Fandom

Svenskanoveller Wiki

Nattsidan

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av:Joyce Carol Oates
   

   6 februari 1887. Quincy, Massachusetts. Hotell Montague.


   Oroande upplevelse i går kväll i Fru A:s hem. Inte så dramatisk – bekväm, men ganska patetiskt sjaskig miljö – och bara en svagt olycksbådande atmosfär (speciellt i kontrast till Valpurgisnatten som presenterades av den där skamlöse charlatanen i Portsmouth, dvärgen Eustace, som skulle låta mig få kontakt med självaste Swedenborg under villfarelsen att jag var medlem i Nya Jerusalems kyrka – jag!). Ändå kände jag mig efteråt illa till mods, och mitt samtal med doktor Moore vid hotellmiddagen lyckades inte lugna mig, trots att det var distanserat och emellanåt inte ens särskilt seriöst.
   Perry Moore är förstås en äkta materialist, en aristotelian och spencerian som älskar god mat och dryck och uppskattar livets mer lättsamma infall. I hans sällskap tenderar jag att stödja allmänna vetenskapliga åsikter, vilket jag gör även på universitetet – ty i min natur finns en stark dragning åt att vara följsam och sällskaplig som jag inte kan motstå (som jag inte vill motstå). Men när jag väl är ensam med mina tankar drabbas jag av tvivel om min egen inställning, och inget tycks mig mer bräckligt än mina intellektuella ”övertygelser”.
   De mer härdade medlemmarna i Sällskapet, så som Perry Moore, brukar fråga rakt på sak: Är Fru A. i Quincy en medveten eller omedveten bedragerska? De medvetna bedragarna är ganska lätta att handskas med; när de väl har avslöjats drar de sig snabbt undan från fler granskningar. De omedvetna bedragarna är däremot, på sätt och vis, inte ”bedragare” alls. Det skulle säkerligen inte gå att anklaga dem för något kriminellt. Fru A. accepterar till exempel inte pengar eller andra gåvor, så långt vi har kunnat fastställa. Både Perry Moore och jag har noterat hennes artiga men bestämda vägran att låta sig och maken (som är sjuklig?) bjudas på solsemester i England av domare T. Hon är en mild och ödmjuk kvinna, något undersätsig och i femtiofemårsåldern, med håret kammat i mittbena precis som flera av mina ogifta fastrar, och vars enda synliga smycke är en gammaldags brosch av onyx. Hennes svarta dräkt ser hemsydd ut, men fin och nystruken. Enligt Sällskapets anteckningar har hon praktiserat som medium i sex år. Men hon bor fortfarande i en anspråkslös del av Quincy, i ett område med låga små trähus. Paret A:s eget hus är i ganska gott skick, speciellt med tanke på våra hårda vintrar, och det enda rum vi bjöds in i, salongen, ser högst ordinärt ut, med stoppade stolar och de sedvanliga kuddarna och en gigantisk hästtagelsoffa, och givetvis ett ekbord. Stämningen därinne hade kunnat vara konventionell på ett rent nedslående sätt om inte Fru A. hade försökt förhöja den genom att hänga akvareller på väggarna, kanske för att ge rummet en glamoröst ockult atmosfär (hon påstår att akvarellerna ”målades” av en av hennes kontakter, en ung mohikanflicka som avlidit i smittkoppor på sextonhundratalet). De är grälla på ett rörande sätt – mandala och trianglar och stiliserade ögon, och till och med en Kosmisk Man med indiansvart hår.
   Under gårdagskvällens sittning var det förutom Fru A. endast tre personer närvarande: Domare T. (pensionerad) från staten New Yorks högsta domstol, doktor Moore och jag själv, Jarvis Williams. Doktor Moore och jag hade kommit från Cambridge, utsända av Sällskapet för Parapsykologisk Forskning för att göra en preliminär bedömning av vilken sorts medium Fru A. var. Vi hade inte tagit med oss någon stenograf, även om Fru A. visade sig positiv till att få sittningen dokumenterad; för mig framstod hon som ganska varmt medgörlig, och även intresserad av våra formella procedurer, medan doktor Moore vid vår middag efteråt å sin sida ansåg att hon hade varit ”noterbart motsträvig”. Hursomhelst var hon i början av seansen påtagligt nervös, och ett tag verkade det som om hela vår resa hade gjorts förgäves.(Hon viftade hela tiden med sina små knubbiga händer som en generad festvärdinna, och ursäktade sig över att andarna den här kvällen var i en ”mycket icke-kommunikativ stämning”.)
   Till slut gick hon i alla fall in i trans. Vi fyra satt runt det tunga runda bordet från cirka 18.50 till 21.00. Under nästan fyrtiofem minuter av den tiden gjorde Fru A. flera avbrutna försök att få kontakt med sin Chefskommunikatör innan hon plötsligt föll i trans (på ett dramatiskt sätt; hennes pupiller rullade bakåt i ögonhålorna så snabbt att jag först blev riktigt orolig), och en personlighet kallad Webley framträdde. Webleys röst verkade under vår sittning komma från olika håll i rummet. Hela tiden hördes den minst tre meter bort från Fru A; trots dunklet anser jag att jag kunde skönja kvinnans mun och hals tydligt nog, och jag såg inga tecken på buktaleri. (Perry Moore, som är mer erfaren än jag när det gäller parapsykologisk forskning och mycket mer avslappnad när det gäller hela detta område, påstår att han har bevittnat buktalerikonster som får Fru A. att framstå som rätt amatörmässig.) Webleys röst var rå och egendomligt oroande. Ibland var den genomträngande och ibland så låg att den knappt hördes. Något barnsligt över den. Uttröttande. Webley ansträngde sig för att uttala ordens g-ändelser på ett självmedvetet sätt, helt olikt Fru A. (vilket förstås kunde vara överlagt lurendrejeri).
   Denne Webley är en av Fru A:s mest frekventa manifestationer, även om han inte är den mest pålitliga anden. Hennes Chefskommunikatör är en skotsk patriark som levde ”på trollkarlen Merlins tid” och som ska ha varit mycket vis; tyvärr valde han att inte framträda i går kväll. Webley tog hans plats. Han avled tydligen för sjuttiofem år sedan i en ålder av nitton år, i ett hus på samma gata som paret A:s. Han var antingen ett slaktarbiträde eller springpojke åt en skräddare. Han dog i en eldsvåda eller av en ”långsam och fruktansvärt förtärande sjukdom” – eller också under hovarna på en häst, i en märklig olycka. Under vår sittning ältade han självömkande sin egen död men verkade ha glömt de exakta detaljerna. Vid slutet av kvällen vände han sig direkt till mig. Han kallade mig ”doktor Williams från Harvards universitet” och sa att eftersom jag hade inflytelserika vänner i Boston kunde jag hjälpa honom med hans karriär – det visade sig att han hade skrivit hundratals sånger och dikter och fabler, alla opublicerade; skulle jag vara så vänlig att hitta någon som kunde ge ut dem? Därefter sjöng han en av sina sånger, som i mina öron lät som en gammal ballad; många av orden var så förvrängda att de inte gick att förstå men han sjöng den ändå, och upprepade raderna huller om buller:
   

   Denna kväller, denna kväller
   Varje natt och varje da’
   Eld och flottor i ljusan lågor
   Och Kristus din själ ska få
   När inga plikter dig kan nå
   Varje natt och varje da’
   Du vilar under täta snår
   Och Kristus din själ ska få
   På bron till skärselden du gå
   Varje natt och varje da’
   Sen maskar ätit bena grå
   Och Kristus din själ ska få
   

   Den åldrige domaren T. hade rest upp från New York City för att, som han helt ärligt formulerade det, ”tala till min bortgångna fru så rättframt som jag aldrig lyckades göra när hon levde”, men Webley behandlade den gamle gentlemannen på ett nedlåtande och nonchalant sätt, som om hela situationen inte var det minsta allvarlig. Hela tiden frågade han:
   ”Vem är där i kväll? Vem är där? Låt dem presentera sig igen – jag tycker inte om främlingar! Ni vet att jag inte tycker om främlingar!”
   Även om Fru A. hade informerat oss i förväg om att vi inte skulle få bevittna några fysiska fenomen syntes ibland ljus som glimrade till i det släckta rummet, som de svagt pulserande ljus som eldflugor åstadkommer, och både Perry Moore och jag själv kände ekbordet vibrera under våra fingrar. Ungefär samtidigt som Webley släppte fram domare T:s fru tycktes temperaturen i rummet sjunka hastigt, och jag minns att jag kände en plötslig panik – men det varade bara ett ögonblick och jag var snabbt mig själv igen. (Doktor Moore påstod sig inte ha märkt någon temperatursänkning, och domare T. var så skakad efter vår sittning att det hade varit meningslöst att fråga honom.)
   Själva seansen liknade andra som jag hade närvarat vid. En ande, eller en röst, påstod sig vara domare T:s avlidna hustru, och talade till sin make på ett så märkligt intensivt och brådskande sätt att det var något generande att höra. Det dröjde inte länge innan domare T. grät. Hans djupt fårade ansikte blänkte av tårar, som ett barns.
   ”Men Darrie! Darrie! Gråt inte! Åh, gråt inte!” ropade anden. ”Ingen är död, Darrie. Det finns ingen död. Ingen död! Kan du höra mig, Darrie? Varför är du så rädd? Så upprörd? Det behövs inte, Darrie, behövs inte! Morfar och Lucy och jag är tillsammans här, lyckliga tillsammans. Darrie, titta upp! Var modig, min älskling! Min stackars rädda älskling! Vi kände aldrig varann, eller hur? Min stackars älskling! Min käraste … Jag såg dig i det stora huset, ett stort brinnande hus; stackars Darrie, de sa att du var sjuk, du var svag av feber; alla rummen i huset brann och trappan var bara aska, men det fanns figurer som gick upp- och nedför den, Darrie, otaliga figurer, och du var bland dem, käraste, du irrade omkring och var rädd, så klumpig! Titta upp, käraste, och skydda ögonen, så kommer du att se mig. Morfar hjälpte mig, vet du det? Ropade jag hans namn på slutet? Min käraste, min älskling … det gick så fort på slutet … vi kände aldrig varann, eller hur? Var inte hård mot Annie! Var inte grym, Darrie! Varför gråter du?”
   Orden upprepades, det hördes förvrängda meningar och meningslösa frågor som ”Käraste? Käraste?” som domarens svar inte kunde få stopp på. Anden talade om sin gravplats och om en resa till Italien många år tidigare, och om ett avlidet eller dödfött barn, och återigen om Annie, som tydligen var domare T:s dotter; men röran av ord gick inte alltid att förstå och det var en stor lättnad när Fru A. plötsligt vaknade upp ur sin trans.
   Domare T. reste sig från bordet, mycket skakad. Han ville kalla tillbaka anden; det fanns vissa avgörande frågor; han hade varit ur balans och haft svårt att tala, att avbryta andens långa monolog. Men Fru A. (som såg chockerande trött ut) svarade honom att anden inte skulle komma tillbaka den natten och att inga försök fick göras att kalla den tillbaka.
   ”Den andra sidan lyder under sina egna lagar”, sa Fru A. med sin låga och närmast bräckliga röst.
   Vi lämnade hennes hem strax efter klockan nio på kvällen. Även jag var utmattad; jag hade inte insett hur absorberad jag varit av seansen.
   

   Domare T. bodde också på Montague, men han var för upprörd efter sittningen för att kunna närvara vid middagen. Han försäkrade oss dock att anden hade varit autentisk – rösten hade varit hans hustrus, han var säker på det, han var redo att svära på det. Hon hade aldrig kallat honom ”Darrie” när hon levde, var det inte märkligt att hon sa ”Darrie” nu? Och att hon visade sådan omtänksamhet om honom, var så kärleksfull? Och även omtänksamhet om deras dotter? Han var mycket rörd. Han hade mycket att tänka på nu. (Jo, han hade haft feber några veckor tidigare, en svår attack av bronkit med feber; han var inte helt återställd än.) Men vad som var extraordinärt med hela upplevelsen var kunskapen den förde med sig:
   Det finns ingen död.
   Det finns ingen död.
   Doktor Moore och jag dinerade vällustigt på lammstek, vårpotatis med ärtor och smörad kålrot. Vi blev serverade två sorters bröd – tyskt rågbröd och surdegslimpa. Hotellets smör var fantastiskt, vinet utsökt, och de nygräddade pannkakorna med rostade mandlar som bjöds till dessert såg underbara ut, även om jag inte hade någon aptit för dem. Doktor Moore var mycket glupsk. Han pratade precis som han åt, och avslutade ofta sina kommentarer med höga skrattsalvor. Hans åsikt var förstås att mediet var en bedragerska – och inte någon särskilt skicklig sådan heller. Under hans femton år av amatörundersökningar hade han stött på långt skickligare medier. Till och med den ökände Eustace med sina svävande bord och trollbjällror och gälla skrik var mycket duktigare än Fru A. Vi visste förstås att Eustace fuskade, men det var svårt att klura ut exakt hur han gjorde det. Fru A., å sin sida, var ganska lätt att se igenom.
   Doktor Moore pratade en längre stund på sitt vänskapligt dogmatiska sätt. Han beställde in konjak till oss båda, och det var nästan midnatt när vi avslutade vår middag. Jag längtade efter att lägga mig. (Jag hoppades kunna gå upp tidigt och arbeta på en föreläsning om Kants tankar om problemet med den fria viljan, som jag skulle hålla några dagar senare.) Men doktor Moore tyckte om att tala och verkade upprymd av vårt besök hos Fru A.
   I en ålder av fyrtiotre år är Perry Moore bara fyra år äldre än jag själv, men har auran av någon som, åtminstone i mitt sällskap, är betydligt äldre. Han är syssling till min mor och en mycket framgångsrik läkare med en ungkarlsvåning och praktik i Louisburg Square: hans oförmåga eller ovilja att gifta sig är ett av Bostons eviga mysterier. Alla är överens om att han är välutbildad, fyndig, charmig och mycket intelligent. Han är anslående mer än traditionellt stilig, med ett mörkt fylligt skägg och mörka skarpa ögon, och är en duktig amatörviolinist, entusiastisk seglare och stor litteraturälskare – hans favoritförfattare är Fielding, Shakespeare, Horace och Dante. Han är också, naturligtvis, den perfekte utredaren av parapsykologiska ärenden eftersom han har distans till de observerade fenomenen men samtidigt också en outtröttlig nyfikenhet; han har en ren, nästan manisk, kärlek till fakta. Som en sann vetenskapsman söker han samla så många fakta att de kan ge stöd till en hypotes; han utgår inte från hypotesen som en sorts korg där vissa fakta kan samlas, huller om buller, medan andra ignoreras. I allt han gör är han en empiriker som aldrig accepterar något på ren tro.
   ”Om kvinnan lurar oss”, sa jag dröjande, ”tror ni då att hon också lurar sig själv? Och att informationen från hennes andar samlas in genom telepati?”
   ”Telepati, absolut. Det är den enda förklaringen”, sa doktor Moore bestämt. ”På något märkligt sätt trycker hon undan sin egen medvetna personlighet, och släpper på så sätt fram andra sekundära personligheter som har kraften att uppfatta andra människors tankar och minnen. Det sker på ett sätt som vetenskapen ännu inte förstår, men som kommer att förstås i sinom tid. Våra undersökningar av det mänskliga psykets omedvetna krafter har just börjat, vi står på tröskeln till en helt ny era.”
   ”Så hon plockar helt enkelt ut sådant ur sina klienters hjärnor som är precis det som de vill höra”, sa jag långsamt. ”Och då och då kan hon även reta dem lite … förolämpa dem till och med; hon kan släppa fram en varelse som den där påfrestande Webley till en person som domare T. utan att riskera upptäckt. Telepati … jo, det skulle förklara en hel del. Nästan allt av vad vi observerade i kväll.”
   ”Allt, skulle jag vilja påstå”, sa doktor Moore.
   I vagnen tillbaka till Cambridge lade jag Kant och mina
   anteckningar åt sidan och läste Sir Thomas Browne:
   Ljus som får allting att synas gör vissa ting osynliga. Religionens största mysterium uttrycks i vaga konturer.
   

   19 mars 1887. Cambridge, kl. 23.

   Gick mer än femton kilometer den här kvällen; måste få undan spindelnäten i mitt huvud.
   Ohälsosam atmosfär. Klaustrofobisk. Gårdagens sittning i Quincy – en ytterst obehaglig upplevelse.
   (Berättade ingenting för min fru. Varför är hon så nyfiken på Den andra sidan? Och på Perry Moore?)
   Min kropp kräver häftigare fysisk aktivitet. Till sommaren kommer jag, tack gode Gud, att kunna simma i havet; det är den mest påfrestande och utmanande av alla övningar.
   Har skrivit ned anteckningar om upplevelserna i Quincy:
   

   I. Bedrägeri
   Fru A. lurar oss medvetet, kanske med hjälp av andra. Hon gör efterforskningar om sina klienters liv i förväg, mutar kanske deras anställda. Hon är antingen en mycket skicklig buktalare eller arbetar ihop med någon som är det. (Maken? Sonen? Maken är en pensionerad möbelsnickare som sägs ha dålig hälsa. Den gifte sonen bor i Waterbury.)
   Hennes tydliga önskan att undvika publicitet och avvisande av betalning kan vara en bluff; hon planerar möjligen att tjäna stora pengar på sina klienter i framtiden.
   (Kanske utpressning? Kan vara möjligt i fall liknande Perry Moores.)
   

   II . Icke-bedrägeri
   Naturligt
   1. Telepati. Fru A. kan läsa klienternas tankar.
   2. Mediet har ”multipel personlighet”. Delar av hennes eget begravda psyke släpps fram samtidigt som hennes medvetna personlighet trycks undan. Dessa sekundära delar är på ett mystiskt vis i kontakt med de ”sekundära” personligheterna hos klienterna.
   

   Spiritistiskt
   1. Rösterna är genuina kommunikatörer, förmedlare mellan vår värld och de dödas värld. Dessa andar ger plats åt andra andar, som sedan pratar genom mediet; eller
   2. Dessa andar påverkar mediet, som sedan sänder vidare deras budskap med sin egen vokabulär. Deras personligheter filtreras och begränsas av hennes egen.
   3. Rösterna tillhör inte de döda; de skapas av lekfulla eller illasinnade andar. (Kanske demoner. Men det finns inga demoner.)
   

   III . Alternativ hypotes
   Galenskap: mediet är galet, klienterna är galna, till och med de objektiva undersökarna är galna.
   

   I går kväll i Fru A:s hem, den andra sittningen med mig och Perry Moore som observatörer, ihop med Fröken Bradley, en stenograf från Sällskapet, och två klienter: en änka från staden Brookline, Fru P. och hennes dotter Clara, en söt ung kvinna i tjugoårsåldern. Fru A. såg ut precis som hon gjorde i februari, möjligen lite fylligare. Bar svart dräkt och onyxbrosch. Bjöd på lapsang-te, små smörgåsar och skorpor när vi anlände strax efter kl. 18. Framstod som mycket vänlig mot Perry, Fröken Bradley och mig; pysslade om oss som vilken värdinna som helst; småpratade om det kalla vädret. Fru P. och hennes dotter anlände vid 18.30 och strax därefter började sittningen.
   Otäck från första början. Ett sammelsurium av anderöster. Fru A. i djup trans, huvudet bakåtlutat, munnen gapande, pupillerna dolda bakom pannbenet. Konstig stämning. Nervpåfrestande. Jag sneglade på doktor Moore men han verkade opåverkad, som alltid. Änkan och hennes dotter såg å andra sidan ut att vara lika skrämda som jag.
   Varför är vi här, sittande vid det här bordet?
   Vad tror vi att vi ska upptäcka?
   Vilka risker tar vi …?
   Webley dök upp och försvann igen inom loppet av några minuter. Hans gälla råa röst ersattes av en varelse av obestämbart kön som babblade på galliska. Denna trängdes sedan undan av en man som kallade sig själv Felix, han talade en märkligt ogrammatisk tyska. I några minuter grälade han med två eller tre andra andar. (Var och en av dem påstod sig vara Fru A:s Chefskommunikatör den här kvällen.) Små ljus glimrade till i salongens halvdunkel och bordet darrade under mina fingrar. Jag kände, eller trodde att jag kände, något som strök mot mig och rörde vid mitt bakhuvud. Jag skälvde till, häftigt, men återhämtade mig direkt. En oidentifierad röst förkunnade på engelska att vår tids gud var Mars; ett katastrofalt krig skulle snart bryta ut och större delen av världens befolkning skulle utplånas. Alla ateister skulle utplånas. Fru A. skakade sitt huvud från sida till sida som för att försöka vakna. Webley dök upp igen och ropade: ”Hallå? Hallå? Jag kan inte se nån! Vem är där? Vem har kallat på mig?” men ersattes på nytt av en annan ande som skrek en lång ström av ord på ett främmande språk. [Notering: Jag upptäckte några dagar senare att detta språk var vlachiska, en rumänsk dialekt. Fru A., vars förfäder är engelska, kan omöjligen ha kunnat vlachiska, och jag tvivlar på att hon ens hört talas om det.]
   Sittningen fortsatte på samma kaotiska sätt i några minuter. Fru P. måste ha varit besviken, eftersom hon önskat få kontakt med sin döde make. (Hon behövde goda råd om vissa fastighetsaffärer.) Andar babblade fritt på engelska, tyska, galliska, franska och även på latin, och ett tag ställde doktor Moore frågor till en ande på grekiska men den anden försvann snabbt, som om doktorns kvickheter hade skrämt bort den. Atmosfären i rummet var orolig, men också uppskruvad, nästan munter. Jag fick tvinga mig att inte skratta. Något rörde vid mitt bakhuvud igen, men upplevelsen var inte helt obehaglig; det är svårt att beskriva den.
   Och sedan …
   Och sedan förändrades plötsligt allt. Ett fullständigt lugn infann sig. En anderöst talade försiktigt från ett av rummets hörn och vände sig till Perry Moore på ett långsamt, tvekande och trevande sätt.
   ”Perry? Perry …?”
   Doktor Moore ryckte till och vred på sig på stolen. Han var förbluffad; jag kunde se i hans ansikte att rösten tillhörde någon han kände.
   ”Perry …? Det här är Brandon. Jag har väntat så länge på dig, Perry, hur kunde du vara så självisk? Men jag förlät dig. För länge sen. Du kunde inte hjälpa att du var grym och jag kunde inte hjälpa min oskuld. Perry? Mina glasögon har gått sönder … Jag kan inte se. Jag har varit rädd så länge, Perry, du måste vara snäll mot mig! Jag står inte ut längre. Jag visste inte hur det skulle vara. Det finns folkmassor här, men vi kan inte se varann, vi känner inte varann, vi är främlingar, det är en värld av främlingar … Jag kan inte se någon tydligt … Jag har varit vilse i tjugo år. Perry, jag har väntat på dig i tjugo år! Våga inte svika mig igen, Perry! Inte igen! Inte efter så lång tid!”
   Doktor Moore kom på fötter och stötte stolen åt sidan.
   ”Nej … Är det … Jag tror inte …”
   ”Perry, Perry? Överge mig inte igen, Perry! Inte igen!”
   ”Vad är det här?” skrek doktor Moore.
   Han stod upprätt nu, och Fru A. vaknade upp ur transen med ett stön. Kvinnorna från Brookline var mycket upprörda och jag måste erkänna att jag nästan kände skräck; skjortan och underkläderna var genomblöta av svett.
   Seansen var slut. Klockan var bara halv åtta.
   ”Brandon?” skrek doktor Moore. ”Vänta. Var är … Brandon? Kan du höra mig? Var är du? Varför gjorde du det? Vänta! Försvinn inte! Är det ingen som kan kalla på honom … Kan ingen hjälpa mig?”
   Fru A. reste sig ostadigt. Hon försökte ta doktorns hand, men han var för uppjagad.
   ”Jag hörde bara de allra sista orden”, sa hon. ”De låter alltid på det sättet – så förvirrade, så brutna … Åh, så hemskt! Det var inte mord, eller hur? Inte mord! Självmord …? Jag tror att självmord är ännu värre för dem! De stackarna, de vaknar på andra sidan och är alldeles alldeles vilsna … De har inga vägvisare, förstår ni, ingen som hjälper dem över … De är förlorade för evigt …”
   ”Kan ni inte kalla tillbaka honom?” frågade doktor Moore. Han såg in i ena hörnet av salongen, ihopkrupen, med ansiktet förvridet som om han stirrat rakt mot solen. ”Kan ingen hjälpa mig …? Brandon? Är du här? Är du här någonstans? För Guds skull, kan ingen hjälpa till!”
   ”Doktor Moore, andarna är borta … Sittningen är slut för i kväll …”
   ”Dumma kärring, lämna mig i fred! Kan ni inte förstå att jag … att jag inte får förlora honom. Kalla tillbaks honom! Gör det! Jag insisterar! Insisterar!”
   ”Doktor Moore, snälla ni … Ni får inte skrika …”
   ”Kalla tillbaka honom, sa jag! Nu genast! Kalla på honom!
   Sedan föll han i gråt. Han vacklade mot bordet och gömde sitt ansikte i händerna och grät som ett barn; han grät som om hans hjärta hade gått i bitar.
   

   Och i dag har jag rekapitulerat seansen. Antecknat och försökt avgöra vad som hände. En rask promenad på femton kilometer i vinden. Huvudet surrande av idéer. Bedrägeri? Svek? Telepati? Galenskap?
   Vilket spektakel! Doktor Perry Moore som ropade på en ande, bönföll honom att komma tillbaka – och sedan brast i gråt, framför fyra förvånade vittnen.
   Doktor Perry Moore, av alla människor.
   Mitt dilemma: om jag ska rapportera gårdagskvällens incident till doktor Rowe, Sällskapets ordförande, ellerm om jag ska tiga och kräva att fröken Bradley också tiger. Det skulle vara tragiskt om Perrys anseende skadades av ett enda missöde; ganska snart skulle hela Boston prata om det.
   I hans nuvarande tillstånd är det förstås troligast att han själv berättar om det, för alla.
   Väl på hotellet kunde den stackars mannen inte sova. Han skulle ha hållit mig vaken hela natten om jag hade stått ut med hans upphetsning.
   Det finns andar! Det har alltid funnits andar!
   Hela hans liv fram tills nu hade varit bortkastat!
   Och givetvis, det viktigaste av allt – det finns ingen död!
   Han travade omkring i mitt hotellrum, drog sig nervöst i skägget. Ibland syntes tårar i hans ögon. Han verkade vilja ha någon sorts reaktion från mig, men varje gång jag började tala avbröt han mig, han kunde inte lyssna.
   ”Nu vet jag till slut. Jag kan inte lämna tillbaka den kunskapen”, sa han med en märkligt hes röst. ”Otroligt, eller hur, efter så många år … så många förspillda år … fångad i okunnighet, mörker … och en fruktansvärd självbelåtenhet. Herregud, när jag tänker på min prudentlighet! Jag skäms, skäms. Och hela tiden har personer som Fru A. haft kontakt med en värld fylld av sådan kraft … och personer som jag har travat på helt okunniga, levt materialistiskt, lagt all energi på värdelösa saker … Men allt det har ändrats nu. Nu vet jag. Jag vet. Det finns ingen död, precis som spiritualisterna alltid har sagt.”
   ”Men Perry, tror du inte att … Kan det inte vara så …”
   ”Jag vet”, sa han lågt. ”Det är lika tydligt för mig som om jag hade gått över till andra sidan själv. Stackars Brandon! Han är inte äldre nu än han var . Den stackars pojken, den stackars vilsna själen! Att tänka sig att han lever efter alla år … Otroligt. Mitt huvud bara snurrar.”
   Ett ögonblick stod han tyst. Han drog sig i skägget, rörde frånvarande vid sina läppar och torkade ögonen. Han tycktes ha glömt mig. När han talade igen var hans röst ihålig, den lät rätt hemsk. Som drogad.
   ”Jag … Jag hade tänkt på honom som … som död, förstår du. Som död. I tjugo år. Död. Och nu, i kväll, att tvingas inse att … att han faktiskt inte alls är död … Det var morfin han tog. Jag hittade honom. Hans rum på tredje våningen i Weld Hall. Jag hittade honom där. Jag hade ingen aning, ingen alls, inte förrän jag läste det korta brevet han skrivit … och givetvis förstörde jag det … Jag var tvungen, förstår du, för hans skull. För hans skull mer än för min. Det var för att han insåg att det inte fanns någon … något hopp. Men han kallade mig grym! Du hörde ju honom, Jarvis, eller hur? Grym! Jag antar att jag var det. Var jag? Jag vet inte. Jag måste prata med honom igen. Jag … Jag vet inte vad … vad jag ska tro. Jag …”
   ”Du ser hemskt trött ut, Perry. Det är nog en bra idé att gå till sängs”, sa jag med svag röst.
   ”… kände igen hans röst från första början. Åh, från första början. Ingen tvekan, ingen alls. Vilken uppenbarelse! Och hela mitt liv så bortkastat … Att behandla folks kroppar. Absurt. Nu vet jag att det enda som är viktigt är den andra sidan … Inget betyder något förutom våra döda, våra kära döda … som inte är döda. Vilken enorm uppenbarelse …! Den kommer att förändra hela historien. Den kommer att förändra människors sinnen över hela världen. Du var där, Jarvis, så du förstår. Du var vittne …”
   ”Men …”
   ”Du blir mitt vittne nu, till att allt jag säger är sant?”
   Han stirrade på mig, leende. Hans ögon var ljusa och blodrispade.
   Jag försökte förklara för honom på ett mycket vänligt och empatiskt sätt att hans upplevelse hos Fru A. inte skilde sig nämnvärt från upplevelserna som många personer har vid seanser.
   ”… och tidigare har parapsykologiska forskare alltid haft inställningen att …”
   ”Du var där”, sa han argt. ”Du hörde Brandons röst lika tydligt som jag. Förneka inte det!”
   ”… haft inställningen att … att fenomenen delvis kan förklaras genom telepatiska förmågor hos mediet …”
   ”Det var Brandons röst”, sa Perry. ”Jag kände hans närvaro! Hans. Fru A. hade inget att göra med det, ingenting alls. Det känns som att … jag skulle kunna kalla tillbaka Brandon själv … Jag känner hans närvaro fortfarande, precis här. Han är inte död, förstår du; ingen är död, det finns ett universum av … av människor som inte är döda … Föräldrar, morföräldrar, systrar, bröder, allihop … allihop … Jarvis, hur kan du förneka saker du upplevt med dina egna sinnen? Du var ju där med mig i kväll, och du vet lika väl som jag …”
   ”Perry, jag vet inte. Jag hörde en röst, det är riktigt, men vi har hört röster vid andra sittningar, eller hur? Det hörs alltid röster. Det finns alltid 'andar'. Sällskapet har ju den inställningen att andarna kan vara verkliga, men det finns andra kanske mer troliga hypoteser …”
   ”Andra hypoteser!” sa Perry irriterat. ”Du är som en man med hårt slutna ögon som inte öppnar dem av ren feghet. Som kardinalerna som vägrade titta i Galileos teleskop. Och du vill vara en kunskapens man, en vetenskapens man … Men nu måste vi förstöra all dokumentation vi har gjort hittills, den är bara ont förtal av den andra sidan. Tack gode Gud att vi inte hann skicka in en rapport om Fru A! Det hade varit genant att tvingas ta tillbaka den …”
   ”Perry, snälla. Var inte arg. Jag vill bara påminna dig om att vi har varit närvarande vid andra sittningar, eller hur? Och att vi har bevittnat andra personer som har påverkats känslomässigt av vissa fenomen. Ta domare T., han var övertygad om att han hade pratat med sin fru. Men du måste ju komma ihåg att du och jag inte alls var övertygade om det …? För oss var det mer troligt att Fru A. kan läsa sina klienters tankar, genom att använda krafter som vi inte förstår än, och sedan projicera ut röster i rummet som låter som om de kommer från andra människor … Du sa ju till och med att hon inte var någon särskilt bra buktalare. Du sa att …”
   ”Vad spelar det för roll vad jag sa då i min ignorans?” ropade han. Räcker det inte med att jag har blivit förödmjukad? Att hela mitt liv har vänts om? Måste du förolämpa mig också, sitta där så självbelåten och förolämpa mig? Jag tror jag kan påstå att jag är en person som du kan respektera.”
   Och så fick jag försäkra honom om att jag respekterade honom. Och han fortsatte gå omkring i rummet medan han torkade ögonen i ett mycket upprört tillstånd. Han började prata igen om sin vän, Brandon Gould, och om sin egen okunnighet, och om det viktiga arbete som nu väntade oss med att informera kvinnor och män om hur världen verkligen såg ut. Jag försökte prata med honom, resonera med honom, men det var hopplöst. Han lyssnade knappt på mig.
   ”… måste berätta för världen … avgörande sanningar … Det finns ingen död, förstår du. Har aldrig funnits. Det kommer att förändra civilisationer, Jarvis, det kommer att förändra hela mänsklighetens historia”, sa han ostadigt. ”Förstår du det? Det finns ingen död.”
   

   25 mars, 1887. Cambridge.
   

   Oroande rykten om Perry Moore. Hörde på universitetet i dag att en av doktor Moores patienter (en svåger till Dean Barker) hade blivit mycket förnärmad av hans uppträdande under en konsultation för några dagar sedan. Prat om att han hade varit berusad – vilket jag finner otroligt. Om den stackars mannen hade verkat vara uppjagad och inte sitt vanliga jag, så var det säkerligen inte för att han var berusad.
   Ännu en långsökt historia berättade min fru, hon hade hört den från sin syster: Perry Moore hade gått i kyrkan (Sankt Aidans episkopalkyrka på Mount Street) för första gången på ett helt årtionde, hade suttit för sig själv, börjat muttra och skratta under predikan och till slut gått ut, under viss uppståndelse. Inbillningar! Vilka inbillningar! skulle han ha muttrat.
   Jag fruktar för den stackars mannens mentala hälsa.
   

   31 mars 1887. Cambridge. Kl. 4 på morgonen.

   Sömnlös natt. Drömde om att simma … simma i havet … njöt av det som vanligt när vattnet plötsligt tjocknade och blev till gyttja. Fruktansvärt! Obeskrivligt hemskt. Jag simmade naken i havet, i månsken tror jag, extatiskt lycklig, totalt ensam, när vattnet blev till gyttja … Gräslig äcklig gyttja; ljummen; sugande över min kropp. Benen, låren, bålen, armarna. Fasansfullt. Vaknade i skräck. Drypande av svett, pyjamasen helt våt. En av de värsta mardrömmarna i mitt vuxna liv.
   Ett budskap från Perry Moore kom i går strax före middagen. Skulle jag vilja besöka Fru A. tillsammans med honom ganska snart, kanske i början av april? Det skulle inte handla om någon undersökning. Han är numera osäker på det moraliska i att ”undersöka” vare sig Fru A. eller något annat medium.
   

   4 april 1887. Cambridge.

   Tillbringade eftermiddagen från klockan två till fem i William James hem på Irving Street, i samtal med professor James om medvetandets mysterier. Han är lika robust som vanligt, emellanåt vanvördig, med ett självförtroende som gör mig avundsjuk; på många sätt som Perry Moore innan han förändrades. (Extraordinära ögon – så genomträngande, snabba, lekfulla; grått skägg med strimmor av vitt, kortklippt grått hår; stor välvd panna; ett intelligent och värdigt sätt som samtidigt är lite oslipat, som om han förväntar sig eller kanske hoppas på att åhöraren ska tredskas med honom.) Vi tycker båda att idéerna i Binets bok Personlighetsförändringar är slutgiltiga … hur oroande de än kan te sig för rationalisterna. James pratade om en egendomlighet i den mänskliga naturens sammansättning; nämligen att vi inte bara befinner oss i vårt eget medvetande utan också i en mängd psykologiska erfarenheter (tydligast representerade av minnet, ett fenomen som ingen helt kan förklara) som vi inte har någon som helst kontroll över. Ofta tänker vi inte ens på den delen av vårt medvetande.
   Vi lever alltså i en ljusglob, och runt oss finns en enorm skuggvärld av minnen, reflektioner, känslor och ostrukturerade tankerester som ”tillhör” oss i teorin, men som inte verkar vara en del av vår medvetna identitet. (Jag vågade inte fråga professor James om det kan vara så att vi följaktligen inte äger de här delarna av vår personlighet – och att de delarna lika mycket tillhör den objektiva delen av världen som våra subjektiva jag.) Det är fullt möjligt att det existerar en obestämbar dimension; oceanisk och tidlös, som den individuella personligheten konstruerar provisoriska barriärer mot som en del av en fortlöpande process för att överleva i ett unikt och sammanhållet skick, i likhet med havet självt som verkar inhysa separata öar som inte alls är ”öar” utan en stabil del av jorden under vattenytan. Och våra liv liknar alltså dessa öar … Men professor James och jag var överens om att allt det här bara var en möjlighet.
   James är förstås bekant med Perry Moore. Men han avböjde att diskutera den stackars mannens allt mer excentriska uppträdande när jag tog upp det. (Professorn kan mycket väl veta ännu mer om situationen än jag – han har en stor bekantskapskrets i Cambridge och Boston.) Jag förde tillbaka samtalet flera gånger till möjligheten att en personlighetsförändring kan vara en naturlig del av individens självutveckling, oavsett hur hans familj, kollegor och det övriga samhället än upplever den. Professor James verkade hålla med; han protesterade i alla fall inte. Han själv behåller förstås en hälsosam skepticism både mot spiritistiska anspråk och alla slags evangeliska och entusiastiska religiösa rörelser, samtidigt som han är en vältalig motståndare mot den ”rationalistiska” inställningen, och han tror att den parapsykologiska forskning som vissa av oss ägnar oss åt så småningom kommer att bringa stora skatter till ytan – avslöja aspekter hos det mänskliga psyket som annars skulle ha förblivit dolda.
   ”Vad som är skrämmande”, sa James, ”är att vi alla ibland är sårbara inför intrång från 'den andra sidan' av personligheten … Vi kan inte fastställa den totala personlighetens natur eftersom mycket av den, kanske större delen, är dold för oss … Och när vi då invaderas blir vi överväldigade och kapitulerar ögonblickligen. Känslomässigt laddad intuition, föraningar, gissningar eller idéer kan vara de minst aggressiva av de här intrången, men det finns syn- och hörselhallucinationer och olika former av automatiska reaktioner som det medvetna sinnet inte kan kontrollera … Ah, ni tänker att jag helt enkelt beskriver galenskap?”
   Jag stirrade på honom, överraskad.
   ”Nej. Nej, inte alls. Inte alls”, sa jag snabbt.
   

   Läser min morfars dagboksanteckningar, påbörjade i östra England många år före min födelse. En annan värld då. Ett annat språk, som nu är förlorat för oss. Människan är av naturen syndfull. Guds rättvisa går före hans nåd. Arvsyndens dogmer: något brutalt över oskuldsfullheten i den tron. Och samtidigt förtröstande …
   Är rädd för insomnandet eftersom mina drömmar är så oroande. Hör röster från fräcka andar (självaste Immanuel Kant förebrår mig för att ha gjort för mycket av hans kategorier …!), spridda rop och röster jag inte förstår, svävande ansikten från mina kära döda helt nära mig, som i en maskerad, overkliga och kanske bedrägliga. Otålig mot min hustru, som ställer för många frågor om de här privatsakerna; irriterad ibland, särskilt på kvällen, på mina barns tramsigheter. (Den äldste är tolv nu, och borde veta bättre.) Fruktar ett nytt brev – predikan, snarare – från Perry Moore om hans ”nya inställning”, och ändå med en förvriden förhoppning om att ett nytt ska anlända snart.
   Jag måste veta.
   (Måste veta vad …?)
   Jag måste veta.
   

   10 april 1887. Boston. Sankt Aidans episkopalkyrka.

   Begravning denna morgon för Perry Moore, död vid fyrtiotre års ålder.
   

   17 april 1887. Seven Hills, New Hampshire.

   Ett veckoslut i avskildhet. Inget prat. Inga behov av att tänka.
   Besöker en tidigare kollega, författare till otaliga böcker. Expert på Descartes. Åldrig. Delvis döv. Fantastiskt vänlig mot mig. (Har inte frågat om universitetsinstitutionen eller om mitt arbete.) Intensivt intresserad av djurs beteende nu, observerar dem och är speciellt fascinerad av de arter som går i vinteride.
   Han lämnar mig i fred i timmar. Han ser något i mitt ansikte som jag inte kan se själv.
   

   Den gamla trösten i en grym men rättvis Gud; så löjlig i dag.
   På 1800-talet lever vi fria från Gud. Vi lever i illusionen av en frihet från Gud.
   Slumrar till i gästrummet på den gamla bondgården och vaknar plötsligt. Är det någon här? Är det någon här? Min egen röst förvriden, dämpad, som ett barns.
   Snälla, är det någon här?
   Tystnad.
   

   Förfrågan: Är skuggvärlden utanför vårt medvetande allt som menades med ”Gud”?
   Förfrågan: Är oundviklighet allt som menades med ”Gud”?
   Gud – den kropp av tro som vi befinner oss inuti, i så fall; varken mer eller mindre.
   Gud drog ner Perry i den kroppen av tro, in i honom själv. (Eller Det själv.) Som professor James kunde ha sagt, doktor Moore var ”sårbar” inför en attack från den andra sidan.
   Hur som helst är han död. De begravde honom förra lördagen.
   

   25 april 1887. Cambridge.

   Hyllor med böcker. Böckernas helighet. Kant, Platon, Schopenhauer, Descartes, Hume, Hegel, Spinoza. De andra. Alla. Nietzsche, Spencer, Leibnitz (som jag skrev en plågsam magisteruppsats om). Plotinus, Swedenborg. <j>Publikationer från Amerikanska Sällskapet för Parapsykologisk Forskning</i>. Voltaire. Locke. Rousseau. Och Berkeley: den gode biskopen som flyter omkring i en dröm.
   En etsning av Halbrecht ovanför mitt skrivbord. Themsen 1801. Vattnet för svart. Bläcksvart. Tjockt av gyttja …? Smutsigt vatten, i vilket fall.
   Perrys sista debattartikel – fyrtiofem hoprafsade sidor. ”Framtidens utmaning.” Jag fick den av doktor Rowe, som drog sig för att refusera den som bidrag till Sällskapets tidskrift men som givetvis inte kunde anta den. Jag kan bara läsa några få sidor i taget innan jag skjuter den åt sidan, för rörd för att fortsätta. För rädd också.
   Mannen hade blivit galen.
   Dog galen.
   Personligheten bruten; brutna bitar av ett intellekt.
   Hans argument passionerade och osammanhängande, utan anspråk på objektivitet. När hans ståndpunkt några veckor tidigare varit att det är omoraliskt att undersöka andevärlden, så ansåg han nu att det är avgörande att vi gör detta. Vi är vid tröskeln av en ny tidsålder … ny kunskap om universum … jämförbart med den stormiga övergången mellan de ptolemaiska och kopernikanska uppfattningarna om universum … Fler experiment krävs dock. Pengar. Donationer. Gåvor från privata institutioner. All psykologisk forskning måste kanaliseras in i en systematisk studie av Andevärlden och de sätt som vi kan kommunicera med den världen. Medier som Fru A. måste föras till Harvard eller andra lärosäten och behandlas med den respekt som deras talang kräver. De är ju faktiskt ovärderliga för vår civilisation. De måste räddas från tröttsamma och rutinmässiga liv där deras genialitet kastas bort på vulgära sysselsättningar … De måste räddas från ett klientel som mestadels bara vill komma i kontakt med avlidna släktingar av ytterst triviala och själviska motiv. Den akademiska världen måste inse allvaret i situationen. Annars kommer vi att misslyckas, vi kommer att kollapsa under bördan, vi kommer att besegras, tarvligt, och det kommer att dröja århundraden innan människan upptäcker existensen av den Andevärld som finns omkring hennes eget universum, och kan fastställa exakt hur den ena världen förhåller sig till den andra.
   

   Perry Moore dog av en hjärnblödning den åttonde april; dog ögonblickligen på trappan till Bedford Club strax efter klockan 14.00. Förbipasserande såg en mycket upprörd, rödmosig gentleman med uppknäppt krage som trängde sig fram genom en liten folksamling överst på trappan – och sedan plötsligt föll, som om han skjutits.
   I döden såg han ut som en helt annan person: hans ansiktsdrag var magra, näsan spetsig. Knappast den stilige Perry Moore som alla hade känt.
   Han hade kommit till ett av Sällskapets möten, trots att han fått rådet av doktor Rowe och andra (mig själv inkluderad) att inte göra det. Givetvis kom han dit för att debattera. För att lägga fram sin ”nya inställning”. För att förolämpa de andra medlemmarna. (Han var föraktfull mot en ganska dåligt skriven rapport om mediet Fröken E – en ung kvinna som arbetar med föremål som ringar, kläder, hårlockar etc, och rent arg på bevisen som presenterades av en ung geolog som tycktes diskreditera, en gång för alla, dvärgen Eustace från Portsmouth. Han avbröt presentationen av en tredje rapport och kallade presentatören för en ”trångsynt gammal idiot”.)
   Lyckligtvis hamnade inte den här incidenten i någon av tidningarna. Pressen, som ofta missförstår (medvetet och illvilligt) vårt Sällskaps inställning till spiritualism, älskar att förlöjliga våra ansträngningar.
   Han fick respektfulla minnesord. Ett fint minnestal av pastor Tyler i Sankt Aidans. Andra hyllningar också. En tragisk förlust … Sörjd av alla som kände honom … (Jag själv kunde inte säga något. Jag kan fortfarande inte säga något om honom. Sörjer jag, är jag plågad? Eller bara chockad? Skräckslagen?) Släktingar och vänner och kollegor slätade över den sista tidens beteende och fokuserade på en tidigare Perry Moore; i högsta grad frisk och förnuftig, en framstående läkare och intellektuell. Jag var inte oense med dem, jag var medgörlig. Jag kunde inte påstå att jag kände honom.
   Och så har han dött, och så är han död …
   Efter begravningen reste jag till New Hampshire i några dagar. Men jag minns knappt vistelsen där längre. Jag sover dåligt, jag längtar till sommaren, efter en drastisk väderleksförändring, ett miljöombyte. Det var oklokt av mig att ta på mig ansvaret för parapsykologiska undersökningar, även om de är fascinerande; mina klasser och föreläsningar på universitetet kräver det mesta av min energi.
   Så hastigt han dog och så ung, så relativt ung.
   Inga tidigare problem med högt blodtryck, sägs det.
   På slutet grälade han förstås med alla. Hans personlighet hade helt förändrats. Han var arrogant, impulsiv, till och med hädisk. Han struntade i sitt utseende. (När han reste sig för att bestrida den första rapporten visade han ett skjortbröst som såg fläckat ut.) Vissa påstod att han hade druckit hela tiden, i åratal. Var det möjligt …? (Han hade helt klart uppskattat vinet och konjaken i Quincy den där kvällen, men jag skulle inte säga att han var onykter.) Rykten, anekdoter, rena lögner, förtal … Det är smärtsamt vilken sårbarhet som döden innebär.
   Trångsynta, kallade han oss. Okunniga idioter. Otroende – ateister – förrädare av Andevärlden – kättare. Kättare! Jag tror att han såg rakt på mig när han trängde sig ut från mötet: hans ögon stirrande, hans ansikte blodrött, inget igenkännande i hans blick.
   Efter hans död, sägs det, fortsätter böcker att anlända från England och Europa. Han lade en mindre förmögenhet på obskyra och sedan länge slutsålda volymer – böcker om Kabbala, om Plotinus, medeltida texter om alkemi, böcker om astrologi, häxkonst, dödens metafysik. Ockulta kosmologier. Egyptisk, indisk och kinesisk ”visdom”. Blake, Swedenborg, Cozad. Den tibetanska dödsboken. Dalskys Månmysterier. Hans dödsbo är ett enda kaos eftersom han inte efterlämnade ett utan flera testamenten, det sista skrivet bara några dagar före hans död, bara några rader nedrafsade på en pappersbit, utan vittnen. Släkten kommer att bestrida det förstås. Eftersom han i denna sista vilja lämnade alla sina pengar och ägodelar till en obetydlig kvinna bosatt i Quincy, Massachusetts, och eftersom han uppenbarligen inte var i balans vid det laget, vore det dåraktigt att inte bestrida.
   

   Flera dagar har gått sedan hans död. Dagarna fortsätter att gå. Ibland grips jag av en plötslig kall panik; däremellan kan jag tänka att alltihop är överdrivet. I en viss sinnesstämning kan jag lova mig själv att aldrig mer bedriva parapsykologisk forskning eftersom det helt enkelt är för farligt. I en annan lovar jag mig själv att inte göra det eftersom det är bortslösad tid och mitt eget arbete, min karriär, måste komma först.
   Kättare, kallade han oss. Och såg rakt på mig.
   Men han var galen. Och ska inte beskyllas för galenskapens nycker.
   

   19 juni 1887. Boston.

   Lunchmöte med doktor Rowe, fröken Madeleine van der Post, unge Lucas Matthewson; lämnade över alla mina papper och protokoll om de medier som doktor Moore och jag besökte. (Har förstört de mer privata anteckningarna.) Fröken van der Post och Matthewson kommer att ta över mitt uppdrag. Båda är unga, snabbtänkta, alerta, med en viss ironisk lekfullhet som liknar doktor Moores i hans glansdagar. Matthewson är en tidigare doktorand som nu undervisar i fysik vid Bostons universitet.
   De frågade mig om Perry Moore, men jag avstod från att svara. Frågade om vi stod varandra nära, jag sa Nej. Frågade om jag hade hört ett bisarrt rykte som cirkulerade i Bostons salonger, om att en ande som påstod sig vara Perry Moore hade dykt upp under flera seanser i staden – jag sa helt ärligt att jag inte hade det och inte ville höra något mer om det.
   Spinoza: Jag ska analysera handlingar och begär hos människorna som om det är en fråga om linjer, om ytor och solida ting.
   Det är i den riktningen jag tror att vi måste röra oss. Bort från det drömska, det flyktiga, det oklara; i riktning mot det linjära, det ytliga och solida.
   Friskhet.
   

   8 juli 1887. Mount Desert-ön, Maine.<i>


   Mycket tidigt den här morgonen, före gryningen, drömde jag om Perry Moore: en babblande och gestikulerande ande; skäggig, stirrande, uppenbart galen. Jarvis? Jarvis? Förneka mig inte! ropade han. Jag är så … så övergiven.


   Jag stirrade tillbaka på honom, paralyserad; varken sovande eller vaken. Hans ord var inte så mycket <i>ord
som outtalade tankar. Jag hörde dem talas med min egen röst; en hemsk klåda i mitt svalg ville artikulera mannens sorg.
   Perry?
   Våga inte förneka mig! Inte nu!
   Han kom närmare och jag kunde inte fly. Drömmen förändrades, miste sin klarhet. Någon skrek åt mig. Ursinnig, var han, och förundrad – som om han var full, eller sjuk, eller skadad.
   Perry? Jag kan inte höra dig …
   … Vår middag på hotell Montague, minns du? Det var lammstek. Och pannkakor med sötmandel till efterrätt. Du minns! Du minns! Du kan inte förneka mig! Vi var båda tvivlare då, båda bottenlöst okunniga – du kan inte förneka mig!
   (Jag var stum av rädsla, eller tyst av slughet.)
   … Den idioten Rowe, hur förödmjukad han ska bli! Allihop! Alla ni! Alla de rationella fördomarna, alla de … dårarnas konspirationer … de trångsynta … Om några år … Om bara några år … Jarvis, var är du? Varför kan jag inte se dig? Vart har du tagit vägen? Min blick är suddig, kan någon hjälpa mig? Jag har tappat bort mig. Vem är här? Vem pratar jag med? Du minns mig väl?
   (Han strök förbi mig, hjälplöst blinkande. Hans mun var ett svart hål i den bleka härjade huden.)
   Var är du? Var är alla? Jag trodde att massor av människor skulle finnas här men … men det finns ingen … Jag glömmer så mycket! Mitt namn … vad var mitt namn? Kan inte se. Kan inte minnas. Något mycket viktigt … något mycket viktigt som jag måste göra … minns inte … Varför finns det ingen Gud? Ingen här? Ingen som styr? Vi driver omkring åt olika håll, vi stannar till ibland, det finns inga vägmärken … ingen möjlighet att avgöra … allting är förvirrat … lösryckt … Lyssnar någon? Kan ni läsa något för mig, snälla? Vad som helst! Det där talet av Hamlet … Att vara eller inte … En sonett av Shakespeare, vilken som helst … Den tiden på året då du mig kan skåda … stämmer det? Är det så den börjar? Bara stumma körer där söta fåglar en gång sjöng … Hur fortsätter den? Kan ni berätta det? Jag är vilse … det finns inget att se här, att röra vid … är det ingen som lyssnar? Jag trodde att någon var nära mig, en vän; är det ingen här?
   (Jag stod förstelnad, stum och försiktig; han passerade förbi.)
   När i den förlorade tidens krönika … den vida världen drömmer om ting som komma skall … lyssnar någon? Kan någon hjälpa mig? Jag glömmer så mycket … mitt namn, mitt liv … mitt livsarbete … att tränga igenom mysterierna, slöjan … att göra rättvisa till det universum av … av det som … Vad var det jag ville? Är jag på min viloplats nu, har jag kommit hem? Varför är det så tomt här? Varför styr ingen? Mina ögon … mitt huvud … sinnet fördunklat och sönderblåst … spillror, skärvor … utplånande allt som skapats av … en grön tanke … en grön skugga … Shakespeare? Platon? Pascal? Kan någon läsa Pascal för mig igen? Jag verkar vara vilse … Jag blåser omkring … Jarvis, heter du det? Min käre unge vän Jarvis? Men jag har glömt ditt efternamn … Jag har glömt så mycket …
   (Jag ville sträcka ut handen och röra vid honom – men kunde inte röra mig, kunde inte vakna upp. Min hals värkte av sorg. Tyst! Tyst! Jag kunde inte yttra ett ord.)
   … Mina papper, min dagbok … tjugo år … en nyckel som gömts någonstans … Var? Ah, just det, den nedersta lådan i mitt skrivbord … Hör du det? Skrivbordet i mitt hus i Louisburg Square … nyckeln är gömd, i en linnenäsduk … Kassaskrinet är låst, det är gömt i min bror Edwards hus, på vinden … en stor koffert, en ångbåtskoffert med initialerna R. W. M. … Fars koffert, förstår du … med skrinet därinne … min hemliga dagbok … ett livsarbete … får inte förloras … Lyssnar du? Lyssnar någon? Jag glömmer så mycket, min hjärna är i bitar … men om du kan hitta dagboken och läsa den för mig … om du kan rädda den … mig … skulle jag vara så tacksam … Jag skulle förlåta dig allt, förlåta er alla … Är någon där? Jarvis? Brandon? Ingen? … Min dagbok, min själ: kan ni rädda den? Kan ni …
   (Han stapplade bort och jag var ensam igen.)
   Perry …?
   Men det var för sent; jag vaknade genomblöt av svett.
   

   Mardröm.
   Måste glömma.
   Det bästa är att gå upp tidigt, före de andra. Mount Desert så underbart i juli. Vår stuga på en kulle ovanför stranden. Inga andar här; vinden från nordost, evigt frisk luft, eviga vågor. Bäst att stiga upp tidigt och springa över stranden och kasta sig i vattnet.
   Rensa spindelväven ur sinnet.
   Så vacker himlen är, havet, soluppgången!
   Inga andar här på ön. Simmar, ett skickligt nyttjande av armar och ben. Huvudet vridet åt ena hållet, åt andra hållet. Ögonen halvslutna. De kalla hårdhänta vågorna som störtar emot en. Man längtar nästan efter att glida ut ur sitt skal i sådana stunder …! Maines råa skönhet. Havet. Musklernas rörelser i hela kroppen. Jag är så levande, så vid liv, så osårbar; vilken seger i varje andetag …
   Allt utom nuet rensas från mitt sinne. Jag lever, jag är vid liv, jag är odödlig. Får inte försvagas, får inte sjunka. Drunkna? Nej. Omöjligt. Livet är den enda verkligheten. Det är inte utplåning som väntar oss utan ett avskyvärt drömlikt tillstånd, ett evigt sökande, stapplande – mycket värre än utplåning – ofattbart: så det är livet vi måste klänga oss fast vid, arm över arm, simmande, erövrande det element som håller oss uppe.
   Jarvis? ropade någon. Snälla, hör mig
   Hur utsökt livet är, den turbulenta glädjen i det liv som köttet innehåller! Jag hörde ingenting utom de triumferande vågorna som stänkte omkring mig. Jag simmade i nästan en timme. Ville inte komma iland för frukost, trots att våra frukostar alltid är glada och högljudda sammankomster: min fru och min svägerska och våra sju barn samlade hela juli månad. Tre pojkar, fyra flickor: oväsen, brådska, hälsa, inga skuggor, inga andar. Ingen tid att tänka. Igen och igen ska jag komma upp ur havet, med ansiktet och håret och kroppen strömmande av vatten, trött men jublande, triumferande. Igen och igen ska barnen ropa på mig, upphetsat, från dagsidan av den värld de bebor.
   Jag ska inte undersöka doktor Moores kassaskrin och hans hemliga dagbok, jag ska inte ens fundera på att göra det. Vinden blåser bort alla ord. Bränningarna är hypnotiska. Jag ska inte minnas morgonens dröm när jag väl sätter mig ned för frukosten med familjen. Jag ska inte greppa min hustrus handleder och säga Vi får inte dö! Vi vågar inte dö! – för det skulle bara skrämma och stöta henne.
   Jarvis? ropar hon nu.
   Och jag svarar Ja …? Ja, jag är snart där.
   

   Källa: Uppsala nya tidning http://www.unt.se/kultur/ebok/har-hittar-du-novellen-2417238.aspx Översättare: Johan Theorin
   


Ur novellsamlingen "Nightsides" 1977.
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki