FANDOM



Av Ray Bradbury

   När de fick höra nyheten, kom de ut ur restaurangerna och kaféerna och hotellen och tittade upp mot himlen. De skuggade med mörka händer över sina uppåtvända vitögon. Munnarna gapade. I den heta middagstimmen låg det inom tusentals kilometers omkrets små städer där de mörka människorna stod med sina skuggor rätt under sig och tittade uppåt.
   Inne i sitt kök lade Hattie Johnson locket över den kokande soppan, torkade sina smala fingrar på en handduk och gick försiktigt ut på köksverandan.
   »Skynda dej, mamma! Mamma — skynda dej — annars får du inte se nåt!»
   »Mamma!»
   Tre små negerpojkar dansade runt och skrek på den dammiga gården. Då och då kastade de ivriga blickar på huset.
   »Ja, jag kommer», sade Hattie och öppnade nätdörren. »Var har ni hört det där ryktet?»
   »Borta hos Jones, mamma. Dom säjer att det kommer en raket, den första på tjuge år, och det är en vit man i den!»
   »Vad är en vit man? Jag har aldrig sett nån.»
   »Det får du nog lära dej», sade Hattie. »Ja minsann, det får du nog lära dej.»
   »Berätta om en, mamma. Berätta, som du brukade göra förr.» Hattie rynkade pannan. »Jaa, det är så länge sen. Jag var en liten flicka, förstår ni. Det var nittonhundrasextifem.»
   »Berätta om en vit man, mamma.»
   Hon kom ut och ställde sig på gården och tittade upp mot den klara blå Marshimlen med de tunna vita Marsmolnen, och i fjärran låg Marsåsarna och stektes i hettan. Till slut sade hon : »Jo, först och främst så har dom vita händer.»
   »Vita händer!» Pojkarna klatschade skämtsamt till varandra. »Och dom har vita armar.»
   »Vita armar!» hojtade pojkarna.
   »Och vita ansikten.»
   »Vita ansikten! Neej?»
   »Så här vita, mamma?» Den minste slängde lite damm i ansiktet och nös. »Så här?»
   »Mycket vitare», sade hon allvarligt och vände sig om mot himlen igen. Det fanns oro i hennes ögon, som om hon letade efter ett åskmoln högt uppe och blev nervös när hon inget fann. »Det är 1 kanske bäst att ni går in.»
   »Å, mamma!» De stirrade på henne som om de inte trodde sina öron. »Vi måste titta på, det måste vi helt enkelt. Det kommer väl inte att hända nånting?»
   »Jag vet inte. Men jag har mina aningar.»
   »Vi vill bara titta på skeppet och kanske springa ner till flyg- I platsen och titta på den vite mannen. Hurdan är han, mamma?»
   »Jag vet inte. Jag vet inte alls», sade hon tankfullt och skakade på huvudet.
   »Berätta lite mer!»
   »Jaa, dom vita bor på Jorden och det är från den som vi kom allihop för tjuge år sen. Vi gav oss bara i väg och kom till Mars och slog oss ner här och byggde städer, och här är vi nu. Nu är vi Marsmänniskor i stället för Jordmänniskor. Och inga vita människor har kommit hit upp på hela den tiden. Det är hela historien.»
   »Varför har dom inte kommit hit opp, mamma?»
   »Jo, därför att strax efter att vi hade kommit hit, så blev det ett atomkrig på Jorden. Dom sprängde varandra i luften så det var nåt förfärligt. Dom glömde bort oss. När dom hade krigat färdigt efter många år, så hade dom inga raketer. Dom höll på ända tills helt nyligen med att bygga nya. Och nu kommer dom, efter tjuge år, och ska hälsa på.» Hon tittade stelt på barnen och började sen gå bortåt. »Ni får vänta här. Jag ska gå bort till Elizabeth Brown. Lovar ni att stanna kvar här?»
   »Vi vill inte, men vi ska.»
   »All right.» Och hon skyndade bort längs vägen.
   Hon kom till Browns lagom för att se alla packa ihop sig i familjebilen. »Hallå, Hattie! Kvicka på!»
   »Vart ska ni?» sade hon när hon kom springande med andan i halsen.
   »Vi ska titta på den vite mannen!»
   »Just det ja», sade mr Brown allvarligt. Han gjorde en gest åt sitt lass. »Dom här ungarna har aldrig sett en vit man och själv har jag närapå glömt hur dom ser ut.»
   »Vad tänker ni göra med den där vite mannen?» frågade Hattie. »Göra?» sade allihop. »Vi tänker bara titta på honom.» »Säkert?
   »Vad kan vi göra annat?»
   »Jag vet inte», sade Hattie. »Jag tänkte bara att det kunde bli bråk.»
   »Vad för slags bråk?»
   »Asch, det förstår ni väl», sade Hattie svävande, förlägen. »Tänker ni inte lyncha honom?»
   »Lyncha honom?» Alla skrattade. Mr Brown slog sig på knäna. »Herregud, flicka lilla, visst inte! Vi ska skaka hand med honom. Eller hur, ni andra?»
   »Jo visst, jo visst!»
   En annan bil kom åkande från ett annat håll och Hattie ropade till. »Willie!»
   »Vad gör du härnere? Var är ungarna?» skrek hennes man ilsket. Han blängde på de andra. »Tänker ni åka i väg som en massa idioter för att titta på när den där karlen landar?»
   »Ja, det verkar så», sade mr Brown instämmande och nickade och log.
   »Ta med er bössorna då», sade Willie. »Jag ska hem efter mina nu.»
   »Willie!»
   »In med dej i bilen, Hattie.» Han öppnade dörren bestämt och tittade på henne tills hon lydde. Utan att säga något mer till de andra lät han bilen dåna bort på den dammiga landsvägen.
   »Inte så fort, Willie!»
   »Jaså, inte så fort? Det ska vi väl se.» Han såg vägbanan rusa in under bilen. »Vad har dom för rätt att komma hit opp så här sent? Varför lämnar dom oss inte i fred? Varför sprängde dom inte sej själva i luften i sin gamla värld och lät oss vara?»
   »Så där talar inte en kristen människa, Willie.»
   »Jag känner mej inte kristen», sade han ursinnigt och kramade om ratten. »Jag känner mej bara hatisk. Så som dom handlade mot dom våra under alla dom långa årena — mot mina föräldrar 1 och mot dina föräldrar ... Minns du? Minns du hur dom hängde min far på Knockwood Hill och sköt ner min mor? Minns du? Eller har du lika kort minne som dom andra?»
   »Jag minns», sade hon.
   »Du minns doktor Phillips och mr Burton och deras stora hus och min mors tvättstuga och pappa som jobbade när han var gammal och det tack han fick genom att bli hängd av doktor Phillips och mr Burton. Men nu», sade Willie, »är det ombytta roller. Vi ska se vem som låter stifta lagar mot honom, vem som blir lynchad, vem som sitter längst bak i spårvagnarna, vem som får sitta för sej själv på bion. Vi ska bara vänta och se.»
   »Å, Willie, du pratar så att du ställer till bråk.»
   »Alla pratar. Alla har tänkt på den här dan, tänkt att den i aldrig skulle komma. Tänkt på vad för slags dag det skulle bli, om den vite mannen nånsin kom hit opp till Mars. Men nu är den dagen inne och vi kan inte fly.»
   »Tänker du inte låta dom vita bo häroppe?»
   »Jo då.» Han log, men det var ett brett, hätskt leende och ögonen var vilda. »Dom kan få komma hit opp och bo här och arbeta här, gärna för mej. Det enda dom behöver göra för att förtjäna det, är att bo i sina egna små kvarter i stan, i slummen, och putsa skorna åt oss och sopa opp vårt avskräde och sitta längst bak på bioläktaren. Det är allt vi begär. Och en gång i veckan ska vi hänga ett par av dom. Det är så enkelt så.»
   »Du låter omänsklig och jag tycker inte om det.»
   »Du får lov att vänja dej!», sade han. Han bromsade in bilen framför deras hus och hoppade ur. »Jag ska hämta mina bössor och ett rep. Här ska det gå ordentligt till.»
   »Å, Willie», klagade hon och blev sittande i bilen medan han rusade uppför trappan och slängde upp ytterdörren.
   Hon följde med. Hon ville inte följa med, men han levde rövare uppe på vinden och svor som en vettvilling tills han hittade fyra bössor. Hon såg deras grymma stål blänka på den mörka vinden men honom kunde hon inte se alls, så mörk var han, hon hörde honom bara svära, och till slut kom hans långa ben klättrande ner från vinden i ett moln av damm och han buntade ihop mässingspatroner och blåste i patronlägen och knäppte ner patroner i dem med ansiktet barskt och tungt och hoprynkat kring den gnagande bitterheten där. »Lämna oss i fred», muttrade han gång på gång och plötsligt fäktade han med händerna i luften utan att kunna behärska dem. »Varför lämnar dom oss inte i fred?»
   »Willie, Willie.»
   »Du också — du också.» Och han gav henne samma blick och hon kände trycket av hans hat mot sin själ.
   Utanför fönstret pladdrade pojkarna med varandra. »Vit som mjölk, sa hon. Vit som mjölk.»
   »Vit som den här blomman, fattar du det?»
   »Vit som en sten, som kritan man skriver med.»
   Willie rusade ut ur huset. »Ni ungar ska komma in. Jag ska låsa in er. Ni ska inte få se nån vit man, ni ska inte prata om dom, ni ska inte göra nånting. Kom nu.»
   »Men pappa ...»
   Han föste in dem genom dörren och gick och hämtade en burk färg och en schablon och från garaget ett långt, tjockt, ludet rep som han knöt en snara på. Hela tiden iakttog han noggrant himlen, medan händerna kände sig fram och löste sin uppgift.
   Och därpå satt de i bilen och lämnade dammoln bakom sig längs vägen. »Sakta farten, Willie.»
   »Det här är inte rätta tiden för att sakta farten», sade han. »Det här är rätta tiden att ha bråttom och jag skyndar mej.»
   Längs hela vägen tittade folk upp mot himlen eller steg in i sina bilar eller åkte i bilar, och gevär stack upp ur somliga bilar likt teleskop som siktade allt det onda som kommer när en värld går under.
   Hon tittade på gevären. »Du har pratat», sade hon anklagande till sin man.
   »Det har jag gjort», grymtade han och nickade. Han stirrade ilsket på vägbanan. »Jag stannade vid vartenda hus och sa till dom vad dom skulle göra, att dom skulle hämta sina gevär, hämta målarfärg, ta med sej rep och vara redo. Och här är vi nu, hela välkomstkommittén, för att ge dom nyckeln till staden. Jo jo men!»
   Hon pressade samman sina smala svarta händer för att tvinga bort skräcken som växte fram inom henne nu, och hon kände bilen kränga och svänga runt andra bilar. Hon hörde rösterna ropa : »Hej, Willie, titta!» och händer lyfte gevär och rep medan de åkte förbi! och munnar log mot dem när de rusade fram.
   »Nu är vi framme», sade Willie och bromsade in bilen till dammig orörlighet och tystnad. Han sparkade upp dörren med sin stora fot och steg ur, lastad med vapen, och släpade dem med sig över flygplatsens äng.
   »Har du tänkt, Willie?»
   »Det är det enda jag har gjort i tjuge år. Jag var sexton när jag lämnade Jorden och jag var glad att få ge mej av», sade han. »Där fanns det ingenting för mej eller dej eller nån som liknade oss. Jag har aldrig ångrat att jag gav mej av. Här har vi haft frid för första gången sen vi drog ett djupt andetag. Kom nu.»
   Han banade sig fram genom den mörka folkhopen som kom emot honom.
   »Willie, Willie, vad ska vi göra?» sade de.
   »Här är ett gevär», sade han. »Här är ett gevär. Här är ett till.» Han delade ut dem med ursinniga svängar av armarna. »Här är en pistol. Här är en hagelbössa.»
   Människorna stod så tätt packade att det var som att se en enda mörk kropp med tusen armar som sträcktes fram för att ta emot vapnen. »Willie, Willie.»
   Hans hustru stod bredvid honom, lång och tyst, hennes veckade läppar var sammanpressade och de stora ögonen fuktiga och tragiska. »Ta hit färgen», sade han till henne. Och hon släpade en gallonburk med gul färg tvärsöver fältet till det ställe där just nu en spårvagn stannade med en nymålad skylt frampå, TILL DEN VITE MANNENS LANDNINGSPLATS, full av pratande människor som steg ur och snubblande sprang över ängen med ögonen riktade upp mot himlen. Kvinnor med matsäckskartonger, män med halmhattar, i skjortärmarna. Spårvagnen stod kvar, surrande och tom. Willie steg in i den, ställde ner färgburkarna, öppnade i dem, rörde om färgen, provade en pensel, tog fram en schablon och klev upp på en bänk.
   »Hallå där!» Konduktören kom fram bakom honom med sin skramlande växelmyntsbössa. »Vad tar ni er till? Gå ner därifrån!» »Du ser nog vad jag tar mej till. Håll dej lugn bara.»
   Och Willie började stencileringen med gul färg. Han målade dit ett F och ett 0 och ett R med en skrämmande stolthet över sitt verk. Och när han var klar, kisade konduktören med ögonen och läste de nymålade blänkande gula orden : FÖR VITA — BAKRE AVDELNINGEN. Han läste det om igen. FÖR VITA. Han blinkade. BAKRE AVDELNINGEN. Konduktören tittade på Willie och började le.
   »Passar det dej?» frågade Willie och steg ner.
   Konduktören sade : »Det passar mej fint, sir.»
   Hattie tittade på skylten utifrån med händerna i kors över bröstet.
   Willie återvände till folkmassan, som nu växte sig allt större, som ökade för varje bil som stannade med ett stönande och för varje ny spårvagn som kom gnisslande runt kurvan från den närbelägna staden.
   Willie klev upp på en packlår. »Vi ska tillsätta en kommitté som målar varenda spårvagn under den närmaste timmen. Frivilliga fram!»
   Händer flög upp.
   »Sätt i gång!»
   De gick.
   »Vi ska ha en kommitté som ordnar med avskilda bioplatser, dom två sista raderna åt vita.»
   Fler händer.
   »Skynda på!»
   De sprang i väg.
   Willie tittade sig omkring, strömmande av svett, flämtande av ansträngning, stolt över sin energi. Han höll handen på hustruns axel; hon stod nedanför honom och stirrade i marken med sänkta ögon. »Få se nu», sade han. »Jo visst ja. Vi måste stifta en lag nu i eftermiddag : inga blandäktenskap!»
   »Det är riktigt», sade en massa människor.
   »Alla skoputsare slutar jobba i dag.»
   »Vi slutar bums!» Några karlar slängde trasorna som de i sin upphetsning hade haft med sig genom hela stan.
   »Och vi måste ha en lag om minimilöner, eller hur?»
   »Ja visst!»
   »Vi ska betala dom vita minst tie cent i timmen.»
   »Det är rätt!»
   Stadens borgmästare kom skyndande. »Hör du, Willie Johnson, gå ner från lådan!»
   »Det kan ingen tvinga mej till, borgmästarn.»
   »Du ställer till oroligheter, Willie Johnson.»
   »Det är meningen.»
   »Det var ju just sånt som du avskydde när du var liten! Du är inte bättre än somliga av dom vita som du skriker om!»
   »Det är ombytta roller nu, borgmästarn», sade Willie och han tittade inte ens på borgmästarn, han tittade på ansiktena nedan- I för, och somliga log, somliga såg osäkra ut, andra var förvirrade och några motvilliga och drog sig skrämda undan.
   »Du kommer att ångra dej», sade borgmästarn.
   »Vi ska hålla ett val och skaffa oss en ny borgmästare», sade Willie. Och han tittade bort mot staden där nymålade skyltar hängdes upp överallt längs gatorna : BEGRÄNSAD KUNDKRETS — Kundens rätt till betjäning bestämmes från fall till fall. Han flinade och slog ihop händerna. Herregud! Och spårvagnar hejdades och bänkar målades vita baktill för att visa vilka som i framtiden skulle sitta där. Biografer invaderades och salongerna spärrades delvis av med rep av skrockande män, medan deras hustrur stod och undrade på trottoaren och barnen fick en klatsch där bak och skickades in i husen för att gömmas undan för den här hemska stunden.
   »Är vi klara allihop?» ropade Willie Johnson med repet i hand och snaran fix och färdig.
   »Klara!» skrek halva folkmassan. Den andra halvan mumlade och rörde sig som figurer i en mardröm som de inte ville vara med i.
   »Nu kommer den!» skrek en liten pojke.
   Som marionetthuvuden på ett enda snöre vreds folkmassans huvuden uppåt.
   Tvärsöver himlen, mycket högt upp och vacker, kom en raket vinande på en kvast av orangeröd eld. Den kretsade runt och kom ner och alla kippade efter andan. Den landade och tände eld på ingen här och var; elden slocknade, raketen låg stilla några ögonblick och medan den tysta folkmassan tittade på pyste en stor dörr i skeppets sida ut en fläkt av syre, dörren gled tillbaka och en gammal man steg ut.
   »En vit man, en vit man, en vit man ...» Orden flög bakåt genom den väntande hopen, barnen viskade i varandras öron och puffade till varandra, orden rörde sig som krusningar till den gräns där folkmassan slutade och spårvagnarna stod i det blåsiga solskenet med lukten av målarfärg strömmande ut genom de öppnade fönstren. Viskningen blev allt svagare och var borta.
   Ingen rörde sig.
   Den vite mannen var lång och rak men det fanns en djup trötthet i ansiktet. Han hade inte rakat sig den dagen och ögonen var så gamla som de kan bli hos en människa utan att hon dör. Ögonen var färglösa, nästan vita och blinda av allt det som han hade sett under de förflutna åren. Han var tunn som en vinterbuske. Händerna darrade och han måste luta sig mot skeppets dörr medan han såg ut över folkmassan.
   Han sträckte ut ena handen och log halvt om halvt, men drog tillbaka handen.
   Ingen rörde sig.
   Han tittade ner i deras ansikten och kanske såg han, men såg inte, gevären och repen och kanske kände han lukten av målarfärgen. Ingen frågade honom någonsin om det. Han började tala. Han började mycket lugnt och långsamt, väntade sig inga avbrott och utsattes inte för några, och hans röst var mycket trött och gammal och svag.
   »Det spelar ingen roll vem jag är», sade han. »Jag skulle i alla fall bara vara ett namn för er. Jag känner inte heller era namn. Det blir en senare sak.» Han tystnade, slöt ögonen och fortsatte sedan :
   »För tjugo år sen lämnade ni Jorden. Det är en lång, lång tid. Det liknar mer tjugo århundraden, så mycket har hänt. Sen ni gav er av, kom Kriget» Han nickade långsamt. »Ja, det stora kriget. Det Tredje. Det höll på länge. Tills i fjol. Vi bombade världens alla städer. Vi förstörde New York och London och Moskva och Paris och Shanghai och Bombay och Alexandria. Vi la allting i ruiner. Och när vi var färdiga med de stora städerna, övergick till de små städerna och atombombade och brände ner dem.»
   Nu började han nämna städer och orter och gator. Och allt eftersom han nämnde dem, steg ett sorl upp från åhörarna.
   »Vi förstörde Natchez ...»
   Ett mummel.
   »Och Columbus i Georgia ...»
   Ännu ett mummel.
   »Vi brände ner New Orleans ...»
   En suck.
   »Och Atlanta ...»
   Ännu en.
   »Och det fanns ingenting kvar av Greenwater i Alabama.»
   Willie Johnsons huvud ryckte till och hans mun öppnades. Hattie såg rörelsen och uttrycket av igenkännande i hans mörka ögon
   »Ingenting fanns kvar», sade den gamle mannen i dörren och talade långsamt. »Bomullsfälten brända.»
   Å, sade alla.
   »Bomullsspinnerierna sönderbombade ...»
   »Å.»
   »Och fabrikerna radioaktiva — allting radioaktivt. Alla vägarna och farmerna och livsmedlen — radioaktiva. Allting.» Han nämnde fler namn på städer och byar.
   »Tampa.»
   »Därifrån är jag», viskade någon.
   »Fulton.»
   »Det är min stad», sade någon annan.
   »Memphis.»
   »Memphis. Har dom bränt ner Memphis?» En bestört fråga.
   »Memphis är sprängt i luften.»
   »Fourth Street i Memphis?»
   »Alltihop», sade den gamle mannen.
   Det började göra dem upprörda nu. Efter tjugo år kom allt rusande tillbaka. Städerna och orterna, träden och tegelbyggnader- na, skyltarna och kyrkorna och de välbekanta butikerna, alltihop i kom upp till ytan hos de församlade människorna. Varje nam rörde vid ett minne och det fanns ingen där som inte tänkte på gångna dagar. De var allihop tillräckligt gamla för att göra det, alla utom barnen.
   »Laredo.»
   »Jag kommer ihåg Laredo.»
   »New York City.»
   »Jag hade en butik i Harlem.»
   »Harlem är utbombat.»
   De olycksbådande orden. De välbekanta, ihågkomna platserna. Ansträngningen att föreställa sig alla de platserna i ruiner.
   Willie Johnson mumlade orden : »Greenwater i Alabama. Där är jag född. Jag minns.»
   Borta. Alltihop borta. Mannen sade så.
   »Så vi förstörde allting», fortsatte mannen, »och la allting i ruiner som de dårar vi var och de dårar vi är. Vi dödade miljoner. Jag tror knappt det finns mer än femhundratusen människor kvar i världen av alla slag och typer. Och bland alla spillrorna räddade vi nog med metall för att bygga den här enda raketen och i den har vi kommit till Mars nu den här månaden för att be er om hjälp.»
   Han tvekade och tittade ner bland ansiktena för att se vad som kunde finnas där, men han var osäker.
   Hattie Johnson kände sin mans arm spännas, såg hans fingrar fatta repet.
   »Vi har varit dårar», sade den gamle mannen lugnt. »Vi har rivit ner Jorden och civilisationen över våra huvuden. Ingen av städerna är värd att räddas — de kommer att förbli radioaktiva i ett århundrade. Det är slut med Jorden. Dess tid är förbi. Ni har raketer här som ni inte på tjugo års tid har försökt använda för att återvända till Jorden. Nu har jag kommit hit för att be er använda dem. För att be er komma till Jorden, hämta de överlevande och föra dem tillbaka till Mars. Och hjälpa oss nu, så att vi kan fortsätta. Vi har varit dumma. Inför Gud erkänner vi vår dumhet och vår ondska. Alla kineser och indier och ryssar och engelsmän och amerikaner. Vi ber att ni ska ta emot oss. Er jord på Mars har legat i träda i otaliga sekler, här finns rum för alla; det är bra jord — jag har sett era åkrar ovanifrån. Vi ska komma hit och odla den åt er. Ja, vi ska till och med göra det. Vi förtjänar allt ni vill göra med oss, men stäng oss inte ute. Vi kan inte tvinga er att handla nu. Om ni vill, ska jag gå in i mitt skepp igen och vända tillbaka och så är det inte mer med den saken. Vi korn. mer inte att besvära er nån mer gång. Men vi ska komma hit och vi ska arbeta åt er och göra de sysslor ni gjorde åt oss — städa era hem, laga er mat, putsa era skor och förödmjuka oss i Guds åsyn på grund av allt det som vi under seklerna har begått mot oss själva, mot andra, mot er.»
   Han hade talat färdigt.
   Det blev en tystnad djupare än all annan tystnad. En tystnad som man kunde hålla i handen, och en tystnad som sänkte sig ner över folkmassan som trycket av en avlägsen storm. Deras långa armar hängde som mörka pendlar i solskenet och deras ögon vilade på den gamle mannen, och nu rörde han sig inte utan väntade.
   Willie Johnson höll repet i sina händer. De som stod runt honom tittade för att se vad han skulle göra. Hans hustru Hattie väntade och kramade hans arm.
   Hon ville komma åt hatet hos dem alla, bända i det och bearbeta det tills hon hittade en liten spricka och sedan dra loss en flisa eller en sten eller ett murtegel och därpå ett stycke av muren, och hade hon väl kommit i gång kunde hela byggnaden rasa ner så att man var av med den. Nu vacklade den redan. Men vilken sten var slutstenen och hur skulle man komma åt den? Hur skulle man kunna påverka dem och väcka något inom dem alla som förvandlade deras hat till en ruin?
   Hon tittade på Willie i den djupa tystnaden och det enda hon kände till om situationen var honom och hans liv och vad som hade hänt honom, och med ens var han själva slutstenen, med ens visste hon att om han kunde bändas loss, skulle kanske det som fanns inom dem alla kunna lossas och ryckas bort.
   »Säj ...» Hon steg fram. Hon visste inte ens hur hon skulle börja. Folkmassan stirrade på hennes rygg, hon kände hur de stirrade. »Säj ...»
   Mannen vände sig mot henne med ett trött leende.
   »Säj», sade hon, »känner ni till Knockwood Hill i Greenwater i Alabama?»
   Den gamle mannen sade något över axeln till någon inne i skeppet. Strax efteråt räcktes en fotografisk karta ut och mannen höll upp den och väntade.
   »Känner ni till den stora eken på krönet av den kullen?»
   Den stora eken. Stället där Willies far blev skjuten och hängd och hittades gungande för morgonvinden.
   »Ja.»
   »Står den fortfarande kvar?» frågade Hattie.
   »Den är borta», sade den gamle mannen. »Sprängd i luften. Hela kullen är borta och eken också. Titta här.» Han rörde vid fotografiet.
   »Får jag titta på det där», sade Willie, tog ett hastigt steg fram och tittade på kartan.
   Hattie blinkade mot den vite mannen med bultande hjärta.
   »Berätta om Greenwater», sade hon snabbt.
   »Vad vill ni veta?»
   »Om doktor Phillips? Lever han än?»
   En ögonblick gick, under vilket upplysningen letades fram av en knäppande maskin inne i raketen
   »Dödad i kriget.»
   »Och hans son?»
   »Död.»
   »Deras hus då?»
   »Nedbränt. Som alla de andra husen.»
   »Men det där andra stora trädet på Knockwood Hill?»
   »Alla träden är borta — brann ner.»
   »Är ni säker på att det trädet är borta?» sade Willie.
   »Ja.»
   Willies kropp slappnade av lite grann.
   »Och mr. Burtons hus och mr Burton själv då?»
   »Inga hus alls är kvar och inga människor.»
   »Känner ni till mrs Johnsons tvättstuga, min mors tvättstuga?»
   Platsen där hon blev skjuten.
   »Den är också borta. Allting är borta. Här är fotografierna, ni kan själv se det.»
   Fotografierna fanns där och man kunde hålla i dem och titta på dem och tänka på dem. Raketen var full av fotografier och svar på frågor. Alla städer, alla byggnader, alla platser.
   Willie stod med repet i sina händer.
   Han kom ihåg Jorden, den gröna Jorden och den gröna staden där han föddes och växte upp, och nu tänkte han sig den staden hoprasad, i ruiner, söndersprängd och skingrad och alla kända punkter med den, allt det förment eller verkliga onda utplånat, alla de hårda männen borta, stallen, smedjorna, antikvitetsbodarna, glassbarerna, krogarna, broarna över floden, träden för lynchningarna, kullarna där grovt hagel hade grävt sig in i jorden, vägarna, korna, mimosorna och hans eget hus liksom också de stora kolonnförsedda husen nere utmed den långa floden, de vita mausoleerna där kvinnor, lika ömtåliga som fjärilar, fladdrade i höstljuset, långt borta, i fjärran. Husen där de gamla männen satt i gungstolar med glas i handen och gevär lutade mot veranda-stolparna och andades in höstluften och funderade på döden. Borta, alltihop borta; borta för att aldrig komma igen. Nu — och detta var säkert — hade hela den civilisationen rivits sönder till konfetti och strötts ut vid deras fötter. Ingenting, ingenting av den fanns kvar att hata — inte en tom patronhylsa av mässing eller ett snott hamprep eller ett träd eller ens en kulle fanns kvar att hata. Ingenting, utom några främmande människor i en raket, människor som skulle kunna putsa hans skor och åka längst bak i spårvagnarna eller sitta högst upp i midnattsbiograferna
   »Det behöver ni inte göra», sade Willie Johnson.
   Hans hustru tittade på hans stora händer.
   Hans fingrar öppnade sig.
   Repet släpptes, föll och ringlade ihop sig på marken.
   De sprang genom gatorna i sin stad och slet ner de nya skyltarna som hade tillverkats så snabbt och målade över de färska nya gula skyltarna på spårvagnarna och de skar ner repen på biografläktarna och plundrade sina gevär och lade undan sina rep.
   »En ny start för alla», sade Hattie på väg hem i bilen.
   »Ja», sade Willie äntligen. »Gud lät oss överleva, några stycken här och några stycken där. Och vad som nu ska hända beror på oss allihopa. Dårskapens tid är förbi. Vi måste bli nånting annat än dårar. Det förstod jag när han pratade. Då förstod jag att nu är den vite mannen lika ensam som vi alltid har varit. Han har inget hem nu, alldeles som vi inte hade nåt under så lång tid. Nu är allting lika. Vi kan börja om från början igen, i jämnbredd.» Han stannade bilen och blev sittande stilla i den, medan Hattie gick och släppte ut barnen. De kom springande för att fråga ut sin far. »Såg du den vite mannen? Såg du honom?» ropade de. »Jo jo men», sade Willie och satt kvar bakom ratten och gned sig i ansiktet med långsamma fingrar. »Det är som om jag har sett den vite mannen för allra första gången i dag — sett honom tydligt och klart.»

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Other Foot" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki