Fandom

Svenskanoveller Wiki

Någonting grönt

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

av: Fredric Brown

   I fem år, trodde han, hade han irrat ensam i den obebodda planetens röda djungler, men när undsättningen kom en dag föredrog han att stanna ...
   
   DEN STORA SOLSKIVAN stod högröd på en violett himmel. Vid kanten av den bruna slätten, som var beströdd med bruna buskar, låg den röda djungeln.
   McGarry gick med långa steg fram mot den. Det var ett hårt och farligt arbete att söka igenom dessa röda djungler, men det måste göras. Och han hade sökt igenom ett tusental av dem; det här var bara en i mängden.
   Han sa: — Då går vi då. Är du klar?
   Den lilla varelsen med fem lemmar som vilade på hans skuldra svarade inte, men det brukade den ju heller aldrig göra. Den kunde inte tala, men man kunde prata med den. Den var ett sällskap. Till storlek och vikt kändes den förbluffande lik en hand som vilade på axeln.
   Han hade haft Dorothy i ... Hur länge? För att gissa, i fyra år. Han hade varit här i cirka fem år såvitt han kunde beräkna, och det hade gått ungefär ett år innan han hittade henne. I varje fall antog han att Dorothy tillhörde det svaga könet, även om han inte hade något annat skäl för sitt antagande än det mjuka sätt hon hade att vila på hans skuldra — som en kvinnas hand.
   —Dorothy, sa han, jag tror det är bäst att vi håller oss beredda om det skulle bli fara av. Det kan finnas lejon eller tigrar där inne.
   Han knäppte upp hölstret till solpistolen och lät handen vila på vapenkolven, beredd att snabbt dra upp den. För åtminstone tusende gången tackade han sin lyckliga stjärna att det vapen han lyckats rädda från vraket av rymdskeppet hade varit en solpistol, det absolut enda vapen enda vapen som fungerade praktiskt taget i evighet utan omladdning eller ammunition. En solpistol behövde bara utsättas för strålarna från någon sol — vilken klar och närbelägen sol som helst — en timma eller så om dagen; den sög upp energi. Och när man fyrade av gav den ifrån sig energin. Han skulle aldrig ha klarat livhanken under de fem åren här på Kruger III med något som helst annat vapen än en solpistol.
   Jo då, redan innan han hade kommit ända fram till randen av den röda djungeln såg han ett lejon. Naturligtvis hade inget lejon med det utseendet någonsin varit synligt på Jorden. Detta lejon hade en lysande fuchsiafärg och skiljde sig precis så mycket i färgen från de purpurröda buskarna bakom vilka det låg nedhukat, att han kunde urskilja det. Det hade åtta ben, alla utan leder och lika smidiga och starka som en elefantsnabel, ett fjälligt huvud och en näbb som på en tukan.
   McGarry hade givit det namnet lejon. Han hade lika lika mycket rätt att ge djuret det namnet som något annat, namn. Och om det hade döpts hade den som döpt det aldrig återvänt till Jorden för att avlägga rapport om växt- och djurvärlden på Kruger III. Endast en rymdfarkost hade någonsin landat här före McGarrys såvitt journalerna utvisade, och den hade aldrig startat sin återfärd. Han letade efter den nu; han hade systematiskt sökt efter den under de fem år han hade varit här.
   Om han fann den gavs det en möjlighet — en liten, liten möjlighet - att den innehöll i oskadat skick några av de elektronrör som hade krossats då han kraschlandade sitt eget rymdskepp. Om den gjorde det skulle det bli möjligt för honom att återvända till Jorden.
   Han stannade tio steg framför den röda djungeln och siktade med solpistolen mot buskarna bakom vilka lejonet låg nedhukat. Han tryckte av och en ljusgrön flamma slog ut, kortvarig, men vacker — ack, hur vacker — och sedan fanns det inte längre några buskar där och inte heller något lejon med åtta ben.
   McGarry skrattade dämpat.
   —Såg du det där, Dorothy? Det där var grönt, den enda färg ni inte har på den här förbaskade röda planeten. Den vackraste färgen i universum, Dorothy. Grönt! Och jag vet var det finns en värld som till största delen är grön, och vi ska ta oss dit, du och jag. Jo minsann, det ska vi. Det är den värld jag kom ifrån, och den är det vackraste som finns, Dorothy. Du kommer att tycka att den är underbar.
   Han vände sig om och tittade tillbaka ut över den bruna slätten med sina bruna buskar, den violetta himlen ovanför, den högröda solen. Den evigt högröda solen Kruger, solen som aldrig gick ner på planetens dagsida, som alltid var vänd mot denna liksom en sida av Månen alltid är vänd mot Jorden.
   Ingen dag eller natt — såvida man inte passerade skuggränsen och begav sig in på nattsidan, som var alltför kall för att något liv skulle kunna existera på den. Inga årstider. En överallt likadan, oföränderlig temperatur, ingen vind, inga stormar.
   Han tänkte för tusende — eller kanske för miljonte — gången att det inte skulle vara en så dålig planet att leva på om den bara vore grön som Jorden, om det bara fanns något grönt på den förutom en enstaka flamma från hans solpistol. Luft sam gick att andas, lagom temperatur — den höll sig mellan 5 grader nära skuggränsen och 32 rakt under den röda solen där dess strålar föll rakt i stället för snett. Massor av föda, och han hade för länge sedan lärt sig vilka växter och djur han kunde äta och vilka som var osmakliga. Inget som han hade försökt äta hade varit giftigt.
   Jo då, det var en underbar värld. Han hade vid det här laget till och med vant sig vid den ensamhetskänsla det gav att vara den enda intelligenta varelsen på planeten. Dorothy var till hjälp i det fallet. Någon att prata med, även om hon inte svarade.
   Utom det att — å, gode Gud, vad han längtade efter att få se en grön värld igen.
   Jorden, den enda planet i universum där grönt var den förhärskande färgen, där växtlivet var grundat på klorofyll.
   Till och med i solsystemet, hos Jordens grannar, hade växtligheten inte mer att erbjuda än grönaktiga strimmor i sprickorna på sällsynta stenar, en enstaka, ynklig liten livsform som skulle kunna vara brunaktigt grön, om man ville benämna den så. Ja, för katten, man skulle kunna bo i åratal på vilken annan planet som helst utom Jorden, var som helst i solsystemet, och aldrig se något grönt.
   

   McGARRY suckade. Han hade gått och tänkt för sig själv, men nu började han tänka högt och fortsatte med sina funderingar utan avbrott. Dorothy brydde sig inte om det.
   —Jo då, Dorothy, sa han, det är den enda planet som är värd att leva på. Jorden! Gröna fält, gräsmattor, gröna träd. Dorothy, jag kommer aldrig att bege mig därifrån igen när jag väl har kommit tillbaka dit. Jag ska bygga en koja åt mig mitt i skogen, mitt bland träden, men inte träd med så tätt lövverk att det inte växer gräs under dem. Grönt gräs. Jag ska måla kojan grön, Dorothy. Vi har till och med grön målarfärg där hemma på Jorden.
   Han suckade och betraktade den röda djungeln framför sig.
   —Vad var det du undrade, Dorothy? — Hon hade inte frågat någonting, men han låtsades för skojs skull att hon deltog i samtalet. En lek som hjälpte honom attbehålla förståndet. — Om jag tänker gifta mig när jag kommer tillbaka? Var det det du frågade?
   Han tänkte efter.
   —Du förstår, det är så här. Kanske jag gifter mig och kanske inte. Det är nämligen så att du har fått ditt namn efter en kvinna där nere på Jorden. En kvinna som jag tänkte gifta mig med. Men fem år är en lång tid, Dorothy. Jag har rapporterats saknad och förmodligen död.
   Jag tvivlar på att hon har väntat så länge. Men om hon har det, ja, då ska jag gifta mig med henne, Dorothy. — Frågade du vad jag skulle göra om hon inte har väntat på mig? Tja, jag vet inte. Hör du, låt oss inte bekymra oss om det förrän vi kommer tillbaka. Om jag kunde finna en kvinna som var grön, eller till och med med grönt hår, skulle jag naturligtvis bli kär i henne som aldrig det. Men på Jorden är nästan allting grönt, utom kvinnorna.
   Han småskrattade vid tanken på det, och med solpistolen i handen begav han sig in i djungeln, den röda djungeln, som inte hyste något grönt utom en enstaka flamma från solpistolen.
   Det där var faktiskt en smula konstigt. Där nere på Jorden gav en solpistol ifrån sig en blå flamma. Här, under en röd sol, gav den ifrån sig en grön flamma. Men förklaringen var nog så enkel. En solpistol tog åt sig energin från en närbelägen stjärna, och flamman den gav ifrån sig när man avfyrade den var komplementfärgen till energikällans färg. När den tog sin energi från solen, som var gul, blev det en blå flamma. Med energi från den röda solen Kruger blev det en grön flamma. Kanske var det så, tänkte han, att detta hade varit det enda, förutom Dorothy, vilket hade hindrat honom från att bli vansinnig. En grön flamma flera gånger om dagen. Någonting som gjorde att han kom ihåg hur den gröna färgen såg ut. Som höll hans minnesbild av den klar för den händelse han någonsin skulle få se den igen.


   Det visade sig vara en miniatyrdjungel, precis som alla andra djungelområden på Kruger III. Ett bland vad som tycktes vara oräkneliga miljoner sådana områden. Kanske det i verkligheten också fanns miljoner av dem; Kruger III var större än Jupiter. Det var möjligt att det skulle ta mer än en mansålder att genomsöka hela planeten. Han visste det, men han förbjöd sig själv att tänka på det. Det kunde gå illa om han bara en enda gång tillät sig att tvivla på att han någonsin skulle finna vraket av det enda skepp som någonsin hade varit här före honom. Eller om han började tvivla på att när han väl hade funnit skeppet han skulle hitta de delar som han behövde för att sätta sitt eget rymdskepp i användbart skick igen.
   Detta djungelområde var bara en och en halv kvadratkilometer, men det var så igenvuxet att han måste lägga sig att sova en gång och äta flera gånger innan han hade kommit igenom det. Han dödade två lejon till och en tiger. Och när han hade kommit igenom området gick han runt det och lät energiflamman svepa över vart och ett av de största träden längs ytterkanten så att han inte skulle söka igenom den här djungeln en gång till. Träden var mjuka; han kunde skära av den röda barken ända in till själva stammen precis lika lätt som om han hade skalat en potatis.
   Sedan ut på den dystra, bruna slätten igen.
   —Den där var det inte, Dorothy. Kanske nästa. Den som ligger där borta, alldeles vid horisonten. Kanske vraket är där.
   Violett himmel, röd sol, brun slätt, bruna buskar. — Jordens gröna kullar, Dorothy. Du kommer att tycka att de är underbara.
   Den bruna, ändlösa slätten.
   Den oföränderliga, violetta himlen.
   Hördes det inte ett ljud däruppe? Men det var ju omöjligt. Det hade aldrig hänt förut. Men han tittade upp — och såg det.
   En svart liten fläck högt uppe i den violetta rymden. Den rörde sig. Ett rymdskepp. Det måste vara ett rymdskepp. Det fanns inga fåglar på Kruger III. Och fåglar lämnade inte efter sig en eldstrimma som från raketmotorer

   HAN VISSTE vad han måste göra; han hade tänkt tusentals gånger på hur han skulle signalera till ett rymdskepp om han någonsin fick syn på ett sådant. Han drog hastigt upp solpistolen ur hölstret, siktade rakt upp i den violetta skyn och tryckte av. Rymdskeppet var på ett sådant avstånd att flamman inte skulle verka stor, men det var en grön flamma. Om piloten bara höll utkik, eller om han bara ville titta ut innan han kom utom synhåll, kunde han inte undgå att lägga märke till en grön flamma på en värld där det i övrigt inte fanns något grönt.
   Han fyrade av igen.
   Och piloten på rymdskeppet såg det. Han släckte och fyrade av sina raketer tre gånger — standardsvaret på en nödsignal — och började kretsa.
   McGarry darrade i hela kroppen. En sådan lång väntan, och ett så plötsligt slut på den. Han lade handen på sin vänstra skuldra och rörde vid det femlemmade lilla sällskapsdjuret, som för både fingrarna och den nakna axeln kändes precis som en kvinnohand. — Dorothy, sa han. Det är ...
   Han saknade plötsligt ord.
   Rymdskeppet gjorde nu ett landningsvarv. McGarry betraktade sig själv och blev plötsligt skamsen över hur han skulle komma att se ut i räddarens ögon. Hans kropp var naken förutom bältet som höll hans hölster och från vilket kniven och några andra verktyg hängde ned. Han var smutsig och luktade förmodligen illa. Och under smutslagret verkade hans kropp mager och utmärglad, nästan gammal. Men det berodde förstås på brist på näring hos den mat han hade ätit; några månaders ordentlig föda — den föda som finns på Jorden — skulle rätta till det där.
   Jorden! Jordens gröna kullar!
   Han sprang nu och var så ivrig att han snavade ibland på sin väg mot det ställe där han såg rymdskeppet landa. Det var nära marken nu och han kunde se att det var ett enmansskepp liksom hans eget hade varit. Men det gjorde ingenting; ett enmansskepp kan i nödfall frakta två personer, åtminstone så långt som till närmaste bebodda planet där han kunde ta något annat transportmedel tillbaka till Jorden. Till de gröna kullarna, de gröna slätterna, de gröna dalarna
   Han bad en smula och svor en smula där han sprang. Tårar rann nerför kinderna.
   Han stod och väntade utanför dörren när den öppnades och en lång smärt ung man i Rymdpatrullens uniform steg ut.
   —Ni tar mig väl med tillbaka?
   —Naturligtvis, sa den unge mannen. Har ni varit här länge?
   —I fem år!
   McGarry märkte att han grät nu, men han kunde inte sluta.
   —Gode Gud! sa den unge mannen. Mitt namn är Archer, löjtnant Archer i Rymdpatrullen. Naturligtvis ska jag ta er med tillbaka. Vi startar så snart rakettuberna har svalnat tillräckligt. I varje fall ska jag ta er med så långt som till Kartago, på Aldebaran II. Därifrån kan ni ta ett rymdskepp vart som helst. Behöver ni någonting nu med detsamma?
   Mat? Vatten?
   McGarry skakade stumt på huvudet. Han kände sig svag i knävecken. Mat, vatten — vad brydde han sig om sådana saker nu?
   Jordens gröna kullar. Han skulle få komma tillbaka till dem nu. Det var det enda som betydde något i hela världen. En sådan lång väntan och ett sådant plötsligt slut på den. Med ens såg han hur den violetta himlen började rotera, och sedan blev allting svart och hans knän gav vika under honom.

   HAN LAG UTSTRÄCKT på marken och den unge mannen höll en flaska mot hans läppar och han tog en lång klunk av den brännande drycken. Han satte sig upp och kände sig bättre. För att vara riktigt säker tittade han efter om rymdskeppet fortfarande var där. Han kände sig underbar till mods.
   Den unge mannen sa: — Gaska upp er. Vi startar om en halvtimme. Ni är i Kartago om sex timmar. Vill ni prata medan ni hämtar er ett tag? Vill ni tala om för mig allt vad som har hänt?
   De satte sig i skuggan av en brunbuske, och McGarry berättade allt för honom. Om landningen, hur hans skepp blev så skadat att det inte gick att reparera. Om det femåriga sökandet efter det andra skeppet som han visste hade kraschlandat på samma planet och som kanske hade i oskadat skick de delar han behövde för att reparera sitt eget skepp. Det långa sökandet. Om Dorothy, som hade suttit uppflugen på hans axel, och hur hon hade varit någon att prata med.
   Men på något sätt tycktes löjtnant Archers ansiktsuttryck förändras medan McGarry talade. Det blev till och med ännu allvarligare, ännu mer deltagande.
   —Gamle man, sa Archer milt, vilket år var det ni kom hit? McGarry förstod att nu var det färdigt. Hur skulle man kunna hålla räkning på tiden på en planet vars sol och årstider aldrig förändrades? En planet där det alltid var dag, alltid var sommar ...
   Tonlöst sa han: — Jag kom hit fyrtiotvå. Hur mycket har jag räknat fel på tiden? Hur gammal är jag — i stället för tretti år, som jag trodde jag var?
   —Vi har år 2272 nu, McGarry. Ni kom hit för tretti år sedan. Ni är femtiofem år gammal. Men bekymra er inte alltför mycket om det. Den medicinska vetenskapen har gått framåt. Ni har fortfarande en lång tid kvar att leva.
   McGarry sa dröjande: — Femtiofem. Tretti år.
   Löjtnant Archer tittade medlidsamt på honom. — Vill ni få veta allt på en gång, sa han, alla de övriga dåliga nyheterna? Det finns åtskilliga. Jag är ingen psykiater, men jag tror att det kanske är bäst för er att få reda på allt med en gång, nu när ni kan väga det mot det faktum att ni får komma hem igen. Tror ni att ni står ut med det, McGarry?
   Det kunde inte bli värre än det han hade fått reda på redan — det att tretti år av hans liv hade ödslats bort här. Visst kunde han stå ut med att höra resten — så länge som han skulle få komma tillbaka till Jorden, den gröna Jorden.
   Han stirrade upp mot den violetta himlen, den röda solen, ut över den bruna slätten.
   —Det kan jag, sa han lugnt, löjtnant. Ut med det bara.
   —Ni har klarat er fantastiskt bra i tretti år, McGarry. Ni kan tacka vår Herre för att ni trodde att Marleys rymdskepp kraschade på. Kruger III. Det var inte på Kruger III, utan på Kruger IV. Ni skulle aldrig ha funnit det här, men som ni säger hjälpte sökandet er att behålla förståndet — åtminstone i stort sett. — Han gjorde en paus ett ögonblick. Hans röst var mild när han började tala igen. — Det finns ingenting på er axel, McGarry. Dorothy var bara ett påhitt av er fantasi. Men bekymra er inte om det; förmodligen har just denna illusion hindrat er från att bli fullständigt vansinnig.
   McGarry sträckte långsamt ut handen och kände på vänster axel. Den berörde — hans axel. Ingenting annat.
   Archer sa: — Gode Gud, människa, det är fantastiskt att ni för övrigt är all right. Ensam i tretti år — det är ju nästan ett mirakel. Och om ni inte kan bli av med denna enda illusion nu då jag har förklarat att det är en illusion så kan någon psykiater i Kartago eller på Mars få er frisk i en handvändning.
   McGarry sa långsamt: — Den finns inte kvar. Den fortsätter inte. Jag — jag är inte ens säker på att jag någonsin trodde på Dorothy, löjtnant Jag tror jag hittade på henne med avsikt, för att ha någon att tala med, så att jag skulle få behålla förståndet — utom i fråga om Dorothy själv. Hon var — hon var som en kvinnas hand, löjtnant. Eller talade jag om det?
   —Ja, ni sa det. Vill ni höra resten nu, McGarry?
   McGarry stirrade på honom.
   —Resten? Hur kan det finnas något mera? Jag är femtiofem i stället för tretti. Jag har tillbringat tretti år — ända sedan jag var tjugofem — med att leta efter ett rymdskepp som jag aldrig skulle ha funnit därför att det var på en annan planet. Jag har varit vansinnig — men bara i ett avseende — nästan hela tiden. Men inget av det där spelar någon roll nu då jag kan komma tillbaka till Jorden.
   Löjtnant Archer skakade långsamt på huvudet.
   —Inte tillbaka till Jorden. Till Mars om ni vill, till de vackra bruna och gula kullarna på Mars. Eller också, om ni inte bryr er om att det är varmt där, till Venus, till det purpurröda Venus. Men inte till Jorden Det bor ingen där nu.
   —Är — Jorden — borta? Jag förstår inte
   —Inte borta. Den finns där. Men den är svart och ofruktbar, ett förkolnat klot. Det var kriget med folket på Arcturius för tjugo år sedan som gjorde det. De anföll först och erövrade Jorden. Sedan anföll vi dem, vi vann, vi utplånade dem, men Jorden hade förstörts innan vi kom i gång. Jag är ledsen, men ni får lov att styra kosan åt något armat håll.
   McGarry sa: — Jorden förödd.
   Hans röst var tonlös. Fullständigt tonlös.
   —Ja, så är det, sa Archer. Men Mars är inte ett så tokigt ställe. Ni kommer att vänja er vid det. Det är solsystemets centrum nu, och det bor fyra miljarder människor där nu. Ni kommer förstås att sakna Jordens grönska, men det är inte så tokigt.
   McGarry sa: — Jorden förödd.
   Hans röst var tonlös. Fullständigt tonlös. Archer nickade.
   —Jag är glad att ni tar det på det viset. Det måste komma som en chock för er. Nå ja, jag tror vi kan starta nu. Raketrören bör ha svalnat vid det här laget. Jag ska kontrollera för säkerhets skull.
   Han reste sig upp och började gå fram mot det lilla rymdskeppet.
   McGarry drog upp solpistolen och sköt honom, och sedan fanns inte löjtnant Archer där mera. McGarry reste sig upp och gick fram till det lilla rymdskeppet. Han riktade solpistolen ditåt, och tryckte av. En del av rymdskeppet försvann. Ett halvt dussin skott till och det var fullständigt försvunnet. Kanske dansade i luften små atomer som hade bildat rymdskeppet och små atomer som hade bildat löjtnant Archer i Rymdpatrullen, men de var osynliga.

   McGARRY STACK NER pistolen i hölstret och började gå mot den röda djungelfläcken långt borta vid horisonten.
   Han lade handen på sin vänstra axel och rörde vid Dorothy, och hon var där, liksom hon hade varit där under fyra av de fem år han hade varit på Kruger III. För både fingrarna och skuldran kändes hon som en kvinnohand.
   Han sa: — Var inte orolig, Dorothy. Vi ska finna det. Kanske det här är den djungel det landade i. Och när vi finner det ...
   Han var nära randen av djungeln nu, den röda djungeln, och en tiger kom springande ut för att möta honom och äta upp honom. En malvafärgad tiger med sex ben och med ett huvud som påminde om en tunna. McGarry siktade med solpistolen och fyrade av, och det syntes en ljusgrön flamma, kortvarig, men vacker — ack, hur vacker — och sedan fanns det inte längre någon tiger där.
   McGarry småskrattade.
   —Såg du det där, Dorothy? Det var grönt, den färg som det inte finns ett spår av på någon annan planet än den vi ska bege oss till. Den vackraste färgen i universum. Grönt! Och jag vet var det finns en värld som till största delen är grön, och den är den enda i sitt slag, och dit ska vi. Den är vackrast i universum, Dorothy, och det är den världen jag kom från. Du kommer att tycka att den är underbar.
   Hon sa: — Det är jag säker på, Mac.
   Hennes lågmälda, gutturala röst var välkänd för honom. Det var inte konstigt att hon hade svarat honom; hon hade alltid gjort det. Hennes röst var lika välkänd för honom som hans egen. Han lyfte armen och rörde vid henne där hon vilade på hans axel. Hon kändes som en kvinnohand.
   Han vände sig om och såg tillbaka ut över den bruna slätten på vilken bruna buskar var utströdda, såg upp mot den violetta himlen ovanför och den högröda solskivan. Han skrattade åt alltsammans. Inte ett vansinnigt skratt, utan ett milt skratt. Han brydde sig inte om något, för snart skulle han hitta rymdskeppet han var på jakt efter, och i det skulle finnas de delar han behövde för att kunna reparera sitt eget rymdskepp så att han skulle kunna ta sig tillbaka till Jorden.
   Tillbaka till de gröna kullarna, de gröna dalarna, de gröna fälten.
   Han klappade handen på axeln än en gång och vände sedan om. Med pistolen i handen gav han sig in i den röda djungeln.

   Källa Häpna nr 4 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki