Fandom

Svenskanoveller Wiki

Oackompanjerad sonat

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Orson Scott Card
   


   
Stämning


   När Christian Haroldsen var sex månader gammal visade preliminära tester en fallenhet för rytmik och ett utomordentligt gehör. Självfallet fick han andra tester, och många möjliga vägar stod fortfarande öppna för honom. Men rytmiken och gehöret var de styrande tecknen i hans privata vändkrets, och förstärkningarna inleddes redan nu. Mr och mrs Haroldsen försågs med inspelade band med många slags ljud och instruerades att ständigt spela dem för honom, när han var vaken lika väl som när han sov.
   När Christian Haroldsen var två år gammal fastställde det sjunde testbatteri han utsattes för i detalj den framtid han oundvikligen skulle gå till mötes. Hans kreativitet var enastående, hans nyfikenhet omättlig, hans förmåga att förstå musik så intensiv att den första raden i varenda testrapport löd: "Underbarn."
   Underbarn var det ord som förde honom från hans föräldrars hem till ett hus djupt inne i en lövskog där vintern var brutal och våldsam och sommaren en kortvarig, desperat explosion av grönt. Han växte upp omskött av ickesjungande tjänare och den enda musik han tilläts höra var fågelsång, och vindsång, och vinterträets knastrande; åska och de gyllene lövens svaga skri när de bröt sig fria och tumlade till jorden; regnet mot taket och vattendroppet från istapparna; ekorrars tjattrande och den djupa tystnaden hos snön som föll under en månlös natt.
   De ljuden var Christians enda medvetna musik; han växte upp med sin barndoms symfonier som bara ett avlägset och oåterkalleligt minne. Och följaktligen lärde han sig att höra musik i omusikaliska ting - för han måste finna musik, också där ingen stod att finna.
   Han fann att färger frammanade ljud i hans tankar: sommarsolljuset ett skrällande ackord; månljuset om vintern ett tunt, sorgset klagande; den unga grönskan om våren ett lågt mumlande som nästan (men inte riktigt) följde en slumpmässig rytm; blänket av en röd räv genom snåren en flämtning av förvåning.
   Och han lärde sig att spela alla de ljuden på sitt Instrument.
   I världen fanns fioler, trumpeter, klarinetter och tubor, så som det funnits i århundraden. Om dem visste Christian ingenting. För honom var bara hans Instrument tillgängligt. Det var nog.
   I ett av rummen i Christians hus, där han för det mesta var ensam, bodde han: en säng (inte alltför mjuk), en stol och ett bord, en tyst maskin som tvättade honom och hans kläder, och en elektrisk lampa.
   Det andra rummet innehöll bara hans instrument. Det var en konsol med många tangenter och remsor och spakar och klaffar, och när han rörde vid någon del av det trängde det fram ljud. Varje tangent gav ett eget ljud ifrån sig; varje punkt på remsorna modifierade tonläget; varje spak modifierade tonen; varje klaff förändrade ljudets struktur.
   När han först kom till huset lekte Christian (på barns sätt) med Instrumentet och skapade egendomliga och lustiga ljud. Det var hans enda lekkamrat; han lärde sig det väl och kunde frambringa vilket ljud han ville. Till en början var han förtjust i höga, grälla toner. Senare började han lära sig den njutning som finns i tystnader och rytmer. Senare började han leka med lågt och högt, och spela två ljud samtidigt, och att förändra de bägge ljuden tillsammans för att skapa ett nytt ljud, och att än en gång spela en följd av ljud han spelat tidigare.
   Gradvis hittade ljuden från skogen utanför hans fönster in i musiken han spelade. Han lärde sig att få vindar att sjunga genom sitt Instrument; han lärde sig att göra sommaren till en sång han kunde spela när han ville; grönt med sina oändliga variationer var hans mest subtila harmoni; fåglarna ropade ur hans Instrument med hela intensiteten i Christians ensamhet.
   Och ordet spreds till de legitimerade Lyssnarna:
   "Norrut, eller österut, finns ett nytt ljud; Christian Haroldsen, och han sliter hjärtat ur kroppen på en med sina sånger."
   Lyssnarna kom, först några få för vilka omväxling betydde allt sedan de som mest brydde sig om vad som var nytt och på modet, till sist de som över allt annat satte värde på skönhet och hängivenhet. De kom, och dröjde ute i Christians skog, och lyssnade på hans musik som spelades upp genom fulländade högtalare på taket till hans hus. När musiken upphörde och Christian steg ut ur huset kunde han se Lyssnarna ge sig av; han frågade och fick veta varför de kom; han förundrades över att det han av ren kärlek gjorde med sitt Instrument kunde intressera andra människor.
   Egendomligt nog kände han sig ännu mera ensam av att veta att han kunde sjunga till Lyssnarna men ändå aldrig få höra deras sånger. "Men de har inga sånger", sade kvinnan som varje dag kom med mat till honom. "De är Lyssnare. Du är en Skapare. Du har sångerna och de lyssnar."
   "Varför?" frågade Christian oskuldsfullt.
   Kvinnan såg förbryllad ut. "Därför att det är det de helst vill göra. De har blivit testade, och de är lyckligast som Lyssnare. Du är lyckligast som Skapare. Är du inte lycklig?"
   "Jo", svarade Christian, och han talade sanning. Hans liv var fulländat och han skulle inte vilja ändra någonting, inte ens den ljuva sorgen i Lyssnarnas ryggar när de gick sin väg då hans sånger tog slut. Christian var sju år gammal.


   
Första satsen


   För tredje gången väntade den kortvuxne mannen med glasögon och en egendomligt malplacerad mustasch i undervegetationen på att Christian skulle komma ut. För tredje gången var han överväldigad av skönheten hos sången som just klingat ut, en sorgsen symfoni som fick den korte, glasögonförsedde mannen att känna trycket av lövverket över sig trots att det var sommar och skulle dröja månader innan löven föll. Fallet är ändå oundvikligt, sade Christians sång; hela sina liv håller bladen inom sig kraften att dö, och det måste färga deras liv. Den korte mannen med glasögonen grät - men när sången tog slut och de andra Lyssnarna gav sig iväg gömde han sig i buskagen och väntade.
   Den här gången belönades hans väntan. Christian kom ut ur huset och gick bland träden och kom emot platsen där den korte mannen med glasögonen väntade. Den korte mannen beundrade Christians lätta, omedvetna sätt att gå. Kompositören såg ut att vara runt trettio, men ändå fanns det något barnsligt i hans sätt att se sig omkring, i sättet att gå slumpartat och ofta stanna bara för att kunna röra vid (aldrig bryta av) en fallen kvist med sina nakna tår.
   "Christian", sade den korte mannen med glasögon.
   Christian vände sig häpen om. Under alla år hade ingen Lyssnare någonsin talat till honom. Det var förbjudet. Christian kände till lagen.
   "Det är förbjudet", sade Christian.
   "Här", sade den korte mannen med glasögon och höll fram ett litet svart föremål.
   "Vad är det?"
   Den korte mannen grimaserade. "Tag den bara. Tryck på knappen så spelar den."
   "Spelar?"
   "Musik."
   Christians ögon vidgades. "Men det är förbjudet. Jag får inte låta min kreativitet förorenas av att höra andra musikers verk. Det skulle göra mig till imitatör och efterapare istället för nyskapare."
   "Rabblare", sade mannen. "Du rabblar bara. Det här är Bachs musik." Det fanns vördnad i hans röst.
   "Jag kan inte", sade Christian.
   Och så skakade den korte mannen på huvudet. "Du vet inte. Du vet inte vad du går miste om. Men jag hörde det i din sång när jag kom hit för många år sedan, Christian. Det här är vad du söker."
   "Det är förbjudet," svarade Christian, för själva faktum att någon som visste att en handling var förbjuden ändå ville utföra den förbluffade honom, och han förmådde inte nå förbi sin förvåning och inse att någon reaktion förväntades av honom.
   I fjärran hördes fotsteg och talade ord och den korte mannens ansikte blev skrämt. Han rusade fram till Christian, tvingade bandspelaren i händerna på honom, och gav sig av mot områdets grind.
   Christian tog bandspelaren och höll den i en strimma solljus som föll in genom lövverken. Den glänste matt. "Bach", sade Christian. Och: "Vem är Bach?"
   Men han kastade inte ifrån sig bandspelaren. Inte heller gav han den till kvinnan som kom för att fråga honom varför den korte mannen med glasögon hade stannat kvar. "Han stannade i åtminstone tio minuter."
   "Jag träffade honom bara i en halv minut", svarade Christian.
   "Och ?"
   "Han ville att jag skulle höra någon annans musik. Han hade en bandspelare."
   "Gav han dig den?"
   "Nej", sade Christian. "Har han inte kvar den?"
   "Han måste ha slängt bort den i skogen."
   "Han sade att det var Bach.
   "Det är förbjudet. Det är allt du behöver veta. Skulle du råka hitta bandspelaren, Christian, så vet du vad lagen säger."
   "Jag skall ge den till er."
   Hon såg inträngande på honom. "Du vet vad som skulle hända om du lyssnade på det."
   Christian nickade.
   "Då så. Vi kommer också att leta efter den. Vi ses igen i morgon, Christian. Och nästa gång någon stannar kvar här, så tala inte med honom. Kom bara tillbaka in i huset och lås dörrarna."
   "Det skall jag", sade Christian.
   När hon gått spelade han på sitt Instrument i timmar. Flera Lyssnare kom, och de som hade hört Christian tidigare förvånades över förvirringen i hans sång.
   Den natten rasade en sommarstorm, vind och regn och aska, och Christian fann att han inte kunde sova. Inte på grund av vädrets musik - han hade sovit genom tusen sådana stormar. Det var bandspelaren som låg mot väggen bakom hans Instrument. I nästan trettio år hade Christian levt omgiven bara av denna vilda, vackra plats och av musiken han själv skapade. Men nu.
   Nu kunde han inte sluta undra. Vem var Bach? Vem är Bach? Hur låter hans musik? Hur skiljer den sig från min? Har han upptäckt saker som jag inte känner till?
   Hur låter hans musik?
   Hur låter hans musik?
   Hur låter hans musik?
   Tills Christian i gryningen, när stormen bedarrade och vinden hade dött, steg ur sängen där han inte sovit utan bara vridit sig av och an natten igenom, och tog fram bandspelaren från dess gömställe och spelade upp musiken.
   Först lät det främmande, som oljud, egendomliga ljud som ingenting hade gemensamt med de ljud som hört till Christians liv. Men mönstren var klara, och vid slutet av inspelningen, som var mindre än en halvtimma lång, hade Christian bemästrat fugans idé och klavecinens ljud vägrade släppa hans tankar.
   Men han visste att de skulle komma på honom om han lät det nya avspeglas i hans musik. Så han försökte inte konstruera en fuga. Han försökte inte imitera klavecinens ljud.
   Och varje natt lyssnade han på inspelningen, i många nätter, och lärde sig allt mera och mera tills till slut Väktaren kom.
   Väktaren var blind, och en hund ledde honom. Han kom till dörren och eftersom han var Väktare öppnade sig dörren för honom utan att han ens knackade.
   "Christian Haroldsen, var är bandspelaren?" frågade Väktaren.
   "Bandspelaren?" frågade Christian och insåg sedan att det var hop löst, och tog fram maskinen och gav den till Väktaren.
   " Åh, Christian", sade Väktaren och hans röst var mild och full av sorg. "Varför lämnade du den inte ifrån dig utan att lyssna på den?"
   "Det tänkte jag göra", sade Christian. "Men hur kunde ni veta?"
   "Därför att det plötsligt inte finns några fugor i din musik. Plötsligt har dina sånger förlorat det enda i dem som påminde om Bach. Och du har slutat experimentera med nya ljud. Vad var det du försökte undvika?"
   "Det här", sade Christian, och han satte sig ned och lyckades vid sitt första försök efterlikna klavecinens ljud. "Men du har aldrig förrän nu försökt göra det?"
   "Jag trodde att det skulle märkas."
   "Fugor och klaveciner, de två saker du först lade märke till - och de enda du inte fört in i din musik. Alla dina andra sånger under de sista veckorna har varit avstrukna och färgade och påverkade av Bach. Bortsett från att där inte fanns någon fuga och ingen klavecin. Du har brutit lagen. Du placerades här därför att du var ett geni, förmögen att skapa nytt med bara naturen som inspiration. Nu har du blivit en imitatör, och äkta nyskapande är omöjligt för dig. Du måste ge dig av."
   "Jag vet", sade Christian, rädd men trots det utan att helt förstå vad ett liv utanför huset skulle innebära.
   "Vi kommer att utbilda dig för de slags arbeten du kan utföra nu. Du kommer inte att svälta. Du kommer inte att dö av leda. Men därför att du bröt lagen är en sak numera förbjuden dig."
   "Musik."
   "Inte all musik. Det finns ett slags musik, Christian, som de flesta människor, de som inte är Lyssnare, får höra. Radio och television och inspelad musik. Men levande musik och ny musik - de är förbjudna för dig. Du får inte sjunga. Du får inte spela något instrument. Du får inte knacka fram en rytm."
   "Varför inte?"
   Väktaren skakade på huvudet. "Världen är alltför perfekt, alltför fridfull, alltför lycklig för att vi skulle tillåta en missanpassad som brutit lagen att sprida missnöje omkring sig. De vanliga människorna skapar slumpmusik och känner ingenting bättre därför att de saknar förmågan att lära det. Men om du - det gör detsamma. Lagen är sådan. Och skulle du skapa mera musik, Christian, kommer du att bli straffad hårt. Hårt."
   Christian nickade, och när Väktaren sade åt honom att komma kom han och lämnade huset och skogen och sitt
   Instrument bakom sig. Till att börja med tog han det lugnt, som det ofrånkomliga straffet för sin förbrytelse; men han hade ingen riktig uppfattning om straff; eller om vad förvisningen från hans Instrument skulle innebära.
   Inom fem timmar skrek han och slog mot alla som kom nära honom, för hans fingrar längtade efter att röra vid instrumentets tangenter och remsor och spakar och klaffar, och de var förvägrade honom, och nu visste han att han aldrig varit ensam tidigare.
   Det tog sex månader innan han var redo för ett normalt liv. Och när han lämnade Omskolningscentret (som var en liten byggnad eftersom den så sällan kom till användning) såg han trött ut, och mycket äldre, och log inte längre mot någon. Han blev utkörare, för testerna sade att det var det arbete som skulle förorsaka honom minst sorg, och minst påminna honom om vad han förlorat, och i högst utsträckning uppta hans få återstående talanger och intressen.
   Han körde ut munkar till speceributiker.
   Och om kvällarna upptäckte han alkoholens mysterier, och alkoholen och munkarna och lastbilen och hans drömmar var tillräckligt för att han på sitt vis skulle vara förnöjd. Han bar ingen vrede inom sig. Han kunde leva resten av sitt liv på det här sättet, utan bitterhet.
   Han levererade färska munkar och tog med sig de gamla bort.


   
Andra satsen


   "Heter man Joe", brukade Joe alltid säga, "kan man inte annat än öppna bar och grill så att man kan sätta upp en skylt med texten Joes Bar och Grill." Och han skrattade och skrattade, för när allt kom omkring var Joes Bar och Grill ett lustigt namn nuförtiden.
   Men Joe var en duktig bartender, och Väktarna hade satt honom på rätt sorts plats. Inte i någon storstad, utan i en mindre stad; en stad strax intill motorvägen dit truckförarna ofta kom; en stad inte alltför långt från en storstad så att det fanns intressanta ting i närheten att tala om och oroa sig för och klaga över och älska.
   Följaktligen var Joes Bar och Grill ett trevligt ställe att komma till, och många människor kom dit. Inte fashionabla människor, och inte alkoholister, utan ensamma människor och vänskapliga människor i precis rätt blandning. "Mina gäster är som en god drink, precis lagom av olika ingredienser för att ge en ny smak som smakar bättre än någon av ingredienserna." För Joe var poet, en alkoholens poet, och som många andra vid den här tiden sade han ofta: "Far min var advokat, och förr i tiden skulle jag förmodligen också ha blivit advokat, och då hade jag aldrig fått veta vad jag gick miste om."
   Joe hade rätt. Och han var en fördömt bra bartender, och han önskade aldrig att han vore någonting annat, och följaktligen var han lycklig.
   Men en kväll kom en ny karl in, en karl med en munkleveransbil och med firmanamnet på en munktillverkare på uniformen. Joe lade märke till honom därför att tystnad hängde vid mannen som en doft var han än gick lade folk märke till det, och fastän de nätt och jämt såg på honom sänkte de rösterna, eller slutade tala helt, och blev fundersamma och betraktade väggarna och spegeln bakom baren. Munkutköraren satt i ett hörn och drack en urvattnad drink vilket betydde att han tänkte stanna länge och inte ville få i sig alkohol så snabbt att han blev tvungen att gå tidigt.
   Joe lade märke till saker hos människor, och han lade märke till att den här mannen hela tiden tittade bort i det mörka hörn där pianot stod. Det var ett gammalt, ostämt monstrum från förr i tiden (för det här hade varit en bar länge) och Joe undrade varför mannen var så fängslad av det. För all del hade många av Joes kunder varit intresserade, men de hade alltid gått dit bort och klinkat på tangenterna, försökt hitta någon melodi, misslyckats med de ostämda tangenterna och till slut givit upp. Men den här mannen verkade nästan rädd för pianot och gick inte i närheten av det.
   Vid stängningsdags var mannen fortfarande kvar, och av en ingivelse sade inte Joe åt honom att gå sin väg utan stängde istället av nätmusiken och slog av de flesta av lamporna och gick sedan bort och lyfte på locket så att de grå tangenterna blottades.
   Munkutköraren kom bort till pianot. Chris, stod det på hans namnlapp. Han satte sig ned och rörde vid en enda tangent. Ljudet var inte vackert. Men han rörde vid alla tangenterna, en efter en, och rörde dem sedan i andra ordningsföljder, och hela tiden iakttog Joe honom och undrade varför mannen var så spänd.
   "Chris", sade Joe.
   Chris såg upp på honom. "Kan du några sånger?"
   Chris fick ett egendomligt uttryck i ansiktet.
   "Jag menar några av de där gamla sångerna, inte de här hoppiga prylarna på radion, utan sånger. 'Samboronbon.' Den sjöng min mamma för mig." Och Joe började sjunga: "Samboronbon, en liten by förutan gata, den ligger inte långt från Rio de la Plata."
   Medan Joes svaga och tonlösa baryton sjöng vidare började Chris spela. Men det var inte något ackompanjemang, inte något Joe kunde kalla ackompanjemang. Istället var det ett motstånd mot hans melodi, en fiende till den, och ljuden som trängde fram ur pianot var främmande och oharmoniska och vid Gud vackra. Joe slutade sjunga och lyssnade. I två timmar lyssnade han, och när det var över hällde han nytert upp en drink åt mannen och en åt sig själv och skålade med Chris som körde ut munkar och som kunde ta det där usla gamla pianot och få den satans tingesten att sjunga.
   Tre kvällar senare kom Chris tillbaka och såg jagad och rädd ut. Men den här gången visste Joe vad som skulle hända (måste hända) och istället för att vänta till stängningsdags stängde Joe av nätmusiken tio minuter för tidigt. Chris såg vädjande upp på honom. Joe missförstod - han gick bort och lyfte på locket över tangentbordet och log. Chris gick stelt, kanske motvilligt, bort till pianopallen och satte sig ned.
   "Hördu, Joe", ropade en av de fem sista kunderna, "tänker du slå igen tidigt?"
   Joe svarade inte. Såg bara på när Chris började spela. Den här gången blev det inga förberedelser, inga skalor eller tangentutprovningar. Bara kraft, och pianot spelades som pianon inte är avsedda att spelas; de ostämda tonerna, de falska tonerna passades in i musiken så att de lät rätt, och
   Chris fingrar som inte brydde sig om tolvtonskalans begränsningar spelade, så föreföll det Joe, i springorna mellan tangenterna.
   Ingen av kunderna gav sig av förrän Chris slutade en och en halv timme senare. De delade alla den där sista drinken och gick hem skakade av upplevelsen.
   Nästa kväll kom Chris tillbaka, och nästa, och nästa. Vilken privat kamp som än hållit honom borta de första dagarna efter hans första spelning var uppenbarligen antingen vunnen eller förlorad. Det angick inte Joe. Vad Joe brydde sig om var faktum att när Chris spelade på pianot gjorde det saker med honom som ingen musik någonsin gjort, och han ville uppleva det.
   Tydligen ville hans kunder det också. Nära stängningsdags började människor dyka upp, uppenbarligen bara för att höra Chris spela. Joe började sätta igång pianomusiken tidigare och tidigare, och blev tvungen att sluta med gratisdrinkarna efter musiken eftersom det kom så många människor att han skulle ha gått i konkurs.
   Det fortsatte i två långa, sällsamma månader. Leveransbilen körde upp utanför och folk flyttade sig åt sidorna så att Chris skulle kunna komma in. Ingen sade något till honom; ingen sade någonting alls, men alla väntade tills han börjat spela på pianot. Han drack ingenting alls. Bara spelade. Och mellan sångerna åt och drack de hundratals människorna på Joes Bar och Grill.
   Men glädjen var borta. Skratten och småpratet och kamratskapen saknades, och efter en tid blev Joe trött på musiken och ville få sin bar tillbaka sådan den hade varit. Han lekte med tanken att göra sig av med pianot, men kunderna skulle ha blivit arga på honom. Han funderade på att be Chris att inte komma tillbaka mera, men han kunde inte förmå sig till att tala till den egendomlige tyste mannen.
   Och så gjorde han till slut det han visste att han skulle ha gjort från början. Han kontaktade Väktarna.
   De kom mitt under en föreställning, en blind Väktare med en kopplad hund och en Väktare utan öron som gick ostadigt och höll sig fast i saker för att inte tappa balansen. De kom mitt i en sång och väntade inte tills den tog slut. De gick fram till pianot och stängde försiktigt locket och Chris drog undan fingrarna och såg på det stängda locket.
   "Christian", sade mannen med blindhunden.
   "Jag är ledsen", svarade Christian. "Jag försökte låta bli."
   "Åh, Christian, hur skall jag kunna uthärda att göra dig det som måste göras?"
   "Gör det", sade Christian.
   Och så drog mannen utan öron en laserkniv ur rockfickan och skar av Christians fingrar och tummar, ända nere där de växte fram ur hans händer. Lasern brände samman och steriliserade såren redan medan den skar, men trots det stänkte en smula blod på Christians uniform. Och med händer som nu var meningslösa handflator och oanvändbara knogar reste sig Christian upp och gick ut ur Joes Bar och Grill. Människorna beredde väg för honom igen, och de lyssnade uppmärksamt då den blinde Väktaren sade: "Det var en man som bröt lagen och förbjöds att vara Skapare. Han bröt lagen en andra gång, och lagen kräver att han måste hejdas från att bryta ner det system som gör er alla så lyckliga."
   Människorna förstod. Det gjorde dem sorgsna, det fick dem att känna olust i några timmar, men när de väl återvänt till sina exakt riktiga hem och kommit tillbaka till sina exakt riktiga jobb övermannades deras korta sorg för Chris av själva deras tillfredsställelse med sina liv. När allt kom omkring hade Chris brutit mot lagen. Och det var lagen som såg till att de alla var trygga och lyckliga.
   Till och med Joe. Till och med Joe glömde snart Chris och hans musik. Han visste att han gjort rätt. Fast han kunde inte förstå varför en man som Chris alls skulle ha brutit lagen en första gång, eller vilken lag han kunde ha brutit. Det fanns inte en lag i världen som inte utformats för att göra människor lyckliga - och det fanns inte en lag som Joe kunde komma på som han hade ens den minsta önskan att bryta.
   Än så länge. En gång gick Joe bort till pianot och lyfte på locket och spelade varje tangent på pianot. Och när han hade gjort det lade han ned huvudet på pianot och grät, för han visste att när Chris förlorade pianot, förlorade till och med fingrarna så att han aldrig mera skulle kunna spela - då var det som om Joe skulle förlora sin bar. Och om Joe någonsin förlorade sin bar skulle hans liv inte längre vara värt att leva.
   Vad Chris beträffade började någon annan som körde samma munkbil komma till baren, och ingen såg någonsin till Chris i den delen av världen igen.


   
Tredje satsen


   "Åh, en sån underbar morgon!" sjöng den man i vägarbetargänget som sett Oklahoma! fyra gånger i sin hemstad.
   "Rött vin och pimpinella!" sjöng den av vägarbetarna som lärt sig sjunga när hans familj suttit tillsammans och spelat gitarr.
   "Herre, signe oss och rådel" sjöng den av vägarbetarna som var troende.
   Men vägarbetaren utan händer, han som höll skyltarna som uppmanade trafiken att Stop eller Sakta, lyssnade men sjöng aldrig. "Varför sjunger du aldrig?" frågade vägarbetaren som tyckte om Rodgers och Hammerstein; frågade de alla vid ett eller annat tillfälle. Och mannen de kallade Sötis ryckte bara på axlarna. "Har inte lust att sjunga", sade han, de gånger han sade någonting alls.
   "Varför kallas han Sötis?" frågade en ny karl en gång. "Jag tycker inte han ser särskilt söt ut."
   Och mannen som trodde sade: "Han har initialerna C och H. Som på sockerpaketen. C&H, du vet." Och nykomlingen skrattade. Ett fånigt skämt, men ett skämt av det slag som gör livet lättare för ett vägarbetargäng.
   Inte för att livet var så hårt. För också de här männen hade blivit testade, och var placerade i det arbete som gjorde dem lyckligast. De var stolta över solbrännans och de överansträngda musklernas smärta, och vägen som växte lång och smal bakom dem var det vackraste i världen. Och följaktligen sjöng de hela dagen medan de arbetade, i vetskapen om att de omöjligt kunde vara lyckligare än de var just nu.
   Men inte Sötis.
   Sedan kom Guillermo. En kortvuxen mexikan som talade med brytning. Guillermo sade till alla som frågade: "Det kan hända att jag kommer från Sonora, men mitt hjärta hör hemma i Milano!" Och när någon frågade varför (och vad det beträffar ofta när ingen frågade någonting alls) förklarade han. "Jag är en italiensk tenor i en mexikansk kropp", och han bevisade det genom att sjunga varenda ton som Puccini och Verdi någonsin skrivit. "Caruso var en nolla", skröt Guillermo. "Lyssna på det här!"
   Guillermo hade grammofonskivor och sjöng högt till dem, och under arbetet på vägen stämde han in med vem som än sjöng och harmonierade med sången, eller sjöng ett obligato högt över melodin, en svävande tenor som steg upp genom hans skalle och fyllde molnen. "Jag kan sjunga", sade Guillermo, och snart svarade de andra vägarbetarna: "Det har du förbannat rätt i, Guillermo! Sjung den igen!"
   Men en kväll var Guillermo ärlig och berättade sanningen. "Åh, mina vänner, jag är ingen sångare."
   "Vad menar du? Det är klart du är!" kom det enhälliga svaret.
   "Struntprat!" ropade Guillermo med teatralisk röst. "Vore jag en stor sångare, hur kommer det sig då att ni aldrig får se mig ge mig av för att spela in några sånger? Säg? Skulle det här vara någon stor sångare? Nonsens! Stora sångare uppfostrar de till att bli stora sångare. Jag är bara en man som älskar att sjunga, men som inte har någon talang! Jag är en man som älskar att arbeta på vägen med män som ni, och sjunga lungorna ur kroppen, men på operan skulle jag aldrig stå ut! Aldrig!"
   Han sade det inte sorgset. Han sade det hänfört, självsäkert. "Det är här jag hör hemma! Jag kan harmoniera med er när jag känner harmoni i hjärtat. Men tro inte att Guillermo är någon stor sångare, för det är han inte!"
   Det var en uppriktighetens kväll, och varenda en som var där förklarade hur det kom sig att han var lycklig som vägarbetare och inte ville vara någon annanstans. Alla, vill säga, utom Sötis.
   "Seså, Sötis. Ar du inte lycklig här?"
   Sötis log. "Jag är lycklig. Jag trivs här. Det här arbetet är bra för mig. Och jag älskar att höra er sjunga."
   "Varför sjunger du då inte med oss?"
   Sötis skakade på huvudet. "Jag är ingen sångare."
   Men Guillermo såg menande på honom. "Ingen sångare, ha! Ingen sångare. En man utan händer som vägrar sjunga är inte en man som inte är sångare. Eller hur?"
   "Vad tusan menar du med det?" frågade mannen som sjöng folksånger.
   "Jag menar att den här mannen som ni kallar Sötis är en bedragare! Ingen sångare! Titta på hans händer. Alla hans fingrar är borta! Vem är det som skär av fingrarna på folk?"
   Vägarbetarna försökte inte gissa. Det fanns många sätt att förlora fingrarna på, och inget av dem angick någon annan.
   "Man förlorar fingrarna därför att man bryter lagen och Väktarna skär av dem! Det är så man förlorar fingrarna. Vad gjorde han med fingrarna som Väktarna ville hindra honom från att göra? Han bröt lagen, måste det inte vara så?"
   "Sluta", sade Sötis.
   "Om du vill", sade Guillermo, men för en gångs skull ville inte de andra respektera Sötis tystnad.
   "Berätta för oss", sade de. Sötis lämnade rummet.
   "Berätta för oss", och Guillermo berättade för dem. Att Sötis måste ha varit en Skapare som bröt lagen och förbjöds att skapa mera musik. Blotta tanken att en Skapare arbetade tillsammans med dem på vägen - även om han var en lagbrytare - fyllde männen med vördnad. Skapare var sällsynta, och de aktades högre än några andra män och kvinnor.
   "Men varför hans fingrar?"
   "Därför", sade Guillermo, "att han måste ha försökt skapa musik igen senare. Och när man bryter lagen en andra gång tar de ifrån en möjligheten att bryta den en tredje gång." Guillermo talade allvarligt, och för vägarbetarna framstod därför Sötis berättelse som majestätisk och fruktansvärd, som en opera. De trängde sig in i Sötis rum och fann honom stirrande på väggen.
   "Är det sant, Sötis?" frågade mannen som älskade Rodgers och Hammerstein.
   "Har du varit en Skapare?" frågade mannen som var troende.
   "Ja", sade Sötis.
   "Men Sötis", sade mannen som var troende, "Gud kan inte vilja att någon skall sluta skapa musik ens om han har brutit lagen." Sötis log. "Det var ingen som frågade Gud."
   "Sötis", sade Guillermo till sist, "vi är nio i laget, bara nio, och vi är åtminstone en mil från några andra människor. Oss känner du, Sötis. Vi svär på våra mödrars gravar varenda en av oss, att vi aldrig skall säga ett ljud till någon levande själ. Varför skulle vi det? Du är en av oss. Men sjung, för tusan, sjung!"
   "Jag kan inte", sade Sötis. "Ni förstår inte."
   "Det strider mot Guds vilja", sade mannen som var troende. "Vi gör alla det vi älskar mest, och här är du, som älskar musik och inte får sjunga en ton. Sjung för oss! Sjung med oss! Och bara du och vi och Gud kommer att veta något!"
   De lovade alla. De bönföll alla.
   Och nästa dag när mannen som älskade Rodgers och Hammerstein sjöng "Kärlek, se dig om", började Sötis nynna. När mannen som var troende sjöng "Vår Gud är oss en väldig borg" sjöng Sötis lågt med. Och när mannen som älskade folksånger sjöng "Swing Low, Sweet Chariot" stämde Sötis in med en egendomlig, pipande röst och alla männen skrattade och hurrade och välkomnade Sötis röst till sångerna.
   Ofrånkomligen började Sötis skapa nytt. Först harmonier, förstås, säregna harmonier som fick Guillermo att rynka pannan och sedan, efter en tid, flina när han stämde in och så gott han kunde anade sig till vad Sötis gjorde med musiken.
   Och efter harmonierna började Sötis sjunga sina egna melodier, med sina egna ord. Han gjorde dem fyllda av upprepningar, med enkla ord och ännu enklare melodier. Och ändå gav han dem säregna former och byggde upp dem till sånger som ingen hört tidigare, sånger som lät fel och ändå var absolut rätt. Det dröjde inte länge förrän mannen som älskade Rodgers och Hammerstein och mannen som sjöng folksånger och mannen som var troende lärde sig Sötis sånger och medan de arbetade på vägen sjöng dem, glädjefyllt eller sorgset eller ilsket eller glatt.
   Till och med Guillermo lärde sig sångerna, och hans starka tenor förvandlades av dem tills hans röst, som när allt kom omkring varit ordinär, blev någonting sällsynt och välljudande. En dag sade Guillermo till slut till Sötis: "Hördu, Sötis, din musik är alldeles knasig, gosse. Men jag tycker om hur den känns i näsan! Vet du vad jag menar? Jag gillar hur den känns i munnen!"
   Några av sångerna var hymner. "Håll mig hungrig, Herre", sjöng Sötis, och vägarbetarna sjöng det också.
   Några av sångerna var kärlekssånger. "Stick handen i fickan på någon annan", sjöng Sötis ilsket; "Jag hör din röst i tidig morgon", sjöng Sötis ömt; "Är det sommar ännu?" sjöng Sötis sorgset; och vägarbetarna sjöng likadant.
   Medan månaderna gick byttes männen ut, så att när en försvann på onsdag tog en ny hans plats på torsdag allt eftersom olika färdigheter behövdes på olika platser. Sötis var tyst varje gång någon ny dök upp, tills den nye givit sitt ord och hemligheten var trygg.
   Vad som till slut krossade Sötis var det faktum att hans sånger var så oförglömliga. Männen som givit sig av sjöng sångerna för sina nya arbetskamrater, och de lärde sig dem också och lärde sedan ut dem till andra. Vägarbetarna lärde ut sångerna på barer och under resor, människor lärde sig dem snabbt, och älskade dem; och en dag hörde en blind Väktare sångerna och visste genast vem som först hade sjungit dem. Det var Christian Haroldsens musik, för hur enkla melodierna än var fanns i dem fortfarande vindens visslande i skogarna i norr och lövens fall som tyngde varje ton och - och Väktaren suckade. Han tog ett visst verktyg ur sin verktygssamling och steg ombord på ett flygplan och flög till den stad som låg närmast platsen där ett visst vägarbetslag arbetade. Och den blinde Väktaren tog en bolagsbil med en bolagsförare längs vägen och där den slutade, där vägen just började tränga igenom en stenig vildmark, steg den blinde Väktaren ur bilen och hörde säng. Hörde en pipande stämma sjunga en sång som fick till och med en ögonlös man att gråta.
   "Christian", sade Väktaren, och sången upphörde. "Du", sade Christian.
   "Christian, till och med när du förlorat fingrarna?"
   De andra männen förstod inte - de andra männen, vill säga, utom Guillermo.
   "Väktare", sade Guillermo. "Väktare, han har inte gjort något ont."
   Väktaren log bittert. "Ingen har sagt att han gjort något ont. Men han har brutit lagen. Vad skulle du tycka om att arbeta som tjänare i en rik mans hus, Guillermo? Vad skulle du tycka om att vara bankkassör?"
   "Tag mig inte bort från vägarbetet", sade Guillermo.
   "Det är lagen som lär oss var människor blir lyckliga. Men Christian Haroldsen har brutit lagen. Och ända sedan dess har han gått runt och fått människor att höra musik det aldrig var meningen att de skulle höra."
   Guillermo visste att han förlorat striden innan den börjat, men han kunde inte hejda sig. "Men gör honom inte illa. Det var meningen att jag skulle höra hans musik. Jag svär vid Gud att den har gjort mig lyckligare."
   Väktaren skakade sorgset på huvudet. "Var ärlig, Guillermo. Du är en ärlig man. Har inte hans musik gjort dig förtvivlad? Du har allt du kunde önska i livet, och ändå blir du sorgsen av hans musik. Ständigt sorgsen."
   Guillermo försökte säga emot, men han var ärlig, och han såg in i sitt eget hjärta, och han visste att musiken var full av sorg. Till och med de glada sångerna sörjde något; till och med de vredgade sångerna grät; till och med kärlekssångerna tycktes säga att allting dör och att tillfredsställelse är det minst varaktiga av alla ting. Guillermo såg in i sitt hjärta och all Sötis musik stirrade tillbaka på honom och Guillermo grät.
   "Men gör honom bara inte illa", mumlade Guillermo medan han grät.
   "Det skall jag inte", sade den blinde Väktaren. Sedan steg han fram till Christian som väntade orörlig och höll upp sitt verktyg mot Christians strupe. Christian flämtade.
   "Nej", sade Christian, men han formade bara ordet med läppar och tunga. Det kom inget ljud. Bara ett väsande av luft. "Nej."
   "Jo", sade Väktaren.
   Vägarbetarna såg tyst på medan Väktaren ledde bort Christian. De sjöng inte på dagar. Men så glömde Guillermo en dag sin sorg och sjöng en aria ur Bohème, och efter det fortsatte sångerna. Då och då sjöng de en av Sötis sånger, för de sångerna gick inte att glömma.
   I staden försåg den blinde Väktaren Christian med ett block och en penna. Christian grep genast pennan i vecket i sin handflata och skrev: "Vad skall jag göra nu?"
   Föraren läste upp det han skrivit och den blinde Väktaren skrattade. "Gissa om vi har något åt dig att göra! Åh, Christian, du anar inte vad vi har åt dig att göra!" Hunden skällde högt när den hörde sin herre skratta.


   
Applåd


   I hela världen fanns bara två dussin Väktare. De var hemlighetsfulla människor som övervakade ett system som behövde föga övervakning eftersom det faktiskt gjorde praktiskt taget alla lyckliga. Det var ett gott system, men liksom också de mest fulländade maskiner bröt det här och där samman. Här och där betedde sig någon vettlöst och skadade sig själv, och för att skydda både alla andra och personen själv måste en Väktare upptäcka vansinnet och ta itu med det.
   I många år var den bäste av Väktarna en man utan fingrar, en man utan röst. Han kom tyst, klädd i uniformen som gav honom det enda namn han behövde - Myndighet. Och han fann det snällaste, lättaste och samtidigt mest genomgripande sättet att lösa problemet och bota vansinnet och bevara systemet som för första gången i historien gjorde världen till en mycket bra plats att leva på. För så gott som alla.
   För det fanns fortfarande några få människor - en eller två om året - som fastnat i ett kretslopp de själva skapat, som varken kunde anpassa sig till systemet eller stå ut med tanken på att skada det, människor som trots sin vetskap om att det skulle förgöra dem fortsatte att bryta lagen.
   Till sist, när de milda stympningarna och förlusterna av privilegier inte botade deras vanvett, gavs de uniformer, och också de begav sig ut. På vakt.
   Maktens nycklar placerades i händerna på dem som hade störst anledning att hata det system de måste övervaka. Var de sorgsna?
   "Ja, det är jag", svarade Christian de ögonblick då han vågade ställa den frågan till sig själv.
   I sorg utförde han sin plikt. I sorg åldrades han. Och till sist sade de andra Väktarna, som dyrkade den tyste mannen (eftersom de visste att han en gång sjungit storslagna sånger), till honom att han var fri. "Du har tjänat din tid", sade väktaren utan ben, och han log.
   Christian höjde ena ögonbrynet, som för att säga: "Och nu då?"
   "Vandra nu."
   Christian vandrade vida omkring. Han lade sin uniform åt sidan, men eftersom han varken saknade pengar eller tid fann han få dörrar stängda för sig. Han reste dit han en gång levt under sitt forna liv. En väg bland bergen. En stad där han en gång känt till varje varuintag på varje restaurang och kafeteria och speceriaffär. Och till sist till en plats i skogarna där ett hus höll på att falla samman inför vädrets makter eftersom det inte använts på fyrtio år.
   Christian var gammal. Åskan mullrade och det fick honom bara att inse att det snart skulle börja regna. Alla de gamla sångerna. Alla de gamla sångerna, sörjde han inom sig, mera därför att han inte kunde minnas dem än därför att han tyckte att hans liv varit särskilt tragiskt.
   När han satt i en kafeteria i en liten stad i närheten för att få skydd undan regnet hörde han fyra tonåringar som spelade gitarr mycket dåligt sjunga en sång han kände igen. Det var en sång han diktat medan asfalten hälldes en varm sommardag. Tonåringarna var inte musiker och de var avgjort inte Skapare. Men de sjöng sången ur sina hjärtan, och fastän orden var muntra fick sången alla som hörde den att gråta.
   Christian skrev på blocket han alltid bar med sig och visade pojkarna sin fråga. "Varifrån kommer den där sången?"
   "Det är en Sötissång", svarade gruppens ledare. "Det är en av Sötis sånger."
   Christian höjde ett ögonbryn och gjorde en frågande rörelse. "Sötis var en kille som jobbade på vägarna och skrev sånger. Fast han är död nu", svarade pojken.
   "Hans sånger är de bästa sånger som finns", sade en annan pojke, och de nickade alla.
   Christian log. Sedan skrev han (och pojkarna väntade otåligt på att den mållöse gamle mannen skulle ge sig iväg): "Är ni inte lyckliga? Varför sjunga sorgsna sånger?"
   Pojkarna fann inget svar. Men ledaren svarade ändå, och sade: "Visst är jag lycklig. Jag har ett bra jobb och en tjej jag tycker om, så det finns inget mera jag skulle kunna önska mig. Jag har min gitarr. Jag har mina sånger. Och mina vänner."
   Och en annan pojke sade: "Det är inga sorgsna sånger. Visst får de folk att gråta, men de är inte sorgsna."
   "Just det", sade en annan. "Det är bara det att de är skrivna av en som visste."
   Christian skrev på sitt papper. "Visste vad?"
   "Han visste bara. Bara visste, det är alltihop. Han visste alltihop."
   Och sedan återvände tonåringarna till sina klumpiga gitarrer och sina unga, otränade röster, och Christian gick fram till dörren, därför att regnet hade upphört och därför att han visste när han skulle lämna scenen. Han vände sig om och bockade en aning åt sångarna. De lade inte märke till honom, men deras röster var all applåd han behövde. Han lämnade ovationen och gick ut där löven just höll på att byta färg och snart, med ett litet ohörbart ljud, skulle bryta sig loss och falla till jorden.
   Ett ögonblick trodde han att han hörde sig själv sjunga. Men det var bara den sista aningen av vind som for vilt genom ledningstrådarna över gatan. Det var en sång av otämjt uppror, och Christian tyckte sig känna igen sin egen röst.

   Originalets titel: "Unaccompanied Sonata". Ursprungligen publicerad i Omni, mars 1979. Översatt av John-Henri Holmberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki