Fandom

Svenskanoveller Wiki

Nattsimmerskan

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share


Av: Amanda Aizpuriete

Jag är en havets dotter, och jag tillbringar så gott som hela sommaren vid stranden. Jag är fjorton år, jag har en ännu inte avklippt fläta som slutar vid midjan, badmössor accepterar jag inte, när jag simmar löses mitt hår alltid upp och slingrar sig runt mig som mörka vattensnokar. Dess smak är salt, hela jag är salt och sandig. Far och mor springer varje morgon till tåget, de arbetar i Riga, och Riga, det är en helt annan värld. Lämnad ensam i den tomma lägenheten, tar jag varje morgon en bok från bokhyllan och går på den smala tvärgatan ner till havet. Skor behöver jag inte, jag har bara några hundra meter att gå på asfalten, jag behöver bara se upp så att jag inte trampar på någon glasskärva, Jag badar tills jag blir trött, sedan breder jag ut min handduk på marken och lägger mig ner och läser någonting om andra människors liv — till exempel Bradburys "Invasion på Mars". På människorna omkring mig tittar jag inte — de är inte intressanta. Där i sanden håller semestrande familjer till, mödrar och mormödrar ser efter småbarnen, av någon outgrundlig anledning vill de alltid förbjuda dem någonting. Speciellt illa tycker de om att barnen försöker bygga slott med den fuktiga sanden, de tror att barnen kommer att bli förkylda av att sitta i fukten timme efter timme. Barnen gnäller. Mammorna är i allmänhet tjocka, mormödrarna ännu tjockare, klädda i färgglada klänningar. När det är mycket varmt tar de av sig dessa och sitter underkläderna. Jag vet inte om de inte har råd att köpa baddräkter, eller om de anser att det i deras ålder inte längre är nödvändigt att ha baddräkt. Jag ser i min bok eller också sluter jag ögonen och låter solen steka på mina ögonlock. Jag vill inte se dessa kvinnor, dessa slappa köttberg, dessa åderbråckens bubblande bäckar och floder. Jag reser mig upp och vadar i det grunda vattnet längs stranden en bra bit, jag går och går, det susar i mitt huvud av hettan och av vågornas rytm.
   Vindstilla dagar simmar jag ut till bojen och ligger där i det varma vattnet på rygg — timme efter timme. Ibland rullar någon oväntad våg över mitt ansikte, men jag fortsätter att ligga där, med slutna ögon. Bojen ligger egentligen inte så långt från stranden, men nästan ingen simmar ut till den.
   Senare går jag hem. Asfalten är het och svider under mina bara fötter. Mina föräldrar har ännu inte återkommit från arbetet. Vid ett gathörn säljer en gumma jordgubbar i små påsar. Det är min klasskamrats mormor. Jag hälsar, och hon skakar fördömande på huvudet då hon ser mina nakna fötter och mitt våta hår som har blött ner min klänning. Jag vet — det är ohyfsat att gå omkring och se ut så här. Jag, å min sida, tycker det ohyfsat att stå vid ett gathörn och sälja jordgubbar, jag skulle åtminstone inte kunna tänka mig att göra det.
   Jag inväntar kvällen och går ner till havet igen. Nu har det samlats andra människor på stranden, inga tjocka mammor och mormödrar med utsirade bysthållare, inga skrikande barn mer. Nu kommer solnedgångsbetraktarna. Solnedgången är dagens viktigaste händelse, alltid vacker och alltid annorlunda. Jag simmar i den nedåtgående solens strimma och sedan ser jag hur det violetta och det rödaktiga flätas samman i himlen, det gulaktiga med det orangefärgade. Längs stranden promenerar finklädda människor. De har inte stekt sig i solen, druckit varm saft och skrikit till varandra, de är annorlunda och från andra platser. Kvällen är deras tid. De röker importerade cigarretter och när de talar drar de lättjefullt på orden, de omnämner städer som de besökt eller kommer att besöka, skrattar åt de människor som under semestern hyrt ut rum till dem — så lustiga de är! Påtar i sina jordgubbsland till sena kvällen! Vattnar trädgården, bär på vattenspannar som galningar! Tränger ihop sig fyra stycken i ett rum — vad är det för liv? Frun ställer till bråk för tre flaskor öl — vansinne! — och de finklädda stämmer träff på kaféer eller barer. De kommer säkert att dansa också i kväll, kanske åka taxi till, en fiskarby, där det i någon berömd krog pågår fest ända till morgonen. Moskvabon berättar för mannen från Murmansk om flickan han mött dagen innan på en restaurang. En riktig sjöjungfru, grönögd och temperamentsfull. Men det inte sant, det han säger, sjöjungfrur går inte på restaurang.
   I skymningen hörs rösterna på långt håll, men ansiktena kan man inte se. Jag känner mig osynlig och nästan som om jag inte existerar. Bara en enda gång ser någon mig i denna sommarskymning. Jag kommer upp ur det mörknade vattnet, som är lika varmt som luften och en man ställer sig framför mig. Cigarretten i hans hand drar ett rött streck genom mörkret. Det tycks mig som om han har tagit mig för någon annan, någon av de där eleganta flickorna som liknar sjöjungfrur och alltid kommer för sent till sina träffar. Men inte, han vill tala just med mig. När han drar ett bloss, belyser glöden hans ansikte, som inte har några som helst drag av drömprins. Men han är poet. Inte långt härifrån invid stranden har man byggt ett nio våningars författarhus. Poeten berättar för mig hur hemskt det är där, ett enda supande, och ingen tid att se på tallarna, måsarna och flickorna. Han har kommit hit med fru och en son i hopp om att kunna avsluta en diktsvit som han skrivit på i två år nu — men inte. Jag har aldrig haft tålamod att läsa en diktsvit ända till slutet, därför kan jag inte hysa medkänsla med honom, fast jag anar att det är just medkänsla han behöver. På ryska deklamerar han några rader ur sin dikt — någonting om tålamod och vardagsbekymmer. Jag föreslår att han ska skriva något om havet. Han säger att om havet har allt redan sagts, dessutom tror varenda en av alla de idioter som kommit hit att det är deras heliga plikt att tillägna denna strandremsa en dikt. Den ena strofen är hemskare än den andra, ty alla författare har redan skrivit sig tomma, i tid och otid prisar de bärnstenen och den vita sanden, alla bekänner sin lidelsefulla kärlek till havet som de bara sett genom fönstret i författarhusets bar. Han har åtminstone gått ut ikväll och fått syn på mig. Jag måste springa hem och i övermorgon ska han åka tillbaka till sin ryska storstad. Ändå ses vi nästa dag och han skänker mig en dikt om havet som inte nämner vare sig bärnsten eller den vita sanden, bara skymningen, en varm vind och en flicka vars hår smakar hav. Senare letar jag efter den dikten i hans böcker, men finner den aldrig, för i dem besjungs bara hjältemodet, övervinnandet av vardagsbekymren och själens ädelmod.
   På hösten när klassen åter samlats berättar vi för varandra om fjärran resor, fastän de allra flesta av oss inte kommit längre än ut på den lettiska landsbygden. Grabbarna diskuterar skillnaden mellan olika konjaksmärken, fastän de aldrig smakat något starkare än öl på midsommarafton. Flickorna pratar om sina nya pojkvänner, som alla har bilar av märket Volga, minst, och en del har utländska fordon. Ingen av oss talar om ogräsrensning i jordgubbslandet eller trädgårdsbevattning. Jag vet inte varför, men om mötet med poeter berättar jag inte. I stället uppfinner jag en vän som tar mig på restaurang och kallar mig sjöjungfru.
   Nästa sommar är allt annorlunda. Jag tycker inte längre om att ligga i solen, gå på den överfulla stranden, jag tycker inte längre att det är en hederssak att se alla solnedgångar i rad. Badar gör jag helst på natten när man tryggt kan simma utanför bojen utan att frukta att badvakterna skriker i högtalaren: "Medborgare utanför bojen! Simma genast tillbaka!” På natten tecknas kustlinjen endast av några ljuspunkter — sommarstugornas fönster som lyser mellan dynernas tallar. Ju senare det är, desto färre ljuspunkter. Stjärnklara nätter kan man ibland inte förstå var himlen slutar och jorden börjar. Rädd för vattnet är jag inte, fortfaran är jag en havets dotter.
   Den ryske poeten har återvänt till författarhuset och ringer och vill träffas. Vi går till en restaurang, under klänningen har jag en fuktig baddräkt, mitt hår är också vått, jag sätter nästan champagnen i halsen. Poeten har svart tröja, rödbrunt mjälligt skägg och vattniga ögon. Han lägger sin hand på mitt knä och berättar hur mycket han tycker om att vara här. Människorna här är så gästfria och kulturella. Jag vill inte se på hans vattniga ögon, därför ser jag mig om i restaurangen. Vid nästan alla bord pågår detsamma. I bortre änden av lokalen dricker en av mina klasskamrater champagne också på hennes ena knä har en man lagt sin hand och berättar någonting. Nöjda semesterfirares ansikten överallt. Jag frågar poeten om han vet skillnaden mellan semester och liv. Han förstår inte. Då inser jag att jag har frågat på lettiska. Jag har blandat ihop språken — det är nog champagnen.
   Poeten läser sina dikter för mig. Jag förstår dem endast med stor svårighet, som om jag, med de högsta betygen, plötsligt glömt det ryska språket. I alla händelser tycker jag inte om dem. Jag tycker inte om "havet med den vita manen", och jag säger att havet inte är någon häst. Jag tycker inte om "vågornas lekar", och jag skriker att vågorna inte kommer på tanken att leka med allehanda främlingar. "Vad begriper du över huvud taget om havet?" frågar jag, "du, semesterfirare?" Poeten skrattar, för jag talar fortfarande lettiska.
   "Allihop tror ni att den här platsen finns till bara för er skull, eller hur? Bara för att ni ska kunna komma hit och vältra er i sanden och sitta på krogen?" Ensam går jag längs stranden och mumlar ilsket: "Semesterfirare! Semesterfirare!"
   Senare tar jag av mig klänningen, simmar ut mot djupen och lugnar ner mig. Ännu är det bara mitt i sommaren, det är mycket tid kvar tills skolan börjar, ännu mer tid kvar till det riktiga livet — man säger ju till oss att det verkliga livet kommer att börja sedan, när vi slutat skolan. Men ibland tycks det mig som om lärarna har fel, att allt redan har börjat. Om jag ikväll skulle förväxla stjärnorna med sommarstugornas fönster och simma iväg ut i mörkret skulle allt vara slut. Men jag återvänder till stranden, letar rätt på min ljusa blommiga klänning och går hem. Mamma frågar varför jag kommer hem så sent, och jag svarar henne att det är så skönt att simma i mörkret.

Ur Kvinnor runt Östersjön, En bok för alla (1996). Översättning av Juris Kronbergs

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki