FANDOM



Av Ursuka K. LeGuin

Hon var levande inuti men död utanpå, hennes ansikte var ett svart och smutsbrunt nätverk av rynkor, bölder och sår. Hon var skallig och blind. De skälvningar som drog över Libras ansikte var bara reflexer av en puttrande inre förruttnelse. Därunder, i de svarta gångarna och hålorna under huden, knastrade det och jäste i en kemisk mardröm som pågått i sekler. "A, denna förbannade väderspända planet" morrade Pugh när kupolen skakade och en böld brast en kilometer åt sydväst och sprutade kokande silvrigt var över den nedgående solen. Solen hade varit nedgående i två dygn. "Det skall bli skönt att se ett mänskligt ansikte igen".
   "Tack", sade Martin.
   "Föralldel, du är nog mänsklig", sade Pugh, "men ditt ansikte har jag sett så länge att jag liksom inte ser det längre".
   Det smattrade i kommunikatorn som Martin skötte, signalen tonade bort och återkom och materialiserades i ett ansikte och en röst. Ansiktet som fyllde rutan hade näsa som en assyrisk kung och ögon som en samuraj, hyn var bronsfärgad och ögonen järngrå — ett ungt, magnifikt ansikte. "Är det så en människa ser ut?" sade Pugh. "Det hade jag glömt".
   "Håll mun, Owen, de hör oss."
   "Libra expeditionsbas, kom! Detta är Passerine". "Libra här. Allt klart för landning" .
   "Inleds om sju E-sekunder. Håll linjen öppen." Rutan blev tom och knattrade och gnistrade.
   "Ser de ut så där allihop, Martin? Du och jag är fulare än jag trodde" .
   "Håll mun, Owen."
   I tjugotvå minuter följde Martin landningen med hjälp av signaler och sedan, när de transparerat den kupol de bodde i, såg de skeppet som en liten stjärna vid den blodfärgade östra synranden. Den kom ner snyggt och bullerfritt, eftersom Libras atmosfär var för tunn att bära ljudet. Pugh och Martin stängde hjälmarna på sina thermodräkter, slank ut genom luftslussen och skyndade mot skeppet i långa svävande språng som Nijinskij och Nurejev. Tre moduler med utrustning kom nerflygande med fyra minuters och hundra meters intervall öster om skeppet. "Kom ut bara", sade Martin i sin dräktradio, "vi väntar vid dörren".
   "Kom in bara, här finns prima sumpgas", sade Pugh.
   Luckan öppnades. Den unge mannen de hade sett på rutan tog sig ut med en kraftfull hävning av kroppen och hoppade ner på Libras skakiga ytlager av aska och slagg. Martin skakade hand med honom, men Pugh stod och stirrade mot luckan, där nu en annan ung man kom ut med samma smidiga hävning och hopp, följd av en ung kvinna som lämnade skeppet med samma smidiga hävning, påbättrad med en knyck, och samma hopp. De var alla långa, bronshyade, svarthåriga, örnnästa och snedögda, samma ansikte. De hade alla samma ansikte. Den fjärde kom nu ut ur luckan med samma hävning och hopp. "Martin", sade Pugh. "Gosse, vi har fått en klon" .
   "Just det," sade en av dem" vi är en tioklon. John Chow heter vi. Är ni löjtnant Martin?"
   "Jag är Owen Pugh".
   "Alvaro Guillen Martin", sade Martin ceremoniöst och bugade lätt. Ännu en flicka kom ut, hon hade samma vackra ansikte. Martin såg på henne med ögon som rullade som på en nervös ponny. Tydligen hade han aldrig ägnat en tanke åt kloning och led nu av teknologisk chock. "Ta det lugnt," sade Pugh på argentinska, "det är bara tvillingar med råge". Han stod tätt intill Martins armbåge. Han behövde själv känna den kontakten. Det är svårt att ta emot en främmande. Även den mest extroverta människa känner en viss ängslan inför mötet med den obetydligaste av obekanta, fast han inte vet att han gör det. Får han mig att bära mig fånigt åt så jag förlorar min självaktning kommer han att infiltrera mig ändra mig? Är han olik mig? Ja, det är han. Det är det som är det skrämmande, den främmandes främlingskap.
   Efter två år på en död planet, det sista halvåret dessutom hänvisad till en enahanda tvåsamhet, sig själv och en annan, har man ännu svårare att möta en främling, hur välkommen han än må vara. Man har blivit ovan vid olikheter, förlorat handlaget, och så lever de onda aningarna upp, den primitiva rädslan, den urgamla ångesten.
   Klonen, fem hanar och fem honor, fick på ett par minuter lika mycket uträttat som en man skulle ha hunnit på tjugo, hälsa på Pugh och Martin, se sig om på Libra, tömma skeppet på packning, göra sig klara och lämna det. De gav sig av och kupolen blev full av dem, som en kupa av gyllene bin. De surrade och brummade fridsamt, fyllde ut all tystnad och alla utrymmen med ett honungsbrunt svärmande av mänsklig närvaro. Martin tittade osäkert på de långbenta flickorna och de log mot honom, tre i taget. Deras leende var vänligare än pojkarnas men utstrålade fördenskull inte ett mindre mått av självförtroende.
   "Självsäkra", muttrade Owen Pugh till sin vän. "Det är vad de är. Tänk dig, att vara sig själv tio gånger om. Nio stödnamn på varje motion, nio ja bakom varje röst. Det skulle vara storartat." Men Martin sov och John Chow hade somnat, alla på en gång. Kupolen var mättad av deras lugna andhämtning. De var unga, de snarkade inte. Martin snörvlade och snorade, hans chokladfärgade ansikte såg avspänt ut i efterskenet av Libras sol, som äntligen gått ner. Pugh hade transparerat kupolen och stjärnorna tittade in. Sol hette en av dem. De bildade en mäktig sammanslutning av ljuspunkter, en klon av strålglans. Pugh sov och drömde att en enögd jätte jagade honom genom helvetets skakande salar.

   Från sin sovsäck bevittnade Pugh klonens uppvaknande. De var alla på benen inom en minut, utom ett par, en pojke och en flicka som låg tätt hopslingrade och sov i samma säck. Åsynen av dem gav Pugh en chock. Han skakades om som om Libra fått en jordbävning inuti honom. Han var inte medveten om det utan trodde faktiskt att han tyckte om scenen; det gavs ingen annan liknande trevnad på denna döda och tomma värld. En av de andra puffade till paret med foten. De vaknade och flickan satte sig upp, skär om kinderna och sömndrucken, med de guldfärgade brösten bara. En av hennes systrar mumlade någonting, hon tittade hastigt bort mot Pugh och försvann i sovsäcken. Från ett annat håll kom en bister blick, från ytterligare ett annat en röst: "Herregud, vi brukar få ett rum för oss själva. Hoppas ni inte tar illa upp, kapten Pugh".
   "Tvärtom", sade Pugh nästan sanningsenligt. Han var tvungen att stå upp i bara shortsen han sov i och kände sig som en plockad kyckling, vitskinnad, spinkig och finnig som han var. Sällan hade han känt en sådan avund mot Martin som hade en brun och kraftig kropp. De förenade kungarikena hade klarat sig ganska bra genom den stora hungersnöden och förlorat mindre än hälften av sin befolkning, ett rekord som berodde på rigorös ransoneringskontroll. Svartabörshajar och hamstrare hade avrättats, brödsmulor hade delats. Medan de flesta hade dött och några få frodats i rikare länder, hade färre dött och ingen frodats bland britterna. Alla blev magra. Deras söner blev magra och deras sonsöner magra, kortväxta, med skör benstomme och stor mottaglighet för infektioner. När civilisation blev en fråga om att stå på led hade britterna stått i kö, och på det sättet hade de sett till att det inte var den starkaste utan den mest rättsinnade som överlevde. Owen Pugh var en spinkig liten man. Men han var i alla fall här.
   Just nu önskade han att han inte varit det.

   Vid frukosten sade en John: "Om ni nu skulle vilja informera oss, kapten Pugh."
   "Säg Owen".
   "Owen, vår arbetsplan kan vi upprätta själva. Men finns det några nya fakta om gruvan efter den senaste rapporten till
   ert högkvarter? Vi såg den när Passerine gick in i bana kring planet V, där den fortfarande ligger kvar."
   Martin sade ingenting, trots att gruvan var hans upptäckt och hans projekt, och Pugh måste svara så gott han kunde. Det var svårt att tala med dem. Samma ansikten, allihop med samma uttryck av intelligent intresse; alla lutade de sig mot honom över bordet i nästan samma vinkel. Och alla nickade samtidigt. Över exploateringskår-märket på jackorna hade de ett band med sitt namn, förnamn John och efternamn Chow förstås, men mellannamnen var olika. Männen hette Aleph, Kaph, Yod, Gimel och Samedh, kvinnorna Sadhe, Daleth, Zayin, Beth och Resh. Pugh försökte använda namnen men gav strax upp, ibland visste han inte ens vem som hade talat, eftersom rösterna också var lika.
   Martin strök smör på sitt rostade bröd och åt men avbröt till sist: "Ni bildar ett team. Eller hur?"
   "Precis", sade två Johnar.
   "Och vilket team! Först fattade jag inte poängen. Hur mycket vet ni om vad de andra tänker?"
   "Ingenting egentligen", svarade en av flickorna, Zayin. De andra såg på henne med det uttryck av stolt äganderätt de brukade använda. "Ingen ESP, ingenting övernaturligt. Men vi tänker lika. Vi har exakt samma utrustning. Får vi samma stimulans eller samma problem att lösa reagerar vi på samma sätt och föreslår var och en samma lösning, och vi gör det samtidigt. Vi har mycket lätt att förklara saker för varandra; i vanliga fall behöver vi inte ens göra det, eftersom vi så sällan missförstår varandra. Det gör att vi har mycket lätt att arbeta som ett team" .
   "Jösses ja," sade Martin. "Pugh och jag har nog använt sju timmar av tio i sex månaders tid på att missförstå varandra. Och så gör de flesta. Men i en kris — är ni lika bra på att ta itu med oväntade problem som norm ... som ett team som inte är klonat?
   "Enligt statistiken tycks vi vara det", svarade Zayin ge nast. Det är nog så, tänkte Pugh, att kloner får lära sig att svara på frågor och förklara och övertyga. Allt de sade hade den utslätade och litet pedantiska prägel man finner hos lugnande officiella besked till allmänheten. "Vi får inga plötsliga geniala infall som enfödda personer kan få, och vi kan inte dra nytta av samspel mellan olika sorters begåvningar, men vi har en annan fördel. Klonerna tas ut ur det bästa mänskliga material som finns, ur individer med högsta möjliga IQ, genetisk konstitution Alfa AA och så vidare. Vi har mer att falla tillbaka på än de flesta enfödda individer har" .
   "Och det ni har kan ni multiplicera med tio. Vem är — vem var John Chow?"
   "Ett geni, utan tvivel" , sade Pugh artigt. Hans intresse för kloning var inte så nytt och glupskt som Martins.
   "En Leonardo-typ", sade Yod. "Biomatematiker, samtidigt cellist och undervattensjägare och intresserad av tekniska strukturproblem och så vidare. Dog innan han hade hunnit utveckla sina viktigaste teorier".
   "Då representerar ni varsin aspekt av hans begåvning?"
   "Nej", sade Zayin och skakade på huvudet samtidigt som flera andra gjorde det. "Vi har samma grundläggande förutsättningar och fallenhet, förstås, men vi är alla tekniker med inriktning på planetexploatering. Någon klon efter oss kanske tränas att utveckla andra aspekter av basutrustningen. Det är bara en fråga om träning, den genetiska substansen är identisk. Vi är John Chow. Men vi har en annan utbildning."
   Martin såg skakad ut. "Hur gamla är ni?"
   "Tjugotre" .
   "Ni sade att han var ung när han dog — hade de tagit spermer eller någonting av honom dessförinnan?"
   Gimel ryckte in: "Han dog i en flygolycka när han var tjugofyra. De kunde inte rädda hjärnan så de tog vara på några celler från inälvorna och gjorde kulturer på dem. Könsceller används inte till kloning, eftersom de bara har halva kromosomantalet. Tarmceller råkar vara lätta att rensa från specialegenskaper och programmera för repreduktion av hela individen."
   "Så ni är alla flisor av samla gamla block," sade Martin våghalsigt. "Hur kan då några av er vara kvinnor?"
   Beth ryckte in: "Det är lätt att programmera halva klon-massan tillbaka till det feminina. Man tar bara bort den maskulina kromosomen från hälften av cellerna, och då återvänder de till ursprunget, det vill säga till det feminina. Det är svårare att göra tvärtom, i så fall måste man sätta till en artificiell y-kromosom. Så vanligen klonar de manliga individer, eftersom kloner fungerar bäst bisexuellt."
   Gimel igen: "Det här med teknik och funktion har de jobbat ordentligt med. Skattebetalarna vill ha valuta för sina pengar, och det är dyrt med kloner. Om man räknar in cellmanipulationerna och inkubationerna i Ngama-placenta och underhåll och utbildning av fosterföräldrar kostar vi omkring tre miljoner vardera."
   "Men nästa generation," sade Martin, fortfarande mystifierad, "Jag — ni — jag antar att ni fortplantar er?"
   "Vi flickor är sterila," sade Beth fullkomligt oberörd. "Y-kromosomen togs ju bort ur våra celler från början. Pojkarna kan reproducera sig med godkända enfödda individer om de vill. Men för att få tillbaka John Chow, hur många gånger som helst, behöver man bara klona om en cell från den här klonen."
   Martin gav upp. Han nickade och ägnade sig åt sitt kallnade bröd. "Jaha", sade en John, och allesammans bytte genast stämningsläge, alldeles som en starflock ändrar kurs med ett enda vingslag och följer ledaren så snabbt att inget mänskligt öga hinner uppfatta vem ledaren är. De var klara att ge sig av. "Om vi skulle ta en titt på gruvan? Sen gör vi i ordning utrustningen. Vi har en del nya robotmodeller som ni säkert vill titta på. Eller hur?"
   Om Pugh eller Martin nu inte hade velat det skulle de ha haft svårt att säga så. John var artig men helt överens, och vad de beslöt gällde också. Pugh, chef för Libra-bas 2, hade onda aningar. Skulle han verkligen kunna styra denna tiofaldiga enhet av supermän/kvinnor som dessutom var geni (er)? Han höll sig tätt intill Martin när de klädde om för att lämna kupolen. Ingen av dem öppnade munnen.
   De gav sig av norrut under stjärnljuset, fyra och fyra flög de i tre stora luftslädar över Libras smutsbruna skrynkliga hud.
   "Så ödsligt", sade en av dem.
   En pojke och en flicka åkte med Pugh och Martin. Pugh undrade om det var de två som hade delat på sovsäcken. De skulle säkert inte ta illa upp om han frågade. För dem var sex lika naturligt som att andas. Andades ni båda i går natt?
   "Ja" sade han, "det är ödsligt" .
   "Det här är första gången vi är utsända efter träningen på Luna. "Flickans röst var avgjort litet ljusare och mjukare än pojkens.
   "Hur klarade ni det stora språnget?"
   "De sövde oss. Jag skulle ha velat vara med om det". Det var pojken, han lät besviken. De tycktes ha mer personlighet när man talade med dem två i taget. Om man upprepade det individuella, innebar det att individualiteten försvann?
   "Det är inte mycket att ha," sade Martin och manövrerade släden. "Man kan inte vara med om det eftersom det inte existerar" .
   "Men jag ville det ändå, bara en gång," sade en av dem, "så att vi skulle veta".
   Merionethbergen såg ut som spetälska i stjärnljuset åt öster, och i väster steg en plym av frusen gas silverskimrande ur marken. Släden vände sig nedåt. Tvillingarna tog spjärn som i en enda rörelse, båda med en lätt beskyddande gest mot den andra. Ditt skinn är mitt skinn, tänkte Pugh. Bokstavligen, ingen metafor. Hur skulle det vara att ha någon som stod en så nära? Att alltid få svar på det man sade, att aldrig pinas i ensamhet. Älska din nästa såsom dig själv. Det knepiga gamla problemet var löst. Nästan var "jaget" , och kärleken var fullkomlig.
   Och här låg nu Djävulskäften, gruvan.
   Pugh var expeditionens geolog och Martin var hans tekniker och kratograf, men när Martin upptäckte urangruvan hade Pugh låtit honom få både äran och jobbet med att beräkna fyndighetens omfattning och dra upp riktlinjerna för exploateringsteamets insats. De här ungdomarna hade skickats iväg från jorden flera år innan Martins rapport anlände, och utan att de visste vilket uppdrag de skulle få när de kom fram. Resurssökarrådet skickade ut grupper rent rutinmässigt, ungefär som en maskros skickar ut sina frön, i visshet om att det skulle finnas arbete för dem på Libra, på nästa planet, eller kanske på någon som man ännu inte hade hört talas om. Regeringen var alldeles för angelägen om att få tag i uran för att vänta på rapporter som behövde ljusår att nå jorden. Uran var som guld, gammalmodigt men nödvändigt, lönsamt att bryta utanför jorden och transportera interstellärt. Det var värt sin vikt i människor, tänkte Pugh bistert medan han såg de unga männen och kvinnorna glimra i stjärnljuset, tills de en efter en försvann i det svarta hål som Martin hade döpt till Djävulskäften. När de gick in tändes automatiskt pannlamporna. Tolv ljusknippen löpte längs de fuktiga, skrovliga väggarna; Pugh hörde Martins geigermätare ticka i rasande fast fart där framme. "Här bär det rakt ner," sade Martin i dräktradion, och hans röst dränkte tickandet och den absoluta tystnaden omkring dem. "Vi står i en sidogång, huvudbrottet ligger rakt framför oss." Det svarta svalget gapade — till den bortre väggen räckte inte pannlampornas strålar. "Tycks vara ett par tusen år sedan den senaste vulkaniska aktiviteten i det här området. Närmaste förkastning ligger tjugoåtta kilos österut i Diket. Seismografiskt sett verkar det lika säkert här som någon annanstans. Vi har ett tjockt basaltskikt ovanför oss som binder substrukturerna så länge det är stabilt i sig självt. Huvudådran har ni trettiosex meter härinunder, och den löper genom fem grottor med naturgas. Den håller mycket högvärdig malm. Ni har väl sett procentsiffrorna? Det är inga problem att få fram den. Allt ni har att göra är att bli av med gasen."
   "Bara att lyfta på locket och låta den flyta upp". Någon fnittrade. Röster började tala, men det var samma röst de alla använde, och dräktradion angav ingen riktning. "Öppna den bara . . . — Det är säkrare så — Men taket är ju basalt — hur tjockt då? — Tio meter? — Använda gången vi är i — Räta ut den ett stycke och dra fram räls åt robotvagnarna. — Hur mycket tror ni vi kan få ut här, Martin?"
   "Tja, inte mindre än fem och inte mer än åtta miljoner kilo".
   "Transportplanet är här om tre E-månader. — Vi måste skicka det renat. — Nej de måste ha klarat av förvaringsproblemen i Napal-transporterna vid det här laget. Tänk på att det är sexton år sedan vi lämnade jorden förra tisdagen. — Ja, du har rätt, de skickar tillbaka hela klabbet och renar det i jordbanan. — Skall vi gå ner, Martin!"
   "Fortsätt ni. Jag har redan varit nere."
   Den förste av dem — Apeh? (Hebreiska: oxen, ledaren) — svängde sig över på stegen och klättrade ner och de övriga följde, Pugh och Martin stod vid branten. Pugh kopplade om sin dräktradio så att den bara var inställd på Martin och såg att Martin gjorde samma manöver. Det var litet tröttsamt att höra en människa tänka högt med tio röster, eller om det nu var en röst som uttryckte tankarna i tio hjärnor. "En rejäl kista det där," sade Pugh där han stod och tittade ner i det svarta gapet med ådriga och vårtiga väggar som fångade glimtar från pannlamporna långt därnedanför. "En riktig komage. Ett jäkla stort tarmsystem med förstoppning".
   Martins mätare pep som en övergiven fågelunge. De stod inne i planeten som var död men fortfarande epileptisk och andades in syre från behållare och bar dräkter som var motståndskraftiga mot syror och radioaktivitet och temperaturskillnader på 200 grader, omöjliga att riva sönder och så slagtåliga som tänkbart var med hänsyn till det mjuka och bräckliga materialet inuti dem. "I nästa språng", sade Martin, "skulle jag vilja hitta en planet där det inte finns någonting alls att exploatera".
   "Du hittade den här".
   "Håll mig hemma nästa gång".
   Pugh var nöjd. Han hade hoppats att Martin skulle vilja fortsätta samarbeta med honom, men ingen av dem brukade prata om känslor, och han hade inte velat fråga.
   "Jag skall försöka", sade han.
   "Jag avskyr den här planeten. Jag gillar grottor, som du vet. Det var därför jag kom hit, Speleologi, du vet. Men den här är en jävel. Opålitlig, man kan aldrig slappna av. Jag skulle förstås tro att det här gänget klarar den. De kan sina saker".
   "En försmak av framtiden, hur den nu blir" , sade Pugh.
   Försmaken av framtiden kom i en svärm uppför stegen, drog Martin med sig mot utgången, pratade med honom och omkring honom: "Har vi material nog att stötta med? — Om vi gör om en av maskinerna. Räcker det om vi tar miniladdningar? — Kaph kan räkna på det." Pugh hade slagit om sin dräktradio så att han kunde höra dem; han såg på dem (så många tankar som pladdrade på i en intensivt aktiv hjärna) och på Martin som stod tyst ibland dem och på Djävulskäften och den skrynkliga slätten utanför. "Då säger vi det. Vad tycker ni om det som ett första försök, Martin?"
   "Det där är er huvudvärk", sade Martin.
   Inom fem E-dygn hade Johnarna all materiel och alla redskap uppackade och var i färd med att öppna gruvan. De arbetade med absolut effektivitet. Pugh var både fascinerad och skrämd av denna duglighet, detta självförtroende, detta oberoende. Han var dem inte till minsta nytta. En klon, tänkte han, kan mycket väl vara den första människan som verkligen kan och vågar lita helt till sig själv. När den väl är vuxen, behöver den inte hjälp av någon. Den klarar sig på egen hand fysiskt, sexuellt, emotionellt, intellektuellt. Vad en medlem än gjorde kunde han alltid vara säker på stöd och uppmuntran av sina likar, sina andra "själv". Andra behövdes inte.
   Två av klonen stannade i kupolen och kalkylerade och registrerade, med täta avbrott för utflykter till gruvan där de gjorde mätningar och tog prover. De var klonens matematiker, Zayin och Kaph. Visserligen, förklarade Zayin, hade alla tio fått grundlig undervisning i matematik från tre till tjugoett års ålder, men mellan tjugoett och tjugotre hade hon och Kaph fortsatt med matematik medan de andra koncentrerade sig på andra specialiteter: geologi, gruvhantering, teknik, elektronik, robotisering, tillämpad atomfysik och så vidare. "Kaph och jag," sade hon, "tycker att vi är de i klonen som mest liknar John Chow som han var när han levde som en född. Men han var förstås främst biomatematiker och på det området kom vi inte så långt."
   "Vi behövdes bättre så här", sade Kaph med den patriotiska högfärd de ibland gav uttryck åt.
   Pugh och Martin kunde snart skilja paret från de andra, Zayin genom hennes personlighet, Kaph bara med hjälp av en missfärgad ringfingernagel på vänster hand, ett ärr efter ett felriktat hammarslag när han var sex år gammal. Det fanns säkert flera sådana skillnader, fysiska och psykologiska; om än fröet var detsamma var inte växandet identiskt. Men det var svårt att urskilja var skillnaderna låg. Svårigheterna kom sig delvis av att de aldrig talade med Pugh och Martin. De skämtade med dem, var artiga mot dem, kom bra överens med dem, men de gav ingenting. Det fanns ingenting man kunde beklaga sig över, de var mycket behagliga att ha att göra med och vänliga på det standardiserade amerikanska sättet. "Är du från Irland, Owen?"
   "Ingen är från Irland, Zayin".
   "Det finns massor av irländar-amerikaner".
   "Javisst, men inga irländare. Ett par tusen på hela ön, efter vad jag hörde sist. De gav sig aldrig in på födelsekontroll och därför tog maten slut. Efter den tredje hungersnöden fanns det inga irländare kvar utom prästerna och de levde i celibat allihop, nästan åtminstone."
   Zayin och Kaph log tvunget. De hade ingen erfarenhet av vare sig pryderi eller ironi.
   "Vad är ni då egentligen, etniskt sett?" frågade Kaph, och Pugh svarade:
   "Jag är walesare".
   "Är det walesiska du och Martin talar med varandra?"
   Det skall du ge fasen i, tänkte Pugh, men han sade:
   "Nej, det är hans dialekt, inte min; argentinska, en avläggare av spanskan."
   "Har ni lärt er det för att tala privat med varandra?" "Vem skulle vi vara privata för? Det är bara det att man ibland vill tala sitt eget modersmål".
   "Vårt modermål är engelska", sade Kaph utan förståelse. Vad skulle han visa förståelse för? Det är sådant man gör därför att man vill få detsamma tillbaka.
   "Finns det konstigare saker i walesiska än någon annanstans?"
   "Va? Å, du menar i Wales. Ja, det är mycket som är konstigt i Wales." Pugh slog på stenskivaren, som med sitt synaps-dödande tjut gjorde vidare samtal omöjligt. Och medan den tjöt vände han ryggen åt dem och muttrade en svordom på walesiska. På kvällen tog han till argentinskan för ett privat samtal: "Är det samma par som sover ihop eller byter de av varandra?"
   Martin såg förvånad ut och anlade en chockerad min som var litet främmande för hans ansiktstyp. Den försvann genast. Han var också nyfiken.
   "Jag tror det är som det faller sig".
   "Viska inte, gosse, det låter misstänkt. Jag tror att de roterar."
   "Efter ett visst schema?"
   "Så att ingen blir över".
   Martin gav upp ett rått flabb och sade: "Men vi då? Blir inte vi över?"
   "Det kommer de aldrig att tänka på".
   "Men om jag gjorde en av flickorna ett förslag?"
   "Hon skulle bara tala om det för de andra och sen skulle gruppen besluta vad hon skulle svara."
   "Jag är ingen tjur," sade Martin och det hettade till i hans mörka, tunga ansikte.
   "Jag tänker inte låta mig bedömas."
   "Ta det piano, muskelknutte," sade Pugh. "Tänker du verkligen stöta på någon av dem?"
   Martin ryckte missmodigt på axlarna: "Låt dem hålla på med sin incest. Är det förresten incest, det där, eller masturbation?"
   "Det ger jag fasen i, bara de pysslar med det utom hörhåll" .

   Klonens inledande ansats till blygsamhet hade inte blivit långvarig, eftersom de inte hade något behov av personlig integritet eller var riktigt medvetna om andras närvaro. Pugh och Martin blev för varje dag allt djupare indragna i deras intimiteter och deras ständiga emotionell— sexuell — mentala växelspel; indragna men ändå utestängda.
   "Det är två månader kvar" sade Martin en kväll.
   "Till vad då"? sade Pugh retligt. Han hade blivit stingslig på senare tid. Martins tjurande hade gått honom på nerverna. "Tills vi blir avlösta".
   Om sextio dygn skulle resten av besättningen i deras expeditionskår återvända från sina provtagningar på andra planeter i systemet. Pugh var väl medveten om det.
   "Räknar du pinnarna till muck?" sade han hånfullt. "Lugna ner dig, Owen."
   "Vad menar du med det?"
   "Bara det jag säger".
   De skildes under ömsesidig ovilja och misstro.
   Pugh kom in efter en ensam dagsutflykt till Pampas, en vidsträckt lavaslätt på två timmars jet-avstånd. Han var trött men kände sig uppfriskad en ensamheten. Det var inte meningen att de skulle göra så långa resor på egen hand, men på senare tid hade de ofta gjort det. Martin stod böjd under en stark lampa och ritade en av sin utsökta precisionskartor. Den här föreställde hela Libas ansikte, det canceriösa ansiktet. I övrigt var kupolen tom; den verkade lika ödslig som den hade gjort innan klonen kom. "Var är den gyllene horden"?
   Martin muttrade något som tydde på att han ingenting visste och ritade vidare. Sedan rätade han på ryggen för att kasta en blick mot solen som hängde kraftlös och hopkrupen som en röd padda över östra slätten, och på klockan som visade på 18.45.
   "Det var några rejäla skakningar i dag", sade han och återvände till sitt ritande. "Kände du av dem där nere? Det satte fart på en del av lösöret här. Ta dig en titt på seismon får du se."
   Nålen hoppade och darrade på valsen. Här på Libra slutade den aldrig dansa. Seismogrammet hade registrerat fem kraftiga skalv tidigt på eftermiddagen; två gånger hade nålen hamnat utanför valsen. Den anslutna datorn hade satts i aktion och matat fram en remsa med beskedet: "Epicenter 61' N vid 42'4" E."
   "Då var det inte i Diket den här gången?"
   "Jag tyckte inte det kändes alldeles som vanligt. Mer stötigt."
   "På förra basen låg jag vaken om nätterna och kände hur marken hoppade. Konstigt hur man vänjer sig."
   "Man skulle bli snurrig annars. Vad får vi till middag?" "Den trodde jag du hade lagat."
   "Jag väntade på klonen".
   Fast han kände sig förolämpad, utnyttjad, tog Pugh fram ett dussin middagsportioner, sköt in två i instantugnen och drog ut dem igen. "All right, maten är klar".
   "Jag har funderat på en sak," sade Martin på väg till bordet. "Om en klon satte i gång och klonade sig själv? Illegalt? Gjorde ett tusen kopior eller tiotusen? En hel armé? Den skulle kunna bli vad man kallar en maktfaktor."
   "Men hur många miljoner kostade det att få fram det här sällskapet? Konstgjorda livmödrar och sånt. Det skulle vara ganska svårt att hålla hemligt om de inte hade en egen planet ... Förr i världen, före hungersnöden, när det fanns nationella regeringar på jorden, brukade de fantisera om att klona sina bästa soldater till hela regementen. Men maten tog slut innan de hann börja med det roliga" .
   De satt och pratade igen på det gamla förtroliga sättet. "Konstigt", sade Martin mellan tuggorna. "De gav sig ju iväg tidigt i dag."
   "Alla utom Kaph och Zayin. De skulle visst försöka få upp första lasten i dag.
   "Hur så?"
   "De kom inte hem till lunch".
   "Än sen då? Inte svälter de för det".
   "Men de gav sig iväg klockan sju".
   "Det har du rätt i." Nu förstod Pugh, syrebehållarna räckte bara åtta timmar.
   "Kaph och Zayin tog väl med sig reservtankar när de åkte. Eller också har de ett lager där ute" .
   "De hade det, men det har de tagit med sig tillbaka hit för omladdning." Martin reste sig och pekade mot en av förrådstravarna som delade in kupolen i rum och korridorer.
   "Det finns en nödsignal på varje thermo-dräkt".
   "Den fungerar inte automatiskt" .
   Pugh var trött och ännu inte mätt. "Sätt dig och ät, för katten. De där kan nog ta vara på sig själva."
   Martin satte sig men förmådde inte äta. "Det var ett väldigt skalv, Owen. Det första. Så kraftigt att jag blev rädd" .
   Det var tyst en stund. Sedan suckade Pugh och sade: "All right".
   Utan entusiasm fick de ut tvåmanssläden som alltid lämnades kvar åt dem och styrde norrut. Den långa soluppgången spred ett giftgrönt gelé över allting. Spelet med vågräta skikt av skuggor och ljus gjorde det svårt att se. Det reste inbillade grå väggar som släden åkte rakt igenom och förvandlade den konvexa slätten bortom Djävulskäften till en ofantlig bassäng full av blodfärgat vatten. Kring tunnelmynningen låg en röra av utrustning: kranar och kablar och robotar och hjul och grävmaskiner och vagnar och kontrollhytter, förvridna och kolossala i det förvirrande röda ljuset.
   Martin hoppade ur släden och sprang in i grottan. Han kom ut igen. "Herregud, Owen, den har rasat in," sade han. Pugh gick in och såg bara fem meter från öppningen den fuktiga svarta väggen som blockerade tunneln. Ännu nästan opåverkad av luft verkade den organisk, som en slemhinna. Tunnelmynningen som de hade utvidgat och försett med dubbelspår för robotvagnarna, tycktes honom oskadad tills han upptäckte det finmaskiga nätet som bildades av tusentals spindelvävstunna sprickor. Golvet var täckt av någon slags trögflytande vätska.
   "De var inne" , sade Martin.
   "De kanske är där än. De hade säkert reservbehållare . .
   "Titta, Owen, titta på basaltskiktet, taket, ser du inte vad som har hänt?"
   Den puckel som bildade tak över grottorna gjorde fortfarande samma osannolika intryck som en optisk villa. Den hade vänt sig, sjunkit ner och lämnat efter sig en grop eller snarare ett schakt. När Pugh gick ut på det såg han att det också hade ett rutmönster av fina sprickor. Genom några av dem sipprade en gråvit gas.
   "Men gruvan ligger inte i förkastningen. Det finns ingen förkastning här".
   Pugh slöt snabbt upp intill honom. "Nej det gör det inte, Martin. Och de var säkert inte därinne allesammans."
   När han började leta bland de sönderslagna maskinerna gjorde Martin likadant, först som bedövad, sedan ivrigt. Det var han som upptäckte luftsläden. Den hade gått ner i sydlig riktning och kilats fast i ett hörn av en jättegryta fylld av förvittrat mineral. Den hade två passagerare. Den ena låg till hälften nere i stendammet, men instrumenten på dräkten visade normala kroppsfunktioner, den andra hängde fast i säkerhetsbältena på den stjälpta släden. Hennes dräkt hade skurits sönder över de brutna benen och kroppen var hårdfrusen. Det var allt de hittade. Som både regler och rutin föreskrev kremerade de den döda på platsen med en laserpistol som de bar därför att det stod så i reglementet men som de aldrig förr hade använt. Pugh, som mådde illa, släpade den överlevande till tvåmanssläden och skickade iväg Martin till kupolen med den. Sen kräktes han och slussade ut uppkastningarna ur dräkten, och då en av fyrmansslädarna var brukbar följde han sedan efter Martins skälvande som om Libras köld hade lyckats tränga in i honom.
   Den överlevande var Kaph. Han var svårt chockad. De hittade en svullnad på bakhuvudet som kunde betyda hjärnskakning, men inga yttre skador. Pugh tog fram två muggar födokoncentrat och två glas aqvavit att skölja ner det med. Kaph låg orörlig med ett ansikte vitt som vax mellan de blanksvarta axellånga hårslingorna. Mellan hans stela läppar trängde svaga, flämtande andetag.
   "Det måste ha varit det första skalvet, det stora" , sade Martin. "Det måste ha stjälpt alltihop snett, tills det rasade ihop. Det måste finnas gaslager i klippskikten, som de där formationerna i trettioförsta kvadranten. Men det var ingenting som tydde på . . . " Medan han talade drogs marken bort under fötterna på dem. Föremål hoppade och skramlade, skuttade och darrade och hojtade ha ha ha. "Så här var det vid fjortontiden," sade Förnuftet osäkert med Martins röst,
   medan världen förlorade fotfästet och gick under. Oförnuftet satte sig upp när tumultet stillnade och föremålen slutade dansa, och det skrek högt.
   Pugh tog ett språng över sin utspillda aqvavit och försökte hålla Kaph. Den muskulösa kroppen slungade bort honom. Martin låste hans axlar mot britsen. Kaph skrek och slogs, han höll på att kvävas, ansiktet svartnade. "Syre," sade Pugh, och hans hand sökte sig som ledd av någon sorts instinkt till den rätta nålen i medicinlådan. Medan Martin höll masken stack han in nålen i vagus-nerven och återvann Kaph till livet.
   "Jag visste inte att du begrep dig på sådant", sade Martin där han fortfarande stod och flämtade.
   "Det är lazarus-sticket, min far var läkare. Det är inte ofta det hjälper", sade Pugh. "Jag behöver verkligen den där drinken jag spillde ut. Är skalvet över? Jag vet inte."
   "Det är efterverkningarna. Det är inte bara du som darrar."
   "Varför höll han på att kvävas?"
   "Jag vet inte, Owen. Se efter i boken."
   Kaph andades normalt och ansiktsfärgen var normal, bara läpparna var fortfarande svarta. De hällde upp en ny skvätt mod åt sig och satte sig bredvid honom med läkarboken. Ingenting om cyanos eller asfyxi under "Chock" eller "Hjärnskakning". "Han kan inte han andats in någonting med den där dräkten på. Inte vet jag. Vi skulle ha lika mycket nytta av Husmoderns Hemmaherbarium. "Hemorrojder" — usch"
   Pugh slängde boken mot ett spjälbord. Den hamnade bredvid, därför att endera Pugh eller bordet fortfarande inte hade stadgat sig.
   "Varför slog han inte larm?"
   "Förlåt, vad sa du?"
   "De åtta som var inne i gruvan hann inte. Men han och flickan måste ha stått utanför. Hon kanske var i ingången och fick första raset över sig. Han sprang dit, drog ut henne, spände fast henne vid släden och startade för att fara tillbaka hit. Och på hela tiden tryckte han aldrig på larmknappen i dräkten. Varför?"
   "Tja, han hade ju den där bulan i huvudet. Jag är inte så säker på att han förstod att flickan var död. Han var väl virrig. Men även om han inte hade varit det undrar jag om han hade kommit på tanken att larma oss. De höll sig till varandra när de behövde hjälp".
   Martins ansikte var som en indiansk mask, med djupa fåror kring munnen och ögon som svarta stenar. "Det är sant. Vad kan han då ha känt när skalvet kom och han var utanför — ensam?"
   Till svar skrek Kaph.
   Han hävdes upp från bristen av ändnödens konvulsioner, slog omkull Pugh i en släng med ena armen, raglade in i en trave spjällådor och föll omkull med blå läppar och uppspärrade ögon där bara vitorna syntes. Martin släpade honom tillbaka till bristen och gav honom en pust syre, ställde sig sedan på knä bredvid Pugh som satt upprätt och kände med handen på sitt spräckta käkben. "Owen, mår du bra, är allting som det skall, Owen?"
   "Jag tror det," sade Pugh. "Varför gnider du mig i ansiktet med det där?"
   Det var en stump datorremsa som nu var rödfläckig av Pughs blod. Martin släppte den. "Jag trodde det var en handduk. Du slog sönder kinden mot lådan där".
   "Har han klarat sig?".
   "Ser så ut".
   De såg ner på Kaph som låg alldeles stel med tandraden skymtande som ett vitt streck mellan de mörka halvöppna läpparna.
   "Ser ut som epilepsi. En hjärnskada, kanske? Varför inte pumpa honom full med meprobamat?"
   Pugh skakade på huvudet. "Jag vet inte vad det var i den där injektionen jag gav honom mot chocken. Jag vill inte ge honom en överdos" .
   "Kanske sover han bort det nu".
   "Det skulle jag vilja göra själv. Att ha både honom och jordskalvet att tas med — det är som om jag inte kunde stå på benen" .
   "Du har fått ett otäckt sår. Gå och lägg dig. Jag sitter uppe en stund" .
   Pugh tvättade rent såret i kinden och drog av sig skjortan. Sedan blev han stående: "Var det någonting vi borde ha gjort — eller försökt göra?"
   "De är döda allihop", sade Martin tungt men tröstande.
   Pugh lade sig ovanpå sovsäcken och vaknade efter ett ögonblick av ett äckligt sugande, pipande ljud. Han stapplade upp, hittade nålen, försökte tre gånger sticka in den på rätt ställe och misslyckades, sedan började han massera Kaph över hjärtat. "Mun mot mun", sade han och Martin lydde. Till sist drog Kaph ett rosslande andetag, pulsen blev lugnare och de styva musklerna började slappna.
   "Hur länge sov jag?"
   "En halvtimme" .
   De reste sig och stod där och svettades. Marken darrade, kupolen riste och bågnade, Libra dansade sin fasansväckande polka ännu en gång, sin Totentanz. Solen, som fortfarande var uppgående, tycktes ha blivit större och rödare, gas och damm måste ha virvlat upp i den tunna atmosfären.
   "Vad är det för fel på honom, Owen?"
   "Jag tror att han håller på att dö tillsammans med dem." "Dem ... ?"
   "De är redan döda, allihop, säger jag."
   "Nio av dem. De är döda, krossade eller kvävda. De var han, allesammans, och han är de, allesammans. De dog, nu dör han deras död, allesammans, i tur och ordning."
   "Å — för Guds skull", sade Martin.
   Nästa gång blev ungefär likadan. Den femte gången var värre, för Kaph fäktade och vrålade, försökte tala men fick inte fram några ord, som om han hade munnen full av sten eller lera. Sedan blev skalven svagare, men det blev han också. Den åttonde attacken kom omkring fyra och trettio — Pugh och Martin arbetade till fem och trettio med alla metoder de kom på för att hålla liv i kroppen som utan motstånd gled mot döden. De behöll honom, men Martin sade: "Nästa gång är det slut på honom." Och det var det, men Pugh blåste sin egen andedräkt in i de orörliga lungorna tills han själv svimmade.
   Han vaknade. Kupolen hade förtätats och inga ljus var tända. Han lyssnade och uppfattade andetagen från två sovande män. Han somnade om och ingenting väckte honom innan hungern gjorde det.
   Solen stod högt över de mörka slätterna och planeten hade slutat dansa. Kaph sov. Pugh och Martin drack te och tittade på honom med en känsla av välförtjänt tillfredsställelse.
   När han vaknade gick Martin bort till honom: "Hur känner du dig, gamle gosse?" Inget svar. Pugh tog Martins plats och såg in i de bruna, matta ögonen som såg på men inte in i hans egna. Liksom Martin vände han sig hastigt bort. Han värmde upp födokoncentrat och bar det över till Kaph. "Drick det här," sade han. Han kunde se Kaphs halsmuskler strama. "Låt mig dö" sade den unge mannen."
   "Du dör inte" .
   Kaph talade tydligt och medvetet: "Jag är redan död till nio tiondelar. Det finns inte nog mycket liv kvar i mig."
   Denna matematik övertygade Pugh och han bekämpade övertygelsen: "Nej," sade han avgörande. "De är döda. De andra. Dina bröder och systrar. Men du är inte de andra, du lever. Du är John Chow. Och ditt liv bestämmer du själv över" .
   Den unge mannen låg orörlig och såg in i ett mörker som inte fanns.
   Martin och Pugh turades om att ta fraktplanet och ett par reservrobotar med sig till Djävulskäften för att rädda utrustningen undan Libras destruktiva atmosfär. Värdet av den uppgick till bokstavligen astronomiska summor. Det var ett tidsödande enmansarbete, men de ville inte lämna Kaph ensam. Den som stannade i kupolen ägnade sig åt expeditionsarbetet medan Kaph satt eller låg och stirrade in i sitt mörker och teg. Dagarna förflöt under tystnad.
   Radion sprakade och talade; Expeditionsledningen anropade från skeppet: "Vi är nere på Libra om fem veckor, Owen. Om trettiofyra E-dagar och nio timmar som jag bedömer det nu. Hur har ni det där nere i kojan?"
   "Inte så bra, chefen. Exploateringsteamet har förolyckats i gruvan, alla utom en. Jordbävning. Sex dar sen".
   Radion fnissade och sjöng stjärnsånger. Sexton sekunders fördröjning vardera vägen; skeppet befann sig kring Planet II. "Döda, alla utom en? Är du och Martin oskadda?"
   "Inget fel på oss, chefen".
   Trettiotvå sekunder.
   "Passerine lämnade kvar ett team hos oss. Jag skulle kunna sätta in det på Djävulsklyftan i stället för i Sjunde kvadranten som det var tänkt. Vi får titta på det när vi kommer ner. Hur som helst blir du och Martin avlösta. Håll ut bara. Annars ingenting nytt?"
   "Ingenting, chefen" .
   "Så long då, Owen".
   Kaph hade hört på och efter en stund sade Pugh: "Chefen kanske ber dig stanna här med det andra teamet. Du vet ju redan allting om det här". Han visste vad utpostlivet krävde och ville varna den unge mannen. Kaph svarade inte. Sedan han hade sagt "det finns inte nog mycket liv kvar i mig" hade han inte yttrat ett ord.
   "Owen" sade Martin i sin dräkt, "han är snurrig. Galen. Förryckt".
   "För en som har dött nio gånger fungerar han riktigt bra."
   "Bra? En urkopplad android — fungerar den bra? Den enda känsla han har kvar är rena hatet. Titta på honom!"
   "Det är inte hat, Martin. Hör på nu. Det är sant att han på sätt och vis har varit död. Jag har ingen aning om vad han kan ha för känslor. Men inte är det hat. Han kan inte ens se oss. Det är för mörkt".
   "Det har hänt att folk har fått halsen avskuren fast det var mörkt. Han hatar oss därför att vi inte är Aleph och Yod och Zayin".
   "Kanske det. Men jag tror att han bara är ensam. Oss varken ser eller hör han, det är bara så. Han har aldrig behövt se någon annan förut. Han har aldrig varit ensam förut. Han har haft sig själv att se på och tala med och leva tillsammans med, nio andra "själv" under hela sitt liv. Han vet inte hur man beter sig för att leva ensam. Det måste han lära sig. Ge honom tid bara."
   Martin skakade på sitt tunga huvud. "Snurrig", sade han. "Kom bara ihåg när du är ensam med honom att han skulle kunna bryta nacken av dej med ena handen bunden."
   "Det skulle han", sade Pugh, en liten lågmäld karl med spräckt käkben, och så log han. De stod alldeles utanför kupolens luftsluss och programmerade en av robotarna för reparation av en transportör. De kunde se Kaph där han satt i kupolens jättelika ägghalva som en fluga i en bärnsten.
   "Ge mig den där kapseln, är du snäll. Hur kan du tro att han kan bli bättre?"
   "Han har en väldigt stark personlighet".
   "Stark? Avlövad! Niotiondels död, som han kallar det."
   "Men han är inte död. Han är en levande människa, John Kaph Chow. Han har fått en förbaskat underlig uppfostran, men hur som helst är varenda pojke tvungen att bryta sig loss från familjen. Han kommer att göra det".
   "Det ser jag inte något tecken till".
   "Tänk efter litet, gosse. Vad har de hittat på det här med kloning för? Jo, för att förbättra den mänskliga rasen. Det är inte mycket med oss. Se på mig bara. Mitt IQ och GC är inte hälften mot John Chows. Ändå var de så angelägna om att få mig till utposttjänst att de antog mig när jag sökte och gav mig en konstgjord lunga och opererade min myopi. Jag menar att om det fanns tillräckligt många fina och friska killar att tillgå, varför skulle de då ta en enlungad närsynt walesare?"
   "Jag visste inte att du hade en konstgjord lunga".
   "Men det har jag. Inte metall, förstås. Mänsklig, odlad i en behållare på en bit av någon annan; klonad, om du tycker det låter bättre. Det är så de tillverkar reservdelar, samma idé som kloning, men med bitar och stumpar i stället för hela människor. Det är min egen lunga nu, förresten. Men vad jag menar är att det finns för många som är lika mig och inte många nog som är lika John Chow. De försöker höja standarden på mänsklighetens arvsmassa som det blev en ganska bedrövlig kompott kvar av efter befolkningskatastrofen. Så om någon blir Monad skall det vara en stark och frisk och klyftig person. Det är rena logiken".
   Martin grymtade någonting; apparaten började surra.
   Kaph hade inte ätit mycket; han hade svårt att svälja; maten fastnade i halsen på honom, så att han gav upp efter några få tuggor. Han hade förlorat åtta tio kilo. Efter tre veckor ungefär började han få aptit igen, och en dag började han titta igenom klonens ägodelar: sovsäckarna, ränslarna och handlingarna som Pugh hade lagt i en prydlig hög längst bort i korridoren som var byggd av förrådslådor. Han sorterade, förstörde en del papper och småsaker, gjorde ett paket av det som återstod och sjönk sedan tillbaka i sin vandrande coma.
   Två dagar senare talade han. Pugh försökte komma till rätta med ett flimmer i en bandspelare och misslyckades. Martin hade tagit ut jeten för att kontrollera kartbilderna över Pampas. "Djävlar i helvete", sade Pugh, och Kaph sade tonlöst:
   "Vill du att jag skall göra det?"
   Pugh hoppade till, behärskade sig och lämnade apparaten till Kaph. Den unge mannen tog isär den, satte ihop den igen och ställde den på bordet.
   "Sätt på ett band", föreslog Pugh i utstuderat likgiltig ton och var ivrigt sysselsatt vid ett annat bord.
   Kaph satte på det band som låg överst, en koral. Han lade sig på britsen. Ljudet av ett hundra mänskliga röster som sjöng tillsammans fyllde kupolen. Han låg stilla med uttryckslöst ansikte.
   De följande dagarna övertog han flera rutinjobb utan att vara tillfrågad. Han gjorde ingenting som krävde initiativ, och om han blev ombedd att göra någonting gav han överhuvudtaget inget svar.
   "Han är bättre", sade Pugh på argentinska.
   "Det är han inte. Han har gjort om sig själv till en maskin. Han gör det han är programmerad till och reagerar inte på någonting annat. Han är sämre än när han inte fungerade alls. Han är inte mänsklig längre".
   Pugh suckade.
   "Jaja. Godnatt då", sade han på engelska. "God natt, Kaph".
   "God natt" , sade Martin, men inte Kaph.
   Vid frukosten nästa morgon sträckte sig Kaph över Martins tallrik för att komma åt brödet. "Varför ber du inte att få det", sade Martin med den hårt behärskade förbittringens överdrivna blidhet. "Jag kan ju räcka dig det".
   "Jag kan ta det själv", sade Kaph med sin entoniga röst.
   "Ja visst, men. Be folk om saker, säga god natt eller hej, det är inte så värst viktigt i sig självt, men när någon säger någonting bör man i alla fall svara".
   Den unge mannen såg likgiltigt åt Martins håll; hans blick tycktes ännu inte kunna ta sig ända fram till den person han hade i synfältet. "Vad skulle jag svara för?"
   "Därför att någon har sagt någonting åt dig."
   "Varför?"
   Martin ryckte på axlarna och skrattade. Pugh hoppade upp från stolen och satte på stenskivaren.
   Litet senare sade han: "Vill du inte sluta med den där, Martin?"
   "Att uppföra sig som folk är viktigt i små grupper som är hänvisade till sig själva, och reglerna är desamma vad man än samarbetar om. Kaph har fått lära sig det, varenda en i utposttjänsten kan det. Varför ger han då så omsorgsfullt fan i det?"
   "Säger du godnatt åt dig själv?"
   "Hurså?"
   "Förstår du inte att Kaph aldrig har känt någon annan än sig själv?"
   Martin ruvade på saken och bröt sedan ut: "I så fall är den här kloningshistorien alldeles på tok. Så kan vi bara inte ha det. Vad skall vi ha för nytta av en massa duplicerade genier om de inte ens vet att vi existerar?"
   Pugh nickade. "Det vore klokare att dela på klonerna och låta dem växa upp tillsammans med andra. Men de bildar så förstklassiga team på det här sättet".
   "Gör de? Jag vet inte det. Om den här gruppen hade bestått av tio genomsnittligt begåvade ET-ingenjörer, skulle de då ha gått och dött allihop? Tänk om, när det första skalvet kom och saker började rasa, tänk om alla de där ungdomarna sprang åt samma håll längre in i gruvan, kanske, för att rädda den som var längst in? Kaph var ju utanför och han gick in ... Det är bara en gissning. Men jag kan inte låta bli att tänka att av tio normalvimsiga killar skulle flera ha klarat sig ut".
   "Jag vet inte. Det är sant att identiska tvillingar har en tendens att dö ungefär samtidigt fast de aldrig har sett varandra. Identitet och död, det är väldigt konstigt."
   Dagarna gick, den röda solen kröp fram över den mörka himlen. Kaph svarade inte på tilltal. Pugh och Martin snäste av varandra allt oftare för varje dag. Pugh klagade över att Martin snarkade. Förolämpad flyttade Martin sin brits tvärs över kupolen och slutade tala med Pugh på ett tag. Pugh visslade walesiska sorgesånger tills Martin protesterade, och då slutade Pugh tala med Martin på ett tag. Dagen innan skeppet skulle komma meddelade Martin att han tänkte göra en tur till Merioneth.
   "Jag tycker att du åtminstone kunna hjälpa mig med datorn så att vi blir klara med bergartsanalyserna," sade Pugh stött.
   "Det kan Kaph göra. Jag vill ta mig en titt till på Diket. Ha det så kul", tillade Martin på argentinska och skrattade och gick sin väg.
   "Vad är det för språk?"
   "Argentinska. Det har jag redan talat om för dig en gång, eller hur?"
   "Jag vet inte." Efter en stund tillade den unge mannen: "Jag har glömt en massa saker, tror jag."
   "Ja, det här var ju inte så viktigt", sade Pugh vänligt och upptäckte plötsligt hur viktigt detta samtal var. "Vill du ge mej ett handtag med datorn, Kaph?"
   Han nickade.
   Pugh hade en hel del ogjort och arbetet tog hela dagen för dem båda. Kaph var en utmärkt partner, arbetade snabbare och mer systematiskt än Pugh själv. Hans färglösa röst gick en på nerverna, när han nu äntligen använde den, men det betydde ingenting; det var bara denna enda dag att ta sig igenom, och sedan skulle skeppet komma, den gamla besättningen, vännerna.
   Medan de drack te sade Kaph: "Vad händer om skeppet skulle krascha?"
   "De dör allihop" .
   "Ja, men, med er, menade jag."
   "Med oss? Vi skickar SOS-signaler och lever på halv ranson tills räddningskryssaren kommer från tredje basen.
   Det är fyra och ett halvt år dit. Vi har livsmedel för tre män i, låt oss se, kanske mellan fyra och fem år. Fast det skulle bli litet knapert" .
   "Skulle de sända en kryssare för att hämta tre personer?" "Visst skulle de det."
   Kaph sade ingenting mera.
   "Nu får det vara nog med muntra funderingar", sade Pugh muntert och reste sig för att återgå till arbetet. Han halkade åt sidan och stolen gled undan hans hand, han gjort en halv piruett och landade hårt mot kupolens hölje. "Herregud", sade han och återvände till sitt modersmål, "Vad är det här?"
   "Jordskalv", sade Kaph.
   Tekopparna studsade med sitt döda plastskrammel på bordet, en bunt papper gled ner från en låda, kupolens ytterhölje spändes och slappnade. Under dem välvdes och våndades Libra, till hälften i buller, till hälften i vibrationer — en infraljudbang.
   Kaph satt alldeles lugn. En jordbävning skrämmer inte en man som har dött i en jordbävning.
   Pugh, en skräckslagen man som var vit i ansiktet och hade det stripiga håret på ända. Pugh sade: "Martin är i Diket." "Vilket dike?"
   "Den stora förkastningen. Epicentrum för de lokala skalven. Se på seismografen." Pugh slet i en dörr som hade satt sig i sin fortfarande skälvande ram.
   "Vart skall du ta vägen?"
   "Efter honom?"
   "Martin tog jeten. Slädarna är riskabla i jordbävning. Det går inte att manövrera dem ibland."
   "I herrans namn, karl, håll mun."
   Kaph reste sig och sade med sin vanliga färglösa röst: "Det är onödigt att följa efter honom nu. Det är att ta en onödig risk."
   "Ta radiokontakt med mig om han slår larm" , sade Pugh, stängde till hjälmen och sprang till luftslussen.
   Just som han kom ut lyfte Libra sina trasiga kjolar och dansade en magdans som började under fötterna på honom och räckte ända till den röda horisonten. Inifrån kupolen såg Kaph släden stiga upp, skälva som en meteor i det dimmiga röda dagsljuset och försvinna åt nordost, kupolens hölje darrade, marken hostade. En krater söder om kupolen rapade upp ett tjockt gallflöde av svart gas. En klocka ringde och en röd lampa blinkade på det stora kontrollbordet. På skärmen under lampan syntes texten: "Dräkt 2" och under den: "A G M." Kaph slog inte av signalen. Han försökte få radiokontakt först med Martin, sedan med Pugh, men fick inte svar från någon av dem.
   När efterdyningarna lugnade sig gick han tillbaka till arbetet och gjorde Pughs pensum klart. Det tog honom ungefär två timmar. Varje halvtimme försökte han nå Dräkt 1 och fick inget svar, sedan Dräkt 2 och fick inget svar. Den röda lampan hade slutat blinka efter en timme.
   Det blev matdags. Kaph lagade middag för en och åt den. Han lade sig på britsen. Efterdyningarna hade upphört med undantag för svaga rullande skälvningar med långa mellanrum. Solen hängde lågt i väster, tillplattad, blekröd, ofantlig. Den sjönk inte så att det syntes. Det hördes inget som helst ljud.
   Kaph reste sig och börja vandra omkring i röran av halvt färdigpackad utrustning i den stökiga, ödsliga kupolen. Tystnaden fortsatte. Han gick till bandspelaren och satte på första bästa rulle. Det var ren musik, elektronisk, utan harmonier, utan röster. Den tog slut. Tystnaden fortsatte.
   Pughs uniformsrock med en knapp borta hängde över en hög malmprover. Kaph stod och såg på den en stund.
   Tystnaden fortsatte.
   Barnets dröm: Det finns ingen levande varelse i hela världen utom jag. I hela världen.
   På låg höjd norr om kupolen glimtade en meteor. Kaph öppnade munnen som om han försökte säga någonting, men det kom inga ord. Han gick snabbt över till norra väggen och spanade ut i det sega röda ljuset.
   Den lilla stjärnan kom in och sjönk. Två figurer skymde sikten mot luftslussen. Kaph stod tätt intill den när de kom in. Martins dräkt var överdragen med någon sorts sörja som gjorde honom lika rödaktig och blemmig som Libra. Pugh höll honom stödjande i armen.
   "Är han skadad?"
   Pugh kastade av sig dräkten, hjälpte Martin att skala av sig. "Omskakad," sade han kort.
   "Ett stenblock trillade ner över jeten," sade Martin och satte sig vid bordet och viftade med armarna. "Inte när jag var i den i alla fall. Jag hade parkerat, ser du, och kände mig för i den där koldammsgropen när saker började röra på sig. Jag gick ut på ett fint gammalt tuffblock som jag hade sett uppifrån, med bra fotfäste och utan klippsprång ovanför. Då fick jag se en bit av planeten trilla ner i mitt åk, det var verkligen en syn, och efter en stund gick det upp för mig att mina syrereserver fanns i åket, så jag lutade mig mot larmknappen. Men jag fick ingen radiokontakt, det är alltid så mitt i ett skalv, så jag visste inte om signalen gick fram heller. Och saker och ting fortsatte att hoppa runt och bitar av planeten ramlade av. Det var fullt med småsten i luften och så dammigt att jag inte såg en meter framför mej. Jag började verkligen undra vad jag skulle andas med frampå småtimmarna, du vet, när jag fick se gamle Owen surra uppför Diket mitt i all bråten som en stor ful fladdermus".
   "Vill du ha något att äta?" sade Pugh.
   "Naturligtvis vill jag ha något att äta. Hur klarade du dig genom skalvet här, Kaph? Inga skador? Det var egentligen inte så starkt, eller vad säger seismon? Felet med mig var att jag var mitt i det — gamle epicenter Alvaro, du vet. Det kändes som femton Richter där ute — slut på hela planeten."
   "Sätt dig", sade Pugh, "Ät" .
   När Martin hade ätit litet dog pratlusten ut. Han gick mycket tidigt till britsen som fortfarande stod där han hade ställt den när Pugh klagade över hans snarkande. "God natt, din enlungade walesare" , sade han över kupolen.
   "God natt" .
   Det hördes ingenting mer från Martin. Pugh förtätade kupolen, dämpade lampljuset till ett gulaktigt skimmer svagare än ett vaxljussken och satt sedan utan att säga eller göra någonting, innesluten i sig själv.
   Tystnaden fortsatte.
   "Jag gjorde klar datoriseringen."
   Pugh nickade till tack.
   "Signalen från Martin kom fram, men jag kunde inte få svar från någon av er."
   Pugh sade ansträngt:
   "Jag skulle inte ha åkt. Han hade luft kvar för två timmar fast han bara hade en behållare. Han kunde ha varit på väg hem när jag startade. På det här sättet var vi alla utan kontakt med varandra. Jag var rädd."
   Tystnaden kom tillbaka, då och då bruten av Martins långa, lugna snarkningar.
   "Håller du av Martin?"
   Pugh gav honom en ilsken blick. "Martin är min vän. Vi har arbetat tillsammans och han är en bra karl . " Han hejdade sig. Efter en stund sade han: "Ja, jag håller av honom. Varför frågar du det?"
   Kaph sade ingenting, men han såg på den andre. Hans ansikte var förändrat, som om han urskilde någonting han aldrig förr hade sett och hans röst var också förändrad: "Hur kan du ... hur ... "
   Men Pugh kunde ingenting förklara. "Jag vet inte," sade han, "det är väl vanan, delvis. Inte vet jag. Vi är ensamma båda två, var för sig. Vad kan man då göra annat än hålla handen utsträckt i mörkret?"
   Kaphs egendomliga blick föll, utbränd av sig egen intensitet.
   "Jag är trött", sade Pugh. "Det var hemskt att leta efter honom i allt det där svarta dammet och smörjan och med hål som nafsade som munnar efter en i marken. Jag går och lägger mig. Skeppet söker kontakt vid sextiden ungefär." Han reste sig och sträckte på sig.
   "Det är en klon" , sade Kaph. Det andra exploateringsteamet de har med sig."
   "Säger du det?"
   "En tolvklon. De kom ut med oss på Passerine."
   Kaph satt i den lilla gula ljuscirkeln från lampan och tycktes se bortom den på det han fruktade: den nya klonen, det mångfaldigade "jag" som han inte hörde till. En överbliven del av en sönderslagen servis, ett fragment som ingenting visste om ensamheten, inte ens visste hur man bär sig åt för att tycka om en annan individ, måste nu möta den fullkomliga, slutna självtillräckligheten i en klon på tolv, det var bra mycket begärt av den stackars saten.
   Pugh lade handen på hans axel när han gick förbi. "Chefen begär inte att du skall stanna här tillsammans med en klon. Du kan åka hem. Eller när du nu ändå är på en utpost kanske du vill komma ännu längre ut tillsammans med oss två? Vi kunde ha nytta av dig. Du behöver inte bestämma dig genast. Det blir nog bra, ska du se." Pughs blida röst tonade bort. Han stod och knäppte upp rocken; kroppen slokade av trötthet. Kaph tittade bort mot honom och såg någon han aldrig hade sett förut; såg honom, Pugh, den andre, den främmande, som sträckte ut handen i mörkret. "God natt", mumlade Pugh och kröp ner i sin sovsäck redan halvsovande så att han inte hörde att Kaph svarade, upprepade hans tillönskan tvärs genom mörkret.

Originalets titel "Nine lives" publicerad 1969, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki