Fandom

Svenskanoveller Wiki

Nattens lekar

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Stig Dagerman

Ibland om kvällarna när modern gråter i rummet och bara obekanta steg slamrar i trapporna har Åke en lek som han leker i stället för att gråta. Han leker att han är osynlig och att han kan önska sig dit han vill bara han tänker på det. De kvällarna finns det bara ett ställe att önska sig till och där finns alltså Åke plötsligt. Han vet inte hur han kommit dit, vet bara att han står inne i ett rum. Hur det ser ut vet han inte därför att han inte har ögon för det, men det är fullt av rök från cigarretter och pipor och där skrattar män plötsligt till, omotiverat och skrämmande, och kvinnor som inte kan tala begripligt lutar sig fram över ett bord och skrattar lika förfärligt. Det skär som knivar genom Åke, men han är ändå lycklig över att han är där. På bordet som alla sitter kring står flera buteljer och så fort ett glas är tömt skruvar en hand av skruvkorken och fyller det på nytt.
   Åke som är osynlig lägger sig ner på golvet och kryper in under bordet utan att någon av de sittande märker det. I handen bär han en osynlig borr och utan ett ögonblicks tvekan sätter han borren i bordsskivan och borrar uppåt. Träet är han snart igenom, men Åke fortsätter att borra. Han borrar i glas och plötsligt, när han har borrat igenom flaskbottnen, rinner brännvin i en jämn fin stråle ner genom hålet i bordet. Han känner igen faderns skor under bordet och vågar inte tänka på vad som skulle hända om han plötsligt blev synlig igen. Men då hör Åke med en rysning av glädje fadern säga: Ursupet, och någon annan stämmer in: Ja, tamej fan, och sen reser sig alla i det rum som Åke befinner sig i.
   Åke följer fadern nerför trapporna och när de har kommit ner på gatan leder han honom, fast fadern inte märker det, fram till en droskstation och viskar den rätta adressen åt chauffören och står sedan under hela resan på fotsteget för att kontrollera att de verkligen far åt rätt håll. När det bara återstår några kvarter till hemmet önskar sig Åke tillbaka och han ligger där igen på bottnen av kökssoffan och hör bilen stanna nere på gatan och först när den på nytt sätter igång hör han att det inte var den bilen, den här höll framför grannhusets port. Den riktiga är alltså fortfarande på väg, kanske har den råkat ut för någon trafikstockning vid närmaste tvärgatan, kanske har den hejdat sig framför en cyklist som kört omkull, ja mycket kan ju hända bilar.
   Till sist kommer emellertid en bil som förefaller att vara den riktiga. Några hus nedanför Åkes börjar den sakta farten, den rullar långsamt förbi grannhuset och stannar med ett litet gnisslande precis framför den rätta porten. En dörr öppnas, en dörr smäller igen, någon visslar medan han skramlar med pengar. Fadern brukar aldrig vissla, men man vet ju aldrig. Varför skulle han inte plötsligt kunna börja vissla? Bilen startar och far om hörnet och sen blir det alldeles tyst på gatan. Åke spänner hörseln och lyssnar nerför trapporna, men aldrig slår porten igen efter någon som har kommit in. Aldrig kommer den där lilla kluckande knäppen när någon har tänt trappljuset. Aldrig hörs det där dova ljudet från steg på väg uppför en trappa.
   Varför skulle jag gå ifrån honom så tidigt, tänker Åke, jag hade väl kunnat följa med ända fram till porten, när vi ändå var så nära. Nu står han naturligtvis där nere och har tappat nyckeln och kan inte komma in. Nu kanske han blir arg och går sin väg och kommer inte tillbaka förrän porten är öppen i morgon bitti. Och vissla kan han ju inte, annars skulle han säkert vissla åt mej eller mamma att kasta ner nyckeln.
   Så ljudlöst det går klättrar Åke över kanten på den alltid knarrande soffan och stöter i mörkret mot köksbordet och stelnar till i hela kroppen där han står på den kalla korkmattan, men modern snyftar högt och regelbundet som en sovandes andhämtning och alltså har hon inget hört. Han fortsätter mot fönstret och när han kommit fram för han sakta rullgardinen åt sidan och tittar ut. Det finns inte ett liv på gatan, men lampan ovanför porten mitt emot är tänd. Den tänds samtidigt med trappljuset. På så sätt är den som lampan ovanför Åkes port.
   Om en stund börjar Åke frysa och tassar tillbaka till soffan. För att inte behöva stöta emot bordet stryker han med handen längs diskbänken och plötsligt rör fingertopparna vid något' kallt och vasst. Han låter fingrarna söka ett ögonblick och griper sedan om skaftet till förskärarkniven. När han kryper ner i soffan har han kniven med sig. Han lägger den bredvid sig under täcket och gör sig osynlig igen. Så är han i samma rum som nyss, han står i dörröppningen och betraktar männen och kvinnorna som håller fadern fången. Han förstår att om fadern skall kunna bli fri måste han befria honom på samma sätt som Viking befriade missionären, när missionären stod bunden vid en påle och skulle stekas av kannibalerna.
   Åke smyger sig alltså fram, höjer sin osynliga kniv och stöter den i ryggen på den tjocke som sitter närmast fadern. Den tjocke dör och Åke fortsätter runt bordet och en efter en glider de ner från sina stolar utan att egentligen veta vad som har hänt. När fadern är befriad tar Åke honom med sig nerför de många trapporna och eftersom det inte hörs någon bil på gatan går de mycket långsamt nerför trappstegen och vandrar sedan över gatan och stiger på en spårvagn. Åke ordnar så att fadern får en sittplats inne i vagnen och hoppas att konduktören inte skall märka att han druckit lite och hoppas att fadern inte skall säga något olämpligt åt konduktören eller skratta till så där utan att ha nånting att skratta åt.
   Nattspårvagnens sång i en kurva långt borta tränger obevekligt in i köket och Åke som redan har lämnat spårvagnen och ligger i soffan igen märker att modern har slutat snyfta under den korta stund han varit borta. Rullgardinen i rummet flyger mot taket med en förfärlig smäll och när smällen ekat bort öppnar modern fönstret och Åke önskar att han kunde hoppa upp ur sängen och springa in i rummet och ropa till henne, att hon gott kan stänga fönstret igen, dra ner rullgardinen och i lugn och ro gå till sängs, för nu kommer han i alla fall. "Med den här spårvagnen kommer han för jag har själv hjälpt honom på!" Men Åke förstår att det inte tjänar nånting till att göra på det sättet, hon skulle i alla fall inte tro honom. Hon vet inte vad han gör för henne när de är ensamma om natten och hon tror att han sover. Hon vet inte vilka resor han ger sig ut på och vilka äventyr han kastar sig in i för hennes skull.
   När spårvagnen sedan stannar vid hållplatsen bakom hörnet står också han vid fönstret och tittar ut i springan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. De som först kommer om hörnet är två ynglingar som måste ha hoppat av redan i farten, de boxas på skoj med varann och bor i det nya huset snett emot. Folk som har stigit av stojar bakom hörnet och när spårvagnen tittar fram med sin lampa och långsamt rasslar över Åkes gata kommer små grupper med människor fram och försvinner sedan åt olika håll. En man med ostadig gång och hatten i hand som en tiggare styr rätt mot Åkes port, men det är inte Åkes pappa, det är portvakten i Åkes hus.
   Åke står emellertid kvar och väntar. Han vet nog att det finns saker som kan uppehålla en spårvagnspassagerare bakom hörnet, där är flera skyltfönster, ett till en skoaffär och där kan fadern stå och välja ut ett par skor åt sig till exempel innan han går upp och fruktaffären har också ett fönster med handmålade plakat i och där brukar många stanna och titta därför att det är så roliga gubbar på dem. Men fruktaffären har också en automat som krånglar och det är tänkbart att fadern har stoppat in en tjugofemöring i den för att köpa en ask Läkerol åt Åke och nu kan han inte få upp luckan.
   Medan Åke står vid fönstret och väntar att fadern skall slita sig loss från automaten går modern plötsligt ut ur rummet och förbi köket. Eftersom hon är barfota har Åke inte hört nånting, men hon kan inte ha märkt honom eftersom hon fortsätter ut i tamburen. Åke släpper rullgardinen med handen och står sedan alldeles orörlig i det totala mörkret, medan modern letar efter någonting bland ytterkläderna. Det måste ha varit en näsduk för efter en liten stund snyter hon sig och går tillbaka in i rummet. Fast hon är barfota märker Åke att hon går alldeles särskilt tyst för att inte väcka honom. När modern har kommit in i rummet stänger hon genast fönstret och drar ner rullgardinen med ett hårt snabbt drag. Sen lägger hon sig hastigt på sängen och snyftningarna börjar på nytt, precis som om hon inte kunde snyfta annat än i liggande ställning, eller måste börja snyfta så snart hon lagt sig.
   När Åke sett ut på gatan en gång till och funnit den alldeles tom så när som på en kvinna som låter sig smekas av en flottist i porten mitt emot smyger han tillbaka till soffan och tycker att det låter precis som om han tappat någonting när mattan plötsligt knarrar till under hans fötter. Han är nu ohyggligt trött, sömnen böljar över honom som dimmor medan han går och genom dessa dimmor uppfattar han smällande steg i trappan, men steg åt fel håll: uppifrån och ner. Så fort han kommit under täcket glider han motvilligt men snabbt ner i sömnens vatten och de sista vågorna som slår över huvudet på honom är mjuka som snyftningar.
   Men ändå är sömnen så skör att den inte förmår hålla honom utanför det som upptog honom som vaken. Visserligen har han inte hört bilen som bromsat in framför porten, trappljuset som knäppts på eller stegen uppför trappan, men nyckeln som sticks in i nyckelhålet sticker också hål på sömnen och på en gång är han vaken och glädjen slår ner i honom som en blixt, hettar i honom från tårna och upp till pannan. Men sen är glädjen lika hastigt borta, försvunnen i en rök av frågor. Här har Åke en liten lek som han leker varenda gång han vaknar på det- här sättet. Han leker att fadern genast skyndar igenom tamburen och ställer sig mitt emellan köket och rummet så att de skall kunna höra honom båda två när han ropar: Det var en kamrat som ramlade ner från en ställning och jag måste följa honom till sjukhuset och jag har suttit hos honom hela natten och ringa kunde jag inte för det fanns ingen telefon i närheten; eller: Kan ni tänka er att vi har vunnit högsta vinsten på lotterit och nu kommer jag hem så sent därför att jag ville hålla er i spänning så länge som möjligt; eller: Kan ni tänka er att jag fick en motorbåt till skänks av chefen i dag och nu har jag varit ute och provkört och i morgon bitti sticker vi i väg alla tre. Vad sägs!
   Men i verkligheten går det långsammare och framför allt inte så överraskande till. Fadern hittar inte lysknappen i tamburen. Till slut ger han upp och stöter mot en hängare som ramlar i golvet. Han svär över hängaren och försöker ta upp den men i stället välter han omkull en väska som står vid väggen. Då ger han upp också det och försöker hitta en krok åt överrocken men när han till slut har hittat en glider rocken i alla fall av och faller i golvet med en mjuk duns. Tryckt mot väggen går fadern sedan de få stegen fram till toaletten, öppnar dörren och låter den stå öppen, tänder sedan ljuset och som så många gånger förr ligger Åke alldeles stel och lyssnar till plaskandet mot golvet. Sen släcker fadern, stöter emot dörren, svär och går in i rummet genom det fördragna draperiet, som rasslar till som om det ville bitas.
   Så blir det alldeles tyst. Fadern står därinne utan att säga ett ord, det knarrar svagt från skorna och andhämtningen är tung och oregelbunden, men det är bara två saker som gör det hela ännu mer fruktansvärt tyst och i denna tystnad slår en ny blixt ner i Åke. Det är hatet som hettar i honom och han kramar knivskaftet så handflatan värker, men han känner ingen värk. Tystnaden varar emellertid bara ett ögonblick. Fadern börjar klä av sig. Kavajen, västen. Han kastar plaggen på en stol. Han lutar sig bakåt mot ett skåp och låter skorna falla av fötterna. Slipsen flaxar till. Sen tar han några steg ännu längre in i rummet, det vill säga mot sängen, och står så stilla, medan han börjar dra upp klockan. Då blir allt tyst igen, lika förfärligt tyst som förut. Bara klockan knaprar på tystnaden som en råtta, den berusades gnagande klocka.
   Och då händer det som tystnaden väntar på. Modern gör ett förtvivlat kast på sängen och skriken väller ut ur munnen som blod.
  — Din jävul, jävul, jävul, jäveljäveljävel, skriker hon tills rösten dör och allt blir tyst. Bara klockan gnager och handen som kramar kniven är alldeles våt av svett. Ångesten i köket är så stor att den inte skulle kunna uthärdas utan vapen, men till slut blir Åke så trött av att vara så förfärligt rädd att han utan motstånd bara störtar in i sömnen med huvudet före. Långt ner i natten vaknar han till ett tag och hör genom den öppna dörren hur det knakar från rummets säng och hur ett mjukt mummel fyller rummet och han vet inte riktigt vad det betyder utom att det är två trygga ljud som innebär att ångesten har vikit för den här natten. Alltjämt håller han i kniven och han släpper den och skjuter den ifrån sig, fylld av en brännande åtrå till sig själv, och i själva insomnandets ögonblick leker han den sista av nattens lekar, den som ger honom det slutliga lugnet.
   Det slutliga — här finns ändå inget slut. När klockan snart är sex på eftermiddan kommer modern in i köket där han sitter vid bordet och gör hemräkningen. Hon bara tar ifrån honom räkneboken och drar upp honom från soffan med en hand.
  — Gå till pappa, säger hon och släpar honom med sig ut i tamburen och ställer sig bakom honom för att avskära reträtten, gå till pappa och hälsa från mig att du skall ha pengarna.
   Dagarna är värre än nätterna. Nattens lekar är mycket bättre än dagens. På natten kan man vara osynlig och ila över taken dit där man behövs. På dagen är man inte osynlig. På dagen går det inte så fort, på dagen är det inte så skönt att leka. Åke kommer ut ur porten och är inte det minsta osynlig. Portvaktens pojke drar honom i rocken och vill spela kula, men Åke vet att modern står uppe i fönstret och ser efter honom ända tills han försvunnit om hörnet och därför sliter han sig lös utan att säga ett ord och springer därifrån som om någon var efter honom. Men medsamma han har hunnit runt hörnet börjar han gå så långsamt han kan och räkna trottoarens plattor och spottfläckarna på dem. Portvaktens pojke hinner ifatt honom men Åke svarar honom inte, för inte kan man säga till någon att man är ute och letar efter sin pappa som inte har kommit hem med avlöningen än. Till slut tröttnar också portvaktens pojke och Åke kommer allt närmare den plats som han inte, vill komma nära. Han leker att han kommer längre och längre bort från den, men det är inte alls sant.
   Emellertid går han förbi kaféet första gången. Han stryker så nära vakten att vakten muttrar nånting efter honom. Han viker in på en liten sidogata och stannar framför huset där faderns verkstad ligger. Efter en stund går han in genom inkörsporten och ut på gården och han leker att fadern är kvar där, att han har gömt sig nånstans bakom tunnorna eller säckarna för att Åke skall komma dit och leta reda på honom. Åke lyfter på locken till tunnorna med färg och varje gång blir han lika förvånad över att fadern inte sitter hopkrupen i en sån där tunna. När han letat på gården nästan en halvtimma förstår han i alla fall att fadern inte kan ha gömt sig där och går så tillbaka.
   Bredvid kaféet ligger en porslinsaffär och ett urmakeri. Åke står först en stund och tittar i porslinsaffärens skyltfönster.
   Han försöker räkna hundarna, först keramikhundarna i fönstret, sedan de hundar han kan skymta om han skuggar med handen och granskar hyllorna och diskarna inne i affären. Urmakaren kommer just ut och drar gallret för sitt fönster men genom springorna i gallret kan Åke i alla fall se armbandsuren som ligger och tickar där innanför. Han tittar också på klockan med Rätt tid och tänker att minutvisaren skall få gå runt tio gånger innan han går in.
   När vakten står och skäller med en karl som visar honom nånting i tidningen smiter Åke in på kaféet och springer genast fram till det rätta bordet för att inte alltför många skall få syn på honom. Fadern ser honom inte först men en av de andra målarna nickar till Åke och säger:
  — Grabben din är visst här.
   Fadern tar upp sonen i knät och stryker sin skäggstubb mot hans kind. Åke försöker låta bli att se honom i ögonen, men då och då fascineras han ändå av de röda strimmorna i ögonvitan.
  — Vad vill du gosse, säger fadern men tungan är mjuk och sladdrig i hans mun och han måste säga samma sak ett par gånger till innan han själv blir nöjd.
  — Jag skulle ha pengar.
   Då sätter fadern sakta ner honom på golvet och lutar sig bakåt och skrattar så högt att kamraterna måste hyssja på honom. Medan han skrattar tar han upp portmonnän ur fickan, drar fumligt av den gummisnodden och söker länge ända tills han hittar den blankaste enkronan.
  — Här har du Åke, säger han, gå och köp gott för pengarna du, gosse.
   De andra målarna vill inte vara sämre och Åke får en krona var av dem. Han håller pengarna i handen, medan han överväldigad av skam och förvirring letar sig ut mellan borden. Han är så rädd att någon skall se honom när han springer ut förbi vakten och skvallra i skolan och säga att jag såg Åke när han kom ut från ett ölkafé i går kväll. Men han stannar i alla fall ett tag utanför urmakarens fönster och medan visaren snurrar tio gånger kring sin medelpunkt står han där tätt tryckt mot gallret och vet att han kommer att få leka den här natten också, men han vet inte vem han hatar mest av de två han leker för.
   När han sedan långsamt svänger om hörnet möter han moderns blick en tio meter uppifrån och han går så sakta han vågar fram mot porten. Bredvid porten är en vedaffär och han vågar i alla fall lägga sig en stund på knä och stirra ner genom fönstret på en gubbe som plockar kol i en svart hämtare. När gubben just är färdig står modern bakom honom. Hon rycker upp honom och tar honom i hakan för att få fatt på hans ögon.
  — Vad sa han, viskar hon. Eller var du feg igen?
  — Han sa att han skulle komma meddetsamma, viskar Åke tillbaka.
  — Och pengarna då?
  — Blunda mamma, säger Åke och leker den sista av dagens lekar.
   Och medan modern sedan blundar smyger Åke sakta in de fyra enkronorna i hennes framsträckta hand och sedan springer han nerför gatan med fötter som slinter på stenarna därför att de är så rädda. Ett växande rop förföljer honom längs husväggarna, men det hejdar honom inte. Det får honom tvärtom att springa ännu fortare.

Ur novellsamlingen Nattens lekar utgiven 1947 av Norstedts förlag.
Novellen finns filmatiserad här: http://www.oppetarkiv.se/video/1749002/svenska-noveller

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki