FANDOM



Av: Ursula K. LeGuin

   Herr Åsenbo kom ut från grottan under åsen där han bodde, leende och flåsande. Varje andetag sköt ut ur hans näsborrar som en dubbel ångpust, snövit i morgonsolen. Herr Åsenbo såg upp mot den klara decemberhimlen, visade sina bländvita tänder när han log på nytt, ännu bredare. Sedan gick han ner till byn.
   "Morron, herr Åsenbo," sade byborna han mötte på den smala gatan mellan hus som hade koniska tak med breda takskägg och påminde om flugsvampar. "Morron morron," svarade han.
   Det skulle naturligtvis ha betytt otur att önska någon en god morgon; en enkel tidsangivelse fick räcka på en plats så genomdränkt av krafter som Sattins Island, där ett vårdslöst valt adjektiv kunde få vädret att slå om för en hel vecka.
   Alla brukade prata med honom, somliga med enkel hjärtlighet, andra med hjärtlig ringaktning. Han var det enda den lilla ön hade i fråga om trollkarl och därför förtjänade han respekt — hur man nu skulle kunna känna respekt för en kortväxt femtioårig tjockis som vaggade fram med tårna inåt medan han blåste ut ånga och log. Han var inte mycket till trollkarl heller. Hans fyrverkerier var ganska utstuderade, men hans elixirer var svaga. De vårtor han trollade bort kom ofta tillbaka inom några dagar, de tomater han läste över blev inte större än meloner, och när någon sällsynt gång ett främmande skepp lade till i hamnen höll sig herr Åsenbo alltid hemma i sin ås — för att inte råka ut för det onda ögat, förklarade han. Han var med andra ord trollkarl med reservation. På samma sätt som vindögde Gan var snickare — i brist på bättre. Byborna fann sig i skeva dörrar och kraftlösa besvärjelser, det fick gå för den här generationen, och dämpade sin förargelse med att behandla herr Åsenbo lika ogenerat som vilken granne som helst. De bjöd honom till och med på middag. En gång inviterade han några av dem på middag och serverade en ypperlig måltid med silver, kristall, damast, stekt gås, mousserande Andrades 639 och plumpudding med romsås, men han var så nervös genom alla rätterna att de inte kunde njuta av kalaset och dessutom var alla gästerna hungriga igen efter en halvtimme. Han tyckte inte om att man hälsade på i grottan, inte ens i förmaket, och längre än så hade ingen fått komma. När han såg folk på väg upp mot åsen skyndade han alltid ut och mötte dem. "Vi sätter oss här under tallarna," brukade han säga medan han log och visade bort mot dungen, eller, om det regnade: "Kan vi inte gå och ta en drink på värdshuset?" rast alla människor visste att han inte drack någonting starkare än källvatten.
   Den alltid förseglade grottan eggade barnens nyfikenhet, och några av dem passade på att snoka när herr Åsenbo var borta, men den lilla dörren som ledde till det inre rummet hade han låst med en trollformel som, för omväxlings skull, tycktes vara effektiv. En gång kom ett par pojkar med en kofot och en yxa när de trodde att trollkarlen var borta på Västra kusten och tittade till fru Ruunas sjuka åsna, men vid det första hugg de gjorde mot dörren kom det därinifrån ett ursinnigt rytande och ett moln av purpurfärgad ånga. Herr Åsenbo hade redan kommit hem. Pojkarna flydde. Han visade sig inte och pojkarna kom inte till skada, men de sade att ingen som inte hade hört det kunde föreställa sig vilket hemskt, hotfullt, hiskligt hårresande helvetesvrål den där lille tjockisen kunde åstadkomma.
   Hans ärende i stan i dag var tre dussin färska ägg och ett halv kilo lever och därtill en visit hos sjökapten Fogeno för att förnya en syngivarbesvärjelse över gubbens ögon (helt verkningslös mot fall av näthinneavlossning, men herr Åsenbo gav aldrig upp) och slutligen en pratstund med gamla Goody
   Guld, dragspelsmakarens änka. Herr Åsenbos vänner var mestadels gammalt folk. Han verkade litet rädd för de starka unga männen i byn, och flickorna var litet rädda för honom. "Han gör mig nervös, han ler för mycket" sade de medan de trutade med munnen och snodde en silkeslen hårlock kring fingret. "Nervös" var ett nymodigt ord, och mödrarna fnös: "Nervös, jo pyttsan, det är bara dumheter. Herr Åsenbo är en mycket respektabel trollkarl, så det så."
   På vägen från Goody Guld kom herr Åsenbo att gå förbi skolan som i dag hölls ute på allmänningen. Eftersom ingen i Sattins Island kunde läsa fanns det inga abc-böcker att lära sig stava i och inga pulpetlock att skära initialer i och inga svarta tavlor att torka av och faktiskt inte heller något skolhus. När det regnade samlades barnen på loftet över kooperativets lada och fick boss innanför byxlinningen, och när solen sken tog lärarinnan, Palani, dem med sig vart henne lyste.
   Idag undervisade hon trettio uppmärksamma barn under tolv år och fyrtio ouppmärksamma får under fem i det viktiga ämnet Namnets makt. Herr Åsenbo stannade och hörde på medan han log blygt. Palani, en söt och rundnätt flicka på tjugo år, tog sig bedårande ut i det vintriga solskenet med fåren och barnen omkring sig, en avlövad ek bakom sig och längre bort dynerna och havet och den klara ljusa himlen. Hon talade med stort allvar och blev skär om kinderna av både luften och lärdomen.
   "Ni kan ju redan reglerna om namn. Det finns två, och de är lika på alla öar i hela världen. Kommer ni ihåg någon av dem?"
   "Det är oartigt att fråga någon vad han heter," hojtade en tjock och livlig pojke och avbröts av en liten flicka som höjde rösten än mera: "Man får inte tala om för någon vad man själv heter, det säger min mamma."
   "Det är riktigt, Suba. Ja, Popi, du behöver inte skrika. Man frågar aldrig efter någons namn och man avslöjar aldrig sitt eget. Tänk er för ett ögonblick nu och tala sedan om för mig varför vi kallar vår trollkarl för herr Åsenbo." Hon sände ett leende över de lockiga huvudena och de krulliga ryggarna mot herr Åsenbo, som strålade tillbaka och nervöst kramade sin äggpåse.
   "För att han bor under åsen," sade hälften av barnen.
   "Men är det hans rätta namn`?"
   "Nej," sade den tjocka pojken, och som ett eko ylade lilla Popi "Nej."
   "Hur vet du att det inte är det?"
   "För att han kom hit alldeles ensam och då var det ingen som visste vad han hade för namn så de kunde inte tala om det och själv kunde han ju inte ..."
   "Alldeles rätt, Suba. Popi, skrik inte så! Det är alldeles rätt. Inte ens en trollkarl kan tala om sitt rätta namn. När ni har slutat skolan och går genom Invigningen lämnar ni era leknamn bakom er och behåller bara era rätta namn, och dem får ni aldrig fråga efter och aldrig avslöja. Varför säger reglerna så?"
   Barnen satt tysta. Fåren bräkte stillsamt. Herr Åsenbo svarade på frågan: "Därför att ens rätta namn är detsamma som man själv," sade han med sin blyga, beslöjade röst, "och att uttala det namnet är att få makt över den som bär det. Har jag rätt, fröken?"
   Hon log och neg, tydligen litet besvärad av hans inlägg. Och han travade iväg till sin ås med äggen tryckta mot bröstet. Den korta stund han stått och sett på Palani och barnen hade av någon anledning gjort honom mycket hungrig. Han stängde den inre dörren bakom sig med en hastig trollformel som måste ha lämnat en läcka någonstans, för det tomma förmaket fylldes snart av lukten av stekt ägg och brynt lever.
   Det var en lätt och frisk vind från väster denna dag, och den skickade vid middagstid en liten båt över de glittrande vågorna in mot Sattins hamn. Just som den svängde om udden blev den sedd av en vaken liten pojke. Som alla andra barn på ön kände han igen varje segel och mast på de fyrtio båtarna i öns fiskeflotta, och han sprang nerför gatan och ropade: "En främmande båt, en främmande båt." Det var mycket sällan den ensliga ön fick besök av en båt från någon av de andra ensliga öarna i Yttersta Östern eller av någon dådkraftig köpman från Arkipelagen.
   När båten lade till vid kajen var redan halva byn där för att hälsa den välkommen, och tätt efter den kom de hemvändande fiskarna medan boskapsherdar och musseljägare och örtsamlare klättrade och hasade över de klippiga stränderna mot havet.
   Men hos herr Åsenbo förblev dörren stängd.
   Det fanns bara en man ombord på båten. När gamle sjökapten Fogeno fick höra det drog han ner sina borstiga vita ögonbryn över de oseende ögonen. Det finns bara en sorts människa, sade han, som seglar omkring ensam i Yttersta Östern, och det är en trollkarl eller en häxmästare eller en magiker.
   Så nu höll byborna andan i förhoppningen att för en gångs skull få se en magiker, en av de mäktiga utövare av vit magi som fanns på de rika, tornprydda, tätbefolkade inre öarna i Arkipelagen. De blev besvikna, ty sjöfararen var helt ung, en grann, svartskäggig karl som vinkade muntert från båten och hoppade i land som om han var en helt vanlig sjöman och glad att ha kommit i hamn. Han presenterade sig som farande köpman. Men när sjökapten Fogeno underrättades om att han hade en promenadkäpp av ek med sig var han gick, nickade den gamle mannen vist. Två trollkarlar i samma stad, sade han. Det var illa. Och hans mun slog hårt igen som käftarna på en gammelgädda.
   Eftersom främlingen inte kunde tala om vad han hette gav de honom genast ett namn, Svartskägg. Och de visade honom den största uppmärksamhet. Han hade ett litet lager av tyg och sandaler och piwi-fjädrar att kanta kappor med och billig rökelse och tyngdlösa stenar och kryddor och stora glaspärlor från Venway — det sortiment farande köpmän brukade föra. Öns hela befolkning kom för att titta, prata
   med främlingen och kanske köpa någonting — "något att komma ihåg honom med," fnittrade Goody Guld som lika litet som byns andra kvinnor och flickor var helt oberörd av Svartskäggs djärva manliga yttre. Också pojkarna hängde i närheten av honom för att få höra honom berätta om sina resor till de sällsamma öarna långt bort i Okända skären eller beskriva de stora rika öarna inne i Arkipelagen, om tilläggsplatser vita av skepp, och om Havnors gyllene tak. Man lyssnade gärna till hans berättelser, men en och annan undrade över att en köpman seglade omkring ensam, och de tittade tankfullt på hans käpp.
   Men under allt detta stannade herr Åsenbo under sin ås.
   "Det här är den första ö jag har kommit till som inte har någon trollkarl," sade Svartskägg en kväll till Goody Guld som hade bett honom och sin systerson och Palani komma in på en kopp sävskottste. "Vad tar ni er då till, när ni får tandvärk eller korna sinar?"
   "Då går vi förstås till herr Åsenbo," sade den gamla.
   "Vad man nu har för nytta av den," mumlade hennes systerson Birt och blev sedan blodröd och skvalpade te på bordet. Birt var fiskare, en undersätsig, präktig, ordkarg ung man. Han var kär i skolfröken, men de mest otvetydiga tecken på sin kärlek han hittills vågat sig på var några korgar färsk makrill som han lämnat till hennes fars kokerska.
   "Jaså, då har ni i alla fall en trollkarl. Är han osynlig?"
   "Nej, han är bara väldigt blyg," sade Palani. "Ni har inte varit här mer än en vecka, och vi ser inte så mycket främlingar här . .. " Nu rodnade hon också en smula men hon spillde ingenting.
   Svartskägg log mot henne.
   "Så då är han en äkta Sattins-bo då?"
   "Nej," sade Goody Guld, "inte mer än ni. Vill du ha en påtår, Birt? men håll det kvar i koppen den här gången. Nej, kära nån då, han kom hit i en fasligt liten båt för fyra år sen, tror jag, någon dag efter det sillen gick till, kommer jag ihåg, för de höll just på att ta upp nät borta i Östra viken och på morgonen hade Pondi Corhard gått och brutit benet — fem år sen måste det vara. Nej fyra. Nej, fem, för det var samma år som vitlöken slog fel. Här kommer han inseglande i en ynka liten båtusling som var full med lådor och kistor och säger till sjökapten Fogeno som inte var blind på den tiden fast gudarna ska veta att han var gammal nog för det och mer till. Jag har hört sägas, säger han, att ni inte har någon trollkarl här, eller klok gubbe, och då kanske ni kunde behöva en? Det gör vi visst det, om det inte är svartkonst de är frågan om, säger kapten, och innan någon hann säga så mycket som flundra bodde herr Åsenbo där i grottan under åsen och läste bort revormen på Goode Beltows katt. Fast pälsen var grå när den växte ut igen och det var en gul katt. Den såg bra konstig ut. Den dog förra vintern, mitt under den där köldknäppen vi hade. Goode Beltow tog så illa vid sig, stackars liten, värre än när hennes gubbe drunknade på Långgrundet, samma år som vi hade den stora sillkampanjen, när Birt här inte var större än att han gick i kolt. Här spillde Birt te på nytt och Svartskägg tittade road på, men Goody Guld fortsatte utan att låta sig bekomma och pratade på tills det var mörka natten.
   Dagen efter kom Svartskägg ner till piren för att se till en lös planka i båten som tycktes ta lång tid att fästa och som vanligt drog han in de tystlåtna Sattins-karlarna i samtal. "Vem av alla de här båtarna var det som er trollkarl kom hit i?" frågade han. "Eller hade han en sådan där som viks ihop
   och stoppas in i ett nötskal när man inte använder den?" "Nej," sade en sävlig fiskare. "Hon är uppe i grottan hans, under åsen."
   "Bar han upp båten han kom i till grottan?"
   "Ja. Ända upp. Jag hjälpte honom. Tyngre än bly. Full med stora lådor som det var böcker med trollformler i, sa han. Tyngre än bly, det var hon." Och den sävlige fiskaren vände ryggen till med en sävlig djupandning. Goody Gulds systerson som lagade nät i närheten såg upp från sitt arbete och frågade på samma sävliga sätt:
   "Skulle det vara så att ni vill bli bekant med herr Åsenbo, kanske?"
   Svartskägg såg på Birt. Klipska svarta ögon såg in i rättframma blå en stund, sedan log Svartskägg och sade: "Gärna. Vill du visa mig vägen?"
   "Jo. När jag är klar med det här," sade fiskaren. Och när nätet var lagat gick han och mannen från Arkipelagen uppför bygatan och över de gröna höjderna därbortom. Men när de kom in på allmänningen sade Svartskägg: "Vänta en stund, min vän. Jag skulle vilja berätta någonting för dig innan vi träffar din trollkarl."
   "Sätt i gång," sade Birt och slog sig ner i skuggan av en ek.
   "Den här historien började för hundra år sedan och den är inte slut än, fast den skall vara det snart, mycket snart . . . Längst in i Arkipelagen, där öarna ligger så tätt som flugor på en honungsklick, finns det en liten ö som heter Pendor. Pendors sjölorder var mäktige män på den gamla krigiska tiden, innan Förbundet bildades. Krigsbyten och lösensummor och tributer strömmade in över ön, och där samlades en väldig skatt, för länge sedan. Men en dag kom det en mycket mäktig drake från någonstans där ute i Yttersta Västern, där drakarna häckar på lavaöarna. Det var inte en av de där förväxta ödlorna som ni här i Yttersta Östern brukar kalla för drakar, utan en väldig svart en med vingar, klyftig och påhittig, stark och slug och som alla drakar mer begiven på guld och ädelstenar än på någonting annat. Han dödade sjölorden och hans soldater, och folket på Pendor flydde om natten i sina båtar. De flydde allesammans, medan draken låg hopringlad i Pendors fästning. Där stannade han sedan i hundra år och släpade sin fjälliga buk över guldmynt och smaragder och safirer och visade sig bara vartannat år eller så när han måste ha någonting att äta. Då flög han på jakt över de närmaste öarna. Du vet kanske vad det är drakar brukar äta?"
   Birt nickade och svarade med en viskning: "Jungfrur."
   "Just det," sade Svartskägg. "Nå, sådant kunde man ju inte tåla hur länge som helst, och inte heller stod man ut med tanken på att han satt där ute på alla de där dyrbarheterna. Så när Förbundet hade växt sig starkt och Arkipelagen fick tid att tänka på annat än krig och sjöröveri beslöt de att anfalla Pendor, jaga iväg draken och ta hand om guldet och juvelerna för Förbundets räkning. Det har alltid smått om pengar, Förbundet. Och så samlade de en väldig flotta från femtio öar och sju magiker stod i fören på de sju starkaste skeppen och så seglade de iväg mot Pendor. De kom dit. De gick iland. Ingenting hände. Alla hus var tomma och på borden stod serviserna fulla av hundra års damm. Benen efter den gamle sjölorden och hans män låg kringströdda på borggårdarna och i trapporna. Och inne i fästningen stank det drake. Men där fanns ingen drake. Och ingen skatt, inte en diamant så stor som ett senapsfrö, inte ens en silvergnutta.
   Eftersom han visste att han inte kunde försvara sig mot sju magiker hade draken gett sig av. De lyckades få upp spåret efter honom och fann att han hade flugit till en obebodd ö uppe i norr som heter Udrath. De följde honom dit, och vad fann de? Ben igen. Hans ben — drakens. Men ingen skatt. En trollkarl, någon okänd bjässe någonstans ifrån måste ha mött honom och besegrat honom på egen hand och sedan försvunnit med skatten mitt framför näsan på Förbundet."
   Fiskaren lyssnade, uppmärksam och uttryckslös.
   "Det måste förstås ha varit en stark och skicklig trollkarl som först tog död på en drake och sedan försvann utan att lämna ett spår efter sig. Arkipelagens sjölorder och magiker kunde inte få reda på någonting om honom, varken var han kom ifrån eller vart han hade tagit vägen. Det var nära att de gav upp. Det var förra våren. Jag hade varit ute på en treårig resa i Yttersta Norden och kom tillbaka vid den tiden. Då bad de mig hjälpa dem att hitta den okända trollkarlen. Det var klyftigt av dem. För jag är inte bara trollkarl själv, som jag tror att några av dumskallarna här har räknat ut, utan jag är ättling av Pendors sjölorder. Det är jag som rår om skatten. Den är min och den vet att den är min. De där dårarna i Förbundet kunde inte hitta den därför att den inte är deras. Den tillhör Pendors ätt, och den stora smaragden, den värdefullaste av alla juveler, Ianankil Grönsten, känner sin herre. Se här!" Svartskägg lyfte ekstaven och ropade högt: "Ianankil!" Spetsen på staven började glöda i grönt med brinnande strålglans, en skälvande sky med lyster av vårskirt gräs, och samtidigt vek sig staven i trollkarlens hand och böjde sig, tills den pekade rakt mot åsen ovanför dem.
   "Den var inte så klart grön i Havnor," mumlade Svartskägg," men den pekade rätt. Ianankil svarade när jag kallade på den. Stenen känner sin herre. Och jag känner tjuven och jag skall kväva honom. Han är mäktig eftersom han kunde besegra en drake. Men jag är mäktigare. Och vill du veta varför, din dumskalle? Därför att jag känner hans rätta namn."
   Medan Svartskägg blev alltmer övermodig och självsäker hade Birts uttryck först blivit allt slöare och tommare, men nu ryckte han till, den slappa munnen slöt sig och han stirrade på Arkipelagmannen; "Hur kunde du — hur tog du reda på det?" frågade han mycket försiktigt.
   Svartskägg drog litet på munnen med svarade inte. "Svart magi?"
   "Vad skulle det annars vara?"
   Birt hade blivit blek och han sade ingenting mer.
   "Jag är sjölord av Pendor, dumskalle, och jag kräver det guld mina förfäder erövrade och de smycken mina apmödrar bar, och jag vill ha Grönstenen. För det är mitt. Hör du — du kan berätta hela historien för de där byidioterna sedan, när jag har gjort upp med den här trollkarlen och gett mig iväg. Vänta här. Eller kom med och titta på, om du inte är rädd. Du får aldrig en sådan chans igen att se en stor trollkarl i all hans glans." Svartskägg vände ryggen till och utan att se sig om gick han uppför sluttningen mot ingången till grottan.
   Birt kom långsamt efter. En bra bit från grottan stannade han och satte sig under ett hagtornsträd. Arkipelagmannen hade stannat och stod alldeles stilla, en rak mörk figur, ensam på den gröna sluttningen framför grottans gapande mun. Plötsligt svängde han staven över huvudet och det smaragdgröna skimret lyste kring honom när han ropade: "Tjuv! Du som stal Pendorskatten. Kom fram!"
   Det hördes ett klirrande och kraschande, som av krossat porslin, från grottan, och ett väldigt dammoln sprutades ut. Förfärad borrade Birt ner ansiktet i gräset. När han tittade upp igen såg han att Svartskägg stod kvar på sin plats och att herr Åsenbo stod i mynningen till grottan dammig och rufsig. Han verkade liten och ömklig där han stod med tårna inåt som vanligt, med korta krokiga ben i trånga svarta pantalonger och utan stav — han hade aldrig haft någon, kom Birt plötsligt ihåg. Herr Åsenbo talade först:
   "Vem är ni?" frågade han med sin svaga, beslöjade röst.
   "Jag är Pendors sjölord, din tjuv, och jag har kommit för att hämta min skatt."
   Vid det beskedet skiftade herr Åsenbo långsamt över i skärt, som han alltid gjorde när någon var stygg mot honom. Men sedan skiftade han över i något annat. Han blev gul. Hans hår sköt ut som borst, han gav upp ett rosslande rytande — och var förvandlad till ett gult lejon med glänsande vita rovdjurständer, som tog ett språng mot Svartskägg.
   Men Svartskägg var inte längre där. En väldig tiger, i päls med mönster av blixtar i nattmörker, beredde sig att möta lejonet ...
   Lejonet var borta. Under grottan stod en dunge av höga träd, svarta i solskenet. Tigern hejdade sig mitt i språnget, just innan den kom in i skuggan av träden, fattade eld i luften, förvandlades till en låga som slungade sig mot de torra svarta grenarna. Men där träden hade stått störtade en fors fram över åsen, en båge av silvrigt förgörande vatten dundrade ner mot elden. Men elden fanns inte längre. Under ett ögonblick reste sig framför fiskarens skräckslagna blick två åsar, den gröna som han kände igen och en annan, en torr brun backe redo att svälja det brusande vattenfallet. Det försvann så snabbt att Birt måste blinka, och sen blinkade han igen och stönade av fasa, ty det han nu såg var bra mycket hemskare. Där vattenfallet hade funnits svävade en drake. De svarta vingarna lade hela åsen i skugga, stålklorna kröktes rovlystet i luften och från de svarta, fjälliga, vidöppna käftarna strömmade flammor och ångmoln. Nedanför vidundret stod Svartskägg och skrattade.
   "Byt till vilken skepnad du vill, lille herr Åsenbo," hånade han. "Jag kan lika mycket konster som du. Men den här leken bara tråkar ut oss. Jag vill se min skatt, min Ianankil. Och därför säger jag dig, store drake, lille trollkarl, tag tillbaka din rätta skepnad. Jag befaller det i kraft av ditt rätta namn — Yevaud."
   Birt var ur stånd att röra sig, till och med att blinka. Han låg och tryckte och hans vidöppna ögon såg, med eller mot hans vilja. Han såg den stora draken hänga i luften ovanför Svartskägg, han såg elden slicka som många tungor ur det fjälliga gapet, ångan som sköt fram i strålar ur de röda näsborrarna. Han såg att Svartskägg blivit vit i ansiktet, vit som kalk, och att hans läppar skälvde i den svarta skäggramen .
   "Ditt rätta namn är Yevaud?"
   "Ja," sade den beslöjade, väsande rösten. "Mitt rätta namn är Yevaud och min rätta gestalt är den här."
   "Men draken blev dödad — de fann benen på Udrath . .."
   "Det var en annan drake," sade draken och så dök den som en hök med utspärrade krökta klor, och Birt slöt ögonen.
   När han öppnade dem igen var himlen klar, åsen låg grön utom på en fläck där gräset var nertrampat och missfärgat i rött och svart och bar märken efter klor.
   Birts fiskare kom på fötter och sprang. Han sprang tvärs över allmänningen genom fårskocken som skingrades för alla vindar och rakt ner för bygatan till Palanis faders hus. Palani var i trädgården och rensade krasserabatterna.
   "Kom med mig" flämtade Birt. Hon såg storögt på honom. Han grep henne om handleden och släpade henne med sig. Hon gnällde litet men gjorde inget motstånd. Han sprang med henne rakt ner till kajen, knuffade ner henne i sin fiskebåt, Queenie, kastade loss, tog årorna och började ro som en galning. Det sista Sattins Island såg av honom och Palani var Queenies segel när det försvann i riktning mot den närmaste av öarna västerut.
   Byborna trodde att de aldrig skulle kunna prata färdigt om saken, om hur Goody Gulds systerson förlorade förståndet och seglade iväg med skolfröken samma dag som den främmande köpmannen Svartskägg försvann spårlöst men efterlämnade sina fjädrar och pärlor. Men de hade pratat färdigt redan tre dagar senare. De fick annat att tänka på när herr Åsenbo till sist kom ut ur grottan.
   Herr Åsenbo tyckte att när hans rätta namn inte längre var någon hemlighet kunde han lika så gott lägga av förklädnaden. Att gå var bra mycket mödosammare än att flyga, och dessutom var det mycket länge sedan han fick ett ordentligt mål mat.

Originalets titel "The Rule of Names" publicerad 1964, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki