Fandom

Svenskanoveller Wiki

Nästa dag

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Annakarin Svedberg
   
   IDAG RINGDE HAN. Gissa vad han sa! Jo, att han kanske kommer. Kanske!!!
   Det var precis vad man kunde vänta sig. Så ska man alltså gå här med alla sina lustar och leva på ett kanske.
   Nej, nu är jag dum. Jag vet hur omöjligt det är för honom att komma hit. Det tar så lång tid och det är så besvärligt för han måste åka så många omvägar och allt möjligt annat.
   Men jag var så säker på att han var säker på att han skulle kunna komma.
   Han är taskig. Urtaskig.
   Det sa jag åt honom.
   Han sa, att jag kommer att få perspektiv på honom men det vet jag att jag inte får. Kan kroppen få perspektiv kanske? Om jag hade gått till Gösta den där kvällen ...
   Om inte Leander kommer går jag till Gösta. Då skiter jag i honom och så flyttar jag ihop med Gösta. Kanske.
   Jag sa, att han skulle akta sig så att jag inte fick ett jävla perspektiv men det var lögn för det får jag inte. Om jag ska få ett jävla perspektiv så måste jag få det tillsammans med någon karl och var fan ska jag ta den karlen?
   Jag älskar väl honom förmodar jag.
   Och jag är monogam i min kärlek eftersom jag inte går till någon annan fastän kroppen skriker högt.
   Men hos honom har jag aldrig varit med min kropp. Å att gå här med en massa trohet medan lustarna piper och brakar i mig och hindrar mig att fröjdas åt träden och isen och snön, åt hela min vistelse här.
   
(Efter frukost)

   De har sagt mig att Svea K. har ett barn, en vuxen pojke fast hon är ogift. Då vet man att hon har haft roligt nån gång i sitt liv i alla fall.
   Förresten ska man inte skämta om sånt för det är allvarligt och hon kanske inte alls hade nöje av det.
   Jag är dum i dag. Jag är mycket dum.
   Det är kroppens fel. Det är inte lätt att låta bli att vara dum när man har en kropp.
   Här sitter man alltså på landet och har bara snöslask och den annalkande våren att tillgå.
   Det är ett ljuvligt väder, luften mild som sammet och doftande.
   Jo, jag har åkt hit frivilligt och här är underbart. Bortsett från mina kroppsliga krumbukter, men dem kan ju inte H-k rå för. För jag begär då inte att han ska hjälpa mig. Då förblir jag hellre ohjälpt.
   Om jag varit en förståndig flicka hade jag klarat av den fysiska våndan innan jag åkte.
   Men herregud han sa ju att han skulle komma och nu vet jag ingenting.
   Jag undrar, hur många människor det är som egentligen har en kropp. En sådan kropp som jag.
   Nu går jag ut och promenerar så får vi se hur det går.
   
Jag har promenerat.
   Det hjälpte inte ett dugg och jag är hemskt förbannad. Det är ett underbart väder och klipporna är röda och grå och spännande att klättra på och det är kul att pulsa i den töiga snön med nya stövlar och jag tog av mig jackan för det var så varmt och jag bredde ut den på en klippa och satt på den och såg snö och gröna enar och tallar och knoppar och hörde fåglarnas kvitter...
   Allt detta!
   Jag känner mig och bär mig åt som en femton års yngling. Sparkar till saker på marken så att de flyger, kastar snöboll, hoppar, stampar, tar stora kliv, svär.
   Femton års flicka är jag inte. De är så fnittriga eller eteriska eller klädtokiga.
   Kom hit o du femton års gosse så ska jag förföra dig!
   Det behövs nog inte. Du vill nog ändå.
   Men de femtonåriga gossarna har inte mycket sinne för subtilare nyanser i könslivet och jag är ju kvinna i alla fall när det kommer till kritan.
   När jag kommer i sängen.
   Tänk, när detta kommer i tryck och vänner och bekanta läser det. Undras, vad de tänker om mig då.
   Ingen har eldat och ingen har bäddat sängen i dag. Bädda kan jag göra själv och tömma handfat och potta, men elda kan jag inte. Svea K. är inte här i dag. Hon kommer bara två gånger i veckan. De övriga dagarna är fru Eriksson här.
   Nu ska jag åka till stan.
   
(Sedan.)

   Det är slaskigt. Det är så slaskigt att det är alldeles slaskigt.
   Och jag skuttar omkring i mitt livs första stövlar och skvätter och plaskar det värsta jag orkar. Fru E. har varit här och gjort i ordning och eldat, men bäddade gjorde jag innan jag for.
   Jag har nog min chans hos Anders.
   Han kom in i går och stod och glodde mig över axeln när jag skrev så jag kunde inte skriva.
   Det finns ingen vidare respekt för det skapande arbetet så här på landet. Och när han stod så kunde jag inte skriva om honom eller det kanske jag kunde ändå.
   Jag undrar, om han kommer i dag. Det gör han nog. Jag får låsa dörren och låtsas som om jag inte hör när han knackar. Jag skulle inte kunna tänka mig att ligga med honom under aldrig så pressande omständigheter.
   Jag är nog inte riktigt karlgalen i alla fall. Ingen nymfoman. Jag borde bli det. Jag har bara varit det ibland så där på skoj och det är fusk.
   Jag undrar, vad det finns för karlar här på ön.
   Tänk, om Leander inte verkligen bryr sig om mig. Han kanske bara tror att han älskar mig när jag är nära honom men glömmer bort mig när jag kommer på avstånd.
   Det är väl det han kallar för att få perspektiv. Det är väl det slags perspektiv han inbillar sig att jag ska få.
   Det vore bättre om jag kunde tänka på något annat. Det vore bättre om jag kunde tänka på snösmältning och vårsol och isbelagd fjärd.
   Det finns så mycket annat att tänka på. Det finns så förbannat mycket annat att tänka på att jag blir alldeles sprickfärdig av ilska när jag tänker på hur han hindrar mig från att tänka på det.
   Vi får väl se hur det är i morgon.
   Tänk om han ringer då och säger: "Nu har jag köpt flygmaskin och kommer på ögonblicket!"
   Fast det säger han inte. Så mycket förstånd har han inte i skallen så han säger det.
   Ack!
   Om jag gick och la mig med Anders, vad skulle Anders säga då? Skulle han tycka att jag är en slampa eller skulle han bli hemskt kär i mig och tro att jag var vanvettigt förälskad i honom?
   Han kanske vill gifta sig med mig.
   Jag drömde underligt i natt också. Karlar hit och sexualsymboler dit. Hela livet är en sexualsymbol. Hela jag är en förbannad sexualsymbol.
   Kättjefull.
   Isen ligger blänkande i soldiset.
   Ibland är man övermätt och ibland håller man på att förgås av hunger.
   Jag undrar, om jag nånsin ska komma att leva ett regelbundet sexualliv och om jag nånsin ska leva regelbundet alls.
   Jag tittar på varenda karl jag får syn på, men ingen verkar intressant. Jo, i och för sig, om det bara vore kroppen som ville, men herregud man har ju fått en själ och så och begär lite mer.
   Om det så är bara för en natt vill man ha lite evighet med. "Alle lust will Evigkeit, will tiefe, tiefe Evigkeit", säger Nietzsche.
   Men här på landet kan de nog inte förstå så mycket av det.
   Nu lyser solen på snön. I dag är flugan utanför fönstret — då fryser den nog ihjäl så småningom.
   Är han rädd för att inte kunna skänka mig något helt och riktigt? Är han rädd för att någon annan kan göra det bättre?
   Om han bara är hel i sin hängivenhet är han en bra älskare.
   Nånstans i mig börjar jag tänka fula tankar om honom och begravda hundar.
   Ack! Det är kroppens fel! Jag vet att det finns inte några andra hundar begravda än min lusta.
   
Elden i kakelugnen slocknade och jag la på två vedträn.
   Vedträn är sexualsymboler.
   Fy!
   Nähä. Jag skäms inte. Jag skäms inte alls. I brist på bröd tar man limpa. — Limpa är sexualsymbol.
   Nu ska jag banne mig släppa alla jäääääävlar lösa! På papperet ja. Men vad ska man med pappersjävlar till, det är man inte mycket hjälpt av.
   Jag vill ha jävlar av kött och blod. Jag vill ha riktiga levandes jävlar, vältrandes famnandes jävlar jag vill... Ah!
   Och här sitter man. Är det något masochistiskt drag hos mig att jag så här förvisar mig till en öde trakt utan att dessförinnan ha sett till att ge kroppen vad kroppen tillkommer?
   Men själen också. Ger man kroppen vad kroppen tillkommer så kommer själen fladdrande efteråt som en stackars trasa. Jag kunde gå inte gå till Gösta. Jo, med min kropp men inte med min själ. Alltså gick jag inte och här sitter jag.
   Stackars kropp. Stackars själ. Stackars allting. Nu skiner solen in på mitt skrivbord. Himlen är disig.
   Jag undrar om H-k ...
   Han var nog rätt så tilltalande när han var yngre har jag sett på porträtt som hänger i hallen utanför mitt rum.
   Nu ser jag färjan komma. Den verkar så stor så att det är nog inte den utan en riktig båt. Den har skorsten och så är det inte färjedags nu.
   Jag undrar vad den vill. Det är nog en isbrytare.
   Egentligen är det bra här. Det är mycket bra här. Det är bara min kropp som är taskig. Urtaskig.
   Här och var på marken är det snölösa fläckar. Jag undrar hur länge det dröjer, innan snön är alldeles borta.
   Det är slut med föret nu sa en kvinna som försökte manövrera en sparkstötting här utanför när jag kom från färjan.
   Det är så varmt att man kan sitta med fönstret öppet. Båten tuffar.
   Kanske behöver han näpsas. Från hans änne ramlar helgonglorian sitt platta fall och vad ska man så med helgonglorior till? Kanske behöver jag också näpsas. Vi skulle nog få det bra tillsammans.
   Kakelugnen är alldeles het och det flammar i den. Jag har gjort flammorna, för det var jag som la in veträng. Hemskt duktigt.
   Jag visar mig på styva linan.
   Jag styvar mig på visa linan.
   Jag är vitsig.
   Jag linar mig på styva vitsan.
   Ack om jag kunde leva bara i detta rum och vara bara här och vara vän med plyschmöbler och kakelugn och skrivbord!
   En fågel piper utanför.
   Om jag vore vän med fågeln, bara bara fågelns vän och ingenting annat i världen!
   Ack han. Ack hon. Ack hon och han. Ack vi och du och jag. På våren vill fåglar para sig. På sommaren blir det som det blir mellan blommor och bin.
   Året runt hoppar och kliver alla män och kvinnor omkring och slänger blickar och kastar kyssar och famnar och längtar och allt allt allt!
   Vad angår det stenen vid havet? Vad angår det häcken utanför fönstret här, vad angår det soldis och snösmältning?
   Att kunna skilja köttets lust och snösmältning åt. Att kunna skilja kroppens begär från svindlande, isbetäckt sund.
   Att se med ögonen. Att uppleva med fingertopparna. Att glömma mannen och de frustande naturkrafterna i mig för den natur jag ser runt omkring mig.
   Övervinnelse. Övervinnelse. Och att vara öppen för det som verkligen händer, när det händer och ta emot just då.
   Solen står lågt.
   Jag var ute ett tag. Inte lång stund, för jag mötte H-k och Anders om hörnet, och de frågade om jag ville ha kaffe och det ville jag. Men jag hann ändå märka den fina luften, hur blad är på väg, hur ljuset växer, växer för varje dag.
   Att följa en väg bort...
   Gruset och stenarna och aftonen som kommer.
   Ja, så har jag fått kaffe och prat av H-k. Då och då sa jag ett ord, men mest satt jag och kände mig som om jag inte alls var där.
   Nu är solen nere. En svag, svag rodnad syns på himlen bakom väderkvarnsvingarna.
   Denna tid som väntar — hur allting redan börjat hålla andan — träden och luften och sommarstugorna.
   Hur jag håller andan — väntar — hoppas — vet. Grönbruna fläckar och fuktig mark i snön. Jag undrar hur det kommer att se ut när jag åker härifrån.
   Underligt med litteraturhistoria och konsthistoria och all möjlig sorts historia. Att göra levande människor till en fråga om allmänbildning. Brasan har slocknat. Det finns bara grå aska och så en liten vedstump som elden inte orkat med och som det ännu glöder lite svagt i. Stolen som jag sitter i har en så vacker form. Jag blir lika betagen varje gång jag är på väg hit för att sätta mig.
   Nu mörknar det snabbt. Rodnaden på himlen framträder starkare, det blåa har mörknat, snön har inga skuggor mer och träden svartnar. Tvärsöver sundet ser jag hur några ljus har tänts i staden.
   Väntan, väntan. Och vägar som oändligt stilla leder bort — steg för steg. Gruset följer hela tiden fotsulornas rörelser.
   Det här huset är inte mitt hus. Vad gör det? Nu finns jag här — och i morgon — och i övermorgon --- Mer behöver jag inte veta om livet.
   Vi har ätit middag och det har alldeles mörknat. I fönstret ser jag bara rummets spegelbild — kakelugnen, tavlan bredvid som en svart oval, en stol och bredvid den min väska — och genom spegelbilden av tapeten lyser ljusen från staden.
   Jag har tänkt fula tankar om Leander och nog är det orättvist. Aja baja! Men alltsammans är kroppens fel.
   Den har lugnat sig lite nu (peppar peppar ta i trä) och då ser jag annorlunda på honom.
   Han har det inte lätt stackarn och jag vet en gång när jag var taskig mot honom så det.
   Det jämnar väl ut sig kan jag tänka.
   Å, varför måste allting jämna ut sig?
   
Jovisst, Anders kom upp i kväll också. Och nu sitter han stackarn och läser tidning på min säng. Sitter tyst, säger inte ett ord.
   Vad ska man göra?
   Han sitter så tyst som om han vore min bror eller min äkta man sedan många år eller en mycket, mycket god vän.
   Klockan tickar. Rummet är varmt och mina kinder hettar.
   Så underligt med en människa som bara kommer upp och sitter så där. Men han vill väl en hel del utom att sitta förstås.
   Men han gör ingenting. Säger ingenting.
   Det är tur för mig och synd om honom.
   Jag skrev en del strunt om Svea K. och hennes barn. Vad jag ville säga var, att jag tycker att hon är en fantastisk liten människa och att
   hon blir ännu fantastiskare genom denna son.
   Ni skulle se henne! Ja det är inte mycket att se på förstås, magert och tanigt och plattbystat och fult och snedmynt och blekt.
   Men ni skulle se den sneda munnen le! Ögonen — någonting i hennes väsen som gör att man mjuknar till jorden och blir enkel och mild i själen.
   Ni, som sett så mycket filmstjärnor, pinuppor och mannekänger, kom hit en stund och titta på Svea K!
   
   Ur "Vårvinterdagbok", Bonniers, 1957

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki