Fandom

Svenskanoveller Wiki

Natten då sängen föll ihop

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share

Av: James Thurber

MIN UNGDOMS HÖGVATTENSTÅNDSMÄRKE var nog den natt då sängen föll ihop under min far. Historien gör sig bättre muntligt än i tryck (åtminstone de första fem sex gångerna, som några av mina vänner har påpekat), ty det är nästan nödvändigt att kasta omkring möbler, rycka i dörrar och skälla som en hund för att framkalla den rätta stämningen och göra den — det medges — smått otroliga händelsen trovärdig. Men den hände faktiskt.
   Det förhöll sig så att min far hade bestämt sig för att sova uppe på vinden en natt; han ville vara någonstans där han kunde tänka, sade han. Min mor opponerade sig häftigt mot detta beslut; den gamla träsängen på vindsrummet var inte säker, sade hon, den var alldeles rankig, och de tunga trägavlarna kunde ramla i huvudet på min far, om sängen gick sönder, och slå ihjäl honom. Min far stod emellertid fast vid sitt beslut, och en kvart över tio stängde han vindsdörren bakom sig och klättrade uppför den smala vindlande trappan. En stund senare hörde vi olycksbådande knakanden, när han kröp i säng. Farfar, som brukade ligga i vindssängen när han bodde hos oss, hade försvunnit några dagar tidigare. (Vid sådana tillfällen var han vanligen borta en vecka eller så, och när han kom tillbaka var han alltid vresig och på dåligt humör och meddelade, att den federala unionen styrdes av en samling tjockskallar och att Potomacs armé inte hade större chanser än en metmask på kroken.)
   När det hände som jag nu ska berätta, hade vi en kusin till mig på besök. Hans namn var Briggs Beall, och han led av den fixa idén att han skulle sluta andas när han sov. Han var övertygad om att han skulle dö kvävningsdöden, om han inte väcktes en gång i timmen hela natten. Hemma brukade han sätta en väckarklocka på ringning en gång i timmen, men jag lyckades övertala honom att låta bli det. Han skulle sova i mitt rum, och jag försäkrade honom att jag sov så lätt, att jag omedelbart skulle vakna om någon slutade andas i samma rum. Han prövade mig första natten — vilket jag hade misstänkt att han skulle göra — genom att hålla andan, sedan mina regelbundna andetag hade övertygat honom om att jag sov. Jag sov emellertid inte, och jag ropade genast på honom. Detta tycktes lugna hans värsta farhågor, men han vidtog i alla fall försiktighetsåtgärden att ställa ett glas kamfersprit på ett litet bord vid sin huvudgärd. För den händelse jag inte väckte honom förrän han var nästan död, sade han, skulle han lukta på kamferspriten, för det var kraftigt stimulerande. Briggs var inte den ende i familjen som höll sig med fixa idéer. Gamla moster Melissa Beall (som kunde vissla som en karl med två fingrar i munnen) var bergsäker på att hon skulle dö på South High Street, därför att hon var född på South High Street och hade blivit vigd på South High Street. Och så var det moster Sarah Shoaf, som aldrig ville gå och lägga sig om kvällarna av rädsla för att en inbrottstjuv skulle bryta sig in och blåsa in kloroform under hennes dörr genom ett rör. För att förebygga denna katastrof — ty hennes rädsla för kloroform var större än rädslan att förlora lösöret — lade hon alltid sina pengar, smycken och andra värdeföremål i en prydlig hög utanför sovrumsdörren med en liten lapp, på vilken stod: "Det här är allt jag har. Var så god och tag det och var snäll och använd inte er kloroform, för det här är allt jag har." Moster Gracie Shoaf led också av tjuvskräck, men hon bar den med större fattning. Hon var övertygad om att tjuvar hade trängt sig in i hennes hus varenda natt i fyrtio års tid. Det faktum, att hon aldrig hade blivit av med något, var för henne inte något bevis om motsatsen. Hon påstod alltid att hon skrämde i väg dem, innan de hann ta någonting, genom att kasta ner skor i hallen. När hon gick och lade sig, staplade hon alltid upp alla skor i huset inom räckhåll från sängen. Fem minuter efter sedan hon släckt ljuset, satte hon sig upp i sängen och sade: "Hör!" Hennes man, som redan 1903 hade lärt sig att ignorera alltsammans, var antingen djupt insomnad eller låtsades vara djupt insomnad. I båda fallen underlät han att reagera för hennes ruskningar och rop, och slutligen steg hon själv upp, smög sig på tå till dörren, gläntade på den och kastade ner en sko åt ena hållet och maken åt det andra. Somliga nätter kastade hon allihop, andra bara ett par.
   Men jag kommer ifrån ämnet: de märkliga händelser som timade den natt, då sängen föll ihop under pappa. Vid midnatt låg vi alla. För att till fullo förstå vad som senare inträffade måste läsaren känna till rummens läge och huvudpersonernas fördelning på desamma. I det stora rummet en trappa upp (alldeles under pappas vindsrum) låg min mor och min bror Herman vilken senare ibland sjöng i sömnen, vanligen "Marching through Georgia" eller "Onward, Christian Soldiers". Briggs Beall och jag låg i rummet bredvid. Min bror Roy låg i ett rum på andra sidan hallen. Vår bullterrier Rex sov i hallen.
   Jag sov i en tältsäng, en sådan där historia som man inte kan sova ordentligt i utan att fälla upp de båda sidostyckena som vanligen hänger ner som skivorna på ett fällbord. När sidostyckena är uppfällda, får man akta sig för att rulla alltför långt ut på kanten, för då tippar hela sängen över med ett fruktansvärt skrammel och brak. Detta var just vad som hände vid tvåtiden på morgonen. (Det var min mor, som då hon senare skildrade händelsen gav den namnet "natten då sängen föll ihop under pappa".)
   Eftersom jag alltid sover mycket tungt och är svår att väcka (jag hade ljugit för Briggs), svävade jag till en början i okunnighet om vad som hade hänt. Jag rullade ned på golvet, och sängen vände sig upp och ner över mig, och under denna sänghimmel låg jag varmt och skönt. Jag vaknade alltså inte, dök bara upp till medvetandets yta och dök ner igen. Braket väckte emellertid min mor i rummet bredvid, och hon drog genast den slutsatsen att hennes värsta farhågor hade besannats: den stora träsängen på vinden hade brakat ihop över pappa. Varpå hon började skrika: "Vi måste genast gå upp till stackars pappa!" Hennes tjut — inte min säng — väckte Herman, som låg i samma rum. Han trodde att mamma utan synbar anledning hade blivit hysterisk. "Du mår alldeles bra, mamma", skrek han för att lugna henne. Under tio sekunder avlöste deras tjut varandra: "Vi måste genast gå upp till stackars pappa!" och "Du mår alldeles bra, mamma." Detta väckte Briggs. Nu hade även jag blivit svagt medveten om att något pågick, men jag hade alltjämt inte fått klart för mig att jag låg under sängen i stället för i den. Skrämd av de ångestfulla skriken omkring sig drog Briggs genast den slutsatsen att han höll på att kvävas och att vi alla försökte få liv i honom. Med ett lågt jämmerrop grep han efter glaset med kamfersprit, men i stället för att inandas ångorna stjälpte han ut alltsammans över sig. Rummet stank av kamfer. "Uff, off", flämtade Briggs likt en drunknande, för han hade nästan lyckats kväva sig med kamferspriten. Han hoppade ur sängen och famlade sig fram mot det öppna fönstret men tog fel i mörkret och kom till det stängda. Han tryckte ut glaset med knytnävarna, och jag hörde det krossas och splittras mot stenläggningen. Det var då som jag under mina ansträngningar att komma upp fick en otäck känsla av att sängen var över mig! Omtöcknad av sömn fick nu jag i min tur för mig, att hela oväsendet kom sig av min familjs ursinniga ansträngningar att rädda mig från något hemskt och fasansfullt öde. "Hjälp mig ut!" gastade jag. "Hjälp mig ut!" Den mardrömsaktiga tanken att jag var instängd i ett gruvschakt flög genom min hjärna. "Uff", flämtade Briggs omvärvd av kamferångor.
   Nu hade min mor, alltjämt skrikande och följd av Herman, alltjämt skrikande, börjat bearbeta dörren till vinden i avsikt att störta dit upp och gräva fram pappas kropp ur ruinerna. Dörren gick emellertid inte att rubba och trotsade alla hennes ansträngningar. Hennes ursinniga bultningar ökade bara den allmänna villervallan och tumultet och larmet. Nu var Roy och hunden uppe, den ene avfyrande frågor, den andre skällande.
   Pappa, som låg längst bort från händelsernas tummelplats och sov hårdast av alla, hade nu vaknat av hamrandet på vindsdörren. Han fick klart för sig att elden var lös. "Jag kommer, jag kommer!" stönade han med låg sömndrucken röst — det tog honom flera minuter att komma till medvetande. Min mor, som fortfarande trodde att han låg under sängen, tydde detta "Jag kommer!" som de sista resignerade orden från en, den där gör sig beredd att möta sin Skapare. "Han dör!" skrek hon.
   "Jag mår alldeles bra!" tjöt Briggs för att lugna henne. "Jag mår alldeles bra!" Han svävade i den tron att det var hans egen förestående bortgång som oroade mamma. Äntligen hittade jag elektriska kontakten i vårt rum, öppnade dörren, och Briggs och jag förenade oss med de andra utanför vindsdörren. Hunden, som aldrig hade tyckt om Briggs, kastade sig över honom — i den tron att Briggs var skulden till vad det nu kunde vara som hänt — och Roy måste sparka undan Rex och hålla honom. Nu kunde vi höra pappa kravla sig ur sängen däruppe. Roy ryckte upp vindsdörren med uppbjudande av hela sin styrka, och pappa kom nedför trappan, sömnig och arg men hel och oskadd. När min mor fick syn på honom, började hon gråta. Hunden började genast tjuta. "Vad i Herrans namn står på egentligen?" frågade han.
   Till sist lyckades vi foga ihop situationen som ett väldigt pussel. Pappa fick snuva av att tassa omkring barfota, men annars fick inte händelsen några vådliga följder. "Jag är glad att farfar inte var hemma", sade mamma som alltid såg den ljusa sidan av saken.

Ur Thurbers karneval, Bonniers 1950/1962. Översättning Birgitta Hammar

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki