FANDOM



Av: Gao Xingjian

   "HAR DU SETT! EN REGNDROPPE!" Det är en flickas lyckliga röst.
   "Det rinner ju ner innanför kragen på mej! Det är ditt fel alltihop!" En annan flickas röst. Den låter bedrövad och på samma gång lite gnällig. Den lyckliga rösten börjar fnittra.
   "Jag blir ju alldeles blöt i håret!"
   "Du är mycket sötare så här!"
   "Ge dej iväg! Du är elak!"
   Nu brister båda flickorna i skratt. Den första rösten är klar, den andra glad.
   Du har egentligen tänkt dig att promenera ett slag i parken för att komma ifrån det ständiga slitet på jobbet, fundera på allvarliga ting och pusta ut ett slag. Du har valt en enslig stig och där strövar du mol allena. Vem hade kunnat tro att himlen skulle mulna och att det till sist skulle börja regna. Det finns en arbetarbarack strax intill stigen, för här i parken håller man alltid på med underhållsarbete av något slag. Inne i baracken har man travat rullar med tjärpapp och cementsäckar och det ser väldigt trist ut. Men det regnar ju så du har inget annat val än att slå dig ner på en rulle tjärpapp och där sitter du bedrövad, precis som om du led av olycklig kärlek. Och när du sitter där så hör du två fnittrande flickor som springer in i baracken för att skula för regnet. De står där bakom travarna av tjärpapp och cementsäckar. Du kan förstås inte resa dig och ge dig tillkänna, för då skulle du skrämma bort dem. Och förresten kan det ju vara ganska lustigt att höra vad de tisslar och tasslar om. Du sitter alltså helt lugnt kvar och lyssnar på flickorna.
   "Gillar du när det regnar?" frågar den klara rösten.
   "Ja det gör jag!" svarar den glada rösten.
   "Men regnet får förstås inte blöta ner ditt hår!" Rösten låter väldigt retsam.
   "Ska man bli blöt kan man ju lika gärna bli genomblöt!" Den barnsliga rösten rymmer en aning trots.
   "Som en plaskvåt höna!"
   "Det är väl inget fel på en plaskvåt höna!"
   "Äsch, storasyster!"
   "Du är avundsjuk!"
   "Än sen då!"
   Nu fnittrar de två flickorna igen.
   "Bråka inte nu! Det kittlar i hela kroppen när du gör så där! Har du sett så vackert regnet är?"
   Den okynniga rösten tystnar. Regnet faller. Regndropparna har blivit ännu större nu och de länkas samman till grå trådar. Helt säkert är flickorna systrar.
   "Storasyster, en gång blev jag kritiserad för att jag såg på regnet, det visste du inte."
   "Kan man bli kritiserad för att man ser på regnet också?"
   "Den dan regnade det också, och eftersom det inte kom några besökare till utställningen så ordnades ett möte i våran sal. Chefen var också där." Det är den klara rösten som berättar. "Jag stod ensam därute och såg på regnet. Regnet föll snett mot trappan och regnvattnet forsade ner för alla trappstegen, det var som ett litet vattenfall och skummet yrde. Och det allra märkligaste var att på det översta trappsteget forsade vattnet ner från höger, men när vattnet hamnade på trappsteget nedanför så forsade det från vänster, så det forsade liksom i sicksack och det såg väldigt lustigt ut. A, jag bara såg och såg på det! När jag kom in igen frågade gruppledaren var jag hade varit. Det enda jag tänkte på då var hur vackert regnet var och därför sa jag att jag hade varit ute och tittat på regnet."
   De båda ungdomliga rösterna börjar fnittra på samma gång. Det är tydligt att båda har börjat arbeta, fast nog verkar de bra barnsliga.
   "Mötet var redan slut då och alla stod där och tittade på mig och skrattade gjorde dom också. Varför sa du att du såg på regnet, sa dom, du kunde väl lika gärna ha sagt att du var på toaletten?"
   "Varför skulle du säga att du var på toaletten? Tänk vad det är vidunderligt att se på regnet! Men det begriper dom inte!" Den bedrövade rösten skrattar och låter plötsligt så lycklig.
   "Nej faktiskt! Och så sa vår ledare att det blir avdrag på lönen, det är säkert det! Här håller vi möte och så är du ute och ser på regnet, på arbetstid! Men det brydde jag mej inte om, dra av på lönen om du vill, tänkte jag, för jag har i alla fall sett nånting vackert!"
   Nu skrattar flickorna igen. Ja så är det, flickor har sin egen värld som bara tillhör dem.
   "På tal om regn så beror det helt på hur man känner sej. Förra gången jag kom hem från en tjänsteresa ..." Så snart storasystern börjar tala med sin glada röst blir hon avbruten.
   "Ojojoj, tänk va när det regnar och himlen är alldeles grå, och så glittrar det plötsligt till i det lilla vattenfallet och stentrappan blir alldeles renskurad. Och så var där en som täckte huvet med en jacka och sprang allt vad han orkade. Jag tyckte det var jätteskojigt! Den månaden fick jag avdrag på lönen, och kritiserad blev jag också. Jag gick till och med miste om ett premium av andra klassen."
   "När vi kom hem från den där tjänsteresan regnade det också, och våran enhet skickade en bil till stationen för att möta oss och då blev jag väldigt glad. Guming kom också ..."
   "Vilken Guming?"
   "Honom träffade du ju när du var hemma hos mej sist! Han som ställde sej i vägen för mej i stora porten och ville prata med mej, han med dom guldbågade glasögonen från Hong Kong!
   "Javisst ja, nu vet jag!"
   "Jag gillar inte när det regnar, sa han. Jag tycker det är jättetrast med sånt här gråväder. Verkligen? sa jag. Så du tycker inte att man blir extra pigg och glad när det regnar? Nä, sa han, jag tycker inte alls att det är skönt när det regnar. Det var väldigt märkligt, sa jag. Själv gillar jag när det regnar. Jag såg en film en gång som handlade om en italiensk målare som hette Modigliani, och han hade ett riktigt konstnärstemperament han. Varenda gång det regnade gav han sej ut i regnet utan regnkläder och så gick han där ensam mens regnet sköljde ner, och jag tyckte att det var jättetoppen. Hur kan man påstå att regnet inte är vackert? Hur kan man det? Efter en sån skur blir ju själen alldeles ..."
   "Renskurad!"
   "Och så glad man blir sen! Man förvandlas till en riktig människa, en ädel människa, å, vad det är vackert!"
   "Men hör på nu! Jag gillar att gå på vägen när det regnar och höra hur regndropparna slår mot paraplyt. Så tar man undan paraplyt, vänder ansiktet mot regnet och låter det skölja över sitt hår och det känns jätteskönt när regnpärlorna fastnar i håret och man önskar att man kunde klä av sej naken och låta regnet skölja över sin kropp, det är mycket skönare än att ta ett bad ..."
   "Hör på mej nu! Innan jag gav mej av på den där tjänsteresan gav han mej ett brev och ville att jag skulle skriva till honom, men jag skrev inte en enda rad och därför var han lite sur när vi träffades. Hur skulle han kunna veta att jag går och hoppas på regnet? För när vi intellektuella ungdomar skickades ut på landet för att omskolas så slapp vi ge oss ut på fälten och jobba när det regnade."
   "När det regnar hänger det fullt av små kristallpärlor på furorna, dom blir som julgranar ..."
   "Hör på nu! När jag var på landet så slapp vi visserligen ge oss ut på fälten när det regnade, men jag hade i alla fall lust att ge mej ut. Jag tog långa promenader i utmarkerna, och det var precis som när jag var liten och mamma tog mej med till parken; där gick jag i den vildvuxna parken och såg på regndropparna som klängde på majsplantornas blad ..."
   "En vild tjej!"
   Nu brister flickorna i skratt igen. Vad skrattar de åt? Åt sina barndomsminnen? Åt tonårsflickors oskuldsfullhet? Du smittas av deras skratt och kan inte låta bli att le ett förstående leende. Men nu måste du vara väldigt försiktig så att du inte skrämmer bort dem. Visst fick du en gång syn på en harpalt ute i ett vetefält? Du får inte ta ett enda steg, får inte ge det minsta ljud ifrån dig, får inte raspa eld på en tändsticka och får inte tända en cigarett. Du kan bara sitta helt stilla på den hårda cementsäcken, och när du blundar och svaga ljuspunkter svävar som solfacklor över din näthinnas kaos så tycker du dig se ett par ögon som glänser som agater och de stirrar klipskt rakt mot dig och du ser också harpiltens nos som rör sig i ett kör ...
   "Jag glömmer aldrig när jag var liten och sov middag när det regnade och det var så jätteskönt när man blundade. När man vaknade hade det slutat regna och då hörde man hur småfåglarna pratade med varann ute på gården — tji tji tji lät det — och så droppade det från träden, didadida..." Det är den första flickan, hon som talar så fort.
   "Och så hörde man grodorna kväka, kva, kva, kva och själv låg man där och sov med täcket över huvet ..." Det är storasysterns röst, som låter mer avlägsen. Hon blir snabbt avbruten av lillasystern.
   "Den gången hade det slutat regna när jag gick hem från jobbet. Där jag bor finns det en kille och han kom och hämtade mej med sin cykel och just som vi cyklade förbi en damm så kväkte grodorna där av alla krafter och förresten var det säkert såna där grodor med väldiga bukar ..."
   "Visste du att dom där grodornas bukar blir större ju mer man retar dom?"
   "Å, det är ju jättekomiskt!"
   Nu är det ingen som skrattar. Regnet sköljer ner utanför skjulet, det står som spön i backen. Det är väldigt tyst omkring oss. Det är inte säkert att de är systrar, de verkar snarare att vara bästa väninnor.
   "Det är jätteunderligt att cikadorna slutar sjunga när det regnar!" "Det vore ju toppenfint om dom plötsligt sjöng en stump när det regnade!"
   "Visst, jag tycker också att det skulle låta jättefint! Men det är dötrist om cikadorna börjar tjila tjila när regnet har slutat och vädret har klarnat. Varför måste dom börja sjunga just när dom borde hålla tyst? Men i vanliga fall gillar jag deras sång. Men om dom sjunger när det inte längre regnar blir man ju less på dom. Då tycker jag att dom förstör stämningen för mej."
   "Jag tycker att jag har väldigt lätt för att njuta av saker och ting. Jag gillar sånt här regndis, det är så töcknigt och så svävar det så lätt. Jag önskar att jag stod högst uppe på ett berg, då skulle jag låta det fina regnet tränga genom mina kläder och dom skulle kleta vid kroppen ..."
   "Låt mej säga en sak!"
   "Nej, det får du inte!"
   "Jo, jag såg Modigliani ..."
   "Du är tokig!"
   "Den konstnären var verkligen tokig! Han gick där ensam på stranden i ösregnet och så sträckte han ut armarna och vände ansiktet mot skyn och tog ett djupt andetag, som om han ville att regnet skulle skölja över honom. Jag tror att han plågades av nåt som han inte kunde måla men som han ändå ville uttrycka på nåt sätt, och just som han fick ett sånt där anfall så kom en flicka springande och henne var han väldigt förtjust i och sen blev hon hans hustru. Då tänkte jag så här att om det var jag som älskade honom så skulle jag aldrig hänga en regnrock över axlarna på honom, jag skulle göra honom sällskap i hällregnet, för jag tycker att om man älskar nån så ska man älska honom som han är och följa honom överallt, till havsstranden, och låta högvattnet och ösregnet ... å, vad det var vackert. Men när jag kommer tillbaka till det verkliga livet så lugnar jag ner mej igen och där sitter jag i mörkret och ser en film."
   "Man kan bli lessen för mindre!"
   "Den där filmen gjorde starkt intryck på mej. Jag har visserligen inte studerat konst och begriper mej väl heller inte på den, men jag tycker i alla fall att man ska sätta värde på konst, för det är ju det vackraste som finns."
   "Hej, storasyster, jag är särskilt förtjust i snö. Jag kommer alltid att tänka på skator när det snöar. Så snart det snöar så tycker jag mej höra hur skatorna skrattar, det är väl underligt?"
   "Jag tycker också om snö. Om snöflingorna inte smälter när dom hamnar på marken glänser dom alltid så vita att man inte har hjärta att lämna sina fotavtryck i snön."
   "Men jag tycker alldeles särskilt om att promenera i snön!"
   "Jag har till och med lust att slå kullerbyttor i snön, det enda är att jag inte vill lämna några fotavtryck. Men jag vill inte att nån ska tro att jag är tokig för den skull."
   "Jag tycker om att gå i snön så att mina fotavtryck ser ut som veteax."
   "Har du lust att slå kullerbyttor i snön? Tala om det för mej!"
   "Jag tycker bara om att gå, gå gå gå så att mina fotavtryck formas till veteax."
   "Du måste gå utåt med tårna om du ska kunna forma veteax. När jag går blir mina fotavtryck inte till veteax."
   "Man kan gå inåt med tårna också. Det blir veteax av det också!" "Håll mun på dej! Jag går inte inåt med tårna, mina fotavtryck är alldeles raka, dom blir inga veteax. Tala om för mej vad dom är!" "Dom är som krälande daggmaskar!"
   "Vad du är odräglig!"
   Nu fnittrar flickorna igen. Finns det kanske några undermedvetna associationer i deras prat?
   "Storasyster!"
   "Va?"
   "Vad var det jag skulle säga?"
   "Om det snöade och en groda plötsligt hoppade fram ur snön, det vore väl lustigt?"
   "Då skulle jag få syn på en orm i snön."
   "Jag frågar dej om det är möjligt att en groda hoppar fram ur snön!"
   "Jag är övertygad om att det finns ormar, jag har sett en orm i snön."
   "Ormen skulle ju vara alldeles stelfrusen, det är stört omöjligt ..." "Det är visst möjligt! Den skulle vara alldeles stel, precis som en pinne ..."
   "Säg, skulle du vilja vara den där bonden som stoppade en orm innanför blusen för att värma den?"
   "Usch, det är för läskigt! Storasyster, tycker du om att rulla snöbollar? Jag tycker alltid att jag blir yngre när det snöar. Jag har en väldig lust att slå kullerbyttor i snön!"
   "Varför måste du alltid göra som andra? När jag vill slå kullerbyttor i snön så måste du också göra det!"
   "Jag slår väl inte kullerbyttor med dej heller! Va knasig du är! Jag ska nypa dej!"
   "Jag ska skålla dej!"
   "Jag ska ta eldtången och bränna dej! Du ska inte hunsa med mej bara för att du tror att jag är menlös! Nu ska vi se vem som är värst, du eller jag!"
   Flickorna skrattar så att de kiknar och flämtar efter luft. Det är klart att du inte kan ge dig av nu. Nej, när du har tjuvlyssnat så länge kan du ju inte ge dig av. Så du spelar oskyldig och fortsätter att lyssna till flickornas förtroenden. Du lyssnar till dem när de avslöjar sina hemligheter, lyssnar till deras pladder. Det var ju av en ren slump som du hamnade här, det var ju inte alls ditt fel. Och visst har du lust att lyssna vidare?
   "Skona mej, storasyster! Hör på mej, den gången när jag bodde på den där kaderskolan på landet med min mamma, då steg vattnet i floden nedanför kullen så snart det hade slutat regna ..."
   "Å, gillar du töväder? Isen är fortfarande täckt av snö, och så bryts den upp och då flyter isflaken omkring på floden."
   "Det har jag sett, det var jätteroligt. Man ser hur isen spricker och först börjar isflaken röra sej och flyta med floden och sen trängs dom ihop och kolliderar med varann och sen skingras dom igen och flyter snabbare och snabbare och flodens vatten är alldeles mörkblått och det känns jätteskönt när man upplever det och det är väldigt romantiskt!"
   "Livet är verkligen vackert, det här är livet det!"
   "Jag har sett väldiga laviner också!"
   "Laviner gillar jag inte. Jag vet att dom är väldigt farliga och att dom kan begrava både människor och tåg och vägar. Laviner gillar jag inte ett enda dugg, för dom förstör det intryck jag har av naturens skönhet."
   "Men det vet du väl att sånt är livet; det kan vara både gott och ont ..."
   Regnet strömmar fortfarande ner och regndropparna länkas samman till svajande trådar som aldrig någonsin kommer att slitas av. Det har blivit mörkare inne i skjulet; du antar att solen har gått ner.
   "Jag gillar väldigt vidsträckta och ödsliga slätter, där kan jag hojta så mycket jag vill, gråta så mycket jag vill och bråka så mycket jag vill. Då tycker jag att det är väldigt vackert, det är så vildvuxet omkring en, och så ödsligt ..."
   "Jag har visserligen aldrig sett soluppgången från berget Huang och jag har heller aldrig varit vid havsstranden. Men jag såg en gång soluppgången från den där sluttningen där mammas kaderskola låg. Man hade arkebuserat folk på den sluttningen, men jag tyckte i alla fall att den var särskilt vacker, för det var där som solen först visade en flik av sej själv, precis som ett snitt av en månkaka, och så småningom kommer halva solen upp, alldeles mörkröd som en väldig röd persimon. Varje dag hade jag solen i ryggen när jag gick till skolan."
   "Vad tycker du bäst om, solen eller månen?"
   "Jag gick alltid halvt vänd mot solen, med skolväskan på ryggen." "Jag frågade dej vad du gillar bäst, solen eller månen?"
   "Jag gillar båda."
   "Men jag gillar månen bäst, den är inte lika het som solen. När solen gassar som värst står man ju inte ut, men månen är alltid lika vacker, lika ren."
   "Vet du, en gång tog jag tåget för att resa och hälsa på min mormor och den månen jag såg då liknade en spräckt spegel! Det fanns alltid trädgrenar utanför kupéfönstret, och det var vinter så alla löven hade fallit och månen glittrade hela tiden fram bakom de nakna grenarna som var olika långa, och den befann sej hela tiden mitt i fönstret och den såg ut precis som en spegel som spräcks på nytt hela tiden och den var mycket vackrare än en hel spegel."
   "Varenda gång jag åker tåg så fast jag vet exakt vart jag ska resa så får jag den där underliga känslan att jag inte vet vart jag är på väg så snart tåget startar och jag blir helt berusad av landskapet och när jag ser bergen och bambulunderna och kameliaträden rusa förbi, då vet jag inte var min framtid finns."
   "Han då?"
   "Jag vet inte."
   "Jag har alltid en känsla av att kärlek kan skänka en lycka. Men jag har aldrig trott att nån människa ska kunna skänka mej lycka. Jag känner det som om lyckan är nåt som jag måste skaffa mej själv. Inte ens nu tror jag att nån kan skänka mej lycka."
   "Låt det ha sin gilla gång! Det som får utvecklas fritt är alltid vackert."
   "Men ju vackrare nånting är, desto falskare verkar det ibland. Ta blommor till exempel, folk säger att den här blomman är väldigt vacker, lika vacker som om den vore konstgjord, men när du ser en plastblomma så säger du att den är lika vacker som en riktig blomma. Det finns så många motsättningar och det går ju inte ihop logiskt. Har du aldrig en känsla av när nån tycker särskilt mycket om dej, att du då tycker att hans känslor är falska?"
   "Du får väl inte jämföra med känslor heller! Du blandar ju ihop begreppen!"
   "Jag vill använda mina egna mått för att se om det finns några fasta regler!"
   "Då kommer du att tycka att den som du älskar ..."
   "Att han är sann även när han är falsk!"
   "Alla gillar falska grejer, så länge det låter vackert!"
   "Ja, det är lustigt!"
   "Men du hoppas att dom inte ska vara falska!"
   Regnet strömmar fortfarande ner. Det är alldeles tyst. Nej, nog hör du väl ljudet av regndropparna som slår mot trädens löv? Flickorna håller på att tala om livsfilosofi, kvinnors filosofi.
   "En gång tog jag med mej en orkidé till kontoret. Jag stack den i håret och alla sa att det var vackert och att den doftade härligt. Men efteråt fanns det dom som kritiserade mej bakom min rygg och när jag fick reda på det blev jag väldigt arg."
   "Det var väl inte så farligt heller!"
   "Människan är ju född fri, varför ska vi då vara så ofria nu? Du har väl också lust att sticka blommor i håret! Varför måste du då klandra andra, är inte det skamligt? Jag har inte lärt mej att hymla på det sättet."
   "Så känner jag också. Jag tycker att allt som är naturligt, det är vackert. Jag avskyr allt som kuvar naturen."
   "Men när omgivningen tvingar en så måste man lära sej att förställa sej. Från och med den dagen sticker jag aldrig blommor i håret."
   "Man kan inget göra. Vi måste ju leva, måste anpassa oss, till omgivningen."
   "Det är bra trist att man måste lära sej att vara listig för att kunna leva!"
   "Eftersom du älskar livet måste du lära dej att leva."
   "Jag tycker att är man klyftig då skapar man sej ett liv. Det är bara dumbommar som är nöjda med verkligheten."
   "Hur skapar man sej ett liv då?"
   "Med sina bägge händer. Och med sin andes kraft."
   "Men ibland måste man dölja sin egen natur och ibland måste man ge efter för andra."
   "Men jag tycker att hur en människa än förställer sej så måste hon bevara det som är sannast och renast inom henne, för det är ju det som stöttar livet. Utan den stöttan skulle jag inte kunna existera."
   "Ibland måste man ju kritisera andra för det ena eller det andra. Tycker du inte att man förställer sej då, för att framhäva sin revolutionära iver?"
   "Jag skulle vilja ta till kniven och skära upp mitt bröst och plocka fram mitt hjärta som ännu klappar, mitt röda hjärta, och visa det för dej. Då skulle du förlåta mej!"
   "Det vore bra dumt! Det är inte nödvändigt!"
   "Men om man litade helt och fullt på ..."
   "Mot dom som är värda att man helt och fullt litar på dom kan man förstås göra så."
   "Jag skulle faktiskt kunna göra det, det ska du veta!"
   "Om dom förstår dej ja, det är klart. Men att göra så mot dom som inte förstår en, det lönar sej inte!"
   "Det är klart. Det är inte lätt att komma till världen och leva sitt liv här!"
   "Mot dom som inte förstår mej ... dom har ju aldrig förstått mej och jag går inte omkring och hoppas att dom ska göra det heller. Dom får säja vad dom vill och dom får gärna kritisera mej, jag har i alla fall min egen livsstil. Jag äger det som tillhör mej och ingen annan och kräver inte att dom ska förstå mej, och det kan dom förresten inte heller."
   "Varför kräver du då att din farfar ska förstå dej?"
   "Han är ju min farfar! Han borde förstå mej!"
   "Men han hör ju till den äldre generationen, han har väl ingen chans att förstå vår generation!"
   "Nä, det är så klart."
   "Men om ingen i ens omgivning förstår en kan det ibland vara svårt att leva vidare ..."
   "Men jag är inte rädd, för jag har redan min egen uppfattning klar. Men jag hoppas förstås att andra ska förstå mej. Jag tycker att ömsesidig förståelse, hjärtanas resonans, är den bästa trösten för människorna här på jorden."
   "Det räcker inte. Jag tycker att sann kärlek är den största trösten."
   "Det är för att du redan äger kärlek. Människor är alla olika. Se på ert eget förhållande. Du har redan vunnit en mans sanna kärlek och era hjärtan har förenats."
   "Hur som helst räcker inte enbart förståelse!"
   "Du vet hur hans hjärta klappar och han vet hur ditt hjärta klappar. Ni har redan nått fram till den vackraste kärlek som jorden kan bjuda. Jag hoppas bara på förståelse. Han kanske inte gillar vad jag gör, men så länge han förstår mej är jag lycklig."
   "Jag är mycket sniknare än du. Om min närmaste och mina vänner bara förstår mej och inte älskar mej då står jag inte ut längre." "Men innan man älskar någon måste man ju förstå honom!"
   "Men det räcker inte! Det finns inget som är mer tragiskt än att leva här på jorden utan kärlek!"
   "Storasyster, vi befinner oss inte i samma situation, du och jag. Det är därför som jag bara trängtar efter förståelse."
   "Lägre krav lär man inte kunna ställa!"
   "Men i det verkliga livet är det väldigt svårt att nå fram till ömsesidig förståelse. Jag kräver inte alls att alla människor ska förstå mej, jag talar bara om människor som jag tycker om. Det är först när man når dit som man kan ge sej hän åt kärleken. Det enda jag hoppas på är att en eller två människor verkligen ska förstå mej, den lyckan räcker för mej."
   "Men det räcker inte för mej! Kärleken måste nå upp till de högsta höjderna! Enbart förståelse är alldeles för otillräckligt!"
   "Det finns ingenting som når upp till de högsta höjderna, inte ens kärleken. Nu generaliserar jag, men nog är det så att när man har nått toppen så börjar vägen slutta neråt."
   "Varför kan man inte ständigt klättra uppåt, ständigt sträva vidare, ständigt söka?"
   "Det finns alltid en kulmen, och när den har passerats så ..."
   "Varför kan man då inte söka sej till nya höjder? En sån filosofi finns väl också!"
   "Men om man verkligen nådde kulmen så vore den inte längre intressant!"
   "Det är därför som jag påstår att den kärlek som man ständigt måste utforska är den enda sanna kärleken."
   "Storasyster, om jag säger att jag älskar dej högst av allt, att jag älskar dej intill döden, så räcker det liksom ändå inte för mej."
   "Om du skulle säga så en vacker dag så skulle jag önska att du föll död på fläcken!"
   "A så grym du är! Men sån är människan, den livs levande människan. Men kom ihåg, storasyster, jag kommer aldrig nånsin att säga att jag älskar dej intill döden!"
   "Och därför kommer jag inte att låta dej dö, du kan vara lugn!" "Ha, den dialektiska metoden, verkligen lustigt! Men allvarligt talat, om det nu funnes en kärlek intill döden ... ?"
   "Då tycker jag att den är värd att dö för!"
   "Men då är det ju meningslöst! Kärlekens mål är inte döden!"
   "Jag vet att döden inte är kärlekens mål!"
   "Men om man älskade nån in i döden, som Romeo och Julia!" "Eller som Othello! Visst är det sann kärlek, även om det är en tragedi?"
   "Men det är ett slags ägande!"
   "Du kan väl inte förneka att dom älskade varann. Man kan ju älska på många sätt."
   "Det var andra tider då. På den tiden tyckte folk att ägandet var den sanna kärleken, och det var just tack vare ägandet som kärleken blev allt starkare och alltmer självisk. Men nu har jag upptäckt att man börjar släppa tanken att kärlek är ägande. Själv tycker jag att äger man nån så kan man inte älska honom. Om jag skulle bli förälskad i nån nån gång eller om nån skulle bli förälskad i mej och jag skulle få för mej att jag ägde honom, då skulle jag strax göra slut med honom. Och om han skulle få för sej att han ägde mej, då skulle allt vara slut mellan oss. Kärleken får inte känna några gränser."
   "Den där dagen skrev jag några rader i min dagbok och jag vet inte om det är riktigt eller inte. Jag skrev att äktenskapet är en tänjbar boja. Ibland tänjs den ut och ibland dras den åt. Ibland blir makarna väldigt hårt fjättrade av äktenskapet, och ibland lyckas dom lösgöra sej ur bojan. Det gäller även äktenskap där båda älskar varann."
   "Så är det nog i regel."
   "Jag skrev att även det mest lyckliga äktenskap är en tänjbar boja. Även om det är smärtsamt när man älskar varann som allra mest, så skänker det en känsla av lycka, och då fjättras du inte så hårt av bojan, den känns mjuk och skön, och det beror på att den är tänjbar. Men när man råkar ut för svårigheter och känner sej nedtryckt av alla de krav som äktenskapet ställer, då blir äktenskapet ett lidande och då kommer du att tänka på hur det var innan du bildade familj. Motsättningar kan inte undvikas ens i de lyckligaste äktenskap. När det händer så dras fjättrarna åt och sen lossas dom igen när det hela har gått över. Så har jag
   uppfattat det och det var därför jag skrev som jag gjorde. Det är därför som jag hoppas att ingen nånsin ska äga mej och själv tänker jag inte äga nån. Det slags ägande kan inte räknas som kärlek."
   "Det är sant, livet är fullt av motsättningar!"
   "Nog är det bra trist att man aldrig kan komma ifrån det rent kroppsliga ägandet! Det kroppsliga ägande som kärleken rymmer borde lyftas upp på det andliga planet!"
   "Det är helt omöjligt, för en människas själ kan man inte äga helt och hållet."
   "Det beror på omständigheterna ..."
   "Nej ... vad beror det på att äldre människor som blir kära i varann aldrig svär varann evig trohet och alltid är så praktiska? Det är för att dom vet vad det gäller. Men vi som är unga måste alltid lova att älska varann livet ut, och redan det är ju ett slags ägande."
   "Men du vill väl inte förneka att deras kärlek är ren?"
   "Men det betyder i alla fall att dom inte riktigt förstår vad kärlek är!"
   "Det är väl inte så säkert! Det beror på omständigheterna."
   "Den första kärleken ja!"
   "Men renheten är möjlig!"
   "Det finns absolut ingenting som är rent, det tror jag inte! Jag tror att om jag blev förälskad i nån så skulle jag absolut inte svära honom evig trohet!"
   "Det är väl inte så säkert!"
   "Men om jag skulle möta en sån man ..."
   "Då skulle du inte svära honom evig trohet?"
   "Nej, jag menar inte så, jag menar att jag inte vill gifta mej!"
   "Så du skulle leva ensam hela livet?"
   "Jag skulle göra en livskonst av att leva ensam!"
   "Tror du verkligen att du skulle klara av att leva ensam?"
   "Då skulle jag leva tillsammans med dej, storasyster!"
   "Du kommer säkert att träffa nån som du blir förälskad i."
   "Det kommer jag inte att göra!"
   "Det kommer du visst att göra, kära lillasyster, det kommer du visst att göra!"
   "Men jag vet ju inte om han kommer att kunna älska mej för evigt,
   gör han inte det så blir det ju ännu svårare!"
   "Om det är på det sättet så försvinner jag tyst och stilla ur hans liv och lever med dej, lillasyster!"
   "Gråter du, storasyster?"
   "Visst inte ..."
   "Så dumma vi är!"
   "Det är för att vi är kvinnor!"
   "Ar man dum för att man är kvinna?"
   "Ge dej iväg!"
   "Himlen är alldeles mörk. Det regnar fortfarande."
   Älskar du regnet? Älskar du snön? Älskar du månens rena glans? På samma sätt som du älskar att drömma? Alla drömmar är inte rena. Men flickors drömmar är alltid så vackra. Lika vackra som de själva? Livet rymmer inte bara det som är vackert! Det rymmer också smärta, och strävan, och lycka, när du väl har övervunnit svårigheterna. Regnet strömmar fortfarande ner och sköljer ljudlöst bort all världens damm. Nu har de gett sej av, ut i regnet, och du hör ljudet av deras fotsteg när de fnittrande försvinner ut i mörkret. Du såg aldrig hur de såg ut, såg aldrig silhuetterna av deras kroppar och inte ens en skymt av deras ansikten. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är deras röster, den klara rösten och den glada rösten, som klingade så väl ihop att du inte behövde skilja dem åt. Två namnlösa flickors röster. Du vandrar i den mörka och kyliga regnnatten, och ändå huttrar du inte av kyla. Kommer kanske de två rösterna, som du känner så väl, alltid att värma dej?
   Beijing, april 1982

Källa: Ur "När jag köpte ett spinnspö åt farfar" (Forum 1988), översättning Göran Malmqvist.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki