FANDOM


Av: E F Benson (Edward Frederic Benson)

DEN SOM kommer åkande som turist i västra Cornwall och passerar den ödsliga högplatån mellan Penzance och Land's End kanske har lagt märke till en fallfärdig vägvisare som pekar neråt en brant grusväg och på sitt skamfilade finger bär den bleknade inskriptionen "Polearn 3 km", men det är troligen mycket få som har varit nyfikna nog att färdas dessa tre kilometrar för att beskåda en plats som deras guideböcker ägnar en så flyktig notis. Den beskrivs där, på ett par torra rader, som ett litet fiskeläge med en kyrka utan speciellt intresse annat än en altarring med snidade och målade träreliefer, som tillhört en tidigare byggnad. Men kyrkan i St Creed, upplyses man om, har en dekoration som är mer sevärd och mycket väl bevarad, och därför lockas inte ens de kyrkligt sinnade till Polearn. Ett så magert bete är knappt värt att svälja, och en blick på den branta vägen, som i torrt väder ser ut som en matta av vassa stenar och efter regn som en lervälling, får honom säkert att besluta sig för att inte utsätta sin bil eller cykel för sådana risker i ett så glesbefolkat område. Knappt ett enda hus har han sett sedan han lämnade Penzance, och att kanske få gå och dra en punkterad cykel i tio sega kilometer förefaller vara ett väl högt pris för en titt på ett par målade träbitar.
   Därför är Polearn, inte ens under högsäsongen, utsatt för någon invasion, och under resten av året är det nog inte mer än ett par tre människor om dagen som tillryggalägger dessa tre branta och steniga kilometrar. Då har jag också räknat med brevbäraren, fast det inte är ofta han behöver gå ända ner till byn efter att ha lämnat sin ponny och kärra på bergskrönet, eftersom det bara ett par hundra meter neråt vägen står en vit låda, stor som en sjömanskista, med en springa för brev och ett låst lock. Skulle han i sin väska ha ett rekommenderat brev eller ett paket som är för stort att stoppa in i sjömanskistans fyrkantiga mun, blir han tvungen att traska nerför hela backen med den förbaskade försändelsen, överlämna den personligen till adressaten och få någon liten ersättning i form av en slant eller en kopp te som tack för besväret. Men sådana tillfällen är sällsynta, och hans vanliga rutin är att ur lådan ta ut sådana brev som blivit nerstoppade i den och i deras ställe lägga i sådana som han haft med sig. Dessa avhämtas, kanske samma dag eller nästa, av ett bud från Polearns postkontor. Ortens fiskare, som med sitt näringsfång utgör den viktigaste länken mellan Polearn och yttervärlden, skulle inte drömma om att streta med sin fångst uppför den branta backen och sedan kuska ytterligare tio kilometers väg till torget i Penzance. Sjövägen är kortare och lättare, och de levererar sina varor till kajen. Fast Polearns enda näringsgren är fiske, får man således inte tag i någon fisk där om man inte har beställt i förväg av en av fiskarna. Tillbaka kommer trålarna tomma som spökskepp, medan deras fångst ligger i fisktåget på väg in till London.
   Ett litet samhälle, som legat så isolerat i århundraden, skapar fria och självständiga individer. Men de tycks vara förenade av någon mystisk övertygelse: det är som om de allesammans hade invigts i någon urgammal rit, utformad och besjälad av synliga och osynliga krafter. Vinterstormarna som piskar kusten, vårens skira grönska, de heta, vindstilla somrarna, höstregnen och förmultnandet, har år efter år bevisat för dem att det finns onda och goda makter som styr världen och kan vara mer eller mindre välvilligt stämda.
   Jag kom till Polearn först i tioårsåldern, en liten pojke, klen och blek och med dåliga lungor. Min fars affärer höll honom kvar i London, men massor av frisk luft och ett milt klimat ansågs vara ett absolut villkor om jag skulle uppnå mogen ålder. Hans syster hade gift sig med kyrkoherden i Polearn, Richard Bolitho, som var född på orten, och så kom det sig att jag tillbringade tre år som inackordering hos mina släktingar. Richard Bolitho ägde ett fint hus som han föredrog framför kyrkoherdebostället, vilket han hyrde ut till en ung konstnär, John Evans, som blivit så fängslad av Polearn att han bodde där året om. Min farbror lät möblera en takförsedd altan åt mig, och där höll jag till för det mesta, sov och tillbringade knappt en timme av dygnets tjugofyra innanför väggar och fönster. Jag var ute i viken med fiskarna eller vandrade längs klipporna som stupade brant till höger och vänster om den djupa dalen där byn låg, eller larvade omkring på piren eller letade fågelbon i buskarna tillsammans med byns pojkar. Utom på söndagarna och under de få dagliga lektionstimmarna kunde jag göra vad jag ville så länge jag höll mig ute i friska luften. Lektionerna tog vi inte så allvarligt. Min farbror lotsade mig genom matematikens svårigheter och gjorde trevliga utflykter i latinets första grunder, och framför allt fick han mig att dagligen ge honom en redogörelse, i klara och grammatikaliska meningar, för vad jag hade sysslat med och funderat på. Skulle jag välja att berätta om en promenad längs klipporna, måste mitt språk vara redigt, inga vaga, vårdslösa kommentarer om vad jag hade observerat. På det sättet övade han också upp min iakttagelseförmåga, för han brukade be mig tala om vilka växter som stod i blom och vilka sjöfåglar som kretsade över havet eller byggde bon i buskarna. För detta är jag honom evigt tacksam, ty att observera min omgivning och klä mina tankar i ord blev senare mitt yrke.
   Men långt allvarligare än mina vardagsuppgifter var den föreskrivna rutinen för söndagarna. Några glödande kol av kalvinism och mysticism låg och pyrde i min farbrors själ och gjorde söndagen till en skräckens dag. Hans predikan på morgonen gav oss en svidande försmak av den eviga eld som väntade obotfärdiga syndare, och han var knappast mindre skräckinjagande vid barngudstjänsten på eftermiddagen. Jag minns så väl hans utläggning om skyddsänglar. Barn, sa han, trodde kanske att de kunde känna sig trygga under en sådan ängels uppsikt, men de måste akta sig för att begå någon synd som fick ängeln att vända sitt ansikte från dem, för så säkert som det fanns änglar som beskyddade oss, fanns det också onda och mörka väsen som stod beredda att kasta sig över oss. Och dem uppehöll han sig vid med speciell förkärlek. Jag minns också mycket väl hans kommentarer till altarringens snidade träreliefer som jag redan omnämnt. Där var Gabriel, bebådelsens ängel, och där Mikael, uppståndelsens ängel, och där var andebesvärjerskan i En-Dor, men den fjärde reliefen intresserade mig mest av alla. Den fjärde scenen (min farbror kom ner från sin predikstol för att följa konturerna med pekfingret) föreställde Polearns kyrkogårds likport, och när den pekades ut på detta sätt var likheten slående. I porten stod en präst i mässdräkt och höll upp ett kors mot en fruktansvärd varelse, som såg ut som en jättelik svart snigel som stegrade sig framför honom. Detta, så löd min farbrors tolkning, var just en sådan ond makt som han berättat om för oss barn, och den kunde bara bekämpas med en stark tro och ett rent hjärta. Nedanför stod texten "Negotium perambulans in tenebris" ur den nittioförsta psalmen i Psaltaren. Där skulle vi finna den översatt med "pesten som går fram i mörkret", en tolkning som inte gjorde full rättvisa åt latinet. Den var skadligare för själen än någon farsot för kroppen. Det var hin onde själv, mörksens furste.
   Jag kunde, medan han talade, se de blickar som församlingsmedlemmarna utbytte och förstod att hans ord väckte ett minne till liv. Nickningar och viskningar avslöjade att de begrep vad han syftade på, och med barns vetgirighet kunde jag inte bärga mig förrän jag hade lirkat historien ur mina kamrater bland fiskarpojkarna, då vi nästa morgon satt och solade oss nakna efter badet. Den ene visste en del, den andre lite till, men bitarna passade ihop till en verkligt hårresande legend. I korthet löd den så här:
   En kyrka, långt äldre än den i vilken min farbror skrämde oss varje söndag, hade en gång stått knappt trehundra meter därifrån, på klipphyllan nedanför det stenbrott ur vilket dess stenar höggs. Den nye markägaren hade låtit riva denna och bygga ett hus åt sig själv på samma tomt av detta material. Barbariskt nog hade han behållit altaret, och vid detta åt han middag och spelade tärning efteråt. Men på äldre dagar blev han tungsint och grubblande och ville ha ljusen brinnande hela natten, för han var så mörkrädd. En vinterkväll blåste det upp till en storm vars like aldrig skådats, fönstren krossades i det rum där han satt och åt kvällsvard och ljusen slocknade. Tjut av skräck drog till sig tjänarna, som fann honom liggande på golvet med blodet forsande ur munnen. De såg en lång svart skugga glida bort från honom, över golvet, uppför väggen och ut genom det krossade fönstret.
   "Där låg han döende", sa den siste av mina sagesmän, "och han som hade varit en stor, kraftig karl krympte ihop till bara skinn och ben, för den där hemska varelsen hade sugit ut allt blod ur honom. Hans sista andetag var ett skrik, och han vrålade ut samma ord som kyrkoherden läste på korskranket."
   "Negotium perambulans in tenebris", inföll jag ivrigt.
   "Ja, nåt sånt. Latin, i alla fall."
   "Och sen då?" frågade jag.
   "Ingen vågade gå i närheten av platsen, och det gamla huset vittrade sönder och föll i ruiner. Men för tre år sen kom herr Dooliss från Penzance hit och byggde upp hälften av det igen. Han bryr sig inte om sånt där otyg, och inte latin heller. Han dricker en hel flaska whisky om dan och är full som en alika på kvällen. Nä, nu måste jag hem och äta middag."
   Hur det än var med historiens äkthet hade jag i alla fall fått höra sanningen om herr Dooliss från Penzance, och han blev från den dagen föremål för ivrig nyfikenhet från min sida, allra helst som stenbrottshuset gränsade till min farbrors trädgård. Varelsen som gled omkring i mörkret var jag inte rädd för, och jag var redan så van vid att sova ensam ute på altanen att natten inte skrämde mig. Men det skulle vara väldigt spännande att vakna upp någon gång mitt i natten och höra herr Dooliss skrika och förstå att varelsen hade honom i sitt våld.
   Men så småningom förbleknade hela historien för mer levande intressen på dagarna, och under de två sista åren av mitt uteliv i kyrkoherdens trädgård tänkte jag sällan på herr Dooliss och det öde som kanske väntade honom för hans dumdristighet att bo i ett hus där mörkrets makter hade drivit sitt spel. Då och då såg jag honom över staketet, en stor plufsig karl med långsam och stapplande gång, men aldrig någonsin såg jag honom utanför hans grind, vare sig på byvägen eller nere på stranden. Han störde ingen, och ingen störde honom. Om han ville utsätta sig för risken att bli ett byte för det legendariska monstret eller supa ihjäl sig var det hans ensak. Min farbror, förstod jag, hade gjort flera försök att träffa honom när han var nyinflyttad, men herr Dooliss verkade inte ha behov av någon präst utan sa att han inte var hemma och återgäldade aldrig besöket.

Efter tre års sol, vind och regn var jag fullt återställd och hade blivit en stor och stark trettonåring. Jag sändes till Eton och Cambridge och blev i sinom tid advokat. Tjugo år därefter hade jag en femsiffrig årsinkomst och ett sparkapital på banken som räckte mer än väl för mina enkla behov. De höga posterna låg redan inom räckhåll för mig, men jag var inte ärelysten tillräckligt för att utnyttja mina kontakter. Inte heller hade jag någon lust att skaffa mig fru och barn. Jag trivdes bäst ensam. I själva verket var det bara ett enda mål som hade hägrat för mig under alla dessa verksamma år, och det var att komma tillbaka till Polearn och än en gång leva isolerad från världen, med havet och de grönskande kullarna, med de hemligheter som låg förborgade där och väntade på att bli utforskade. Det utövade en sällsam lockelse på mig, och jag kan sanningsenligt säga att det knappt gick en dag under alla dessa år utan att jag tänkte på det och längtade efter det. Fast jag hade stått i ständig kontakt med min farbror under hans livstid och, efter hans död, med hans änka som bodde kvar där, hade jag aldrig återvänt dit sedan jag gav mig in i mitt yrke, för jag visste att om jag for dit så skulle jag få mycket svårt att slita mig därifrån. Men jag hade bestämt mig för att när jag väl hade min ekonomi tryggad skulle jag åka tillbaka dit för att aldrig lämna det igen. Och ändå lämnade jag det igen, och nu skulle ingenting i världen kunna förmå mig att vika av från landsvägen som går från Penzance till Land's End och se byn ligga djupt därnere i dalen och höra måsarnas skrin då de dyker efter fisk i viken. En av mörkrets makter uppenbarade sig, och jag såg den med egna ögon.

Min faster bodde kvar i huset där jag hade tillbringat tre år av min barndom, och när jag tillkännagav min avsikt för henne att komma tillbaka till Polearn, föreslog hon att jag skulle bo hos henne tills jag hittade en lämplig bostad.

  Huset är för stort för en ensam gammal dam, skrev hon, och jag har ofta tänkt lämna det och hyra en liten stuga som är mera lagom för mig. Men kom hit och dela det med mig, min käre gosse, och om Du finner mig besvärlig kan Du eller jag flytta. Du kanske har behov av att vara ensam — de flesta här i Polearn har det — och vill lämna mig. Eller också lämnar jag Dig. Ett av huvudskälen till att jag har bott kvar här i alla dessa år var en känsla av att jag inte fick låta det gamla huset svälta ihjäl. Hus svälter, förstår Du, om ingen bor i dem. De dör en långsam död. Själen i dem blir allt svagare och tynar bort helt till slut. Tycker Du det låter dumt . . .?


Naturligtvis tackade jag med glädje ja till detta arrangemang, och en kväll i juni stod jag vid grusvägen som ledde ner till Polearn, och än en gång tog jag mig ner för den branta backen till fiskeläget mellan bergen. Tiden verkade ha stått stilla, för den fallfärdiga vägvisaren (eller dess efterträdare) pekade med ett skröpligt finger neråt vägen, och ett par hundra meter längre ner stod den vita brevlådan. Varenda detalj kände jag igen, och vad jag såg hade inte krympt till en mindre skala, som ofta är fallet med återbesökta barndomsplatser. Där var postkontoret, och där kyrkan, och strax bredvid den kyrkoherdebostället, och längre bort, bakom den höga häcken, huset som jag var på väg till, och bortom detta det grå taket på stenbrottshuset, fuktigt och blankt av kvällsbrisen från havet. Allt var exakt som jag kom ihåg det, och i synnerhet denna känsla av avskildhet och isolering. Någonstans ovanför trädtopparna slingrade sig stigen upp mot landsvägen till Penzance, men allt detta hade blivit oändligt avlägset. De år som förflutit sedan jag senast gick in genom den välkända grinden försvann som en vindpust i den varma, milda luften. Det fanns domstolar någonstans i minnets trista bok som, om jag iddes vända bladen, skulle säga mig att jag hade gjort mig ett namn och en förmögenhet som advokat. Men den trista boken var hopslagen nu, för jag var tillbaka i Polearn och trollbunden igen.
   Och lika oförändrad som byn var faster Hester, som mötte mig i dörren. Förtjusande och spröd som porslin hade hon alltid varit, och åren hade inte gjort henne gammal utan bara förfinat henne. Då vi satt och pratade efter middagen berättade hon om allt som hade hänt i Polearn under de där tjugo åren, och ändå tycktes på något sätt de förändringar hon talade om bara bekräfta alltings oföränderlighet. När namnen på olika personer dök upp i mitt minne, frågade jag henne om stenbrottshuset och herr Dooliss, och hennes ansikte mulnade en aning som när skuggan av ett moln glider över landskapet en vårdag.
   "Dooliss, ja", sa hon, "stackars herr Dooliss, så väl jag minns honom, fast det måste vara tio år minst sen han dog. Jag skrev aldrig till dig om det, för det var så fasansfullt alltsammans, min käre gosse, och jag ville inte fördystra dina minnen om Polearn. Din farbror trodde alltid att det skulle hända något i den stilen om herr Dooliss fortsatte sitt syndiga leverne, och fast ingen visste exakt vad som skedde, var det just något sånt man kunde ha väntat sig."
   "Men vad var det egentligen som hände då, faster Hester?" frågade jag.
   "Ja, jag kan förstås inte berätta alltihop för dig, för ingen vet riktigt hur det gick till. Men han var en mycket syndig människa, och skandalen om honom i Newlyn var upprörande. Och sen bodde han ju också i stenbrottshuset ... Jag undrar om du händelsevis kommer ihåg en av din farbrors predikningar när han gick ner från predikstolen och förklarade den där reliefen i altarringen, den med den fruktansvärda varelsen som stegrar sig utanför likporten?"
   "Den minns jag mycket väl", sa jag.
   "Jag förstår att den gjorde intryck på dig. Det gjorde den på alla som hörde honom, och det intrycket etsade sig fast i vårt minne när katastrofen inträffade. På något sätt fick herr Dooliss höra talas om din farbrors predikan, och i fyllan och villan bröt han sig in i kyrkan och slog sönder reliefen i småbitar. Han tycks ha trott att det fanns något slags magi i den, och att om han förstörde den skulle han bli kvitt det hemska öde som hotade honom. Jag måste tala om för dig att innan han begick det där fruktansvärda helgerånet hade han känt sig jagad. Han hatade och fruktade mörkret, för han trodde att varelsen i reliefen förföljde honom, men att så länge han hade ljus brinnande, så kunde den inte komma åt honom. Men reliefen var, i hans förvirrade hjärna, orsaken till hans skräck, och därför, som jag sa, bröt han sig in i kyrkan och försökte — du förstår snart varför jag säger 'försökte' — förstöra den. Din farbror såg faktiskt att den var sönderslagen nästa morgon när han kom in i kyrkan för att hålla morgongudstjänst, och eftersom han kände till herr Dooliss rädsla för reliefen, gick han över till stenbrottshuset efteråt och anklagade honom för förstörelsen. Herr Dooliss förnekade det aldrig. Han skröt med vad han hade gjort. Där satt han, mitt på blanka förmiddan, och pimplade whisky.
   'Nu har jag krossat den svarta satan åt er', sa han, 'och er predikan också. Jag ger inte ett ruttet lingon för sån där vidskepelse.'
   Din farbror lämnade honom utan ett ord och tänkte bege sig raka vägen till Penzance och göra polisanmälan om detta nidingsdåd mot kyrkan, men på tillbakavägen från stenbrottshuset gick han in i kyrkan igen, för att kunna lämna detaljer om skadorna, och där i altarringen satt reliefen, orörd och oskadd. Och ändå hade han själv sett den sönderslagen, och herr Dooliss hade erkänt att det var hans verk. Men där satt den alldeles hel, hur det nu hade gått till."
   Detta var Polearn, och det var Polearns anda som fick mig att acceptera allt faster Hester berättade för mig som ett bevittnat faktum. Det hade skett just precis så. Hon fortsatte på sitt stillsamma sätt.
   "Din farbror anade oråd och åkte inte till Penzance för att polisanmäla helgerånet, för beviset var borta."
   Jag började plötsligt bli skeptisk.
   "Farbror måste ha sett fel", sa jag. "Den var aldrig sönderslagen ..."
   Hon log.
   "Ja, men kära vän, du har ju varit i London så länge", sa hon. "Låt mig åtminstone få berätta färdigt. Den kvällen kunde jag inte somna av nån anledning. Det var mycket varmt och kvavt. Du tror kanske att det var det som var orsaken till min sömnlöshet. Om och om igen gick jag fram till fönstret för att försöka svalka av mig, och därifrån kunde jag se stenbrottshuset, och första gången jag lämnade sängen märkte jag att det lyste i alla fönster. Men andra gången såg jag att det var släckt överallt, och medan jag undrade över det, hörde jag ett fruktansvärt skrik och ögonblicket efteråt stegen av någon som kom springande i full fart nerför vägen utanför grinden. Han vrålade: 'Ljus, ljus! Ge mig ljus, annars får den tag i mig!' Det var mycket hemskt att höra det, och jag gick för att väcka din farbror, som låg och sov i rummet på andra sidan korridoren. Han kom på benen i en fart, men vid det laget hade hela byn vaknat av skriken, och när han kom ner till piren fann han att allt var förbi. Det var ebb, och på stenarna nedanför piren låg kroppen av herr Dooliss.
   Han måste ha skurit av sig nån blodåder när han föll på de där vassa stenarna, för han hade förblött, och fast han var en stor och kraftig karl, var hans kropp bara skinn och ben. Ändå fanns det ingen blodpöl omkring honom som man kunde ha väntat. Bara skinn och ben, som om varenda droppe blod i hans kropp hade sugits ur honom!"
   Hon lutade sig fram.
   "Du och jag, min käre vän, vet vad som hände", sa hon, "eller kan åtminstone ana oss till det. Herren utgjuter sin vrede över dem som skändar hans tempel. Dunkla och outgrundliga är hans vägar."
   Vad jag skulle ha tänkt om en sådan historia ifall den hade berättats för mig i London kan jag lätt föreställa mig. Det fanns en mycket enkel förklaring: mannen i fråga hade varit en suput, och det var väl inte så konstigt att han under rusets påverkan fått för sig att onda andar förföljde honom. Men här i Polearn var det annorlunda.
   "Och vem bor i stenbrottshuset nu?" frågade jag. "För många år sen berättade fiskarpojkarna för mig en historia om den som först byggde det och om hans tragiska slut. Och nu har det hänt igen. Är det verkligen nån som vågar bo där numera ?"
   Jag såg i hennes ansikte, redan innan jag hunnit ställa frågan, att någon gjorde det.
   "Ja, det är bebott igen", sa hon, "för det är ingen ände på förblindelsen... Jag vet inte om du kommer ihåg honom. Han hyrde kyrkoherdebostället för många år sen."
   "John Evans", sa jag.
   "Ja. Och det var ju en sån trevlig man. Din farbror var glad över att få en så bra hyresgäst. Och nu . . ."
   Hon reste sig.
   "Faster Hester, du borde inte lämna dina meningar oavslutade", sa jag.
   Hon skakade på huvudet.
   "Min käre vän, den meningen kommer att avsluta sig själv", sa hon. "Men vad klockan har blivit mycket! Jag måste gå och lägga mig, och du med, annars tror de att vi är tvungna att ha ljusen brinnande här hela natten."

Innan jag gick till sängs drog jag undan gardinerna och öppnade alla fönster mot den varma havsbrisen som strömmade in. Då jag tittade ut i trädgården kunde jag i månskenet se taket på den altan där jag hade bott i tre år glittra av dagg. Detta, om något, påminde mig om forna dagar, och de verkade vara ett med nuet, som om ingen klyfta på drygt tjugo år skilde dem åt. De flöt ihop som kvicksilverkulor till ett mjukt glänsande klot med dagrar och reflexer. Sedan, då jag höjde blicken en aning, såg jag mot den svarta bergväggen stenbrottshuset, där det fortfarande lyste i fönstren.
   Morgonen, som annars så ofta är fallet, fick mig inte att ändra uppfattning. Då jag började återfå medvetandet, tyckte jag mig vara en liten pojke igen, som vaknade upp ute på altanen, och fast jag, då jag blev mera klarvaken, log åt min känsla, fann jag att den egentligen var alldeles riktig. Det var tillräckligt nu som då att vara här, att vandra över klipporna igen och höra de mogna fröbaljorna sprängas på ärttörnebuskarna, ströva längs stranden till badviken, flyta och driva och simma i det varma vattnet, sola sig i sanden och se måsarna dyka efter fisk, stå och hänga på piren tillsammans med fiskarna, se i deras ögon och höra i deras dämpade tal vittnesbörd om hemliga ting. Det fanns krafter och väsenden omkring mig. Silverpopplarna vid den porlande bäcken i dalen kände till dem och visade en glimt av sin vetskap ibland, likt glimten av bladens vita undersida. Själva kullerstenarna på gatan var genomsyrade av den ... Allt jag önskade var att ligga där och genomsyras av den jag med. Omedvetet, som pojke, hade jag gjort det, men nu måste processen vara medveten. Jag måste få veta vilka fruktbringande och hemlighetsfulla krafter som var i rörelse, som sjöd i bergssluttningarna på dagen och gnistrade i vattnet på natten. De kunde vara kända, de kunde till och med styras av dem som behärskade trollformeln, men de kunde aldrig förklaras, för de fanns i jordens innersta, i det eviga livet. Det fanns, vid sidan av dessa ljusa goda krafter, mörka hemligheter, och till dem hörde utan tvivel den vegotium perambulans in tenebris som kunde betraktas inte bara som ondska utan som hämnd för vanhelgande och syndiga gärningar . . . Allt detta var en del av Polearns trollmakt, vars frön länge hade legat slumrande i mig. Men nu grodde de, och vem visste vilka sällsamma blommor som skulle slå ut på deras stänglar ?
   Det dröjde inte länge förrän jag träffade John Evans. En morgon, när jag låg på stranden, kom en man lufsande, fet och medelålders, med rödbrusigt ansikte. Han stannade upp och betraktade mig kisande.
   "Nej, har man sett, det var ju ni som bodde på kyrkoherdens altan som liten grabb", sa han. "Känner ni inte igen mig?"
   Jag förstod vem det var när han talade. Det var nog hans röst som vägledde mig, och när jag kände igen den kunde jag se spåren av en stark och spänstig ung man i denna grova karikatyr.
   "Jo, ni är John Evans", sa jag. "Ni var väldigt snäll mot mig. Ni brukade rita gubbar åt mig."
   "Ja, det gjorde jag, och jag kan rita några till åt er. Har ni badat? Det är riskabelt. Man vet aldrig vad som finns i havet, inte vad som finns på land heller, för resten. Inte för att jag bryr mig om dem. Jag håller mig till mitt jobb och min whisky. Jösses, vad jag har målat mycket sen jag såg er, och druckit också, för den delen. Jag bor i stenbrottshuset, förstår ni, och där blir man jävligt törstig. Kom in och ta en titt på mina dukar om ni har vägarna förbi. Ni bor hos er faster, va? Jag skulle kunna göra ett underbart porträtt av henne. Intressant ansikte. Hon vet mycket, hon. Folk som bor i Polearn får veta en hel del, fast jag är inte värst road av sånt vetande själv."
   Fast jag tyckte att han var obehaglig blev jag ändå intresserad av honom. Bakom hans frånstötande yttre dolde sig något som både skrämde och fascinerade mig. Hans sluddriga tal hade samma effekt. Och hans målningar, hur skulle de se ut ...?
   "Jag skulle just gå hem", sa jag. "Jag kommer gärna in en stund om jag får."
   Han gick före mig genom den vanskötta och igenvuxna trädgården in i huset där jag ännu aldrig hade satt min fot. En stor grå katt låg och solade sig i fönstret, och en gammal kvinna höll på att duka lunchbordet i ett hörn av den stora råkalla salen. Den var byggd av sten, och de uthuggna listverken, fragmenten av droppnäsor och skulpterade bilder, bar vittnesbörd om sanningen i att den hade byggts upp av delar av den rivna kyrkan. I ett annat hörn stod ett avlångt snidat bord belamrat med målarattiraljer och travar av dukar stod lutade mot väggarna.
   Han pekade med tummen på ett änglahuvud som var infällt i spiselkransen och fnissade.
   "En ganska gudsnådelig atmosfär", sa han, "så vi dämpar ner den och gör den lite vardagligare med en annan sorts konst. Vill ni ha en drink? Inte? Då kan ni ju bläddra igenom några av mina dukar medan jag fixar mig en pilliknarkare."
   Han hade rätt i sin egen värdering av sin förmåga. Han kunde måla, och tydligen kunde han måla vad som helst, men aldrig har jag sett tavlor så oförklarligt djävulska. Där var utsökta studier av träd, och man anade att någonting dolde sig inne bland skuggorna. Där var en skiss av hans katt som låg och solade sig i fönstret, precis som jag just nu såg den göra, och ändå var det ingen katt utan något slags ondskefullt monster. Där låg en pojke naken i sanden, inte mänsklig utan någon ohygglig varelse som kommit upp ur havet. Framför allt var det målningar av hans trädgård, övervuxen och djungelliknande, och man riktigt kände att där någonstans i buskarna låg vilddjur klara till språng . . .
   "Nå, gillar ni min stil?" sa han då han kom tillbaka med ett bräddfyllt glas i handen. "Jag försöker måla det väsentliga av vad jag ser, inte bara det yttre skalet utan dess innersta natur, var det kommer ifrån och vad som gav det liv. Det finns många likheter mellan en katt och en fuchsia om man studerar dem noga. Allt kom ur jordens mull, och allt går tillbaka dit. Jag skulle vilja göra ett porträtt av er en dag. Jag ska hålla upp spegeln mot Naturen, som den gamle galningen sa."
   Efter detta första möte såg jag honom då och då under de där härliga sommarmånaderna. Ofta höll han sig till sitt hus och till sin målning dagar i sträck, och sedan kunde jag kanske någon kväll se honom stå och hänga på piren, alltid ensam, och varje gång vi möttes växte motviljan och intresset, för varje gång tycktes han ha nått längre på kunskapens stig mot någon djup svart källa där fullständig invigning väntade honom ... Och då plötsligt kom slutet.
   Jag hade mött honom en oktoberkväll på klipporna, medan solnedgången ännu glödde på himlen, men mörka moln kom seglande från väster, ljuset försvann och skymningen föll allt tätare. Han blev plötsligt medveten om det.
   "Jag måste hem så fort jag kan", sa han. "Det blir mörkt inom fem minuter, och min hushållerska är ute. Måste tända lamporna."
   Han som annars släpade benen efter sig och knappt kunde lyfta på fötterna tog nu ut stegen så att han snubblade fram. Svetten lackade om honom och ansiktet var förvridet av skräck.
   "Ni måste följa med mig", flämtade han, "så det går fortare att tända. Jag kan inte klara mig utan ljus."
   Jag fick anstränga mig för att hålla jämna steg med honom, och ändå sackade jag efter, så när jag nådde trädgårdsgrinden var han redan halvvägs uppför gången till huset. Jag såg honom rusa in, lämna dörren på vid gavel och fumla med tändstickor. Men hans hand skakade så att han inte kunde flytta över lågan till veken i lampan.
   "Men varför så bråttom ?" frågade jag.
   Plötsligt fastnade hans blick på den öppna dörren bakom mig, och han flög upp med en flämtning från sin stol vid bordet som en gång hade varit Guds altare.
   "Nej, nej!" skrek han. "Hjälp! Ta bort den!"
   Jag vände mig om och såg vad han hade sett. Varelsen hade kommit in och gled nu snabbt över golvet mot honom som en gigantisk larv. Ett svagt fosforescerande sken kom från den, för fast mörkret hade tätnat utanför kunde jag se den alldeles tydligt i det hemska skenet från dess egen kropp. Från den kom också en stank av förskämning och förruttnelse, som från något som dragits upp ur dyn. Den verkade inte ha något huvud, men i främre änden fanns ett rynkigt gap som öppnades och slöts och dreglade. Den var hårlös och snigelliknande. Den reste sig som en orm som ska gå till anfall och högg tag i honom ...
   Med hans ångestvrål skärande i öronen försökte jag förtvivlat gripa tag i odjuret med skakande, kraftlösa händer. Men jag förmådde inte. Det var omöjligt att få något grepp om det. Mina händer sjönk in i det som i tjock gyttja. Det var som att brottas med en mardröm.
   Jag tror att det bara tog ett par sekunder innan allt var förbi. Den olycklige mannens skrik dämpades till jämmer och mummel när odjuret slingrade sig om honom. Han flämtade ett par gånget och låg sedan stilla. Ett ögonblick senare hördes sörplande och sugande ljud, och därefter gled det ut lika tyst som det hade kommit in. Jag tände lampan som han hade fumlat med, och där på golvet låg han i en hög, och huden hängde i lösa veck över utstående benknotor.

Originaltitel: Negotium Perambulans. Först publicerad 1922 i novembernumret av "Hutchinson’s Magazine".
Originaltexten finns här: http://www.lesvampires.org/negotium.html

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki