FANDOM



Av Roald Dahl

Det var varmt och städat i rummet, gardinerna var fördragna och de två bordslamporna tända — både hennes och den som stod vid den tomma stolen mitt emot. På byffén bakom henne stod två höga glas, sodavatten och whisky. I termosen låg det friska istärningar.
   Mary Maloney satt och väntade på att hennes man skulle komma hem från arbetet.
   Då och då kastade hon en blick på klockan, inte därför att hon var orolig, utan bara därför att hon gladde sig åt tanken på att varje minut förde henne närmare det ögonblick då han skulle komma hem. Det var något stillsamt och leende över henne och över allt som hon företog sig. Det sätt på vilket hon böjde huvudet över sitt handarbete var ovanligt fridfullt. Hon var i sjätte månaden och hennes hy hade fått liksom en genomskinlig lyster, munnen var mjukare och i ögonen hade det kommit ett nytt uttryck av mildhet, de tycktes större och mörkare än förut.
   När klockan var tio minuter i fem började hon lyssna, och efter en liten stund hörde hon bilringarna mot gruset utanför och bildörren som smälldes igen, fotstegen förbi fönstret, nyckeln som vreds om i låset. Han var punktlig som vanligt. Hon lade ifrån sig handarbetet, reste sig upp och gick fram för att kyssa honom när han kom in.
   "Hej, älskling", sade hon.
   "Hej", svarade han.
   Hon tog hans rock och hängde in den i garderoben. Sedan gick hon fram till byffén och gjorde i ordning två groggar, en stark åt honom och en svag åt sig själv. Snart satt hon åter i stolen med sitt handarbete och han satt mitt emot henne med båda händerna om det höga glaset. Han vippade lätt på det så att istärningarna klirrade mot sidorna.
   För henne var denna stund på dagen alltid lika ljuvlig. Hon visste att han inte hade lust att säga så mycket förrän han hade druckit upp den första groggen, och hon å sin sida var fullt nöjd med att sitta tyst och bara njuta av hans sällskap efter de långa, ensamma timmarna i huset. Hon var helt uppfylld av mannens blotta närvaro och njöt av att känna — nästan på samma sätt som en solbadare känner solen — den varma, maskulina glöd som han utstrålade när de var ensamma med varandra. Hon älskade hans sätt att sitta avslappnad i en stol, hans sätt att komma in genom dörren eller långsamt gå genom rummet med långa kliv. Hon älskade den forskande och samtidigt frånvarande blicken i hans ögon när de vilade på henne, det lustiga draget kring munnen och framför allt hans försynthet att inte säga något om att han var trött. Han satt bara tyst för sig själv tills whiskyn hade börjat pigga upp honom lite.
   "Är du trött, älskling?"
   "Ja", sade han. "Jag är trött." Och så fort han hade sagt det gjorde han något mycket ovanligt. Han lyfte glaset och tömde det i ett enda drag fast det ännu var hälften, minst hälften kvar i det. Hon tittade inte direkt på honom, men hon visste ändå vad han hade gjort, för hon hörde istärningarna falla ner mot botten i det tomma glaset när han sänkte armen. Han satt ett ögonblick framåtlutad i stolen, så reste han sig upp och gick långsamt fram till byffén för att hälla upp en ny grogg åt sig.
   "Det där kan jag göra!" utbrast hon och reste sig hastigt.
   "Sitt du", sade han.
   När han kom tillbaka lade hon märke till att han hade tagit så mycket whisky att groggen var mörkgul till färgen.
   "Älskling, ska jag hämta tofflorna åt dig?"
   "Nej."
   Hon iakttog honom medan han började smutta på groggen och hon såg att den var så stark att det bildades små oljiga virvlar i den.
   "Jag tycker det är synd och skam att en polis vid dina år ska vara tvungen att traska omkring dan i ända", sade hon.
   När han inte svarade böjde hon huvudet igen och fortsatte att sy, men varje gång han lyfte glaset till munnen hörde hon istärningarna klirra i det.
   "Älskling", sade hon. "Vill du inte ha lite ost om jag går och hämtar det? Det är ju torsdag, så jag har inte gjort i ordning någon middag."
   "Nej", sade han.
   "Om du är för trött att äta ute kan vi mycket väl stanna hemma", fortsatte hon. "Det finns massor av kött och annat i frysboxen och du kan få maten serverad där du sitter. Du behöver inte ens röra dig ur stolen."
   Hon tittade på honom, väntade på ett svar, ett leende eller en liten nick, men han reagerade inte på något sätt. "Jag ska i alla fall hämta lite ost och käx åt dig först", fortsatte hon.
   "Jag vill inte ha något", sade han.
   Hon skruvade oroligt på sig i stolen och de stora ögonen var fortfarande riktade mot hans ansikte. "Men du måste ju äta något. Jag kan lätt laga till någonting. Det gör jag så gärna. Vi kan ta lammkotletter. Eller fläskkotletter. Vad du vill. Det finns gott om det i frysboxen."
   "Bry dig inte om det", sade han.
   "Men, raring, du måste få något i dig! Nu gör jag i alla fall i ordning lite middagsmat, så får vi se sen."
   Hon reste sig upp och lade handarbetet på bordet bredvid lampan.
   "Sätt dig", sade han. "Sitt ett ögonblick bara."
   Det var först då som hon började bli rädd.
   "Sätt dig", sade han igen.
   Hon sjönk långsamt ner i stolen igen medan hon hela tiden iakttog honom med sina stora, förvirrade ögon. Nu hade han druckit upp den andra groggen och satt och stirrade ner i glaset med rynkad panna.
   "Hör på ett slag", sade han. "Jag har något att säga dig."
   "Vad är det, älskling? Är det något som är galet?"
   Han satt fullkomligt orörlig och höll huvudet nedböjt, så att ljuset från lampan bredvid honom föll på övre delen av ansiktet medan hakan och munnen var i skuggan. Hon lade märke till att en liten muskel rörde sig alldeles intill vänstra ögonvrån.
   "Jag är rädd för att det här kommer att bli något av en chock för dig", sade han. "Men jag har tänkt en hel del på saken och jag har kommit till den slutsatsen att det enda rätta är att tala om det för dig med detsamma. Jag hoppas inte du kommer att döma mig alltför hårt."
   Och så talade han om det. Det tog inte lång tid, högst fyra eller fem minuter, och hela tiden satt hon mycket stilla och betraktade honom med ett slags oredig skräck medan han för varje ord gled allt längre bort från henne.
   "Så ligger det alltså till", slutade han. "Och jag vet att det verkligen inte är rätta ögonblicket att komma med en sån sak, men jag var helt enkelt tvungen. Jag ska naturligtvis ge dig pengar och se till att du får det bra. Men det behöver ju inte bli något bråk. Det hoppas jag inte i alla fall. Det skulle skada mitt jobb."
   Först ville hon inte tro ett ord av det hon hade hört, ville bara avfärda alltsamman. Hon fick liksom för sig att han kanske inte ens hade sagt ett ord, att hon bara hade inbillat sig alltihop. Om hon fortsatte att sköta sitt och uppförde sig som om hon inte hade hört något skulle hon kanske sedan, när hon vaknade upp igen, finna att allting var som vanligt.
   "Jag ska laga lite middag", lyckades hon pressa fram och den här gången hindrade han henne inte.
   När hon gick genom rummet kände hon inte att hennes fötter rörde vid golvet. Hon kände ingenting alls — bara ett lätt illamående och hon ville kräkas. Allting skedde automatiskt nu nerför trappan till källaren, fram till strömbrytaren, så frysboxen och ner med handen som grep om första, bästa föremål. Hon tog upp det och tittade på det. Det' var inslaget i papper och hon tog av papperet och tittade på det igen.
   Det var en lammstek.
   Jaha, då skulle det alltså bli lammstek till middag. Hon höll med båda händerna om den smala ändan på steken där benet stack ut och gick sedan upp igen. När hon gick igenom vardagsrummet såg hon honom stå framme vid fönstret med ryggen mot henne och hon stannade.
   "Gör för guds skull ingen mat åt mig", sade han när han hörde henne, men utan att vända sig om. "Jag ska gå ut."
   I samma ögonblick gick Mary Maloney helt lugnt fram till honom, svängde utan vidare den stora, frusna lammsteken högt upp i luften och lät den med all kraft falla ner mot bakhuvudet på honom.
   Hon kunde lika väl ha slagit till honom med en järnklubba.
   Hon tog ett steg bakåt och väntade. Konstigt nog stod han kvar på samma plats i minst fyra eller fem sekunder och vajade sakta. Så föll han till golvet med en duns.
   Det våldsamma fallet och oväsendet när det lilla bordet ramlade omkull hjälpte henne att bli fri från chocken. Långsamt vaknade hon till besinning, kände sig frusen och förvånad och stod en stund och plirade mot kroppen på golvet medan hon fortfarande höll hårt om det löjliga köttstycket med båda händerna.
   Jaså då, sade hon för sig själv. Jag har alltså dödat honom.
   Det var märkvärdigt så klar hon blev i huvudet helt plötsligt. Hon började tänka snabbt. Som hustru till en polis visste hon mycket väl vilket straff det skulle bli. Det var bara bra. Det gjorde henne detsamma. Det skulle rent av bli en lättnad. Men barnet då? Vad sade lagen om mördare med ofödda barn? Tog man livet av bägge två — både mor och barn? Eller väntade man till tionde månaden? Hur gjorde man egentligen?
   Det visste inte Mary Maloney. Och hon ville verkligen inte ta några risker.
   Hon bar ut lammsteken i köket, lade den i ugnspannan, satte på ugnen för fullt och sköt in steken. Sedan tvättade hon händerna och sprang upp i sovrummet. Hon satte sig framför spegeln, kammade sig och lade lite rött på läpparna och kinderna. Hon försökte le. Det såg konstigt ut. Hon försökte igen.
   "God dag, Sam", sade hon glatt med hög röst.
   Rösten verkade också lite konstig.
   "Jag skulle vilja ha lite potatis, Sam. Och en burk ärter också, tror jag."
   Det lät bättre. Både leendet och rösten var naturligare nu. Hon repeterade det hela flera gånger till. Sedan sprang hon ner igen, tog på sig kappan, gick ut genom köksdörren, ner genom trädgården, ut på gatan.
   Klockan var inte sex ännu och det lyste fortfarande i speceriaffären.
   "God dag, Sam", sade hon glatt och log mot mannen bakom disken.
   "Se, god dag, mrs Maloney. Hur står det till?"
   "Jag skulle vilja ha lite potatis, Sam. Och en burk ärter också, tror jag."
   Mannen vände sig om och sträckte sig efter en burk ärter på hyllan.
   "Patrick känner sig trött och vill inte gå ut och äta", sade hon till honom. "Vi brukar nämligen äta ute på torsdagarna och nu har jag faktiskt inga grönsaker hemma."
   "Ska det inte vara något kött också, mrs Maloney?"
   "Nej tack, det finns. Jag har en härlig lammstek i frysboxen."
   "På så sätt."
   "Jag är förstås inte särskilt pigg på att steka den frusen, men jag får försöka i alla fall. Tror ni man kan göra det, Sam?"
   "För min del tror jag inte det spelar någon roll hur man gör", sade specerihandlaren. "Ska det vara den här Idahopotatisen?"
   "Ja, den är fin. Två kilo, tack."
   "Något annat?" Specerihandlaren lade huvudet på sned och tittade småmysande på henne. "Något efteråt? Ska han inte få något gott till efterrätt också, mrs Maloney?"
   "Tja — vad skulle ni vilja föreslå, Sam?"
   Mannen såg sig i butiken. "Vad sägs om en härlig, stor bit ostkaka? Det vet jag att han tycker om."
   "Utmärkt", sade hon. "Han är galen i ostkaka."
   Och när allt var inslaget och hon hade betalat log hon sitt vänligaste leende och sade: "God afton, Sam, och tack så mycket."
   "Å, det är jag som ska tacka, mrs Maloney. God afton, god afton."
   Och medan hon skyndade sig hem igen intalade hon sig själv att situationen helt enkelt var den att hon var på väg hem till sin man igen och att han väntade på middagen. Hon måste laga riktigt god mat åt honom, sade hon till sig själv, för den stackaren var ju så trött. Och om hän råkade upptäcka att det hade hänt något ovanligt medan hon hade varit borta, något hemskt eller tragiskt, då skulle det naturligtvis bli en chock för henne och hon skulle bli utom sig av sorg och skräck. Det var inte alls så att hon väntade sig att finna något ovanligt. Hon var bara på väg hem med mat till middagen. Det var mrs Patrick Maloney som skyndade sig hem på torsdagskvällen för att laga mat åt sin man.
   Det är rätta sättet, sade hon till sig själv. Att göra allting riktigt och naturligt. Om hon uppförde sig fullkomligt naturligt skulle hon inte alls behöva förställa sig.
   Så när hon gick in genom köksdörren gnolade hon på en liten melodi och log lite.
   "Patrick!" ropade hon. "Hur mår du, lilla gubben?"
   Hon ställde ifrån sig matvarorna på bordet och fortsatte in i vardagsrummet, och när hon fick se honom ligga där på golvet med böjda ben och ena armen bakåtvriden under kroppen blev det faktiskt något av en chock för henne. Hela hennes gamla kärlek och längtan efter honom vällde upp inom henne och hon sprang fram till honom, föll på knä bredvid honom och började storgråta. Det var inte svårt. Hon behövde inte förställa sig.
   Efter några minuter reste hon sig upp och gick fram till telefonen. Hon visste numret till polisstationen och så fort hon hade fått svar skrek hon: "Skynda er och kom! Patrick är död! Kom genast!"
   "Vem är det som talar?"
   "Mrs Maloney. Mrs Patrick Maloney."
   "Menar ni att Patrick Maloney är död?"
   "Jag tror det", snyftade hon. "Han ligger på golvet och jag tror han är död."
   "Vi kommer med detsamma", sade mannen.
   Polisbilen kom mycket snabbt och när hon öppnade ytterdörren steg två poliser in. Hon kände dem båda — hon kände nästan alla på polisstationen — och hon kastade sig rakt i armarna på Jack Noonan och grät hysteriskt. Han satte henne försiktigt i en stol och gick sedan fram till sin kamrat O'Malley som låg på knä bredvid hennes man.
   "Är han död?" skrek hon.
   "Jag är rädd för det. Hur har det hänt?"
   Hon berättade i korthet hur hon hade varit ute och handlat och sedan hittat honom där på golvet när hon kom hem igen. Medan hon pratade, grät och pratade, upptäckte Noonan en liten fläck levrat blod på den dödes huvud. Han visade den för O'Malley som genast reste sig och skyndade sig till telefonen.
   Snart började det komma mer folk in i huset. Först en polisläkare och sedan två detektiver, av vilka hon kände den ene till namnet. Så småningom anlände en polisfotograf som tog bilder och en fingeravtrycksexpert. Det viskades och mumlades bredvid den döde och detektiverna gjorde henne en massa frågor. Men de behandlade henne mycket vänligt hela tiden. Hon fick dra sin historia igen, den här gången ända från början, och hon berättade hur Patrick hade kommit hem, hur hon hade suttit och handarbetat och hur han hade känt sig trött, så trött att han inte hade velat gå ut och äta. Hon berättade hur hon hade satt in steken i ugnen — den stod ju fortfarande på! — och hur hon hade kilat i väg till speceriaffären och sedan hittat honom liggande på golvet när hon kom tillbaka.
   "Vilken affär handlade ni i?" frågade den ene detektiven. Hon upplyste honom om det och sedan vände han sig om och viskade något till den andre detektiven som omedelbart lämnade huset.
   Han kom tillbaka efter en kvart med en massa anteckningar uppskrivna på ett block, och så började man viska igen och genom snyftningarna uppfattade hon en del av det man viskade om — "uppförde sig alldeles normalt — på mycket gott humör — ville ge honom något gott till middag — ärter, ostkaka otänkbart att hon ..."
   Efter en stund gick fotografen och läkaren sin väg och sedan kom två andra män som bar bort liket på en bår. Därefter försvann fingeravtrycksexperten. De båda detektiverna stannade kvar och det gjorde också de två poliserna. De var utomordentligt älskvärda mot henne och Jack Noonan frågade om hon inte hellre ville gå till någon, till systern kanske eller till hans fru som skulle ta hand om henne och hysa henne för natten.
   Men hon tackade nej. Hon kände att hon för ögonblicket inte kunde ta ett steg ens. Skulle de tycka illa vara om hon satt kvar där hon satt tills hon kände sig bättre? Hon mådde nämligen inte alls bra just nu, det gjorde hon faktiskt inte.
   Var det inte bäst att hon lade sig en stund? undrade Jack Noonan.
   Nej, det ville hon inte. Hon ville sitta kvar där i stolen. Om en stund kanske, när hon kände sig bättre, skulle hon flytta på sig.
   Så de lämnade henne ensam och fortsatte med sina undersökningar. Då och då gjorde någon av detektiverna henne en fråga. Ibland sade Jack Noonan ett vänligt ord till henne när han gick förbi. Han berättade att hennes man hade dödats av ett slag i bakhuvudet med något tungt, trubbigt föremål, säkert ett stort metallstycke av en eller annan sort. De letade efter mordvapnet. Mördaren hade kanske tagit det med sig, men det kunde också tänkas att han hade kastat bort det eller gömt det någonstans på tomten.
   "Det är det gamla vanliga", sade han. "Hittar man bara mordvapnet, så hittar man mördaren också."
   Efter en stund kom den ene detektiven och satte sig bredvid henne. Han undrade om hon kunde tänka sig något i huset som kunde ha använts som mordvapen. Hade hon något emot att titta efter om det fattades någonting — en stor skruvnyckel till exempel eller en tung metallvas?
   De hade inte någon tung metallvas, sade hon.
   "En stor skruvnyckel då?"
   Hon trodde inte att det fanns det. Men det kunde ju hända att det fanns några sådana verktyg i garaget.
   Undersökningen fortsatte. Hon visste att det var poliser ute i trädgården också, runt hela huset. Hon kunde höra deras steg i gruset utanför, och ibland såg hon en ljusglimt från en ficklampa genom en springa mellan gardinerna. Det började bli sent. Hon tittade på klockan på spiselhyllan. Snart nio. De fyra männen som undersökte rummet började tydligen bli trötta, en aning irriterade också.
   "Jack", sade hon nästa gång överkonstapel Noonan gick förbi. "Skulle ni vilja ge mig lite att dricka?"
   "Javisst. Menar ni av whiskyn?"
   "Ja tack. Men bara lite. Det kan kanske göra mig gott." ¤Han räckte henne glaset.
   "Ta er en drink själv, vet jag", sade hon. "Ni måste vara hemskt trött. Gör det! Ni har varit så vänlig mot mig."
   "Tja ..." Han tvekade lite. "Jag får ju egentligen inte dricka i tjänsten, men ett par droppar kan man väl alltid ta så att man piggnar till lite."
   De andra kom in en efter en och lät övertala sig att ta lite whisky. De stod där ganska tafatta med glasen i händerna, kände sig illa till mods i hennes närvaro och försökte säga tröstande ord till henne. Överkonstapel Noonan gick ut i köket ett ögonblick men kom snabbt tillbaka och sade: "Mrs Maloney, vet ni om att steken står kvar i ugnen fortfarande?"
   "Å, kära hjärtanes!" utbrast hon. "Det gör den, ja!"
   "Är det inte bäst att jag stänger av ugnen?"
   "Vill ni göra det, Jack? Det var hemskt snällt."
   När överkonstapeln kom tillbaka andra gången tittade hon på honom med sina stora, mörka, tårfyllda ögon. "Jack Noonan", sade hon.
   "Ja?"
   "Skulle ni vilja göra mig en liten tjänst — ni och era kamrater?"
   "Om vi kan så, mrs Maloney."
   "Jo, nu är ni ju här allihop, goda vänner till stackars Patrick och allting, och försöker ta fast den som dödade honom. Ni måste vara rysligt hungriga nu, för ni skulle ju ha ätit för länge sen egentligen, och jag vet att Patrick aldrig skulle förlåta mig Gud välsigne hans själ — om jag inte visade er vanlig, anständig gästfrihet medan ni är här i hans hus. Kan ni inte äta upp steken som står i ugnen? Den bör vara genomstekt vid det här laget."
   "Det kan inte komma på fråga", sade överkonstapel Noonan.
   "Snälla ni", bad hon. "Ät upp den. Själv kan jag inte äta något. Jag skulle inte kunna röra vid något som har varit i huset när han var här. Men med er är det ju en annan sak. Ni skulle faktiskt göra mig en tjänst om ni åt upp steken. Så kan ni fortsätta era undersökningar efteråt."
   De fyra poliserna tvekade länge, men de var tydligen mycket hungriga och till slut lät de övertala sig att gå ut i köket och ta för sig. Mrs Maloney satt kvar i stolen och lyssnade på dem genom den öppna dörren. Hon hörde dem prata sinsemellan och deras röster var tjocka och grötiga, för de hade munnen full av kött.
   "Ska du inte ha lite till, Charlie?"
   "Nej, det är inte värt vi gör slut på hela steken."
   "Hon vill vi ska äta upp den. Det sa hon. Vi gjorde henne bara en tjänst med det, sa hon."
   "Ja, i så fall. Ge mig en bit till då."
   "Det måtte ha varit en djävla kraftig klubba som den där killen slagit till stackars Patrick med", sade en av dem. "Doktorn sa ju att hela skallen var mosad, precis som om den hade fått ett slag av en slägga."
   "Ja, därför tycker jag det borde vara lätt att hitta verktyget."
   "Precis vad jag säger också."
   "Vem det nu än är som har gjort det, så släpar väl ingen människa en sån sak med sig längre än nödvändigt."
   En av dem rapade.
   "För min del tror jag att det finns här på platsen någonstans."
   "Antagligen mitt framför näsan på oss. Vad tror du, Jack?"
   I rummet intill började Mary Maloney fnissa.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Lamb to the Slaughter" först publicerad i Harper's Magazine september 1953

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki