FANDOM


Av Michelle Magorian

Mark lämnade omklädningsrummet för herrar och gick ut till den stora simbassängen. Under Maratonsimmets banderoll vid andra änden av bassängen med de avdelade banorna satt några män och kvinnor med skrivunderlägg. Precis som vakterna var de klädda i röda t-shirts med Maratonsimmets logo på.
   Först visste inte Mark vad han skulle göra. Han hade blivit upplyst om att han skulle ha andra banan bortifrån. Han började gå längs bassängen förbi de vita plaststolarna fram till en ung svart man.
   "Är det du som ska vara längdräknare åt gruppen 12 till 14 år?" frågade han.
   "Ja. Vem av dem är du?"
   "Mark. Mark Stevens."
   Mannen satte en bock vid hans namn. "Var är de andra i ditt lag?"
   "De kommer senare. Jag ska simma de första hundra längderna och sedan tar de hälften var av de resterande hundra."
   Mannen nickade.
   No problem, tänkte Mark.
   Mark slog sig ner med handduken över axlarna. Inte för att han behövde den. Det var kokhett. Han snurrade på den röda badmössan de hade delat ut till alla deltagarna och tittade bort mot klockan förbi raderna med vimplar som de hade hängt upp ovanför bassängen. Snart två. Han sänkte axlarna och andades ut ett par gånger. Slappna av, intalade han sig själv.
   Just då började popmusiken dåna ur två högtalare. Han skuggade ögonen med handen. Trots att det var mitt på dagen verkade det som om lamporna lyste starkare än vanligt, och det fanns fler än det brukade. Han kastade en blick bort mot ballongerna som prydde taket ovanför barnbassängen som täckts över med plankor och där det redan satt folk vid vita bord och stolar och drack te eller juice. Till sin förvåning hade han fjärilar i magen. Han fick inte bli för nervös. Blev man nervös kunde man bli trött. Han började kolla in lagen som skulle simma på var sin sida om honom. De såg ganska skrattretande ut om man betraktade dem med Jackos och Terrys ögon.
   På ena sidan hade han ett lag bestående av fyra killar i åldrarna 16 till 18 år. En liten kraftig man i fyrtioårsåldern klädd i keps försökte peppa upp dem. Han talade ivrigt till dem och viftade med ett stoppur. Mark antog att de var medlemmar i någon ungdomsförening. Bar sig åt som scouter.
   Han och Jacko och Terry behövde inte gå med i någon förening. De satte bara igång och gjorde saker. No problem.
   Eftersom Mark visste att han var minst fyra år yngre än de kände han sig väldigt överlägsen. Titta på dem, tänkte han, lyssnar på vartenda ord deras tränare säger, av deras allvarliga miner att döma skulle man kunna tro att de ska vara med i olympiaden.
   Killarna började skaka på benen för att värma upp. Knäppt av dem att komma allihop på en gång, tänkte Mark. De som skulle simma tredje och fjärde sträckan skulle vara uttröttade när det blev deras tur bara av att ha tittat.
   Han såg sig om efter laget på den andra banan. Först kunde han inte se någon. Men sedan gjorde han det. Det var en äldre gråhårig kvinna med kortklippt hår. En gammal tant!
   Han kvävde ett skrattanfall. På ena sidan skulle han ha en massa gamla tanter! Han föreställde sig hur Jack och Terry skrek av skratt och glatt körde in sina kraftiga armbågar i revbenen på honom.
   Han tittade hastigt ner. Han fick inte börja skratta nu. Då skulle han inte klara en längd ens.
   Ur ena ögonvrån såg han hur tanten tog av sig en tjock mörklila badrock och satte på sig den röda badmössan med Maratonsimmets emblem på. Pinsamt att gå omkring i baddräkt vid hennes ålder.
   "Lystring allihop!" hördes en röst.
   Mark satte sig käpprak upp.
   Nu var det dags.
   Det var en lång man i femtioårsåldern som talade till dem. Mark kände till reglerna. Han behövde inte lyssna. Han och Jacko och Terry hade studerat dem noggrant i idrottshallens cafeteria. No problem.
   Snart såg han att mannen var på väg fram till honom.
   "Är du ensam?" frågade han.
   "Resten av laget kommer senare."
   "Han ska simma hundra längder", sa Marks längdräknare. "Hur gammal är du?"
   "Tolv." Nästan, tillade han inom sig. "De andra är fjorton."
   Mannen log. "Det var inte illa!"
   Till sin förtret kände Mark att han rodnade av glädje. Han ryckte nonchalant på axlarna.
   "Du kommer att märka att det går väldigt fort för en del av lagen", sa mannen. "Låt dig inte störas av det. Håll din egen takt."
   Mark nickade.
   "Hej, Joan!" sa mannen och vinkade till tanten på banan bredvid. "Så du är här igen?"
   Tanten hette alltså Joan. Mark brydde sig inte om att lyssna på vad de sa utan tittade upp mot klockan.
   Han kunde simma en längd i minuten tills han hade klarat trettio längder, sedan skulle han ta det lite lugnare.
   Två timmar trodde han det skulle ta. Två timmar i vattnet. Inte bästa sättet att tänka på det. Han måste ta det lugnt, ta en längd i taget och tänka på hur mycket pengar han skulle få ihop till barnsjukhuset.
   Trevlig tanke, att man kunde tjäna pengar på att göra något man tyckte var roligt.
   "Alla redo?" sa mannen som var tävlingsledare.
   Tränaren på banan till vänster om Mark höll handen på axeln på killen som skulle simma första sträckan.
   "Du klarar det här", sa han med bestämd röst.
   "Vekling", mumlade Mark. Han skulle bara simma hälften så många längder som Mark. Mark drog på sig badmössan och slängde av sig handduken.
   Han hörde tanten hoppa ner i vattnet. De andra i hennes lag skulle förmodligen komma instapplande om flera timmar, om de inte hade kolat av innan dess förstås.
   Återigen var han tvungen att skratta. Koncentrera dig nu, intalade han sig själv.
   Han reste sig upp och dök i vattnet.
   Till sin förvåning kände han sig trött. Efter bara en längd var han färdig att ge upp. Det var kanske fel av honom att simma bröstsim. Men det var det han var bäst på. Han skulle aldrig orka crawla hundra längder.
   En svallvåg från killen på banan bredvid gjorde att Mark fick flera liter klor i halsen och i ögonen. Han hostade och kippade efter luft. Det här var en katastrof.
   Slappna av, intalade han sig själv.
   Efter tre längder andades han normalt igen, men han kände sig fortfarande fullständigt slutkörd. Han hade styrt åt sidan bort från olympiadkillen som crawlade så fort att det blev stora svallvågor efter honom. Tanten simmade mer sansat.
   Trötthetskänslan försvann inte förrän han hade simmat tio längder. Lättad insåg han att det bara hade tagit en stund för honom att bli uppvärmd. Och så var han inte nervös längre. Dessutom hade han kommit in i en stadig rytm. En som han trodde han skulle kunna hålla i hundra längder.
   Nu trivdes han. Han gled fram. Det fanns ingenting att fundera över, ingenting att oroa sig för. Det var bara han och vattnet, de starka lamporna, musiken som dånade ur högtalarna, plaskandet och ekot från åskådarnas röster. Oväsendet var öronbedövande.
   De första fyrtio längderna var rena barnleken. Men när han hade simmat ungefär fyrtiotvå längder började tränaren för laget på banan bredvid skrika till sin kille i vattnet. "Du klarar det! Du klarar det!"
   De tre andra killarna i laget skrek de också så att de höll på att spricka. Mark retade sig på att de gjorde så stor affär av det hela.
   Mark kunde inte se killens huvud, bara vågskvalpet som närmade sig slutet av banan. Tränaren tryckte på stoppuret och nästa kille hoppade i. Tränaren svepte ögonblickligen en handduk om axlarna på den första killen och skickade iväg någon efter varm choklad åt honom, precis som om han just hade bestigit Mount Everest.
   Mark vände och sparkade ifrån medan han såg sig om efter Jacko och Terry. Än syntes de inte till. Fast det var ju fortfarande gott om tid.

När de började skrika åt killen som simmade andra sträckan för laget på banan bredvid att han skulle simma fortare gick det upp ett ljus för Mark. Det var inte antalet längder de hetsade upp sig över utan hur lång tid det tog att simma dem. Tydligen försökte de slå något hastighetsrekord. Det var därför de var så upphetsade.
   När Mark rörde vid bassängkanten tittade längdräknaren upp. "Tolv längder kvar", sa han.
   Och ingen Jacko och Terry. De måste dyka upp snart annars skulle Marks hundra längder inte räknas över huvud taget, och de skulle bli diskade. Tre månaders slit för att orka hundra längder totalt bortkastade. Och skulle hans sponsorer punga ut med några pengar om laget inte simmade tvåhundra längder?
   Just när han vände vid andra änden stoppade någon i ett nytt kassettband. Dånet från högtalarna var så starkt att det gick runt i huvudet på honom.
   Medan Mark var på väg bort mot längdräknaren igen insåg han att en anledning till att han hade velat simma hundra längder var att han ville imponera på Jacko och Terry. Det var viktigt att få dem att fatta att han var lika stark som de, trots att de började närma sig en och åttio och var bredaxlade dessutom. De måste komma i tid så att de fick se när han simmade sin hundrade längd. Vara där och visa hur förvånade de blev och dunka honom i ryggen även om det sved som eld när de gjorde det. Sedan skulle han vara en av dem. De skulle vara en trio, inte en duo med ett påhäng. Sedan skulle han aldrig mer behöva leta efter orden när han var tillsammans med dem och han skulle vara lika bra som de på att häva ur sig kvickheter.

Nittioåtta längder, två kvar.
   Till sin förargelse märkte han att han var avundsjuk på laget på banan bredvid. Inte för att de var så bra simmare, han var lika bra, utan för att de hade kompisar som hejade på dem för varje längd de klarade.
   Det fanns ingen som ens lade märke till Mark, bortsett från längdräknaren, som, det insåg han nu, över huvud taget inte fick röra en min.
   I samma ögonblick kom han ihåg tanten. Hon simmade också fortfarande. Han hade varit så upptagen av sig själv att han inte hade märkt att de andra i hennes lag inte heller hade dykt upp.

Mark simmade sakta bort mot startpallen. Modfälld slog han handen i kaklet.
   "Hundra", sa längdräknaren.
   Mark hängde i armarna över bassängkanten och vilade.
   "Hur ska du göra nu?" frågade mannen.
   Mark hade en klump stor som en knytnäve i halsen.
   Göra, tänkte han, göra? Gråta ögonen ur mig för fan, det var vad han kände för att göra.
   "Jag är ledsen, men tyvärr räknas inte dina hundra längder", fortsatte längdräknaren.
   Mark nickade missmodigt.
   Killarna på banan bredvid visslade och hurrade. Om de bara ville hålla tyst och om någon kunde skruva ner musiken så kunde han tänka lite klarare.
   En välvårdad röst trängde igenom hans missmod.
   Det var tanten.
   "Vad står på?" frågade hon.
   Angår dig inte, ditt gamla sviskon, viskade han argt inom sig.
   "Hans lagkamrater har inte dykt upp."
   "Kan han inte fortsätta simma tills de kommer?"
   "Han har redan gjort hundra längder."
   "Jag vet." Hon vände sig mot honom. "Jag har kikat på dig i smyg. Du har varit jätteduktig. Fortsätt att simma du. Du kan vara mitt moraliska stöd."
   "Var är de andra i ert lag?" frågade han.
   Hon pekade på sig själv. "Här. Jag tänker försöka klara tvåhundra längder."
   "Tvåhundra? Men det är ju femtusen meter!" sa han och stirrade förbluffad på henne.
   "Nästan."
   "Ursäkta", sa han kvickt när han insåg att han fortfarande gapade med munnen.
   Men han kunde inte rå för det. Hon som var så gammal tänkte simma tvåhundra längder!
   Hon skrattade.
   Mark tittade upp på sin längdräknare. "Kan jag också göra det?"
   "Visst, om du tror att du orkar."
   "De andra dyker snart upp, det vet jag. De har aldrig svikit mig förut. De har nog bara blivit försenade."
   Mannen nickade.
   "Då sätter vi igång", sa kvinnan leende.
   Och trots att Mark hade bestämt sig för att vara cool upptäckte han att han log tillbaka.
   De började simma.
   Nu måste han verkligen ta det lugnt.
   Han försökte medvetet slappna av i axlarna och ta i mer med benen. Nej, tänkte han, kompisarna hade aldrig svikit honom. Å andra sidan hade han aldrig bett dem om något förut. Fast han hade inte bett dem nu heller. De hade erbjudit sig frivilligt. Inga problem, hade de sagt. Femtio längder. Skitenkelt.
   Men vad hade hänt dem? Han såg för sig hur de låg i en blodpöl på Wembley High Street. Flämtande försökte de få ambulanspersonalen att förstå att någon skulle meddela Mark att de inte kunde komma. Men de förlorade medvetandet innan någon lyckats uppfatta det viktiga meddelandet.
   Han rörde vid kakelväggen och vände.
   Etthundraen.
   Ta det lugnt, intalade han sig själv. De kommer. Antagligen hade det bara varit något problem med tunnelbanan. Det var alltid problem på den linjen. De satt förmodligen fast någonstans utan möjlighet att ringa till simhallen eftersom alla telefoner i närheten var sabbade. De var säkert skitförbannade och gick fram och tillbaka på perrongen och svor och dunkade knytnäven i väggen.
   Etthundratvå längder.
   Med ett frustande blåste han ut vatten ur munnen. De kunde förstås ha blivit sjuka. Båda två? Nej. Såvida de inte ätit kebab eller pizza och blivit matförgiftade. Ja, de låg nog någonstans och spydde, fick inte behålla så mycket som en tesked vatten ens, försökte kämpa sig fram till dörren, tog sina handdukar, hade inga krafter kvar, men var fortfarande fast beslutna att klara det.
   Etthundratre längder.

När Mark var inne på sin hundrafemtionde längd insåg han att Jacko och Terry inte skulle dyka upp. Han gick över till ryggsim. Han hade så ont i nacken att han trodde huvudet skulle ramla av. Han hade simmat etthundrafemtio längder till ingen som helst nytta. Till ingen som helst nytta eftersom han inte orkade simma en enda längd till. Om han kunde bryta och vila sig en stund skulle han kanske klara tvåhundra, men det var mot reglerna.
   Han struntade i vilket nu. Han var så trött att han knappt orkade andas. Han bestämde sig för att simma ryggsim och vila en stund innan han bröt.
   Joan simmade fortfarande. Han var tvungen att kalla henne för Joan nu. Jacko och Terry kallade alla som var lite äldre för tant och det passade inte in på henne. Han sneglade på henne. Hon hade mer kurage, uthållighet och styrka än de båda tillsammans. Han såg för sig hur de stod där och förklarade sig iklädda trendiga jeans och senaste modellen på gympadojor och jackor. Lite för bredbenta, machostilen. Hör du, Marko, vi glömde. Han kunde höra dem. Du tar väl inte illa upp, va? En dunk i ryggen. Du vet ju hur det är? Ja, tänkte Mark, jag vet hur det är. Nästa år, va? Ja, nästa år, eller nästnästa.
   Han log bittert för sig själv. Hans så kallade kompisar hade aldrig tänkt komma. Ja, det är klart att vi kan. Men visst. No problem.
   Men det var just det det var. Problem. Det var det enda de kunde åstadkomma. Problem. Allt annat var bara tomt prat.
   Ändå hade han längtat efter att fa vara en av dem. Längtat efter att fa slippa känna sig som om han hade tunghäfta och var liten och tråkig. Men det var inte han som var tråkig. Han hade bara haft det tråkigt i deras sällskap. Urtråkigt.
   Etthundrafemtioen.
   Varför hade han inte genomskådat dem tidigare? Hur kunde det komma sig att han hade trott på vad de sa? När han låg där på rygg överfölls han av en ny känsla. Han blev arg. Arg på dem. Och arg på sig själv. Så fort han rörde vid bassängkanten vände han sig på magen och började crawla.
   Han visste fortfarande att han inte skulle orka tvåhundra, men om han rörde huvudet från ena sidan till den andra skulle det i alla fall inte göra så ont i nacken. Han kastade sig genom vattnet som en tiger som släppts ur fångenskapen. Vild och stark, men fortfarande med kontroll över sin kropp. Fortfarande smidig.
   Medan han fortsatte att crawla längd efter längd simmade han av sig allt han hade haft uppdämt inom sig i många månader. Alla tvivel han hade trängt undan när Jacko och Terry aldrig dök upp på träningen, utan sa att de tränade på andra tider. Hur kunde han ha varit så dum? För att han gjorde vad som helst för att få vänner. Vad för slags vänner som helst.
   Han var nästan den tråkigaste i klassen, men inte riktigt. Han tyckte aldrig att han ville hänga ihop med de allra dummaste eller de som klarade sig nätt och jämnt. Därför stängde han av och levde i sin egen lilla värld. Sådan var han.
   Etthundrasjuttio längder.
   Killarna på banan bredvid var klara. De skrek av glädje. Var mycket nöjda med sig själva.
   Joan simmade fortfarande. Hon gav honom ett strålande leende precis som om hon kände att han tittade på henne. "Tror du jag klarar det?" ropade hon.
   "Ja, det är klart." Det var nära att han sa "No problem!" men han hejdade sig i tid.
   Det kändes bättre i nacken nu. I stället gjorde det ont i axlarna och vristerna. Han gick återigen över till ryggsim för att få vila lite.

När Mark hade simmat etthundraåttio längder var det bara han och Joan kvar i vattnet. Kvar vid bassängen fanns bara deras båda längdräknare samt en badvakt på en hög stol vid ena kanten.
   Tävlingsledaren kom ut från sekretariatet och tittade åt Marks håll.
   Säg inte att han tänker diska mig nu, tänkte Mark. Men mannen flinade och gjorde tummen upp. Han hejade på honom! Han gjorde likadant åt Joan.
   Det var då Mark upptäckte att badvakten log. Mark hade inte ens brytt sig om att titta på honom. Och han gjorde också tummen upp! Nu var det tre stycken som höll tummarna för honom. Det hjälpte honom att klara nästa längd också.
   Strax efteråt kom några funktionärer ut från sekretariatet för att se hur det gick för honom och Joan. De såg avspända ut och verkade inte alls ha något emot att vara tvungna att stanna kvar.
   Den sena eftermiddagssolen hade hittat fram till ett av de långa fönstren vid ena sidan och lyste in över bassängen. Någon hade stängt av musiken. Det var så tyst att Mark kunde höra vattnet klucka runt omkring honom. Han kunde lika gärna ha simmat i en privat swimmingpool i Malibu.
   Två funktionärer höll på att ta bort vimplarna ovanför deras huvuden.
   "Jäkta inte", sa Marks längdräknare som märkte hans oro. "Simma på i din egen takt bara, vi har inte bråttom."

Tio längder kvar och nu visste han. Han visste att han skulle klara det.
   Snälla, gör så att jag inte svimmar, får kramp eller dör, sa han till sig själv.
   Några funktionärer hade börjat samlas runt Marks längdräknare, som fick anstränga sig för att hålla tillbaka ett leende.
   "Heja, du har nästan klarat det!" skrek en lång tjej med blont hår.
   Mark höll på att sätta i halsen. Jacko och Terry hade varit tända på henne i flera veckor. De sa aldrig något till henne förstås. De bara stirrade på henne och pratade om henne. Och där stod hon nu och hejade på honom, en - nästan - tolv år gammal, klen typ. Fel, sa han till sig själv. Är man klen simmar man inte etthundranittiotvå längder. Nästan femtusen meter!
   Han skrattade. Han hade inga vänner och han skrattade. Knäppt. Men han bestämde sig för att han hellre ville vara sig själv och inte ha några vänner än försöka vara någon han inte var. Och det gjorde att han kände sig lätt som en fjäder.
   Han var inne på sin sista längd och det kändes så härligt att han ville suga på det så länge som möjligt. Joan visste också att det var hans sista längd och hon ropade uppmuntrande till honom medan hon fortsatte att simma. Och sedan började alla runt bassängen applådera. Och tävlingsledaren knöt händerna ovanför huvudet.
   Mark crawlade sakta fram till bassängkanten, slog handen i kaklet och hängde upprymd kvar där ett ögonblick. Sedan simmade han bort till stegen, för han var så trött att han inte orkade häva sig upp ur bassängen på armarna. Han hade knappt hunnit fram till raden med stolar förrän knäna vek sig. Han satte sig snabbt ner och svepte handduken om sina värkande axlar. Benen skakade. Hans vrister värkte och det kändes som om någon hade stoppat in hans fötter i ett kylskåp. Det enda han ville var att få gå och lägga sig och sova.
   "Tvåhundra längder", sa hans längdräknare leende.
   Mark nickade medan han kämpade efter luft. Tävlingsledaren tittade ner på honom och log.
   "Verkar inte som om du behövde dina lagkamrater när allt kom omkring."
   "Neej", sa Mark.
   Mannen räckte honom en apelsinjuice. Mark satt med den i handen ett tag innan han långsamt började dricka. Han ville bara sitta stilla och försöka fatta vad han hade gjort. "Tvåhundra längder", viskade han. "Jag har just simmat tvåhundra längder." Han hade bevisat någonting för sig själv. Han visste inte riktigt vad, men det kändes bra.
   "Det är bäst att du går och klär på dig innan du blir kall", sa längdräknaren.
   "Inte än", sa Mark.
   "Du är klar nu."
   "Men det är inte Joan." Och så reste han sig på darrande ben och stapplade bort till hennes bana och började heja.

Ur novellsamlingen "På djupt vatten", Tidens förlag 1993.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki