FANDOM


Av: Sven Forssell

   HAN TOG IN PÅ ETT HOTELL Vid Vasagatan och skrev in sig som Folke Johnson från Malmö. Redaktör. Varför just Malmö visste han inte riktigt, men det lät bra med "Arbetet, Malmö". Redaktör Johnson, Arbetet, det lät förtroendegivande. Och han såg ganska förtroendegivande ut själv, i ljusgrå sommarkostym och med ljusgul skinnväska. Väskan hade han "lånat" från sin syster; hon behövde den inte förrän till semestern och det var långt dit.
   Han kom från det stora sinnessjukhuset och var bara utskriven på försök. Men det kunde ju inte portieren på hotellet veta. Han gav honom ett bra rum och skickade upp ett paket Chesterfield när han ringde och beställde ett.
   När han fått cigarretterna la han sig på rygg i hotellsängen och funderade. Han kedjerökte fyra Chesterfield, sen reste han sig och lyfte av mikrofonen och bad att få linjen.
   —Åtvidabergs industrier, begärde han. Och när han kom fram dit bad han att få tala med reseskrivmaskinsavdelningen. Kallat, sa telefonisten, och så svarade någon: - Portableavdelningen.
   —Mitt namn är redaktör Johnson från Arbetet, Malmö, sa han. Jag kom till Stockholm i dag och ska arbeta här ett tag och behöver en skrivmaskin.
   —Jaha, sa den andre. Kommer redaktörn opp hit, eller ...
   —Har lite ont om tid, sa han. Ska just nu till Strömsborg på en konferens i Idrottsförbundet. Men jag bor på Centralhotellet. Ni kanske kan skicka opp en maskin får jag prova den en dag eller så.
   —Mycket gärna. Jag ska genast se till att redaktörn får opp en bra maskin. I vilket prisläge ungefär?
   —Tja, omkring fyrahundra har jag tänkt mej.
   —Jaha. Vi har en liten finfin maskin med backslag och tabulator för fyrahundratrettifem. Vi kan nog ordna lite rabatt om det blir kontantköp.
   —Bra. Ja, det blir givetvis kontant. Sänd opp den så fort som möjligt så jag hinner prova den i eftermiddag. Vi kanske kan avgöra saken i morron förmiddag.
   —Tack redaktörn. Den ska komma inom en timme.
   Han la på luren och återvände till sängen. Han tände en ny cigarrett och funderade. Inom en timme alltså. Klockan var lite över halv två nu. Han skulle hinna belåna den före halv fyra och ändå hinna träffa Gertrud precis på slaget fyra som de hade bestämt. Allting gick programenligt. Han kunde gå ut och äta en bit nu medan de var här med maskinen. Sen kunde han ta en bil till varubelåningen, det var enklast. En ny maskin borde han nästan få hundrafemti bagare för. Det gällde bara att gå till rätt pantbank. Det var gott om jäskar i stan och han behövde ju inte gå till någon där han varit förut. Det skulle ju kunna hända att de kände igen honom sen förra gången. Då hade han haft åtta reseskrivmaskiner och två kameror utplacerade lite varstans, men eftersom polisen hade löst ut alltsammans den gången var det säkrast att undvika just dom ställena. Stockholms Stads kunde han räkna bort, där gick det aldrig med nya saker. De fordrade åtkomstbevis, och det var ju strängt taget onödigt att skriva ett sånt när det säkert gick bra utan på dom andra ställena. Men Storgatan 8 hade han aldrig varit på, och inte Västmannagatan, vilken som helst av dom två kunde han ta. Gick det inte på det ena stället så gick det väl på det andra, han kunde åka runt.
   Han låste dörren och gick nerför trapporna och lämnade in nyckeln hos portieren.
   —Om nån ringer är jag tillbaka om en timme, sa han.
   —Jaha, sa portieren och hängde upp hans nyckel.
   —Det kommer en skrivmaskin från Åtvidabergs som jag ska prova. Var snäll ta emot den och kvittera följesedeln om jag inte hinner tillbaka.
   —Jaha.
   —Tack, sa han och steg ut i solskenet.
   Han gick upp på 55:an och beställde in smör och bröd och tre assietter med ost, salt kött och laxfena, pannbiff utan lök, norrland och erlanger. Efter maten tog han in en kaffe och två och en halv kloster. Han tände en cigarrett och funderade.
   Hundrafemti kronor, tänkte han. Dom räcker inte långt. Om man räknar ifrån bilpengarna och hotellet så blir det bara lite över hundra kvar. Och hundra bagis om man ska åka ut till Djurgårdsbrunn och äta och sen slå runt på Tivoli och kanske kila in på Tyrol och läska sig med något, det kommer att gå ungefär jämnt ihop det. I morron var det lördag och då kanske Gertrud följde med ut till Blidö, hon skulle bestämma sig i kväll. Då fick han ta en ny maskin i morron igen, det gick naturligtvis, men det blev knappt om tid om han skulle hinna få den på förmiddan och sen belåna den innan dom stängde. Klockan tre gick båten, och han måste nästan köpa en blazer först, det blev jäktigt. Om nu Gertrud följde med, hon visste inte i går. Men om hon gjorde det så kanske - nej, han vågade inte tänka den tanken. Inte med henne. Hon stod över alla andra. Inte bara för att hon var sjuksköterska, men ändå. I går kväll var de ute tillsammans för första gången. För en vecka sen hade bara en sån sak varit otänkbar. Då hade han suttit där ute i parken och sett henne komma och gå mellan avdelningarna och stora entrén.
   —Vill ni verkligen? hade han frågat, och han tyckte att hela livet hängde på hennes svar.
   —Visst vill jag, svarade hon sakta. Jag tror på er och vill försöka hjälpa er bli god vän med livet igen.
   —Och ni bryr er inte om att jag ... jag menar att jag är intagen här och bara blir försöksutskriven?
   —Nej, vad betyder det, hade hon sagt och sett på honom. Ni kan vara lika bra människa för det.
   Och hon var underbar när hon kom fram till honom på Fridhemsplan, och han darrade till när hon gav honom sin hand och sa att hon glatt sig åt den här kvällen. De hade åkt ut till Hasselbacken och ätit färsk lax och suttit och lyssnat till musiken. Det hade växt fram ett förtroligt du mellan dem; hon ville inte att han skulle säga syster. Och han hade bett kapellmästaren spela Paderewskis Menuett, och hon begärde Peterson-Bergers Sommarsång, och de hade önskat att klockan aldrig skulle bli tolv.
   —Jag har aldrig haft en sån kväll sen jag kom till Stockholm, sa hon när de skildes utanför sköterskehemmet. Och när han höll hennes hand i sin hade han tänkt inom sig att han ville försöka göra alla kvällar lika underbara för henne. Han ville att hon skulle glömma allt elände därinne på sinnessjukhuset, han ville göra allt för henne.
   Bara hundra kronor räcker, tänkte han och ställde ifrån sig kaffekoppen. Men om de inte åkte radiobil mer än högst fem, sex gånger och bara drack kaffe inne på Tyrol och inte gick in på Lindgården innan de åkte hem så gjorde det ingenting om notan blev lite saltad på Djurgårdsbrunn. Han betalade och gick tillbaka till hotellet. Maskinen hade kommit och han tog upp den på rummet. Det var en ny Scriva med tabulator och backslag, och det låg konstruktionsbeskrivning och rengöringsgrejor inne i fodralet. Han stoppade ner dem i sin gula väska och satte sig vid skrivbordet och skrev sitt namn - Folke Johnson Folke Johnson - upprepade gånger på ett av hotellets brevpapper. Han rev ur papperet och knycklade ihop det och stoppade det i papperskorgen under bordet. Det blir minst hundrafemti, tänkte han. Prima maskin. Han skrev några meningar direkt mot valsen utan att lägga papper emellan för att den inte skulle se alldeles oanvänd ut, och sen slog han igen fodralet och tog på sig hatten och låste dörren och gick nerför trapporna.
   —Jag åker till Strömsborg nu, sa han till flickan i växeln. Portieren var inte där. Om Bo Lindman eller Bo Ekelund ringer så är jag på väg.
   —Ja, sa telefonisten och hängde upp nyckeln. När kommer redaktöm tillbaka?
   —Sent i kväll, sa han. Ta reda på om nån ringer.
   —Ska jag göra, sa flickan och log emot honom. Han log tillbaka och gick för andra gången ut i den ljuvliga solen. Skrivmaskinen dunkade mot benet när han sneddade över gatan och klev in i en taxi som höll i hörnet av Bryggaregatan.
   —Varubelåningen på Västmannagatan, sa han och sjönk tillbaka i baksätet. Ligger visst på höger sida uppe i backen.
   —Ja, jag vet, sa chauffören och slog igen dörren och startade.
   Bilen stannade vid vänstra trottoarkanten mittemot varubelåningen.
   —Ska jag vända kanske? sa chauffören.
   —Onödigt, sa han. Vi ska i alla fall rakt fram sen.
   —Då så, sa chauffören och fiskade upp en halv cigarrcigarrett ur bröstfickan och tände den och såg efter honom när han med skrivmaskinen i högra handen gick rakt över gatan och dök in i pantbankens port och uppslukades av mörkret.
   —Hur mycke? frågade den ene av de båda männen bakom pantbanksdisken och lyfte upp maskinen ur fodralet så att han kunde se fabrikationsnumret.
   —Hundrafemti hade jag tänkt, sa han. Den är så gott som ny. Haft den en månad.
   —Och det är er egen maskin? frågade den andre utan att se på honom.
   —Javisst.
   —Har ni räkning på den? Att den är betald?
   —Inte med mej. Men jag kan ju åka efter den om ni inte tror mej.
   —Nja, vi kan ringa till firman och fråga. Det går lika bra. - Ja ... jag har visserligen köpt den i andra hand ... men ...
   —Jaså, sa pantlånaren och slog igen locket och bar in maskinen i det inre rummet. Han kom snart tillbaka och satte sig vid den höga pulpeten vid fönstret och doppade en penna i bläckhornet.
   —Det är nog riktigt, sa han och vände sig utåt rummet. Ska vi skriva hundrafemti då?
   —Ja tack.
   Pantlånaren tog av sig glasögonen och torkade dem på näsduken och doppade pennan för andra gången i bläckhornet. Den andre mannen som stått tyst och sett på honom borta vid fönstret gick in i rummet innanför och stängde dörren efter sig. En fluga började surra mot glasrutan utåt gatan och överröstade pennraspet från pulpeten. En ödesdiger stillhet bredde ut sig i rummet.
   —Namnet?
   —Folke Andersson, Surbrunnsgatan 18, en trappa. Journalist.
   Mannen skrev. Men dörren till det inre rummet var alltjämt stängd. Och en ohygglig visshet steg plötsligt upp inom honom där han stod lutad mot disken och väntade på pantsedeln och de hundrafemti kronorna.
   Det här går aldrig, tänkte han. Varför stängde han dörren efter sig? Han ringer till Åtvidabergs. Det går åt helvete. Den andre bluffar. Han skriver på ett vanligt vitt papper. Jag åker dit om jag står kvar längre. Och bilen väntar på gatan. Klockan är tjugu i fyra. Gertrud. Jag måste få pengarna. Jag kan ju lösa ut den i morron. Jag måste få pengarna. Jag skulle ha skrivit kvitto. "Veterligen falsk, i diktad persons namn skriven handling." Från sex månader till två år. Det här blir bara försök. Jag blir kanske återförd till sjukhuset. Jag tror han ringer direkt till polisen. Gertrud som tror jag fick plats som korrekturläsare på IB. Vafan lämnar han inte ut pengarna för. Jag måste gå nu. Nu. Nu!!
   Men han gick inte. Han stod kvar och såg mannen komma ut från kontoret och gå fram till disken och lyfta upp luckan och gå fram till dörren bakom honom, och han hörde när han stack en nyckel i låset, och sen såg han honom gå tillbaka in i rummet och fälla ner luckan efter sig och stanna vid pulpeten där den andre hade slutat låtsas skriva och nu satt och tittade på honom utan att säga något. Nu visste han att allting var slut och en stor ångest kom över honom. Han slöt ögonen och såg den grönflagiga väggen i den stora arrestlokalen med gallergrinden nere på Kriminalen, och han hörde nycklarnas skrammel när de förde ut honom på förhör, och han borrade in naglarna i handflatorna och stirrade från den ene till den andre och svalde utan att kunna säga något.
   —Har du ringt efter polisen? frågade han som satt vid pulpeten.
   —Ja. Dom är här när som helst.
   Flugan surrade ilsket mot det dammiga fönstret, men i övrigt var det alldeles tyst i rummet, och när det hördes steg ute i farstun och dörrhandtaget vreds neråt och någon knackade hårt på dörren förstod de alla tre att det var kriminalarna som kom.
   Pantlånaren låste upp dörren och de gick fram till honom och hälsade på honom, och sen följdes de åt nerför trapporna, de två kriminalarna och han.

   Det var en fredag i juni och solen glittrade på vattnet när de åkte över Klara sjö, och Stadshustornets klockor slog fyra slag som hördes över hela Kungsholmen. Och på Västmannagatan stod bilen och väntade.

Ur Syrsorna i St. Florentine, Bonniers 1948

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki