Fandom

Svenskanoveller Wiki

På andra sidan vilar wuben

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Philip K. Dick

   Den groteska wuben kunde mycket väl ha sagt: Många människor talar som filosofer men uppför sig som idioter.

   De var nästan klara med att lasta ombord. Utanför stod Optusen med korslagda armar och dyster uppsyn. Kapten Franco gick i sakta mak ner för landgången med ett leende.
   "Vad är på tok?" sa han. "Ni får ju betalt för allting."
   Optusen sa ingening. Han vände sig bort och samlade ihop sin mantel. Kaptenen satte en känga på fållen.
   "Ett ögonblick. Gå inte iväg. Jag är inte klar."
   "Så?" Optusen vände sig om med värdighet. "Jag ska gå tillbaka till byn." Han betraktade alla djur som drevs upp längs landgången och in i rymdskeppet. "Jag måste organisera en ny jakt."
   Franco tände en cigarrett. "Varför inte? Ert folk kan bege sig ut i slätten och spåra upp nytt villebråd. Men när vi får slut på kött mellan Mars och Jorden--"
   Optusen gav sig iväg utan ett ord. Franco sällade sig till förstestyrmannen vid änden av landgången.
   "Hur går det?" frågade han. Han tittade på sin klocka. "Vi gjorde en bra affär igen."
   Styrmannen blängde surt på honom. "Hur står du ut med dig själv?"
   "Vad är det med dig? Vi behöver det bättre än de."
   "Vi ses senare, kapten." Styrmannen tråcklade sig mellan de långbenta marsianska löpfåglarna och in i skeppet. Franco såg honom försvinna. Han skulle just följa efter honom mot luftslussen när han såg den.
   "Herregud!" Han blev stående med händerna på höfterna. Han kunde inte tro sina ögon. Peterson gick med rödbränt ansikte längs stigen mot skeppet med den i ett snöre efter sig.
   "Jag är ledsen, kapten," sa han och ryckte i snöret. Franco gick honom till mötes.
   "Vad är det för något?"
   Wuben stod svankande och försökte få ordning på sin stora kropp. Den började sätta sig ner med halvslutna ögon. Några flugor surrade kring dess bakdel och den viftade med svansen.
   Den satt. Det var tyst.
   "Det är en wub," sa Peterson. "Jag fick den av en inföding för 50 cent. Han sa att det var ett mycket ovanligt djur. Mycket respekterat."
   "Den här?" Franco petade på wubens stora sluttande flank. "Det är en gris! En stor smutsig gris!"
   "Ja, sir, det är en gris. Infödingarna kallar den wub."
   "En kolossal gris. Den måste väga tvåhundra kilo." Franco grabbade tag i en sträv hårtuss. Wuben flämtade. Den öppnande sin små och fuktiga ögon. Det ryckte till i dess stora mun.
   En tår rann nerför wubens kind och plaskade ner på marken.
   "Den kanske är god att äta," sa Peterson nervöst.
   "Det får vi snart veta," sa Franco.

***


   Wuben sov djupt i skeppets lastutrymme när skeppet lyfte. När de var ute i rymden och allt flöt på som det skulle, bad kapten Franco sina mannar att hämta upp wuben så att de kunde bilda sig en uppfattning om vad det var för slags varelse.
   Wuben grymtade och flåsade när den klämde sig igenom korridoren.
   "Kom nu," väste Jones och drog i repet. Wuben vred sig och skavde av sig skinnflikar mot kromväggarna. Den forcerade sig in i förrummet och tumlade ihop i en hög på golvet. Männen hoppade upp.
   "Herre gud," sa French. "Vad är det där?"
   "Peterson säger att det är en wub," sa Jones. "Det är hans." Han sparkade till wuben. Den reste sig på ostadiga ben, flämtande.
   "Vad är det med den?" French gick bort till den. "Håller den på att spy?"
   De betraktade den vaksamt. Wuben himlade sorgset med ögonen. Den stirrade på männen.
   "Jag tror den är törstig," sa Peterson. Han gick och hämtade vatten. French skakade på huvudet.
   "Inte konstigt att vi hade sådana problem att lyfta. Jag var tvungen att göra om alla mina ballastberäkningar."
   Peterson kom tillbaka med vattnet. Wuben började tacksamt lapa i sig och skvätte ner männen.
   Kapten Franco dök upp i dörren.
   "Låt oss ta en titt på den." Han avancerade och granskade den kritiskt. "Fick du den här för femtio cent?"
   "Ja, sir," sa Peterson. "Den äter nästan vad som helst. Jag gav den säd och det gillade den. Och sedan potatis, och mos, och matrester, och mjölk. Den verkar tycka om att äta. När den har ätit lägger den sig ner och somnar."
   "Jag förstår," sa kapten Franco. "Det där med dess smak är den verkligt intressanta frågan. Jag tror inte att det är mycket idé att göda den mer. Den verkar redan vara fet nog. Var är kocken? Jag vill ha hit honom. Jag vill veta hur…"
   Wuben slutade lapa och såg upp på kaptenen.
   "Kapten," sa wuben. "Jag tycker att vi talar om något annat."
   Det blev tyst i rummet.
   "Vad var det?" sa Franco. "Det jag precis hörde?"
   "Wuben, sir," sa Peterson. "Den talade."
   De tittade alla på wuben.
   "Vad sa den? Vad sa den?"
   "Den tyckte att vi skulle tala om något annat."
   Franco gick fram till wuben. Han gick runt den och undersökte den från alla håll. Sedan återvände han till gruppen.
   "Jag undrar om det finns en inföding i den," sa han tankfullt. "Vi kanske skulle öppna den och se efter."
   "Milde tid!" ropade wuben. "Är det allt ni människor tänker på, att döda och skära?"
   Franco knöt näven. "Kom ut därifrån! Visa dig!"
   Inget rörde sig. Männen stod tillsammans med uttryckslösa ansikten och stirrade på wuben. Wuben viftade med svansen. Plötsligt rapade den.
   "Jag ber om ursäkt," sa wuben.
   "Jag tror inte att det är någon där inne," sa Jones med låg röst. De tittade på varandra.
   Kocken kom in.
   "Du kallade, kapten?" sa han. "Vad är det där?"
   "Det här är en wub," sa Franco. "Den ska ätas upp. Vill du ta mått och fundera på…"
   "Jag tror vi behöver talas vid," sade wuben. "Jag skulle vilja diskutera det här med er, kapten, om jag får. Som jag ser det är vi inte riktigt överens på vissa punkter."
   Det tog en stund innan kaptenen svarade. Wuben väntade godmodigt och slickade vatten från hakan.
   "Följ med mig in på kontoret," sa kaptenen till slut. Han gjorde helt om och gick ut ur rummet. Wuben reste sig och traskade efter. Männen såg den gå ut. De hörde hur den klättrade upp för trappan.
   "Jag undrar vad som kommer ut av det här," sa kocken. "Jag går tillbaka till köket. Meddela mig så for ni vet någonting.
   "Visst," sa Jones. "Visst."

***


   Wuben sjönk ner i ett hörn med en suck. "Du måste förlåta mig," sa den. "Jag är rädd att jag är kraftigt beroende av olika former av avkoppling. När man är så stor som jag-"
   Kaptenen nickade otåligt. Han satte sig ner bakom skrivbordet med händerna knutna framför sig.
   "Nå," sa han. "Då börjar vi. Du är en wub? Stämmer det?"
   Wuben ryckte på axlarna. "Jag antar det. Det är det som urinvånarna kallar oss. Vi har vårt eget namn också."
   "Och du talar engelska? Har du varit i kontakt med jordbor förut?"
   "Nej."
   "Hur gör du det då?"
   "Talar engelska? Talar jag engelska? Jag är inte medveten om att prata något speciellt. Jag undersökte bara ditt sinne—"
   "Mitt sinne?"
   "Jag studerade dess innehåll, speciellt de semantiska depåerna som jag kallar det—"
   "Jag förstår," sa kaptenen. "Telepati. Naturligtvis."
   "Vi är en mycket gammal ras," sa wuben. "Mycket gammal och mycket klumpig. Vi har svårt att röra oss. Du förstår kanske att varelser så tunga och långsamma som vi var helt utlämnade åt välviljan hos smidigare livsformer. Vi kunde inte förlita oss på fysiskt försvar. Hur skulle vi någonsin kunna vinna? För tunga för att springa, för veka för att slåss, för godhjärtade för att jaga—"
   "Vad lever ni av?"
   "Växter. Grönsaker. Vi kan äta nästan vad som helst. Vi är väldigt fördomsfria. Toleranta, eklektiska, fördomsfria. Vi lever och låter leva. Det är så vi har klarat oss."
   Wuben skärskådade kaptenen.
   "Och det är därför som jag är en sådan våldsam motståndare till den här idén att jag ska kokas. Jag kunde se bilden i ditt sinne – merparten av mig frusen i matförråden, lite av mig i grytan, en liten bit till din katt—"
   "Så du läser tankar?" sa kaptenen. "Så intressant. Någonting mer? Jag menar, vad har du mer för förmågor?"
   "Lite av varje," sa wuben och såg sig tankspritt om i rummet. "En trevlig lägenhet ni har här, kapten. Ni håller den riktigt välstädad. Jag har respekt för ordentliga livsformer. En del marsianska fåglar är ganska ordningsamma. De slänger ut skräp från sina bon och sopar—"
   "Verkligen." Kaptenen nickade. "Men om vi ska återgå till problemet—"
   "Självfallet. Ni talade om att servera mig till middag, Smaken är god, efter vad jag har hört. Lite flottig men mör. Men hur ska vi någonsin kunna etablera en varaktig kontakt mellan våra folk om ni hemfaller åt sådana barbariska gärningar? Äta mig? Ni borde snarare diskutera viktiga frågor med mig, filosofi, konst—"
   Kaptenen reste sig. "Filosofi. Det skulle kanske kunna intressera dig att vi kommer att få ont om mat den närmaste månaden. Ett olycklig förlust—"
   "Jag vet." Wuben nickade. "Men vore det inte mer i enlighet med era demokratiska principer om vi drog stickor eller något liknande. Demokratins syfte är ju när allt kommer omkring att skydda minoriteter från sådana kränkningar. Men om var och en av oss fick en röst—"
   Kaptenen gick bort till dörren.
   "Knäppskalle," sa han. Han öppnade dörren. Han öppnade munnen.
   Han stod som fastfrusen med vidöppen mun, hans ögon stirrade och han höll fortfarande fingrarna på dörrhandtaget.
   Wuben betraktade honom. Kort därefter klämde den sig förbi kaptenen och ut ur rummet. Den följde korridoren, djupt försjunken i grubblerier.

***


   Rummet var tyst.
   "Så du förstår," sa wuben, "vi har gemensamma myter. Ditt sinne innehåller många bekanta mytiska symboler. Ishtar, Odysseus—"
   Peterson satt tyst och stirrade ner i golvet. Han ändrade sittställning.
   "Fortsätt," sa han. "Var snäll och fortsätt."
   Jag menar att Odysseus är en figur som man återfinner i alla självmedvetna rasers myter. Som jag tolkar det genomför Odysseus sina resor som en individ och han är medveten om att det är det han är. Det är själva idén om separation, en separation från familj och land. Individuationsprocessen."
   "Men Odysseus återvänder hem." Genom babords fönster betraktade Peterson stjärnorna, oändligt många stjärnor som brann med ett klart syfte i ett tomt universum. "Till slut reser han hem."
   "Det måste alla varelser göra. Tiden för separation är bara tillfällig, en kort resa för själen. Den börjar, den slutar. Vandraren återvänder till land och ras…"
   Kapten Franco kom in i rummet med dragen pistol. De andra männen följde i släptåg, men de tvekade i dörren.
   "Är allt väl?" frågade French.
   "Menar du mig?" sa Peterson överraskat. "Varför det?"
   Franco sänkte sin pistol. "Kom hit," sa han till Peterson. "Res dig upp och kom hit."
   Det var tyst.
   "Gör det," sa wuben. "Det spelar ingen roll."
   Peterson reste sig. "Varför?"
   "Det är en order."
   Peterson gick bort till dörren. French tog tag i hans arm.
   "Vad är det som händer?" Peterson slet sig loss. "Vad är det med dig?"
   Kapten Franco rörde sig mot wuben. Wuben tittade upp från hörnet där den låg ihopkrupen tätt intill väggen.
   "Det är intressant," sa wuben, "att ni är så besatta av tanken att äta mig. Jag undrar varför."
   "Res dig," sa Franco.
   "Som ni vill." Wuben reste sig grymtande. "Ha tålamod. Det är svårt för mig." Den stod flämtande och såg enfaldig ut med tungan hängande ur mungipan.
   "Skjut den nu," sa French.
   "För guds skull!" utbrast Peterson. Jones vände sig snabbt mot honom med skräck i blicken.
   "Du såg honom inte – som en staty, stod bara där med öppen mun. Om inte vi hade kommit ner hade han stått där än."
   "Vem? Kaptenen?" Peterson stirrade på dem allihop. "Men han mår bra nu."
   De såg på wuben som stod mitt i rummet. Dess stora bröstkorg höjdes och sänktes.
   "Det är dags," sa Franco. "Ur vägen."
   Männen drog sig undan i riktning mot dörren.
   "Ni är ganska rädd, eller hur?" sa wuben. "Har jag gjort er något? Jag är mot idén att tillfoga andra skada. Allt jag har gjort är att försöka skydda mig själv. Kan ni verkligen förvänta er att jag ska gå självmant i döden? Jag är en förnuftig varelse som ni själva. Jag var nyfiken på att se ert skepp och att lära mig mer om er. Jag föreslog för urinnevånarna att—"
   Det ryckte i pistolen men kaptenen lyckades hålla kvar greppet.
   "Ser ni," sa Franco. "Jag tänkte väl det"
   Wuben kröp flämtande ihop. Den sträckte ut tassarna och lindade sin svans omkring sig.
   "Det är väldigt varmt," sa wuben. "Jag förstår att vi är nära motorerna. Atomkraft. Ni har gjort många fantastiska framsteg med den – tekniskt sett. Men tydligen är inte ert vetenskapsvälde rustat att lösa moraliska, etiska—"
   Franco vände sig mot männen som stod i en klunga under storögd tystnad.
   "Jag gör det. Ni kan se på."
   French nickade. "Försök att träffa hjärnan. Den duger inte att äta. Skjut den inte i bröstet. Om bröstkorgen splittras kommer vi att få ett himla jobb med att pilla ut benen."
   "Lyssna på mig," sa Peterson och slickade sig nervöst på läpparna. "Har den gjort något? Vad har den gjort för ont? Jag frågar er. Och föresten är den fortfarande min. Ni har ingen rätt att skjuta den. Den tillhör inte er."
   Franco höjde pistolen.
   "Jag går ut," sa Jones, alldeles likblek i ansiktet. "Jag vill inte se det."
   "Jag också," sa French. Mumlande släntrade männen ur rummet. Peterson dröjde i dörröppningen.
   "Den talade med mig om myter," sa han. "Den skulle aldrig kunna skada någon."
   Han gick ut.
   Franco gick fram mot wuben. Den höjde långsamt blicken. Den svalde.
   "Ett mycket dumt val," sa den. "Det är tragiskt att ni vill göra något sådant. Det finns en liknelse som er Frälsare berättade—"
   Den tystnade, stirrade på pistolen.
   "Kan ni se mig i ögonen och göra det?" frågade wuben. "Kan ni göra det?"
   Kaptenen stirrade ner på den. "Jag kan se dig i ögonen," sa han. "På gården där jag växte upp hade vi svin, smutsiga svin. Jag kan göra det."
   Samtidigt som han stirrade in i wubens fuktglänsande ögon tryckte han av skottet.

***


   Smaken var utmärkt.
   De satt trumpet runt bordet, vissa av dem åt knappt en tugga. Den ende som verkade njuta var kapten Franco.
   "Mer?" frågade han och tittade runt bordet. "Mer? Och lite vin kanske?"
   "Inte för mig," sa French. "Jag tror jag går upp till navigationsrummet."
   "Jag också." Jones reste sig och sköt in stolen. "Vi ses senare."
   Kaptenen såg dem gå. Några av de andra ursäktade sig också.
   "Jag undrar vad som är på tok?" sa kaptenen och vände sig till Peterson som satt och stirrade på sin tallrik, på potatisen, de gröna ärtorna och den tjocka skivan varmt och mört kött.
   Han öppnade munnen men det kom inget ljud.
   Kaptenen lade handen på Petersons axel.
   "Det är bara organisk materia nu," sa han. "Livsanden är borta." Han åt, sög upp sås med en brödbit. "Personligen älskar jag att äta. Det är bland det bästa en levande varelse kan göra. Äta, vila, meditera, diskutera."
   Peterson nickade. Två män till reste sig och gick ut. Kaptenen drack lite vatten och suckade.
   "Nå," sa han. "Jag måste säga att detta var en förträfflig måltid. Alla rapporter jag har hört var helt sanna – smaken av wub. Utsökt. Men jag har tyvärr inte haft möjlighet att prova det förut."
   Han torkade läpparna på servetten och lutade sig tillbaka i stolen. Peterson stirrade dystert ner i bordet.
   Kaptenen betraktade honom uppmärksamt. Han lutade sig fram.
   "Seså, seså," sa han. "Upp med mungiporna. Låt oss diskutera något spännande."
   Han log.
   "Som jag försökte säga innan jag blev avbruten, så menar jag att Odysseus roll i myterna—"
   Peterson ryckte till och stirrade på honom.
   "Som jag sa," fortsatte kaptenen. "Odysseus, som jag förstår honom—"

   Originalets titel: "Beyond lies the wub" publicerad i "Planet Stories" juli 1952, översättning: Anders P. Nilsson (2012)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki