Fandom

Svenskanoveller Wiki

Nyarlahotep

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: H. P. Lovecraft

    Nyarlathotep... det krälande kaos... jag är den siste... Jag skall berätta för den lyssnande tomheten.
    Jag minns inte exakt när det började, men det var för månader sedan. Den allmänna spänningen var förfärlig. Till en tid av politiska och sociala omvälvningar kom en egendomlig och dyster föraning om fasansfull fysisk fara; en omfattande och vidsträckt fara av ett slag som bara kan anas i nattens mest ohyggliga drömmar. Jag minns att människornas ansikten var bleka och oroade, och att de viskade varningar och förutsägelser som ingen medvetet vågade upprepa eller medge att man hade hört. En känsla av oerhörd skuld låg över landet, och från avgrunden mellan stjärnorna svepte iskalla vindar som kom folk att rysa i mörkret på ensliga platser. Årstidernas följd förändrades på ett djävulskt sätt — höstens hetta hängde kvar och alla anade att Jorden och kanske universum hade lämnat de kända gudarnas eller makternas domäner och nu befann sig bland gudar eller makter som var okända.
    Och det var då Nyarlathotep kom från Egypten. Ingen visste vem han var, men han var av det gamla folket och såg ut som en farao. Bönderna föll på knä inför honom men kunde inte säga varför. Han sade att han hade stigit upp ur tjugosju århundradens mörker och att han medförde budskap från platser som inte var av denna värld. Till civilisationens länder kom Nyarlathotep, mörk, mager och hotande, och han köpte alltid egendomliga föremål av glas och metall och gjorde av dem ännu mer egendomliga föremål. Han talade mycket om vetenskaperna — om elektricitet och psykologi — och visade prov på krafter som gjorde hans åskådare mållösa och ökade hans berömmelse. Man rådde rysande varandra att se Nyarlathotep. Och dit Nyarlathotep gick, där försvann lugnet, för nattens timmar sönderslets av mardrömmar. Aldrig tidigare har skriken från mardrömmarna varit ett sådant allmänt problem; nu önskade de lärda männen nästan att de kunde förbjuda sömn under småtimmarna för att städernas skrik inte så fasansfullt skulle störa den bleka, medlidsamma månen när den glimmade i de gröna vattnen som flöt bort under broarna och på tornspirorna som lutade sig upp mot den sjukliga skyn.
    Jag minns när Nyarlathotep kom till min stad — den stora, den gamla, den förfärliga staden — med dess oräkneliga brott. Mina vänner hade berättat för mig om honom och om dragningskraften och fascinationen hos hans avslöjanden, och jag brann av iver att utforska hans innersta hemligheter. Mina vänner sade att de var förfärande och övergick mina mest ohyggliga fantasier; att det som visades på en duk i det mörka rummet förutsade ting som endast Nyarlathotep vågade förutspå, och i fräsandet av hans blixtar togs något från människorna som aldrig tidigare hade tagits ifrån dem, något som bara märktes i deras ögon. Och jag hörde från annat håll att de som kände Nyarlathotep såg ting som andra inte såg.
    I den heta hösten gick jag med den oroliga folkmassan genom natten för att se Nyarlathotep; genom den kvävande natten och uppför ändlösa trappor och in i det överfyllda rummet. Och på duken såg jag kåpklädda gestalter bland ruiner, och gula ondskefulla ansikten som kisade fram bakom fallna monument. Och jag såg världen i kamp mot mörker; mot förintelsens vågor från den yttersta rymden; virvlande, vältrande, kämpande runt den slocknande solen. Sedan dansade gnistorna egendomligt runt åskådarnas huvuden och håret stod på ände medan skuggor som var mer groteska än jag kan beskriva dök upp och kröp samman på deras huvuden. Och när jag som var kyligare och mer vetenskapligt inriktad än de andra mumlade fram en darrande protest om "bedrägeri" och "statisk elektricitet", drev Nyarlathotep oss alla nerför de förvirrande trapporna och ut på de fuktiga, heta, övergivna midnattsgatorna. Jag skrek högt att jag inte var rädd; att jag aldrig kunde vara rädd; och andra skrek med mig för att få tröst. Vi svor på att staden var exakt som förut och fortfarande vid liv; och när det elektriska ljuset började slockna förbannade vi elbolaget om och om igen och skrattade åt de egendomliga grimaser vi gjorde.
    Jag tror att vi kände att något kom ner från den grönskimrande månen, för när vi började förlita oss till dess ljus intog vi egendomliga ofrivilliga marschformationer och tycktes känna till vårt mål trots att vi inte vågade tänka på det. En gång såg vi ner på gatan och fann att stenarna hade lossnat och trängts undan av gräs, och där fanns knappast ens ett rostigt metallräls som visade var spårvagnarna hade gått. Och vi såg en spårvagn liggande ensam, utan fönster, förfallen och nästan kullvält. När vi såg mot horisonten kunde vi inte finna det tredje tornet vid floden och observerade att silhuetten av det andra tornet var knäckt på mitten. Sedan delade vi upp oss på led vilka vart och ett tycktes dras i sin egen riktning. Ett försvann in i en smal gränd åt vänster och efterlämnade bara ekot av en skräckslagen flämtning. Ett annat vandrade ner i en halvt igenväxt tunnelbanenedgång medan de marscherande skrattade vansinnigt. Mitt eget led drogs ut mot stadens omgivningar, och efter en tid kände jag en kyla som inte hörde hemma i den heta hösten; för när vi vandrade ut på den mörka heden såg vi omkring oss ondskefull snö glittra i den sataniska månens ljus. Oförklarlig, spårlös snö som drevs bort i en enda riktning där en avgrund gapade med ett mörker som accentuerades ytterligare av dess glittrande väggar. Ledet föreföll mycket litet när det drömmande vandrade ner i avgrunden. Jag dröjde längst bak, för det svarta hålet i den grönskimrande snön var förfärande, och jag tyckte mig ha hört ekot av ett skrämmande skrik när mina följeslagare försvann; men jag mäktade inte motstå suget. Liksom dragen dit av dem som hade gått före mig nästan svävade jag darrande och skräckslagen mellan de gigantiska snövallarna ner i det otänkbaras blinda virvlar.
    Medvetet vrålande, stumt vanmäktig, bara våra forna gudar kan säga vad. En äcklad överretad skugga som slingrade sig i händer som inte var händer och som blint virvlade bort förbi spöklika midnätter av förruttnad skapelse, likvärldar med sår som var städer, likvindar som vidrör de skräckslagna stjärnorna och får deras ljus att flämta. Och genom denna universums motbjudande kyrkogård dånar det dämpade, vanvettsdrivande ljudet av trummor och det gälla, monotona tjutet av hädande flöjter från ofattbara, mörka kamrar bortom Tiden; det vidriga trummande och spel till vilka de gigantiska, dystra yttersta gudarna dansar långsamt, klumpigt och absurt — de blinda, stumma, tanketomma monster vilkas själ är Nyarlathotep.
   
   Nyarlathotep (1920) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN 91-7992-048-9
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki