Fandom

Svenskanoveller Wiki

Nattvak

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Kristoffer Leandoer

Pirkku var nöjd med sitt sommarjobb som nattvak, hon tjänade mer än hon skulle ha gjort på dagen och fick ändå mer tid över. Hon pendlade mot strömmen, på kvällen fanns det gott om plats i tunnelbanevagnen från Alby in mot stan och på morgonen var hon nästan ensam tillbaka ut.
   Och bäst av allt – hon fick vara ifred. De långa tysta vaknätterna när hon var ensam med sina tankar och sin stickning kändes som rena semestern efter skolårets trängsel och spring. Även normalt sett pratsamma människor brukar stillna fram på småtimmarna, när kroppen sänker temperaturen och hjärtat vill slå långsammare. Då kom Pirkkus tid, när hennes tankar fick vandra fritt medan fingrarna mekaniskt trollade fram alltmer komplicerade tröjmönster. Eller så gick hon bara långsamt fram och tillbaka längs avdelningskorridoren, ackompanjerad av de skiftande rytmerna i tjugofyra patienters andning, och spanade genom sjukhusfönstret efter den första morgonrodnaden.
   Med sin nyvunna smak för ensamhet tackade Pirkku naturligtvis ja till erbjudandet att sitta och vaka hos en döende patient. Hon skulle inte behöva göra mer än att väta gommen på patienten då och då – och hon skulle få vara fullständigt ifred hela natten. Inte förrän det redan var avgjort insåg Pirkku att hon med rätt stor sannolikhet skulle vara med om ett dödsögonblick: hon bestämde sig raskt för att det inte bekymrade henne, hon var väl gjord av hårdare virke än så och dessutom var det här andra sommaren hon jobbade här – tiden inom sjukvården borde väl gjort henne mer eller mindre immun mot mänskligt elände.
   Döden var naturlig, det var vad Pirkku tänkte sig.
   Pirkku frågade ändå runt bland de äldre biträdena, för säkerhets skull. De sa alla att det inte var något särskilt med dödsbäddar men att hon borde vara noga med att det stod en tom stol vid fotsidan av sängen och för allt i världen undvika att sätta sig på den själv. Mer än så ville ingen säga och Pirkku var inte tillräckligt frågvis för att locka någon av dem att försäga sig.
   Hela den natten satt hon bredvid en döende åttiotvåårig man, baddade honom med jämna mellanrum i gommen så han inte skulle lida av törst, vände på kudden och försökte hålla rummet någorlunda svalt trots att det var ovanligt varmt för att vara en juli i Sverige. Fram mot morgonen kom nattsköterskan in och hjälpte Pirkku att bädda rent och byta utan att störa den gamle mannen, men frånsett det hände ingenting. Det behövdes inte, det blev ändå en av de mest dramatiska nätterna i Pirkkus liv. Hon lät stickningen vila, fullständigt koncentrerad på att följa mannens flämtande andning. Varje gång den upphörde var hon övertygad om att det var för alltid och att hon strax skulle få bevittna en förvandling av något sällsamt slag. Då och då klappade hon honom stilla på den gulnade, uttorkade och kalla handen för att känna efter att han fortfarande levde, att pulsen fortfarande någonstans därinne slog. Hon kom på sig själv med att snegla mot den alltjämt tomma stolen vid fotändan av sängen. Hon kom på sig själv med grubblerier som hon inte hyst sedan några intensiva veckor under ett sommarläger för konfirmander. Av respekt och omsorg för den döende begränsades belysningen i rummet till ett minimum, långt från sjukhusmiljöns sedvanliga skarpa ljus, och Pirkku följde sommarnattens milda bemäktigande av rummet med något som liknade bävan, mjukt samlades skuggorna i hörnet och bredde sakta men motståndslöst ut sig tills hela rummet var inbäddat i lager efter lager av gråa konturlösa skuggor. Hon fick närmast med våld hindra sig själv från att tända sänglampan. Komma vad som komma ville, hon skulle inte missa något!
   Hon tittade försiktigt mot stolen vid fotändan igen. Var skuggorna inte en smula tätare just där, rörde de sig inte i själva verket en aning?
   Men innan Pirkku hunnit avgöra säkert svängdes dörren upp och nattsköterskan kom in och beklagade sig över hur mörkt hon hade det.
   Och när de äntligen var klara hade slamret ute i korridoren kommit igång, biträden skrek till varandra, patienter väcktes, taklampor tändes, gardiner drogs ifrån, korridoren fylldes av skarpa lukter och innan hon visste ordet av var det morgon, dagpersonalen hade kommit och det var dags att gå hem. På kudden intill henne andades den gamle mannen fridfullt och alla skuggor var försvunna. Motvilligt ställde hon tillbaka stolen på dess rätta plats, strök sin patient över pannan och lämnade rummet.
   Utan att riktigt vilja fundera över vad som drev henne, erbjöd sig Pirkku frivilligt att sitta även nästa natt. Någon undrade skämtsamt om hon behövde vila ryggen, men Pirkku lät sig inte bekomma. Alla visste att hon inte var en sån som smet undan när det gällde att ta i. Vi får väl se, blev avdelningssköterskans enda svar. Och när Pirkku nästa kväll skyndat hela vägen upp från tunnelbanan genom sjukhusparken, där koltrastarna sjöng och en uggla nästan skrämde livet ur henne, låst upp sitt skåp och bytt om till den korta vita sjukhusrocken, visade det sig att rummet redan var tomt, urstädat och renskurat. Mannen hade dött samma förmiddag.
   Hon kunde inte minnas när hon senast känt en så våldsam besvikelse, hon fick bita sig hårt i tungan och vända sig om för att ingen skulle märka något. Hon begrep det inte riktigt själv. Pirkku hade aldrig betraktat sig som särskilt nyfiken, och för bara ett dygn sedan skulle hon helt säkert ha avfärdat sitt nuvarande intresse som makabert, nästan sjukligt. Men hon kunde inte låta bli, hon kunde nästan inte tänka på något annat. Plötsligt brann hon av iver att korsförhöra sina äldre kollegor om betydelsen av den där tomma stolen, men nästan all van sjukhuspersonal hade hunnit gå på semester – det var ju därför hon var här.
   Pirkku återvände till gängse arbetsrutiner och gjorde så småningom klart stickningen. Det mesta av sin lediga dagtid ägnade hon åt att fördjupa solbrännan.
   Värmeböljan krävde sina offer av gamla hjärtan, men varje gång hände detta utanför Pirkkus arbetspass. Det närmaste hon kom var att hjälpa sköterskan att tvätta och svepa en nyss avliden patient – hon letade förgäves efter spår av förvandling i den gamla kvinnans ansikte, men det var samma gamla Emmy som alltid lett så vänligt och aningen förvirrat mot Pirkku. Emmy var bara död, det var alltsammans – orörlig, onåbar, helt enkelt inte kvar. Någon stol vid fotändan av sängen syntes inte till. Pirkku började misstänka att alltsammans bara var något som de andra hittat på för att sätta myror i huvudet på henne.
   Hon började så sakteligen tröttna på sitt liv i otakt med resten av världen. Hon började tröttna på att gå hem och lägga sig när alla andra gick till jobbet, eller gå till jobbet när alla andra gick ut. Hon började tröttna på att vakna svettig på eftermiddagen i stekande sol. Hon började tröttna på att ständigt ha en kaffehinna klistrad över gommen. Hon började tröttna på att väcka patienter mitt i natten bara för att byta på dem. Hon började tröttna på att bara möta deras nattjag, deras mardrömmar, förvirring, vanföreställningar och ångestskrin. Hon längtade efter en smula normalitet.
   Så började augusti långsamt krypa mot september och mörkret återvände till nätterna, man kunde rentav ana en lätt svalka i nattvinden. Inte många nätter kvar av den här sommaren, snart började skolan igen. Pirkku fick lättare att andas. Hennes byxor klistrade sig inte längre mot galonet i tunnelbanesätet när hon åkte in till sjukhuset på kvällarna. Inne i omklädningsrummet visslade hon till och med.
   Nattsköterskan mötte henne med en rynka mellan ögonen.
   —Pirkku, 3:4 har blivit sämre, läkarna bedömer honom som moribund och vi har flyttat honom från salen till ett eget rum. Tror du att du skulle kunna vaka därinne, tills vi ser hur det utvecklar sig?
   Moribund. Pirkku hade varit tillräckligt länge på sjukhus nu för att veta att det betydde döende.
   Hon tog sin stickning, sin kaffekopp och en filt att ha över knäna. Hon kunde inte förmå sig att känna någon nyfikenhet längre, tvärtom var hon lätt vemodig. 3:4 var en kraftig karl som varit murarbas och hetat Gusten Andersson innan han blev en sängplats på långvården, hon hade alltid kommit bra överens med honom. Finnar, brukade Gusten gillande säga, det är sega karlar, det! Och så frågade han regelmässigt om hennes fästman. Nå, men det är ju du Gusten! svarade Pirkku lika regelmässigt.
   Det var svårt att föreställa sig att det en gång bott en murare i den sjukhusgula hud som nu stramade så hårt över kraniet att den såg ut att när som helst kunna brista.
   Gusten andades stötvis och visslande, varje andetag verkade kosta honom plågsam ansträngning. Han hade flyttat in i sin egen möda och tycktes inte längre medveten om yttervärlden. Pirkku suckade lätt, ställde fram en stol vid fotändan av sängen som hon blivit lärd, satte sig själv i fåtöljen invid huvudändan och tog upp sin stickning. Efter en stund lade hon ner stickningen igen, reste sig för att stänga fönstret – det hade blivit märkbart kallare – och blev stående.
   Rummet hade inte bara blivit kallare, det hade blivit dunklare också, nästan dimmigt, som i ett gammaldags rökrum. Pirkku var tvungen att kisa för att överhuvudtaget kunna urskilja dörren. Det kunde bara betyda en sak – brand, det värsta som kan drabba ett sjukhus. Pirkku rusade mot dörren och stötte i förbifarten till stolen så att den välte. Pirkku skrek till. Det kändes som att få en kraftig elektrisk stöt.
   Men det var egentligen inte därför hon skrikit.
   Från den kullvälta stolen reste sig långsamt en grå skepnad, gott och väl en halvmeter längre än Pirkku. Som om urladdningen fått den att äntligen synas. Hennes gom klibbade torrt, det bultade i halsgropen och hon blev tvungen att gapa för att alls få luft när hon insåg att den enorma skepnaden kunde ha suttit där hur länge som helst, bara någon meter ifrån henne, utan att hon märkt något. Den såg vagt människoliknande ut, ungefär som en människokropp helt och hållet inbäddad i rök eller grått skum, eller som om någon valhänt försökt skära ut konturen av en människa ur dimma tät som vispad grädde.
   Men den hade inget ansikte, inga ögon, inga mänskliga drag.
   Den var bara dimma. Och den var jättelik.
   Pirkkus ben skakade och hennes hjärta höll på att sprängas men hon tvingade sig själv att inte sluta titta, inte vända ryggen till, inte ge upp allt motstånd och gråtande överlämna sig själv i varelsens händer.
   Den gråa varelsen svajade till och började mödosamt böja sig ner över Pirkku med utbredda armar. Det här var mycket mer än Pirkku någonsin velat veta om dödsögonblicket – hon skrek till igen och kastade sig över larmknappen. Den röda lampan över dörren tändes och samtidigt hände något annat, den gråa skepnaden glesnade hastigt, förvandlades till en allt smalare rökvirvel som allt hastigare försvann upp mot taket, in i hörnet ovanför dörren – som om där funnits en ovanligt kraftig ventil – och var spårlöst försvunnen i samma ögonblick som nattsköterskan svängde upp dörren, slog av larmet och med ett vant öga konstaterade vad som hänt.
   —Jag trodde väl att det var därför du ringde. Men det är redan försent, Pirkku. Han har precis gått bort.
   Det tog en lång stund innan hon förstod att det var Gusten som sköterskan talade om.
   Under hela hanteringen av framlidne murarbas Anderssons kvarlevor såg Pirkku till att hålla sig i sköterskans omedelbara närhet och för att hålla paniken på avstånd talade hon dessutom oavbrutet, vilket fick sköterskan att diagnosticera ett smärre chocktillstånd, ge Pirkku en tablett och beordra en halvtimmes viloläge – vilket Pirkku envist vägrade, det sista hon ville var att lämnas ensam i ett mörkt rum. I stället satte hon sig framför teven och skruvade upp ljudet så mycket hon anständigtvis kunde.
   Nästa morgon åkte Pirkku in för att sjukskriva sig de få nätter hon hade kvar av sitt sommarvik. Aldrig mer nattvak vad som än hände. Personalassistenten stirrade trött på Pirkku, ryckte på axlarna och sa att som läget var så kunde hon inte avvara någon, men vad skulle hon göra, hon kunde inte tvinga nån.
   Pirkku passade på att gå upp och säga hejdå när hon nu ändå var där. Matvagnen skramlade, personalen sprang med tunga brickor och det högg till i Pirkku när hon insåg att det var slut med ensamheten nu, slut med nätternas tystnad.
   Hon gick in i rummet längst bort för att säga hej, svängde upp den tunga dörren – och blev stående som fastfrusen.
   I stolen vid fotändan av sängen satt den jättelika gråa skepnaden.
   Pirkku vände om och sprang för livet, välte omkull matbrickor och sjukvårdsbiträden, snubblade över en kvarglömd rullstol, höll på att springa rakt in i entréns glasdörrar, fumlade med sjukhusgrindarna och rusade med blodsmak i munnen hela vägen ner i tunnelbanan, nerför den ändlöst långa rulltrappan, och stannade först längst bort på den förmiddagstomma perrongen, rätt under lysrören. Strax hördes det bekanta skramlet från tunnelbanetåget och Pirkku började långsamt känna sig trygg igen. Från och med nu skulle hon plugga hårdare, skaffa sig en riktig utbildning, flytta hem till morfar och mormor i Tavastland, vad som helst – bara aldrig mer sätta sin fot på det där sjukhuset igen.
   Tåget bromsade in med skrikande bromsar, dörrarna öppnades, Pirkku skyndade mekaniskt in i den välupplysta, halvtomma vagnen och satte sig på sin vanliga plats – herregud, hur ofta hade hon inte gjort precis det här? – samtidigt som dörrarna gick igen.
   Pirkku höjde likgiltigt blicken utan att vänta sig att se något annat än de sedvanliga nerklottrade reklamaffischerna, de sedvanliga enstaka pensionärerna och de sedvanliga galonsätena.
   Samtidigt höjde passageraren på sätet mittemot sitt huvud och blottade ett ansikte utan konturer, utan mun eller ögon – ingenting annat än en jämn grå dimma mötte hennes blick.
   Och först då förstod Pirkku att det hela tiden hade varit just henne den väntat på.

Ur "Strandridare och 13 andra skräcknoveller", publicerad år 2000.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki