Fandom

Svenskanoveller Wiki

Namnsdagen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av H. H. Munro (Saki)

ÄVENTYR ÄR ENLIGT ordspråket för den äventyrslystne. Lika ofta är de för den icke-äventyrslystne, för den tillbakadragne, för den av naturen blyge. John James Abbleway hade av naturen begåvats med det slags läggning som instinktivt undviker Carlist-intriger, korståg till slumkvarter, spårandet av sårade vilda djur och framställandet av partifientliga motförslag vid politiska möten. (Om en galen hund eller en Mad Mullah hade kommit i hans väg skulle han ha lämnat vägen fri utan tvekan.) I skolan hade han mot sin vilja förvärvat en grundlig kunskap i det tyska språket av hänsyn till de tydligt uttalade önskningarna av en lärare i främmande språk som, fastän han undervisade i moderna ämnen, begagnade gammalmodiga metoder när han skulle slå in kursen. Det var denna påtvingade förtrogenhet med ett betydande affärsspråk som senare slungade Abbleway ut i främmande land där det var svårare att skydda sig mot äventyr än i den lugna atmosfären i en engelsk landsortsstad. Firman som han arbetade för ansåg lämpligt att en dag sända honom på en prosaisk affärsresa ända till den avlägsna staden Wien, och efter att ha sänt honom dit fortsatte den att hålla honom kvar där, sysselsatt med banala affärstransaktioner men med möjligheter till romantiska upplevelser och äventyr eller rent av missöden inom räckhåll. Efter två och ett halvt års landsförvisning hade John James Abbleway emellertid endast givit sig in på ett enda äventyrligt företag, och det var av ett slag som han säkerligen skulle ha råkat ut för förr eller senare även om han hade nöjt sig med ett skyddat hemmasittareliv i Dorking eller Huntingdon. Han förälskade sig stillsamt i en stilla och intagande engelsk flicka, syster till en av hans affärsvänner, som vidgade sina vyer genom en kort resa till främmande länder, och i sinom tid accepterades han officiellt som den unge man hon var förlovad med. Det ytterligare steg genom vilket hon skulle bli fru John Abbleway skulle tas ett år senare i en stad i mellersta England, vid vilken tid den firma som hade anställt John James inte längre skulle ha något behov av hans närvaro i den österrikiska huvudstaden.
   Det var tidigt i april två månader efter det han installerats som den unge man som fröken Penning var förlovad med som han mottog ett brev från henne skrivet i Venedig. Hon var fortfarande på resa under broderns beskydd, och eftersom den senares affärer skulle föra honom över till Fiume på ett par dagar hade hon fått iden att det skulle vara mycket trevligt om John kunde få tjänstledigt och resa ned till adriatiska kusten för att möta dem. Hon hade slagit upp routen på kartan och resan föreföll inte att bli dyrbar. Mellan raderna i hennes meddelande låg en antydan att om han verkligen brydde sig om henne ...
   Abbleway fick tjänstledigt och utökade sitt livs få äventyr med en resa till Fiume. Han lämnade Wien en kall trist dag. Blomsterbutikerna var fulla av vårblommor och de illustrerade skämttidningarna var fulla av vårtemata. Men himlen var tung av moln liknande bomullsvadd som har legat för länge i ett butiksfönster.
  — Det blir snö, sade konduktören till stationspersonalen; och de var överens om att det skulle bli snö. Och den kom snabbt och ymnigt. Tåget hade inte varit mer än en timme på väg förrän bomullsmolnen började upplösa sig i ett förblindande snöfall. Träden i skogen på båda sidor om järnvägen kläddes snabbt i en tung vit mantel, telegraftrådarna blev till tjocka glittrande rep, banan själv begrovs allt mer och mer under ett täcke av snö, genom vilken det icke alltför starka loket plöjde sin väg med växande svårighet. Wien—Fiume—banan är knappast den bäst utrustade av de österrikiska statsbanorna, och Abbleway började allvarligt frukta ett missöde. Tåget hade saktat av till ett mödosamt och osäkert sniglande och stannade plötsligt på ett ställe där snödrivorna hade tornat upp sig till en fruktansvärd barriär. Loket ansträngde sig till det yttersta och bröt sig igenom hindret, men inom loppet av ytterligare tjugo minuter fastnade det igen. Genombrytningen upprepades och tåget fortsatte envist sin väg, mötande och övervinnande nya hinder med täta mellanrum. Efter ett ovanligt långt uppehåll i en särskilt djup driva gjorde kupén i vilken Abbleway satt ett våldsamt ryck och tog en överhalning och tycktes sedan förbli stående stilla; utan tvivel rörde den sig inte och likväl kunde han höra lokets pustande och hjulens sakta dånande och skakande. Pustandet och dånandet blev svagare som om de dog bort i fjärran. Abbleway gav plötsligt till ett utrop av förtrytsam bestörtning, öppnade fönstret och stirrade ut i snöstormen. Flingorna föll ner på hans ögonfransar och skymde hans syn, men han såg tillräckligt för att kunna fatta vad som hade hänt. Loket hade gjort en störtdykning genom drivan och glatt fortsatt framåt befriat från tyngden av den sista vagnen, vars koppling hade brustit under påfrestningen. Abbleway var ensam eller nästan ensam med en övergiven järnvägsvagn i hjärtat av någon skog i Steiermark eller Kroatien. I tredjeklasskupén närmast hans, mindes han sig ha sett en ensam kvinna som hade stigit på tåget vid en avsides liggande station. Med undantag av denna kvinna, utropade han dramatiskt för sig själv, är de närmaste levande varelserna troligen en skock vargar.
   Innan Abbleway gick in i tredjeklasskupén för att upplysa sitt ressällskap om vidden av olyckan övervägde han snabbt frågan om kvinnans nationalitet. Han hade fått lite hum om slaviska språk under sin vistelse i Wien och kände sig i stånd att ge sig i kast med ett flertal olika nationaliteter.
  — Om hon är från Kroatien, Serbien eller Bosnien kan jag göra mig förstådd, tänkte han. Om hon är från Ungern hjälpe mig Gud. Då måste vi konversera uteslutande genom tecken.
   Han gick in i kupén och framförde brådstörtat sitt tillkännagivande på den bästa kroatiska han kunde åstadkomma.
  — Tåget har gett sig av och lämnat oss. Kvinnan skakade på huvudet med en rörelse som måhända var avsedd att uttrycka resignation inför himlens vilja, men som troligen betydde att hon inte förstod. Abbleway upprepade sitt meddelande med variationer på slaviska tungomål och frikostigt framförande av stumt spel.
  — Ach, sa kvinnan till slut på en tysk dialekt. Tåget har gått? Vi är kvarlämnade. Ach so.
   Hon tycktes ungefär lika intresserad som om Abbleway hade berättat för henne om resultaten av kommunalvalen i Amsterdam.
  — De kommer att märka det vid någon station, och när banan är fri från snö kommer de att sända hit ett lok. Sådant händer emellanåt. — Vi kanske får stanna här hela natten, utropade Abbleway.
   Kvinnan såg ut som om hon trodde att det var möjligt.
  — Finns det vargar i de här trakterna? frågade Abbleway nervöst.
  — Många, sa kvinnan; strax utanför den här skogen blev min moster uppslukad för tre år sedan när hon var på väg hem från marknaden. Hästen och en smågris som var i vagnen blev också uppätna. Hästen var mycket gammal, men det var en vacker ung gris. Å, så fet! Jag grät när jag hörde att den var borta. De lämnar ingenting.
  — De kan anfalla oss här, sade Abbleway darrande. De kunde lätt ta sig in. Dessa vagnar är bräckliga som tändstickor. V1 kan båda bli uppslukade.
  — Ni kanske, sade kvinnan lugnt, inte jag.
  — Varför inte ni då? frågade Abbleway.
  — Det är Santa Maria Kleophas dag, min namnsdag. Hon skulle inte tillåta att jag blev uppäten av vargar på hennes dag. En sådan sak skulle man inte kunna tänka sig. Ni kanske, men inte jag.
   Abbleway bytte samtalsämne.
  — Det är endast eftermiddag nu. Om vi blir lämnade här till i morgon, så kommer vi att få svälta.
  — Här har jag lite god mat, sa kvinnan lugnt. På min högtidsdag är det naturligt att jag har proviant med mig. Jag har fem präktiga blodkorvar; i butikerna i stan kostar de tjugofem öre stycket. Varorna är dyra i butikerna i stan.
  — Jag ger er femtio öre stycket för ett par av dem, sade Abbleway med en viss entusiasm.
  — Vid en järnvägsolycka blir priserna mycket höga, sade kvinnan. De här blodkorvarna kostar fyra kronor stycket.
  — Fyra kronor! utropade Abbleway; fyra kronor för en blodkorv!
  — Ni kan inte få dem billigare på det här tåget, sa kvinnan med obeveklig logik. I Agram kan ni köpa dem billigare och i paradiset ska de utan tvivel givas oss för intet men här kostar de fyra kronor stycket. Jag har en liten bit emmenthalerost och en honungskaka och en bit bröd som jag kan låta er få. Det blir ytterligare tre kronor, elva kronor allt som allt. Det finns en bit skinka, men jag kan inte låta er få den på min namnsdag.
   Abbleway undrade för sig själv vilket pris hon skulle ha satt på skinkan och skyndade att betala henne de elva kronorna innan hennes prislista vid tågolycka övergick till en prislista vid svält. Just som han höll på att ta i besittning sitt anspråkslösa förråd av matvaror, hörde han plötsligt ett ljud som kom hans hjärta att dunka häftigt i ett ömkligt anfall av rädsla. Det hördes ett skrapande och hasande ljud som om ett eller flera djur försökte klättra upp på fotbrädan. I nästa ögonblick såg han genom de snötäckta fönsterna på vagnen ett utmärglat huvud med spetsiga öron, en gapande käft med hängande tunga och glimmande tänder. En sekund senare sköt det upp ett annat huvud.
  — Det finns hundratals, viskade Abbleway. De har vädrat oss. De kommer att slita vagnen i stycken. V1 blir uppslukade.
  — Inte jag, på min namnsdag. Den heliga Maria Kleopha skulle inte tillåta det, sa kvinnan med utmanande lugn.
   Huvudena dök ner från fönsterna, och en kuslig tystnad föll över den belägrade vagnen. Abbleway varken rörde sig eller talade. Kanske odjuren inte hade klart sett eller vädrat människorna i vagnen och hade gett sig i väg efter byte på annat håll.
   De långa, kvalfulla minuterna förflöt sakta.
  — Det blir kallt, sa kvinnan plötsligt och gick till den bortre ändan av vagnen, där huvudena hade synts. Värmeledningen fungerar inte mer. Se, därborta bakom träden, där är en skorsten som ryker. Det är inte långt och det har nästan slutat att snöa. Det ska finnas en stig genom skogen till huset där med skorstenen.
  — Men vargarna, utropade Abbleway. De kan...
  — Inte på min namnsdag, sa kvinnan obstinat, och innan han kunde hej da henne hade hon öppnat dörren och klättrat ned i snön. Ett ögonblick senare dolde han ansiktet i händerna; två utmärglade bestar rusade mot henne från skogen. Utan tvivel hade hon utmanat ödet, men Abbleway hade ingen önskan att se en mänsklig varelse slitas i stycken och ätas upp inför hans ögon.
   När han slutligen tittade upp greps han av en ny känsla av chockerad förvåning. Han hade blivit strikt uppfostrad i en liten engelsk stad och han var inte beredd att bli vittne till ett underverk. Vargarna gjorde inte kvinnan något värre än att de överhölj de henne med snö när de hoppade omkring henne. Ett kort glatt skall gav nyckeln till gåtan.
  — Är det där — hundar? ropade han svagt.
  — Min kusin Karls hundar, ja, svarade hon. Det är hans värdshus där borta bakom träden. Jag visste att det var där, men jag ville inte ta er med dit. Han är alltid så sniken mot främlingar. Men det blir för kallt att stanna på tåget. Ah, ah, se vad som kommer!
   En vissling ljöd, ett räddningslok dök upp och körde vresigt flåsande genom snön. Abbleway fick inte tillfälle att ta reda på om Karl verkligen var så girig.

Originalets titel: "The Name-Day". Originaltext: http://americanliterature.com/author/hh-munro-saki/short-story/the-name-day

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki