Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ordet som förlöser

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Ursula K. LeGuin

Var befann han sig? Golvet var vått och slipprigt, luften svart och kväljande och någonting därutöver fanns inte. Utom huvudvärken. Festin stönade högt där han låg raklång på golvet och sade sedan: "Stav!" När han inte genast hade sin trollstav av alträ i handen visste han att han var i allvarlig knipa. Han satte sig upp, och som han inte hade sin stav att tända ett riktigt ljus med, slog han en gnista mellan tumme och pekfinger medan han mumlade ett visst Ord. Ett blåaktigt irrbloss slog upp från gnistan och dansade blekt och blinkande omkring i luften.
   "Upp," sade Festin, och eldbollen studsade ostadigt uppåt tills den lyste på en fallucka under ett valv mycket högt ovanför, så högt att Festin, när han ett ögonblick projekterade sig in i eldbollen, såg sitt eget ansikte som en liten blek prick tio meter under sig. Ljuset väckte inga reflexer i de fuktiga väggarna — de var alltså magiska murar, vävda av natt. Han återförenade sig med sig själv, och sade: "Slockna." Ljusbollen försvann. Festin satte sig i mörkret och drog tankfullt i fingrarna så att det knäppte i lederna.
   Han måste ha blivit förtrollad ur bakhåll, överrumplad, ty det sista han mindes var att han gick genom sina egna skogar i skymningen och pratade med träden. På sista tiden, i medelålderns ensamhet, hade han hemsökts av en känsla av bortkastad tid, av outnyttjad förmåga. Och eftersom han behövde lära sig tålamod, hade han lämnat byarna och gått ut för att samtala med träd, i synnerhet ekar, kastanjer och gråilarna som genom sina rötter står i djup förbindelse med det rinnande vattnet. Det hade varit sex månader sedan han talat med en levande människa. Han hade varit helt absorberad av livets väsentligheter, inte ägnat sig åt att förtrolla eller förtreta någon varelse. Och vem hade då förtrollat honom och stängt in honom i detta stinkande källarhål? "Vem?" begärde han att få veta av väggarna, och sakta samlade sig ett namn på dem och rann fram till honom som en tjock svart svettdroppe ur porer av sten och sporer av svamp: "Voll." Ett ögonblick kallsvettades Festin själv.
   Det var länge sedan han först hört talas om Voll Förgöra-ren, som påstods vara mer än trollkarl och mindre än människa, som färdades från ö till ö i Yttre Horisonten och raserade den gamla tidens verk, förslavade människor, skövlade skogar, ödelade fält och spärrade in varje trollkarl eller magiker i underjordiska hålor om han försökte stå honom emot. Flyktingar från förödda öar berättade alla samma historia, att han kom om aftonen på en mörk vind över havet. Hans slavar följde efter i skepp, och dem hade de sett. Men ingen hade någonsin sett Voll . . . Det fanns många människor och varelser med ond vilja på öarna, och Festin hade som ung trollkarl, ivrig att lära, inte fäst sig mycket vid historierna om Voll Förgöraren. Jag kan beskydda den här ön, hade han tänkt, medveten om sin oprövade styrka, och återvänt till sina ekar och alar, till vindsuset i lövverket, växtrytmen i runda stammar och kvistar, smaken av solsken på löven eller det mörka vattnet kring de djupa rötterna. Var fanns de nu, träden, hans gamla kamrater? Hade Voll förintat skogen?
   Äntligen klarvaken och på fötter gjorde Festin två rörelser med stela händer, medan han högt ropade ett Namn som skulle spränga alla lås och slå upp alla dörrar skapade av människor. Men dessa väggar, som var förenade med natt och med sin byggherres namn, reagerade inte. Namnet slog tillbaka in i Festins öron med sådan styrka att han föll på knä och låg där och skyddade huvudet med armarna tills ekot dog bort uppe i valven. Fortfarande omskakad av detta motanfall satt han sedan länge och funderade.
   De hade rätt: Voll var stark. Här, på hans egen mark inne i denna trollbyggda fängelsehåla, skulle hans magiska kraft motstå varje direkt attack, och Festin hade bara hälften av sin styrka kvar sedan han förlorat sin stav. Men inte ens denne besegrare kunde ta ifrån honom den kraft som fanns inom honom själv, makten att förnimma utan hjälp av kroppen och förmågan att växla gestalt tyst.
   Hans kropp smälte bort och finfördelades i ett lätt dimmoln.
   Långsamt och lojt lyfte sig dimman från golvet, svävade länge längs de gyttjiga väggarna upp till fogen mellan vägg och valv, där den fann en hårfin springa. Genom den sippra de den ut, droppe för droppe. Den hade nästan hunnit igenom helt och hållet när en vindil, het som en masugnspust, träffade den, skingrade dimdropparna och började torka dem. Brådskande sög sig dimman tillbaka in i valvet, virvlade till golvet, återtog Festins gestalt och låg där och flämtade. Att byta skepnad är en emotionell påfrestning för introverta trollkarlar av Festins typ, och att möta en icke-mänsklig död i lånad form är en fruktansvärd upplevelse. En lång stund orkade Festin inte mycket mer än andas där han låg. Han var också besviken på sig själv. Det hade varit ganska enfaldigt att försöka dunsta som en dimma. Vilken idiot som helst kände till det knepet. Voll hade förmodligen satt en het kåre på vakt utanför. Festin samlade ihop sig till en liten svart fladdermus, flög upp till taket och övergick i en tunn ström av vanlig luft som silade ut genom springan.
   Den här gången fick han ut hela sig själv och blåste sig försiktigt mot ett fönster i den sal där han hamnat, när en plötslig förkänsla av omedelbar fara fick honom att ta sig samman och byta till den första fasta form han kom att tänka på — en guldring. Det var i sista ögonblicket. Den iskalla orkan som oåterkalleligen skulle ha slagit hans luftkropp i atomer kom bara hans ring-form att känna sig en smula frusen. Medan stormen blåste över låg han på marmorgolvet och funderade på vilken förvandling som kvickast skulle ta honom ut genom fönstret. Alltför sent började han rulla framåt. Ett väldigt troll med ansikte utan drag klev som ett jordskred över golvet, böjde sig ner, hejdade ringen i dess snabba flykt och lyfte den i en jättelik kalkaktig näve. Trollet gick bort till falluckan, öppnade den med hjälp av järnhandtaget och en mumlad trollformel och släppte Festin tillbaka ner i mörkret. Han föll rakt ner i drygt tio meter och slog mot golvet med ett klirrande.
   Han återtog sin rätta gestalt och satte sig upp medan han dystert gned sig på en skrubbad armbåge. Nu fick det vara nog med förvandlingar på fastande mage.
   Han kände en smärtsam längtan efter sin stav, som skulle ha kunnat skaffa honom vilken lukullisk middag som helst. Om han än kunde ändra sin egen form och nyttja en del besvärjelser och krafter, kunde han inte frammana eller kalla till sig någonting materiellt, vare sig det var en lykta eller en lammkotlett. Tålamod, sade sig Festin, och så snart han hämtat andan löste han upp sin kropp i en utsökt blandning av flyktiga oljor som samlades i dofter av lammkotletter puttrande i en stekpanna. Han svävade ännu en gång upp till springan. Det vaktande trollet sniffade misstänksamt, men Festin hade redan övergått i falkskepnad och flög med kraftiga vingslag mot fönstret. Trollet kastade sig efter honom, missade med flera meter och vrålade med stark röst som ekade i stenen: "Höken, kalla på höken!"
   Högt över det förtrollade slottet, mot skogen som låg mörk västerut, med solsken och havsglitter flimrande för ögonen, red Festin som en pil på vinden. Men en snabbare pil hann upp honom. Med ett skrik störtade han. Sol och hav och torn snurrade runt för honom och slocknade.
   Han vaknade återigen på det fuktiga golvet i källarhålan med händer och hår och läppar klibbiga av blod. Pilen hade träffat fågeln i vingen, mannen i skuldran. Han låg stilla och mumlade en trollformel för att läka såret. Efter en stund kunde han sätta sig upp och läsa en längre och kraftfullare läkeramsa. Han hade förlorat mycket blod och det hade minskat hans kraft. Den kyla som fått fäste i hans benmärg kunde inte ens läkeramsan fördriva. Hans ögon var fyllda av mörker till och med när han slog ett irrbloss för att lysa upp den stinkande luften, samma mörka dimma som han nyss hade sett ligga över sitt land och dess skogar och små städer.
   Det var hans sak att beskydda det landet.
   Han kunde inte försöka sig på en direkt flykt igen. Han var för svag och trött. Han hade litat för mycket på sina krafter och därför förlorat sin styrka. Vilken skepnad han än antog, skulle den vara lika svag som han själv och gå rakt i fällan.
   Skakande av köld satt han hopkrupen och lät eldbollen brinna ut med en sista fräsande pust av sumpgas. Lukten påminde honom om träsken som sträckte sig från skogsbrynet till havet, hans älskade träsk dit aldrig någon människa kom, där svanarna flög lågt om höstarna, där de kvicka, tysta bäckarna rann mot havet mellan tysta tjärnar och öar av vass. Ack, att vara en fisk i en av de bäckarna eller, ännu bättre, längre uppströms, nära källorna i skogen, i skuggan av träden i det klara bruna bakvattnet under alrötterna, i trygghet och ro

   Det var en stark magi. Festin hade inte prövat den mer än vilken som helst som i landsflykt eller i fara längtar efter hembygdens mark och vatten, som över tröskeln till sitt hus ser och önskar sig till bordet där han ätit, till grenarna utanför fönstret till det rum där han har sovit. Bara i drömmen kan någon annan än den store magikern förstå den magi som ligger i att återvända hem. Men Festin reste sig mellan de svarta väggarna medan kylan kröp ut ur hans märg och in i nerver och ådror, samlade sin viljekraft tills den sken som ett ljus i hans kropps mörker och började arbeta med denna stora, tysta magi.
   Väggarna hade försvunnit. Han var nere i jorden med sten och granitådror i stället för skelett och grundvatten i stället för jord, rötter i stället för nerver. Som en mask utan ögon rörde han sig genom jorden västerut, långsamt, med mörkret bakom sig och framför sig. Sedan spred sig en plötslig kyla längs hans mage och rygg som en flytande, oemotståndlig, outtröttlig smekning. Han smakade på vattnet genom sin hud, spjärnade mot strömdraget och såg med ögon utan ögonlock den djupa bruna tjärnen blänka mellan en gråaln pelargrova rötter. Silverglänsande dök han framåt, in i skuggorna. Han hade blivit fri. Han var hemma.
   Vattnet strömmade tidlöst ur sin klara källa. Han låg på sanden i tjärnens botten och lät vattnet, starkare än någon läkeramsa, lindra hans plågor och med sin svalka skölja bort den dödskyla som trängt in i honom. Men där han vilade kände och hörde han att det skakade och brakade i jorden. Vem vandrade i hans skog? Alltför trött att försöka byta gestalt gömde han sin blanka forellkropp under alrötternas valv och väntade.
   Väldiga grå fingrar trevade i vattnet, silade sanden. Ur skymningen ovanför närmade sig konturlösa ansikten med tomma ögon, försvann och återkom. Nät och händer sökte, missade, missade igen; sedan fångade de honom, och slingrande lyftes han upp i luften. Han kämpade för att komma tillbaka i sin gamla kropp men kunde inte, hans egen hemlängtansformel band honom. Han sprattlade i nätet, flämtade i den torra, ljusa kvävande luften som en drunknande. Smärtan släppte honom inte och han förnam ingenting bortom den.
   Långt senare och så småningom blev han varse att han var mänsklig igen och att en skarp, sur vätska tvingades ner i hans strupe. Tiden försvann på nytt, och sedan fann han sig liggande på magen på valvets fuktiga golv. Han var åter i fiendens våld. Och fast han kunde andas var han inte långt från döden. Kylan hade fått grepp om hela hans lekamen nu, och trollen, Volls tjänare, måste ha krossat den spröda forell-kroppen; när han rörde sig skar det som knivar i hans revben och ena underarm. Bruten och kraftlös låg han på botten av nattens brunn. Det fanns ingen kraft kvar i honom att på nytt byta skepnad; det fanns ingen väg ut, utom en enda.
   Som han låg där orörlig, nästan men inte helt utom räckhåll för plågorna, tänkte Festin: Varför dödade han mig inte? Varför vill han hålla mig vid liv? Varför har han aldrig blivit sedd? Vilken sorts ögon skall man ha för att kunna se honom? På vilken sorts mark vandrar han? Är han rädd för mig fast jag inte har någon kraft kvar? Man säger att alla trollkarlar, alla män med makt som han har besegrat, är inspärrade i gravar som den här där de lever och försöker ta sig ut, år efter år.
   Men om man nu valde att inte leva?
   Festin gjorde sitt val. Hans sista tanke var: Om jag tar fel kommer folk att tycka att jag var feg. Han vred huvudet åt sidan en smula, slöt ögonen, tog ett sista djupt andetag och viskade det ord som förlöser och som ingen uttalar mer än en gång.
   Det här var ingen förvandling. Han bytte inte form. Hans kropp, de långa benen och armarna, de förfarna händerna, ögonen som hade tyckt om träd och bäckar, såg ut som de alltid gjort, de var bara alldeles stilla och stela av köld. Men väggarna hade försvunnit. Valven som byggts av trolldom, rummen och tornen och skogarna och sjön och aftonhimlen, allt var försvunnet, och Festin gick långsamt utför tillvarons fjärran sluttningar under nya stjärnor.
   I livet hade han besuttit stora krafter och det glömde han inte. Som en ljuslåga rörde han sig över det okända landets mörka vidder, och han mindes och ropade sin fiendes namn: Voll!
   Kallad, ur stånd att kämpa emot blev Voll synlig för honom, en oformlig blek skepnad i stjärnljuset. Festin närmade sig, och den andre skyggade och skrek som om han blivit bränd. Festin följde efter när han flydde, tätt efter. De färdades en lång väg, över torkade lavaflöden från väldiga slocknade vulkaner som lyfte sina koner mot namnlösa stjärnor, över stup och tysta höjder, genom dalsänkor med kort svartnat gräs, förbi byar eller längs deras mörka gator mellan hus genom vilkas fönster inga ögon såg ut. Stjärnorna hängde orörliga på himlen, ingen föll och ingen steg. Här ändrades ingenting. Ingen dager skulle gry.
   Men de fortsatte, Festin drivande den andre framför sig, tills de nådde en plats där en flod hade runnit en gång för mycket länge sedan, en flod från de levandes länder. I den torra flodbädden låg en död kropp bland stenarna, kroppen av en gammal man som naken med tomma ögon stirrade upp mot de stjärnor som inte känner någon död. Gå in i den! sade Festin. Voll-skuggan skälvde men Festin gick närmare, Voll ryggade tillbaka, böjde sig ner och kröp in genom den öppna munnen till sin egen döda kropp.
   I samma ögonblick försvann liket. Utan ett märke, utan en skugga, blänkte de torra stenarna svagt i stjärnljuset. Festin stod stilla en stund och satte sig sedan ner mellan de väldiga klipporna för att vila. Vila, inte sova, ty han måste hålla vakt tills Volls kropp, som sänts tillbaka till graven, hade förvandlats till stoft, tills all dess kraft var skingrad av vinden och regnet. Han måste hålla vakt vid denna plats där döden hade funnit en väg tillbaka in i det andra landet. Tålmodigt väntade Festin bland klipporna där ingen flod någonsin skulle flyta igen, i hjärtat av landet som inte hade någon kust. Stjärnorna stod stilla över honom och när han såg upp mot dem började han långsamt, mycket långsamt, glömma bäckarnas porlande och regnets viskningar på löven i livets skogar.

Originalets titel "The Word of Unbinding " publicerad 1964, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki