå inte till för att uttrycka vad han kände. För att fira den goda nyheten lagade mamma en festlig måltid och när vi hade slagit oss ner vid soffbordet skålade vi med våra vattenglas. Men jag kände ingen lust att fira. Fastän jag inte hade sett honom på flera månader var det först då jag upplevde mr Pirzadas frånvaro. Först då, när jag höjde mitt vattenglas för att skåla för hans välgång, visste jag vad det innebar att sakna någon som befinner sig många mil och timmar bort, precis som han hade saknat sin fru och sina döttrar under alla dessa månader. Han hade ingen anledning att återvända till oss och mina föräldrar förutspådde helt riktigt att vi aldrig skulle få se honom igen. Sedan januari hade jag fortsatt att varje kväll före sänggåendet äta en bit halloweengodis för mr Pirzadas familj. Den här kvällen behövdes det inte. Och så småningom slängde jag bort alltsammans.

Översättning: Eva Sjöstrand - ur "Den indiske tolken", Forum 2001

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki