FANDOM


Av Michelle Magorian

"Är du verkligen säker på det?"
   "Ja, det är jag. Han dyker aldrig upp förrän på våren. Han bryr sig inte om båten på hela vintern."
   De stod ute på bryggan, hopkrupna i sina täckjackor och halsdukar. Under de stickade mössorna såg man Ruths smålockiga svarta hår och Maggies blonda lugg sticka fram.
   Det var bitande kallt och lågvatten. Om de hade velat hade de kunnat klafsa från stranden ut till båten genom leran. Men det behövdes inte. Plastracern låg förtöjd vid en liten träbrygga.
   "Ska vi?"
   Ruth nickade.
   De såg sig snabbt omkring för att kontrollera att det inte kom någon på den smala stigen som slingrade sig längs floden och bort till träden på ön.
   Det var egentligen ingen ö utan en bit av stranden, men den såg ut som en ö, det var därför de kallade den för det.
   De gick ut på bryggan och klev ner och satte sig i sittbrunnen som om de ägde båten. Över den nedre delen av öppningen in till ruffen satt en träskiva fastsatt med hänglås. De kikade över kanten på den. Det fanns inte mycket att se där inne.
   Längst fram i fören fanns ett stuvutrymme och så fanns där två säten som såg ut som långa bänkar lagom stora för att två personer skulle kunna ligga där i sovsäck.
   "Ska vi?" undrade Maggie.
   "Ja", sa Ruth som kunde läsa hennes tankar.
   Maggie hävde sig upp på kanten och började åla sig in med huvudet före. Plötsligt skrek hon till.
   "Det funkar inte med huvudet före. Hjälp, jag har fastnat!"
   Ruth drog ut henne igen.
   Det funkade inte med fötterna före heller, så Maggie intog det läge hon haft från början och krånglade sig stönande in i ruffen.
   "Här", sa Ruth och räckte henne jackan och halsduken och efter ett ögonblick kom hon också inramlande.
   "Det här är toppen", sa Maggie där hon satt på en av kojerna.
   Genom ventilerna kunde de se träden på ön.
   "Hurdan är han?" undrade hon.
   "Vem då?"
   "Han som äger båten."
   "Jag vet inte, jag har aldrig pratat med honom. Och han har aldrig pratat med mig."
   "Hurdan ser han ut?"
   "Vanlig."
   "Brukar du aldrig spionera på honom?"
   "Nej."
   "Ska vi göra det? Till sommaren?"
   "Om du vill. Han är nog inte mycket att spionera på. Det finns mycket intressantare människor här som man kan spionera på. Särskilt de som bor i det stora huset ute vid flodmynningen. De har alltid en massa fint folk på besök och de sitter i trädgården och pratar. Man kan stå bland träden uppe på kullen utanför deras trädgård och kika på dem. Jag har aldrig blivit upptäckt."
   "Lyckans ost", suckade Maggie. "Hos oss finns det bara en massa bilar att titta på."
   "Och biografer och isbana och tivoli", påpekade Ruth. "Det är möjligt." Hon log. "Ska vi inte äta här inne i kväll?"
   "Jag tror att det kan vara lite riskabelt att laga mat här."
   "Jag menar att vi lagar maten i tältet som vi hade tänkt, och sedan tar vi den med oss hit. Vad tycker du? Jag har aldrig ätit i en båt förut."
   "Kan vi väl. Då har tidvattnet kommit in igen så det kommer nog att guppa en hel del."
   De hörde det svaga ljudet från en gonggong.
   "Lunch", sa Ruth. "Snabba dig. Om vi dröjer för länge börjar hon undra."
   De klättrade upp ur båten och sprang längs bryggan och vidare uppför stigen in i Ruths trädgård där de hade satt upp Maggies tält.
   Det var en och åttio högt. Maggie hade släpat med sig det på färjan och bussen hela vägen hemifrån. När Ruth kom och mötte henne vid bussen hade hon tappat hakan när hon fick se den stora idrottsbagen Maggie hade i famnen.
   "Du ska ju bara stanna en natt", sa hon. "Vad har du i den där, elefantpyjamaser?"
   Maggie hade skrattat och vänt sig om och visat Ruth en liten sliten ryggsäck.
   "I den har jag mina grejer", sa hon. "Det här är tältet." "Vad bra. Jag trodde inte du skulle ta med dig det förrän till sommaren."
   "Jag ville inte vänta ända till dess. Jag fick ju hålla på och tjata i evigheter bara för att få tillåtelse att åka hit och stanna över natten. Det kan hända att det inte blir fler gånger i år."
   Så fort Maggie hade ställt ifrån sig sin ryggsäck i Ruths rum och de hade dragit på sig gummistövlarna i farstun på baksidan av huset kånkade de ner tältet längst ner i trädgården.
   "Jag tror att det har tillhört scouterna", sa Maggie. "Pappa hittade det på en auktion. De här måste man sticka ner i varandra", tillade hon och viftade med några rundstavar med metall i ändarna.
   Först satte de ihop alla tältstängerna och sedan hade de ett fasligt jobb med de böljande sjoken av tältduk.
   Men nu stod tältet där i all sin kakifärgade glans.
   De förde undan tältfliken och steg in.
   "Det är jättehärligt med tält som det är ståhöjd i", sa Ruth. "Jag hoppas att du får komma hit igen. Vi skulle kunna sova här ute i tältet på sommaren."
   Maggie lyfte båda händerna och visade att hon höll tummarna för det.
   "Tills dess har jag kanske till och med hunnit skaffa något vi kan ha till golv i tältet."
   De gick ut och knöt igen fliken efter sig. Maggie tittade ut över den leriga flodarmen.
   "Jag tycker fortfarande att du är en lyckans ost", sa hon. "Men du har lika nära till havet som jag."
   "Ja, men jag får fortfarande inte ens gå i närheten av det om inte mina föräldrar är med, och de vill aldrig."
   "Det är synd att vi inte får lära oss simma i vår skola. Om dina föräldrar är så oroliga för att du ska drunkna tycker man att de skulle ha valt en skola som hade simundervisning."
   "En av anledningarna till att de valde den här skolan var att den inte hade det."
   Återigen hördes gongongen fast nu lät den otåligare. "Kom", sa Ruth. De sprang upp genom trädgården.
   "Tog du med dig några korvar?" flämtade hon över axeln. "Massvis."

Maggie vaknade av det dämpade ljudet från väckarklockan som Ruth hade stoppat in under sina sängkläder. Midnatt. Det kändes som om hon precis hade somnat.
   "Maggie!" viskade Ruth. "Vakna!"
   "Jag är vaken." Fast jag önskar att jag inte vore det, tänkte hon. Tanken på att ha fest mitt i natten hade förlorat sin tjusning. Hon stack upp huvudet ur de varma sängkläderna och möttes av en iskall vindpust. I mörkret kunde hon skönja Ruth som höll på att ta på sig sina jeans och två ylletröjor. Det var för sent att backa ur nu. Med skallrande tänder steg hon upp ur sängen och drog på sig långbyxorna och tröjorna utanpå pyjamasen. Hon kunde inte förmå sig själv att ta av sig den.
   "Färdig?" viskade Ruth.
   Maggie nickade och tog sin ryggsäck. De smög ut på trappavsatsen.
   När de stod i farstun och drog på sig gummistövlarna och ytterkläderna var de så upprymda över att ha klarat sig så långt att de glömde hur trötta de var. De virade halsdukarna flera varv runt halsen, flinade mot varandra och låste upp ytterdörren.
   Det var månsken och högvatten.
   De smög försiktigt längs kanten av gräsmattan som var täckt av rimfrost. Så fort de var säkra på att de inte syntes uppifrån huset började de springa längs häcken ner till tältet.
   Innan de gick in i det stod de kvar en stund utanför och stampade med fötterna.
   "Jag tror det blir snö", sa Ruth.
   "Då sopar snön igen våra fotsteg på bryggan", sa Maggie.
   De gick in i tältet och Ruth höll i ficklampan medan Maggie hällde rödsprit i en liten behållare. Sedan satte hon på locket, tände och skruvade upp lågan.
   "Och så var det korvarna."
   "Hur många har du?" frågade Ruth.
   "Tjugofyra stycken. Det var extrapris på dem. Jag tog både smala och tjocka."
   "Jättebra."
   De spetsade var sin korv på en gaffel och höll den över lågan.
   "Det här är livet, tycker du inte det?" sa Maggie, samtidigt som ett moln av varm andedräkt vällde ut ur munnen på henne.
   Det tog längre tid för korvarna att bli klara än de hade trott. Medan de väntade stoppade de sakta i sig bit efter bit av chokladkakan de hade med sig.
   "Jaha", sa Maggie och viftade med en av korvarna, "nu tycker jag att det ser ut som om de är färdiga."
   De började äta på sina korvar.
   "Är du säker på att de ska vara så här lösa inuti?" frågade Ruth med korv i munnen.
   "Hm-m", sa Maggie tvivlande. "Min är varm, men lite rå fortfarande. Vi rar hålla dem närmare lågan."
   "Min sprack precis", sa Ruth. "Jag tycker det verkar vara ett bra tecken."
   "Det smakar kanske alltid så här när man lagar mat utomhus", sa Maggie.
   När alla korvarna var klara svepte de in tolv av dem i papperet och började äta resten. Maggie började känna sig mätt.
   "Vi blir nog hungriga igen efter att ha varit ute i friska luften", sa hon.
   "Det blir vi nog", sa Ruth.
   Maggie stängde av spritköket och slog tältfliken åt sidan. "Släck ficklampan! Snabbt!" sa hon upphetsat.
   "Va?" sa Ruth.
   "Släck den!" Maggie satte handen för ficklampan så att blodet lyste rött genom hennes fingrar. Hon mådde illa när hon såg det, för det påminde henne om korvarna och det kändes som en lättnad när Ruth släckte den.
   "Varför?" sa Ruth i mörkret.
   "Det lyser i båten!"
   "Katten också!" sa Maggie och satte tänderna i en korv till. "Att han är tvungen att komma hit enda natten jag är här!"
   "Strunt i det", sa Ruth. "Fast det är lite konstigt. Han brukar aldrig komma hit på vintern och när han kommer brukar man alltid se honom gå omkring här och pyssla på dagen."
   "Du tror väl inte..." sa Maggie långsamt. "Nej, jag har nog läst för många Enid Blyton."
   "Vad menar du?"
   "Det är väl han, tänkte jag bara."
   "Vem skulle det annars vara?"
   "Tjuvar."
   "Här?"
   "Nej, det trodde jag inte heller."
   Men Ruth såg orolig ut. "Det finns bara ett sätt att ta reda på det."
   "Hur då?"
   "Om det är han, så har han nyckel till hänglåset på luckan. Om det inte är han så kommer det att vara uppbrutet."
   "En tjuv skulle kunna klämma sig in precis som vi gjorde."
   "I sådana fall måste han vara dvärg", sa Ruth.
   De svepte in de andra korvarna också i papperet och stack ut huvudena ur tältet.
   Lätta snöflingor dalade ner från himlen.
   "Om det är tjuvar kunde de inte ha valt ett sämre tillfälle.
   Fullmåne och tillräckligt med stjärnor för att lysa upp en hel rockkonsert."
   "Och så vi", tillade Ruth. "Vi får sluta prata från och med nu. Minsta viskning hörs över vattnet."
   Maggie gjorde tummen upp.
   De rusade fram till den höga häcken och kikade bort mot stigen. Båten låg fortfarande förtöjd omkring hundra meter därifrån. Ett svagt ljus sipprade ut genom ventilerna.
   De nickade mot varandra och började smyga fram mot bryggan. Så fort de satte ner fötterna på den hördes ett högljutt knarrande från de gamla plankorna. De stod blickstilla. Ingenting hände.
   Sakta smög de sig ut längst ut på bryggan där båten låg och guppade på vattnet.
   Över nedgången till ruffen hängde en bit segelduk. Luckan var borta. Det såg ut som om båtens ägare faktiskt hade kommit.
   De skulle just gå sin väg igen när Maggie högg tag i Ruths arm så hårt att hon nästan skrek högt. Ruth stirrade förbryllad på henne. Maggie pekade vilt mot ruffen och då såg Ruth ...luckan.
   Kofoten som någon hade använt till att bryta upp hänglåset med låg fortfarande kvar bredvid den trasiga luckan. De stirrade panikslagna på varandra.
   Vilken sekund som helst kunde segelduken kastas åt sidan och då skulle de bli upptäckta. Maggie pekade på repet och gjorde en rörelse med händerna.
   Ruth lade sig på knä och började lossa på repet. Maggie höll utkik.
   Det gick inte fort. Utan handskar var Ruth så kall om händerna att hon knappt kunde röra dem och repet var stelt efter att ha varit knutet i flera månader. Så fick hon plötsligt upp det. Hon släppte sakta ner det i sittbrunnen.
   Maggie grabbade tag i hennes arm igen.
   "Gör inte så där", mimade Ruth åt henne.
   Det hördes röster borta på stigen. Låga mansröster. De sprang snabbt in från bryggan.
   Nu kunde de inte undgå att bli sedda. Månen sken så klart att de skulle bli upptäckta innan de hann fram till Ruths trädgård.
   Ruth viftade förtvivlat mot några jollar som låg uppdragna i gräset i närheten.
   De rusade bort till dem, klev i en med presenning, kastade sig ner på durken och drog presenningen över sig.
   Rösterna var definitivt på väg åt deras håll. De kikade över kanten på jollen.
   Det såg inte ut som om motorbåten hade rört sig över huvud taget. Vem det än var som kom gående längs stigen så skulle den personen kunna binda fast den vid bryggan igen utan några som helst problem.
   De kunde urskilja konturerna av två män som kom bärande på en stor utombordsmotor och en bensindunk. Maggie högg tag i Ruths arm.
   "Vad är det?" mimade Ruth.
   "Titta."
   Så sakta att det nästan inte märktes hade motorbåten börjat driva ut från bryggan.
   De drog ner huvudena så att de inte skulle synas och höll tummarna för att båten skulle driva tillräckligt långt ut, för då skulle åtminstone en av tjuvarna vara fast ombord.
   Männen lät nöjda med sig själva. De mumlade något om Calais.
   "Trevligt jobb. Trevlig liten tur", sa den ene av dem.
   Och så skrattade de.
   "Inte så högt, Mac", sa den andre.
   "Vem skulle höra oss här? Bofinkarna?"
   "Säg inte så, jag ryser bara jag hör dig!"
   "Va?"
   "Bofink. Finkan."
   "Jaså, nu fattar jag. Stanna ett tag är du hygglig, jag måste hämta andan."
   "Du börjar bli fet, Jo-Jo. Du får komma ner till Marcos och köra ett par pass med mig."
   "Får se."
   "Du häver i dig för mycket av det där franska käket och den billiga sponken."
   "Jag tänker bättre då."
   "Jaså?"
   De skrattade.
   "Kom nu, det är bara en liten bit kvar."
   Så hördes en massa grymtanden och sedan blev det tyst.
   "Båten har åkt ut från bryggan, nu när det har blivit högvatten", sa mannen som hette Mac.
   "Inga problem", sa Jo-Jo. "Vi drar bara in den med repet."
   "Vilket rep?"
   "Repet som sitter i..." Han hejdade sig mitt i meningen.
   "Vänta ett tag. Var är det?"
   "Det undrar jag med."
   Det hördes en högljudd duns när männen lade ifrån sig utombordaren. Därefter hördes fotsteg som gick ut på bryggan. "Är det du som har lossat på repet?" skrek Jo-Jo.
   "Det är klart att jag inte har. Det här med båten överlämnar jag helt och hållet åt dig. Det vet du."
   "Vi måste ha tag i den. Hellre dör jag än jag blir av med..." Hans röst dog bort.
   "Kan vi inte simma ut efter den?" föreslog Mac.
   "I det här vädret? Vi skulle frysa ihjäl på ett par minuter." "Vi skulle kunna ta en av de där jollarna och ro ut efter den."
   Ruth och Maggie stirrade skräckslagna på varandra. "Jag kan inte ro", sa Jo-Jo. "Kan vi inte sätta på utombordaren på en av dem?"
   "Den är för stor, ljushuvud! Jollen skulle sjunka."
   "Vår enda chans är tidvattnet. Med lite tur driver den över till stranden där borta."
   "Han pekar nog på ön", viskade Maggie.
   "Under tiden", sa han, "ska jag ta reda på vem som gjorde loss förtöjningen."
   "Vad menar du?"
   "Det där repet kan inte ha lossnat av sig självt. Det är någon som har mixtrat med det. Och den personen kan inte vara långt borta."
   Ruth och Maggie höll andan.
   "Det är inte bara vi som har lämnat fotspår efter oss här på bryggan. Vi får snabba på innan snön fördärvar de andra."
   "Vad gör vi med båten?" undrade Mac.
   "Stanna kvar här och håll ögonen på den. Om den driver in till stranden mittemot eller om du ser någon ar du hojta." "Då kan ju någon höra oss?"
   "Låt som en uggla eller något. Använd skallen."
   Ruth och Maggie hörde fotsteg som närmade sig.
   Enligt de självlysande visarna på Ruths armbandsklocka hade de legat gömda i båten en halvtimme, men det kändes som tolv timmar.
   Jo-jo kom tillbaka, högljutt svärande. Det verkade som om tidvattnet fick båten att driva till havs. Männen började tala tyst med varandra.
   Ruth och Maggie uppfattade bara ett och annat ord, men det de hörde fick håret att resa sig på deras huvuden.
   Männen pratade om att de hade en dam med en säck över huvudet i båten. De var inte tjuvar, de var kidnappare!
   Tänk om de fick syn på tältet och lade ihop två och två? Tänk om de skulle börja hålla Ruth och deras hus under uppsikt dag ut och dag in i väntan på att kunna hämnas?
   Till slut gick männen därifrån, men Ruth och Maggie kröp inte upp ur jollen förrän deras röster nästan inte hördes längre. De var stelfrusna och deras armar och ben hade domnat så att de knappt kunde gå.
   De tryckte sig tätt intill buskarna längs stigen och började långsamt röra sig bort mot den höga häcken som dolde tältet.
   Så fort de var framme vid häcken kastade de sig in i trädgården och började stappla upp mot huset så fort de kunde utan att ramla. Det gällde att komma så långt bort som möj ligt från floden.
   De sjönk flåsande ner på huk i farstun livrädda att de båda männen skulle dyka upp och titta in genom fönstret på dem. "Vad gör vi nu?" sa Ruth.
   "Vi måste ringa polisen", viskade Maggie.
   "De kommer aldrig att tro oss."
   "Varför inte?"
   "Två ungar som ringer mitt i natten. De kommer bara att fråga varför vi inte ligger i våra sängar och sover."
   "Stämmer. Och om mina föräldrar får reda på det här får jag aldrig mer komma hit."
   De satt vid köksbordet och tinade upp i värmen från vedspisen. Ruths mamma tyckte om att laga mat på det gammaldags sättet.
   "Ruth, vi blir tvungna att ringa polisen. Tänk på det där de sa om att de hade en dam med en säck över huvudet i båten!"
   "Ja, det hade jag glömt! Polisen kan kanske befria henne." "Men varför skulle de ta henne med sig till Frankrike? "Inte vet jag", sa Maggie. "De tänker kanske gömma henne där någonstans medan de väntar på att få ut lösensumman." Blotta tanken fick dem att rysa.
   "Vem av oss ska ringa?" frågade Ruth.

De bestämde att Maggie skulle ringa för hon var så bra på att förställa rösten. Telefonen stod inne i vardagsrummet. Med stor möda lyckades de smyga sig igenom hallen och in till telefonen som de knappt vågade röra ifall den skulle brännas.
   "9-9-9", viskade Maggie medan hon slog numret.
   "Vad kan jag stå till tjänst med?"
   "Var snäll och koppla mig till polisen", sa Maggie med beslöjad röst.
   "Var ringer ni ifrån?"
   Magge satte handen för luren. "Hon vill veta var jag ringer ifrån?"
   "Säg bara Hurling Island."
   "Hurling Island", sa Maggie, och hennes röst lät nu ännu mer dämpad.
   "Ett ögonblick så kopplar jag."
   "Polisen, Hurling Island", hördes en mansröst.
   "En kvinna har blivit kidnappad", började Maggie som greps av panik. "Vi hörde när kidnapparna pratade och ..."
   "Ta det lugnt nu och prata inte så fort", sa rösten i andra änden.
   "Men vi gjorde loss deras båt. Fast, det var inte deras båt. Det var den här mannens båt. Jag vet inte vad han heter."
   "Var snäll och ta om det från början nu."
   "Okej. Fast vi har inte så mycket tid på oss. De säger att de har en dam med en säck över huvudet i båten. Och båten är en motorbåt. Fast den har ingen motor för vi lossade på repet innan skurkarna hann sätta på motorn."
   "Hur var namnet?" sa mannen.
   "Mac och jo-jo."
   "Och vilket av dem föredrar ni att använda i kväll?" sa mannen och nu lät han klart trött.
   "Inte mitt namn. Deras."
   "Jaha. Ska vi ta ditt namn först?"
   "Mitt namn?" sa Maggie förfärad.
   "Eh, Fred."
   Så fort hon hade sagt det visste hon att det var ett misstag.
   "Ska jag uppfatta saken så, Fred, att du har gjort loss en motorbåt och nu börjar du få dåligt samvete?"
   "Vad skulle vi annars göra? Vi var ju tvungna att stoppa dem på något vis."
   "Var ringer du ifrån, grabben?"
   "Hurling Island."
   Det hördes en suck.
   "Jag vet. Men var på Hurling Island?"
   "Nere vid floden", mimade Ruth.
   Det hördes fotsteg uppe i trappan.
   De stod blickstilla.
   "Hallå", sa rösten. "Hallå! Kan jag få ert telefonnummer?"
   "Jag kan inte prata längre. Adjö."
   De väntade på att fotstegen skulle komma nerför trappan, men i stället var det någon som spolade på toaletten och fotstegen försvann tillbaka in i Ruths föräldrars sovrum.
   De smög uppför trappan tätt tryckta intill väggen.
   Så fort de befann sig i trygghet inne i Ruths rum slet de av sig kläderna och kastade sig i säng.
   "Vi klarade det", stönade Maggie.
   "Tror du att han trodde dig?" viskade Ruth.
   "Jag vet inte."
   "Jag undrar om Mac och Jo-Jo fortfarande letar efter båten?"
   "Eller efter oss", tillade Maggie olycksbådande.
   "Jag börjar a tillbaka känseln i tårna nu", sa Ruth sömnigt.
   "Jag också."
   Det var tyst en stund.
   "Maggie?"
   "M-mm."
   "De där korvarna."
   "Ja."
   "Du sa att det var extrapris på dem."
   "Ja", sa Maggie sakta.
   "De var hemska, tycker inte du det?"
   "Vidriga. Det känns som om jag har en elefant i magen."
   "Visste du att folk som arbetar på chokladfabriker får massor av choklad bara för att de ska föräta sig, så att de inte ska stjäla sedan?"
   "Ja."
   "Tror du att de gör likadant på korvfabrikerna?"
   "Kanske."
   "Jag tror inte att jag vill äta korv fler gånger i hela mitt liv."
   "Inte jag heller."
   "Hellre dör jag."
   "Godnatt."
   "Godnatt."

De stirrade på varandras vita ansikten över tallrikarna med cornflakes. Ruths pappa, mr Rogers, underhöll dem med den ena vitsen efter den andra. De var inte särskilt roliga, men Maggie skrattade ändå för hon tyckte att det var trevligt att han ansträngde sig.
   "Legat och pratat hela natten, förstår jag", hade Ruths mamma sagt när de kom ner till frukosten.
   Men det verkade inte oroa henne.
   Maggie kunde se henne röra sig fram och tillbaka på andra sidan serveringsluckan mellan köket och matrummet. "Vad lustigt!" sa mrs Rogers.
   "Tack, det var roligt att höra, älskling", sa mr Rogers. "Du brukar inte tycka om mina vitsar i vanliga fall. Vilken var det du tyckte om? Så kan jag berätta den igen vid något annat tillfälle."
   "Jag menade inte någon av dina vitsar."
   "Ojsan. Det var synd."
   "Det står några poliser nere i trädgården och tittar på Maggies tält."
   "De ska nog bara kontrollera så att ingen ägnar sig åt uppsåtligt dagdriveri", sa han och flinade förväntansfullt.
   Maggie försökte le, men hennes läppar kändes så spända att hon var säker på att de hade fastnat i en stram grimas.
   Hon tittade snabbt ner i tallriken med cornflakes. Det såg ut som om flingorna svävade en bit ovanför bordet. Hon var inte särskilt hungrig och hennes mage kändes inte bättre.
   "De är på väg hit upp", sa mrs Rogers.
   "Oroa dig inte, Maggie", sa mr Rogers och blinkade åt henne bakom sina uggleliknande glasögon. "Jag tror inte att man behöver tillstånd för att sätta upp ett tält."
   Maggie och Ruth stirrade som förstenade på varandra medan de hörde mrs Rogers gå och öppna ytterdörren. "Kan jag hjälpa er med något?" ropade hon.
   "Ja, jag hoppas det, frun."
   Mr Rogers som inte kunde motstå sin nyfikenhet längre reste sig från bordet och gick ut i köket.
   Efter ett litet ögonblick kunde de se honom och mrs Rogers och två uniformerade poliser på andra sidan serveringsluckan.
   De satt med nerböjda huvuden.
   "Fred?" upprepade mrs Rogers. "Nej, vad jag vet finns det ingen med det namnet här i grannskapet. Vad säger du, älskling?"
   "Det låter inte bekant."
   "Aha", sa den ene av poliserna. "Jag ser att ni har egna ungdomar. Gör det något om jag..."
   "Nej, var så god."
   En ung polis med ljus mustasch stack in huvudet genom serveringsluckan. Han hade varit med i en pjäs som amatörteaterföreningen på Hurling Island hade satt upp. Han var den ende polisen på Hurling Island som hade mustasch.
   "Känner ni någon kille som heter Fred?" sa han och flinade.
   "Nej", svarade Maggie och Ruth med en röst.
   "Synd. Jag är säker på att han kunde ge oss en del uppgifter vi behöver."
   Så stack den andre polisen in huvudet genom luckan. "Vems är tältet?" frågade han.
   Maggie kunde inte få fram ett ord. Hon bara pekade på sig själv.
   "Ni kan väl slå er ner där inne, så kommer jag med var sin kopp te till er", sa mrs Rogers. "Såvida ni inte har någonting emot att titta på medan flickorna äter frukost?" "Inte alls, det går så bra."
   Innan Ruth och Maggie hann säga "Nu sticker vi härifrån!" hade de båda poliserna slagit sig ner på var sin sida om mr Rogers och satt och tittade på flickorna som om de befann sig på en tennismatch. Och flickorna var medvetna om att de var som tomater i ansiktet. Oerhört spända lyssnade de medan poliserna småpratade med mrs Rogers om vädret och om vilket gott te hon hade lagat. Och sedan gick mrs Rogers ut i köket för att steka bacon och ägg. Han med mustaschen vände sig mot Maggie.
   "Tror du att den här Fred kan tänkas ha varit i ditt tält i natt?"
   "Jag vet inte. Vi har inte varit där nere ännu idag."
   "För om den här Fred har varit där, kan han ha sett vem det var som lossade förtöjningen på motorbåten."
   "Ruth skulle aldrig få för sig att göra något sådant", sa mr Rogers.
   "Det tror jag inte heller. Men den här Fred kan ha gjort det och han kan ha haft mycket goda skäl därtill."
   Vid det laget var Maggie övertygad om att hon såg ut som en vulkan.
   "Tycker du att vi har för mycket värme på idag?" sa mr Rogers, som hade lagt märke till hennes ansiktsfärg.
   "Nej, mr Rogers."
   "Tack vare den här Fred har vi hittat båten. Den var full av antikviteter från det stora huset ute vid flodmynningen. Ägarna blev överförtjusta."
   "Bra", sa Maggie i nonchalant ton.
   Varför, tänkte hon, tittade han inte på Ruth? Jo, for det gjorde den andre.
   "Ja. En massa antikviteter, som skulle vidare till..." Han ryckte på axlarna.
   "Calais, skulle jag tro", inföll Maggie.
   "Jaså?"
   "Ja. Jag menar...förmodligen."
   "Så den var full med antikviteter?" frågade Ruth.
   "Ja."
   "Bara antikviteter?" frågade Maggie.
   "Ja", sa den andra polisen.
   "Och än har vi inte hört talas om någon kvinna som har blivit kidnappad", sa polisen bredvid Maggie menande.
   "Nå? Vem av er är det som är Fred?" tillade han.
   Spelet var över och det var skönt att få berätta alltihop.
   Medan poliserna antecknade nickade de ibland precis som om de redan visste en del av det Ruth och Maggie berättade för dem.
   "Varför Calais?" avbröt mr Rogers.
   "För att sälja dem på någon antikmarknad någonstans i Frankrike. Nästan omöjligt att spåra dem sedan."
   "Marcos", sa Ruth.
   "Vad sa du?" sa den andre polisen.
   "Han som hette Mac sa att han brukade vara på Marcos."
   "Marcos gym!" sa de båda poliserna.
   "Är det till någon hjälp?"
   "Om! Hur var det nu med kvinnan som kidnappats?"
   "Vi hörde att de pratade om att de hade en dam i båten."
   "Med en säck över huvudet", tillade Ruth.
   Plötsligt började den ene polisen frusta av skratt. "Förlåt mig", sa han och torkade sig i ögonen. "Men den var rolig!"
   Alla stirrade på honom. Mrs Rogers stack in huvudet genom serveringsluckan.
   "Skulle vi kunna få delta i det roliga?" bad hon.
   "Antikviteterna!" skrattade han. "Den ena var en statyett föreställande en kvinna och de hade trätt en säck över den för att den inte skulle bli skadad. Det såg vi ju när vi packade upp stöldgodset, eller hur?"
   Hans kollega nickade instämmande.
   "Måste mina föräldrar få reda på det här?" frågade Maggie plötsligt.
   Polisen bredvid henne såg förvånad ut. "Vill du inte att de ska det? Jag skulle tro att de blir väldigt stolta över dig."
   "Fast ni far inte göra det till en vana att lossa på båtarnas förtöjningar", sa den andre polisen.
   "Jag får aldrig komma hit igen om de får veta att jag har varit i närheten av vattnet."
   "Aha", sa mr Rogers och sken upp. "Du menar att du skulle vara ute på djupt vatten om de fick veta att du hade varit i närheten av djupt vatten?"
   "Precis", sa Maggie.
   Men mr Rogers var så upptagen av sitt eget skämt att han inte hörde.
   "Jag är tvungen att be er lämna en skriftlig redogörelse", sa polisen med mustaschen.
   "Först måste de äta sin frukost", sa mrs Rogers.
   "Ja, naturligtvis. Ingen brådska för vår del."
   När mr Rogers försvann in i vardagsrummet med de båda poliserna lade Maggie och Ruth plötsligt märke till doften från köket.
   "Hör nu ni båda" sa mrs Rogers och tittade glatt på dem genom serveringsluckan. "Ni måste vara utsvultna. Ni har gjort er förtjänta av en riktigt god frukost, mina små hjältinnor, så nu ska ni få något som jag vet Ruth tycker väldigt mycket om, och du också Maggie, för det har Ruth berättat."
   Hon ställde två tallrikar i luckan. Ovanpå en jätteportion vita bönor i tomatsås låg någonting som såg väldigt bekant ut.
   "Korv", sa flickorna matt.
   "Ja. Ni får hur många ni vill. Jag har fler här ute. Det var extrapris på dem."

Ur novellsamlingen "På djupt vatten", Tidens förlag 1993.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki