Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ove-gubben

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ove Säverman

Det var den ljusa, den mörka och den rödhåriga. De var de första kvinnor i mitt liv som inte lät sig charmas, de första som mötte mig med en förut okänd obeveklighet som gav mig panik men också en känsla av möjligheter bortom barndomens självklara mittpunkt.
   Den rödhåriga var trebarnsmamma och bodde i Törnskogen. Hon kallade mig Ove-gubben. Hon lade tonvikten på "u" (à la skrubben). Hon arrangerade julgransplundring varje år vid tjugondaknut. En gång hade hon också bjudit in ett antal mammor, dock inte min tack och lov. När barnen fått saft och tårta fick mammorna konjak.
   Den rödhåriga mamman bar in en bricka med fyllda glas.
  — Och här är för mammorna! utropade hon, viss om en glad reaktion. Mammorna slog ihop händerna av förtjusning. Stämningen steg mot taket.

Jag hade åkt buss dit. Buss från Fresta Vägskäl till Törnskogen. Ett par hållplatser. Jag älskade bussarna. Jag tyckte de log och hälsade när de kom skramlande ur kurvorna. De kunde se vänliga ut eller trötta, bekymrade, glada, självmedvetna. De dunsade i gropar, dammade och doftade diesel. De gnisslade när de bromsade in vid hållplatsen och slängde upp bakdörren. De knegade sig fram på asfalten förbi Turebergs torg, Helenelunds biograf och Hedvigsdalsvägen. Växellådan knakade, motorn brakade, vi tog upp bassar vid Sörentorp och Svea Livgarde södra, tanter vid Ulriksdal, sällan så mycket som en själ vid Frösunda men desto flera frisksportare vid Haga Norra och änkor vid Linvävartorpet. I etapper släpptes passagerarna av vid Haga Södra, Norrtullsgatan, Vanadisplan, Torsgatan och S:t Eriksplan. Sedan var det som om bussen andades ut och åkte i lätta fjät längs Vasaparken förbi Mjölkcentralen mot metropolen Norra Bantorget.
   Med på bussen fanns också den ljusa eller den mörka, mina två konduktriser. Samt Herman, som körde.

Alla mina tidigare kvinnor hade varit snälla, mjuka och låtit sig bevekas. Mina kamraters mammor hade aldrig sagt ett hårt ord. Jag hade lärt känna dem i hemmen eller där de arbetade, hälsat på dem i postluckan eller över mjölkdisken eller i Pressbyrån eller så hade jag hängt med Leffe när han hängde med sin lilla rultiga, gulliga morsa när hon städade våningar på Östermalm. Vår granne tant Ester var hygglig liksom hennes hundraåriga mamma och andra gummor i trakten liksom mormor och farmor och faster och moster och lärarinnan i skolan var snäll hon också fast hon en gång radat upp oss pojkar på rad och örfilat oss i tur och ordning tills hon fick ont i handen och måste vila sig. Vi stod i kö och väntade i betongkorridoren utanför klassrummet i källarskolan i det nybyggda hyreshuset medan hon tog igen sig för att orka ge alla samma välförtjänta örfil.
  — Minns hur det känns, sa hon pustande, för jag tror bestämt jag har blivit för gammal för att slå er.
   Hon var knallröd i ansiktet. Knallrödare var bara en tant som kallades Stoppljuset som söp med sin gubbe och knackade på hos grannarna för att låna en skvätt mot slutet av månaden. Hon kunde gapa ur fönstret när hon fått sina nubbar men barn var barn hur full hon än var, rädd för henne behövde man inte vara.
   Inte fullt lika begiven var julgransplunderskan, den rödhåriga. Men hon krökade, hon och hennes man, trevliga människor, aktiva socialdemokrater. (Vi hade bott grannar. En gång när deras barn var sjuka under en fest blev min far vit i ansiktet då den rödhårigas man vinglade runt med en potta med kräks i ena handen och en grogg i den andra.) Mannen var tryckare i Klara och cyklade till och från järnvägsstationen med byxbenen hopsnörda med cykelspännen. Hon rökte cigaretter, läste böcker för barnen, serverade choklad, lyssnade på Snoddas och spred rörelse omkring sig.

Den mörka konduktrisen på bussen som Herman körde hade svart, torrt hår och såg ut som en anka i sin grå, grova uniform. Hon hade breda höfter och en smal midja som hon trängt ihop i uniformsjackan. Hennes höga klackar klapprade när hon for hit och dit i takt med bussens krängningar.
   Den ljusa var magrare, hade torrare hår och små stickiga ögon. Hon hatade mig för att jag pratade med Herman när han körde. Den mörka var också arg, men hon hatade mig inte. Hon ville bara följa reglementet. Hon hade aldrig sett något så enerverande och korkat som denne nioårige Ove-gubben med tonvikt på "u" (à la skrubben) som klev på i en liten rock med slejf i ryggen och baskermössa och genast började dryfta bussfrågor med Herman, som körde.
   Jag begrep inte riktigt varför den ljusa hatade mig men jag kände att hon gjorde det och anade intuitivt att hon hatade som man hatar den man är svartsjuk på men inte kan besegra eftersom man inte begriper passionen, bara dess yttringar och styrka.
   Båda gjorde sitt jobb. De var konduktriser vid Statens Järnvägars busslinjetrafik till norra förorterna.
   Båda stod och gick i den vinglande bussen dagen lång från Norra Bantorget till Norrsätra eller Törnskogen eller Täby Vägskäl eller 22:an till Rotebro. Men de visste inte hur bussen såg ut. De såg ingen skillnad på bussar. De var lika bussblåsta som sina kollegor, lika bussblinda som alla utom jag och Herman och någon blivande intendent på Tekniska museet. Jag hade lärt mig turlistan genom att känna igen bussarnas ansikten, deras vindrutor och nummertavlor, deras kroppar och deras bakrutor.
   Bussarnas erotik hade gripit mig redan vid tre års ålder. Deras lukt var inte en lukt utan en rusande doft av diesel, bakelit, plysch, motorvärme, växellåda, ratt, förare och alla passagerares kläder och andedräkt från arla morgon till sena kväll, men mest var det bakeliten som luktade varmt i handen när man hållit och hängt i den bruna ledstången hela vägen från stan.
   Första gången var det Kamelen och jag som åkte. Det var nog enda gången Kamelen åkte buss. Vi satte oss längst fram och började prata med chauffören om hans buss. Han talade om bussen som en varelse, tyckte synd om den när det regnade, ville inte anstränga den för mycket. Kamelen märkte det inte, han bara skrattade och tyckte efteråt att chauffören var lite hej-kom-och-hjälp-mig.
   Men jag återkom till honom. Jag lade märke till vilken linje han körde, vilka tider, vilka pass.
   Han var svartmuskig och hade tovigt hår. Han hette Herman som min morfar. Jag väntade vid Fresta Vägskäl och hoppades att han skulle köra. Jag väntade med spänning, dels för att a prata med honom, dels för att gå igenom skärselden med Den ljusa med stickiga ögonen och ristorra håret eller Den mörka med smala midjan och breda höfterna.
  — TYST! skrek hon så att alla tittade på mig.
   Den ljusa drog mig i armen, nöp mig, hatade mig och pekade på skylten i taket. Som om någon brydde sig om skyltar vid taket. Herman körde, han svarade när jag pratade och verkade mest road åt damernas försök att få mig tyst. Jag undrade vad de pratade om vid ändhållplatsen uppe i skogen. Vad gjorde de, vad sade de när de var ensamma med den ljusgula bussen, när den tunga växellådan och den fyrekrade stabbiga ratten vilade liksom den förnicklade veven som Herman nyss rest sig till hälften för att nå när han skulle veva fram "Norra Bantorget" på skylten ovanför vindrutan.
   Vad gjorde de, vad sade de och vad tänkte de på när bussen stod stilla, kunde de undgå att nämna mig, undrade jag när jag skymtade bussen i skogsbrynet på andra sidan grustaget.

Dagen före julgransplundringen, då mammorna drack konjak, anlände jag till min dragspelslektion fem minuter före full tid. Jag åkte buss en gång i veckan till Norra Bantorget för att bevista dragspelslektioner hos en dragspelskung från Ådalen. Dragspelet hade något av samma mekaniska dragningskraft som bussarna. Dragspelskungen höll till på Östermalm och var en snäll ordkarg karl som försökte lära mig, busserotikern, och två töntar från Tallkrogen, att spela pianodragspel. Det gick inte. Jag var sämst. Töntarna något bättre. De var stora. Och aningen feta. Framför allt var de två.
   Jag kom alltid för sent. Jag stod kvar på Norra Bantorget i diset och dieseln och älskade bussarna som kom i långa rader. Jag tittade på när de fylldes med passagerare och körde iväg. (Det hände att jag lurade med mig min farmor på en busstur. Då fick hon åka sjuan tur och retur, sedan trean tills hon fick nog och undrade vad jag egentligen ville se i Råsunda och Hässelby. Ingenting, absolut ingenting, kära farmor, det var bussresans rus jag var ute efter.)
   Nu kom jag mer än lovligt försent. Dragspelskungen var lite sur och de två töntarna fann ett efterlängtat tillfälle att straffa mig för att jag inte var töntig på deras vis.
   Efter lektionen kastade de sig över mig i tamburen. De stal min mössa, gömde mina vantar, min halsduk, tryckte ner mig under en bänk och satte sig på mig. Sedan visste de inte riktigt vad de skulle göra. Inte jag heller. Men en ensam liten gubbe Ida-rar sig alltid mot två blekfeta pojkar. De skulle aldrig ha vågat komma för sent. De måste ha insett detta men ändå inte begripit hur likgiltigt det var att komma försent till en dragspelslektion som man redan betalt. Den som kommer för sent och därmed struntar i att vara med om att så att säga skapa tillvaron och är lika glad ändå, en sådan ska ha stryk och sedan lämnas ensam med sitt tröga öde. De visste inte att jag var Ove-gubben med tonvikt på "u" (à la skrubben), men de såg att jag var trög för tröga var alla som var ensamma och inte var från Tallkrogen.
   De förklarade att det skulle bli dubbelt så mycket spö när jag visade mig på gatan. De försvann med blekfeta grymtanden. Jag stannade kvar. Dragspelskungen kom ut och pratade. Han väntade på nästa elev som tydligen tänkte bli lika försenad som jag. Jag frågade honom vad det var för skillnad mellan ett handklaver och ett dragspel. Han tände en pipa och myste genom näsan.
  — Dä samma sak, sa han.
   De blekfeta stod inte kvar på gatan. De hade förmodligen köpt korv. På något sätt måste de kompensera sin brist på bussintresse.

Jag kom till Norra Bantorget just när Herman startat bussen och börjat runda rotundan. Jag vinkade. Han stannade. Det var den ljusa som tog emot mig innanför dörren.
  — Nu hade du en jävla tur, väste hon.
   Jag nickade och skulle till att le.
  — Men nu håller du tyst! röt hon.
   Hon slog till mig på knogen med biljettknipsaren. Hon var svartsjuk, ond och arg och gjorde mig så förlägen att jag inte vågade gå fram och hälsa på Herman.
   Vid Ulriksdal blev det avlösning. Den mörka steg på, hon som såg mig som ett brott mot reglementet.
  — Tyst! ropade hon så att alla hörde det. Hon hade noterat att jag gått fram och satt mig på den lediga platsen tvärs över motorhuven. Så fort jag började prata med honom klippte hon till.
  — Tyst!

Den ljusa och den mörka konduktrisen var de första kvinnor som fick mig att frysa i den vuxna världens kyla. Brutalt och burdust berövade de mig barnets privilegier. Det fanns ingen dragspelskung jag kunde dröja hos. Men jag valde att prata med Herman, valde risken att bli utskälld som vilken jämnstor människa som helst, obevekligt men lockande, otäckt och sensuellt på samma gång.
   Den rödhåriga gjorde det på sitt sätt.
   Mammorna på hennes julgransplundring blev de första fulla kvinnor som jag dansade med.
   Tidigare hade jag aldrig sett kvinnor bli fulla även om både mor, mormor och farmor skålade och drack vin och likör, men de tappade aldrig stilen.
   De fulla mammorna tappade både stil och takt och ton. När de hällt i sig konjaken fick de lika mycket till. De blev i gasen. Nu skulle det dansas kring granen. Anders Petters stuga står i ljusan låga alla ljusen brinner hoppsan...
   De hoppsade och sjöng, snurrade än hit, än dit, skrattade, skrek och skrämde småbarn som fick tröstas med karameller. En mamma grep mig plötsligt hårt i armen och snurrade runt med en gåtfullt galen blick i sina stora ögon men snubblade och for på ändan med Ove-gubben med tonvikt på "u" (à la skrubben) över sig. Det stod en fuktig, het doft av parfym, konjak och kropp om henne. Hon hade burrigt lockigt hår och kladdblänkande röda läppar och skrek av skratt när hon försökte ta sig upp med guppande barm och kjolen full av barr.
  — Akta Ove-gubben! ropade den rödhåriga, men skrattade samtidigt så att tårarna stänkte. Jag låg på golvet bland serpentiner och konfetti, intrasslad i en julgransplundringsberusad mamma. Barnen skrattade och slog sig på knäna.
  — Ove-gubben! ropade de.
  — Ove-gubben! ropade mammorna. Ove-gubben, Ove-gubben!
   De drog runt i ring och ropade Ove-gubben, Ove-gubben med tonvikt på "u" (à la skrubben).
   Jag överlät plundringen åt dem själva och stod fem minuter senare vid busskuren vid Törnskogens vändplan och väntade. Jag hade räknat ut att det skulle vara Herman som körde.
   Det var det inte. Men det var den ljusa som var konduktör. Hon lyste upp när hon fick se mig.
  — Han är dösjuk! meddelade hon. Det är en annan som kör.
   Jag tvekade, men fortsatte framåt i den tomma bussen. Det satt en vithårig gammal förare vid ratten. Jag hade aldrig sett honom förut. Hon stod kvar därbak och sa med sin torra, ljusa röst:
  — Så idag blir det inget pladder, gubbe lilla!

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki