FANDOM


Av AXEL SIREBORN

Napp 1


   PÅ söndagseftermiddan gick Kurt ner till båtbryggan och satte sej med metspöet. Det var en stekvarm. sommardag och trävirket brände under hans nakna fötter när han trädde masken på kroken. När han var klar med det, kastade han ut reven så långt han kunde och satte sej sen hastigt ner på bryggkanten och dinglade med benen utanför ...
   Den lilla sjön låg stilla och blank som en spegel och korken, som han använde som flöte, rörde sej inte, han satt och fixerade den tills han kände sej yr i huvut och han fick en känsla av att bryggan höll på att flyta ut i sjön med honom ... Han blev tvungen att sluta ögonen en stund ...
   Efter en timmes tålmodig väntan hade han ännu inte fått ett enda napp och han kände lust att återvända hem. Men det var bara så tråkigt hemma; fadern hade lagt sej att sova middag och modern ville vara ifred med sin evinnerliga patience ... Kurt fick ta hand om sej själv bäst han gitte ... Om han bara hade haft nåt annat att ta sej till med ...!
   Han blev trött i armarna av att sitta och hålla i metspöet och han stack ändan av det in mellan skinkorna och satte sej på det. Sen la han armarna över bröstet och sträckte på ryggen. Han höll nästan på att dåsa bort i värmen...
   Plötsligt hörde han cykelhjul rassla i gruset uppe på vägen och när han mekaniskt vände på huvudet såg han Eva, som just hoppade av cykeln och la den i diket bredvid vägen. På styrstången hade hon en liten korg och hon hakade av den och styrde sen kurs mot bryggan. Snabbt tände han åter på huvut och låtsades att han inte sett henne ... Men när han hörde hennes sandaler med träbottnar klappra mot bryggan blev han nervös och hjärtat började dunka idiotiskt i bröstet på honom. För satt lugna sej eller för att utåt bevara lugnet grep han tag i metspöet med båda händerna ... Den sabla korken låg fortfarande och flöt på vattenytan som om han lagt den på ett golv. Eller i badkaret där hemma ...
   —Hej, sa hon hurtfriskt och ställde sej snett bakom honom. Får du något napp?
   Han vågade inte ta ögonen från korken och titta på henne. Med blicken fastsmetad vid vattenytan sa han:
   —Nä. Jag tror det är för varmt. Fisken ids inte öppna på mun en gång och svälja masken...
   —Du pratar. Nere i vattnet är det väl inte så varmt heller, sa hon. Får jag låna metspöet ska du få se att det blir napp ...
   Hon ställde ner korgen på bryggan och satte sej sen bredvid honom och hennes närhet bekom honom illa. Han kände sej stel i kroppen och dessutom bländade dom starka solreflexerna i vattnet honom. Hon sträckte fram ena handen för att ta metspöet:
   —Får jag låna det en stund ...? Bara ett litet tag ... Det är så kul att meta tycker jag ... Om man får napp.
   Han var irriterad på henne (fast i verkligen var han rädd för henne, men det ville han inte erkänna ens för sej själv) och han sa snäsigt:
   —Det är jag som metar ... När jag inte har lust längre kan du få låna spöet ... Men ännu har jag lust ...!
   —Snälla Kurre, sa hon med tillgjord inställsamhet i rösten. Får jag ... Bara en liten, liten stund ... Va ...?
   Hennes kardborreattityd besvärade honom och han kände plötsligt en betvingande lust att resa sej opp och gå sin väg mitt för näsan på henne. Eller att ge henne en örfil och be henne försvinna. Och i alla fall hade hon aldrig gjort honom illa på nåt sätt. Det var bara en instinktiv känsla av vanmakt som kom, honom att hata henne ...
   —Nej sa jag, sa han. När jag har tröttnat ska du få låna spöet ...
   Hon hade fattat tag om metspöet men lät handen glida opp mot hans; inför den oväntade beröringen klack det till invärtes i honom och han kände att han blev varm om kinderna.
   —Åhjo, Kurre, sa hon bedjande, Var inte larvig nu. Ge mej det ... Kurre ...!
   Hennes händer, som var lite fuktiga på insidan, föreföll honom brännas som en spis och automatiskt drog han sina händer åt sej,...
   —Ta det då, sa han. Ta det. Men du får inte ha det så länge ...
   Med en känsla av invärtes triumf lyfte hon metspöet till sej och log mot honom från sidan: han såg inte hennes leende, men han anade det.

   Förr i tiden, bara för några år sedan när dom gått i skolan tillsammans, hade han aldrig varit rädd för henne. Då hade dom lekt tillsammans ibland och grälat med varann ibland och då hade han inte varit rädd för att ta i henne och ruska om henne om det behövts eller att dra henne i håret. Sen dess, och särskilt under det sista året hade hon förändrats på ett djupt hemlighetsfullt och farligt sätt: hennes kropp hade fått rundare former och svält ut på olika ställen och dessutom tycktes det honom att hon blivit smidigare. Ett under hade' skett med henne, ett hemlighetsfullt under. Och det var det som gjorde honom förskräckt. Och så var det åldersskillnaden, hon var sjutton och han två år yngre ...
   Hon sträckte ena handen bakom sej och drog korgen närmare och fiskade opp två äpplen ur den:
   —Vill du ha ett äpple? sa hon och kastade ett av äpplena till honom innan han hann svara.
   —Tack, sa han förläget och satte genast tänderna i det för att dölja sin osäkerhet ...
   Dom satt och mumsade en stund under tystnad. Solen sken hett från en klar himmel; sjön låg spegelblank och på andra sidan stod skogen i högsommargrönt. Det kunde ha varit en idyll.
   Plötsligt gjorde korken små guppningar på vattnet och knappt märkbara ringar spred sej omkring den och försvann ...
   —Det är napp, sa Kurt med ens ivrig. Dra opp nu innan det blir försent ...
   Hon hivade opp reven och en liten braxenpanka sprattlade för sitt liv ovanför vattenytan.
   Kurt skrattade.
   —Det var en ynklig stackare du fått på kroken ... Släpp den tillbaks igen.
   —Men det är napp i alla fall, sa hon. Ser du att jag fick napp ...?!
   Hon svängde in med reven mot bryggan och fångade fisken i handen och gjorde den loss från kroken. Sen grep hon den om ryggen och slog den i bryggan så att den låg stilla.
   —Så där ja, sa hon belåtet. Vill du sätta på en ny mask åt mej ?
   Han kastade kärnhuset i vattnet och reste sej opp och tog en mask i burken.
   —Jag tycker det är så äckligt att sätta masken på, sa hon och rös med axlarna. Men det är skojigt när det nappar ... Men måste man ha mask?
   —Utan lockbete får man väl ingenting, sa han. Så. Nu kan du kasta ut igen ...
   Hon svängde metspöet över sitt huvud och kastade ut igen. Sen tog hon sitt äpple, som hon under tiden lagt bredvid sej, och fortsatte att äta.
   —Jag ska väl få ett napp till, sa hon. Sen får det räcka. Kurt återvände till sin Plats, satte sej ner på huk med händerna mot bryggan och lät sen fötterna hasa fram och nerför kanten. Så satt han åter i samma ställning som förut.
   Episoden med maskpåsättningen löste honom lite ur hämningarna och han vågade vrida lite på huvut och kisa på henne.

Napp 2


   Hon hade korta, vita shorts på sej och en tunn vitgul tröja med korta ärmar. Tröjan stramade över hennes bröst och dom putade ut snett uppåt. Känslan av dunkel mystik och hemlighetsfullhet hos henne kom åter över honom och kom honom att känna sej yr i huvut. Automatiskt lät han blicken glida ner till hennes lår och han la märke till att hon hade en grop i det, strax ovanför knät. Och det glänste av en mängd små, vita fjun. Synen fascinerade honom så att han för en stund höll på att glömma bort tid och plats.
   Intuitivt märkte hon hans hastigt påkomna intresse för hennes lår och hon vred på huvut och tittade försiktigt på honom från sidan; försiktigt och forskande. Hon slog plötsligt till med ett skratt och klämde ihop låren:
   —Vad glor du på ...?! sa hon med spelad blygsamhet.
   Han blev förlägen:
   —Jag ...? Ingenting, sa han och rodnaden brände åter i hans kinder och han bemödade sej förgäves att få bort rodnaden igen.
   —Ögonen höll ju på att trilla ur skallen på dej, sa hon.
   —Jaså, sa han. Gjorde dom?
   Sen visste han inte vad han skulle säja mera; kände bara hennes överlägsenhet som en smärtsam tyngd inom sej . . .
   Hon slappade av musklerna i låren och de gled åter isär:
   —Förresten kan du gärna få titta om du har lust, sa hon.
   Men han vågade inte titta på henne, tittade bara rakt fram mot korken; stirrade krampaktigt på den så att det började värka i ögonen ... Eller var det kanske av solskenet,..?
   —Det blir visst inte mera napp, hörde han sej själv säja.
   —Sss ...! sa hon. Jag ska ha ett napp till innan jag går hem ...
   —Mmm, sa han och nickade utan att se på henne. Han hade tänkt säja nåt mer, men han svalde det istället.
   Hans osäkerhet roade henne i hög grad. Hon kände det som en behaglig triumf när hon påtagligt märkte hur rädd han var för henne ... Det var första gången hon lagt märke till att en människa av motsatt kön bävat för henne och en het önskan att plåga och pina steg opp inom henne ... Men hon behöll silkestassarna på:
   —Hördu du, Kurre ...! Ta ett äpple åt mej i korgen, va ...?
   Han vände sej om med blicken nedslagen och stack ner ena handen i hennes korg och fiskade opp ett äpple.
   —Nej, inte det där, sa hon. Ett annat ...
   Han stack åter ner handen i korgen och bytte bort äpplet mot ett annat och räckte henne det.
   —Finns det inte nåt större? sa hon.
   —Nej, sa han utan att våga titta på henne. Bara det som jag tog opp först ...
   —Då så, sa hon och tog emot äpplet. Ta det andra du ...
   —Nej, jag vill inget ha, sa han och tittade åter mot korken.
   —Så underlig du är, sa hon. Kan du inte prata lite med mej ...? Du sitter ju bara och fånstirrar på korken ...
   En knivvass slinga av vrede växte hastigt inom honom och fyllde mäktigt hans bröst:
   —Jag har väl rättighet att titta vart jag vill ... sa han med skälvande röst. Eller har jag inte ...?
   Hans vrede kittlade henne lockande i kroppen och hon satt och log belåtet för sej själv. Efter en stunds tystnad sa hon:
   —Men du, Kurre ... Du är rädd för mej, va ...?! Det kan du inte neka till ... Har du aldrig suttit bredvid en flicka ...? Jag menar så här? Nära?
   Hon flyttade sej alldeles intill honom:
   —Så här ...!? Va ...?

   Han kände hennes kropp, hela hennes hemlighetsfulla kropp, som förskräckte honom, mot sin sida och musklerna i hans egen kropp började skälva och han förlorade kontrollen över dem. Han tyckte att hans huvud fylldes av blod och det började susa i öronen på honom. Och under tiden kände han bara äckel och illamående ... Men vreden växte ytterligare och när han såg på henne och hennes tuggande och överlägset leende mun, som liksom log mot honom enbart för att fresta honom och locka honom in i det hemlighetsfulla, det som var en hemlig pickande tjusning för honom, men som förskräckte honom än mera, skimrade det rött, blodrött för hans ögon.
   Som i en dimma fattade han tag i hennes axlar och tryckte henne baklänges mot bryggan och ovanför sej såg han hennes vidöppna, förskräckta ögon och gapande mun ... Han skulle ta struptag på det hemlighetsfulla, riva fram det, undersöka det och bli fri från sin skräck ...
   Han vräkte sej med hela sin kraft över henne, kände hennes putande bröst under munnen och bet till ... Sen hörde han henne skrika av smärta och vanmäktig skräck. Med uppbjudande av sina yttersta krafter lyckades hon vrida på kroppen och båda hamnade på sidan. Men hennes skrik skar gällt genom den tryckande värmen och kom honom att besinna sej.
   Halvt omtöcknad släppte han sitt hårda grepp i henne och drog sej andfådd och flåsande en bit från henne och lite skamsen tittade han på henne och såg att hon kände på ena bröstet med ett uttryck av smärta i ansiktet. Men hon sa inte ett ljud ...
   Ett par personer kom cyklande på vägen så hastigt dom förmådde trampa och hans hjärta slog en volt i bröstet av rädsla och skräck. Det var en kvinna och en man och dom kastade ifrån sej cyklarna och kom nerrusande på bryggan:
   —Vad har hänt? sa mannen. Varför skriker ni så förbannat ...?
   —Han har våldtagit henne, skrek kvinnan hysteriskt. Ser du inte att han våldtagit henne ...?! Ta fatt honom och gå till fjärdingsmannen med honom ... En sån gräslig pojke, va ... !!?
   —Har han det? frågade mannen. Har han försökt röra dej ?
   Eva nickade, ännu inte fri från chocken, och med ena handen strök hon över sitt ena bröst. Kurt darrade i hela kroppen som om han frös trots den heta värmen och när mannen kom fram och tog honom i armen kunde han inte hjälpa att han pinkade på sej ... Halvt bedövad följde han godvilligt med mannen. Kvinnan tog hand om Eva under flåsande suckar och beklaganden ...
   På hemvägen släppte chocken sitt grepp om Eva och hon brast ut i hämningslös gråt. Hon kunde inte själv klargöra varför hon grät ... Men kvinnan trodde hon förstod det:
   —Stackars flicka, stackars flicka ...
   Nere vid bryggan låg ett metspö och simmade och korken längre ut gjorde små gupp på vattenytan ... En liten fisk sprattlade för sitt liv på kroken ...
   Solen gassade hett från himlen och det kunde varit en idyll ...

Ill.: Erik Prytz
Källa: All världens berättare nr 9 1949

Napp 3

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki