FANDOM



Av Roald Dahl

Det är närmare midnatt, och jag förstår att om jag inte börjar skriva ner den här historien nu, så blir det aldrig av. Hela kvällen har jag suttit här och försökt tvinga mig själv att sätta i gång, men ju mer jag har tänkt på det, dess mer förskräckt och skamsen och bekymrad har jag blivit av alltihop.
   Min tanke — och jag tror att det var en riktig tanke — var att på bekännelsens och analysens väg försöka upptäcka något skäl till, eller i varje fall något försvar för mitt skändliga uppförande mot Janet de Pelagia. Jag ville i första hand vända mig till en imaginär och förstående lyssnare, ett slags uppdiktad ni, någon vänlig och förstående person, för vilken jag öppet skulle kunna tala om varenda detalj i denna olyckliga episod. Jag kan bara hoppas att jag inte är alltför mycket ur gängorna för att kunna relatera den ordentligt.
   Om jag ska vara fullkomligt ärlig, så antar jag att jag måste erkänna att det inte är så mycket min egen skamkänsla som plågar mig mest, eller ens den oförrätt som jag har begått mot stackars Janet; det är vetskapen om att jag har blamerat mig så till den milda grad och att alla mina vänner — om jag nu fortfarande kan kalla dem vänner — alla dessa varmhjärtade och sympatiska människor som brukade komma hem till mig så ofta förr — att de nu måste anse mig vara en ond och hämndlysten gammal man. Ja, det smärtar mig verkligen. När jag säger att mina vänner var hela mitt liv — var allt, absolut allt för mig då kanske ni börjar förstå.
   Kan ni göra det? Jag tvivlar på det — med mindre jag gör en liten utvikning från ämnet för att i grova drag berätta vad jag egentligen är för sorts person.
   Nå — låt mig se. När jag nu tänker närmare efter, så är jag nog trots allt en typ. En sällsynt typ, märk väl, men icke desto mindre en alldeles bestämd typ — den förmögne, sysslolöse, kultiverade medelålders mannen som dyrkas (jag har valt ordet med omsorg) av sina många vänner för sin charm; sina pengar, sin kunnighet, sin frikostighet och — det hoppas jag uppriktigt även för sin egen skull. Man hittar honom (denna typ) endast i storstäderna — London, Paris, New York — det är jag säker på. De pengar han har förtjänades av hans döde far, vars minne han är benägen att förakta. Det är inte hans fel, för det finns något i hans karaktär som tvingar honom att i hemlighet se ner på alla som inte har haft vett att lära sig skillnaden mellan Rockingham och Spode, Waterford och venetianskt glas, Sheraton och Chippendale, Monet och Manet, eller till och med Pommard och Montrachet.
   Han är därför en konnässör som framför allt är i besittning av en utsökt smak. Alla hans Constable, Bonington, Lautrec, Redon, Vuillard och Matthew Smith är lika fina som något i Tate Gallery, och därför att de är så dyrbara och vackra skapar de en atmosfär av orolig spänning omkring honom i hemmet, av något irriterande, andlöst och lätt skrämmande. Det är nämligen skrämmande att tänka sig att han har både möjlighet och rätt att, om han har lust, köra knytnäven rakt igenom och slita sönder en storslagen Dedham-dal, ett Mont Saint-Victoire, ett sädesfält vid Arles, en Tahitiflicka, ett porträtt av madame Cézanne. Och från väggarna på vilka dessa underverk hänger utstrålar ett litet guldskimmer av prakt, en utsökt strålglans av förnämitet, i vilken han vistas och tar emot gäster med en skälmaktig nonchalans som inte är enbart naturlig.
   Han är utan undantag ungkarl, och ändå verkar det aldrig som om han syltade in sig med de kvinnor som omger honom, som älskar honom innerligt. Det finns en svag möjlighet — och det är något som ni kanske har observerat, kanske inte — att han någonstans inom sig bär på en missräkning, ett missnöje, en ångerkänsla. Till och med en lätt abnormitet.
   Jag tror inte att jag behöver säga mer. Jag har varit mycket uppriktig. Vid det här laget borde ni känna mig tillräckligt för att kunna fälla ett rättvist omdöme om mig och — vågar jag hoppas på det? — hysa förståelse för mig när ni har hört min historia. Ni kommer kanske till och med till den slutsatsen att skulden för det som har hänt till stor del borde läggas inte på mig, utan på en dam vid namn Gladys Ponsonby. Det var i alla fall hon som satte i gång det hela. Hade jag inte följt Gladys Ponsonby hem den där kvällen för närmare ett halvt år sedan, och hade hon inte pratat så öppet med mig om vissa personer och vissa saker, så skulle den här tragiska episoden aldrig ha ägt rum.
   Om jag inte minns fel var det i december i fjol, och jag hade varit på middag hos Ashendens i deras förtjusande hus som vetter mot södra utkanten av Regent's Park. Det var ganska många gäster där, men Gladys Ponsonby var den enda utom jag som hade kommit ensam. Så när det var dags för oss att gå erbjöd jag mig fullt naturligt att följa henne hem. Hon tackade ja och vi körde i väg i min bil, men när vi kom fram ville hon tyvärr prompt att jag skulle följa med in och få "en färdknäpp", som hon uttryckte det. Jag ville inte verka snorkig, så jag sade åt chauffören att vänta och följde med henne.
   Gladys Ponsonby är ovanligt liten till växten, säkert inte mer än en och fyrtifem, kanske till och med ännu kortare. Hon är en sådan där liten människa som, när jag står bredvid henne, ger mig den komiska och ganska obehagliga känslan av att jag står på en stol. Hon är änka och är några år yngre än jag — kanske femtitre eller femtifyra — och det är möjligt att hon för tretti år sedan var en mycket näpen liten varelse. Men nu är ansiktet slappt och rynkigt och det finns absolut inget karakteristiskt det. De individuella särdragen, ögonen, näsan, munnen och hakan, ligger begravda i fettvalkarna i det lilla rynkiga ansiktet och man lägger inte märke till dem. Med undantag kanske av munnen som — det kan jag faktiskt inte hjälpa — påminner mig om en lax.
   När hon sedan räckte mig ett glas konjak i vardagsrummet lade jag märke till att hon var en aning ostadig på handen. Hon är trött, sade jag till mig själv, så jag ska inte stanna länge. Vi satte oss i soffan och diskuterade Ashendens middagsbjudning en stund och de personer som hade varit med. Slutligen reste jag mig för att gå.
   "Sätt dig, Lionel", sade hon. "Ta en konjak till."
   "Nej tack, nu måste jag faktiskt gå."
   "Sitt ner och var inte så snorkig. Jag tänker ta en konjak till, och det minsta du kan göra är att hålla mig sällskap medan jag dricker den."
   Jag betraktade henne medan hon gick fram till byffén. Hon gick lite ostadigt, den lilla kvinnan, och hon höll glaset framför sig med båda händerna som om det var en offergåva hon bar fram. När jag såg henne gå så där, så otroligt kort och tjock och stel, fick jag plötsligt det befängda infallet att hon inte hade några ben alls ovanför knäna.
   "Lionel, vad sitter du och flinar åt egentligen?" Hon vände sig till hälften om för att titta på mig medan hon hällde upp konjaken. En del rann utanför glaset.
   "Ingenting, kära du. Absolut ingenting."
   "Nå, sluta då och säg i stället vad du tycker om mitt nya porträtt." Hon pekade på en stor tavla över öppna spisen som jag hade försökt låta bli att titta på ända sedan jag kom in i rummet. Det var en gräslig sak som — det visste jag mycket väl — hade målats av en man som nu var mycket i ropet i London, en skäligen enkel målare som hette John Royden. Det var ett porträtt av Gladys, lady Ponsonby, i helfigur, målat med en viss teknisk färdighet som gjorde att hon såg ut att vara lång och riktigt tilldragande.
   "Förtjusande", sade jag.
   "Ja, är det inte! Det gläder mig att du tycker om det." "Alldeles förtjusande."
   "Jag tycker John Royden är ett geni. Tycker inte du att han är ett geni, Lionel?"
   "Mja — det är kanske lite för mycket sagt."
   "Menar du att det är lite för tidigt att säga det med bestämdhet?"
   "Just precis."
   "Men vänta, Lionel, ska du få höra något som jag tror kommer att förvåna dig. John Royden är så eftersökt nu att han inte ens reflekterar på att måla någon under tusen guinear!" "Verkligen?"
   "O, ja! Och alla står i kö, ja, faktiskt i kö för att få sitt porträtt målat."
   "Mycket intressant."
   "Ta nu till exempel din mr Cézanne eller vad det var han hette. Jag kan slå vad om att han aldrig fick så mycket betalt på sin tid."
   "Aldrig."
   "Och du påstår att han var ett geni?" "På sätt och vis — ja."
   "Då är Royden det också", sade hon och slog sig åter ner i soffan. "Pengarna bevisar det."
   Hon satt tyst en stund och smuttade på konjaken, och jag kunde inte låta bli att lägga märke till att hon var så ostadig på handen att kanten på glaset skakade mot underläppen. Hon visste att jag iakttog henne, och utan att vända på huvudet vred hon på ögonen och gav mig en vaksam sidoblick. "Jag skulle ge mycket för att få veta vad du tänker just nu, Lionel." Om det är någon fras som jag inte kan med så är det den. Jag känner en rent fysisk smärta i bröstet när jag hör den och börjar hosta.
   "Lionel, säg vad du tänker på."
   Jag skakade på huvudet, oförmögen att svara något. Hon vände sig plötsligt bort och ställde konjaksglaset på ett litet bord till vänster om sig, och det sätt på vilket hon gjorde det tycktes antyda — jag vet inte varför — att hon kände sig avsnäst och nu gjorde sig stridsberedd. Det blev tyst en stund och jag väntade tämligen illa till mods, för jag kunde inte komma på några fler samtalsämnen, utan gjorde i stället ett stort nummer av cigarren som jag rökte, studerade noggrant askpelaren och blåste långsamt ut röken mot taket. Men hon företog sig ingenting. Det började märkas något visst hos henne som jag inte var särskilt trakterad av, något okynnigt och grubblande som gjorde att jag helst ville resa mig upp med detsamma och gå. När hon vände sig mot mig igen syntes det ett knipslugt leende i de där inbäddade ögonen, men munnen — å, den var precis som på en lax — var fullkomligt stel.
   "Lionel, jag tror jag ska tala om en hemlighet för dig." "Men Gladys, jag måste faktiskt gå. hem nu."
   "Bli inte rädd, Lionel. Jag ska inte genera dig. Du ser plötsligt så rädd ut."
   "Jag är inte precis den rätta att berätta hemligheter för."
   "Jag har tänkt på att du är en så stor expert på tavlor att det här borde intressera dig." Hon satt stilla, det var bara hennes fingrar som rörde sig hela tiden. Hon snodde dem runt varandra i ett kör, och de var som en hop små vita ormar som slingrade sig i knäet på henne.
   "Vill du inte höra min hemlighet, Lionel?"
   "Jo, det är inte det, förstår du. Jag tänker bara på att det är så hemskt sent ... "
   "Det här är antagligen den bäst bevarade hemligheten i London. En kvinnas hemlighet. Jag antar att det är — låt mig se ungefär tretti eller fyrti kvinnor sammanlagt som känner till den. Och inte en enda karl. Utom han förstås — John Royden." Jag ville inte uppmuntra henne, så jag sade ingenting.
   "Men först måste du lova — absolut lova att inte tala om det för en enda människa."
   "Bevara mig väl!"
   "Lovar du det, Lionel?"
   "All right, Gladys, jag lovar."
   "Bra! Nu ska du få. höra." Hon sträckte sig efter konjaksglaset och satte sig bekvämt till rätta i det andra soffhörnet. "Jag antar du vet att John Royden bara målar kvinnor?"
   "Nej, det visste jag inte."
   "Och porträtten är alltid i helfigur, antingen i stående ställning eller sittande — som det här av mig. Titta noga på det, Lionel. Ser du så vackert klänningen är målad?"
   "Hm ..."
   "Gå fram och titta ordentligt, får du se."
   Jag reste mig motvilligt och gick fram och undersökte tavlan. Till min förvåning upptäckte jag att färgen på klänningen hade lagts på så tjockt att den faktiskt stod ut från resten av tavlan. Det var ett knep som på sätt och vis var ganska effektivt, men inte alls svårt att utföra, och inte heller särskilt originellt.
   "Ser du?" sade hon. "Färgen på klänningen är särskilt tjock, ser du det?"
   "Men det är bara en liten del av hela historien, förstår du, Lionel. Jag tror det är bäst att jag berättar vad som hände första gången jag skulle sitta för honom."
   Å, vad hon är urtråkig, tänkte jag, och hur ska jag slippa undan?
   "Det var för ett år sen ungefär, och jag minns hur hemskt spännande det var att få gå till den store målarens ateljé. Jag satte på mig en förtjusande sak som jag just hade fått från Norman Hartnell och en liten röd modellhatt, och så gav jag mig i väg. Mr Royden mötte mig i dörren och jag blev naturligtvis fascinerad av honom med detsamma. Han hade ett litet pipskägg och bedårande blå ögon, och så hade han en svart sammetsjacka på sig. Ateljén var väldigt stor och där fanns röda, sammetsklädda soffor och stolar — han älskar sammet — och sammetsgardiner och till och med en sammetsmatta på golvet. Han bad mig sitta och gav mig en drink och gick sen rakt på sak. Han berättade för mig att han inte alls målade som andra konstnärer. Han sa att det enligt hans åsikt bara fanns en metod att uppnå fulländning när man målar en kvinnokropp och att jag inte fick bli chockerad när jag hörde vad det var.
   'Jag tror inte jag blir chockerad, mr Royden', sa jag till honom.
   'Det är jag säker på att ni inte blir', sa han. Han hade de underbaraste vita tänder man kan tänka sig, och de liksom glänste genom skägget när han log. 'Så här ligger det till, förstår ni', fortsatte han. 'Om ni tittar på en tavla, vilken som helst, av en kvinna — det spelar ingen roll vem som har gjort den — så ska ni upptäcka att fast klänningen kanske är mycket bra gjord, så är det något artificiellt och livlöst över det hela, som om klänningen satt på en trästock. Och vet ni varför?'
   'Nej, mr Royden, det vet jag inte.'
   'Därför att konstnären i fråga inte har vetat vad som fanns under!'
   Gladys Ponsonby gjorde en paus för att smutta på konjaken. "Se inte så bestört ut, Lionel", sade hon till mig. "Det är inget ont i det. Håll dig lugn bara och låt mig tala till slut. Och då sa mr Royden: 'Det är därför jag yrkar på att först få måla mina modeller nakna.'
   'O, himmel, mr Royden!' utbrast jag.
   'Om ni inte vill gå med på det, så har jag inget emot att göra en liten eftergift, lady Ponsonby', sa han. 'Men jag föredrar det andra sättet.'
   'Ja, jag vet verkligen inte, mr Royden.'
   'Och när jag har målat er naken', fortsatte han, 'måste vi vänta några veckor tills färgen har torkat. Sen kommer ni tillbaka och så målar jag dit era underkläder. Och när den färgen är torr målar jag till sist klänningen. Det är mycket enkelt, som ni ser.' "
   "Karin är absolut en bluffmakare!" utbrast jag.
   "Nej, Lionel, nej! Du har alldeles fel. Du skulle bara ha hört så charmerande han var, så ärlig och uppriktig. Vem som helst kunde se att han verkligen kände vad han sa."
   "Jag försäkrar dig, Gladys, karln är en bluff!"
   "Var inte så fånig, Lionel. Och låt mig i alla fall få tala till punkt. Jag sa med detsamma att min man — som levde då aldrig skulle gå med på det."
   'Er man behöver aldrig få veta det', svarade han. 'Varför oroa honom? Ingen känner till min hemlighet utom de kvinnor som jag har målat.
   "Och när jag protesterade lite till så minns jag att han sa: 'Kära lady Ponsonby, det är absolut inget omoraliskt i det här. Konsten är bara omoralisk när den utövas av amatörer. Det är samma sak med läkekonsten. Inte skulle ni väl vägra att klä av er inför er läkare, eller hur?'
   "Jag sa till honom att det skulle jag visst göra om jag hade uppsökt honom för örsprång. Då skrattade han. Men han envisades och jag måste säga att han lät mycket övertygande, så efter en stund gav jag med mig och så. var det inte mer med det. Så nu, lilla Lionel, vet du hemligheten." Hon reste sig och gick för att hämta mer konjak.
   "Gladys, är det här verkligen sant?"
   "Visst är det sant."
   "Menar du att det är på det sättet han målar alla sina modeller?"
   "Ja. Och det roliga är att männen aldrig får veta om det. Det enda de får se är ett snyggt porträtt av sina respektive fruar fullt påklädda. Det är naturligtvis inget oriktigt i att bli målad naken. Sånt förekommer ju alltid hos konstnärer. Men våra dumma män vill förstås inte höra talas om en sån sak."
   "Det var ta mig tusan en fräck ordning!"
   "Jag tycker han är ett geni."
   "Jag kan slå vad om att han har fått idén från Goya." "Prata inte strunt, Lionel."
   "Visst har han det. Men, Gladys, nu vill jag att du ska tala om en sak för mig. Kände du händelsevis till den här — den här egendomliga tekniken som Royden använder innan du gick till honom?"
   När jag framställde frågan höll hon på att hälla upp konjak och nu tvekade hon, vred på huvudet för att titta på mig och hon rörde mungiporna till ett litet sliskigt leende. "Du är odräglig, Lionel", sade hon. "Du är alldeles för klipsk. Du låter mig aldrig få ha en enda sak för mig själv."
   "Du visste alltså om det?"
   "Det är klart. Hermione Girdlestone berättade det för mig." "Just vad jag trodde!"
   "Jamen det är ändå inget oriktigt i det."
   "Visst inte", sade jag. "Absolut inte." Jag såg allting mycket klart för mig nu. Den där Royden var verkligen en bluffmakare som tillämpade en psykologisk humbug som var något av det mest utstuderade jag varit med om. Mannen visste bara alltför väl att det fanns en hel krets av förmögna, indolenta kvinnor i staden som steg upp klockan tolv och ägnade resten av dagen åt att försöka fördriva tristessen med bridge och canasta och shopping tills det blev cocktaildags. Det enda de längtade efter var lite spänning, något ovanligt, och ju dyrare det var dess bättre. Ja, nyheten om en sådan förströelse som denna spred sig naturligtvis genom deras led som koppor. Jag kunde faktiskt se för mig hur den stora, välgödda Hermione Girdlestone lutade sig över canastabordet och talade om det för de andra ... "Men, söta vänner, det är full-komligt fascinerande — jag kan inte säga hur spännande det är — mycket roligare än att gå till en läkare ..."
   "Du talar väl inte om det för någon, Lionel? Det har du lovat."
   "Nej, naturligtvis inte. Men nu måste jag gå, Gladys, det är absolut tvunget."
   "Var inte dum. Nu först börjar jag trivas riktigt. Stanna åtminstone tills jag har druckit upp konjaken."
   Jag satt tålmodigt kvar i soffan medan hon fortsatte med sitt eviga konjaksdrickande. De små inbäddade ögonen kisade fortfarande på mig på det där illmariga sättet, och jag hade en stark känsla av att hon nu satt och ruvade på någon ny obehaglighet eller skandal. Det var något av ormblick i de där ögonen och munnen krökte sig på ett konstigt sätt, och i luften låg det fast det var kanske bara något som jag inbillade mig — en svag föraning av fara.
   Så sade hon plötsligt, så plötsligt att jag ryckte till: "Lionel, vad är det egentligen jag har hört om dig och Janet de Pelagia?" "Nej, hör nu snälla Gladys ..."
   "Lionel, du rodnar!"
   "Prat."
   "Det kan väl aldrig vara så att den gamla ungkarln har gått och trillat dit till slut?"
   "Gladys, det här är verkligen för horribelt." Jag började göra ansatser till att gå, men hon lade ena handen på mitt knä och hejdade mig.
   "Har du inte lärt dig vid det här laget, Lionel, att det inte finns några hemligheter?"
   "Janet är en fin flicka."
   "Man kan väl knappast kalla henne flicka." Gladys Ponsonby gjorde en paus och stirrade ner i det stora konjaksglaset som hon höll i sina kupade händer. "Men jag håller förstås med dig om att hon är en underbar person på alla sätt. Utom det att" — och nu talade hon mycket långsamt — "utom det att hon ibland kan säga en del ganska konstiga saker."
   "Vad då för något?"
   "Tja, småsaker bara — om folk. Om dig."
   "Vad har hon sagt om mig?"
   "Ingenting alls, Lionel. Det skulle inte intressera dig."
   "Vad har hon sagt om mig?"
   "Det är inte ens värt att återge, det är det faktiskt inte. Det är bara det att jag tyckte det var ganska egendomligt just då."
   "Gladys, vad sa hon?" Medan jag väntade på att hon skulle svara kände jag hur svetten bröt fram över hela kroppen på mig.
   "Mja, låt mig tänka. Det var naturligtvis bara ett skämt från hennes sida, annars skulle jag inte kunna drömma om att tala om det för dig, men jag tror hon sa något om att det hela var en smula trist."
   "Vad då för något?"
   "Ja, att äta middag med dig nästan varje kväll — och sånt där."
   "Sa hon att det var trist?"
   "Ja." Gladys Ponsonby svepte i sig resten av konjaken i ett enda drag och satte sig upp. "Om du verkligen vill veta det så sa hon att det var urtrist. Och så ..."
   "Vad sa hon mer?"
   "Hör nu, Lionel — du behöver inte alls hetsa upp dig. Jag be- rättar bara det här till ditt eget bästa."
   "Skynda dig att berätta då."
   "Jag råkade spela canasta med Janet i dag på eftermiddan, och då frågade jag henne om hon kunde äta middag med mig i morgon. Det kunde hon inte, sa hon."
   "Fortsätt."
   "Ja, egentligen så sa hon så här: 'Jag ska äta middag med den " där gamla rysliga tråkmånsen Lionel Lampson.' "
   "Sa Janet det?"
   "Ja, kära Lionel."
   "Vad sa hon mer?"
   "Nej, det räcker. Jag ska nog inte tala om resten."
   "Fortsätt, snälla du, du måste tala om alltihop!"
   "Lionel, ryt inte åt mig på det där sättet. Det är klart att jag ska tala om det för dig om du absolut vill. Jag skulle uppriktigt sagt inte anse mig vara en riktig vän om jag inte gjorde det. Tycker inte du också att det är ett tecken på verklig vänskap när två människor som du och jag ..."
   "Gladys! Till saken!"
   "Men herregud, du måste väl ge mig tid att tänka. Låt mig se nu — såvitt jag kommer ihåg sa hon faktiskt så här ..." Och så satte sig Gladys Ponsonby upp i soffan så att fötterna dinglade en bit ovanför golvet, och hon tittade inte på mig utan på väggen framför sig när hon sedan mycket skickligt började härma den mörka tonen i den röst som jag kände så väl: 'En sån tråkmåns, kära du, för när man är tillsammans med Lionel kan man alltid i förväg säga precis vad som kommer att hända från början till slut. Vi äter middag på Savoys grill — det ska alltid vara Savoys grill — och i två timmar måste jag sitta och lyssna på den gamla skroderande — jag menar att jag måste höra på när han mal om tavlor och porslin — alltid bara tavlor och porslin. Och sen på vägen hem i taxin tar han mig i handen och lutar sig närmare och då får jag en stank av unken cigarrök och konjak i ansiktet, och så börjar han babbla om att han önskade — å, att han av hela sitt hjärta önskade att han var bara tjugu år yngre. Och då undrar jag om vi inte kan öppna ett fönster. Och när vi kommer fram till min port säger jag åt honom att hålla kvar taxin, men han låtsas inte höra utan skyndar sig att betala. När jag sen står vid dörren och letar efter nyckeln står han bredvid mig med ett fånigt, bedjande uttryck i ögonen som en spaniel, och så sätter jag nyckeln långsamt i låset och vrider om den långsamt, och sen säger jag god natt mycket hastigt innan han hinner röra sig och smiter in och stänger dörren efter mig ...' Men, Lionel! Vad är det med dig, kära vän? Du ser riktigt dålig ut ..."
   Vid det stadiet måtte jag barmhärtigt nog ha tuppat av. Jag minns praktiskt taget ingenting av resten av den hemska natten, bortsett från en svag och obehaglig misstanke om att jag föll ihop totalt när jag kom till medvetande igen och lät Gladys Ponsonby trösta mig på en mängd olika sätt. Jag tror att jag så småningom tog mig ut ur huset och blev hemkörd, men jag var mer eller mindre omedveten om allt omkring mig ända tills jag vaknade upp i min säng nästa morgon.
   Jag kände mig matt och darrig när jag vaknade. Jag låg stilla med slutna ögon och försökte få reda i nattens händelser — Gladys Ponsonbys vardagsrum, Gladys i soffan smuttande på ett glas konjak, det lilla rynkiga ansiktet, munnen som påminde om en lax, allt det hon hade sagt ... Vad var det hon hade sagt? Jovisst. Det gällde mig. Herregud, ja! Det var det där om Janet och mig! De där skymfliga, otroliga yttrandena! Kunde verkligen Janet ha sagt det? Kunde hon det?
   Jag minns med vilken fruktansvärd snabbhet som mitt hat till Janet de Pelagia nu började växa. Alltsamman gick på några minuter — en plötslig, våldsam störtvåg av hat som uppfyllde mig tills jag trodde att jag skulle flyga i bitar. Jag försökte bli av med känslan men den låg över mig som en feber, och innan jag visste ordet av kom jag på mig själv med att jaga efter någon metod att hämnas, precis som en otäck gangster.
   Ett egendomligt uppförande av en sådan man som jag, säger ni kanske. På det skulle jag vilja svara: nej, egentligen inte, om man tänker på omständigheterna. Enligt min uppfattning var detta en sådan sak som skulle kunna driva en människa till mord. Ja, hade jag inte haft en anstrykning av sadism inom mig, som kom mig att söka efter ett mer raffinerat och plågsamt straff åt mitt offer, kunde jag själv mycket väl ha blivit mördare. Men rena dödandet ansåg jag vara för lindrigt för denna kvinna, och alldeles för grovt för min egen smak. Så jag började söka efter ett förnämligare tillvägagångssätt.
   I vanliga fall är jag inte den som smider ränker. Jag anser det vara motbjudande och har inte minsta övning i det. Men raseri och hat kan få en människa att koncentrera sig på något i förvånansvärt hög grad, och på ett litet ögonblick hade jag fått en idé och utvecklat en plan — en plan som var så förträfflig och spännande att jag började bli alldeles hänförd av blotta tanken på den. När jag så småningom hade klarat upp detaljerna och övervunnit ett par små betänkligheter hade samtidigt min grubblande och hämndlystna sinnesstämning gett vika för en våldsam upprymdhet, och jag minns att jag började hoppa upp och ner i sängen på ett fullkomligt löjligt sätt och klappa i händerna. I nästa ögonblick satt jag med telefonkatalogen i knäet och letade ivrigt efter ett namn. Jag hittade det, tog telefonluren och slog numret.
   "Hallå", sade jag. "Är det mr Royden? Mr John Royden?" "Ja, det är jag."
   Tja — det var inte svårt att övertala mannen att titta över till mig ett slag. Jag hade aldrig träffat honom, men han visste naturligtvis vem jag var, eftersom jag är både en känd konstsamlare och en tämligen inflytelserik person i samhället. Jag skulle vara ett gott kap för honom.
   "Låt mig se nu, mr Lampson", sade han. "Jag tror jag blir ledig om ett par timmar ungefär. Passar det?"
   Jag sade att det var utmärkt, gav honom min adress och ringde av.
   Jag hoppade ur sängen. Det var verkligen märkvärdigt hur uppiggad jag kände mig plötsligt. I ena ögonblicket hade jag varit djupt förtvivlad och funderat på mord, självmord och jag vet inte vad, för att i nästa vissla en aria av Puccini medan jag tog mig ett bad. Ideligen kom jag på mig själv med att gnugga händerna på ett rent djävulskt sätt, och vid ett tillfälle under min morgongymnastik, då jag tappade balansen medan jag gjorde knäböjningar, satte jag mig på golvet och fnissade som en skolpojke.
   På utsatt tid visades mr John Royden in i mitt bibliotek, och jag reste mig och gick emot honom. Han var liten och prydlig och hade ett lätt rödgult bockskägg. Han var klädd i svart sammetsjacka, rostbrun slips, röd pullover och svarta mockaskor. Jag skakade hans lilla välvårdade hand.
   "Det var vänligt av er att komma så snabbt, mr Royden."
   "Å, för all del, sir." Liksom hos nästan alla män med skägg såg hans läppar fuktiga och nakna ut, en aning oanständiga, där de lyste skära mitt bland allt håret. Efter att ännu en gång ha talat om för honom hur mycket jag beundrade hans arbeten gick jag rakt på sak.
   "Mr Royden", sade jag. "Jag skulle vilja anmoda er om något ganska ovanligt, något i sitt slag mycket personligt."
   "Jaha, mr Lampson?" Han satt i stolen mitt emot mig och han lutade huvudet åt ena sidan med en snabb och sprättig rörelse som en fågel.
   "Jag vet förstås att jag kan lita på er diskretion i fråga om allt vad jag säger nu."
   "Absolut, mr Lampson."
   "All right. Och nu till saken. Det är en viss dam här i stan .1 vars porträtt jag skulle vilja att ni målade. Jag vill ytterst gärna ha en fin målning av henne. Men det är vissa svårigheter. Så till exempel har jag mina personliga skäl att önska att hon inte ska få veta att det är jag som har beställt porträttet."
   "Ni menar ..."
   "Just precis, mr Royden. Det är precis vad jag menar. Jag är säker på att ni som världsman förstår mig."
   Han log ett litet skevt leende som knappt kunde bana sig väg genom skägget, och så nickade han menande.
   "Är det inte tänkbart", sade jag, "att en man skulle kunna vara — hur ska jag uttrycka det? — synnerligen förtjust i en dam, och samtidigt ha goda skäl att inte vilja att hon ska få reda på det ännu?"
   "Mer än tänkbart, mr Lampson."
   "Ibland måste man smyga sig på sitt byte med största försiktighet och tålmodigt vänta på rätta ögonblicket."
   "Just det, mr Lampson."
   "Det finns bättre sätt att fånga en fågel än att jaga den genom skogen."
   "Alldeles riktigt, mr Lampson."
   "Att först ringmärka den till exempel."
   "Ha, ha!"
   "Nå, mr Royden, jag tror ni förstås. Ni känner inte händelsevis en dam som heter Janet de Pelagia?"
   "Janet de Pelagia? Jag ska tänka efter — jo. Ja, jag har åtminstone hört talas om henne, men jag kan inte precis säga att jag känner henne."
   "Det var synd. Det gör det hela lite svårare. Tror ni att ni skulle kunna komma i tillfälle att träffa henne — på ett cocktailparty kanske eller något liknande?"
   "Det borde inte vara så svårt, mr Lampson."
   "Det vore bra om det gick att ordna, för i så fall vill jag föreslå att ni går fram till henne och säger att hon är just den modell som ni har letat efter i många år — att hon har det rätta ansiktet, den rätta figuren, den rätta färgen på ögonen. Allt det där, ni vet. Fråga henne sen om hon skulle vilja sitta för er alldeles gratis. Säg att ni skulle vilja göra ett porträtt av henne för nästa års utställning på akademin. Jag är säker på att hon kommer att bli förtjust över att få hjälpa er och känna sig hedrad också, om jag får säga det. Sen målar ni hennes porträtt och ställer ut det och lämnar det till mig när utställningen är över. Det är bara ni som behöver veta att det är jag som har köpt det."
   Jag tyckte att det var ett slugt uttryck i mr John Roydens små runda ögon när han nu iakttog mig, och han höll åter huvudet på sned. Han satt på stolskanten, och i den ställning han intog, med pullovern som ett rött band framtill, påminde han mig om en rödhake på en gren som lyssnar efter misstänkta ljud.
   "Det är verkligen inte något oriktigt i det", sade jag. "Om man vill kan man ju kalla det en liten oskyldig komplott, igångsatt av en — tja — ganska romantisk gammal man."
   "Jag förstår, mr Lampson, jag förstår mycket väl ..." Han tycktes fortfarande tveka, så jag sade hastigt: "Jag ska gärna betala er dubbelt arvode."
   Det tog skruv. Mannen slickade sig faktiskt om läpparna. "Nå, mr Lampson, jag måste säga att sånt här ingår inte precis i min yrkesverksamhet. Men det vore ju verkligen hjärtlöst å andra sidan att säga nej till ett så — ska jag säga ett så romantiskt uppdrag?"
   "Jag skulle vilja ha ett porträtt i helfigur, mr Royden. En stor duk — låt mig se — ungefär dubbelt så stor som den där Manet på väggen där borta."
   "Ungefär hundrafemti gånger nitti?"
   "Ja. Och så skulle jag vilja ha henne stående. Då tycker jag hon är som mest behagfull."
   "Jag förstår fullkomligt, mr Lampson. Och det ska bli ett nöje att få måla en så förtjusande dam."
   Det tror jag säkert att det blir, tänkte jag för mig själv. Med den arbetsmetod du använder, gosse lilla, blir det säkert mycket nöjsamt. Högt sade jag: "All right, mr Royden, då överlämnar jag allt åt er. Och glöm inte — det här är en liten hemlighet mellan oss."
   När han hade gått tvingade jag mig att sitta stilla och ta tjugufem djupa andetag. Det var det enda som kunde hindra mig från att hoppa upp och skrika av glädje som en idiot. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så upplivad. Planen gick efter beräk- ningl Den svåraste delen var redan avverkad. Nu skulle det bli en långvarig väntan. Med den metod som Royden använde skulle det ta honom flera månader att fullborda porträttet. Nå, jag skulle bara bli tvungen att ge mig till tåls.
   Genom en ögonblickets ingivelse kom jag till den slutsatsen att det skulle vara bäst om jag höll mig utomlands under mellantiden, och redan nästa morgon gav jag mig i väg till Italien, efter att först ha skickat ett meddelande till Janet (som jag skulle dinera med samma kväll, som ni kanske minns) och talat om att jag hade blivit tvungen att resa bort.
   I Italien hade jag som vanligt en härlig tid, som bara stördes av en ständig, nervös upphetsning, förorsakad av tanken på mitt återvändande till skådeplatsen.
   Jag kom hem igen fyra månader senare, i juli, dagen efter det att Royal Academy hade öppnats, och jag fann till min lättnad att allting hade gått planeligt under min frånvaro. Porträttet av Janet de Pelagia var färdigt och var med på utställningen, och det hade redan blivit föremål för många välvilliga kommentarer både i pressen och bland besökarna. Själv avstod jag från att gå och titta på det, men Royden talade om för mig i telefonen att det hade kommit flera förfrågningar från personer som ville köpa det. Det hade dock sagt ifrån att det inte var till salu. När utställningen var slut skickade Royden tavlan till mig och fick sina pengar.
   Jag lät genast bära upp den till mitt arbetsrum, och med stigande spänning började jag noga undersöka den. Mannen hade målat henne stående i svart aftontoalett, och i bakgrunden var det en röd plyschsoffa. Hennes vänstra hand vilade på ryggstödet på en stor stol, också den i röd plysch, och en väldig kristallkrona hängde ner från taket.
   Gud bevare mig, tänkte jag, vilken gräslig sak! Själva porträttet var inte så dåligt. Han hade lyckats fånga det karakteristiska hos kvinnan — böjningen på huvudet, de stora, blå ögonen, den breda, ful-snygga munnen med aningen av ett leende i ena mungipan. Han hade naturligtvis förskönat henne. Det fanns inte en enda rynka i ansiktet eller den minsta ansats till dubbelhaka. Jag böjde mig fram för att undersöka färgen på klänningen. Ja — där var färgen tjockare, mycket tjockare. Nu kunde jag inte vänta en sekund till, utan tog av mig kavajen och gjorde mig beredd att sätta i gång.
   Här bör jag nog nämna att jag själv är mycket skicklig i att tvätta och restaurera tavlor. Framför allt är tvättningen en jäm- förelsevis enkel procedur, förutsatt att man har tålamod och är lätt på handen, och dessa fackmän som gör en sådan hemlighet av sitt yrke och tar så hutlösa priser får i alla fall inget jobb av mig. Allt som behöver göras på mina egna tavlor utför jag alltid själv.
   Jag hällde upp terpentin och tillsatte några droppar sprit. Sedan doppade jag en liten bomullstuss i blandningen, kramade ur den och började försiktigt, ytterst försiktigt, bearbeta den svarta färgen på klänningen med roterande rörelser. Jag kunde bara hoppas att Royden hade låtit varje lager torka ordentligt innan han lade på nästa, annars skulle de smälta ihop och då skulle det var omöjligt att utföra den procedur som jag hade i tankarna. Det skulle jag snart få reda på. Jag bearbetade ett par kvadratcentimeter av den svarta klänningen någonstans vid magtrakten på damen och jag tog god tid på mig, undersökte varsamt färgen, hällde ytterligare ett par droppar sprit i terpentinen, gned lite igen, tog en droppe sprit till och slutligen var blandningen tillräckligt stark för att lösa upp pigmentet.
   I kanske en hel timme arbetade jag på den lilla svarta fläcken och jag blev allt försiktigare ju närmare det underliggande lagret jag kom. Så tonade det fram en liten skär prick, som så småningom växte och växte tills hela partiet var en klar, skinande, skär fläck. Snabbt neutraliserade jag med ren terpentinolja.
   Så långt var allt gott och väl. Jag visste nu att den svarta färgen kunde avlägsnas utan att det som var under förstördes. Om jag bara var ihärdig och tålmodig skulle jag lätt kunna få bort alltihop. Jag hade också upptäckt den rätta blandningen och visste precis hur hårt jag kunde gnida utan att förstöra något, så nu borde det gå mycket fortare.
   Jag måste säga att det var en ganska rolig sysselsättning. Jag arbetade mig först neråt från mitten av kroppen, och allteftersom nedre delen av klänningen bit för bit fastnade på mina små bomullstussar började ett egendomligt, skärt plagg komma i dagen. Inte för mitt liv kunde jag säga vad det hette, men det var en skräckinjagande anordning som bestod av något som tycktes vara ett kraftigt, tjockt och elastiskt material, och dess ändamål var tydligen att hålla samman och pressa ihop fruntimrets svällande figur till en prydlig strömlinjeform och därigenom ge ett fullkomligt falskt intryck av smärthet. När jag kom ännu längre ner stötte jag på ett imponerande arrangemang — en strumphållare som också var skär och satt ihop med den där elastiska rustningen och hängde ner ungefär tio centimeter för att hålla uppe strumporna.
   Det hela verkade alldeles fantastiskt när jag sedan tog ett steg bakåt och granskade det på håll. Jag fick en stark känsla av att på något sätt ha blivit lurad, för hade jag inte under alla de gångna månaderna just beundrat denna dams sylfidiska figur? Hon var en bedragerska. Ingen tvekan om det. Men utövar många andra fruntimmer också denna form av bedrägeri, undrade jag. Jag visste förstås att det på snörlivens och korsetternas tid var vanligt att kvinnorna snörde ihop sig, men jag hade ändå av någon anledning för mig att det enda de behövde göra nu för tiden var att hålla diet.
   När hela nedre hälften av klänningen var borta ägnade jag mig genast åt den övre delen och arbetade mig långsamt uppåt från midjan på damen. Här runt midjepartiet fanns det lite naken hud och högre upp över själva barmen träffade jag på en anordning bestående av något tjockt, svart material, kantat med plisserad spets. Det var bysthållaren, det visste jag mycket väl — ytterligare en skräckinjagande konstruktion, som hölls uppe av en massa svarta band som var lika skickligt och vetenskapligt uppsatta som upphängningskablarna på en hängbro.
   Det var som katten, tänkte jag. Man lär så länge man lever.
   Men nu var jag äntligen klar med jobbet och jag tog åter ett steg bakåt för att kasta en sista blick på tavlan. Det var i högsta grad en häpnadsväckande syn! Att se denna kvinna, Janet de Pelagia, stå där i nästan naturlig storlek i bara underkläderna — i ett slags salong, tror jag det var — med en stor ljuskrona ovanför huvudet och en röd plyschstol bredvid sig. Och det mest förvirrande av allt var att hon själv såg så fullkomligt oberörd ut med de milda, blå ögonen vidöppna och ett svagt leende kring den ful-snygga munnen. Med något av en chock lade jag också märke till att hon var oerhört hjulbent precis som en jockej. Uppriktigt sagt tyckte jag det hela var lite pinsamt. Jag kände det som om jag inte hade rätt att vara i rummet och framför allt inte rätt att stirra på henne. Så efter en stund gick jag ut och stängde dörren efter mig. Det föreföll vara det enda som jag anständigtvis kunde göra.
   Och så till den nästa och sista åtgärden! Tro nu för all del inte att mitt hämndbegär hade minskat på något sätt under de senaste månaderna bara därför att jag inte har talat om det nyligen. Det hade tvärtom ökat, och jag försäkrar att jag hade svårt att behärska mig nu när ridån för sista akten snart skulle gå upp. Den natten till exempel gick jag inte ens i säng.
   Jag kunde nämligen inte vänta med att skriva ut inbjudningarna. Jag satt uppe hela natten och gjorde i ordning dem och adresserade kuverten. Det var tjugutvå stycken allt som allt och jag ville att varje inbjudan skulle vara personlig. "Jag skall ha en liten middag fredagen den tjuguandra klockan åtta på kvällen. Jag hoppas verkligen att ni kan komma ... Jag gläder mig mycket åt att få träffa er igen ..."
   Den första och mest omsorgsfullt formulerade var till Janet de Pelagia. I den beklagade jag att vi inte hade setts på så länge — jag hade varit utomlands ... Det var på tiden vi träffades igen, och så vidare. Nästa var till Gladys Ponsonby. Och så följde inbjudningar till lady Girdlestone, prinsessan Bicheno, mrs Cudbird, sir Hubert Kaul, mrs Galbally, Peter Euan-Thomas, James Pisker, sir Eustace Piegrome, Peter van Santen, Elizabeth Moynihan, lord Mulherrin, Bertram Sturt, Phillip Cornelius, Jack Hill, lady Akeman, mrs Icely, Humphey King-Howard, Johnny O'Coffey, mrs Uvary och änkegrevinnan av Waxworth.
   Det var en noggrant sammanställd lista som omfattade de mest framstående männen och de charmantaste och inflytelserikaste damerna inom den absoluta gräddan i våra kretsar.
   Jag var väl medveten om att en middag hos mig betraktades som något av ett evenemang. Alla ville gärna komma. Och när jag nu iakttog pennspetsen som snabbt rörde sig över papperet kunde jag nästan se för mig hur damerna glädjestrålande tog telefonen bredvid sängen samma morgon inbjudningen hade kommit och höra hur gälla röster hojtade till ännu gällare röster: "Lionel ska ha middag — är du också inbjuden? Kära hjärtanes, så trevligt ... Han bjuder alltid på så god mat — och så är han ju så förtjusande, tycker inte du det också ...?"
   Skulle de verkligen säga så? Plötsligt fick jag för mig att det kanske inte alls skulle låta på det sättet. Snarare så här kanske: "Jo, det håller jag med dig om, lilla vän, han är inte så pjåkig, den gamla stofilen — men en liten tråkmåns är han allt, tycker inte du det också? ... Vad sa du? ... Urtrist? Ja, så till den milda grad, söta du. Där sa du verkligen rätta ordet. Har du inte hört vad Janet de Pelagia sa om honom en gång?... Javisst, jag kunde väl tänka mig att du hade hört det. Vansinnigt roligt sagt, tycker du inte det? ... Stackars Janet, jag begriper inte att hon orkade stå ut så länge som hon gjorde ..."
   Nå, jag fick i alla fall i väg inbjudningarna och inom ett par dagar hade alla med glädje tackat ja utom mrs Cudbird och sir Hubert Kaul, som var bortresta.
   Klockan halv nio på kvällen den tjuguandra var min stora salong full av folk. Gästerna stod runt omkring i rummet och beundrade tavlorna, smuttade på sina drinkar och pratade med hög röst. Damerna luktade kraftigt parfym och herrarna var skära i ansiktena och omsorgsfullt inkapslade i sina smokingar. Janet de Pelagia hade samma svarta klänning på sig som hon hade haft på porträttet, och varje gång jag fick syn på henne steg det upp en synbild liksom i form av en väldig bubbla precis som på de där fåniga serieteckningarna — ovanför huvudet på mig, och i den bubblan såg jag Janet stå jockejbent i bara underkläderna — den svarta bysthållaren, det skära, elastiska pansaret och strumphållaren.
   Jag gick från grupp till grupp, pratade vänligt med alla och lyssnade på dem. Bakom mig kunde jag höra mrs Galbally berätta för sir Eustace Piegrome och James Pisker hur mannen vid bordet intill hennes på Claridges kvällen före hade haft rött läppstift på sin vita mustasch. "Den var fullkomligt nersmetad", sade hon om och om igen, "och gubben var säkert inte en dag under nitti ..." På andra sidan talade lady Girdlestone om för någon var man kunde få tryfflar kokade i konjak, och jag såg att mrs Icely viskade något till lord Mulherrin medan lorden hela tiden långsamt vaggade med huvudet från den ena sidan till den andra som en gammal knarrig metronom.
   Det meddelades att middagen var serverad och vi gick alla ut ur salongen.
   "Nej, men vad är det här!" utbrast de när de kom in i matsalen. "Så mörkt och dystert!"
   "Jag kan knappt se handen framför mig!"
   "Såna små gudomliga ljusstakar!"
   "Men, Lionel, så romantiskt!"
   Sex mycket smala ljusstakar stod längs mitten av det långa bordet med ungefär en halv meters mellanrum. De små ljuslågorna kastade ett svagt skimmer omkring själva bordet, men resten av rummet låg i mörker. Det var ett lustigt arrangemang som, bortsett från att det tjänade mitt syfte förträffligt, också var en behaglig omväxling. Gästerna hade snart hittat sina rätta platser och måltiden började.
   Alla tycktes uppskatta de levande ljusen och allting gick utmärkt, men av någon orsak kom mörkret dem att tala mycket högre än normalt. Jag tyckte att Janet de Pelagias röst var särskilt gäll. Hon satt bredvid lord Mulherrin och jag kunde höra att hon berättade för honom hur trist hon hade haft det på Cap Ferrat veckan före. "Det var bara fransmän där", sade hon upprepade gånger. "Bara fransmän överallt ..."
   Själv satt jag och tittade på stearinljusen. De var så smala att jag visste att det inte skulle dröja länge förrän de hade brunnit ända ner. Jag var kolossalt nervös — det måste jag erkänna men samtidigt våldsamt upplivad, nästan på gränsen till berusning. Varje gång jag hörde Janets röst eller fick syn på hennes ansikte, som skymtade fram i skenet från stearinljusen, exploderade en liten kula av pirrande förväntan inom mig och jag kände elden från den löpa fram under huden.
   De satt och åt sina jordgubbar när jag till slut ansåg tiden vara mogen. Jag tog ett djupt andetag och sade med hög röst: "Jag är rädd för att vi måste tända i taket nu. Stearinljusen är nästan utbrunna. Mary", ropade jag, "Mary, var snäll och tänd ljuset."
   Det blev tyst ett ögonblick sedan jag hade sagt det. Jag hörde hembiträdet gå fram till dörren, och så knäppte det till när strömbrytaren vreds om, och plötsligt badade rummet i starkt ljus. Alla knep ihop ögonen, öppnade dem igen och såg sig omkring.
   I det ögonblicket reste jag mig från stolen och smet tyst ut ur rummet, men just som jag var på väg ut såg jag en syn som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Det var Janet som hade stelnat i en attityd med båda händerna i luften just som hon gestikulerade mot någon på andra sidan bordet. Munnen hade åkt upp på vid gavel och hon hade det förvånade och lite konfunderade uttrycket hos en som precis en sekund tidigare har blivit skjuten rakt genom hjärtat.
   Utanför i hallen stannade jag till och lyssnade på början av tumultet, på damernas gälla skrik och herrarnas indignerade, häpna utrop, och snart blev det ett väldigt stoj när alla pratade eller skrek samtidigt. Sedan — och det var det allra ljuvligaste ögonblicket — hörde jag lord Mulherrins röst ryta över larmet: "Fort! Skynda på! Ge henne lite vatten genast!"
   När jag hade kommit ut på gatan hjälpte chauffören mig in i bilen och snart var vi ute ur London och skumpade muntert fram längs Great North Road mot mitt andra hus, som bara ligger hundrafemti kilometer från London.
   De närmaste två dagarna ägnade jag åt att frossa i min triumf. Jag gick omkring i ett drömliknande, extatiskt tillstånd, försjunken i självbelåtenhet och fylld av en vällustkänsla som var så stor att den hela tiden gav mig en stickande förnimmelse i vaderna. Inte förrän nu på förmiddagen då Gladys Ponsonby ringde mig kom jag plötsligt till förnuft igen och insåg att jag inte alls var någon hjälte utan en utstött varelse. Hon upplyste mig om — med något av lätt tillfredsställelse i rösten, tyckte jag — att alla hade vänt mig ryggen, att allesamman, alla mina gamla och tillgivna vänner, sade de hemskaste saker om mig och hade svurit att aldrig, aldrig tala till mig mer. Men inte hon, sade hon gång på gång. Alla utom hon. Och tyckte jag inte det skulle vara ganska trevligt, frågade hon, om hon reste ner och stannade hos mig några dagar för att muntra upp mig?
   Tyvärr var jag just då för upprörd att överhuvudtaget svara henne hövligt. Jag lade på luren och gick bort för att gråta ut.
   Och klockan tolv i dag kom det slutliga, förintande slaget. Jag fick min post och med den kom — jag kan knappt förmå mig att skriva om det, så skäms jag — ett brev, det mest förtjusande, kärleksfulla lilla brev man kan tänka sig, från ingen mindre än Janet de Pelagia själv. Hon förlät mig fullt och helt, skrev hon, för allt jag hade gjort. Hon visste att det bara var ett skämt och jag fick inte lyssna på de rysliga saker som andra sade om mig. Hon älskade mig som hon alltid hade gjort och alltid skulle göra tilldöddagar.
   Å, vilken knöl, vilket odjur jag kände mig som när jag läste detta! Så mycket mer som jag dessutom upptäckte att hon samtidigt hade skickat mig en liten present som ytterligare ett bevis på sin tillgivenhet — en kvartskilosburk av min älsklingsdelikatess, färsk kaviar.
   Jag kan aldrig under några omständigheter motstå god kaviar. Det är kanske min största svaghet. Så fast jag givetvis inte hade den minsta matlust vid middagen i dag måste jag erkänna att jag tog några skedar kaviar för att trösta mig i mitt elände. Det kan till och med hända att jag tog en aning för mycket, eftersom jag har mått lite tjuvtjockt en timmes tid nu. Jag borde kanske gå upp med detsamma och ta lite bikarbonat. Jag kan alltid komma tillbaka och avsluta det här senare när jag känner mig bättre.
   Ja, faktiskt — när jag tänker närmare efter nu, så känner jag mig riktigt dålig helt plötsligt.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Nunc dimittis". Ursprungligen publicerad som "The Devious Bachelor" i Colliers september 1953.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki