Fandom

Svenskanoveller Wiki

På himlens baksida (vinjett)

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Arthur C. Clarke
Detta är den första novellen i en serie som skildrar livet i en rymdstation.

JAG KAN FORTFARANDE minnas uppståndelsen år 1957 då Ryssland sände upp de första artificiella satelliterna och lyckades placera några kilo instrument här uppe ovanför atmosfären. Jag var förstås bara en barnunge vid den tidpunkten, men jag gick ut på kvällarna liksom alla andra och försökte få syn på de där små magnesiumkloten då de for fram över skymningshimlen hundratals kilometer ovanför mitt huvud. Det är underligt att tänka att några av dem ännu finns kvar -men att de nu är nedanför mig så att jag måste titta ner mot Jorden om jag vill se dem ...
   Ja, det har hänt mycket under de sista fyrtio åren, och ibland är jag rädd för att ni där nere på Jorden betraktar rymdstationerna som något självklart och glömmer bort det vetenskapliga kunnande, den skicklighet och det mod som fordrades för att få dem till stånd. Hur ofta ger ni er tid att tänka på att alla era långdistanstelefonsamtal och de flesta av era tv-program sänds via någon av satelliterna? Och hur ofta ger ni meteorologerna här uppe äran för att väderleksprognoserna inte längre är det skämt som de var för våra förfäder utan är absolut korrekta i nittionio fall av hundra?
   Det var ett otäckt liv på 70-talet då jag for upp för att arbeta på de yttre stationerna. De byggdes i forcerad takt för att man skulle kunna öppna de miljoner nya radio- och tv-förbindelser som skulle stå till buds så snart vi hade sändare ute i rymden vilka kunde transmittera programmen till vilken punkt som helst på jordklotet.
   De första artificiella satelliterna hade varit mycket nära Jorden, men de tre stationerna i reläkedjans stora triangel måste vara placerade på 33 000 kilometers höjd och med jämna mellanrum runt ekvatorn. På denna höjd -- och ingen annan — skulle de behöva exakt ett dygn för att fullborda ett varv i sin omloppsbana och följaktligen skulle de alltid sväva på samma punkt ovanför .den roterande Jorden.
   Jag har i min tid arbetat på alla tre stationerna, men min första tjänstgöringsperiod var ombord på Relä Två. Den befinner sig nästan rakt ovanför Entebbe i Uganda och betjänar Europa, Afrika och större delen av Asien. Nu är den ett väldigt byggnadsverk, hundratals meter i genomskärning, och den sänder tusentals samtidiga program ner till det underliggande halvklotet, eftersom den har hand om halva världens radiotrafik. Men när jag såg den första gången från observationsfönstret i den färjraket som förde mig upp till omloppsbanan, såg den ut som en skrothög som var på drift i rymden. Monteringsfärdiga delar svävade omkring i en hopplös röra, och det föreföll omöjligt att nånsin få någon reda i detta kaos.
   Den tekniska personalens och montörernas förläggning var primitiv — den bestod av några utrangerade raketer ur vilka allting utom luftreningsapparaturen hade plockats ut. "Holkarna" döpte vi dem till. Var och en av oss hade nätt och jämnt utrymme för sig själv och sina allra nödvändigaste personliga ägodelar. Det låg en viss ironi i det förhållandet att vi levde mitt i den oändliga rymden och likväl knappt hade plats att vända oss på.
   Det var en stor dag när vi fick veta att de första bostäderna med tryckkabiner var på väg upp, utrustade med nålfina duschar som skulle fungera även här, där vatten — liksom allt annat — inte hade någon vikt. Om man inte har vistats i ett överbefolkat rymdskepp, kan man nog inte fatta vad det betydde. Vi kunde kasta bort våra fuktiga svampar och äntligen känna oss riktigt rena ...
   Duscharna var inte heller den enda lyx som man lovade oss. Ett uppblåsbart sällskapsrum som rymde inte mindre än åtta personer, ett mikrofilmbibliotek, ett magnetiskt biljardbord, schackspel och andra liknande överraskningar för uttråkade rymdmän var också på väg upp från Jorden. Redan tanken på alla dessa angenäma ting fick vårt obekväma liv i Holkarna att förefalla fullkomligt outhärdligt, trots att vi fick tusen dollar i veckan för att uthärda det.
   Från den andra bränslepåfyllningszonen 3 200 kilometer ovanför Jorden skulle den ivrigt efterlängtade färjraketen behöva ungefär sex timmar för att stiga upp till oss med sin dyrbara last. Jag var ledig vid det tillfället och placerade mig vid teleskopet, där jag brukade tillbringa större delen av min knappt tillmätta fritid. Det var omöjligt att tröttna på att utforska den väldiga, värld som svävade där i rymden bredvid oss. Då teleskopet ställdes in på största möjliga förstoring, tycktes man vara endast några kilometer ovanför jordytan. När det inte fanns några moln och sikten var god, kunde man lätt urskilja små hus och föremål av samma storlek. Jag hade aldrig varit i Afrika, men jag lärde känna det väl under min fritid i Station Två. Ni har kanske svårt att tro det, men jag har ofta upptäckt elefanter som strövade ute på slätterna, och de väldiga hjordarna av zebror och antiloper var lätta att urskilja där de flöt fram och tillbaka som levande tidvattensvågor i de stora reservaten.

MEN DET jag tyckte bäst om att se var soluppgången över bergen i hjärtat av kontinenten. Solljuslinjen kom svepande över Indiska oceanen, och städernas små galaxer som tindrade i mörkret nedanför mig släcktes av den nya dagen. Långt innan solen hade nått slättlandet runt omkring, glänste Kilimanjaros och Mount Kenyas toppar i skymningen som lysande stjärnor ännu omgivna av natten. När solen steg högre upp, vandrade dagen hastigt nerför deras sluttningar och dalarna fylldes med ljus. Jorden var då i sitt första kvartal, på väg mot att bli full.
   Tolv timmar senare såg jag det omvända skeendet då samma berg uppfångade den nedgående solens sista strålar. De lyste en stund i det smala skymningsbältet; sedan vred sig Jorden in i mörkret och natten föll över Afrika.
   Det var emellertid inte jordklotets skönhet som intresserade mig nu. Jag tittade inte ens på Jorden, utan på den starkt lysande blåvita stjärnan högt ovanför planetskivans västra kant. Den automatiska lastraketen förmörkades i Jordens skugga. Det jag såg var dess raketers vitglödgade eldstråle då de drev den upp mot dess mål på 33 000 kilometers höjd.
   Jag hade så ofta sett skepp stiga upp till oss att jag kunde varje skede i deras manövrering utantill. Så när raketerna inte slocknade utan fortsatte att lysa med stadigt sken, stod det strax klart för mig att något var på tok. Med hjälplöst raseri såg jag hur alla de efterlängtade saker som skulle ha gjort vår tillvaro bekväm och angenäm — och vad värre var: vår post! — rörde sig allt snabbare och snabbare i en icke avsedd bana.
   Lastskeppets autopilot hade låst sig. Om det hade funnits en mänsklig pilot ombord, kunde han ha tagit hand om spakarna och stängt av motorn, men nu förbrändes i en oavbruten kraftutveckling allt det bränsle som skulle ha drivit färjraketen även tillbaka till Jorden.
   Vid det laget då bränsletankarna hade tömts och denna avlägsna stjärna hade fladdrat till och slocknat i mitt teleskops synfält, hade spårstationerna bekräftat vad jag redan visste. Lastskeppet hade alltför hög hastighet för att Jordens gravitation skulle kunna fånga in det igen det var i själva verket på väg mot de kosmiska ödemarkerna utanför Pluto ...
   Det dröjde länge innan vårt humör hade återställts, och det gjorde bara saken värre då någon i kalkyleringssektionen räknade ut vårt vilsekomna lastskepps framtida historia. Ni förstår, ingenting går egentligen nånsin förlorat i rymden. När man väl har räknat ut föremålets bana, vet man var det befinner sig i all evighet. Då vi såg vårt sällskapsrum, vårt bibliotek, våra, spel och vår post försvinna mot solsystemets avlägsna horisonter, visste vi att alltihop skulle komma tillbaka en dag i bästa skick. Om vi har ett skepp i beredskap, kommer det att bli lätt att fånga in det andra gången det går runt solen — tidigt på våren år 15 862.

Originalets titel: The Other Side of the Sky, publicerad 1958.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki