FANDOM


av Arthur Sellings

Nyborjan 1


Minnesförlust är ett tema som ofta har utnyttjats i litteraturen. I den här novellen behandlas ämnet på ett ovanligt sätt — först så småningom kommer läsaren underfund med att det rör sig om SF.

   DET FÖRSTA han såg när han öppnade ögonen var en vit ansiktsoval som svävade över honom. Två gula ögon iakttog honom. Röda läppar skildes åt till ett varmt leende.
   —Känner du dig bra? Rösten var dämpad, bekymrad.
   —Ja, sa han svagt. Ja, jag tror det. Var ...
   Han försökte resa sig upp. Men handen som låg på hans axel var förvånansvärt stark. Eller var det bara så att han var förvånansvärt svag?
   —Ansträng dig inte, sa kvinnan.
   Hennes hand rörde sig under ryggen på honom och han kände att han varsamt restes upp.
   Han såg sig omkring. Han var i ett avskyvärt litet rum. En matt lampa lyste i taket. Inget ljus kom utifrån. En liten gardin på en vit vägg det enda som antydde ett fönster.
   —Var är jag? frågade han, och då han talade lade han märke till vibreringen, den lätta gungningen. Ah — en ambulans? Kvinnan nickade.
   —Men vad har hänt? Hur kom jag hit?
   —Du var med om en bilolycka. Men oroa dig inte. Du är bra nu.
   —Bilolycka? — Han stirrade på henne. — Men jag kommer inte ihåg nån olycka.
   —Du var medvetslös en lång tid. Du tappade minnet.
   —Gjorde jag? Men jag kan fortfarande inte komma ihåg. — Hans röst fylldes av panik. — Jag vet inte ens vem jag är.— Det är jag säker på att du vet. — Kvinnans röst var milt övertygande. — Försök.
   försökte — och något tycktes plötsligt knäppa till i hans hjärna.
   —Jag vet det verkligen, sa han. Jag är Sam Bishop, eller hur?
   —Riktigt. Där ser du.
   —Men vem är ni? Det är inte en sköterskeuniform.
   —Nej, det är inte en sköterskeuniform.
   —Då ... Han slöt ögonen och sökte efter ett namn som passade ihop med bilden av hennes ansikte. Ett namn fladdrade likt ett löv från en gren ner i hjärnan på honom.
   —Du är ... Lena?
   Hon klappade förtjust i händerna.
   —Där ser du att du verkligen kommer ihåg. Vad kommer du mer ihåg om mig?
   Han rynkade pannan, sedan vidgades hans ögon.
   —Är du min hustru? Hon lade sina händer på hans.
   —Sam, älskling, viskade hon.
   Han darrade och drog bort sina händer.
   —Men Sam, vad är det?
   —Alltsammans är så underligt, sa han tvekande. Jag kommer ihåg att mitt namn är Sam Bishop. Jag kommer ihåg att du är Lena, att du är min hustru. Men de tycks bara vara namn i mitt huvud. Bara fakta som ... ja, som ... Hans röst dog bort. — Jag tycks inte veta några andra fakta, slutade han förtvivlat.
   —Jodå, det gör du visst, sa hon snabbt. Men du har legat i dvala så länge. Det är därför som du tycker allting är så egendomligt. Men ha tålamod. Då du själv blir starkare kommer ditt minne också att bli det.
   —Nej, protesterade han och kände sig plötsligt fången i den .vita overkliga lådan. Han försökte få av sig filtarna han var insvept i. -Jag kan inte vänta så länge. Släpp ut mig.
   —Vad är det, Sam?
   Hennes röst lät orolig och hennes svala hand vilade på hans panna.
   —Jag ... jag vet inte, stönade han. Låt mig få se världen utanför. Låt mig få bli säker på att den är där.
   Visst, log hon och sträckte fram en hand mot gardinen. Hon tittade ut innan hon drog den åt sidan. — Se där.
   Träd blixtrade förbi, gröna och yppiga mot den blå himlen.
   —Tack, sa han och sjönk tillbaka. Jag var tvungen att se nåt jag kunde hålla fast vid, nåt verkligt.
   —Naturligtvis, Sam. Jag förstår det.
   —Träd, blå himmel, sa han och suckade. Det tycks vara så länge sen jag såg dem.
   —Det är länge sen.
   —Hur länge sen?
   —Dagar, veckor — tänk inte på det. Nu har vi så mycket tid vi kan begära.
   —Men vart kör du mig? sa han och rörde på sig.
   —Hem.
   —Hem? upprepade han.
   Åter ställde han sig själv en fråga och svaret kom genast fladdrande. Hade alla som förlorat minnet samma upplevelse — den här processen då man fogade in bit efter bit? Så att man inre kunde komma ihåg något förrän man ställde den speciella frågan och då kom det?
   —Ja, hem, Sam.
   —Cambridge Road, nummer 15, sa han.
   —Bra — du frågade inte den här gången. Du visste det.

   MEN HAN hörde inte på. Fråga mig själv om något annat, tänkte han. Var kraschlandade jag? Men det kom inget svar den gången. Han försökte förskräckt igen. Han ropade högt:
   —Var kraschade jag? Vad hände? Varför kan jag inte komma ihåg det?
   —På grund av chocken. Försök inte komma ihåg det.
   —Men hur illa tilltygad var jag?
   —Mycket illa. Åtskilliga frakturer — huvudskålen, revbenen, bäckenet. Och dussintals stygn.
   Hon drog hans skjorta åt sidan. Ett fint grenverk spred sig över högrandelen av hans bröst, diagonalt mot magen. Han såg på det lika opersonligt som det hade varit en karta.
   —Hmmm, skapligt syarbete, kommenterade han. Tja, så. länge jag fortfarande hänger samman i ett stycke ...
   Hon bet sig i läppen. Han såg det.
   —Men vad är det? Det gör jag väl, va?
   Och så förstod han. Han trodde att det hade varit de tjocka filtarna och hans svaga tillstånd. Men det var det inte. Han sträckte darrande ena handen.
   —Du måste vara modig, Sam.
   Hans hand nådde vad den kände efter. Under låren fanns där ingenting under filtarna. Hans hand frös till is — sedan skrattade han plötsligt, Hon såg oroligt på honom.
   —Skojigt, eller hur? sa han. För ett ögonblick var jag rädd för att jag var förlamad. Det hade varit samma sak men på nåt vis känns det inte hälften så illa att ha blivit av med dem.
   Hon la sin hand på hans.
   —Du är modig, sa hon.
   —Är jag? — Han drog inte tillbaka handen den här gången utan tryckte mjukt hennes. — Nej, det är jag inte, jag ...
   Han hade inte lagt märke till att vibreringen hade slutat. Nu knäppte det till och solljus strömmade in då dörrarna öppnades. En knubbig, uniformerad man med vänligt ansikte klev in.
   —Tja, nu är vi här, mr Bishop. Ändstationen.
   Bishop insåg nu att han satt i nåt slags rullstol. Han rullades ner till marken på en brygga.
   —Allt väl, mrs Bishop? sa ambulansmannen och lät henne överta skötseln av stolen. Han rörde lätt vid mössan för att säga adjö till mannen i den.
   —Lycka till, mr Bishop.
   —Tack, mumlade han.
   Ambulansen körde i väg och Bishop började stirra på omgivningen, raden av prydliga hus, de välskötta gräsmattorna.
   —Vi är hemma, Sam, sa hans hustru och hennes ögon glänste. Han tyckte fortfarande att det var egendomligt att tänka på henne som sin hustru, att höra någon kalla henne mrs Bishop. Det var som en dröm. Nej, det var en dröms omvändning. I en dröm fann man sig i omgivningar som man sa till sig själv att man borde känna till men som man inte riktigt kunde placera. Men den här gatan, det här vitrappade huset mot vilket han kördes i rullstol längs en stensatt gång — han kände till dessa. Men han kunde inte erinra sig att han någonsin tidigare hade varit här. Inte verkligen gått uppför gången — eller gått in genom den dörr vid vilken de nu stannade.
   —Nej, sa han och vred sig i stolen. Jag är rädd.
   Hon böjde sig över honom. Han kände svala läppar mot sin panna, uppfångade en svag parfymdoft.
   —Du behöver inte vara rädd, älskling. Jag är ju här.
   —Men ... jag vet inte vad som finns där inne. Hon hade satt nyckeln i låset nu. Hon vände sig om. — Du kommer ihåg det. Det kan du bevisa. Vilken färg har hallen? Han slöt ögonen för att tänka. Han öppnade dem. — Blå och vit?
   —Rätt redan första gången, sa hon lyckligt och öppnade dörren på vid gavel. Då han rullades in på ljudlösa gummihjul lydde han en plötslig impuls och sa: — Men vilken färg hade den innan?
   Hon tvärstannade ett ögonblick. Sedan skrattade hon.
   —Men den har ju alltid varit blå och vit. — Hon vände sig åt sidan och böjde sig ner. — Se på alla korten som önskar dig välkommen hem.
   Men han undrade varför han för ett ögonblick hade tänkt på ett hem som var annorlunda än detta. På en hall som inte var målad i blått och vitt utan — utan ...
   Minnesfragmentet bleknade och plånades ut. Men varför hade det i det ögonblicket synts verkligare än något av dessa andra fakta som han hade dragit ner från hjärnans dunkla vrår?
   Han såg upp och mötte blicken från ett par ögon som såg medlidsamt, tålmodigt på honom — och han kände sig plötsligt skamsen. Han borde vara tacksam, men här satt han och vägrade erkänna sanningen — att han var hemma. Var det att undra på att hans hjärna efter allt det han hade gått igenom spelade honom spratt, fick honom att förväxla verklighet och illusion? Men detta var verkligt.
   —Lena, sa han mjukt. Ha tålamod med mig.
   Hennes läppar darrade. — Javisst, Sam.
   —Jag ...jag är glad över att vara hemma. Det är jag verkligen.
   Och sedan höll han ut sina armar och hon blev vaggad i dem med ansiktet begravt mot hans bröst. Och hon snyftade, snyftade.

   ÅTERSTODEN av dagen lärde sig Sam Bishop mer om sig själv. Då han genom fråga efter fråga fyllde ut tomrummen i sitt förflutna började han känna sig som en levande dossier — en dossier, dess föremål och dess kompilator förenade till en ...
   F: Hur gammal är jag? S: Trettiofyra. F: Var föddes jag? S: Just här i den här stan. F: Här? S: Greenville. F: Har jag några släktingar här? S: Nej, jag var enda barnet. Båda mina föräldrar är döda. F: Hur länge har jag varit gift? S: Sex och ett halvt år. F: Hur gammal är Lena? S: Tjugosju. F: Hur träffade jag henne? S: Hon bodde upptill. F: Vilket är mitt arbete? S: Kontorschef, Greenville Novelty Co. Och så vidare och så vidare, medan Lena tyst stod bredvid och tydligen förstod vad som försiggick i hans hjärna. Hon lagade te och sedan middag och serverade honom då och då något att dricka.
   När hon hade rullat honom till sängen sa han: — Ja, det är ju bra att vi åtminstone bor i en villa. Sedan otåligt: — Kunde de inte ha skaffat en som man själv kan köra? Så att du inte behövde rulla omkring mig överallt så här?
   —Det gör ingenting, sa hon.
   —Men det tycker jag.
   —Naturligtvis, älskling, sa hon milt medan hon hjälpte honom i säng. Dina nya ben kommer snart. Du förstår, de är måttbeställda.

   DET DRÖJDE LÄNGE innan sömnen kom. Han vred och vände sig medan hans otåliga hjärna fortsatte att fylla i dossiern. Vem? Vad? När?
   F: Varför har inte någon från kontoret kommit? Men det var inte en fråga som minnet kunde besvara.
   —Varför har inte nån från kontoret kommit för att hälsa på mig? frågade han Lena.
   —De ville, svarade hon sömnigt. Men jag tyckte det var bäst att vänta lite tills du hade kommit i ordning.
   —Jag känner mig bra, sa han och rörde på sig. Vad säger du om att rulla mig till fabriken i morron bitti? Det vill säga om det inte är. för ... Hur långt var det? Omkring en kilometer. — Vad säger du om det?
   —Jovisst, Sam, naturligtvis.
   —Tack, sa han och kände sig nöjd nu. Precis som då han hade känt sig fången i ambulansen lättade det hans oro att själv kunna se saker och ting och inte behöva lita helt på det absurda minnet. Han log i mörkret.
   —Åtminstone finns det en sak jag inte behöver komma ihåg. Den får jag reda på än en gång.
   —Vad då, Sam?
   —Varför jag gifte mig med dig. God natt, Lena. En lycklig suck kom från den andra sängen. — Tack, älskade Sam. God natt.

   NÄSTA MORGON lyste solen från en blå himmel. Folk vinkade till dem då de passerade. Vem är de alla? frågade han sig själv. Hon där är — mrs Matthews. Hon här? Betty Burke. Den här grabben i randig skjorta som cyklade förbi och ropade: — Hejsan, Sam! — det var Jimmy Young som bodde längre ner på gatan.
   Vem känner jag mer? tänkte han, men det kom inget svar. Som alla de andra kunskapsposterna tycktes deras namn vänta på att man tryckte på en speciell fråga. Inte vem jag känner eller vad jag vet — utan vem och vad är detta? När skulle den här processen sluta? undrade han. Skulle den någonsin sluta? Först då allt hade återhämtats, fakta efter fakta?
   Han blev först dyster vid tanken men ändrade sig sedan. Han fann att han nästan njöt av att återupptäcka saker och ting när de kom in i stadens centrum. En efter en kom byggnaderna på sin rätta plats. Där var Rådhuset, Greenvillebanken, frisörsalongen, Schmidts speceriaffär, drugstoren. Det var bara en liten stad. De hade snart passerat igenom den och var ute bland gräs och träd. De skymtade fabriken, en ensam vit betongbyggnad.
   Nästan innan de hade kommit in rusade en stor och tjock man fram för att hälsa på dem.
   —Hur mår du, Sam? frågade han och sken.
   Sams minne sufflerade att det var mr Finney, hans chef.
   —Tack, fint, mr Finney. Jag hoppas det inte stör er ...
   Finney viftade generöst.
   —Stör, Sam? Jag är glad att träffa dig. Vi är alla glada att träffa dig. Kom in.
   Han övertog själv rullstolen och körde stolt in Sam i huvudbyggnaden.
   En liten skock människor samlade sig omkring dem, dunkade vänligt Sam i ryggen och skrek sina lyckönskningar åt honom.
   —Hallå, låt karlen få andas! dundrade Finney.
   Sam blev glad över andrummet eftersom han var tvungen att på en gång passa samman ett dussintal namn och ansikten. Han log blekt.
   —Tänkte bara komma ner för att se hur ni klarar er utan mig. Han hade inte den minsta aning om vad det egentligen var de skulle klara -han hade ännu inte kommit dit — men det tycktes vara det rätta att säga.
   De började en kör av skämt och beklaganden, innan Finney vänligt viftade bort dem och körde in Sam på sitt eget kontor.
   —Nå, hur har det varit, Sam? Svårt?
   —Tja, jag visste inte så mycket om det. Var inte det ett understatement!
   Finney nickade förstående. — Och du vill inte få reda på så mycket heller, va?
   —Nej, just det. Nu är jag bara intresserad av att se framåt. Jag kan knappt vänta på att börja arbeta igen.
   —Arbeta igen? — Finney såg chockerad ut. — Vad tänker du på?
   —Varför inte? sa Sam glatt. Såren är läkta — och jag får snart mina nya ben. Det tar mig antagligen några veckor att bli van vid dem, men sen ...
   —Men, Sam, du behöver inte oroa dig längre. Du är ekonomiskt oberoende nu tack vare skadeståndet för olyckan.
   —Är jag? Hur vet ni ...
   Han avbröt sig, då han märkte hur Finney och Lena snabbt tittade på varandra. Lena sa hastigt:
   —Jag sa det till mr Finney, Sam, när han frågade mig om det var nåt han kunde göra. Han har varit mycket vänlig.
   —Jag är tacksam för det, mumlade Sam. Han såg rakt på Finney. — Men jag vill inte leva resten av mitt liv på en pension. När kan jag börja igen?
   Finney lekte med sin tjocka underläpp och såg besvärad ut.
   —Tjaaa, Sam det är inte så enkelt. Du förstår, unge King övertog ditt arbete och han gifte sig därför att han hade fått en tryggare ställning. När allt kommer omkring — tja, ingen trodde att du skulle vilja komma tillbaka.
   —Ingen tycks ha velat att jag gjorde det, svarade Sa' argt.
   —Ah, missförstå mig inte, Sam. Men — han bredde ut händerna - under nuvarande omständigheter ...
   Sam vågade inte säga mer. Det var uppenbarligen inte någon mening med att bråka i alla fall. Han vinkade åt Lena att rulla ut honom.

   HELA VÄGEN HEM grubblade han utan att säga någonting. Han började känna sig fången igen. Då de kom ut på huvudgatan började han avsky platsen. Hade han känt det så före olyckan också eller berodde det bara på samtalet med Finney? Hur det än var så kände han staden sluta sig omkring honom. Den var alltför nöjd med sig själv -som Finney och hans självbelåtna antagande att han inte skulle vilja ha tillbaka sitt arbete. Den var för liten, för prydlig.
   Han letade i minnet efter en bild av hur platsen hade sett ut för fem, tio år sedan men bilden blev densamma som den nuvarande. Det var egendomligt.. Visst måste någonting ha förändrats. Eller var det så egendomligt? Lade en människa märke till sådana saker? En människa som han själv alltså. Och han ryste till vid tanken — då han plötsligt blev medveten om att han hade många fler tomrum att fylla ut innan han kunde bestämma precis vad slags människa han egentligen var.
   Lena avbröt milt hans tankar:, — Kan jag hjälpa dig?
   Han återvände från funderingarnas skärseld.
   —Varför det?
   —Du såg orolig ut. Om det är nåt ...
   —Åh, låt mig för guds skull få vara i fred!
   Hon svarade inte. Och när han några ögonblick senare såg upp i hennes ansikte vände hon bort det.
   —Förlåt, mumlade han. Jag ska försöka vara tålig.

   HAN FÖRSÖKTE — ivrigt. Försökte uthärda sitt sysslolösa liv som begränsades av fyra väggar och en trädgård — och av hans egen fragmentariska kunskap. Men hans hjärna rusade i väg därför att det inte fanns tillräckligt för den att sysselsätta sig med. Han plågade sitt minne med frågor och byggde gradvis upp en bild av sitt liv och sin verklighet. Men där tycktes saknas så mycket. Vad- det var visste han inte, men allting föreföll så begränsat — och han visste inte hur han skulle börja utvidga det.
   Det fanns naturligtvis televisionen och han såg på den tills hans ögon värkte. Men det tycktes bara vara skämt och musik. Och skämten föreföll tråkiga, musiken monoton. Han brukade ligga vaken på nätterna medan hans tankar jagade varandra runt och runt och aldrig tycktes kunna bryta sig ut.
   Men sedan kom hans ben och allting förändrades. Han var alltför upptagen med att öva på dem för att oroa sig för något annat, alltför trött då dagen var slut för att vara vaken för länge. Det var svårt att gå; han visste inte hur många gånger han hade fallit. De första gångerna kom Lena rusande för att hjälpa upp honom men han viftade bort henne. Och sedan övade han sig i sovrummet bakom en låst dörr.
   Dagarna övergick i veckor. Veckor av blåmärken och ilska, veckor då han trodde att det var en hopplös dröm att han någonsin skulle kunna gå igen. Då brukade han uppföra sig illa mot Lena utan att egentligen kunna hjälpa det. Men Lena härdade ut med det.
   Men dessa dystra ögonblick blev mer sällsynta då han framhärdade och gjorde framsteg. Tills den dagen kom då han låste upp sängkam-mardörren för sista gången och nonchalant gick in i vardagsrummet.
   —Lena, ropade han.
   Hon kom in från köket, torkade händerna på sitt förkläde och blev stående som förstenad då hon fick syn på honom. Han stod vårdslöst mitt i rummet med ena handen i byxfickan. Sedan snurrade han runt med samma självförtroende som en dansör som utför ett välrepeterat steg. Han hade repeterat det — hundratals gånger.
   Han såg på henne. Hennes ögon glänste. Hon kom springande mot honom. Han sträckte ut ena handen.
   —Får jag lov, madame?
   —Ah, Sam; suckade hon och kastade sig i hans armar. Han tryckte henne nära intill sig, vände sig försiktigt om och dansade.
   —Var försiktig, sa Lena och skrattade. Åh, det känns så bra, Sam. Han slutade dansa och såg henne i ögonen.
   —Allt kommer att bli annorlunda från och med nu. Det ska du få se. Hon kröp drömmande intill honom.
   —Du menar att allt kommer att bli som det brukade vara, älskling.

Nyborjan 2


   DE NÄRMASTE VECKORNA förflöt i lycklig berusning. Om det här var som det brukade vara, sa han för sig själv, så brukade det vara bra Barriären mellan honom och Lena hade rivits ner. När han nu inte längre var beroende av henne sveptes han motvilja mot detta bort. Likaså känslan av skam över att ha besvarat hennes vänlighet med elakhet. Och nu kunde han se henne klart — det vill säga lika klart som en man som höll på att bli förälskad i sin hustru igen. Med den första gångens fräschör.
   Han gick stolt ut med henne, struntade i alla hennes protester då han köpte nya kläder åt henne, och de gick runt på Greenvilles restauranger. Han drack tillsammans med henne, skrattade tillsammans med henne. Skrattade vänligt åt henne också då hon varnade honom för att överanstränga sig. Även då den fysiska ansträngningen var märkbar skrattade han — därför att han inte längre oroade sig för sig själv. Att upptäcka Lena — inte som en sköterska och from kamrat utan som en alltigenom förtjusande människa — var mycket trevligare än processen att återupptäcka sig själv.
   Men uppgiften väntade fortfarande. Han förstod det, förstod att dessa lyckliga veckor bara var smekmånaden; att han någon gång måste börja lägga grunden till en större, mer varaktig lycka. Det krävde en ansträngning men han gjorde den.
   Det var då uppvaknandet kom. Han tillbringade •två dagar — det var tillräckligt i en stad av Greenvilles storlek — med att försöka få ett arbete. Men det blev inget mer än ett försök. Alla var mycket vänliga, mycket hjälpsamma — men alla hade fullt.
   Hans optimism, hans nyvunna självförtroende drev på honom tills den sista förhoppningen hade svikits. Till och med då tänkte han inte ge upp. En väg tillbaka till det normala — och en som kunde hjälpa honom att finna eller skaffa sig själv ett arbete — var en bil. Den gamla hade blivit en skrothög, hade Lena berättat för honom. Följaktligen gick han till Greenvilles enda bilfirma.
   Han hade redan försökt få arbete där och det förbindliga uttrycket i Smiths, ägarens ansikte blandades med en viss leda, då Sam stegade in.
   —Oroa er inte, sa Sam glatt till honom. Jag söker inte arbete igen. Jag vill köpa en bil.
   —En bil? Smith såg häpen ut.
   —Ja, varför inte? Varför skulle jag inte vilja ha en bil?
   —Ja, varför inte? Det vill säga ... vänta ett slag, va?
   Han kom tillbaka från rummet innanför efter några minuter och såg beklagande ut.
   —Jag är ledsen, mr Bishop, men jag kom just ihåg det: Ett körkort kan inte utfärdas för ... Jag menar, er invaliditet utesluter er. Det är samma sak med mitt tillstånd att sälja. Jag ...
   —Vad håller ni på att försöka säga? — Sam grep tag i ägarens rockuppslag. — Det är inget fel på mig.
   —Jag är ledsen, mr Bishop, det är jag verkligen. Men lagen är sån.
   Sam sökte i sin hjärna. — Jag har aldrig hört talas om nån sån lag, sa han. Han släppte förargat den andres kavaj. — Vem ska jag gå till för att ordna det?
   —Tja ... borgmästaren, men det kommer inte att tjäna nåt till, för ... Men Sam hade redan gått.

   BILFIRMANS ÄGARE hade rätt. Det tjänade ingenting till att gå till borgmästaren. Den figuren var mycket ledsen över att lagen var sådan, men lagen var nu sådan och han kunde inte göra något åt det, förklarade han.
   Sam kom hem och var våldsamt ursinnig. Han fräste åt Lena, banna-de sig själv för att han hade gjort det. Sedan försökte han förklara vad det var, men det slutade med att han kastade fram en massa anklagelser mot Greenville, mot dess inskränkta sätt, mot dess invånares dumhet.
   —Jag håller på att bli trött på hela tillställningen, sa han till slut buttert.
   —Tillställningen, Sam? Vilken tillställning?
   —Som saker och ting står till, sa han. Vad trodde du jag menade?
   —Ja, ingenting, Sam.
   Han tittade på henne. — Jag är trött på det sätt de behandlar en på då man söker arbete. Jag skulle hellre vilja att de sparkade in tänderna på mig än var rara. Rar men negativ — det borde vara den här stans motto. Och jag är trött på det. Jag håller på att bli otålig.
   —Älskade Sam, sa hon. Plåga dig inte. Du behöver ju inte oroa dig för nåt arbete, va? Vi har tillräckligt med pengar. Var det inte det du alltid drömde om? Att bli ekonomiskt oberoende?
   —Gjorde jag? — Han sökte i minnet. — Kanske gjorde jag det. Men jag ville förtjäna det, inte — hans röst lät bitter — få det överräckt som utbyte mot ett par ben.
   —Ah, Sam, du får inte prata så där. Du kan bli lycklig. Vi kan bli lyckliga. Det har vi varit, inte sant?
   —Javisst, medgav han. Men, Lena, förstår du inte — det måste finnas mer än det.
   —Men det kan det också. — Hon tog honom i armen. — Vi kan göra allting. Hur skulle det vara om du lärde dig att spela nåt musikinstrument eller skötte trädgården? Du vet att du alltid ville ...
   Hennes röst dog bort då hon såg hans föraktfulla blick.
   —Hobbys! sa han och fick det att låta som något oanständigt.
   Hon reste sig snabbt. — Ta dig en drink, älskling. Du är trött.
   Han suckade. — Allright. Kanske jag är det.
   Hon blandade den och när han hade druckit den kände han sig bättre.
   —Jag är ledsen att jag satte i gång igen, sa han och log sedan ynkligt. Det verkar som om jag alltid höll på att be om ursäkt, eller hur?
   —Oroa dig inte, älskling. Låt mig blanda dig en ny drink.
   Efter den fjärde i snabb följd såg han slugt på henne. — Försöker du få mig berusad eller nåt sånt?
   Hon log: — Varför inte?
   —Du har lyckats med det, sa han surt och sträckte fram glaset.

   HAN VAKNADE i mörkret och hade ont i ena benstumpen. Han försökte höja huvudet. Han suckade och stödde sig på ena armbågen. Sedan såg han att den andra sängen var tom. Han rynkade pannan och ropade. Inget svar kom.
   Han tände ljuset och drog på sig sina byxor. Han sökte genom hela huset. Lena fanns där inte. Orolig gick han ut för att söka efter henne.
   Natten var mörk. Han skulle just till att ropa men ändrade sig. Det var ingen mening med att störa grannarna om — vilket var det troli gaste, försökte han övertyga sig — hon bara hade gått på en promenad. Kanske hade hon inte kunnat sova.
   Nattluften var kylig och mildrade hans huvudvärk. Smärtan i ena benet hade också försvunnit. Han följde en plötslig impuls och begav sig nerför gatan.
   Det dröjde inte länge förrän han befann sig i stadens centrum. Så här dags var det övergivet och de låga byggnaderna var fullständigt mörka. Utom en — Rådhuset. En ljusspringa kom från ett fönster i bottenvåningen. Han skulle just gå hemåt igen i händelse att Lena skulle komma tillbaka och börja oroa sig för att han var borta, då en besynnerlig nyfikenhet fick honom att gå över gatan.
   Han kikade genom ljusspringan — och blev stående där. Sedan vände han bort huvudet, blev förvirrad och tveksam, skakade på huvudet för att göra det klart och tittade så in igen. Men det var sant. Där i råds-salen verkade det som om hela Greenvilles befolkning hade samlats! ... Där var Finney — ja, och King och Smith och — Lena. Hon stod mitt bland dem och hennes slanka kropp doldes av alla dem som omgav henne. Hon talade snabbt, ivrigt. Åtminstone att döma av vad han såg, för han kunde inte, höra något. Han sträckte sig fram och lade örat mot fönstret.
   Han kunde bara höra dämpade fragment av vad som sades. Någon sa: — Jag säger ändå att det var oklokt att sammankalla ett allmänt möte. En annan röst sa: — Det är inte det som det är fråga om ... En annan: — Det gör inget, han har slocknat fullständigt. Jag förvissade mig om det. Och med en rysning insåg han att den rösten var Lenas! Och att de dessutom talade om honom. Han lyssnade, alltmera skräckslagen.
   —Han börjar bli misstänksam. — Det var Lena igen. — Otålig också. Om han väl får reda på ... Resten drunknade då oväsendet i bakgrunden blev större.
   —Men vi måste i alla fall hålla kvar honom här, var det nästa han hörde; det sades av en röst som han inte kände igen. Vi måste planera nåt annat.
   Sedan blev rösterna tystare — så att han inte kunde uppfatta ett ord.
   Han drog sig tillbaka från fönstret; han darrade och kände sig åter insnärjd. Han stödde sig mot väggen och försökte förtvivlat reda ut det. Det fanns en sammansvärjning mot honom, så mycket var tydligt. De där människorna var inte grannar, de var — vårdare. Ordet svindlade för honom. För vad gjorde det Lena till? Inte till hans hängivna hustru utan bara till den främsta vårdaren?
   Nej, det kunde inte vara så, sa han för sig själv. Men det kunde det. Han var vansinnig, det här var något slags sinnessjukskoloni. Men inte kunde en hel stad ägna sig åt det och hundratals människor sättas för att övervaka en enda människa! Det verkade löjligt. Hur som helst så var han inte vansinnig. Eller var han det? Det var inte minnet som svarade honom utan hans egen hjärna som försökte övertyga honom att han inte var det. Då ...
   Det enda möjliga svaret kom. Det här var — ett fängelse. Inte vårdare, utan vakter.
   Men varför? Vad hade han gjort? Och så var det samma sak igen varför var alla de här människorna intresserade av honom? Och varför visste han det inte? Minnesförlusten — var det en del av straffet för brottet, så att han inte ens kom ihåg att han hade begått det? Därför att på något vis blotta minnet om det var ett brott? Han ryste då han tänkte på en annan sak — hans ben — var det också en del av straffet? Ett grymt och förfärligt sätt att ersätta kedjor?
   Han greps av panik vid tanken och var rädd för sin egen okunnighet, för människor som bakom en vänlig, till och med kärleksfull fasad kunde hysa så förfärliga syften. Han stapplade i väg och stödde sig mot väggen.
   Han gick runt hörnet och snyftade av lättnad. En bil stod vid trottoarkanten. Han ramlade nästan in i den. Han tyckte att ljudet då han startade motorn var fruktansvärt högt. Men han körde hårt och vårdslöst ner foten på gaspedalen. Motorn svarade och han körde i väg. Han visste bara att han var tvungen att komma bort från den här platsen.
   Så snart han hade kommit ut på landsbygden saktade han farten och tittade tillbaka. Han tyckte han hörde andra bilar starta. Han såg åtminstone ljus.
   Han körde vidare och mörkret framför honom ljusnade något. Men den mörka förvirringen i hans hjärna ljusnade inte. Han fortsatte att upprepa "Lena" om och om igen och fann det fortfarande otroligt att hon kunde vara inblandad i allt det här.
   Han vände sig om igen och den här gången såg han billyktor mot him- len bakom sig. Hans metallben blev en fast stav som höll gaspedalen nertryckt.
   Det var det som visade sig olyckligt. Han såg kurvan komma och var beredd på den. Men hans ben var det inte. Det hakade upp sig. Han sträckte sig ursinnigt ner och slog upp det, men då var det för sent. Vägen slirade vansinnigt bort från honom, och han förstod att det fanns en vägbank här och att bilen hade kört av den och nu föll genom luften. Och i det ögonblicket förstod han mycket mer. Som en blixt kom alltsammans tillbaka. Han föll, föll. Han skrek — ett skrik som avbröts då luften drevs ur kroppen på honom och ljuset dansade framför hans ögon ...

   HAN LÅG UTSTRÄCKT där och märkte att han inte var död. Och sedan kämpade han för att inte skrika, för att inte bli galen.
   För nu visste han vem han var. Hans namn var visserligen Sam -men Powis, inte Bishop. Han visste det, visste också att han aldrig hade sett Greenville i hela sitt liv förrän den dagen då han rullades ur ambulansen. Det förbleknade till en dröm bredvid verkligheten. Han hade inte varit kontorschef — utan rymdpilot. Det var den verklighet som nu hotade hans förstånd.
   För han kom ihåg alltsammans. Den första flygningen till en annan stjärna. En man — Sam Powis — mot oändligheten, utskickad för att söka efter nya uranfyndigheter för en Jord som under krigen hade förslösat alla sina egna och även dem på de andra planeterna kring solen. Och hur allt hade misslyckats. Beräkningarna hade varit felaktiga, så han hade i åratal irrat i rymdens fruktansvärda svarta natt ... Hans förnuft hade smulats sönder ... Och sedan — det sista hoppet, han kom åter närmare ljus och liv. Den sista rnardrömsartade nedfärden med ett skadat skepp och ...
   Och nu då allt återvände kunde han inte hejda skriken. Känslan av hjälplöshet, vetskapen att han aldrig skulle klara det, hur vansinnigt klotet under honom hade svängt ...
   Han slutade tvärt att skrika då två fakta samtidigt trängdes om platsen i hans medvetande. Han hade klarat det — och det hade varit Jorden. Med instrument och sinnen lika virriga hade han inte förstått det — eller haft tid att bry sig om det mer än en drunknande tänker på vad slags drivved han klamrar sig fast vid. Det hade varit Jorden! Men han hade landat bland fiender, leende fiender som av dunkla skäl hade hållit det hemligt att han hade landat, hemligt till och med för honom själv. Den överhängande faran hejdade honom vid vansinnets rand. Han var tvungen ...
   Men det var för sent. Händer lyfte redan upp honom från bilen. Han vred och jämrade sig.
   —Det går fint, sa röster till honom. Ni har klarat er.
   —Låt mig vara, ropade han. Jag vet hela sanningen. Ni är fiender...
   —Vi är vänner, sa rösterna, då händerna bar honom uppför kullen. Händerna sänkte honom till marken och släppte honom. Han försökte komma på fötter men hejdade sig. Det ena metallbenet var krokigt och omöjligt att använda. Han stirrade trotsigt upp.
   —Ni kommer aldrig att klara det här. När Rymdavdelningen får reda på det så kommer de ...
   Männen som stod runt honom såg på varandra. En av dem var han som hade kallat sig för Finney. Det var han som milt sa: — Ni kommer alltså ihåg?
   —Ja, jag kommer ihåg — mr Finney. Jag kommer ihåg det också.

   MÄNNEN KONFERERADE viskande och sedan sa Finney:
   —Vi försökte bara hjälpa er. Ni förstår, när vi drog fram er ur vraket av ert skepp befann ni er i ett farligt tillstånd. Jag menar inte bara fysiskt. Då vi hade undersökt ert psykiska tillstånd, förstod vi att ni skulle bli sinnessjuk när ni åter kom till medvetande. Chocken vid kraschen ovanpå er årslånga irrfärd skulle ha visat sig vara för mycket. Så vi förseglade ert förflutna och gjorde en ny identitet åt er, en ny miljö med ett nytt förflutet.
   Sam såg förvirrat på dem.
   —Men varför? Jag blev inte vansinnig.
   —Vi räknade fel i mer än en sak, medgav Finney. Vi undervärderade er psykiska motståndskraft. Men jag tror ändå att om ni hade vetat sanningen från början skulle det ha varit för mycket för er. Nu när ni vet resten måste ni få veta det här också. Han tvekade och sa sedan medan han omsorgsfullt iakttog Sam: Att ni inte är på Jorden som ni trodde. Det här är ett helt annat solsystem.
   —Va! — Sam såg från det ena till det andra av ansiktena ovanför honom. Sedan skrattade han häftigt till. — Ni står där och säger till mig att det här inte är Jorden — och ni gör det på engelska! Hör på ...
   —Tro mig, sa Finney på ett övertygande sätt. Vi är skapta på samma sätt som ni. Vi lärde oss engelska bara för er skull.
   —Men Greenville och allting ...
   —Det gjordes också för er skull. Vi har apparater som kan sondera hjärnans innersta tanke. Med vår kunskap i fråga om mental teknik kunde vi ha gjort en av två saker. Teoretiskt sett kunde vi ha blockerat ert förflutna helt och hållet och sedan lärt er vårt eget språk, våra seder — i själva verket gett er en lanjonsk personlighet. Lanj heter vår värld.
   Men ett sådant totalt utbytande skulle ha varit riskabelt och motbjudande för vårt etiska sinne. Så — vi gick den andra vägen. De saker som vi kunde kopiera lämnade vi kvar i er hjärna. Resten blockerades. Vi gjorde en ny bakgrund åt er. Det måste bli en liten stad. När allt kommer omkring — han ryckte beklagande på axlarna — så kunde vi inte förändra hela planeten. Vi byggde Greenville, vi anpassade allting efter den bild av Jorden som vi fann i er hjärna. Vi flyttade dit fabriker för att ge invånarna anledning att vara där. Det vill säga en anledning om ni skulle ha börjat undra.
   Av samma skäl försåg vi er med ett så måttfullt förflutet som möjligt. I er hjärna fann vi en dröm — om lugn, oberoende, lycka. Vi försökte förverkliga den åt er. Men vi underskattade er otålighet. I min roll som chef kunde jag inte ge er tillbaka ett arbete ni aldrig hade haft av det mycket enkla skälet att de saker som görs vid Greenville Novelty Company skulle ha varit rena nyheter för er. Och naturligtvis hade det dessutom förbindelser med den yttre världen, den värld som ni måste hind ras från att undra över — för er egen skull. Det var därför vi blev tvungna att hugga till med en lag med detsamma som hindrade er från att skaffa bil. Annars gjorde vi allt vi kunde. Vi ...
   En tanke slog plötsligt Sam.
   —Säg inte att ni till och med gjorde de där televisionsprogrammen bara för mig?
   Finney nickade.
   Sam grimaserade. Inte att undra på att musiken hade förefallit monoton! De måste ha hittat på den av de fragment som de hade grävt fram ur hans minne. Vilket också förklarade varför skämten var tråkiga. Men en sådan ansträngning! Hundratals människor som lär sig engelska, lär sig att uppträda som jordmänniskor — och bara för hans skull. Det var otroligt. Men han trodde på det. Det hängde ihop. Nu kom han ihåg småsaker som hade saknats — tidningar, vägskyltar alla sådana anknytningar med yttervärlden som en vanlig småstad skulle haft.
   —Men varför? frågade han Finney. Varför hade ni så mycket besvär för en enda människa — en främling? Finney såg förlägen ut.
   —Ingen människa är främling, sa han omständligt. Och är det verkligen så egendomligt? Vi såg i er hjärna minnen av att ert folk gjorde orimligt stora gärningar för en enda olycklig person.
   Det var riktigt, tänkte Sam. Men vad hade de mer sett? Hade de sett hatet, misstänksamheten, förstörelsen?
   —Jag är verkligen ledsen, fortsatte Finney, för att vi misslyckades med uppgiften. Men ni förstår att den inte var lätt, att den var nåt nytt för oss. Vi trodde att vi skulle kunna göra er lycklig. Men när Lena såg att ...
   —Lena? sa Sam. Var är hon?
   —Här, sa en röst. En slank gestalt kom fram ur en av bilarna.
   Sam vände sig bort och svor över att han hade nämnt hennes namn. För det hopplösa i det gick nu upp för honom. Nu då han verkligen insåg hur mycket hon hade offrat för honom, insåg han också något annat. Att hon inte hade gjort det för honom. Hon hade gjort det för en främling — en främmande krympling som hade knackat på dörren. Precis som de andra av dessa mänskliga varelser hade gjort vad de trodde var rätt och gått otroligt långt för att göra det. Hon hade givit sig åt honom — men bara i en charad.

   INGEN talade. Han sänkte huvudet och satt en lång stund utan att röra sig. Han hörde bilar starta och köra i väg. När han till sist såg upp hade alla utom Lena försvunnit.
   —Ge dig i väg, sa han. Åk tillbaka och hjälp till att ta bort kulisserna.
   Det gjorde ont att behöva säga det men det fanns inget annat att säga nu.
   —Men ... jag vill vara tillsammans med dig.
   —Det är slut alltsammans nu. Du behöver inte spela längre.
   —Jag spelar inte, Sam. Jag — jag spelade inte innan. Han stirrade undrande upp på henne och förstod plötsligt att hon menade det. Han försökte resa sig. Hon böjde sig och hjälpte upp honom.
   —När ska jag sluta vara beroende av dig? sa han lågmält. Sedan blev han modlös. — Åh, det tjänar ingenting till. Jag är fortfarande förlorad. Mer än nånsin. Nu har jag inte ens Greenville Hon bara log vänligt.
   —Behöver du det nu?
   Hon tog honom runt midjan och ledde honom uppåt några steg, sedan runt ett bergutsprång. Han följde hennes blick — och höll andan. För nedanför i en dal låg en stor stad. Åtminstone var stad det han närmast ville kalla den. Takspiror och torn höjde sig stora och andlöst graciösa ur gryningens dimmor och sken som kristall i den uppgående solens ljus. Bågar med gnistrande färger sträckte sig över den, ljusklot svävade i luften. Det var mer än en samling byggnader. Det fanns ändamål här — han kände det utan att kunna veta det.
   Då han stod där förstod han varför dessa människor hade handlat som de gjort mot honom. De måste ha läst i hans hjärna hämningarna, rädslan — måste ha förstått att om hans hjärna vaknade till liv i ett sådant underland skulle den ha fruktat den makt som kunde ha byggt det.
   Men nu kände han dem. Hur skulle de kunna frukta de människor som hade övergivit det här för — Greenville?
   Han vände sig bort från visionen.
   —Jag vill åka tillbaka, sa han till Lena. Till Greenville.
   —Greenville? upprepade hon.
   —Ja, sa han och småskrattade sedan då han såg hur besviken hon blev. Jag måste börja nånstans i den här världen, inte sant? Finns det nåt bättre sätt än att själv hjälpa till med att riva ner kulisserna?
Källa: Häpna 1 1959 Originalets titel: "A Start in Life" (1954)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki