Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ormskär

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Lars Göransson

    INGRID, TIO ÅR, kom hem klockan ett från skolan i dag och skulle fara med ut till ön. Far är lots i Köpmanholm men de har en liten fiskarstuga längre ut.
   Ingrid sitter i fören under resan och tittar på vattnet. Själva stävkanten med järnskoningen klyver inte vattnet riktigt, utan en liten stråle sprutas rakt upp och böjer sig framåt som en blomma. De kommer in i lä bakom Tallholmarna och vågorna bli mjuka och blanka. Hon ser den mörka höga stäven nere i vattnet, och nedanför båtkanten skjuter hennes eget ansikte och den rödvita klänningen fram. Bilden gungar och vecklas och stryks sönder gång på gång. Hon låtsas att det är hennes bästa vän hon ser, som sitter i en annan båt. Hon blinkar åt henne, och sticker fram handen och vinkar. De har aldrig vinkat åt varann på skolgården. Hon har bara tittat på medan hennes bästa vän lekt med några andra. Hon har knappast talat med sin bästa vän ännu. Jo - en gång! Måd kom fram till henne och sa: Du skickade ett brev till mig i somras. Nej, gjorde jag! tänkte Ingrid, och hennes hjärta hamrade av glädje. Hon såg för sig en grind i en gärdsgård någonstans där hon stått och tänkt på att skriva ett brev till bästa vännen. - Du glömde stämpla det, sa Måd och stampade Ingrid på foten. Det var allt. Men det var ju bara ett skämt. Men det var egentligen enda gången som bästa vännen, den underbaraste flickan i skolan, hade talat till henne. Tänk om de varit riktiga vänner och verkligen hade skrivit brev till varann under sommaren! Vad det hade varit roligt.
   Eller om Måd hade varit med nu! Hon skulle visa henne allt. Titta där är Tistronkobbarna, och Stortistronkobbarna, och där är Alskäret där det inte finns en enda tall. Där är så mycket liljekonvaljer på våren att det är som att gå i mjölk. Men de här skären är inte alls bra att ha kalvar på, och det finns många vackrare längre ut. Det där? Å, det är bara Ormskär. - Orm? Nej, det finns inge orm där inte. Inte nu. - Ja, det har brunnit. - Jo ser du, det var så gräsligt med orm där förr att ingen kunde gå i land utan att bli biten till döds. Då tände de eld på hela ön och det luktade bränd orm ända in till Husarö.
   I själva verket var Ormskär Ingrids största skräck, men hon ville skrämma Måd lite grann också. Då de kom förbi där första gången i gråväder för flera år sen och hon fick se den svarta bulliga ön med de spretande trädfingrarna blev hon rädd som nästan aldrig förr. Det var det gräsligaste hon sett i hela sitt liv. Hon hade drömt en gång att drängen Vilhelm blev överkörd av ett tåg och kom inspringande på gården med det vita skelettet bart på flera ställen. Men den här ön var ännu gräsligare att tänka på. Det avskyvärdaste hon visste.
   Men det var inte så svårt att se den i verkligheten. Och nu har hon Måd att visa den för, och Måd blir förfärligt rädd.
   Motorn är fyrtaktare, säger Ingrid, och Måd tittar på fars stora hand som vilar på den skakande motorhuven. Handen är mörkbrun på ovansidan och nästan vit inunder. Fingrarna är kraftiga som små armar. Men far har ändå ett mjukare handlag än mor. Mors händer är hastiga och bestämda, hon river itu en trasa på ett alldeles särskilt bestämt sätt. Fars händer är försiktiga och rädda, och tar så lätt lätt.
   —Mitt i båten, Ingrid.
   Mor sitter i aktern och har varit så tyst hela dagen. Hon har den svarta gummirocken på sig och ovanpå den en gammal brun skinnväst. Mor är ömtålig och tycker inte om sjön. Mor måste ha hjälp när hon stiger i och ur båten.
   Nu är vi snart framme, säger Ingrid till Måd. Vi ska se om ungträden har vuxit. Om det finns smultron på samma ställe. Om mina kronor är kvar.
   Plötsligt stannar båten och gör en sväng in i vasskanten.
   —Vad är det nu då, säger mor.
   —Jag ska lägga en ryssja.
   —Du kan väl sätta i land oss först. - Det är strax gjort.
   Far lyfter ner ryssjan men tar opp den igen och gör en ny knut. Det kryper vatten på sittbrädet. När motorn tystnade tyckte Ingrid att Måd inte längre var med. Hon sitter ensam med far och mor i båten. En fågel låter: plitt! plitt! inne bland alarna. Mor säger ingenting.
   Nu är far färdig, och korkflötet simmar alldeles för sig självt bland vasstråna. Han sätter i gång igen, och så är de framme.
   Allting är som förr. Träden har knappast vuxit. Smultronplantorna står där de stod förra året. Rummet luktar likadant. Solen lyser i köket. Men ändå är Ingrid lite besviken. Det är i alla fall någonting som har förändrat sig. Kan man verkligen ha så gränslöst roligt här?
   Det är varmt i solen. Far börjar med detsamma plocka med fiskargrejorna. Han springer ensam ut och in i huset och bär en tång i handen. Mor har lagt sig på den bara bergplätten i solen. Hon ligger precis som hon kom, i den svarta gummirocken och skinnvästen. Hon vilar på sidan och drar upp knäna lite grann. Far skramlar med någonting i köket, men mor ligger alldeles stilla och blundar i solen.
   Ingrid har nästan genast glömt besvikelsen och går omkring barfota och tittar på buskarna och enriset. Så kommer hon ner till stranden och går ut på stenarna. Hon börjar bygga någonting och kliver omkring i vattnet.
   —Mor, ropar hon. Kan jag göra så här? Blir det här vackert? Mor! Men mor svarar inte, i stället kommer far ner.
   —Du ska inte störa mor, säger han. Vad ska det där bli?
   —Det är ett badhus. Det ska bli fullt med girlanger här. Och här går vägen. Far skrattar.
   —Du ska inte störa mor. Hon är nu - lite ömtålig.
   Han blinkar lite åt henne och går igen, bort till bryggan där han ställt opp långrevslådorna. Ingrid bygger ett torn på badhuset. Det är ett stort badhus, lika stort som det i Vaxholm. Oppe på tornet klämmer hon fast blommor, stora blommor, stora som restaurangparasoller. Hon bryter en massa pinnar och sticker ner i gräset. Här går vägen, här far man med bil ända ut till Badhuset. Fina blanka bilar, en ständig ström av starkt tutande bilar. Hon kliver omkring i det varma vattnet och plockar nya stenar. Här ska hon ha flera hytter, olika avklädningshytter, en del med fönster åt söder som kostar tjugu öre, en del åt norr som kostar 10 öre. Och här är en särskild balkong för bildhuggare, som tittar på de badande och hugger bilder ur stora stenplattor. Här är ett rum innanför balkongen där bildhuggarna förvarar alla sina yxor i långa rader. Här är ett rum för städerskan som dammar yxorna och ibland skär sig på dem.
   Hon kliver omkring i vattnet och pratar för sig själv. Ovanpå stentornet med blommorna bygger hon en väderkvarn, och där kastade bildhuggarna de gipsmasker som de inte var nöjda med eller som barnen inte fick se. Men Ingrid och Måd klättrade in där, precis som Ingrid och Svenne hade gjort i Furusund. Utanpå kvarnen var ännu en liten balkong, där Ingrid och Måd kunde sitta och virka. Alla De Badande Vännerna tittade upp och undrade hur de hade kommit dit. Och här är en skönhetssalong där man får långa och smala fötter, sådana som Måd har.
   Hon rätar på sig och tittar. Bortifrån skogen hördes röster. Hon kikar mellan träden.
   Två unga damer i shorts och blåa och röda skjortor står och pratar med far, som skrattar stort. De har flaskor och en mjölkhämtare med sig. En av dem, den längsta, bär en vit mössa av det slaget som studenter har. De pratar en stund, sen lämnar de far och kommer stigen framåt. De kliver nästan rakt på mor, som slår upp ögonen.
   —Å förlåt! säger den ena.
   —Vi är bara ute och letar efter vatten, säger den andra.
   —Vi är ute och seglar och har ett tält åt andra hållet. Mor sätter sig upp och pratar också med dem, men Ingrid hör inte vad hon säger. Flickorna skrattar. Deras granna kläder lyser mellan träden.
   Sen går de. Ingrid hör den tomma mjölkhämtaren skramla länge inne bland buskarna. Hon tittar på sitt Badhus. En sagodrottning kommer åkande på ett alblad i luften och slår ner på tornet. Det blir stor fest, och regnar blommor och gräs över de badande. Men onda jättar förföljer drottningen, och den ondaste av dem, Ingrid med kartnageln, kastar stora våta stenar på Badhuset, som rämnar, och drottningen blir ihjälslagen.


   Allt är slut. Ingrid vadar ledsen i land och börjar drömma om ett par shorts. Ett par GULA shorts. Ägg-Gula.
   Mor har gått in nu. Ingrid vandrar ut på bryggan och hjälper far att sätta agn på långreven. Bryggan luktar tjära i solgasset.
   —Du behöver inte hjälpa till, säger far. Vi äter klockan sex.
   Hon tar på sig skorna och smyger indian efter de båda tältflickornas spår. De ville ha vatten och mjölk och fisk och jordgubbar, sa far. Ingenting får de. De kommer att dö. De kommer att magra av hunger så att shortsen inte passar och sen kommer de att skrumpna av törst och se ut som äppelskrutt i ansiktet. Stackars vita kvinnor! Hon smyger framåt med huvudet sänkt mot marken. Hon, endast hon kan känna vittringen av de bleka kvinnornas spår. Tyst! säger hon. De bleka kvinnorna skola dö i natt.
   Så hittar hon omogna blåbär och plockar för fullt. Det ska bli en dödsmåltid åt de bleka kvinnorna. Hon ska också sjunga en dödssång. Hon knyter in bären i sin stora näsduk och går vidare. Men hur hon funderar kan hon inte komma på någonting annat att sjunga än de vanliga skolsångerna. De bleka kvinnorna kan få leva till i morgon, säger hon då.
   Sen drömmer hon om hur Måd och hon själv är ute i tält och kommer och ber om vatten i en gård. Vi har inget vatten, säger mannen. Men Ingrid ser en brunn alldeles bakom honom, han ljuger. Måd och Ingrid tar i hand och dansar runt mannen och sjunger Domaredansen och dansar hastigare och hastigare, tills mannen blir kollrig och sätter sig ner och gapar. De öppnar brunnslocket, men det är ingen riktig brunn för mannen har gömt hustruns alla vackra klänningar där för att hon inte ska hitta dem. De hänger i rader på stänger tvärs över. Ingrid tar en blå med silverblommor, som går ända ned till fötterna, och Måd tar en koppargul - nej, den tar Ingrid, och den är så tunn att man tycker att man ser rätt igenom den, men det gör man inte. Måd tar den hellånga blåa, och Ingrid tar ett par sammetsgröna shorts med vita elefanter på, och elefanterna viftar med snablarna i vädret. Sen tar hon ett par långa silkesstrumpor, och Måd hittar en cigarrett och börjar röka. - Du ska inte röka, säger Ingrid, då blir du sjuk. - Äsch, säger Måd, och så blir hon sjuk och kräks och måste springa bakom buskarna medan Ingrid plockar ut precis vad hon vill ha. Hon prövar alla klänningarna: en vit med guldspetsar, en svart med blå ränder, en kofta av grön tyll, och hela tiden sitter Måd bakom buskarna och klagar och har ont i magen.
   Nu går stigen ner på ängen. På udden på andra sidan står det stora gröna tältet. Ingrid är spionflickan som skall förföra fienden med sin skönhet och skjuta de motspänstiga och ta tillbaka de stora statspapperen.
   Hon smyger ut på den andra udden, bakom stenar och tallskrevor. De båda tältflickorna håller på och badar och skriker då och då åt varann. Ingrid är oöverträffad i att göra sig osynlig, hon kommer ut bakom stenen nere vid stranden. Det är bara en liten bit över viken. Hon kan kasta en sten om hon vill så att det blir hål i tälttaket. En massa proviant ligger staplad runtomkring. Ett spritkök står på en sten. En genomskinlig röd rock hänger över en buske. Nere på kullerstenarna har de bleka kvinnorna lagt av sina skjortor och sina shorts och sina finaste sidenunderkläder. Ute i det gröna vattnet ligger de själva och plaskar, vita och köttiga, och skriker och sprätter som paddor med benen. Sedan reser de sig och står till knäna i vattnet och försöker knuffa ikull varann och skrattar och stänker på varann. De åstadkommer vågringar som går ut över hela viken. Deras rop hörs säkert långt bort till någon annan ö.
   Så fylliga de är, tycker Ingrid. Så vita och mjöliga. Så mycket hår de har.

   Hon sitter stilla och tittar. De plaskar opp ur vattnet och börjar torka sig. Och torkar varandra på ryggen. Sedan klär de på sig, och Ingrid stirrar förhäxad på vartenda plagg och varenda påklädningsrörelse. Den längsta har också något bandage på sig, och Ingrid fäster allt i sitt minne. Nu vill hon inte att de bleka kvinnorna ska dö. De ska leva många dar och lära Ingrid vad riktigt folk har på sig och hur riktigt folk sköter om sig.
   Sen kammar de sig och smörjer in sig och tittar på varann och pratar om hur de ser ut. Det ligger ett otal små tygstycken och mojänger spridda runt tältet, och Ingrid spänner ögonen i varje sak för sig för att lista ut vad det är. Hon blir till slut förtvivlad för att hon inte får se vad allt ska vara till och hur det ska vara.
   Då märker hon plötsligt att solen står lägre än sex och kryper hastigt bakåt från stenen. En sista blick, och så springer hon allt vad hon kan mellan träden. Hennes fötter dunkar på stigen. Hennes huvud är fullt av vad hon sett, och hon ser det om och om igen.
   Vid middagen säger Ingrid knappast ett ord.
   Far och mor råkar i dispyt om någonting.
   —Det var du själv som ville att jag skulle fara med, säger mor.
   —Jag visste ju inte att du skulle bli så här sur. Du har bara varit sur hela dagen.
   —Ja då har jag skäl till det. Tror du det är något nöje att se dig lägga ut alla de här krokarna? Vad ska vi göra med fisken? Jag har sagt att jag blir förtvivlad om du tar opp lika mycket fisk igen.
   —Men herregud, vi kan ju sälja det vi inte vill ha. Du har väl ingenting emot pengar!
   —Det blir inte av, det vet du. Det är jag som får koka in och salta och torka alltihopa. Jag orkar inte. Jag blir förtvivlad. Och inte gör du det bättre genom att gräla.
   —Jag grälar inte.
   —Jo, det gör du! Du grälar på mig för att jag är sur. Tror du det hjälper? Snillrikt! Du kan bara umgås med fisk och båtar.
   Far tiger. Det händer inte ofta att mor får sista ordet - men nu sitter far tyst som en skolunge. Vad är det med honom?
   —Lugna dig, Elna, säger han till slut. De fortsätter äta under tystnad.
   Senare på kvällen springer Ingrid genom skogen igen. Hon tänker på alla sakerna hon ska titta på. Och vad skulle de ha för sig nu på kvällen? Sitta och sy?
   Hon finner ett bättre gömställe, en ljungskreva bredvid stenen. Här kan hon till och med se in i tältet.
   De båda flickorna håller på och ordnar sina saker. Två gånger går de bort till segelbåten och hämtar kuddar och några burkar. De pratar i ett, men Ingrid hör sällan vad de säger.
   Hon låtsas att hon var en panter som låg och lurade på dem. Ett vackert, smäckert djur. Hon sprang fram med långa, glidande steg, flöt som en gädda i ljungen. De båda flickorna fick se henne och skrek och sprang ut i vattnet. Men hon störtade fram och lyfte försiktigt opp med tänderna ett litet plagg som de tappat i vattnet, och la det på stranden. Sen kom hon ut i vattnet och visade dem hur en panter simmar, och de började förstå att hon var en snäll och klok panter. De gick opp tillsammans, och de klappade henne. Hon sprang ärenden åt dem, och hon fick ligga i tältet. Sedan visade hon dem hur hon kunde hoppa över hela viken när hon ville, och ränna oppför en tallstam lika snabbt som en ekorre.
   Nu tar flickorna fram en grammofon och spelar en sjömansvals, Å ja, min tös, skärgårdens blomma! Ljudet skräller ynkligt över vattnet, men melodin är rolig.
   Pantern dansade för dem på stenarna. Hon tog steg framåt, och så åt vänster, och så snurrar hon runt, och studsar opp, och flyger som en boll i luften. Hon somnade, hon vet att hon håller på att somna i ljungskrevan, och nästan drömmer nu, när alla båtarna kommer in i rader i sundet. Högre upp! säger fröken Berggren. Ingrid är vår bästa elev i panterjakt. Prosit - prosit.
   Hon vaknar när det börjar skymma. Tältet mittemot är redan stängt. Hon hör svagt deras röster inifrån.
   Men just som hon reser sig får hon se far komma smygande över ängen, på indianvis. Han gömmer sig bakom en buske och glor på tältet. Så smyger han vidare, bakom tältet. Ingrid hör honom härma en fågel, flera gånger, fast det märks att det är människovissling. Sedan kommer han klivande på andra sidan tältet, står och tittar, går hit och dit, visslar igen, som alla möjliga slags fåglar och till slut som en människa. Han står och hänger en lång stund.
   Så försvinner han igen. Sedan ser hon honom strosa tillbaka över ängen. Hon tar en annan väg hem.
   Nästa morgon sitter Ingrid på berget mittemot och väntar på att flickorna i tältet ska vakna. Nu är det allvar. Hon har en plikt att göra. Hon biter ihop tänderna. Morgonvattnen är blanka. En fågel slår, och slår, och slår.
   Nu öppnas tältdörren och flickorna kommer ut. Ingrid blir nästan förvirrad av åsynen. Vad är det de har på sig? Hon reser sig och släntrar långsamt nerför berget. Hon är fylld av den största iver och förtjusning över att få komma närmare, men hon vet också att hon har en viktig uppgift att fylla, och en viktig uppgift är någonting tungt och svårt.
   Flickorna badar, och hon kikar på dem mellan stammarna när de plaskar som vildast. Man ska inte doppa huvudet även om man har huva på. De håller halsarna högt uppsträckta ur vattnet. Huvan kanske inte skyddar för vatten utan är till för något annat. Kan man bada utan huva?
   När hon kommer drivande över ängen är flickorna påklädda och pysslar med en massa mystiska små saker. Ingrid vet vad det är - fast hon är inte riktigt säker.
   —Hallå! ropar den längsta, som står nere vid stranden.
   Ingrid stannar och påtar med skon.
   —Vad är du för en?
   —Jag bor här, säger Ingrid.
   —Kom hit får vi titta på dig!
   Ingrid kliver fram. Hennes ögon ränner vilt omkring mellan allt som är att se.
   —Jag bor där borta i huset där ni inte fick vatten, säger hon. Nu har hon glömt att detta är en tung plikt. Nu är allt övermåttan intressant. Hon vet inte vad hon ska titta mest på.
   —Å hå, säger flickan som sitter.
   —Och inte heller mjölk eller fisk eller jordgubbar, fortsätter Ingrid och vill visa att hon vet ett och annat. Flickorna skrattar och frågar vad hon heter. Ingrid heter också den längsta av dem, fast hon kallas Inna. Barbro heter den andra. Hon får genast hjälpa till att göra ren spritköket.
   —Vi måste ha sand, ropar Barbro.
   Ingrid vet var det finns sand och springer efter. På vägen funderar hon ut vad hon ska fråga om.
   Hur får man håret att sitta så där.
   Vad kostar en brösthållare.
   Kan man klä sig i bara röda dukar.
   Är det inte otäckt i tältet när det åskar.
   Vad använder ni för tvål.
   Seglar båten fortare än man springer.
   Får man gå i genomskinlig rock inne i staden.
   Om man tappar läppstiftet i sjön, flyter det.
   Ingrid har kommit i paradiset. Allt annat har hon glömt. Hon tar på allt, frågar om allt och hjälper till med allt. Barbro är mest road av henne, medan Inna sitter och ler och tittar på. De ska vädra all sovattiraljen, och Ingrid blir en ordningsmannaängel i de beskäftigas himmelrike. De båda flickorna slarvar ibland och skakar för lite eller för vårdslöst, och Ingrid störtar fram och visar hur det bör gå till. Tyvärr finns det inte så mycket att vädra - men det kan vädras om. Även den lilla väckarklockan i etuiet kommer ut och luftas.
   Klack! Tiden har flytt. Ingrid stirrar på klockan, kisar mot solen - och störtar därifrån. Det är matdags.
   —Jag kommer tillbaka sen! Jag kommer tillbaka sen! skriker hon så länge hon ännu är inom hörhåll. Jag kommer tillbaka sen!
   —Vart ska du gå? frågar mor efter maten.
   —Till flickorna i tältet. Vi håller på och vädrar allt.
   —Jag tycker du ska stanna hemma. Det finns alltid någonting du kan hjälpa till med.
   —A, mor! Ingrid kommer plötsligt ihåg sin svåra uppgift. Men far ingriper:
   —Visst kan du gå. Jag har ingenting för dig att göra. Nog ska väl flickan få vara fri ett tag.
   Mor tiger, och Ingrid springer sin väg genom skogen.
   —Jaså, god dag igen, säger Barbro.
   —Har ni ordnat allt redan?
   —Jaa. - Ska ni inte ha andra kläder på er nu? Neej.
   —Ska ni inte sitta och sy?
   —Nej då. Vi ska äta.
   —Å! Får jag ligga i ert tält medan ni äter?
   —Visst får du det.
   Men först får hon chans att springa efter friskt saltvatten och skrapa potatis och se på när de dukar och läsa på konservburkarna och fråga om Facil är bra och mera annat. När äntligen spritköket börjar susa och alla kommer i ro i väntan på potatisen, kryper hon in i tältet. Hon sträcker ut sig på golvet mellan de båda sovsäckarna. Tältluften står henne het i ansiktet. Hon ser en grenskugga röra sig lite grann i taket. Hon njuter obeskrivligt av det egendomliga tältljuset. Etuiklockan tickar, tickar svagt. Vågorna skvalpslår i stranden och spritköket susar. Då och då rör sig löven ovanför eller bakom tältet. Genom öppningen ser hon, i stark sol, gräs, buskkvistar och delar av flickorna.
   Hon ska bo i tält när hon blir stor. Hennes bekanta ska snoka omkring utanför och vissla som fåglar, men hon ligger kvar mitt i tältet och ler.
   Hon vänder sig på sidan och tittar på askar och etuier som ligger vid väggen. Hon ska ha hyllor längs väggarna. Hennes ögon vandrar. Flickorna pratar utanför. Hon vänder sig på rygg och ser upp i det lysande taket. Jag ligger i tält, jag ligger i tält!

   Nu tystnar spritköket.
   —Kom ut och hjälp oss, Ingrid.
   —Ett litet tag till! bad hon. Bara ett litet tag till! Hon får ligga länge. Sedan besöker de båten, och sedan går de och plockar bär.
   —Behövs du inte hemma? undrar de.
   —Nej då, det här är mycket roligare. Sedan badar de alla tre, och kastar lera på varann och skriker våldsamt. Vattnet är kallt och varmt fläckvis.
   Därefter kryper de in i tältet, och Ingrid berättar om skolan och Furusund och Måd - och låtsas som om hon och Måd var tillsammans jämt - och pratar om fars lotsäventyr och att hon ska få en liten bror och om alla lekarna hon kan och om Det Stora Badhuset.
   —Jag har blivit skulpterad en gång i Furusund, berättar hon. Men det blev aldrig färdigt. Jag har också en mask som jag har tagit från kvarnen i Furusund, men det får ni inte tala om. Det var en gubbe med lång näsa. Jag har grävt ner honom i trädgården och nu kan jag inte hitta honom. Har du blivit skulpterad, Barbro?
   —Bevare mig väl, säger Barbro. Men du är nog söt att skulptera.
   De spelar grammofon en stund, och sedan är det middagstid för Ingrid.
   —Jag kommer tillbaka sen! ropar hon när hon går över ängen. Hon har nu varit hos dem hela dagen. Nu kommer kvällen.
   —Vart ska du gå? frågar mor. - Till flickorna i tältet.
   —Jag tycker inte du ska springa hos dem hela dan, säger far. Jag tycker du ska vara här hemma i kväll.
   —Låt henne göra som hon vill, säger mor.
   —Jag tänkte få lite hjälp med näten.
   —Jag ska hjälpa far, säger Ingrid.
   Far och hon ror ut och lägger näten. Så här fyller hon också sin stora uppgift. Fast det är inte så roligt.
   —Du ska vara inne klockan åtta, ropar mor, och så springer hon till flickorna. Det har redan börjat skymma.
   —Det är lite kyligt, säger Barbro. De går in i tältet.
   —Får jag pröva dina shorts? frågar Ingrid.
   —Invas passar nog bättre!
   —Var så god! säger Inna.
   Men de passar miserabelt och flickorna skrattar. Ingrid lägger sig mellan sovsäckarna och säger: Nu ligger jag i tält! Vågorna skvalpar utanför. De ligger alla tre i rad och pratar. Inna förevisar sina saker.
   —Varför har du sånt där allra innerst? frågar Ingrid och pekar på ett paket.
   Inna talar om varför. Det blir en lång historia, och sådant har Ingrid aldrig hört förr. Barbro berättar också sin del och fnittrar ibland. Ingrid blir rädd, och det mörknar i tältet.
   —Du är söt lilla du, säger Barbro och kysser henne på mun. Ingrid tycker inte om att känna den tunga mjuka kroppen inpå sig och blir orolig. Klockan är över åtta, hon skulle gå hem - men hon har sin tunga uppgift. Hon måste stanna kvar.
   Flickorna fortsätter att berätta. Ingrid börjar svettas. Hon fattar inte allt vad de säger, men hon förstår hur otäckt det är. Till slut ber hon med gråt i halsen:
   —Låt mig slippa höra, låt mig slippa höra ... Då blir Inna ledsen för att de skrämt henne.
   —Det finns ingenting farligt, det finns ingenting farligt, säger hon och smeker Ingrid och lugnar henne. Så böjer hon sig fram och kysser också hon, och Barbro fnittrar. Ingrid känner plötsligt hur Irmas händer är främmande och hårda, och hon sätter sig opp med ett kort rop som i en mardröm. Jag måste vara kvar, jag måste vara kvar, tänker hon. Då hörs fars röst:
   —Är Ingrid där?
   De sitter alldeles stilla. Inna tittar på Ingrid. Barbro tittar på Ingrid.
   —Är Ingrid där?
   Ingrid kryper försiktigt in i hörnet och drar opp benen framför sig. Hon håller läpparna hårt slutna.
   —Är Ingrid där?
   Barbro kryper ut. Inna kommer efter.
   —God dag, säger far.
   —God dag, säger Barbro.
   —Är Ingrid där? frågar far.
   —Nej, hon är inte här, säger Inna.
   —Nej, hon är inte här, säger Barbro. - Var det längesen hon gick? frågar far då.
   —Nej, säger Barbro.
   Jag kan inte göra någonting, tänker Ingrid. Jag kan inte göra någonting ...
   Far börjar långsamt och trögt att prata om vädret.
   Flickorna svarar mycket kort, och det blir svåra pauser.
   —Jag skulle kunna skaffa er lite vatten, säger far då. Vi har faktiskt till övers.
   —Tack, det behövs inte, säger Inna.
   —Men det kan jag faktiskt göra, det kan bli ett par liter i morgon, tror jag ...
   —Tack, det behövs inte.
   —Är det inte obekvämt att bo i ett sådant här - tält, säger far då. - Jo', säger Barbro.
   De står alla tysta igen - och sen tar far god afton och går.
   Ingrid sitter stilla och lyssnar. Inna kommer in.
   —Det var din far.
   Ingrid sitter fortfarande tyst inne i hörnet.
   —Vi sa att du inte var här. Det är kanske bäst att du går hem. Då reser sig Ingrid tvärt och springer ut.
   —Adjö! ropar hon, och strax därpå: Hurra! När hon kommer över ängen börjar hon dansa. - Hurra!

   Men stigen är ovanligt mörk, och när hon kommer hem är hon inte alls så glad längre. Dörren står öppen, och likaså fönstret där oppe. Hon kommer in i köket.
   —Mor, säger hon. Men det är tomt. Hon går igenom de båda rummen och det är lika mörkt och tomt där. Hon går dit opp. Nattvinden rör lite grann i de vita gardinerna. Vad ska jag göra?
   Hon tänder ljus och sätter sig på sängen. Havet hörs svagt, mycket svagt.
   Efter en stund klär hon av sig och tvättar sig i porslinshandfatet och kryper ner i sängen. Ljuset låter hon brinna.
   Fönstret flyttar sig i hakarna, en gång, två, tre, sen blir det stilla. Någon går utanför.
   —Mor! Var är du?
   —Mor!
   Jo - nu kom mor i trappan! Hon går långsamt och tungt.
   —Mor!
   —Ja Ingrid. Var har du varit? Jag har ropat efter dig. Far sa att du inte var hos flickorna. Mor sätter sig på sängen.
   —Jo, jag har varit hos flickorna.
   Mor griper henne och trycker henne hårt intill sig. Hennes händer är kalla och hon skakar.
   —Ingrid, mitt lilla barn, mitt lilla barn!
   —Vad är det, mor?
   De sitter en stund så, och mor vaggar henne fram och tillbaka.
   —Men nu är du här, säger hon till slut. Så reser hon sig. - Sov nu. Det kommer en vind i björken utanför och gardinen slår in. - Jag måste vifta ut myggen åt dig också, lilla barn. Mor öppnar båda fönstren och börjar vifta i mörkret med en handduk. Hon går runt och slår inne i hörnen.
   Då ropar far utanför.
   —Elna! Elna! Ingrid! Var är ni?
   —Här, säger mor och fortsätter vifta.
   —Det brinner borta vid udden! Det är skogseld! skriker far. Mor slutar vifta.
   —Det kan inte vara så farligt, säger hon.
   —Herregud, skriker far utanför. Flickorna i tältet kan bli innebrända! Vad har du gjort av hinkarna!
   Mor sticker ut huvudet i fönstret.
   —Kom in, säger hon. Flickorna har ju båten. De klarar sig alltid. Och inte kan elden komma hitåt över ängen. Kom in.
   —Var är hinkarna! skriker far. Vem har tagit yxan!
   —Kom in, säger mor och börja vifta med handduken igen. Ingrid sitter rakt opp i sängen.
   Far kommer störtande i trappan. - Är du galen, Elna? Var är yxan?
   —Lugna dig, säger mor. Sitt ner. Flickorna har ju båten. De får väl fara till en annan ö. Far blir tvärt stående, tyst. Så river han eld på en tändsticka. Han är blek som ett papper. Han stirrar på mor, sen sätter han sig ner och släpper stickan. Mor går runt och slår med handduken. Sedan stänger hon hastigt den ena fönsterhalvan och ordnar myggfönstret för den andra.
   —Elden kan väl inte sprida sig över ängen, säger hon.
   Far skakar på huvudet.
   —Hur ska vi göra nu? Vad ska vi ta oss till? Hans röst låter undergiven och bruten. Det blåser i trädet igen, och fönstret rör sig på hakarna. Ingrid sitter opp och försöker se i mörkret.
   —Är det mor som har tänt på? frågar hon.
   Ur Den förvirrade guden, Bonniers 1944

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki