Fandom

Svenskanoveller Wiki

Narcissusviken

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Narcissus 1.png
Av: Denton Welch

En sommar när mor och jag bodde i Wei-hai-wei i Kina, minns jag att jag såg fyra män och en kvinna, som kom genom skogen ner från berget. Två av männen gick med händerna bakbundna och naken överkropp. Runt halsen hade de tjocka rep. De bägge andra höll i repen, som de fick att ringla och sno sig, allt eftersom de drev på fångarna. Kvinnan gick efter. Hennes dammiga, svarta hår hängde i testar över ansikte och axlar. Blod sipprade fram ur sår i huvudsvålen ; över en av skårorna satt en bit oljat papper klistrat och hennes läppar var svullna och spruckna. Vita tussar stack fram ur revorna på hennes vadderade kläder. Hon grät högljutt och skakade våldsamt med huvudet. I händerna höll hon en tjock käpp, som hade brutits mitt av. Där barken var avskalad såg jag blod på det vita, silkeslena träet.
   Jag stod där som förstenad och såg dem komma fram ur den citronfärgade dagern under lövverket ut i det svidande solljuset. När kvinnan passerade mig, sträckte hon fram den brutna käppen med några stumma åtbörder. Hon jämrade sig utan uppehåll och fick gråten att övergå till ett slags kvidande melodi. Männen som höll i repen, drog till så att det ryckte i halsen på deras offer, svor åt dem, spottade på deras gulbruna ryggar. Den lilla processionen fortsatte nedför den steniga stigen mot staden.
   Jag stirrade efter dem, tills de försvann bakom en krök. Mina fascinerade blickar återvände till den kyliga, lummiga plats där jag stod, och jag kunde knappast tro, att vad jag hade sett var sant. Jag återkallade alltsammans för min syn igen, och så fattade jag sammanhanget. Jag såg, hur männen slog kvinnan utanför en halmhydda alldeles intill en pyrande eld. Hon hade på något sätt retat upp dem, och så kastade de sig över henne båda två. Men till sist alarmerade hennes skrik byns poliser, som kom rusande till hennes hjälp. De slog rep om halsen på hennes angripare och bakband deras händer.
   Nu var de alla på väg till domstolslokalen i staden, där kvinnan skulle visa fram sin blodfläckade käpp och berätta sin historia. Hon var mån om att tårströmmen inte skulle sina — alldeles som jag själv vid många tillfällen, för hon ville att domaren skulle tycka synd om henne.
   Allt detta stod mycket klart för mig. Det kanske var kvinnans uttrycksfulla pantomim, som hade gjort det lätt för mig att rekonstruera hela förloppet.
   Jag tänkte om igen på blodet, som hade synts genom det toviga håret. Detta var det råaste jag hade sett hittills, och synen stod för mig med den nya erfarenhetens hela intensitet. Jag skulle inte ha kunnat bli kvitt intrycket, om jag också hade försökt.
   Så småningom var jag så överväldigad av det rysliga jag hade sett, att jag började hata gläntan, därifrån jag först hade sett synen. Jag rusade iväg ner mot stranden, och jag saktade inte farten, förrän jag kände sanden under mina fötter.
   På stranden träffade jag på två flickor, som jag kände. De lekte utanför sin badhytt, som var gjord av bambumattor. De var båda äldre än jag; de hade rödaktiga fjun på de tjocka armarna och benen, och läpparna var fylliga och välformade. De behandlade sin belgiska guvernant med största ovänlighet.
   När jag närmade mig, ropade, de till mig, att de hade bestämt sig för att inte äta någonting på hela dagen. De skulle inte röra varken kött, eller sött eller stött eller blött, inga nötter, inga rötter. — — — De rimmade tills det bara blev rena dumord. Sedan sa jag för att fylla ut tomrummet:
  — Var är er mademoiselle?
  — Elle est grosse et grasse, sjöng den äldsta av dem utan att ta någon notis om min fråga men förtjust över att få ett tillfälle att smäda sin guvernant. Hon upprepade sin fras flera gånger med mycket hög röst, och med händerna skrev hon kurvor i luften för att illustrera de motbjudande konturerna av mademoiselles kropp.
   Jag visste väl, att deras guvernant fanns någonstans helt nära, fast gömd. Jag anto att de hade tvingat henne att retirera bakom en sten, där hon satt och stickade. De skulle fortsätta att förolämpa henne, tills de hade tröttnat på leken.
   Jag funderade på om jag skulle berätta för flickorna om min egendomliga upplevelse eller inte. Jag ville verkligen behålla den för mig själv, men viljekontrollen var svag. Jag kände också en önskan att beskriva det fasansfulla för dem och den overkliga, magiska stämningen.
   Jag började berätta om repen, såren, blodet och den avbrutna käppen. De lyssnade föraktfullt; ibland demonstrerade de sin misstro genom att slå ut med en arm eller ett ben, eller ryckte det tvivelsjukt i deras näsvingar. Men jag visste, att jag hade gjort intryck på, dem.
  — En sån lögnare, sa den yngsta, när jag hade slutat. Det kom lugnt och stilla, som om hon en lång tid hade känt till min lögnaktighet.
  — Vilken väg gick de? frågade den andra sarkastiskt; men hennes ögon iakttog mig skarpt.
  — Mot stan till, sa jag. Och med ens var de iväg, tvärs över sanden och det sträva, ruggiga gräset. De rusade ner för den vita vägen, och mademoiselle hade stigit fram från sitt gömställe bakom stenen och skrek till dem att komma tillbaka.
  — Mary! Rosalie! ropade hon, men de inte så mycket som vände på huvudet. Hon började springa efter dem. Staden var förbjudet område, och hon visste inte, vad hon skulle säga till deras mor.
   Jag stod och såg en stund hur hennes feta kropp skvalpade iväg; sedan vände jag mig bort och började leta efter solfjäderssnäckor på stranden. Vid ett par tillfällen hade jag hittat några mjukt rosafärgade och djupt korallröda, men nu fann jag ingenting. Jag undrade om jag skulle gå hem eller över till bortersta änden av viken och dricka te hos Adam Grant och hans mor.
   Jag bestämde mig för att hälsa på Adam. Jag var fortfarande rastlös. Det sjöd i hjärnan på mig och ilade i kroppen. Jag skulle komma lite för tidigt och kanske lite smutsig, men jag hoppades att fru Grant inte skulle ta illa upp.
   Jag promenerade långsamt över den våta sanden, nära vågorna; men snart kom jag fram till stentrapporna och klippbassängerna. Jag vegeterade en stund på trapporna, lutade mig mot järnräcket och stirrade ner i bassängernas djup. Slutligen klättrade jag upp till terrassen och stötte på Adam utsträckt i en korgstol. Han såg upp och berättade viktigt, att han inte mådde riktigt bra, att han inte fick bada och att hans mor hade nålat fast en bit flanell runt magen på honom, eftersom hon trodde, att förkylningen satt där.
   Detta föreföll mig löjligt och ganska osmakligt i värmen, och jag sa:
  — Men vad gör det för nytta ?
  — Det är naturligtvis det enda raka att ha på sig om man är förkyld i magen, svarade Adam pompöst. Så låtsade han att han fortsatte att läsa.
   Jag stirrade på honom. Han var en rätt fet pojke med hår som såg ut som en kokosmatta. Jag skrattade, när jag tänkte på flanellen om hans mage. Han stirrade fortfarande ner i boken, men jag log, för jag visste att jag kunde få honom att tappa sin likgiltiga mask.
  — I dag såg jag två män med rep om halsen och en kvinna som var alldeles sönderslagen, sa jag nonchalant, utan någon färg för att ge största möjliga effekt åt mina ord.
  — Var? När såg du det?
   Han såg ut, som om han skulle rusa iväg och leta efter spektaklet precis som flickorna hade gjort.
  — Åh, det var längesen, uppe i skogsbrynet, sa jag släpigt.
   Det formligen vällde frågor ur Adam, och jag besvarade dem svävande och mördande långsamt. Berättelsen gjorde honom upphetsad, men till slut kom han ihåg att säga:
  — Så förfärligt, att två män slår en kvinna på det sättet.
   Han visade fortfarande fasa över denna brutalitet, när hans mor ropade med skrällande, monoton röst:
  — Teet är färdigt!
   Vi gick bägge upp till den svala, halvdunkla matsalen.
   Där träffade vi på fru Grant och en annan, yngre pojke, som bodde hos Grants med sin barnsköterska. Vi slog oss ner vid det långa, smala bordet, och fru Grant började slå i. Medan Adam skickade omkring smör och bröd, iakttog jag henne. Hon var gift med en militär och jag hade en känsla av att hon var mycket vidskeplig. Jag kanske överdrev, men jag föreställde mig, att hennes religion var sammansatt av patentmediciner, trollkonster och Meningslösa riter. Den fastnålade flanelltrasan om Adams mage var ett exempel. Jag tyckte synd om henne — hon levde i mörker, omedveten om reella ting.
   Den andre pojken satt tyst. Han var förbryllad och nervös, eftersom han trodde på nästan allt som man sa till honom. Narcissus 3.png
   Jag såg på det framdukade. Det såg gott ut: jordnötssmör, svart bröd, chokladbiskvier och sockerkaka. Till att börja med var jag nöjd; sedan började jag känna ovilja mot dem allesamman, och jag längtade efter att få komma därifrån och vara ensam.
   Vi lekte i trädgården efteråt, gömde oss bakom de stora stockrosorna och rusade fram på varandra.
   Adam befallde den yngre pojken att äta upp en av de vissna blommorna på stockrosorna och sedan dricka lite slemmigt vatten, som stod i en lerkruka. Han hojtade åt honom:
  — Om du sitter för länge på wc, kommer en svärdfisk upp och biter dig.
   Jag såg hur det ryckte i Dereks ansikte. Han trodde faktiskt på det, och tanken skulle ständigt skrämma honom.
   Adam fullföljde sin seger med andra skräckhistorier.
  — Om du simmar mot en manet och den bränner dig i ansiktet, så blir du blind; om den allra minsta lilla bläckfisk får fast i dig, kan den suga livet ur dig; en haj kan också bita av dig ett ben så lätt som ingenting. En gång kom dom in med en karl, som varken hade armar eller ben kvar.
   Derek la sin arm tvärs över munnen och bet till. Hans ögon stirrade av förfäran. Han behövde någon som förnekade historierna, men jag var för lat och ointresserad och sköterskan var långt borta; satt och sladdrade med fru Grant på verandan.
   Adam gjorde ett utfall mot honom med en stake, och när han ryggade tillbaka, sa Adam:
  — Vad är det med dig ? Jag låtsade bara, att jag harpunerade en val. Narcissus 4.png
   För att bli av med oss sprang Derek in i ett av badrummen och låste dörren. Adam klättrade upp till fönstret och gjorde hemska grimaser genom rutan. Så sa han:
  — Sätt dig inte! Du tänker väl på svärdfisken.
   Nu började Derek gråta, och han tjöt så högljutt att sköterskan kom rusande och gav oss ovett allihop, inklusive Derek. Jag kunde se att han fortfarande såg förbryllad ut, förfärad, och att han längtade efter att finna skydd någonstans. Jag gick därifrån, skämdes över mig själv och honom. Sköterskan började klä av honom. Jag hörde badvattnet brusa.
   Adam följde mig till klipporna nedanför terrassen. Jag avskydde hans bandage om magen, hans fläskighet, hans vidskepliga mor, och jag önskade att han ville lämna mig ifred. Jag ville vara ensam och se solapelsinen sjunka i havet.
   För att bli av med honom förflyttade jag mig från klippa till klippa, tills jag var i jämnhöjd med bassängerna. Adam följde fortfarande efter. Jag kom ihåg, att han inte fick bada, och så la jag mig ner på bassängkanten, doppade armen och sa:
  — Så underbart det känns i vattnet i kväll.
  — Men du vet ju att jag inte får bada, sa han anklagande.
  — Får du inte? — och jag rullade ner i det ljuvliga vattnet med skjorta, byxor och sandaler på. Jag plaskade omkring och skrek ut min förtjusning.
   Adam blev stel av avund och harm, men jag brydde mig inte om hans giftiga anmärkningar, förrän jag hade lekt och plaskat färdigt. Då klev jag upp och sa:
  — Låna mig en lykta, jag ska gå hem.
   Det var inte riktigt så mörkt att det behövdes, men jag ville gå med en tänd lykta längs stranden.
   Knotande gav Adam mig sin och jag tände den; jag bad honom hälsa sin mor godnatt från mig, och så gav jag mig iväg över den refflade sanden.

Narcissus 2.png


   Papperet i lyktan var målat med stora, svarta och högröda bokstäver. Jag dansade och hoppade och fick skenet att flacka fram och tillbaka och kasta spöklika skuggor. Det rann hela floder från mina genomblötta kläder. Långt ute i viken började marelden fladdra över böljorna.
   Scenen från i eftermiddags kom tillbaka med plötslig våldsamhet. Om igen såg jag kvinnan och de fyra männen slingra sig fram mellan träden; och av någon anledning gjorde mina tankar ett hopp till templet, som jag visste låg på berget ovanför dem. Min mor och jag hade en gång klättrat upp dit och ätit vår matsäck på det timjandoftande gräset framför. Med fingrarna hade jag dragit upp de små klippväxterna som såg ut som de flata runda bottnarna på kronärtskockor.
   Tempelväggarna var täckta av cinnoberrött, flagande murbruk, och under det svarta välvda taket satt gudar med små matportioner och rökelsepinnar framför sig och med guld- och silverpengar av papper spridda runtomkring.
   Molnen gick så lågt, att de förvandlades till regnbågsskimrande dimslöjor, när solen lyste igenom dem.
   Jag tänkte på den oändligt stilla och öde platsen, och jag tänkte på lergudarna, alla bjärt målade och förgyllda; med blicken sänkt, orörliga, i trans, skådande allt, med lyfta fingrar och med evigt blänkande ögon och tänder.

Ur ”All världens berättare” nummer 8 1949. Övers.: Inge Berglund Jan Thomæus.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki