FANDOM


Av Luis Rafael Sanchez

Klockan sju och klockringning. Moralens tre fromma väkterskor ger sig av till kyrkan med några synder i bagaget för att rabbla aftonbönen. De skyndar på medan den sjunde klämtningen dör bort, i from förhoppning att få aftonsången snabbt avklarad för att kunna återgå till sitt vanliga fromleri och — helt syndfria! — kika genom jalusispjälorna för att se vem som köpt in sig på Gurdelias madrass den kvällen. Den beryktade Gurdelia Grifitos! De syndfullas synd, hela byns skamfläck!
   När Gurdelia Grifitos hörde den sjunde klämtningen ställde hon sig på balkongen med sin vackra pärlemorsolfjäder, zizz-zazz-zizzzazz, och med urringning och underkropp redo, för att bjuda ut sin vara. Här i byn var det snabbt överstökat. Bara en och annan tölp i trettioårsåldern, någon enstaka gammal snuskgubbe eller någon femtonårig valp som gjorde sin debut. Allt som allt blev det en niotio pesos i veckan att stoppa ner i den gamla spargrisen, när hon lagt undan tre för rummet, två för maten och två för puder, smink och läppstift.
   Gurdelia var inte vacker. En mur av tänder och utstående, förskräckta ögon som hon, lyckligtvis, hade där vi andra också har dem. Hennes stora näsa var en kombination av många olika näsor, som kunde vara både hennes egna och andras. Men det som var pricken över i hos denna robusta lilla negress var ett rejält par liljekullar — fångna i en bh, D-kupa extra large — som stödde sig på balkongräcket och gav henne en fantastisk framsida. Klockan sju släckte därför de vanliga, anständiga kvinnorna på sina balkonger och kvar blev bara, som ett slags ljusreklam, lampan hos Gurdelia.
   Gurdelia lutade sig mot räcket och väntade. Det var inte vid sjutiden de kom, utan senare. Därför blev hon förvånad när det plötsligt smällde till i jalusin. Grannens katt, tänkte hon. Kattkräket som blivit tillsagt att skrämma henne. Det hade satt igång så fort hon flyttat dit. Svarta fjärilar uppstuckna på nålar, tändstickskors på balkongräcket, plötsliga jamanden, trollkonster, förbannelser och hokus-pokus, hela tiden sedan den stormiga kväll hon kommit till byn. Men hon var modig. Hon blev inte rädd, vare sig för glåpords-tiraderna om morgonen eller för stenarna på taket. Så när det nu smällde till igen tog hon en kvast i handen och en svordom i munnen och slängde upp dörren. Då hörde hon:
  — Det är jag, tant lilla. Det är bara jag som är här. Titta här i näven. Det är en halv peso jag har där. Titta i näven, tant lilla. Jag betalar den här nu och sen skurar jag hallen åt prästen varenda lördag och så betalar jag en halv peso och en halv peso och en halv peso och så till slut blir det två pesos som dom säger att det kostar.
   Den ivriga ordströmmen tog slut inne i rummet hos den häpna Grifitos, som inte var särskilt förtjust i besök av någon liten pojkvasker. Själv var hon inte den som förförde barn, men det handlade om grannarna. En liten pojke på besök gjorde stenarna vassare och pratet elakare. Och till råga på allt en sån liten parvel, inte ens en tonåring, en liten parvel i blå mössa som hette ...
  — Vad heter du?
  — Cuco.
   En liten parvel som hette Cuco, som tog av sig sin blåa mössa och blottade sitt stripiga hår.
  — Vad gör du här?
  — Jag har med mig en halv peso.
  — Jag säljer inga karameller.
  — Jag vill inte ha några karameller, tant lilla.
  — Då har jag ingenting.
  — Jodå, tant. Dom som har varit här säger att ... Jag ska inte säga det, men dom säger såna fintastiska saker, så jag offrar den här halva peson för jag vill ha sån där kärlek som dom säger att tant säljer.
  — Vem är det som säger det?
   Gurdelia tog på sig en sträng min och satte händerna i sidorna som vilken anständig kvinna som helst som undrar vad man har för ärende.
  — Jag hörde när pappa sa det till en god vän till han, tant lilla. Att det var fintastiskt, alldeles fintastiskt, så fintastiskt så han tänkte gå hit igen.
  — Och vad var det fintastiska då?
  — Jag vet inte, men fintastiskt var det, tant.
   Gurdelia Grifitos, oförskämd och grov i mun, en som inte kunde vistas bland vanligt folk, registrerad som hora, synad utifrån och in av hela byn, fräck och lynnig som satan, hon hade nästan tappat målföret. Hon stirrade, blundade och smällde, klitschklatsch, över sina liljekullar, men hon fick bara ur sig: Å, du heliga jungfru ... Gurdelia Grifitos, hon som var så garvad på kärlekshandelns område, hon visste varken ut eller in, för det var första gången i hennes satans liv som hon begärdes av en ... av en ... Herre min skapare! hon var rättfram, vilket passade bra i hennes situation, slagfärdig, snabb i repliken — ja, klipsk rätt och slätt. Men så hade pojken Cuco plötsligt gjort henne mållös. Genom att bara vara pojken Cuco. Genom att vara en liten pojkvasker helt enkelt. Under alla sina strävsamma år hade hon fått kämpa med gamla ungkarlar, med gifta gubbstruttar, med gamla änklingar, med lösa och lediga ungkarlar, med bedragna äkta män eller med otrogna äkta män. Men en liten snorvalp, helga guds morsa, som knappt hade slutat med blöjor och nappflaska. En liten snorvalp som, förstås, kunde vara hennes egen son. Detta sista gjorde henne lite illamående. Det vände sig i magen och hon fick tillbaka talförmågan igen.
  — Du är ju bara en unge. Det är fult att ta sånt här till vana.
  — Alla går hit. Pappa min han sa ...
   Nu blev hon svarslös. Gurdelia visade tänder, men i nästa omgång fick hon ordning på bettet igen, i rena ilskan.
  — Du är ju bara barnet.
  — Jag är en man. — Hur gammal är du?
  — Tio, elva om ett tag.
  — Hördudu, lillplutten. Jag ska minsann tala med pappa din, jag.
   Men då började Cucos underläpp att darra, han verkade på väg att börja gråta otröstligt och mellan en darrning på läppen och en snyftning sa han: Jag är en man. Gurdelia smällde, zizz-zazz framför liljekullarna och less på allt tjat och gnäll sa hon till honom att sluta upp, han skulle få lite kärlek. Inuti henne började en idé ta form.
  — Kom hit ... i knät på mig.
   Cuco sken upp, som en minierövrare.
  — Stäng igen ögonen.
  — Pappa min sa att det var i sängen, tant.
  — Sängen kommer sen.
   Cuco gick darrande och kröp ihop i Gurdelias knä. Hon satt still, men kände återigen som en jättevolt i magen. Just när hon kände hur en vaggsång började tränga upp i strupen på henne, sa Cuco: Hallå där. Men stolen som vaggade fram och tillbaka och halvdunklet och vyssjandet från henne som varken visste ut eller in, började locka honom in i sömnens underbara värld. Gurdelia flyttade honom till sängen och lät honom ligga där en stund. När Cuco vaknade frågade han tyst, som om han inte kunde tro att det var sant, som om han trodde att han blivit galen:
  — Är det färdigt nu, tant lilla?
   Och hon som inte kunde tro det var sant, som trodde att hon hade blivit galen, svarade ännu tystare:
  — Det är färdigt, Cuco.
   Och Cuco sprang iväg med orden: Fintastiskt, fintastiskt. När Gurdelia såg honom försvinna kände hon hur hennes vyssjande, när hon varken vetat ut eller in, lyft som en blytyngd från hennes mage. Den kvällen släckte hon tidigt. Och ett gammalt fyllo fick stå och banka på dörren förgäves.

Publicerad i tidskriften Halva världens litteratur 3/4, 1996. Översättning Kerstin Cardelús

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki