FANDOM


OLAV TRYGGVASSONS SAGA



En man som hette Tryggve Olavsson var kung i Norge men stupade i strid, och då måste hans hustru Astrid fly. Hon blev rodd ut till en holme i en sjö av några få trogna. Där födde hon en son som hon kallade Olav. Hon höll sig gömd på holmen hela sommaren, men när vädret blev kallare kunde hon inte stanna. Hon drog iväg österut i sällskap med sin fosterfar Torulf Lusskägg och hans son Torgils som var sex år.
   I Norge gick ryktet att Astrid fått en son, och norrmännen letade efter henne. De var henne på spåren, men med hjälp av olika vägvisare kom hon ändå fram till Sverige och Håkan den gamle som var en mäktig man. Där blev hon väl omhändertagen och stannade en tid. Men Astrid kände sig inte säker. Hon hade en bror som hade en hög anställning hos kung Valdemar i Gårdarike och hon önskade sig dit. Tillsammans med Torulf och pojkarna och några köpmän fick hon plats på ett skepp. Olav hade då hunnit bli tre vintrar gammal.

I Estland


Ute på havet överfölls de av estniska vikingar som dräpte en del av besättningen och tog de andra som trälar. Olav blev skild från sin mor. En man som hette Klerkon tog hand om honom och Torulf och Torgils. Klerkon tyckte Torulf var för gammal att bli träl och dödade honom medan Olav såg på. I Estland såldes sedan Torgils för en bock och Olav för en mantel och en kappa.
   Under sex år bodde Olav hos bonden som köpt honom, och bonden tyckte mycket om honom. Så kom en dag en man som hette Sigurd Eriksson till Estland för att ta upp skatt åt kung Valdemar i Gårdarike. På torget i staden fick han se en sällsynt vacker pojke som såg utländsk ut. Han frågade honom vem han var och Olav hade väl reda på sitt ursprung. Sigurd insåg att han hade sin egen systerson framför sig.

I Gårdarike


Sigurd Eriksson köpte både Olav och Torgils fria och tog dem med sig till staden Holmgård. Han tog väl hand om Olav men berättade inte för någon vem han var.
   En dag var Olav på ett torg där det var mycket folk. Där fick han syn på Klerkon som dödat hans fosterfar Torulf Lusskägg. Olav hade en liten yxa i handen, och den drämde han i huvudet på Klerkon så den trängde in i hjärnan, och så sprang han hem och berättade för Sigurd.
   Sigurd förde då Olav till drottningen och berättade vad som hänt för henne. Hon såg på pojken och sa att man inte kunde döda en så vacker pojke. Annars var lagen den i Holmgård att den som dödade en odömd man skulle själv dödas, och nu letade folket rasande efter pojken.
   Kungen tillkallades och dömde ut böter, och drottningen betalade. Sedan stannade Olav hos drottningen, och hon älskade honom mycket. Kungaparet fick nu veta att Olav var en kungason, och de behandlade honom därefter. Olav stannade nio år hos kung Valdemar och hans drottning i Gårdarike. Han växte upp och blev en stor och vacker man och främst i alla idrotter.
   Hela tiden fick han mycket kärlek från drottningen. Kungen lät Olav hjälpa till att försvara landet och leda en här. Olav skötte detta mycket väl. Han var givmild mot sina män och blev omtyckt för detta.
   Men många män avundades honom och tyckte att utlänningen fått för mycket makt och berömmelse. Inför kung Valdemar tisslade man om att drottningen nog hade den unge mannen alltför kär. Valdemar blev kärv mot Olav. Då gick Olav till drottningen och sade att han tänkte söka sig till Norden, där hans fränder förr haft ett rike. Drottningen önskade honom god lycka och sade att han skulle bli en storman var han än var.

I Vendland


Olav gick ombord på ett skepp och styrde ut till havs på Östersjön. Han kom till Bornholm och gick i land och härjade. Sedan kom det vasst väder och storm, och han drevs ner till vendernas kust i söder.
   Kungen av Vendland hette Borislav. Han hade delat upp sitt rike mellan sina tre döttrar. Där Olav och hans besättning tog land hade Geira kungadotter sitt område. Då det redan var sent på sommaren och stormar var att vänta blev Olav inbjuden att gästa drottning Geira över vintern. De två behagade varandra mycket, och samma vinter fick Olav Geira till maka och blev styresman över riket tillsammans med henne.
   Under vintern for han till de härader som tillhörde drottning Geira men som glömt sin lydnad och slutat betala skatt. Han härjade och dödade många män och tog en myckenhet rikedomar. Han såg till att de mindes vart de skulle betala skatt. Så for han hem till Geira.
   Om våren rustade han sina skepp och seglade till Skåne. Där fick han seger och rikt byte. Senare seglade han till Gotland och fick seger och rikt byte även där, fast efter hårda strider.
   Om vintrarna levde Olav samman med sin hustru Geira, men tredje vintern blev hon sjuk och dog i en sot. Olav sörjde så att han inte längre kunde trivas i Vendland. Han drog iväg och härjade i Frisland och England och Irland och Skottland. Fyra år låg han ute i härnad.

Spåmannen


Efter de fyra åren hamnade han vid några öar som kallades Syllingarna i havet väster om England. Där fick han höra talas om en märklig spåman som kunde förutsäga vad som skulle hända. Olav blev nyfiken. Han ville pröva spåmannen, så han klädde upp sin störste och ståtligaste man, sade åt honom att han skulle säga att han var kung och sände honom till spåmannen. Olav var känd för att vara ståtligare och vackrare än andra män. Han påstod sig numer heta Åle och vara ryss.
   Spåmannen sade till Olavs kämpe:
  — Icke är du konung, men jag råder dig att vara din konung trogen!
   Då blev Olav ännu mer nyfiken på spåmannen och for för att träffa honom själv. Olav frågade vilken makt och annan glädje han hade att vänta sig.
   Spåmannen svarade honom:
  — Du skall bli en utmärkt kung och uträtta storverk, ty du ska omvända många män till tro och dop.
   För att Olav inte skulle tvivla på detta fick han ett tecken. När han återvände till skeppen skulle han mötas av svek och myteri. Det skulle bli strid. Olav skulle mista folk och bli sårad så svårt att han skulle vara som död och bli buren ombord på sköldar. Men efter sju nätter skulle Olav hämta sig från skadan, och då skulle han snabbt låta döpa sig.
   Olav återvände till skeppen, och allt hände precis som spåmannen förutsagt. När Olav tillfrisknade efter sju nätter fann han att spåmannen haft rätt i allt, var han nu fått sin spådom ifrån.
   Olav for för andra gången och träffade mannen, och han frågade då varifrån all hans visdom kom. Spåmannen svarade att det var från de kristna människornas gud och han berättade för Olav om denna guds storverk.
   Olav blev övertygad och lät döpa sig. Också hans följeslagare fick döpa sig och de stannade och lärde sig den rätta tron. När Olav seglade därifrån hade han präster och lärda män med sig.

En ny hustru


Olav Tryggvasson for till England, och eftersom England var kristet och han själv kristen kom han fredligt. Medan han låg i hamn kom budet att alla män skulle gå till tinget. Till tinget kom drottning Gyda. Hon hade blivit bortgift med en mäktig jarl i England. Han var död, men hon behöll makten efter honom. Nu sökte hon en man som kunde hjälpa henne med styret. Engelsmännen kom i sina bästa kläder och svassade runt Gyda, men Olav Tryggvasson hade kommit till tings i sina enkla skeppskläder.
   Gyda gick omkring och såg på var man som hon tyckte var något till karl. Så kom hon fram till Olav och såg upp i hans ansikte och frågade vem han var. Han svarade att han var Åle, en utländsk man.
  — Vill du ha mig så väljer jag dig, sa Gyda.
  — Jag vill inte tacka nej till det, svarade han. Sedan frågade han vad hon hette och vilken släkt och ställning hon hade. Ingen hade berättat detta för honom.
   Hon talade om att hon var kungadotter från Irland, och att många friat till henne sedan hon blev änka, men ingen som hon velat ha. Hon var ung och vacker, och Olav fick henne till maka och stannade sedan i England för en tid.

Om Håkon jarl i Norge


En stor del av det norska landet styrdes av Håkon jarl. Han hade översyn över sexton fylken, och det satt en jarl i varje fylke.
   Håkon hade varit kristen en tid men avfallit från tron. Under hans tid var det mest fred och god årsväxt i landet, och han hade varit mycket omtyckt av folket. Men han började bli alltför osedlig med kvinnor. Det blev så illa att han lät hämta mäktiga mäns döttrar och låg med dem en vecka och skickade dem så tillbaka. För detta fick han många ovänner bland kvinnornas släktingar, och bönderna började klaga högt. Han var inte omtyckt längre.
   Håkon jarl hörde talas om en man nere i England som var kung där och som skulle heta Åle. Det kunde vara någon av nordisk kungaätt. Åle sade sig vara av rysk släkt, och jarlen hade hört att Tryggve Olavsson haft en son som farit österut till Gårdarike.
   Han sände nu sin gode vän Tore Klacka på handelsfärd till Dublin för att han skulle ta reda på vem denne Åle var, om han var av norsk kungaätt och kunde tänkas ha krav på norsk mark. Om Tore fann att det var så skulle han försöka lura honom med svek.

Tore Klacka lockar Olav


Olav var på besök i Dublin när Tore kom. De talades vid helt vänskapligt. Tore var en klok man som lade sina ord väl. När de talat länge började Olav fråga om förhållandena i Norge. Vilka av de gamla småkungarna som ännu levde, och vilken makt de hade. Han frågade också om Håkon jarl var omtyckt.
   Tore sade försiktigt att det fanns ingen som kunde bryta jarlens makt. Det kanske berodde på att det inte fanns någon arvinge av den gamla kungasläkten, av Harald Hårfagres ätt. Då berättade Olav vem han var, och frågade Tore om han trodde att bönderna i Norge skulle välja honom till kung om han for dit. Tore eggade honom ivrigt att resa.
   Olav lockades att segla iväg till sin egen släkts land. När han for iväg var Tore Klacka med. De tog vägen om Orkneyöarna. Där kallade Olav till sig styresmannen Sigurd jarl, och de kom i samspråk. Men de hade inte talat länge förrän Olav sade att jarlen skulle låta döpa sig och sina undersåtar. Han hade att välja mellan att döpa sig och att dö. Olav hotade dessutom med att bränna ner öarna och lägga allt i aska om inte folket kristnades.
   Jarlen valde att låta döpa sig. Han svor också trohetsed till kung Olav och sände med sin son som gisslan.
Stiessel 17

I Norge


Olav seglade vidare och landsteg på en plats i Norge där han höll mässa i ett tält, och senare lät han bygga en kyrka på den platsen.
   Tore Klacka rådde honom nu att inte berätta vem han var och fara så snabbt som möjligt till Håkon jarl och låta honom vara oförberedd.
   När de seglade norrut nåddes de av underrättelsen att Håkon jarl låg inne i en fjord och var osams med bönderna. Detta var inte vad Tore väntat sig. När han rest ut hade Håkon varit stor segerherre efter ett slag med Jomsvikingarna, och Tore hade tänkt leda Olav till ett nederlag mot Håkon jarl. Nu kom han här i följe med en stor hövding medan bönderna var missnöjda med jarlen. Bönderna sände nu bud i alla fyra väderstreck att alla bönder skulle gå mot Håkon jarl och dräpa honom.
   Efter budet samlades mängder av män, och det bildades en bondehär som höll alla vägar. Jarlen hade samtidigt fått besked om att Olav var på väg, och han sände sin son Erland med tre skepp att möta Olav.
   Håkon själv skyndade iväg för att gömma sig och hade endast en träl i sällskap. Trälen hette Kark. Håkon såg att isen låg i en fjordarm, och där knuffade han ner sin häst i en vak och slängde sin kappa på kanten av vaken så folk skulle tro att han drunknat. Sedan begav han sig till sin käraste som hette Tora från gården Rimul.
  — Man kommer att leta efter dig här hos mig, sade hon. Alla vet ju att jag gärna hjälper dig. Det enda stället där jag kan gömma dig är svinstiorna.
   Trälen fick gräva ut en svinstia till en väldig grav och han lade träd och kvistar över. Under tiden berättade Tora att Olav Tryggvasson styrt in i fjorden och dräpt Erland. Sedan gick jarlen och Kark ner i gropen och Tora lade grenar över och sopade dit jord och gödsel och drev dit svinen.

Erlands död


Olav Tryggvasson kom utifrån havet in i fjorden med fem långskepp och Håkons son Erland rodde emot med tre skepp. Erland styrde undan, men Olav fick för sig att det var Håkon själv som kom och gav order att hans män skulle ro efter av alla krafter. Nära land stötte Erlands skepp på grund och alla hoppade då över bord för att simma i land. Olav fick se en mycket vacker man som kom simmande. Han grep en rorkult och kastade i huvudet på den simmande. Så dog Erland.
   En del av Erlands män dödades, andra togs tillfånga, och de fick berätta vad som hänt i landet. Så fick Olav veta att jarlen var på flykt och strax därpå stötte han samman med bondeskarorna. Båda sidor uppskattade varandra. Olav var ju en ättling av Harald Hårfager och de ville enhälligt välja honom till kung. Men alla var ense om att först skulle man söka Håkon jarl. Bönderna höll för troligt att han var hos Tora på Rimul, och alla tågade dit. När man inte fann Håkon klättrade Olav upp på den stora sten som låg vid svinstiorna och höll ett tal. Han förklarade att han ville ge den både heder och gods som gjorde jarlen skada.

Håkon och trälen


Både Håkon och Kark hörde detta tal. De låg nere i gropen och hade ett ljus.
  — Varför är du så blek? Tänker du svika mig nu? frågade jarlen.
  — Visst icke, svarade Kark.
   Jarlen vågade inte somna, men Kark sov och väsnades i sömnen.
   Håkon väckte honom och frågade vad han drömde.
  — Jag drömde att Olav Tryggvasson lade ett guldhalsband om halsen på mig.
  — Olav ska lägga en blodröd ring om din hals ifall du träffar honom, sa Håkon. Var försiktig! Vi två föddes samma natt, och det blir kort mellan min död och din. Men från mig ska du bara få gott, så svik mig inte!
   Sedan låg de vakna och passade på varandra tills jarlen framåt morgonen somnade och började väsnas i sömnen och lät högt och förfärligt. Kark blev kuslig till mods, grep kniven i sitt bälte och rände den i strupen på Håkon. Därpå skar Kark av jarlens huvud och sökte upp kung Olav och överräckte huvudet med en berättelse om hur det gått till. Olav lät föra bort Kark och hugga av hans huvud.
   Håkons och Karks huvuden fördes ut till en holme där missdådare brukade avrättas. Bondehären fick gå fram och ropa och varje karl fick kasta sten på dessa huvuden. Det fanns nu så mycket hat till Håkon jarl att han kallades den onde jarlen. Han hade annars varit en mycket duglig man och en stor hövding.

Olav Tryggvasson, kung av Norge


Olav blev vald till kung över hela Norge på samma villkor som en gång Harald Hårfager. Detta skedde på ett allting i Trondheim.
   Olav förklarade nu att han skulle driva igenom kristendomen i hela Norge eller också skulle han dö. Han for runt i landet och höll ting, och då erbjöd han alla människor att låta sig döpas. Om någon var emot detta tog han till hårda bestraffningar. Han dödade några och lemlästade några, och en del drev han ut ur landet.
   Men ibland samlades bönderna i förväg och bestämde att man inte skulle låta kungen ta död på alla deras gamla seder. Så var det i Hordaland. Kungen skulle hålla ting där. Man enades om att de tre bönder som var talförast skulle säga ifrån att de inte ville bryta lagarna även om kungen krävde det med sitt döpande.
   Kungen talade, han kom med fagra ord men slutade med att de som inte ville följa hans påbud skulle straffas.
   Då reste sig den mest talföra bonden, men när han skulle tala ansattes han av en så svår hosta att han inte fick fram ett ord. Han satte sig ner. Nästa bonde reste sig och började tala, men han stammade plötsligt så att ingen begrep ett ord. Så fick han sätta sig ner. Den tredje reste sig för att säga emot kung Olav. Men han var så hes och skrovlig att ingen hörde vad han sa. Så fick också han sätta sig. När nu ingen fanns som kunde tala mot kungen blev alla döpta innan kung Olav for vidare.
   Olav lät bränna ner gamla gudahov där man dyrkat Oden och Tor och Frej, och han tog vara på alla dyrbarheter som fanns där.

Sigrid Storråda


I Sverige var drottning Sigrid änka efter kung Erik Segersäll. Hon var rik och vacker och många friade till henne. Två konungar som envisades och friade två gånger lät hon bränna inne på en av sina gårdar.
  — Jag ska vänja småkungarna av med att fria till mig, sade hon och kallades efter detta Sigrid Storråda.
   Men när kung Olav Tryggvasson friade upptog hon frieriet väl. Sändebuden for emellan dem och det gjordes upp ett avtal.
   Olav sände Sigrid en dyrbar guldring som han tagit från dörren till ett av de gamla gudshoven. Alla prisade ringen, men två smeder i drottningens tjänst vägde ringen i handen och viskade med varandra. Sigrid ville veta om de fann något fel på ringen. Den hade inte den rätta vikten fick de ur sig till sist. Drottningen lät bryta sönder den och fann att den var av koppar inuti. Hon blev vred och sa att Olav nog skulle komma att svika henne i fler saker än denna.
   Olav hade nu varit kung i Norge i tre vintrar. Tidigt nästa vår for han till Kungahälla för att möta Sigrid. Där kom de väl överens tills han sade att hon skulle ta emot dopet och den rätta tron. Hon svarade honom:
  — Inte vill jag gå ifrån den tro jag hittills haft och mina fränder med mig, men jag missunnar inte dig att tro på den gud du vill. Men kung Olav blev vred och sade:
  — Varför skulle jag då äkta dig, din hundhedning!
   Och han slog henne i ansiktet med sin handske.
   Sigrid sade:
  — Detta kan mycket väl bli din död!
   Så skildes de och Olav seglade norrut medan Sigrid for österut.

Människoblot?


Den sommaren drog kung Olav samman mycket manskap till Trondheim. Så kallade han åtta fylken till ting. Men när kungen kom till tinget fann han bondehopen fullt beväpnad. När tinget öppnats talade Olav till dem och uppmanade dem att ta emot kristendomen. Då ropade de och bad honom tiga annars skulle de jaga bort honom.
   Olav såg böndernas raseri och insåg att han inte hade så mycket folk med sig att han kunde klara dem. Han ändrade sitt tal och nämnde fred och förlikning och sade att han skulle själv fara till deras största blot och se deras seder, så kunde de sedan enas. Bönderna veknade och man bestämde fridsamt att det skulle hållas ett stort midsommarblot och till det skulle alla hövdingar och mäktiga bönder komma och även kung Olav.
   När det blev dags för midsommarblotet låg kungen med trettio skepp och en stor härstyrka i trakten där det skulle hållas. Han höll ett stort gästabud för alla hövdingar och storbönder. De blev rikligt försedda med mat och dryck, och männen blev svårt druckna. Sedan sov de lugnt. Nästa morgon lät Olav läsa böner för sig, och när mässan var avslutad lät han blåsa till ting. Alla hans män kom från skeppen och bönderna samlades också.
   Nu talade Olav och sade att det gjorts upp att han skulle vara med om ett stort blot. Men skulle han omvändas att blota tillsammans med bönderna då skulle det vara det största blot som hållits, och det skulle offras människor och inte trälar och ogärningsmän som det var brukligt. De ädlaste människorna ville Olav skänka gudarna. Så nämnde han elva av de förnämsta bönderna och han lät sina män gå emot dem. Då insåg bönderna att de inte hade nog manskap för att gå emot kungen så de bad om nåd och gick med på att ta emot dopet.

Järn-Skägge


Kung Olav drog med sitt manskap in i Trondheim. Här fanns samlade de bönder som ännu stod kraftfullt mot kristendomen. Deras ledare var Järn-Skägge, en mäktig bonde. Han höll fast vid att bönderna inte ville att kungen skulle bryta mot lagen.
  — Vi vill, konung, att du blotar som andra kungar gjort före dig.
   De andra bönderna gav sitt bifall åt Järn-Skägges ord. Då sade Olav att han ville gå in i deras gudahov och se på när de blotade.
   Kungen gick in i gudahovet med några få män. Där satt Tor som den mest hedrade av gudarna, klädd i guld och silver. Kung Olav lyfte en liten gyllene yxa som han hade i handen och slog omkull Tor. Hans män rev ner de andra gudarna, och medan kungen var inne i gudahovet dödade hans andra män Järn-Skägge utanför gudatemplet.
   När kungen kom ut från templet gav han bönderna två saker att välja på. De skulle låta döpa sig eller strida mot honom.
   Efter Järn-Skägges död hade bönderna ingen ledare utan de blev tvungna att ta emot kristendomen.
   Senare erbjöd Olav mansbot för Järn-Skägge. Det blev full förlikning och det bestämdes att Olav skulle äkta Järn-Skägges dotter Gudrun. Bröllopet hölls och de kom till sängs. Men när Gudrun trodde Olav somnat ville hon ränna en kniv i honom. Han märkte det och gick ur sängen, samlade sina saker och sina män och for bort. Gudrun kom aldrig mer i säng med kung Olav.

Olav tvingar Norge till kristendom


Samma höst lät Olav bygga sitt första verkligt stora skepp. Det var högt i stäven och hade plats för trettio årpar. Han kallade det Tranan.
   Och kung Olav for norrut och kristnade allt folk där han for fram. Det fanns de som gjorde motstånd, framför allt de trollkunniga. En av dem var Röde den Ramme, en rik bonde som ägde det vackraste skepp. Olav for till honom och lovade honom vänskap om han tog emot kristendomen. Medan de talades vid blev Rödes husfolk tillfångataget.
   Röde ropade att han skulle aldrig tro på Kristus och han talade mycket hädiskt. Olav lovade honom den mest fruktansvärda död. Röde blev bunden och man försökte tvinga en huggorm in i munnen på honom. Men Röde blåste på den och den ville inte in. Då tog man en ihålig kvannestjälk, stoppade in ormen i den och föste på med en glödande järnstång. Då ringlade ormen in i halsen på Röde och bet sig genom sidan så att Röde dog.
   Olav lade sig till med allt Rödes gods och framför allt skeppet som var större och vackrare än Tranan och hade drakhuvudet och hela stäven inlagd med guld. Olav kallade det Ormen.
   I Norge var kung Olav den främste i alla idrotter. Han var stark och smidig. Det sägs att han gick utombords på årorna när hans män rodde. Han kunde jonglera med tre svärd så att ett alltid var i luften och han fångade dem alltid i handtagen. Han högg lika bra med båda händer och kastade två spjut på en gång. Han var gladlynt, tyckte om att leka och var vänlig och enkel, givmild och praktlysten. Han var bättre än alla sina män i strid, men när han var ond plågade han sina ovänner grymt. Han kunde bränna dem med eld, låta galna hundar slita sönder dem, slänga dem utför stup. Många flydde från Norge hellre än att tvingas döpa sig eller råka ut för kungens vrede.
   Kung Olav lät nu bygga ett nytt skepp som blev större än något annat skepp i Norden. Det var ett stort och vackert långskepp, en drake som var gjord efter Ormen men större och mer påkostad med trettiofyra årpar. Detta nya skepp fick heta Ormen långe medan det andra skeppet efter detta kallades Ormen korte.

Erik jarl, Sven Tveskägg och hans syster Tyra


En son till Håkon jarl, Erik jarl, sökte sig österut till Sverige med sina män och blev väl mottagen av sveakungen Olof Skötkonung. Mycket manskap sökte sig nu från Norge till Erik jarl i landsflykt undan Olav Tryggvasson. Erik for och härjade vid Gotland och Vendland och senare i Gårdarike. Han skaffade sig stora rikedomar och hans manskap växte. Han fick gifta sig med Sven Tveskäggs dotter.
   Tveskägg själv, den mäktige kungen av Danmark, var gift med en dotter till vendernas kung Borislav. Hon blev sjuk och dog, och då äktade Sven Tveskägg Sigrid Storråda som Olav Tryggvasson en gång friat till.
   Kung Borislav krävde att ett gammalt avtal skulle uppfyllas. Han var lovad Sven Tveskäggs syster Tyra, men Tyra hade vägrat att gifta sig med den gamle och hedniske kungen. Nu tvingades hon iväg sedan hon blivit hämtad med en svit. Borislav firade bröllop med henne och hon fick stora jordagods i bröllopsgåva. Men Tyra ville varken äta eller dricka i hednalandet och så gick sju dygn. Sedan rymde hon med sin fosterfar. I Danmark vågade hon inte stanna. Där skulle bara hennes bror Sven skicka henne tillbaka till Vendland. Hon skyndade till Norge, till Olav Tryggvasson.
   Tyra blev väl mottagen. Hon var vältalig och även fager att se på. Olav tänkte på vilket gott gifte detta var och friade. Hennes ställning var ju något oklar, men båda önskade giftet och det blev av.

Leif den lycklige upptäcker Amerika


Olav hade haft problem med att få Island kristnat. Han hade skickat ut många präster som misslyckats. Denna vinter var Leif Eriksson gäst hos Olav. Leif var son till Erik Röde som efter att ha förklarats fredlös på Island hade bosatt sig på Grönland tillsammans med ett antal familjer. Leif hade tagit dopet, och nu kom bud att hela Island kristnats. Då sände Olav belåten iväg Leif Eriksson med en präst och en lärare för att kristna även Grönland.
   Mot sommaren seglade Leif iväg. Ute på havet fann han en hjälplös besättning ombord på ett vrak, och han tog upp männen. Sedan seglade han alltför långt västerut och fann Vinland det goda.
Stiessel 18
   Senare på sommaren kom han till Brattahlid på Grönlands västkust och sin far Erik Röde. Man kallade honom då Leif den lycklige. Men hans far Erik sade att det kunde gå jämnt ut att Leif bärgat en skeppsbesättning och fört hycklaren till Grönland. Därmed menade han prästen.

Drottning Tyras klagan


Olav och hans drottning Tyra stannade i Nidaros under vintern. När våren kom började hon klaga över att hon förlorat sina stora jordegendomar i Vendland. Hon grät och bad Olav med fagra ord att han skulle segla iväg och skaffa egendomarna tillbaka. Hon ansåg att i Norge hade hon inte det gods som dög åt en drottning. Hon påstod att kung Borislav var så vänligt stämd mot kung Olav att han skulle ge honom allt om de bara möttes. Olavs vänner avrådde honom från att göra den resan.
   Tyra envisades. Hon berättade om sin faders, Harald Blåtands, stora mod. Han skulle aldrig tvekat att göra denna färd. Medan Olav inte vågade fara genom danaväldet av skräck för hennes bror Tveskägg. Olav sprang upp när han hörde detta tal och ropade att om han mötte Sven Tveskägg så var det danakungen som skulle få vika.

Olav rustar


Olav gjorde nu klart för sitt folk att denna sommar skulle han segla ner till Vendland med en stor flotta, och han ville ha manskap och skepp från varje fylke. Han sände bud både norrut och söderut och kallade samman sina män. Sedan lät han sjösätta Ormen långe och Ormen korte och Tranan och alla sina andra skepp. Ormen långe skulle han själv styra och besättningen var noga utvald. Ingen var äldre än sextio år och ingen yngre än tjugo och det var de starkaste och modigaste männen i hela hären. Många mäktiga män ställde upp och följde honom. Han hade sextio skepp när han seglade söderut genom Öresund till mötet med kung Borislav.
   Sven Tveskäggs hustru Sigrid Storråda eggade nu sin man att anfalla Olav. Hon hade inte glömt det brutna äktenskapslöftet och att Olav slagit henne i ansiktet. Nu sade hon åt sin man att han hade skäl att söka strid med Olav för att Olav legat hos hans syster Tyra utan hans lov och "det skulle inte din släkt tålt tidigare".
   Kvinnorna spelade stor roll i det slag som skulle komma att utkämpas. Tyra tvingade med sin klagan sin man att fara till Vendland för hennes jordegendomars skull och Sigrid hetsade sin man mot Olav för att hon skulle få sin hämnd.
   Men Sven Tveskägg trodde sig inte om att ensam kunna besegra Olav. Han skickade bud till Sverige. Sveakungen Olof Skötkonung var son till Sigrid Storråda i hennes äktenskap med Erik Segersäll. Han slöt sig gärna till Sven Tveskägg.
   Också Erik jarl fick beskedet att norske Olav seglade söderut till Vendland denna sommar. Även han borde samla sitt manskap och slå följe med Olof. Dessa båda ställde upp utan tvekan, och så snart Sven fått det beskedet sände han Sigvald jarl för att följa Olav Tryggvassons färd och se till att kung Olav och kung Sven möttes.

I Vendland


Sigvald jarl mötte Olav i Vendland och de talades vid i god sämja. Jarlens hustru var syster till Olavs första hustru Geira och det rådde stor vänskap mellan dem. Sigvald jarl var en listig man. Han försenade Olavs hemfärd för att de andra skulle få tid att ordna sina flottor och härar. De skulle fara österut och vänta på kung Olav vid en ö utanför Vendland som hette Svolder.
   Då uppstod det ett rykte i Vendland att Sven danakung nog ville möta Olav. Sigvald påstod att ryktet inte kunde tala sant. Inte vågade kung Sven möta Olavs flottstyrka. Men för säkerhets skull kunde Sigvald själv ställa upp med elva bemannade skepp.
   En dag med gott väder och lite vind seglade man iväg. Alla småskeppen seglade snabbare i lätt vind, och de styrde först ut till havs. Sigvald jarl seglade nära Olav och ropade över till honom att han kände bäst var sunden mellan öarna var djupast så de stora båtarna kunde gå fria. Därför borde Olav segla efter honom. Han hade sina elva skepp och efter honom kom Olavs stora skepp. Vid Svolder rodde man ut en skuta mot Sigvald och lämnade budet att danakungen låg i hamn här. Sigvald lät ta ner seglen för att leda Olav in till Svolder.

Slaget vid Svolder


Uppe på ön stod hövdingarna Sven och Olof och Erik och såg skeppen som kom seglande. De var stora och präktiga och vackra, och hela tiden trodde man att nu kom Ormen långe. Men det var Olavs flotta av mindre skepp som seglade först. Sedan kände man igen Sigvald jarls skepp. Därefter kom ett mycket stort och vackert skepp, och kung Sven ropade entusiastiskt att detta skepp skulle han snart styra. Men efter det kom ett ännu större och praktfullare skepp, och det var Ormen korte. När till sist Ormen långe kom var det ingen som tvekade. Detta skepp var så stort och vackert att man aldrig sett dess like.
   Det fanns en uppgörelse hövdingarna emellan att om de lyckades besegra Olav skulle de få varsin tredjedel av Norge.
   När Sigvald jarl tog ner seglen och rodde in mot ön ropade männen på Olavs skepp till jarlen och frågade varför han gjorde så. Jarlen ropade att han ville vänta på kung Olav ty det var större risk att de skulle möta ofred längre fram. Så lät de skeppen ligga tills Tranan och Ormen korte kom, och alla väntade på kung Olav. Och då kungen kom med Ormen långe rodde hela fiendehären ut i hans väg. Då Olavs män såg detta bad de kungen att segla bort och inte gå i strid mot en så stor här. Men Olav ropade:
  — Ta ner seglet! Ingen ska tänka på flykt. Gud råder över mitt liv, och aldrig kommer jag att ta till flykten.
   Kung Olav blåste till samling för sina skepp. De som seglat före Sigvald jarl hade kommit för långt ut till havs, och dem gick det inte att återkalla. Ormen långe låg nu i mitten av skeppen och de band samman alla skepp. Kung Olav stod i aktern på Ormen långe. Han var längre och ståtligare än andra män. Han hade gyllene sköld och hjälm och en röd mantel över brynjan. Det var lätt att skilja honom från andra män.
   Olav Tryggvasson frågade vilka han hade emot sig. Där låg Sven Tveskägg med danahären fick han veta. Då sade Olav:
  — Inte är vi rädda för de fega kräken. Det finns inget mod i danerna. Men vilka är de andra där? Han fick veta att det var sveahären och han utbrast:
  — Vore det inte bättre att svearna satt hemma och slickade sina blotskålar än att de ska gå mot oss och våra vapen! Men vilka ligger där babord om danerna?
  — Det är Erik jarl, sade hans män.
  — Ja, då kan vi vänta skarp strid. Han kan sägas ha skäl att möta oss, och de är norrmän som vi själva, sade Olav.
   Sedan började striden. Kung Sven styrde sitt skepp mot Ormen långe och kung Olof rände stäven i Olav Tryggvassons yttersta skepp och från andra hållet kom Erik jarl.
   Det blev en hård strid. Men Sigvald jarl lät sina skepp ligga stilla och gick inte till angrepp.
   Striden inleddes med att de kämpar som stod i stäven på Olavs skepp kastade sina ankare i danska skepp och lyckades hålla fast dem både med ankarna och änterhakar medan de röjde av dem. Kung Sven och de män som kom undan med honom lyckades fly över till andra båtar. Sedan angrep de från skjuthåll.
   Då gjorde sveakungen Olof en stormning mot Olav. Olof förlorade några skepp och mycket manskap och drog sig sedan undan. Olav Tryggvasson hade haft rätt. Det var från norrmännen de hårda angreppen kom.
   Svear och daner låg inom skjuthåll på båda sidor om Olavs skepp, men Erik jarl låg hela tiden tätt intill skeppen och var i huggstrid med Olavs kämpar. När folk föll på Eriks skepp kom det folk från svearna och danerna som ersättning.
   Det var hård strid och Olavs skepp utom Ormen långe blev avröjda. Erik jarl låg tätt intill, och man kastade alla vapen man kunde mot varandra, och man sköt med båge. Kung Olavs folk blev så upphetsade att de sprang längs relingarna för att komma åt att döda angriparna. De glömde bort att de inte kämpade på släta marken och så föll många över bord och sjönk med sina vapen.
   Olavs bästa skytt var Einar Tambaskälver. Han stod nära kungen i Ormens akterstam. Einar siktade mot Erik jarl och missade mycket knappt. Jarlen sade till sin bästa skytt att han skulle skjuta den storväxte mannen på Ormen. Han sköt och han träffade Einars båge just som han spände den till ett nytt skott. Bågen brast i två delar med ett högt ljud.
  — Vad var det som brast så högt? frågade Olav.
  — Norge ur dina händer, konung, svarade Einar.
  — Inte var det så mycket som brast, sade Olav Tryggvasson. Tag min båge och skjut! Einar tog den, spände den och sade:
  — För vek, för vek är den väldiges båge.
   Så kastade Einar Tambaskälver bågen, tog upp sitt svärd och kämpade.
   Kung Olav stod i aktern och sköt pilar hela dagen. Han såg hur männen lyfte sina svärd och hur de högg, men svärden bet dåligt.
  — Varför hugger ni så trögt att svärden inte biter, ropade han.
  — Svärden är slöa nu, svarade männen.
   Olav lyckades hämta fram vassa svärd ur en kista. Då såg männen hur det rann blod ur hans ärm.
   Strax därpå bordade Erik jarl Ormen långe med femton män. Det blev en häftig strid innan jarlen drog sig tillbaka till sitt eget skepp tillsammans med de män som inte stupat.
   Striden fortsatte, och när skaran började tunnas ut på Ormen beslöt Erik jarl att borda för andra gången. Olavs män sökte sig bakåt på skeppet för att skydda Olav. Men nu fanns alltför få män till försvar. Olavs skara kunde inte stå emot. Kung Olav sprang över bord och dök. Erik jarls män hade lagt sig med småskepp nedanför Ormen och dödade dem som hoppade över bord. När de såg kungen själv hoppa ville de fånga honom och föra honom till jarlen. Men Olav lyfte skölden över sig och dolde sig.
   Ingen vet om han lyckades rädda sitt liv, men Olav Tryggvasson kom aldrig mer till makten i Norge.


   FAKTA OM OLAV TRYGGVASSONS SAGA


Olav Tryggvassons saga är hämtad ur Snorre Sturlassons Heimskringla eller Norges kungasagor som boken också kallas.
   Hur mycket som är sant i Snorres berättelse är svårt att a klarhet i. Troligen är det mesta saga, men något finns historiskt belagt. Man vet inte när Olav var född. Men han härjade på Irland och England, det är säkert. År 991 vann han en omtalad seger i England. Man tror att han kom till Norge 994, och man vet att han valdes till kung där 995, och att han drev igenom kristendomen med våld. Slaget vid Svolder stod år 1000, men var Svolder låg är man inte säker på. Möjligen är det ön Rügen.
   Gårdarike är Ryssland på den tiden, och staden Holmgård blev senare Novgorod, söder om S:t Petersburg. Vendland låg ungefär där senare Pommern låg, Syllingarna tror man är nuvarande Scillyöarna.
   Gudahov är förstås ett slags tempel där man hade trästatyer av asagudarna. Det är tråkigt för oss att de inte höggs i sten. Då hade vi haft dem kvar och kunnat se hur man tänkte sig Oden, Tor, Frej och Balder.
   Varför lät Olav hugga av trälen Karks huvud? Han hade ju gjort som Olav bad! Jo, att en träl dräpte en jarl var ett så oerhört brott. Det hjälpte inte att Kark gjort Olav en tjänst.


   FAKTA OM UPPTÄCKTEN AV AMERIKA


Berättelsen om hur Leif Eriksson den lycklige fann Vinland — Nordamerika — är verkligen kortfattad hos Snorre och inte helt riktig.
   Så vitt man vet var det en viking som hette Bjarne Herjulfsson som seglade ut från Island mot Grönland. Han seglade efter en allmän beskrivning, för han hade inte varit där förut. Under seglatsen råkade han och hans män in i dimma, och de drev i flera dygn utan att veta var de befann sig. När dimman lättade seglade de västerut tills de siktade land. Bjarne såg att det här landet var skogklätt och inte alls liknade Grönland som man beskrivit med stora glaciärer. De såg land flera gånger, och männen ville gå i land, men Bjarne sade att de hade proviant ombord och ville envist till Grönland. Synd för Bjarne, annars hade han varit Amerikas upptäckare.
   Till slut nådde Bjarne Grönland. Leif Eriksson var där hos sin far Erik Röde på Brattahlid. Han träffade Bjarne och blev nyfiken på länderna som Bjarne seglat förbi. Så köpte han Bjarnes skepp, och med en besättning på trettiofem man seglade han ut. Leif steg i land på flera ställen. Först kom han till ett ofruktbart land som han kallade Helluland (troligen södra Baffins land), sedan kom han till ett skogsland som han kallade Markland (Labradors östkust). Längre söderut seglade de uppför en älv till en insjö och här slog de läger för vintern. De måste då ha kommit till Newfoundland. Här fanns lax i sjön och gott om vilt i skogarna, och man fann också vindruvor. Leif kallade landet Vinland det goda.
   När han sedan om våren seglade tillbaka fann han en skeppsbesättning om femton man som strandat och som han räddade.
   Leif var släktens store lyckoman och nu .fick han tillnamnet den lycklige.
   Senare var det nordbor som for iväg till Leifs Vinland men de var mindre lyckosamma och råkade i strid med indianer. Man vet att nordbor från Grönland övervintrat senare på Amerikas östkust, men någon riktig kolonisation blev det aldrig.
   Att Snorre ger så litet utrymme åt denna viktiga upptäckt beror väl på att man på 1200-talet inte tänkte så mycket på Vinland det goda. Vinland—Amerika föll i glömska tills Columbus kom.


FAKTA OM DEN ISLÄNDSKA DIKTNINGEN


   De första invånarna på Island var irländare. De fördrevs av nordiska sjöfarare under åren 850-870. Tiden då nord-borna, framför allt norrmän, "tog land" kallas landnamstiden och räknas från år 870 till 930.
   Utvandringen från Norge var som störst omkring 900 och det sägs bero på Harald Hårfagers politik. Harald Halvdansson, som han hette, var en fylkeskung bland många. Men han var maktlysten. Det påstås att han lovade att inte klippa eller kamma sig förrän han lagt hela Norge under sig. När han klarat av detta lät han kamma och skära håret, varefter han kallades Harald Hårfager. Detta är en sägen, men sant är att Harald Hårfager gick hårt fram bland de storbönder och småkungar, som han lagt under sig. Många valde att segla västerut till Island där det fanns gott om utrymme och möjlighet att välja sig stora egendomar.
   Utöver norrmän kom en del folk från nordbornas kolonier i England och en del kelter. Den keltiska diktningen stod högt. Kanske bidrog kelternas inflytande till den mycket rika litteraturen på Island från denna tid?


Poesi
Edda-diktning


   Edda anses betyda mormorsmor eller sagoförtäljerska. Eddadikterna kom troligen till mellan 800-1200-talet. Några namn på författare har vi inte. I Eddan märks den mytiska eddadikten Voluspá (Valans spådom) som antagligen diktades omkring år 1000 vid övergången mellan hedendom och kristendom. Dess första strof lyder:


Hören mig alla
heliga släkten
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader
att väl jag täljer
forntida sägner
de första jag minnes.


Eddan innehåller också en del skämtsamma, burleska dikter som "Lokesenna" (Loke-trätan). Den är ganska dråplig. Loke retas med gudarna och hinner avslöja att han legat med samtliga gudinnor i Asgård innan han blir bortkörd från ett gästabud dit han aldrig blivit bjuden. Så har vi "Trymskvida" (När jätten Trym stal Tors hammare) och fler.
   I Eddan ingår också hjältedikter. Här möter vi Sigurd Fafnersbane och völsungarna på vers. Andra sagohjältar är Helge Hundingsbane och Helge Hjorvardsson som inte finns med i denna bok. Dessa sagor har berättats i hela Norden i olika versioner, ibland på prosa, ibland på vers.
   Dikter om levnadsvisdom finns också i Eddan. Främst av dem är "Havamal" (Den höges sång). En känd vers lyder:


Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.


(Eddan ska inte förväxlas med Snorre Sturlassons Edda som är en lärobok i mytologi och poetik.)

Skaldediktning


Skaldediktningen blomstrade på Island. Redan i början av 800-talet märks en skald som hette Brage Boddason som kom från Norge. Omkring år 900 kom en viss Tjodolf från Hvin och skrev en lång dikt som han kallade "Ynglingatal". Snorre Sturlasson lånade senare en stor del av stoffet när han skrev sin "Ynglingasaga" på 1200-talet, och han citerar ofta Tjodolf.
   En av de förnämsta skalderna, Egil Skallagrimsson, figurerar också i den saga som fått hans namn.

Prosa


De isländska sagorna är Nordens mest uppmärksammade och kanske också förnämsta samlade insats i världslitteraturen. På isländska betyder saga snarast berättelse, historia, inte saga i vår bemärkelse.
   Sagorna skildrar utvandringen till Island, hur man tog det nya landet i besittning, hur man for på vikingatåg och dessutom hur rättstvister och släktfejder förlöpte.
   Sagornas händelser utspelas i allmänhet under åren 930-1030, som kallas sagatiden. Under denna tid inrättades alltinget, Islands riksdag. Men sagorna är nedskrivna först på 1200-talet.
   Man vet inte vem som skrivit dessa sagor, men man har gissat. Det anses ganska troligt att Snorre Sturlasson skrivit Egils saga eller "Egil Skallagrimssons saga" som den också heter. Det är en av de förnämsta sagorna.
   Kända släktsagor är "Laxdælasagan" och "Njals saga" (den längsta av sagorna). På gränsen mellan släkt- och personsaga är Egils saga. Kända personsagor är "Gunnlaug Ormstungas saga", "Sisle Súrssons saga", "Grettes saga" m fl.
   De lärde tvistar om hur sagorna kan ha uppkommit. En del hävdar att de fördes vidare muntligt från generation till generation tills de skrevs ner på 1200-talet. De skulle då ha en historisk kärna. Andra anser att de är litterära skapelser och fria fantasier av en rad författare på 1200-talet.
   Sagorna är karakteristiska med sin egenartade, kärva stil, sin komposition och människoskildring. Njals saga börjar: "Mård hette en man och kallades giga. Han var son till Sigvat röde och bonde på Vall på Rangåvallarna."
   Gunnlaug Ormstungas saga börjar: "En man hette Torsten. Hans far var Egil, son till Skallagrim, som var son till Kveldulv från Norge."
   Det är korta satser, naturlig ordföljd och en rytm som kommer bäst till sin rätt när man läser sagorna högt. Allt berättas kort och direkt, ofta på ett kyligt och reserverat sätt. Personerna skildras sällan utförligt. Ofta heter det om en kvinna att hon är vacker, möjligen att hon har ett rikt, ljust hår. Man kan R veta att hon är duktig på att hushålla, att hon är temperamentsfull, att hon är trollkunnig. Sedan får man genom handlingen och ofta genom repliker klarare besked om henne. Mannens utseende och egenskaper skildras däremot utförligare.
   Ett replikskifte från Njals saga har blivit berömt. Den ridderlige och vänfaste Gunnar på Lidarende får genom sin hustru Hallgerd fiender. Vid ett tillfälle omringar de Gunnars hus och Gunnar försvarar sig tappert. Men en av fienderna lyckas komma så nära att han hugger av strängen på Gunnars båge. Då förekommer detta samtal mellan Gunnar och hans hustru:

  "— Tag två slingor av ditt hår, sade han till Hallgerd, och hjälps åt, du och mor, att tvinna en bågsträng åt mig.
  — Gäller det mycket för dig? frågade Hallgerd.
  — Det gäller mitt liv, svarade han, för så länge jag har bågen, skall de inte komma mig inpå livet.
  — Då skall jag nu komma ihåg örfilen du gav mig, sade hon, och om du värjer dig kort stund eller lång, det angår mig inte.
  — Var och en har sitt sätt att bli berömd, sade Gunnar, och länge skall jag inte be dig om detta.
  — Illa beter du dig, sade mor Rannveig, och sent skall din skam glömmas."
   Här får man klart besked om Hallgerds kynne.

   Det går inte att berätta de isländska sagorna i sammandrag. De tappar glansen. Språket, det kärva sättet att berätta, den snärtiga dialogen går då förlorad. Man måste läsa sagan i sin helhet, en läsning som varmt rekommenderas. Lättast att läsa är kanske Gunnlaug Ormstungas saga.
   Vad sägs för övrigt om följande replikskifte från en mindre känd saga, "Ljósvetninga saga"?
(En hövding som heter Gudmund besöker en man som heter Ofeig på hans gård. Gudmund är en feg man och har översittarlater. Han slår sig oombedd ner i högsätet. När borden burits fram lägger Ofeig näven på bordet och säger:)

   "— Tycker du inte den här näven är stor, Gudmund?
   Gudmund sade: — Stor förvisso.
   Ofeig sade: — Tror du det är någon kraft i den?
   Gudmund sade: — Det tror jag visst.
   Ofeig sade: — Tror du det kan bli ett hårt slag av den?
   Gudmund sade: — Väldigt hårt.
   Ofeig sade: — Vad tänker du det blir för skada av det?
   Gudmund sade: — Benbrott eller bane.
   Ofeig svarade: — Hur tycker du det dödssättet skulle vara?
   Gudmund sade: — Mycket dåligt, och inte skulle jag vilja få det.
   Ofeig sade: — Då ska du inte sitta på min plats.
   Gudmund sade: — Det skall bli.
   Och han satte sig på andra sidan."

   Efter 1200-talet är Islands litterära storhetstid i stort sett slut. Sagadiktningen ändrar karaktär.

Ur "Vikingasagor". Almkvist och Wiksell 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki